Beslut vid regeringssammanträde den 15 september 1994

Sammanfattning av uppdraget

Enligt regeringens bemyndigande den 25 februari 1993 har en särskild utredare tillkallats med uppdrag att göra en översyn av skattebrottslagen (1971:69) och sanktionssystemet i övrigt på skatte- och avgiftsområdet (dir. 1993:23). Utredningen har antagit namnet 1993 års skattebrottsutredning (Fi 1993:08).

Den särskilde utredaren skall, utöver vad som omfattas av redan givna direktiv, göra en allmän översyn av bestämmelserna i 11 kap.brottsbalken om brotten mot borgenärer m.m. och utreda frågan om införande av en straffsanktionerad bestämmelse om försvårande av konkursutredning och därmed sammanhängande frågor.

Reformbehovet

Bestämmelserna om brott mot borgenärer i 11 kap.brottsbalken fick huvudsakligen sin nuvarande utformning år 1986. Till grund för de förändringar som då företogs låg departementspromemorian Gäldenärsbrott En översyn av 11 kap.brottsbalken med förslag till ändringar (Ds Ju 1983:17).

Efter bearbetning av promemorieförslaget inom Justitiedepartementet förelade regeringen riksdagen ett förslag till ändringar av bestämmelserna i 11 kap.brottsbalken (prop. 1985/86:30). Förslaget antogs av riksdagen (bet. 1985/86:JuU12, rskr. 1985/86:66). Lagändringen innebar en justering av vissa rekvisit i bestämmelserna i 11 kap.brottsbalken.

Utredning och lagföring av brott mot borgenärer är ofta mycket resurskrävande. Detta gäller såväl förundersökning som beslut i åtalsfrågan och förhandling i domstol. Att det förhåller sig på det viset framhålls i bl.a. Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens rapport Utredning angående vissa frågor om ekonomisk brottslighet samt Riksåklagarens och Riksskatteverkets s.k. RUBICON-rapport.

I rapporterna poängteras som ett av skälen till att brotten mot borgenärer (främst oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer) är svårutredda att de flesta av dessa brott anknyter till en obeståndssituation. Det anses nämligen svårt att med någon exakthet ange när någon som har befunnit sig i ekonomiskt trångmål har kommit på obestånd. I en del fall klaras tillfälliga ekonomiska kriser av och företagen lever vidare i flera år innan en konkurs inträffar. I andra fall kan de ekonomiska förutsättningarna vara sådana att ett företag i princip aldrig har varit ekonomiskt bärkraftigt.

Ett genomgående drag för de fall där misstanke om ekonomisk brottslighet uppkommer är brister i bokföringen och underlaget för den. Inte sällan är bristerna, särskilt mot slutet av den verksamma tiden, så stora att det är mycket svårt att bilda sig en uppfattning om hur den ekonomiska ställningen i företaget har varit. Även vilseledande bokföring förekommer. I situationer som de här beskrivna kan det vara svårt att få fram ens en ungefärlig tidpunkt för när företaget kom på obestånd.

Eftersom obestånd är ett av de grundläggande rekvisiten vid brott mot borgenärer kan i åtskilliga fall straffrättsligt ansvar inte utkrävas beroende på att bevissvårigheterna blir alltför stora.

Det har i de nyss nämnda rapporterna också framhållits att straffbestämmelserna i 11 kap.brottsbalken har en språklig utformning som i vissa fall framstår som ålderdomlig, vilket kan få till följd att bestämmelserna kan vara svåra att tillämpa på dagens ekonomiska transaktioner.

Vidare synes viss oklarhet råda beträffande förhållandet mellan straffbestämmelserna om oredlighet mot borgenärer (1 och 2 §§) och vårdslöshet mot borgenärer (3 §).

För utredning i konkurs är det av avgörande betydelse att konkursförvaltaren har tillgång till gäldenärens räkenskapsmaterial. En gäldenär som lämnar oriktiga uppgifter om räkenskapsmaterialet eller vägrar att lämna uppgifter om det kan förorsaka problem för såväl konkursförvaltaren vid konkursutred- ningen som åklagaren vid en eventuell brottsutredning.

I departementspromemorian Konkursgäldenären (Ds 1994:96) föreslås att bestämmelserna i 6 kap. 3 § konkurslagen (1987:672) förtydligas så att det klart framgår att bouppteckningseden omfattar också uppgifter om räkenskaps- materialet. I promemorian uttalas (s. 73 f.) att det genom ett sådant förtydligande blir klarlagt att gäldenären är skyldig att lämna t.ex. rätten, tillsynsmyndigheten och förvaltaren upplysningar om alla sina tillgångar och om allt som rör räkenskapsmaterialet. Detta avses enligt promemorian innefatta upplysningar om vilket räkenskapsmaterial som finns och var det finns samt i vilken utsträckning som räkenskapsmaterial saknas. Gäldenären är också enligt vad som uttalas i promemorian skyldig att till förvaltaren lämna de upplysningar som krävs för att förvaltaren skall kunna fullgöra sin skyldighet enligt 7 kap. 12 § konkurslagen att omhänderta gäldenärens räkenskapsmaterial. Enligt 7 kap. 14 § konkurslagen kan förvaltaren begära handräckning av kronofogdemyndigheten för att få tillgång till räkenskaps- materialet.

Utredningsuppdraget

1993 års skattebrottsutredning har till uppgift att bl.a. behandla förhållandet mellan brottet försvårande av skattekontroll enligt 10 § skattebrottslagen och bokföringsbrott enligt 11 kap. 5 § brottsbalken. Utredningen skall dessutom behandla frågan om avkriminalisering av det ringa bokföringsbrottet med hänsyn till bestämmelsens begränsade tillämpningsområde och brottets låga straffvärde.

Dessa frågor har en naturlig anknytning till dem som nyss har berörts. Mot den bakgrunden framstår det som följdriktigt att ovannämnda utredning ges i uppdrag att fortsätta sitt arbete med de frågor som faller inom detta direktivs ram.

Brotten mot borgenärer m.m.

Utformningen av straffbestämmelserna i 11 kap.brottsbalken medför i vissa fall tillämpningssvårigheter. Svårigheterna kvarstår trots de förändringar som har gjorts i bestämmelserna under senare tid. Med hänsyn till detta bör nu göras en allmän översyn av dessa bestämmelser.

Det står utredaren fritt att komma med de förslag som översynen kan leda till. Här skall endast pekas på några frågor som bör ägnas särskilt intresse.

En central fråga är att utreda förutsättningarna för att ersätta nuvarande obeståndsrekvisit med ett annat, mera lättillämpbart rekvisit. En möjlig lagteknisk lösning föreslogs i departementspromemorian Gäldenärsbrott En översyn av 11 kap.brottsbalken med förslag till ändringar (Ds Ju 1983:17). Såväl det förslag som lades fram där som andra lösningar bör övervägas. Behålls obeståndsbegreppet, bör utgångspunkten emellertid vara att det alltjämt skall råda överensstämmelse mellan det straffrättsliga begreppet och det konkursrättsliga.

Den som uppsåtligen avhänder sig egendom av betydande värde genom att förstöra egendomen eller ge bort den eller vidta någon annan liknande åtgärd med den, kan dömas för oredlighet mot borgenärer (1 § första stycket) om han var på obestånd när åtgärden vidtogs eller det då förelåg påtaglig fara för att han skulle komma på obestånd. Enligt den s.k. RUBICON-rapporten råder det oklarhet om en sådan åtgärd kan bli att bedöma som vårdslöshet mot borgenärer (3 §) när den vidtas av oaktsamhet. Det bör vara en uppgift för utredaren att analysera bestämmelserna och komma med de förslag till ändringar av bestämmelserna som erfordras för att straffansvaret får en ändamålsenlig utformning.

När det gäller oredlighet mot borgenärer och vårdslöshet mot borgenärer krävs i fråga om obeståndsrekvisitet endast en påtaglig fara för obestånd. Straffrättsligt ansvar för mannamån mot borgenärer (4 §) förutsätter däremot obestånd. Även i detta avseende bör en överensstämmelse mellan bestämmelserna eftersträvas.

Utredaren har också att överväga om det i 11 kap.brottsbalken kriminaliserade området är väl avgränsat liksom om straffskalorna för brotten i kapitlet är väl avvägda och om de står i rimligt förhållande till varandra. Därutöver bör det ankomma på utredaren att göra en språklig översyn av bestämmelserna i 11 kap.brottsbalken så att de bättre svarar mot dagens förhållanden.

Försvårande av konkursutredning

Enligt 10 § skattebrottslagen kan den som bl.a. genom åsidosättande av bokföringsskyldighet allvarligt försvårar myndighets kontrollverksamhet vid beräkning eller uppbörd av skatt eller avgift dömas för försvårande av skattekontroll. En gäldenär - eller någon annan - som lämnar oriktiga uppgifter om räkenskapsmaterialet eller vägrar att lämna uppgifter om materialet försvårar på ett liknande sätt utredningen i konkursen. Ett sådant förfarande kan leda till förluster för borgenärerna.

I departementspromemorian Konkursgäldenären (Ds 1994:96) konstateras (s. 47) att det i dag framstår som oklart om edgången i konkurs omfattar också den förteckning av räkenskapsmaterialet som konkursbouppteckningen skall inne- hålla. Mot den bakgrunden föreslås i promemorian ett förtydligande av bestämmelserna i 6 kap. 3 § konkurslagen så att det direkt av lagtexten framgår att edgången omfattar även räkenskapsmaterialet. Därmed kan den som under ed lämnar oriktiga uppgifter om t.ex. räkenskapsmaterialet dömas till straff enligt bestämmelsen i 15 kap. 1 § brottsbalken om mened.

Om den nyssnämnda förändringen i konkurslagen genomförs kan det ifrågasättas om det är motiverat att införa en särskild straffbestämmelse för den som avsiktligt försvårar en konkursutredning. Mot den bakgrunden bör utredaren följa beredningen i regeringskansliet av förslagen i promemorian.

För det fall utredaren finner det påkallat att föreslå en straffbestämmelse med den angivna inriktningen bör den från systematisk synpunkt passa väl in i 11 kap.brottsbalken. Tänkbart är också att placera en sådan bestämmelse i konkurslagen.

Införandet av en straffbestämmelse om försvårande av konkursutredning torde medföra att en förändring - i linje med vad som föreslås i den nyssnämnda departementspromemorian - av bestämmelserna i 6 kap.konkurslagen om gäldenärens skyldigheter m.m. måste övervägas.

Utredningsarbetet skall - enligt de ursprungliga direktiven - vara avslutat före utgången av år 1994. Förslagen i den delen skall redovisas i ett delbetänkande. De överväganden och förslag som tilläggsdirektivet föranleder skall redovisas före utgången av år 1995.