Prop. 1985/86:30

om ändring i brottsbalken m.m. (mot brott mot borgenärer)

Regeringens proposition

- ww 1985/86. 30

om ändring i brottsbalken m. m. (om brott

mot borgenärer) Prop. 1985/86: 30

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 10 oktober 1985.

På regeringens vägnar

OIofPalme Sten Wickbom

1 Inledning

Genom ett beslut den 30 mars 1982 förordnade dåvarande chefen för justitiedepartementet en särskild sakkunnig' att inom departementet göra en översyn av bestämmelserna om straff för gäldenärsbrott.

1 november 1982 tillkallade regeringen en kommission2 med uppdrag att lämna förslag om åtgärder mot ekonomisk brottslighet. Kommissionen. som antog namnet kommissionen (Ju 1982:05) mot ekonomisk brottslighet. skulle enligt sina direktiv lägga fram förslag till bl. a. lagstiftningståtgärder på det straffrättsliga området. Den 17 februari 1983 beslöt min företrädare att resultatet av den särskilda översynen beträffande gäldenärsbrott skulle redovisas till kommissionen.

1 en skrivelse till regeringen i november 1983 redovisade kommissionen sina överväganden om behovet av nya bestämmelser om gäldenärsbrott. Som bilaga till skrivelsen fogade kommissionen promemorian (Ds Ju 1983zl7) Gäldenärsbrott som utarbetats inom ramen för den särskilda översynen. Kommissionen förklarade sig i huvudsak ställa sig bakom de förslag som återfinns i promemorian. Skrivelsen och promemorian har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels skrivelsen från kommis- sionen som bilaga ]. dels ett avsnitt ur promemorian där huvudpunkterna i förslaget sammanfattas som bilaga 2, dels promemorians lagförslag som bilaga 3 och dels en sammanställning över remissyttrandena som bilaga 4.

: Numera professorn Madeleine Löfmarck. ' Numera landshövdingen Sven Heurgren. ordförande. regeringsrådet Gunnar Björne och riksdagsledamoten Arne Nygren.

• Sida 10
•  Original

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 oktober 1985

Närvarande: Statsministern Palme, ordförande. och statsråden !. Carls— son, Lundkvist. Sigurdsen. Gustafsson. Leijon. Peterson. Bodström. Gö— ransson. Dahl. R. Carlsson, Holmberg. Hellström. Thunborg, Wiekbom

Föredragande: statsrådet Wiekbom

Proposition om ändring i brottsbalken m. m. (om brott mot borgenärer)

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande| över förslag till lag om ändring i brottsbalken.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Förslaget i lagrådsremissen innebär bl.a. att bestämmelserna i 11 kap. brottsbalken genomgående ändras på så sätt att gärningsmannen inte längre betecknas som gäldenär. Enligt lagrådet bör det övervägas om inte specialsubjektet gäldenär bör bibehållas i l & andra stycket. 3 5 andra stycket samt 4 & andra stycket. En ändring torde nämligen enligt lagrådet i dessa fall kunna få vissa följder som inte närmare har belysts i remissen. Straff—ansvar skulle i vissa fall kunna komma att drabba tredje man, även om det inte är fråga om en gärning som kan betraktas som medhjälp till en av gäldenären själv företagen handling.

För egen del villjag härtill anmärka att redan gällande rätt innebär att det inte behöver vara gäldenären själv som genom handling eller underlåtenhet har uppfyllt förutsättningarna för gärningsmannaansvar enligt de aktuella lagrummen. Enligt 7 & första stycket i kapitlet enligt dess nuvarande ly- delse skall nämligen ocksä den som i gäldenärs ställe har begått en gärning som avses i kapitlet dömas som om han själv vore gäldenär. Att gäldenären eller någon som är i dennes ställe kan drabbas av straffansvar är inte heller en förutsättning för att annan som medverkat till brottet skall fällas till ansvar. Enligt 23 kap. 4 5 andra stycket brottsbalken skall envar medver— kande bedömas efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last.

Det torde med hänsyn härtill endast vara för vissa mera speciella fall som förslaget skulle komma att innebära en utvidgning av förutsättningar- na för ansvar enligt de aktuella bestämmelserna. Fallen lär också regelmäs—

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträtle den 6juni 1985.

• Sida 49
•  Original

sigt vara straffvärda i och för sig, och normalt torde de f. n. kunna föranle- da straffansvar enligt andra bestämmelser. T. ex. kan ansvari vissa av de fall som jag här tänker på komma i fråga för andra förmögenhetsbrott eller enligt brottsbalkens 14 eller 15 kap.

Även om det mot den angivna bakgrunden skulle kunna övervägas att vidhålla det remitterade förslaget i aktuellt hänseende. har jag förståelse för vad lagrådet anfört i denna del. Jag vill därför inte motsätta mig att beteckningen gäldenär i enlighet med lagrådets synpunkter bibehålls i de aktuella bestämmelserna. Detta synes i så fall böra ske även i 1 ?; tredje stycket. För att man skall undvika att det straffbara området härigenom begränsas på ett opåkallat sätt synes det emellertid under sådana förhållan- den nödvändigt att bestämmelsen i 7 & första stycket bibehålls med hän- syftning på de bestämmelser där brottsubiektet kommer att anges som gäldenär. Jag förordar en lösning i enlighet härmed.

Även i övrigt kan jag ansluta mig till vad lagrådet har anfört i sitt yttrande.

Utöver vad som påkallas av lagrådets yttrande bör vissa redaktionella jämkningar göras i förslaget. Jag vill här särskilt anmärka att en sådan jämkning bör göras i 4 5 första stycket andra meningen av innebörd att det i överensstämmelse med gällande rätt uttryckligen klargörs att straffanvar även i detta fall förutsätter att gärningsmannen var på obestånd när gär- ningen företogs.

I enlighet med vad som förutskickades i lagrådsremissen bör vidare. med hänsyn till att rubriken för 11 kap. brottsbalken föreslås ändrad. vissa konsekvensändringar göras i konkurslagen (1921225). Ändringarna. som avser 55. 185 b och 219 55. innebär att uttrycket "gäldenärsbrott” byts ut mot uttrycket "brott som avses i 11 kap. brottsbalken".

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

• Sida 50
•  Original

Bilaga ]

Till Regeringen Statsrådet Ingvar Carlsson

Förslag till nya bestämmelser om gäldenärsbrott

Kommissionen (Ju l982:05) mot ekonomisk brottslighet skall enligt sina direktiv lägga fram förslag till lagstiftningsåtgärder på bl. a. det straffrätts- liga området för att motverka ekonomisk brottslighet. 1 enlighet härmed har kommissionen tagit tipp frågan om ändringar i reglerna om gäldenärs- brott i 11 kap. brottsbalken. Kommissionen har härvid samarbetat med docenten Madeleine Löfmarck som enligt uppdrag den 30 mars 1982 av dåvarande justitieministern sett över gäldenärsbrotten. Madeleine Löf- marck har enligt beslut den 17 februari 1983 av justitieministern Ove Rainer redovisat resultatet av sitt arbete till kommissionen i form av en promemoria, som slutförts i oktober 1983. Promemorian har utarbetats med beaktande av den utredning som företagits inom kommissionen röran- de reglerna om återvinning i konkurs. Promemorian fogas som bilaga (1) till denna skrivelse.

Förfaranden som innebär att gäldenärer söker undgä ansvar för sina skulder har allvarliga skadeverkningar både för det allmänna och för en- skilda borgenärer. Sett från statens synpunkt kan konstateras att det i flertalet av de inemot 6000 konkurser som påbörjas årligen görs gällande skatte- och avgiftsfordringar till mycket betydande belopp. ] stor utsträck- ning saknas medel att betala dessa fordringar. Även om åtskilliga enskilda borgenärer är i ett bättre läge än staten såsom borgenär — såtillvida att de har möjlighet att välja sitta gäldenärer — är förlusterna också för enskilda borgenärer i samband med konkurser totalt sett mycket stora.

Även från mer allmänna utgångspunkter är det viktigt att man effektivt motverkar förfaranden som är illojala mot borgenärerna. Om åtgärder inte vidtas mot sådana förfaranden minskar medborgarnas tilltro till det rätts- liga systemet och undergräver på lång sikt känslan av solidaritet mot samhället. Ur kreditlivets synvinkel är det allvarligt om gäldenärer i allt större omfattning utan påföljd kan undandra sig ansvar för sina skulder.

När det gäller att utforma effektiva åtgärder måste man ta allmänpreven- tiva hänsyn. dvs. se till att gäldenärer förmås avstå från betalningssabo— tage. Man måste också ha systemets reparativa funktion i sikte. Det är m.a.o. viktigt att de ekonomiska skadorna av illojala förfaranden kan begränsas. t. ex. genom att den som medverkat till åtgärden blir skyldig att ersätta skada eller genom att transaktionen i fråga bringas att återgå.

Flera metoder måste användas för att komma till rätta med de illojala förfarandena. Civilrättsliga påföljder är t.ex. av stor betydelse. Här har kommissionen i betänkandet (SOU 1983: 60) Återvinning i konkurs föresla-

(I) Bilagan har uteslutits här.

• Sida 51
•  Original

git förbättrade återvinningsmöjligheter. Kommissionen har också tagit ini- tiativ till direktiv om översyn av den aktiebolagsrättsliga lagstiftningen. Enligt kommissionens mening är det emellertid viktigt att också det straffrättsliga påföljdssystemet förstärks. Främst är bestämmelserna om gäldenärsbrott i 11 kap. brottsbalken av intresse i detta sammanhang. Denna typ av brottslighet utgör en framträdande del av den ekonomiska brottsligheten. Till gäldenärsbrotten hör oredlighet mot borgenärer, vårds- löshet mot borgenärer. mannamån mot borgenärer och bokföringsbrott. Dessa brott aktualiseras nästa utcsltrtande i samband med konkurser. Gäldenärsbrotten är svåra att utreda. De bereder stora problem för konkursförvaltare som är skyldiga att undersöka om gäldenärsbrott före— kommit och att anmäla misstanke härom till åklagaren. Materialet som måste genomgås är ofta omfattande och svåröverskådligt. Komplicerade transaktioner som kanske ligger flera år tillbaka i tiden kan behöva klarläg- gas. Ett flertal juridiska och fysiska personers verksamhet måste ibland utredas. Bokföringen är ofta bristfällig. Svårigheterna vid utredningen sammanhänger bl. a. med straffbestämmelsernas utformning. Straffansva- rets omfattning är i vissa hänseenden oklart och i praktiken starkt begrän- sat genom de krav på bevisning som följer av straffbudens utformning. Trots utredningssvårigheterna har antalet anmälningar från konkursför- valtare till polismyndighet om misstänkt gäldenärsbrottslighet fyrdubblats under den senaste femårsperioden. I nuläget anmäls drygt tvåtusen gälde- närsbrott per år. Ökningen har samband med den konkursreform som trädde i kraft år 1980 och som innebar att förvaltarna skulle utreda brotts- - misstankar även i de mindre konkurserna. Troligtvis beror ökningen av antalet anmälningar även på en viss faktisk ökning av gäldenärsbrottslighe-

ten. Även för polis och åklagare är utredningsproblemen stora. Problemen förvärras av att utredningsresurserna är begränsade. Detta har lett till en betydande eftersläpning i utredningarna av gäldenärsbrott. Eftersläpning- en gör bevissvårigheterna ännu större och minskar möjligheterna till åtal. I den mån åtal väckts — efter lång tid — har påföljden vid fällande dom just med hänsyn till den långa tid som förflutit från brottet oftast blivit en ej frihetsberövande påföljd. Detta är betänkligt ur brottsbekämpande syn- punkter.

Fördröjningar av polisens och åklagarens utredningar om gäldenärsbrott kan också få en annan olycklig effekt. Om anmälningar i fall efter fall blir liggande hos polisen utan att något händer är det förklarligt om konkursför- valtarna kan finna det meningslöst att lägga ned betydande arbete på att utreda huruvida gäldenärsbrott kan misstänkas.

Även sett från den misstänktes synvinkel är det allvarligt att brottsutred- ningarna drar ut på tiden. Han kan med fog göra anspråk på att en anmälan mot honom blir utredd inom rimlig tid.

De föreliggande problemen kan minskas genom att polis och åklagare tillförs ökade resurser för utredning om bl. a. gäldenärsbrottsligheten. Kommissionen har också föreslagit sådana förstärkningar. Kommissionen anser det emellertid nödvändigt att dessutom se över straffbestämmelserna i 11 kap. brottsbalken. En begränsad revidering av dessa bestämmelser

• Sida 52
•  Original

gjordes är l976. Den innebar en utvidgning av straffansvaret i vissa av- seenden och en avkriminalisering i andra, allt i syfte att åstadkomma en effektivare lagföring. Vidare har bestämmelserna om bokföringsbrott skärpts är 1982. Enligt kommissionens Uppfattning bör man nu gå vidare och göra en totalrevision av reglerna om gäldenärsbrott.

Huvudsyftet med en sådan översyn måste vara att förenkla regelsyste- met oeh förbättra möjligheterna att tillämpa reglerna i praktiken. Bevissvå- righeterna kan minskas genom ändrade brottsbeskrivningar. Detta innebär inte att man vidgar det kriminaliserade omrädet generellt sett, även om vissa utvidgningar är tänkbara. Det är i stället fråga om att komma åt förfaranden som redan enligt nu gällande lagstiftning är straffbelagda men för vilka gärningsmannen ofta undgår ansvar på grund av bevisproblem. För att få ett effektivare regelsystem kan man också behöva avkriminali- sera vissa förfaranden. Även andra skäl talar för en sådan avkriminalise- ring. Tillämpningen av nuvarande regler -— främst vad gäller vårdslöshet mot borgenärer — har enligt kommissionens uppfattning blivit för hård mot de gäldenärer som t. ex. av hänsyn till de anställda har fortsatt en förlust- bringande rörelse något för länge. Det viktiga är att påföljdssystemet inriktas på de mer kvalificerade förfarandena. Det bör understrykas att kommission inte anser att allmänna straffrättsliga grundsatser skall över- ges. Gällande principer om s.k. subjektiv täckning och om åklagarens bevisbörda bör stå fast.

En förenkling av regelsystemet är motiverad också därför att den ökar möjligheterna att förutse straffansvar och således främjar rättssäkerheten.

Den av Madeleine Löfmarck utarbetade promemorian går ut ifrån de tankegångar som här redovisats. Kommissionen är därför beredd att i huvudsak ställa sig bakom de förslag som återfinns i promemorian.

Stockholm i oktober 1983

Sven [Ieugren Gunnar Björne Arne Nygren

• Sida 53
•  Original

Utdrag från promemorian (DS Ju 1983: 17) Gäldenärsbrott

4.1 Inledning: reformbehov. huvudpunkterna i förslaget

Den gällande. regleringen av gäldenärsbrotten är i huvudsak ett resultat av straffrättskommittens ("SRK:s) arbete i slutet av 1930-talet. Den tillkom under trycket av de extraordinära. för många människor katastrofala. händelserna på det ekonomiska området i Sverige och i andra länder under det närmast föregående decenniet. Kommittén strävade efter att skapa en reglering som skulle omöjliggöra liknande förluster för borgenärer i framti- den. I denna strävan utformades straffansvaret avsevärt vidare än enligt då gällande rätt. Kravet på att gäldenären skulle ha kommit i konkurs eller fått till stånd offentlig ackordsförhandling utanför konkurs slopades utom i straffbudet om bokföringsbrott. De kasuistiska brottsbeskrivningarna er- sattes i betydande utsträckning med generella rekvisit. Det i viss mån redan tidigare använda begreppet obestånd fick en avgörande betydelse vid utformningen av straffansvaret. Medan begreppets innebörd i då gäl- lande straffbestämmelser var osäker klargjordes nu att detta skulle äga den i konkurslagen angivna betydelsen av icke tillfällig betalningsoförmåga. Mannamånsansvaret utsträcktes till att gälla även betalning av förfallen gäld. Kretsen av målsägande vidgades.

Det är inte förvånande att det regelsystem som sålunda skapades kom att medföra tillämpningsproblem. De generellt avfattade brottsrekvisiten har. tillsammans med reglerna om bevisbördans fördelning i brottmål. ställt åklagarna inför mycket stora svårigheter. Oproportionerliga resurser i tid och personal har lagts ned på förundersökningar. och åtal som slutli- gen väckts har i betydande omfattning blivit ogillade med hänvisning till bristande bevisning. Det teoretiskt vidsträckta straffansvaret har i prakti-l kcn blivit mycket begränsat.

En starkt bidragande orsak till tillämpningssvårigheterna är att det eko- nomiska livet har undergått väsentliga förändringar sedan straffbestäm- mclserna tillkom. Här skall endast pekas på en sådan förändring: förskjut- ningen av borgenärsintresset från det enskilda till det allmänna. SRK avsåg att skapa skydd för vanliga kreditgivare, enskilda fysiska och juridiska personer. I det borgenärskollektiv som SRK hade i åtanke ingick inte stat och kommun som skatte- och avgiftsborgenärer. (1) Den helt dominerande ställning som skatte- och avgiftsskulderna numera intar i konkurser och i mål om ansvar för gäldenärsbrott kräver ställningstagande i ett flertal hänseenden. varom SRK:s betänkande och andra förarbeten inte ger be- sked.

tl') Jfr kommittéledamoten Strahls yttrande i det otryckta materialet från kommit- téarbetet, återgivet i Löfmarck, M.. Gäldenärsbrotten. Sthlm [982 s. 63 och SvJT 1981 s. 288 f.

• Sida 54
•  Original

Förskjutningen på borgenärssidan ger också anledning till principiella överväganden om behandlingen av olika kategorier av borgenärer och om vad som egentligen utgör grunden för kriminaliseringen av gäldenärsbrott. Många av de förfaringssätt som utnyttjas för att hindra eller fördröja uppbörden av skatter och allmänna avgifter — det s.k. likvida fusket —— aktualiserar straffbestämmclserna i BrB ] 1 kap. 1 vilken utsträckning och på vilket sätt kan och bör straffansvaret för gäldenärsbrott utnyttjas i strävandena att tillgodose statens och kommunernas anspråk på skatt och andra utskylder'? Åtgärder i detta syfte har idag en mycket hög prioritet. medan behovet av straffskydd för enskilds förmögenhet under senare är har betonats mindre än tidigare. Ett klarläggande av gäldenärsbrottens "skyddsobjekt" —- kriminaliseringsgrunden —- är nödvändigt för att regel- systemet skall kunna anpassas till dagens värderingar eller, annorlunda uttryckt, till vad som kan anses utgöra en allmän rättsuppfattning. Vid en reformering av bestämmelserna om gäldenärsbrott måste målet vara att åstadkomma en sådan anpassning. samtidigt som största möjliga klarhet eftersträvas för dem vars handlingssätt skall regleras och för dem som har att tillämpa reglerna. Det är också väsentligt att regelsystemet är konse- kvent i sin uppbyggnad och att det harmonierar så väl som möjligt med annan lagstiftning som aktualiseras i skuldförhållanden.

Beträffande behovet av straffbestämmelser till skydd för kreditgivare — utöver det skydd som förskingrings- och bedrägeriansvaret utgör — kan följande anföras.

Kreditgivning innebär ett risktagande, som i regel kompenseras av en ränta eller annan "riskpremie”. I viss utsträckning måste en kreditgivare åläggas att själv pröva och kontrollera risken och att anpassa sitt "pris" därefter. Straffsanktionering är inte befogad enbart för att befrämja skuld- betalning. Såväl FN:s som Europarådets rättighetskonvention förbjuder frihetsberövande på grund av oförmåga att betala avtalad förpliktelse. I svensk rätt är inte heller betalningsförsummelse som sådan belagd med straff någonstans. För att det kreditväsen, som vårt ekonomiska system förutsätter. skall kunna fungera krävs dock ett visst mått av tilltro till gäldenärers handlande. Åtgärder som är uppenbart illojala mot borgenärer- na kan inte lämnas osanktionerade om denna tilltro skall upprätthållas. En borgenär måste kunna utgå från att hans gäldenär inte uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försämrar hans möjligheter att få betalt. Så länge gälde- närens egen ekonomi är tillfredsställande och han inte företar handlingar som äventyrar denna kommer hans agerande inte hans borgenärer vid. Men då hans ekonomiska situation inte längre innebär fullgod säkerhet för borgenärernas fordringar måste han underkastas vissa restriktioner i sitt ekonomiska handlande. Restriktionerna måste också avse förfaranden som förstör eller hotar hans betalningsförmåga. Indirekt innebär konkurs- rättens återvinningsregler sådana restriktioner. Återvinning är emellertid en sanktion riktad mot tredje man — ofta en av borgenärerna —. inte mot gäldenären. Vidare begränsas återvinningssanktionen av vissa. ibland mycket snäva tidsfrister, vilket är nödvändigt för att den allmänna omsätt- ningen inte skall störas. Den möjlighet som gällande rätt i vissa situationer innefattar att ålägga en person ett betalningsansvar för annans gäld, s.k.

• Sida 55
•  Original

answrrsgenombrmli vid mening, (1) utgör likaledes i första hand ett sank- tionshot mot annan än gäldenären. Hotet att'äläggas s.k. näringsförbud riktar sig visserligen mot gäldenären. och dess preventiva effekt kan kom— ma att öka om möjligheten att genom bulvanskap kringgå förbudet begrän- sas. (2) Men den regleringen kan inte ersätta bestämmelser om straff för enskilda. mot borgenärerna illojala förfaranden. Ett sådant straffansvar för gäldenärer är berättigat av hänsyn inte endast till de enskilda kreditgivare som drabbas utan även till kredit- och exekutionsväsendena. dvs. i ett vidare samhälleligt perspektiv. Detsamma gäller. bl.a. med hänsyn till ön.— ;temålet att kunna eliminera vinsterna av sådana förfaranden. ett med- verkansansvar för annan som främjar gäldenärens handlande.

Vad därefter beträffar behovet av straffbestämmelser om gäldenärsbrott till skyddför anspråk på skatter och allmänna avgifter har detta en annan karaktär. Den ovan berörda möjligheten för kreditgivare att pröva sina gäldenärers kreditvärdighet finns inte för staten och kommunerna i deras egenskap av skatte— och avgiftsborgenärer. Ett straffhot är befogat för att förhindra att egendom som rätteligen skulle användas för gäldandc av sådana fordringar döljs eller undandras genom överföringar till andra fysis- ka ellerjuridiska personer.

Att staten inte väljer sina gäldenärer har tagits till intäkt för att skärpa det straffrättsliga ansvaret för gärningar som äventyrar det fiskala intres- set. Det har dock därvid i stort sett inte varit fråga om annat eller mera än att föra upp sådana gärningar i paritet. vad straffskalorna beträffar. med gärningar riktade mot enskilds förmögenhet. Om riktigheten härav torde idag räda en betydande enighet.

Straffansvaret för gäldenärsbrott bör, liksom möjligheten till återvin- ning. i princip vara oberoende av vem som uppträder som borgenär. De förfaranden. varigenom en gäldenär äventyrar sina borgenärers utsikter att få betalt. är lika straffvärda oberoende av till vilken kategori hans därav berörda borgenärer är att hänföra. Att överföra tillgångar till en närstående med påföljd att skulder inte kan betalas. t.ex.. är lika klandervärt när de drabbar en underentrcprenör som tvingas gå i konkurs som då det medför att skatteskulder blir oguldna. Ur samhällets synpunkt kan den förra effekten vara nog så allvarlig — genom att den leder till minskade arbetstill- fällen och sociala ersättningsanspråk — som den senare. En annan sak är att de ingripande konsekvenser som dessa brott ofta medför för det all— männa måste beaktas vid bestämmandet av strafflatituderna för brotten.

(1) Med detta uttryck avses reglerna om ansvarsgenombrott i aktiebolags- och föreningsrätten och om makes ansvar för andra makens gäld enligt GB 8: 5 och 13: 4. men även de betalningsansvar för en juridisk persons källskatte—. mervärdeskatte-. socialavgifts- och vissa konsumtionskatteskulder. som kan åläggads företrädare enligt 77 a & uppbördslagen (1953: 272). 48 a & lagen (1968: 430) om mervärdeskatt. 30 a 5 lagen (1959:552') om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (l98l:69l) om socialavgifter samt 27 a 5 lagen (1959: 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbe— skattning. Utredningen (Fi 1973: 01) om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocesscn har. som ovan nämnts. nyligen framlagt förslag om betydande utvidgningar av reglerna om tredje mans ansvar för skatter och avgifter i betänkandet SOU 1983: 23 Lag om skatteansvar

(2) Jfr SOU 1983:46 Bulvanlag. Delbetänkande av kommissionen mot ekonomisk brottslighet.

• Sida 56
•  Original

Den allvarliga syn som SRK anlade på dessa brott är idag. på delvis andra grunder. lika befogad som den var för fyrtio år sedan.

Även om skatte- och avgiftsborgenärer således. vid utformningen av detta straffansvar. principiellt bör behandlas på samma sätt som (ivriga kategorier av borgenärar torde förekomsten av skatte— och avgiftsskulder pä borgenärssidan i den dominerade omfattning som idag är fallet göra det nödvändigt att reglera vissa frågor som uppkommer beträffande sådana skulder. Osäkerheten om tidpunkten för skatteskulders uppkomst har för- anlett en oklarhet och en restriktivitet i tillämpningen av bestämmelserna om straff för gäldenärsbrott. En särskild reglering av frågan från vilken tidpunkt en skatteskuld skall beaktas ter sig nödvändig vid en översyn av dessa straffbud. Denna reglering bör emellertid kunna utformas så att den avser säväl skatte- och avgiftsskulder som andra slags skulder, beträffande vilka uppkomsttidpunkten på samma sätt är osäker eller anses ligga så "sent" att straffansvaret får en icke befogad begränsning.

Frågan om tidpunkten för en skatteskulds uppkomst och betydelsen härav för straffansvaret för gäldenärsbrott har fokuserats — och kompli- ceras — genom införandet av källskattesystemet. Andra förändringar i det ekonomiska livet medför på samma sätt osäkerhet om räckvidden av straffansvaret. Hur påverkas detta t. ex. av införandet av nya betalningsru— tiner och nya former för överföring av medel? Ett klargörande och. vid behov, en anpassning av straffansvaret behöver göras.

De partiella reformer som gjordes i l 1 kap. åren 1976 och 1982 återspeg- lar nyare värderingar av gäldenärsbrottslighet. 1976 års ändringar syftade till att minska bevissvårigheter (beträffande avhändande- gärningar) och reducera ansvaret (för vårdslöshet mot borgenärer av typen fortsättande av rörelse etc. och för mannamån mot borgenärer) till klart straffvärda fall. Den är 1982 genomförda ändringen av straffbudet om bokföringsbrott avspeglar också en önskan att minska bevissvårigheterna: en skärpning av detta i regel minst svårhanterliga av gäldenärsbrotten skulle göra olägenhe— terna med övriga straffbestämmelser ] kapitlet mindre kännbara. Naturligt— vis fanns också en mot straffskärpningen svarande syn på själva bokfö- ringsbrottets svärhetsgrad. Detta var en följd av den ökade betydelse som bokföringen kommit att få för olika intressentkatcgorier även vid sidan av borgenärskretsen, i vilket dock staten som skatte- och avgiftsborgenär speciellt uppmärksammades.

Vid en mera genomgripande revision av kapitlet finns det anledning att hålla fast vid de strävanden som präglat delreformerna. Straffansvaret bör förbehållas verkligt straffvärda förfaranden. De bevissvårighetcr som sam— manhänger med lagtextens utformning bör i möjligaste mån elimineras. En sådan inriktning är nödvändig om reformen skall bidra till att underlätta för konkursförvaltare. polis. åklagare och domstolar att klara de uppgifter som 1980 års reform av handläggningsreglcrna vid konkurs har visat sig medfö- ra.

En huvudpunkt i förslaget är att ansvaret för förmögenhetsförsämrande åtgärder som hotar borgenärernas intressen ges en helt ny utformning. Det oklara och svärbevisade begreppet obestånd används inte. ] stället upptas som ett huvudfall av oredlighet mot borgenärer handlande i ett läge dä

• Sida 57
•  Original

skulderna uppenbart överstiger de för utmätning åtkomliga tillgångarna. alltså vid (en pä visst sätt bestämd") insufficiens. Ett sådant stadgande omfattar merparten av de förfaranden som för närvarande faller trnder l l : I första stycket. Utformningen ger en klarare anvisning om det straffbara området och bör underlif'ttta tillämpningen markant. Ansvaret för förfaran- den varigenom betalningsoförrnäga framkallas eller riskeras ändras i två avseenden i förhållande till gällande rätt. För ansvar krävs inte. som för närvarande. styrkt orsakssamband mellan förfarandet och (åtminstone) allvarlig fara för obestånd. Vad åklagaren skall visar är att förfarandet är ('ignat att leda till att skuld inte blir betalad i rätt tid. dvs. att det till sin typ och tunfattning. med beaktande av gäldenärens ekonomiska ställning. är sådant att denne kan förväntas bli betalningsoft'irmögen. Vidare omfattas förfaranden som endast hotar en "latent” — ännu inte uppkommen men förutserbar — skuld av straffansvaret i den mån skrrlden grundas på en senast vid den aktuella åtgärden inträffad omständighet. Kravet på uppsät medför dock att ansvaret för oredlighet mot borgenärer begränsas till klart straffvärda förfaranden: gärningsmannen måste ha varit (med åtminstone eventuellt uppsåt) medveten om den latenta skulden.

Liksom för närvarande skall ansvaret för förmögenhetsförsämrande åt— gärder endast omfatta förfaranden som verkligen hotar betalningsförmä- gan. Kan den insufficiente gäldenären genom inkomst av förvärvsarbete eller på annat sätt klara sina förpliktelser, eller kan den som skänker bort egendom i en omfattning som är ägnad att medföra betalningsoförmåga genom att exempelvis ta i anspråk kredit tillgodose sina borgenärer skall ansvar inte ädömas. Men medan dessa förhållanden för närvarande vägs in vid obeståndsbedömningen får de enligt förslaget betydelse som ansvars- frihetsgrund. Detta medför en viss förändring i bevishänseende. Medan åklagaren idag i princip skall bevisa att ingen sådan omständighet förelegat som trots insufficiens hos gäldenären gjort denne betalningsförmögen mäs- te enligt förslaget den insufficiente som i avsevärd mån ytterligare försäm- rat sin ekonomi — eller den som företagit en åtgärd ägnad att medföra betalningsoförmäga — för att undgå ansvar själv anföra åtminstone något förhållande som kan ha medfört betalningsförmäga trots åtgärden. Mot en sådan invändning har åklagaren, på vid ansvarsfrihetsgrunder vedertaget sätt. den fulla bevisbördan.

De förfaranden som. då de företas uppsåtligen. faller under det nu beskrivna straffbudet med brottsbeni-imningen oredlighet mot borgenärer straffbeläggs i förslaget även då de företas av grov oaktsamhet. För dessa fall används rubriceringen vårdslös/rm mot borgwiiirer. För att underlätta bevisningen och understryka vikten av ordnad bokföring fastslås i lagen att grov oaktsamhet skall anses föreligga hos den som har saknat insikt om sin ekonomiska situation respektive om den ekonomiska följden av åtgärden av det skälet att han har åsidosatt sin bokföringsskyldighet.

Härutöver utsträcks inte ansvaret för vårdslöshet mot borgenärer. Fort- sättande av rörelse blir således straffbart enligt detta stadgande endast då det innefattar förmögenhetsminskande åtgärder. Av skäl som närmare skall utvecklas uppställs inte någon straffsanktionerad plikt att begära sig i konkurs, genom straflhot mot den som i ett visst ekonomiskt läge under-

• Sida 58
•  Original

Prop. 1985/86: 30 låter att begära sig i konkurs eller på annat sätt sörja för en samlad gäldsavveekling. En sådan underlåtenhet anses enligt gällande rätt kunna medföra ansvar för vårdslöshet mot borgenärer. Detta torde dock. med en riktig tolkning av straffbestämmelsen. förutsätta uppsåtlig förmögenhets- försämring. varför förslaget i denna del inte innebär någon begränsning av straffansvaret. ] stället vidgas detta i några avseenden. Det kommer att omfatta sädant fortsättande av rörelse som sker med av grov oaktsamhet företagna förmögenhetsförsämrande åtgärder. såsom då gäldenären gravt felbedömt en transaktions ekonomiska konsekvenser för rörelsen i ett läge da insufficiens föreligger. Vidare omfattas — likaledes under förutsättning att grov oaktsamhet föreligger — förfaranden som inte vare sig förvärrar eller framkallar obestånd men som är ägnade att framkalla betalningsoför- mäga, varvid även latenta skulder skall beaktas. Ansvarsfrihetsgrttnden — ett förhållande som medför betalningsförmåga trots åtgärden — ger dock även ansvaret för grovt oaktsamma förfaranden en nödvändig begräns- ' ning.

Med verkligt förmögcnhetsförsämrande åtgärder likställs i förslaget åt- gärder varigenom förmögenhetsläget skenbart försämras. Härmed avses rättshandlingarför ske/is skull. t. ex. en skenöverlåtelse till en närstående. En transaktions karaktär av verklig rättshandling eller skenrättshandling är ofta svär att fastställa. Åklagaren måste för närvarande i sin gärningsbe- skrivning välja att påstå antingen att ett oredlighetsbrott begåtts genom ett avhändande vid en tidpunkt före (eventuell) konkurs eller att egendomen ännu tillhörde gäldenären vid konkursen och att ett oredlighetsbrott be— gicks vid beedigandet av konkursbouppteckningen. Om det verkliga för- hållandet inte kan klarläggas på ett tillfredsställande sätt uppstår svårighe- ter. Dessa minskas i förslaget genom att straffansvaret för oredlighet respektive vårdslöshet mot borgenärer avser såväl verkliga avhändanden som skenavhändanden. Mönster härför utgör de danska. västtyska och österrikiska strafflagarna.

Förslaget innehåller inte någon motsvarighet till de nuvarande andra styckena i ] och 3 åå om oriktiga uppgifter vid konkurs eller förhandling om offentligt ackord. Utan en sådan särskild reglering blir strat'tbuden om mened och ovarsam utsaga i BrB 15 kap. tillämpliga. Oriktig utsaga av en konkursgäldenär bedömdes som menedsbrott före 1942 års reform av strafflagen. Om gäldenären har beedigat oriktig uppgift blir han idag i regel att döma för grov oredlighet mot borgenärer enligt ll:2. Straffskalan är där fängelse sex månader — sex är. Förslaget ger en större spännvidd i straff- mätningen. från böter — vid ringa menedsbrott och ovarsam utsaga — till fängelse åtta år — vid grov mened.

Den föreslagna regleringen rimmar väl med den ordning som införts med utsökningsbalken för en utmätningsgäldenärs uppgiftslämnande: denne döms. om han lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen om sina tillgångar. för osann respektive vårdslös försäkran, ”skriftlig mened", enligt BrB 15:10.

De sakliga skälen för den föreslagna ordningen är två. Den upphäver för det första den nuvarande. systematiskt otillfredsställande ordningen att en i praktiken nödvändig förutsättning för brottet — beedigandet — också

• Sida 59
•  Original

utgör ett kriterium för att bedöma detta brott som grovt. För det andra medför den — med ett närmast redaktionellt iilläggi 15:4 andra stycket — att den vid menedsbrottet uppställda ansvarsfrihetsgrunden dölja/ide av tidigare brottslig/tet blir tillämplig. Den i fråga om mened relevanta in- vändningen att oriktig uppgift lämnats för att undvika att röja tidigare brottslig gärning saknar för närvarande betydelse för konkurs- och ack- ordsgäldenärers ansvar. 1 sak kan detta medföra en omotiverad dubbelbe- straffning. Ansvarsfrihetsgrunden gällde före [948 års reform av straffla- gen sedvanerättsligt. Att konkurs- och aekordsgäldenärers beedigande 1942 fördes från menedsbrottet till det nya kapitlet om gäldenärsbrott utan att motsvarande begränsning uppställdes där innebar en synbarligen icke avsedd skärpning av ansvaret.

Det förhållandet att en gäldenär har egendom i utlandet medför för närvarande viss oklarhet vid tillämpningen av BrB H kap. Det gäller dels vid förmögenhetsförsämrande åtgärder, vid vilka idag en obeståndsbe- dömning skall företas: vid denna kan man inte. utan att göra ett betänkligt avsteg från den i konkurslagen givna definitionen. bortse från egendom i utlandet. Förslaget klargör att egendom i utlandet skall beaktas endast om den antingen är åtkomlig för utmätning — härför blir de internationella exekutionsrättsliga förhållandena avgörande — eller görs tillgänglig för borgenärerna genom gäldenärens försorg. Oklarhet räder vidare om straff- ansvarets räckvidd då en konkursgäldenär underlåter att till förvaltarens disposition ställa egendom som han äger i utlandet. Enligt förslaget omfat- tar ansvaret för undanhållande och undandragande i konkurs. med den nya brottsbenämningcn oredlighet i konkurs. även underlåtenhet att. då så erfordras. frivilligt ställa egendom — som finns i Sverige eller i utlandet — till förvaltarens förfogande.

Å andra sidan uppställs i förslaget inte något straffansvar för bortförande av tillgång ur riket. Bortförandet innefattar inte någon för borgenärerna riskabel förmögenhetsminskning. De förfaranden som hotar borgenärs- intresset och därmed är ekonomiskt oförsvarliga — minskning av tillgången eller underlåtenhet att i konkurs ställa den till borgenärernas förfogande — täcks av de föreslagna bestämmelserna. Den sista återstoden av det gamla straffbudet om rymning för gäld kan därför slopas.

Vid förfaranden varigenom någon borgenär gynnas på någon eller några andras bekostnad uppställs. mot bakgrund av en bedömning av straffvärde och behov av straffskydd. ett på ett nytt sätt uppbyggt. begränsat ansvar för mani-mmått mot borgenärer. Om den gynnade borgenären är när- stående till gäldenären på något av de sätt som anges i 29 a ;; KL kan ett ekonomiskt motiv presumeras. Allt gynnande av en sådan borgenär på annans/andras bekostnad omfattas av straffansvaret. Härvid skall hänsyn även tas till latenta skulder.

Det nyligen reformerade straffbudet om bokföringsbrott ändras endast i ett avseende. Subjektet för brottet anges så att det klargörs att den som av oaktsamhet inte har insett sin bokföringsskyldighet och som åsidosätter denna omfattas av straffansvaret. Den formulering som valdes vid [982 års ändring på förslag av lagrådet medför att en sådan s.k. oegentlig rättsvill- farelse för närvarande utesluter ansvar. Så var inte fallet med den tidigare

U| O

• Sida 60
•  Original

Prop, WS$/86: 30 formuleringen av straffbestämmelsen. och någon ändring härvidlag synes inte ha varit avsedd.

"Den särskilda regleringen av gärningsmannaskapet vid gäldenärsbrott i 7 5 första stycket slopas. Att en legal ställföreträdare för enjuridisk person kan ådömas gärningsmannaansvar ansågs redan vid regelns tillkomst följa av allmänna principer. (l) Straffbuden om oredlighet i konkurs och manna— mån mot borgenärer har formulerats så att även annan än gäldenären själv eller en legal ställföreträdare för denne kan vara gärningsman. I övrigt ger de nuvarande — efter 1942 års reform införda — reglerna om ansvar för anstiftan och medhjälp tillräcklig möjlighet att ädöma olika medverkande ansvar.

Den nuvarande begränsningen av medverkansansvaret för en borgenär som gynnas genom en mannamänshandling slopas likaså. Med den utform- ning som mannamånsbrottet ges i förslaget är en sådan begränsning inte motiverad.

Straffbudet i l å andra stycket andra punkten om gäldenär. som i sam- band med annan exekutiv förrättning än konkurs eller offentligt ackord — t. ex. en utmätningsförrättning — åberopar oriktig handling eller skenavtal och därigenom hindrar att erforderlig egendom genom förrättningen tas i anspråk för att bereda borgenär betalning eller säkerhet har ingen motsva- righet i förslaget. Ett sådant förfarande uppfyller förutsättningarna för ansvar enligt l4 eller l5 kap. för förfalskningsbrott (framställning. ändring. utfyllande eller brukande av falsk urkund) eller osant intygande/brukande av osann urkund. Den åberopande urkunden kan dessutom härröra från en sådan skenrättshandling som utgör oredlighet mot borgenärer enligt försla- get.

Ytterligare ett straffbud i nuvarande ] 1 kap. saknar motsvarighet i förslaget. nämligen 4å andra stycket om gäldenär som för att främja ackord hemligen lämnar eller utlovar betalning eller annan förmän. Om förmånen medför ett förringande av annan borgenärs rätt och lämnas till en närstående faller förfarandet under den föreslagna bestämmelsen om man- namån mot borgenärer. Det torde dock mera sällan bli fallet. Däremot kommer förutsättningarna, liksom fallet är för närvarande. regelmässigt att vara uppfyllda för ett medverkansansvar för gäldenären till det brott enligt 213 & KL respektive 46 % aekordslagen (19701847), vartill den gynnade borgenären gör sig skyldig. Dessa bestämmelser om ansvar för en borgenär som för sin röst på borgenärssammanträde betingat sig särskild förmån av gäldenären. i vars straffskalor ingår fängelse i högst ett år, aktualiserar enligt nu gällande medverkansregler ett sådant ansvar fullt ut för gälde- nären.

Vid gäldenärsbrott äger för närvarande varje berörd borgenär ställning som mälsägande. Konkursboet äger förmodligen inte en sådan ställning. Däremot torde boet ha rätt att föra talan om ersättning för gäldenärsbrott. Hur långt denna rätt sträcker sig är dock oklart. Det är således tveksamt vad som förutsätts för att boet skall få föra skadeståndstalan på grund av mannamån mot borgenärer. l promemorian skisseras en möjlighet för

60 (l) SOL! 1940220 s. 234.

• Sida 61
•  Original

förvaltaren att för boets räkning och med samma ställning som en måls— ägande yrka ersättning i mål om ansvar för gäldenärsbrott. Utdömd ersätt- ning skall ingå i konkursboet och utdelas på samma sätt som återvunnen egendom. Eftersom emellertid brottmålet i regel inte kommer att avdömas förrän konkursen har avslutats eller avskrivits förutsätter en sådan ordning möjlighet för förvaltaren — eller åklagaren på förvaltarens vägnar — att föra talan även efter den tidpunkten. Efterutdelning får då ske av ersätt- ningsmedlen efter mönster av vad som gäller när medel tillhöriga konkurs- boet blir tillgängliga först efter konkursens avslutande. En motsvarande ordning föreslås av kommissionen beträffande återvinning. dock med en tidsbegränsning som inte är motiverad i fråga om ersättning på grund av brott. Den skisserade talemöjligheten för förvaltaren borde kunna få en praktisk betydelse som alternativ till återvinning särskilt i sådana fall där ansvarstalan förs även mot annan än gäldenären. nämligen den som har haft vinning av brottet.

Slutligen har övervägts behovet av straff för försök till de brottstyper som upptas i förslaget och de straff?/calm som bör uppställas. [ förstnämn- da hänseende föreslås inte någon förändring. Försöksansvar uppställs inte vid någon av kapitlets brottstyper: det enda gäldenärsbrott som för närva- rande är straffbelagt på försöksstadiet upptas inte i förslaget. Någon skärp— ning av straffen för gäldenärsbrott föreslås inte. De nuvarande straffska- lorna får anses ge tillräckligt utrymme för adekvata reaktioner på den brottslighet det här är fråga om. Den restriktivitet i straffmätning och påföljdsval som kunnat iakttas fram till l970-talcts slut har. som statistik- uppgifterna ovan visar, redan ersatts av en delvis annan inställning i domstolarna. Förklaringen till den relativa återhållsamheten med frihets- berövande påföljder ligger. som också berörts i det föregående, i den långa tid som hunnit förflyta mellan gärningarna och domstillfället. Förslaget syftar till att underlätta en snabbare lagföring genom att eliminera — så långt det är möjligt — de tillämpningssvårigheter som onödigt fördröjer utredningarna. Någon skärpning av straffskalorna synes därför i detta sammanhang inte böra genomföras.

För vårdslöshet mot borgenärer är enligt förslaget straffmaximum fängel- se i högst ett år. således en lindring i jämförelse med det nuvarande vårdslöshetsbrottet. I mindre allvarliga fall skall enligt förslaget påföljden vara böter. En åtskillnad har ansetts befogad i straffhänseende mellan detta brott, som endast förutsätter grov oaktsamhet. och det uppsåtliga brottet oredlighet mot borgenärer. Den särskilda straffskalan för mindre allvarliga fall har synts motiverad då ansvaret i vissa hänseenden utvidgas att omfatta grovt oaktsamma förfaranden som för närvarande faller utanför det straffbara området.

• Sida 62
•  Original

Promemorians lagförslag Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att ll kap. samt 15 kap. 4 % brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

llkap. ] &(!)

Gäldenär. som förstör eller ge- nom gåva eller annan liknande åt- gärd uvhänder sig egendom (tv be- tydenhet och därigenom jörsätter sig på obestånd ellerft'irvärrm- .s-itt obestånd . dömes för oredlighet mot borgenärer till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla. om gäl- denär genom sådant förfarande framkallar allvarlig fara för att han skall komma på obestånd.

(|) Senaste lydelse 19811827.

Den som. då hans skulder uppen— bart överstiger hans för utmätning åtkomliga tillgångar.

]. _fi'irst'imrar sitt ekonmniska ställning i ctt-sevärd män eller "2 . för ske/is skul/_löretar en rättshmzdling som. om den hade varit gällande. skulle baförsämrat hans ekonomis- ka ställning [ avsevärd mån. döms för oredlighet mot borgenärer till fängelse i högst två år. Är brottet grovt skall han dömas til/fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det varit av betydande omfattning.

För oredlighet mot borgeni'irer döms också den som i annat fall försämrar eller ger sken av itt/för- sämru sin ekonomiska ställning i avsevärd mån. om förfarandet är ägnat att leda till att skuld inte blir betalad i rätt tid. Härvid skall även beaktas en skilld som uppkom först efter tidpunkten för förfarandet. om skulden grundar sig på en om- ständighet som förelåg vid den tid— punkten.

Den som, trots att han förfar så som anges i första eller andra stycket. genom att begagna sig7 av senare förvärv, ta i anspråk kredit eller utnyttja för utmätning oåt- komliga tillgångar eller eljest jör- mår betala sina skulder i rätt tid och även är villig att göra det, skall inte ådömas ansvar.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Gäldenär. som vid konkurs eller förhandling om agent/igt aekord förtiger til/gäng, uppgiver obefint- lig sku/d eller lämnar annan sådan oriktig uppgift. skall ock. om ej uppgiften rättas innan den beedi— gas eller eljest lägges till grundför förfarandet. dömas för oredlighet mot borgenärer. Detsamma skall gälla. om gäldenär i samband med annan exekutiv förrättning åbero- par oriktig handling eller skenavtal och därigenom hindrar att erfor- derlig egendom genom förrättning- en tages i anspråk för att bereda borgenär betalning eller säkerhet.

Gäldenär som. då konkurs ärfö- restäende, ur riket bortför tillgång av betydenhet med uppsåt att hålla den undan konkursen. så ock gäl- denär, som i konkurs undandrager eller undanhåller konkursförvalt- ningen tillgång. dömes likalea'esför oredlighet mot borgenärer.

2.5

Är brott som i I 9' sägs att anse Den som av grov oaktsamhet be— som grovt. skal/för grov oredlighet går en gärning som avses i l .5 mot borgenärer dömas till fängel- döms för vårdslöshet mot borgenä- se. lägst sex månader och högst sex rer till fängelse i högst ett år eller. är. om brottet är mindre allvarligt. till

Vid bedömande harm-'ida brottet böter. Den som till följd av att han är grovt skall särskilt beaktas, ont åsidosatt sin bokföringsskyldighet gäldenären beedigat oriktig uppgift enligt bok/öringslagen (1976: 125) eller begagnat falsk handling eller inte insåg att den ekonrmtiska ställ— vilseledande bokföring eller om ningen var eller genom förfarandet brottet varit av betydande omfatt- blev sådan som anges i l .5 skall ning. anses ha handlat grovt oaktsamt.

3 s (2)

Gäldenär. som fortsätter rörelse Den som i konkurs undandrar el- under förbrukande av avsevärda ler undanhåller konkm'sförvaltning- medel utan motsvarande nytta för en egendom av betydenhet döms rörelsen eller lever slösaktigt eller för oredligheti konkurs till fängelse itt/äter sig på äventyrligtjöretag el- i högst två år. Som undanhållande ler lättsinnig ansvarsjörbindelse el- anses även underlåtenhet att vidta ler vidtager annan sådan åtgärd en åtgärd som erfordras för att och som därigenom uppsåtligen el- göra egendom tillgänglig för kon- Ier av grov oaktsamhet framkallar kursjörvaltningen.

(:'llerförvärrar obestånd. dömes för vårdslöshet mot borgenärer till fängelse i högst två år.

(Zl Senaste lydelse 1981: 827.

Prop. 1985/86: 30

• Sida 64
•  Original

Nuvarande lydelse

Gäldenär, som vid konkurs eller _t'örhandling om olik—'titligt nekat-d av

grov oaktsamhet _li'irtiger til/gäng. uppyii'er obe/intlig skuld eller läm- nar anmln sådan oriktig uppgift. (lö/nes likaledes, om ej it;.)pgiften rättas innan den beedieas eller el- jest lägges till grund _,lätg/ärf'aran- det. _iör vårdslr'ishet mot borgenä— rer.

4

Gäldenär som. då han är på obe— stånd. gynnar viss borgenär när ge- nom att betala skuld som ej (in/ör— fallen. betala med annat än sed- vanliga beta[ningsmedel eller över- lämna säkerhet sotn ej var betingad vid sku/dens tillkomst eller genom att vidtaga annan säa'an åtgärd. dömes, om åtgärden avsevärt för- ringar andra borgenärers rätt. för mannamån mot borgenärer till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla. om gäldenären i otill- börligt s_vfte gynnar viss borgenär på annat sätt än som nyss sagts och andra borgenc'irers rätt därige— nom avsevärt förringas.

Gäldenär. som för attji'ämja ae- kora' hemligen lämnar eller utlovar betalning eller annan förmän, dömes ock för mannamån mot bor- genärer.

5

Om någon som är bokförings— skyldig enligt bokji'iriligslagen ( 1976: 125 ) uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att bokföra al'l'ärshändelser eller bevara räken- skapsmatcrial, lämnar oriktiga upp- gifter i bokföringen eller annars åsi- dosätter bokjföringsskvldigl-teten och om rörelsens förlopp eller eko- nomiska resultat eller ställning till följd härav inte kan i huvudsak be- dömas med ledning av bokföringen, döms han för lmkfz'iringshrott till fängelse i högst två ar eller, om

(3) Senaste lydelse l976156. (4) Senaste lydelse I982: 150.

Fr'ires/agen lydelse

Vad nu sagts skall dock inte gälla den som undandrar eller undan- håller egendom med uppsåt att döl- ja ett brott, jär vilket han kan ädöms ansvar.

&(3)

Den som betalar eller på annat sätt tillgmt'aser en borgeni'ir och därigenom avsevärt förringar en annan borgenärs rätt döms. om för- fi'trandet gynnar någon som är när- stående till gäldenären på sätt som anges i 29 a .é' konkurslagen ll921:225). för mannamån mot borgenärer till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om någon borgenärs rätt avsevärt jörringas skall även beaktas en skuld som uppkom först efter tidpunkten för förfarandet. om skulden grundar sig på en wnständighet somfäreläg vid den tidpunkten.

ét4)

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter honom åvi— lande bok:)ft'iringsskyldighet enligt bok/i")"ringslagen (1976: 125) genom att under/äta att bokföra affärshän- delser eller bevara räkenskapsma- teriztl eller genom att lämna orik- tiga uppgifter i bokföringen eller på annat sätt döms. om rörelsens för- lopp. ekonomiska rcsultat eller ställning till följd härav inte kan i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen. för bokföringsbrott till

o o

fängelse i högst tva ar eller. om

• Sida 65
•  Original

Nuvarande lydelse

brottet är ringa. till böter. Är brot- tet grovt, skall han dömas till fäng— else i lägst sex månader och högst fyra år.

Förjb'rsök att. siisorn i 1 5 tre-'die stycket sägs. ur riket bortföra till- gång dömes till ansvar enligt vad ," 23 kap. stadgas.

7

Begår den som är [ gäldenärs ställe en gärning som avses i detta kapitel. skall han dömas såsom om han själv vare gäldenär. Vad som nu har sagts om gäldenär skall i fråga om en slidan gärning som avses i 59' gälla den bokförings- skyldige.

Borgenär. som ifall varom för- mäles i 4 .é' tager eller låter åt sig utlova betalning. säkerhet eller an- nan förmån. dömes för medverkan till brottet endast om han brukar otillbörligt hot eller otillbörligt löfte om förmån eller handlar i hemligt sam örstånd med gäldenären.

.vJ?

F (fires/agan lydelse

brottet är mindre allvarligt. till böter. Är brottet grovt. skall han dömas till fängelse i lägst ses måna- der och högst fyra år.

65

(5)

8 MS.)

Vårdslöshet mot borgenärer en— ligt 3 äjörsta styeket må åtalas av åklagare endast om åta/finnes på- kallat ur allmän synpunkt.

15 kap. 4 % Prövas utsaga som avses i 1—3 ss vara utan betydelse för saken, skall ej dömas till ansvar.

Vad nu sagts skall oek gälla, om någon lämnat osann uppgift eller förtigit sanningen angående sådant varom han ägt vägra att yttra sig och omständigheterna innebära skälig ursäkt för honom.

(5) Senaste lydelse 1982: 150.

Vad som har sagts nu skall också gälla. om någon

]. lämnat osann uppgift eller för- tigit sanningen angående sådant varom han ägt vägra att yttra sig och omständigheterna innebär skä- lig ursäkt för honom. eller

2. vid konkurs eller förhandling om offentlig! ackord har beedigat bouppleekuing, vari _fi'irtigits till- gång, upptagits obefintlig skuld el-

• Sida 66
•  Original

Prop. 1985/86: 30 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ler lämnats t))lntlll sådan oriktig uppgift. med uppsåt att dölja att

. han begått ett brott. för vilket han kan ådömas ansvar.

• Sida 67
•  Original

Sammanställning av remissytt "anden över departementspromemorian (Ds Ju 1983: 17) Gäldenärsbrott. En översyn av 11 kap. brottsbalken med förslag till ändringar

Remissinstanser

Över departementspromemorian (Ds Ju 1983: 17) Gäldenärsbrott En över— syn av 11 kap. brottsbalken med förslag till ändringar har efter remissytt— randen avgetts av hovrätten över Skåne och Blekinge. hovrätten för Väst— ra Sverige. domstolsverket. riksåklagaren (RÅ). rikspolisstyrelsen. brotts— förebyggande rådet (BRÅ). riksskattcverket. arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). länsstyrelsen i Stockholms län. bokföringsnämnden.juridiska fa— kultetsnämnderna vid Uppsala, Lunds och Stockholms universitet Sveri— ges advokatsamfund. Sveriges domarel'örbund. Föreningen Sveriges åkla— gare. Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polis— chefer. Föreningen Sveriges kronol'ogdar. Föreningen auktoriserade revi— sorer (FAR), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO). Svenska arbets— givareförcningen (SAF), Sveriges industriförbund. Svenska handelskam— marförbundet. Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen. Finansbolagens förening och Sveriges ackordscentral.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har överlämnat ett yttrande från Malmö tingsrätt. Hovrätten för Västra Sverige har överlämnat yttranden från Göteborgs och Halmstads tingsrätter. RÅ har överlämnat yttranden från överåklagarna i Stockholms och Malmö åklagardistrikt samt cheferna för länsåklagarmyndigheterna i Kalmar. Uppsala. Värmlands och Örebro län. Länsstyrelsen i Stockholms län har överlämnat ett yttrande från polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt. .

Till hovrättens över Skåne och Blekinge remissyttrande är fogat ett särskilt yttrande av hovrättslagmannen Tryggve Hellners. Till BRÄzs ytt- rande är fogad en reservation. avgiven av styrelseledamöterna Björn Kör- loff och Bo Svensson samt föredraganden därstädes, byrådirektören Ulla Björkman.

Remissvaren

] Allmänna synpunkter 1.1 Behovet av åtgärder

Så gott som alla remissinstanser som uttalar sig i frågan anser att det finns behov av att se över och förenkla reglerna om gäldenärsbrott. Uttalanden i denna riktning görs av hovrätten över Skåne och Blekinge. hovrätten för Västra Sverige. Malmö och Halmstads tingsrätter. domstolsverket. RÅ. länsäklagat'na i Värmlands och Örebro län. rikspolissryrelsen. BRÅ, AMS .juridiska fakultetsuämnderna vid Uppsala och Stockholms universi—

• Sida 68
•  Original

tel, Sveriges a(lvakat.varnfiiml. domareh'irbundet. Föreningen; Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges liin.s'palixc'hefer. Ft'jreningen Sveriges po- lischefer. Föreningen Sveriges kronafogdar. Sveriges industrififirhnml. SAF samt aekordxt'entralen.

Från flera håll framhålls emellertid samtidigt att utrymmet för förenk- lingar trots allt är begränsat. närmast beroende påatt det vid utredning om gäldenärsbrott ofta är nödvändigt att klarlägga komplicerade ekonomiska förhållanden. Två av dessa yttranden återges här.

RÄ anför i denna del:

Under senare år har ökade ansträngningar gjorts för att bekämpa bl.a. den ekonomiska brottsligheten. De ökade insatserna har därvid även kommit att rikta sig mot gäldenärsbrotten. Den strängare synen på gäldenärsbrotts- ligheten har bl.a. tagit sig uttryck i partiella ändringari lagstiftningen. som haft till mål att avgränsa ansvaret till klart straffvärda fall och effektivisera lagstiftningen genom att minska de bevissvårigheter som sedan lång tid varit förenade med beivrandct av dessa brott. Bland de partiella refor- merna kan nämnas viss avkriminalisering. förändrade brottsbeskrivningar. speciella åtalsregler. ökade insatser från konkursförvaltare och nå- ringsförbud. Den prioritering som skett av bl.a. gäldenärsbrotten har också kommit till uttryck genom att framförallt polis- och äklagarväsendet tillförts ökade resurser på området. Betydande utbildningsinsatser har gjorts och görs fortfarande. Den förändrade samhällssynen har också kommit till uttryck i strängare påföljder. Sammantaget har samhällets insatser för att bekämpa den här aktuella brottsligheten väsentligt för- stärkts.

De gjorda insatserna får emellertid inte undanskymma att det fortfaran— de är förenat med stora svårigheter att effektivt bekämpa gäldenärsbrot- ten. Som Madeleine Löfmarck påpekat i sin promemoria är det material som skall genomgås i här aktuella mål ofta mycket omfattande och svår- överskådligt. Det är inte sällan fråga om komplicerade ekonomiska trans- aktioner. som ligger flera är tillbaka i tiden. Olika juridiSka och fysiska personer kan vara inblandade. På varje punkt föreligger vidare som regel ett förnekande från den misstänkte och bevisproblemen är därför stora. Utredningarna blir ofta synnerligen resurskrävande både på polis- och åklagarsidan och utredningstiderna tenderar att bli långa. Denna tidsut- dräkt bidrar i sin tur ytterligare till att öka bevissvårigheterna. särskilt ger detta sig tillkänna i domstolsprocessen. Av promemorian framgår att anta- let anmälda gäldenärsbrott från år 1978 t.o.m. l982 ökat från knappt 500 till drygt 2000. Sistnämnda år balanserades cirka 1800 brottsanmälningar, vilket belyser hur tids— och resurskrävande utredningarna om gäldenärs— brott är. För åklagarväsendets del innebär det för närvarande bl. a. att den övervägande delen av länsåklagarnas arbetstid tas i anspråk för arbete med mål av denna brottstyp. Detta har lett till att även de lokala myndigheterna har kommit att i ökad utsträckning belastas med dessa mål.

Betydande svårigheter föreligger således när det gäller att komma tillrät- ta med den här aktuella brottsligheten och det behövs ytterligare åtgärder för att öka effektiviteten och snabbheten hos de brottsbekämpande myn- digheterna. Beslut föreligger också om att ytterligare resurser skall tillföras bl. a. åklagarsidan. Utbildningen i ekonomiska frågor fortsätter.

Förutom åtgärder av nu angivet slag är det också angeläget att göra en översyn av rättsreglerna på området. Madeleine Löfmareks utredning utgör här ett värdefullt bidrag. Hon har försökt påvisa de brister som finns i gällande lagstiftning och föreslagit ändringar som. enligt hennes mening.

• Sida 69
•  Original

serna om oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer. Syftet med hennes förslag. nämligen att underlätta för bl. a. polis. åklagare och domstolar att bättre klara de uppgifter. som statsmakterna ålagt dern på föreliggande område. finns det all anledning att ställa sig bakom. Hennes förslag skapar en bättre systematik mellan olika straffvärda förfaranden i 1 1 kap. Hennes analys av olika förekommande problem är vidare i sig av stort värde för de som praktiskt sysslar med hithörande frågor. Som framgår av underremis- serna är meningarna emellertid delade om hennes förslag alltid leder till önskvärda förenklingar.

Överåklagmen i Stockholm anför för sin del:

Att gäldenärsbrott kräver stora utredningsresurser och även i andra av- seenden vållar problem beror framförallt på att i målen ofta är frågan om ett omfattande och svåröverskådligt material där det gäller att klarlägga komplicerade ekonomiska förhållanden. På grund härav torde situationen endast i ringa mån ktlnna förändras genom ändringar i straffbestämmel— serna inom ramen för gängse principer för strafflagstiftning. Ökad effekti- vitet i brottbekämpningen på detta område kan enligt min mening endast åstadkommas genom att ge åklagare och även polis för den delen mera kvalificerad utbildning och genom att anlita ekonomisk expertis särskilt då revisorer i den löpande utredningsverksamheten. Utnyttjande av ADB- tekniken torde också kunna bidra till ökad effektivitet. inte minst när det gäller att fastställa och bevisa obestånd.

1.2 Allmänt om förslagen

Handelskammare/örbundet. sparbanksföreningen och TCO tillstyrker utan närmare kommentar att förslagen läggs till grund för lagstiftning — TCO dock med den anmärkningen att organisationen förutsätter att försla- gen i det fortsatta lagstiftningsarbetet samordnas med de förslag som förmögenhetsbrottsutredningen lagt fram i betänkandet ( SOU 1983:50 ) Översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott utom gäldenärsbrott.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att förslagen bör omarbetas med sikte på att förstärka statens ställning som borgenär och anför:

Ett huvudmål vid utarbetandet av förslaget har varit att minska de tillämp- ningsproblem som för närvarande råder beträffande gäldenärsbrotten. En bidragande orsak till dessa svårigheter är att det ekonomiska mönstret förändrats betydligt. Det har t.ex. blivit alltmer vanligt att skatteskulder dominerar i konkurser. Förskjutning av borgenärsintresset har ägt rum från det enskilda till det allmänna. Det allmännas behov av straffskydd mot ekonomisk brottslighet har alltmer betonats i skilda sammanhang. Denna attitydförändring kan enligt länsstyrelsens uppfattning delvis förklaras av statens underläge som borgenär jämfört med andra borgenärer vid utebli- ven betalning. Staten kan inte som andra borgenärer välja sina gäldenärer. Gäldenären kan genom underlåten registrering och redovisning skaffa sig olovliga och självpåtagna skattekrediter. När väl skatteskulden blivit rest— förd har staten begränsade möjligheter att hindra gäldenären fortsätta verksamheten under anspråktagande av det allmännas medel.

Förslaget ger enligt länsstyrelsens uppfattning ett alltför svagt uttryck

• Sida 70
•  Original

för att söka förbättra statens ställning jämfört med andra borgenärer. Straffansvaret för gäldenärsbrott har utformats så. att hänsyn inte tas till vem som uppträder som borgenär. Således görs ett avsteg från de senaste årens utveckling mot ökat straffskydd för statens skatte— och avgiftsan- språk. Vid utformningen av förslaget har strävandet att ta tillvara statens intesse kommit i skymundan i det i och för sig vällovliga syftet att minska svårigheterna vid utredning av gäldenärsbrotten. Länsstyrelsen förordar därför en omarbetning av förslaget så att även inom detta område sker en särreglering beträffande staten som borgenär.

En majoritet bland remissinstanserna ansluter sig i och för sig till huvud- dragen i förslagen men förordar samtidigt — som närmare skall redovisas längre fram — att mer eller mindre långtgående ändringar och tillägg görs i det fortsatta lagstiftningsarbetet. En synpunkt som framförs från flera håll är att förslagen generellt sett är ägnade att leda till en alltför omfattande kriminalisering och att det straffbara området därför bör begränsas i olika - avseenden. Uttalanden i denna riktning görs av bl. a. domstolsverket. polisstyrelsen i S torkholtns polisdistrikt mint juridiska fakultetsnämn- derna vid Uppsala och Lunds universitet.

Åtskilliga remissinstanser anser emellertid från liknande utgångspunkter att förslagen inte bör läggas till grund för lagstiftning. Till dessa hör hovrätten över Skåne och Blekinge. ltt'nft'iittenjör Västra Sverige. Malmö och Göteborgs tingsrt'itter. RÅ. adt'okotsnmfitndet och dontnrcfförbttndet.

"fre uttalanden av dessa återges här.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Det av promemoricförfattarcn uppställda målet ('s. 31 y) att anpassa regler- na om gäldenärsbrott till dagens värderingar samtidigt som största möjliga klarhet eftersträvas för dem vars handlingssätt skall regleras och för dem som har att tillämpa reglerna är vällovligt. Detta mål har emellertid. enligt hovrättens mening. inte uppnåtts. Bl. a. är de föreslagna lagreglerna minst lika allmänt hållna som de nuvarande, varför förutsebarhetcn beträffande det kriminaliserade områdets omfattning snarare minskat. Samordningen med t. ex. ätervinningsreglerna vid konkurs underlättas inte heller genom förslaget.

Beträffande behovet av straffbestämmelser till skydd för kreditgivare ts. 32—35) anges i promemorian att straffansvaret för gäldenärsbrott bör vara oberoende av vem som uppträder som borgenär. Det förs emellertid ett ingående resonemang om behovet av straffbestämmelser om gäldenärs- brott till skydd för anspråk på skatter och allmänna avgifter. Det grundläg- gande syftet med de föreslagna lagändringarna synes vara att få till stånd en reglering som skärper det straffrättsliga ansvaret för åtgärder som äventyrar det liskala intresset. Hovrätten har i och för sig förståelse för att man i dagens läge betonar skyddet för anspråk på skatter och avgifter. Reglerna om gäldenärsbrott får emellertid inte byggas upp för att tillgodose en borgenärskategori. Det ligger i sakens natur att straffhotet skall träffa alla klandervärda förfaranden från en gäldenärs sida. oavsett hur många borgenärer som drabbas av gäldenärens handlande. Inriktningen i prome- morian på det fiskala intresset har tydligen förlett författaren till straffrätts- liga konstruktioner som säkerligen hade fått en annan uppbyggnad. om inkörsporten för reformeringen varit annorlunda beskaffad.

• Sida 71
•  Original

Hot-rättenjå'ir l-"ästru Sverige De föreslagna lagbestämmelserna är på en rad punkter betydligt vagare i sin utformning och mera allmänt hållna än gällande regler. De ger därmed utrymme för större osäkerhet hos den enskilde tiär det gäller att bedöma om ett visst förfarande är tillåtet eller ej. Förslaget är delvis sä obestämt i konturerna att det ger anledning till svåra tolkningsproblem även för den tränade juristen. Så som förslaget ser ut förefaller det att i icke ringa utsträckning omfatta även förfaranden som knappast kan anses straff— värda. Motiven är. särskilt beträffande l &. delvis knapphändiga och sking- rar inte ovissheten om förslagets närmare omfattning. Hovrätten har fått intrycket att förslaget i alltför hög grad bygger på teoretiska överväganden. vilka inte kommit till tillräckligt konkret uttryck i lagtexten.

För ny lagstiftning på det viktiga rättsområde som det här gäller krävs enligt hovrättens mening en mera allsidig belysning av de många frågeställ- ningar som en översyn av gäldenärsbrotten aktualiserar. Det måste samti- digt understrykas att promemorian även har klara förtjänster. Den innehal- ler intressanta redogörelser och synpunkter som kan vara av stort värde vid ett fördjupat utredningsarbete.

Hovrätten kan sammanfattningsvis inte tillstyrka att promemorieförsla- get i föreliggande skick läggs till grund för lagstiftning. Bestämmelserna om gäldenärsbrott har nära samband med konkurslagens åtcrvinningsregler. En fortsatt översyn av gäldenärsbrottcn bör därför samordnas med den pågående reformeringen av ätervinningsreglerna.

RÅ

För att en lagändring av så principiellt genomgripande slag som den i promemorian föreslagna skall genomföras måste den enligt min mening vara så välgrundad och utformad att det finns anledning att med tämligen stor säkerhet förvänta att den ger de eftersträvade fördelarna. Rent allmänt vill jag här uttala en tveksamhet över förslaget när det gäller dess möjlighe- ter att minska nuvarande utrednings- och bevissvårigheter. Även kravet på förutsebarhet gör sig starkt gällande när de förfaranden som man vill träffa med en ansvarsbcstämmelse skall beskrivas. Enligt min mening kan in- vändningar i detta hänseende riktas mot förslaget.

2 Oredlighet mot borgenärer 2.1 Insufftciens som straffbarhetsgrund

Ansvar för oredlighet mot borgenärer förutsätter f.n. att en gäldenär förstör eller genom gåva eller liknande förfarande avhänder sig egendom och därigenom försätter sig på obestånd. förvärrar sitt obestånd eller framkallar allvarlig fara för att han skall komma på obestånd. Bestämmel- sen förutsätter med andra ord att gäldenären är insolvent. varmed förstås att han inte har förmåga att betala förfallna skulder. — Promemorieförsla- get innebär att straffbarhcten i stället knyts till insufficiensbegreppct — straffansvar skall enligt den föreslagna huvudregeln ådömas den som, då hans skulder uppenbart överstiger hans för utmätning åtkomliga tillgångar. försämrar sin ekonomiska ställning i avsevärd mån. Till denna regel är knuten en särskild bestämmelse om ansvarsfrihet för den som ändå förmår att betala sina skulderi rätt tid. Promemorieförslagct biträds av en minoritet av remissinstanserna.

• Sida 72
•  Original

Prop. 1985/86: 30 I.änsåk/ugarm i Värmlands liin När det gäller huvudfallen av oredlighet mot borgenärer delarjag utred- ningens uppfattning att det oklara och svärbevisade begreppet obestånd bör bytas ut och ansvaret i stället hängas upp på förutsättningen att den förmögenhctsförsämrande ätgärden vidtas i ett läge då skulderna uppen- bart överstiger tillgångarna eller med andra ord att gäldenären är insuffi- cient. Jag anser det vara riktigt att vid bedömningen av om en gäldenär är sufficient eller inte ta hänsyn endast till tillgångar som är åtkomliga för utmätning.

BRÅ (nutjoriteten) BRÅ finner sig kunna godta de skäl utredaren anfört för att frångå obe- stänt'lsrekvisitet för brottet oredlighet mot borgenärer. Onekligen har obe- ständsbedömningen inneburit en del bekymmer i praktiken och en bedöm- ning enbart av httr gäldenärens skulder förhåller sig till tillgångarna torde te sig enklare, rent tekniskt.

Juridiska fakultetsnämndcn vid Lunds universitet

Den nuvarande lagstiftningen om gäldenärsbrott anknyter till begreppet "obestånd" (insolvens). [ Sltl förslag till ny utformning av brottet ored- lighet mot borgenärer tf; l") anknyter utredaren i stället till insufficiensbe- greppet. Den situation. i vilken gärningsmannen tänkes handla. beskrives med orden ”då hans skulder uppenbart överstiger hans för utmätning åtkomliga tillgångar".

Anknytningen till insufficiensbegreppet i stället för till insolvensbegrep- pet synes innebära en önskvärd förenkling. Att utreda och bevisa en föreliggande insufficiens torde vara enklare än motsvarande förfarande i fråga om obestånd. Visserligen kan även här uppsåtsbevisningen tänkas bli besvärlig, men detta kompenseras av att samtliga i förslagets % l kriminali- serade förföranden är straffbara även vid grov oaktsamhet enligt förslagets s 2.

Genom att anknyta till gärningsmannens handlande i en insufficienssi- tuation och stryka det nu gällande kravet på framkallande eller förvärrande av obestånd anser sig utredaren ha eliminerat de svårigheter, som lagtex- tens krav på en sådan effekt vållat i praxis. Det måste dock framhållas, att även den föreslagna lagtexten i realiteten innehåller ett krav på uppkoms- ten av en effekt, nämligen ett försämrande av den ekonomiska ställningen i avsevärd män, varom mera strax.

Ft'ireningert Sveriges åklagare Enligt föreningen skulle ett genomförande av förslaget sannolikt medföra ett större antal gäldenärsutredningar. eftersom insufficiens som regel in- träffar i tiden före obestånd. Avhändanden av den som är insufficient men inte kan anses vara på obestånd föresläs visserligen inte bli straffbara till följd av en föreslagen regel om ansvarsfrihet för den som trots avhändan- det äger betalningsförmäga. Enligt föreningens uppfattning skttlle emeller- tid den föreslagna ansvarsfrihctsregeln inte begränsa arbetet för polis och äklagare. — För att en gäldenär i dessa fall skall undgå åtal för förmögen- hetsförsämrande åtgärder under insufficiens mäste gäldenären under för- undersökningen visa på något förhållande som skulle innebära att han trots

• Sida 73
•  Original

den påvisade insufficiensen var och förblev solvent. På grund av det objektivitetskrav sotn åligger åklagaren mäste denne aktivt tillse att even- tuella invändningar kommer fram under förundersökningen. För ett åtal måste också åklagaren motbevisa sådana invändningar. Uppenbarligen kan. enligt föreningens mening, dessa omständigheter inte klarläggas utan en relativt omfattande polisutredning. —- Bortsett härifrån anser föreningen att det föreslagna begreppet är ägnat att i avsevärd grad underlätta utred— ningarna oeh åklagarnas möjligheter att väcka åtal för straffvärda gälde— närsbrott. Den utvidgning av det straffbara området som ligger däri att man kan lagföra gäldenär. som avhänder sig egendom. när han är insuffteient enbart med hänsyn till egendom som inte kan åtkommas på exekutiv väg hälsas med tillfredsställelse.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms univwsitet, som i huvudsak ansluter sig till förslaget i denna del. anser att regeln behöver förtydligas. Nämnden anför:

Enligt fakultetsnämndens mening torde det inte vara otänkbart att ett insuffteient företag fungerar väl och löpande fullgör sina förpliktelser. l—"örsämrar företaget i avsevärd mån sin ekonomiska ställning. riskerar man åtal för oredlighet mot borgenärer, även om man fortfarande förmår betala skulderna. Visserligen inrymmer förslaget en ansvarsfrihetsregel i ll:l 3 st., men denna regel synes inte förhindra att åtal väckcs. Mot denna bakgrund anser fakultetsnämnden att det klarare bör anges under vilka förutsättningar en utgift skall anses försämra företagets ekonomiska ställ- ning i avsevärd män. Fråga är om utgiftens relativa storlek är avgörande eller om man skall väga in den nytta för verksamheten som sannolikt kan bli en följd. För privatpersoner. som gjort stora inköp för konsumtion. överfört egendom på andra maken etc.. blir det däremot inte aktuellt att ifrågasätta någon nytta.

En gåva torde anses förmögenhetsförsämrande och inrymmas under förslagets ]] kap. l & oberoende av om den är giltig mot gäldenärens! givarens borgenärer eller ej. Frågan om gåvan härutöver måste vara 0in- gationsrätrsligt bindande mot gäldenären/givaren själv bör enligt fakultets- nämnden utredas närmare. eftersom något generellt svar knappast kan lämnas. Om gäldenären/givaren t. ex. överlämnat en gåva till sin make utan att iaktta de särskilda reglerna i GB. kan ettfaktiskt avhändande föreligga. även om gåvan inte är obligationsrättsligt bindande. Jfr Löfmarck. M.. Gäldenärsbrotten, Stockholm 1982 s. 131. I detta sammanhang bör övervä— gas att straffbelägga försök till oredlighet mot borgenärer för det fall att fullbordat brott inte skulle föreligga, innan gåvan blivit giltig gentemot gäldenären/givaren.

Några remissinstanser ansluter sig till förslaget men uttrycker samtidigt tveksamhet huruvida det i realiteten innebär någon påtaglig förenkling.

L("insåklugaren i Kalmar län :

Det är nästan undantagslöst så i det praktiska gäldenärsbrottsfallet, att tillstånden insufficiens och insolvens sammanfaller. De fall. då endast ett av dem föreligger. är närmast teoretiska. — En insolvensbedömning är svår. En bedömning av insufficiens ter sig frän teoretiska utgångspunkter möjligtvis lättare — det rör sig härom att undersöka ett statiskt tillstånd — men i praktiken är insufficiensbcdömningen säkerligen lika svär som insol- vensbedömningen. Det gäller att visa gäldenärens förmögenhetsläge vid en viss tidpunkt, sådan den tedde sig.

• Sida 74
•  Original

Det är en utomordentligt svär uppgift. att konstruera orcdlighetsbrottet så att det ges en rimlig möjlighet att i den praktiska tillämpningen komma i närheten av det område där straffansvar bör gälla. — Jag har den uppfatt- ningen. att utredningsförslaget — straffansvar vid visst handlande under insufficiens eller vid insolvens — är en rimlig lösning på ett svårt problem. Jag har för övrigt svårt att tänka mig en bättre lösning. Utredningsförslaget överensstämmer i detta hänseende med vad som gäller i vissa andra västländer.

Liknande synpunkter framförs i ett längre yttrande av länsäklagaren i Örebro län:

Sedan länge har insufficiens. dvs. skulder överstigande tillgångar, inte ansetts vara en tillräcklig konkursgrund utan därför har krävts obestånd dvs. oförmåga att rätteligen betala skulder allteftersom de förfaller. under förutsättning tillika att betalningsoförmägan inte är tillfällig. I konsekvens härmed har som förutsättning för straffansvar jämlikt l—4 så gällt obe- stånd.

I utredningen föreslås nu i 1 5 den ändringen att som förutsättning för ansvar i de fall som är ifråga i paragrafen (och 2 &) skall gälla att gärnings- mannen är någon. vars skulder uppenbart överstiger hans för utmätning åtkomliga tillgångar dvs. insufficiens. Primärt begränsas sålunda tillgångs- sidan till de för tttmätning åtkomliga tillgångarna. vilket i och för sig underlättar insufficiensbedömningen.

Emellertid anvisas för gärningsmannen i den föreslagna paragrafen en ”reservutgång". som innebär. att han kan göra invändning om. att han förmår betala sina skulder i rätt tid genom att begagna sig av senare förvärv. ta i anspråk kredit eller utnyttja för utmätning oåtkomlig egendom eller eljest och även är villig därtill. dvs. betalningsförmäga och betalnings- vilja. solvens.

Framstår nu inte denna invändning som så svagt grundad att den utan vidare kan lämnas utan avseende övergär bevisbördan enligt förslaget på åklagaren, som då har att på sedvanligt sätt visa betalningsoförmäga. dvs. i praktiken insolvens.

! själva verket synes denna konstruktion leda till att man inte kommer att slippa ifrån insolvensbedömningen i många fall och då säkerligen i de även i övrigt mest komplicerade fallen. lät vara att insolvensbedömningen blir s.a.s. sekundär.

För att undersöka om den föreslagna ordningen är bättre än den nuva- rande kan det vara lämpligt att något redogöra för hur insolvensbedömning sker nu. Det må då först understrykas. att vid denna insolvensbedömning har man tillgång till facit, man gör en bedömning i efterhand. Denna möjlighet har inte gärningsmannen haft. vilket är en faktor som är besvärlig ur bevissynpunkt i vad angår det subjektiva rekvisitet.

Problemet med obeståndsrekvisitet är mest komplicerat när det gäller rörelseidkare. Jag delar schematiskt upp framställningen i 2 delar. den ena avseende fall där bokföring och årsredovisningar finns och det andra där sådant saknas.

1 Bokföring finns. :[ Företags-analytisk metod. Man görjämförelser mellan balansräkningar för flera år bakåt i tiden före konkursen och ev. konkursbouppteckningen. så långt möjligt korrigerad för att göra den jämförbar med balansräkningarna under rörelsens gäng. Därvid ställer man omsättningstillgängar ] (OT 1) mot korta skulder (KS)

• Sida 75
•  Original

och undersöker kassalikviditeten resp OT I +-ll_t'll=varulager) mot KS och undersöker balanslikviditeten. Härav bildar inan sig en uppfattning om rörelsens betalningsberedskap är för är. Man undersöker också solvensen dvs. andelen eget kapital (EK) av den totala balansomslutningcn. vilket ger en bild av rörelsens stabilitet. Vid en korrekt genomförd sådan analys tas hänsyn även till "dolda" reserver och latenta skulder. främst skatteskul— der.

Nästa steg är att jämföra dessa siffror över tiden. Visar det sig då. att jämförelsetalen har en fallande tendens. drar man därav den slutsatsen att betalningsförmägan och förmögenhetsställningen försämrats. Även om nu jämförelsen visar att kassa— och balanslikviditcten synes svag enligt ba— lansräkningarna och solvensen försvagats. kan man emellertid inte enbart därav dra den slutsatsen att obestånd föreligger. Inte heller kan man med säkerhet visa tidpunkten för tillståndets uppkomst.

Här måste dock inskjutas. att i vissa fall kan man med ledning av analysen objektivt konstatera att obestånd måste ha förelegat vid en viss senaste tidpunkt. ] praktiken räcker det dock inte för att mot gäldenärens påstående, att han inte insett förhållandet. få domstolarna att finna honom övertygad om insikten utan härför krävs erfarenhetsmässigt ytterligare mera påtagliga bevismedel. varom mera senare.

Vad man i själva verket gör vid analysen är en sufficiensbedömning över tiden och därav med beaktande av inträffad konkurs drar slutsatsen. att obestånd måste antas ha inträffat vid en viss senaste tidpunkt och ev. därefter förvärrats.

:2 "Traditionell" metod. Härmed avses samma bevisningssätt, som jag nedan skall redogöra för under rubriken ”Bokföring saknas” och som är den mera påtagliga bevis- ning utöver företagsanalysen. som domstolarna oftast kräver.

II Bokföring saknas. Med det fall att bokföring saknas likställerjag det att bokföringen är så undermålig. att den inte kan tjäna till ledning vid bedömningen.

Vad det i denna del är fråga om är helt enkelt att undersöka. hur gärningsmannen har skött sina betalningsåligganden mot sina borgenärer. allmänna som enskilda. Man undersöker obetalda fakturors och resterande skatters ålder och storlek. tar reda på betalningsanmärkningar av olika slag såsom betalningsföreläggandcn. lagsökningar, växelprotester och krav- brev. Sedan gärningsmannen. förelagd detta material. medgivit — vilket normalt är fallet — att betalning uteblivit på grund av brist på medel, kan man konstatera obestånd och en ungefärlig tidpunkt för dess uppkomst.

När man skall ta ställning till förslaget att ersätta obeständsrekvisitet med ett insufficiensrekvisit. är det enligt min mening viktigt att ha klart för sig vad jag Ovan anfört att vad vi egentligen sysslar med redan nu är en insufficiensbedömning i förening med slutsatsdragning. [ praktiken innebär därför utredningsförslaget ett stadfästande av vad som redan sker.

Mot förslaget talar i första hand att det i efterhand. även om bokföring finns, kan vara ytterst vanskligt att tillfredsställandc klarlägga ett förmö- genhetsläge flera år tillbaka i tiden. Skuldsidan torde kanske inte bereda några större problem. Annorlunda ställer det sig på tillgångssidan med så tunga balansposter, som exvis varulager och kundfordringar. Å andra sidan synes läget ur utrednings- och bevisningssynpunkt inte bli sämre än det nuvarande.

För förslaget talar — fortfarande ur teoretisk synpunkt — att primärt det komplexa obeståndsbegreppet utmönstras. Vidare blir det läge. vari vissa handlingar blir kriminaliseradc. beskrivet på ett 'för alla lättbegripligare sätt. Envar torde begripa vad som menas med att hans skulder uppenbart

• Sida 76
•  Original

överstiger hans för utmätning åtkomliga tillgångar. Så långt bör det bli betydligt mindre utrymme för diskussion av subjektiva subtiliteter. bevis- temat blir begripligare formulerat även för lekmannen och bevisläget lät- tare att hantera för åklagaren. Sist men inte minst kan man nära en front förhoppning. att man i åtskilliga fall inte skulle behöva gå längre. när det gäller utredningen om det ekonomiska läge. vari gärningsmannen befann sig. när handlingen skedde.

Som jag tidigare antytt medför utredningsft'irslaget beträffande l så inte att man helt skulle slippa en insolvensbedömning. ] viss mån talar det mot förslaget, att man efter en omväg ändå hamnar i en insolvensfrågesitua— tion. Emellertid tror jag att problemet kan bli lättare att hantera med förslagets konstruktion än med det nuvarande systemet. Det krävsju enligt förslaget att gärningsmannen konkret anger inte bara på vad sätt han förmår att rättidigt betala sina skulder utan även att han är villig att göra det. Enligt mitt förmenande skulle det i praktiken kunna bli mycket lättare att framlägga motbevisning mot sådana konkreta påståenden. framförda mot bakgrunden av den redan klarlagda insufficienssituationen än att pri- märt visa hela obeståndssituationen.

I viss mån liknande- synpunkter framförs även av FAR:

Tidpunkten för inträffandet av den i styckets inledning beskrivna situa- tionen av insufficiens kan i praktiken vara besvärlig att bestämma beroen— de pä svårigheter att värdera materiella och immateriella tillgångar. Detta gäller trots det i betänkandet förutsatta uppenbarhetskriteriet.

Det är önskvärt att skillnaden mellan aktiebolagslagens och betänkan- dets definitioner av insufficiens noggrant klarläggs.

Majoriteten av remissinstanserna ställer sig emellertid direkt avvisande till den föreslagna utformningen av brottet oredlighet mot borgenärer.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför:

Förmögenhetsförsämrande förfaranden som idag är att hänföra till brottet vårdslöshet mot borgenärer föreslås överförda till orcdlighetsbrottet ( s. 44 y). Genom att de förfaranden som inte är av benefik eller förstörande karaktär förs till oredlighetsbrottet utvidgas straffansvaret. För ansvar krävs då endast att förfarandet medfört en fara för obestånd. Den brotts- konstruktion som i övrigt föreslås innebär även den ett vidgat straffansvar. Den straffbara handlingen uttrycks så att gäldenären "försämrar sin eko- nomiska ställning."

I promemorian görs ett visst nummer av att brottet oredlighet mot borgenärer inte längre knyts till begreppet obestånd utan i stället avser situationer då gäldenären är insufficient. Som hovrätten skall återkomma till i följande avsnitt är det inte så säkert att den nya konstruktionen medför någon egentlig förbättring. Med begreppet insufficiens som utgångspunkt för kriminaliseringen vinner man visserligen att det blir lättare att i tillämp- ningen avgöra. hur en gäldenärs ekonomiska läge varit beskaffat i ett visst fall och vilken insikt gäldenären haft härom. Samtidigt uppstår den bety- dande nackdelen att man fångar in ett mycket större antal situationer än som behövs. Kravet på precisering av övriga rekvisit för straffbarheten blir så mycket större. Här uppenbarar sig en grundläggande svaghet i prome- mode-förslaget.

Den nuvarande utformningen av brottet oredlighet mot borgenärer förut— sätteri ! s 1 st. att gäldenärens förfarande framstår som klandervärt. Detta uttrycks så att gäldenären "förstör eller genom gåva eller annan liknande

• Sida 77
•  Original

åtgärd avhänder sig egendom av betydenhet'LJYidare krävs att han härige— nom åtminstone framkallar allvarlig fara för att han skall komma på obe- stånd. I den föreslagna nya lydelsen av lagrummet uppställs inte något krav på att handlingen i något avseende skall framstå som klandervärd. ] motiveringen till förslaget anges (s. 44 x) som exempel på förfaranden som bör omfattas av straffansvar att omotiverat kostsamma lokaler förhyrs eller att löner eller arvoden utlovas eller utbetalas för insatser som inte är företagsekonomiskt motiverade. Detta får till följd att den som i en situa— tion då han är insuffteient agerar som en dålig affärsman kan drabbas av straffansvar för oredlighet mot borgenärer. En sådan utvidgning av straff- ansvaret synes inte tillrådlig.

"Författaren till promemorian har som ett mål vid en reformering av bestämmelserna om gäldenärsbrott angivit att största möjliga klarhet skall eftersträvas för dem vars handlingssätt skall regleras och för dem som har att tillämpa reglerna. Det är enligt hovrättens mening viktigt vid all straff- rättslig lagstiftning att reglerna är utformade så att medborgarna skall veta vilka handlingar som är belagda med straff och att domstolar. polis och åklagare inte skall drabbas av tillämpningsproblem. Den föreslagna lydel- sen av l é ] och 2 st. är emellertid så utformad, att även icke straffvärda handlingar ryms inom rekvisiten. Detta. i förening med insufficienskon- struktionen, har fått till följd att en undantagsregel har mäst skapas i l ä 3 st. En sådan undantagsregel kommer i sig att bli svår att tillämpa. vilket kommer att beröras under avsnitt 4.2.2.

Den föreslagna utformningen av l å när det gäller den straffbara hand- lingen kan med hänsyn till det anförda inte förordas, eftersom den innebär svårigheter att förutse konsekvenserna av olika handlingssätt. I motive— ringen har promemorieförfattaren också undvikit att ge några konkreta exempel. Lagstiftningskonstruktionen uppfyller således inte de krav som måste ställas på straffrättsliga bestämmelser.

Liknande invändningar av principiell art framförs av bl.a. lzovröttenjör Västra Sverige, Malmö tingsrätt, domstolsverket. länsåklagaren i Uppsa- la län. BRÅ (minoriteten), polisstyrelsen iStockho/ms polisdistrikt.juridis- ka fakultetsnämnden vid Uppsala universitet. advokatsamftmdet och (10- marc förbundet .

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser vidare — i likhet med bl. a. Göteborgs tingsrätt, RÅ, överåklagarna iStor-kholms och Malmö åklagar- distrikt. läns-åklagaren i Uppsala län. polisstyrelsen i Stockholms polisdis- trikt,juridiskafakultetsnämnden vid Uppsala universitet, advokatsamfun- det och Föreningen Sveriges Kronq/"ogdar — att den föreslagna lösningen inte är ägnad att leda till några lättnader från utrednings- och bevissyn- punkt och att man även av det skälet bör avstå från att genomföra försla- get.

Hovrätten anför i denna del:

Hovrätten vill inte bestrida. att begreppet insufficiens ofta är lättare att bevisa än obestånd. Härmed är dock inte sagt att tillämpningsproblem kan undgäs. Redan kravet på att man skall utreda vad som är att räkna till gäldenärens "för utmätning åtkomliga tillgångar" är ägnat att skapa sä— dana problent. Promemorians författare söker minska dessa genom straff- frihctsregeln i l ä 3 st. men hamnar då i nya svårigheter. Vad gäller mindre

• Sida 78
•  Original

nogräknade näringsidkare får man vidare säkerligen räkna med att de gör vad som står i deras makt för att bokft'iringsmässigt framstå som suffi- cienta. Enkla men praktikabla metoder är här att laborera med skenford- ringar och uppskrivna lagervärden. Det kan antas att bevissvårigheterna i sådana situationer inte blir särskilt mycket mindre än när det gäller att styrka en gäldenars obestånd Å andra sidan ger ett lasthallande vid begreppet obestånd den fördelen att man kan falla tillbaka på konkursla- gens presumtionsregler (3 och 4 så konkurslagen).

Enligt hovrättens mening har det inte på ett övertygande sätt klarlagts. att fördelarna med att överge obeståndsbegreppet överväger nackdelarna. Det har f.ö. inte belysts i vilken utsträckning nuvarande bevissvärigheter har minskat genom 1976 års reform. då ett farerekvisit infördes i 1 s 1 st. Rent allmänt förefaller det också betänkligt att frångå konstruktionen med obestånd så länge som t.ex. konkurslagens återvinningsregler bygger på detta begrepp.

JuridiskaflikaItetsm'immlen vid Uppsala universitet

Vidare synes svårigheterna att fastställa en obeständssituation något över- drivna. l vart fall synes framställningen på s. 49—51 vara motsägelsefull. Det görs gällande. dels att bedömningen och styrkandet av obestånd bere- der stora svärigheteri rättstillämpningen. och dels att obetånd i allmänhet innebär insufficiens. tydligtvis genom att förfallna skulder överstiger till— gångarna (och bedömningen härav torde inte vara särskilt komplicerad).

Den erforderliga begränsningen avses nås genom ansvarsfrihetsregeln i tredje stycket. Ehuru denna bygger på obeståndsbegreppet förrnenas upp- läggningen medföra en påtaglig effektivisering genom att det blir lättare för åklagaren att bevisa att brott förövats. Sålunda sägs (s. 52): .

En sådan regel om ansvarsfrihet innebär inte att obestånd presumeras: bevisbördan för att solvens förelåg vid och efter gärningen läggs inte på den misstänkte. Liksom vid en invändning om nödvärn skall vid en invändning om bibehållen solvcns åklagaren anföra bevisning til! bemö- tande av denna. Men gäldenären måste för att undgå ansvar för förmö- genhetsförsämrande åtgärder under insufficiens kunna visa på något förhållande. som skulle innebära att han trots den av åklagaren påvisade insrrfl'rciensen var och förblev solvent. En sådan invändning — som inte är så vag eller så osannolik att den inte förtjänar avseende skall godtas om den inte motbevisas av åklagaren. Detta böri praktiken innebära en avsevärd lättnad för åklagaren titan att man på den misstänkte ställer krav som strider mot straffrättens grundprinciper.

Enligt fakultetsnämndens mening är denna argumentation inte fullt så bärkraftig som det vill synas. Det som är avgörande för om en invändning från den misstänkte blir av betydelse i bevishänseende är nämligen i första hand att det som skall bevisas är ett negativt faktum. inte att ett faktum görs relevant av en undantagsregel. Att visa att något inte är fallet är så mycket svårare än att visa att något är fallet att det i praktiken måste krävas att den som vill bestrida att något inte är fallet anvisar i vilket hänseende diskussion i frågan kan föras. Detta gäller även bevistemat betalningsoförmåga. oberoende av om en huvudregel eller undantagsregel aktualiseras.

I vart fall vad gäller första stycket i den föreslagna paragrafens nås därför knappast någon bevislättnad.

• Sida 79
•  Original

RÅ .

Frågan om insolvens eller insufficiens skall läggas till grund för oredlig- hetsbrott ger utrymme för olika uppfattningar. Madeleine Löfmarck har för huvudbrottet valt det senare. För egen del ärjag inte övertygad om att insufficiens i praktiken kommer att medfi'ira sådana lättnader från utred- ningssynpunkt att en ändring är befogad. En fördel skrrlle möjligen vara att det av bokföringen bör kunna med någorlunda lätthet utläsas om skulderna uppenbart överstiger de utmätningsbara tillgångarna. Emellertid saknas ofta i praktiken en rättvisande bokföring i de fall som är föremål för utredning. [ dessa lägen torde knappast förslaget leda till att det blir lättare än i dag att konstatera huruvida en viss transaktion är företagen i en sådan ekonomisk situation att straffansvar kan följa. Bcaktas bör även att det i första hand är balansräkningen som kan ligga till grund för insufficiensbe- (lämningen och att denna vanligen upprättas endast en gång per räken- skapsår. De svårigheter som det innebär att exempelvis klarlägga värdet av vid transaktionstidpunkten befintliga varulager och kundfordringar torde därför som regel kvarstå. För att kunna fastställa om insufficiens rådde vid den aktuella transaktionen krävs således även i detta fall utredningsåt- gärder av det slag som erfordras enligt nu gällande bestämmelser. Inte heller torde det bli lättare att styrka uppsåt från gärningsmannens sida i nu beskrivna situationer. När det gäller uppsåtet synes tvärtom insolvensbe- gr'eppet som förutsättning för brott ha vissa fördelar. Främst vill jag därvid peka på de möjligheter dels till insikt för gärningsmannen själv om sitt ekonomiska läge och dels till ett förbättrat bevisläge. som betalningsan- märkningar av olika slag kan ge. lnsolvens kommer enligt min uppfattning bl.a. genom sådana omständigheter till uttryck på ett tydligare sätt än insufficiens.

l det här sammanhanget vill jag även framhålla betydelsen av att man använder samma obeståndsbegrepp vid den straffrättsliga bedömningen som vid utredningen av återvinningsmöjligheterna. Kommissionen mot ekonomisk brottslighet föreslog i sitt delbetänkande (SOU l983: 60) Åter- vinning i konkurs att man i den grundläggnde återvinningsbeståmmelsen i 30 5 konkurslagen skulle utgå från insolvensbegreppet med hänsyn till den allmänna omsättningens intresse. Med hänsyn härtill och till den förvän- tade utvidgningen av konkursft'irvaltarens uppgiftsskyldighet — bl. a. tried avseende på tidpunkten för inträffad insolvens — synes starka skäl tala för att lagstiftningen i här berört hänseende även fortsättningsvis bygger på insolvensbegreppet.

2.2 Straffansvar för skentransaktioner

] promemorian föreslås att straffansvar skall ktinna ådömas en insufficient gäldenär som för skens skull företar en rättshandling som. om den hade varit gällande, skulle ha försämrat hans ekonomiska ställning i avsevärd mån.

Förslaget att kriminalisera sådana skentransaktioner har fått ett positivt mottagande av de remissinstanser som kommenterar det. Uttalanden i denna riktning görs av hovrätten över Skåne och Blekinge. hovrätten för Västra Sverige. RÅ. länsåklagarna i Uppsala och Värmlands län och juridiska faknltetsnätnndun vid Lunds universitet.

• Sida 80
•  Original

Hovrätten Över Skåne (n'/1 BIR/ringe anför:

Förslaget att jämställa verkliga och skenbara förmögenhetsförsämrande åtgärder när det gäller ansvar för oredlighet respektive vårdslöshet mot borgenärer innebär en förenkling. Förfarandet med skenavhändanden torde vara ytterst vanligt och många gånger avse egendom av ej alltför högt värde. t.ex. 'l'V-apparater. stereoanläggningar o.dyl. Med den föreslagna begränsningen till att gälla fall där den ekonomiska ställningen skulle ha försämrats i avsevärd män kommer sådana fall sannolikt inte att omfattas. Förslaget innebär därmed att endast mera betydande skenavhändanden kommer att bli föremål för lagföring. Det kan emellertid ifrågasättas om inte därmed vissa i och för sig straffvärda förfaranden lämnas utanför det straflbara området. Frågan bör enligt hovrättens mening övervägas ytterli- gare.

Länstiklagaren i Uppsala län

Enligt förslag skall skenrättshandlingar. som skulle ha försämrat den eko— nomiska ställningen i avsevärd män, bedömas som oredlighet. Även om viss försiktighet bör iakttagas vid kriminalisering av hypotetiska effekter. synes risk för att förslaget i denna del skall leda för långt knappast förelig— ga.

Juridiskafakulromnämnda” vid Lunds universitet

Som en andra handlingstyp straffbeläggcr förslaget att gärningsmannen "för skens skull företar en rättshandling som. om den hade varit gällande. skulle ha försämrat hans ekonomiska ställning i avsevärd mån". Detta likställande av skenrättshandlingar med verkliga avhändanden etc. har förebilder i utländsk lagstiftning. I vilken utsträckning skenrättshandlingar varit mi'äjliga att beivra som gäldenärsbrott enligt gällande rätt är oklart, och det är därför önskvärt, att genom lagstiftning skapas större klarhet på denna punkt.

2.3 Det abstrakta farerekvisitet

I promemorian föreslås att ansvar för oredlighet mot borgenärer skall ådömas även i annat fall. när en borgenär försämrar eller ger sken av att försämra sin ekonomiska ställning i avsevärd mån. om förfarandet är ägnat att leda till att en skuld inte blir betald i rätt tid.

Förslaget om att införa ett sådant abstrakt farerekvisit tillstyrks av Fciireningen Sveriges åklagare. övcråklagaren i Stockholm samt länxåkla— garna [ Kalmar och l-"ärrnlands' län. '

Föreningen Sveriges åklagare anför: Beträffande utredarens förslag rörande effektkrav vill föreningen anföra följande. Enligt föreningens mening är det orsakssammanhanget mellan en avhändande åtgärd och fara för obestånd som med nuvarande krav på konkret fara vällar de största utredningsmässiga problemen. Föreningen välkomnar därför förslaget att införa ett abstrakt farobegrepp. dvs. åtgärd av visst slag skall medföra straff om den till sin typ är farlig i visst hänseende (”ägnat att leda till att skuld inte'blir betald").

• Sida 81
•  Original

Övn-åklagaren i Stockholm

Vid förfaranden som framkallar allvarlig fara för att gäldenären skall kom— ma pä obestånd krävs idag ett styrkt orsakssamband mellan förfarandet och allvarlig fara för obestånd. De bevissvårigheter som i mänga fall kan uppkomma pågrund av kravet på konkret fara skulle till stor del bortfalla om brottet i enlighet med förslaget konstruerades som ett abstrakt fare- brott. Jag ser inga avgörande invändningar häremot och tillstyrker därför förslaget.

En betyrande andel av remissinstanserna ställer sig emellertid avvisande till den föreslagna konstruktionen. Till dessa hör hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige. Göteborgs tingsrätt. RÅ. ("iver- äklt'tgaren i Malmö äklagardistrikt, de juridiska _faknltetsnämnderna vid Uppsala. Lands och Stockholms universitet samt advokatsamjimdet.

RÅ anför i denna del:

I andra stycket föreslås straffansvar för transaktioner som begås i ett läge av sufficiens men är ägnade att leda till insolvens. Enligt min mening innebär den föreslagna regeln en för vid kriminalisering. Införandet av ett abstrakt farebegrepp torde såvittjag kan bedöma inte medföra annat än att obestånd faktiskt måste inträffa till följd av den ekonomiska åtgärden för att straffansvar skall kunna utkrävas. Någon ändring i förhållande till vad som nu gäller medför således inte förslaget i praktiken. I övriga fall. dvs. då insolvens ej uppstår eller har sin grund i någon annan omständighet än den företagna ekonomiska åtgärden torde de praktiska möjligheterna att bevisa att transaktionen ifråga är olaglig enligt den föreslagna ordalyselsen vara synnerligen små eftersom det närmast förutsätter att den handlande medger brottsligt uppsåt. En regel liknande den i nuvarande l å som kriminaliserar avhändande av egendom om avhändandet framkallar allvar- lig fara för obestånd bör därför enligt min mening bibehållas.

Hovrätten för Västra Sveri e . g

Även andra stycket är mycket allmänt hållet och måste i sig kunna inrym- ma många handlingar som inte bör vara straffbara. Det föreslagna ab- strakta farerekvisitet framstår som svårhanterligt och kan medföra bety- dande tillämpningssvårigheter.

Juridiska fakultetsnämnden vid U )sala ("Ill-'é'rSlIF! . Pl

Avfattningen av andra stycket kan däremot väl tänkas leda till en viss bevislättnad. Men här utnyttjas uttrycket "förfarandet är ägnat att leda till att skuld inte blir betald i rätt tid". Av lagtexten framgår inte med full tydlighet att med ”skuld" avses ”någon gärningsmannens existerande skuld". Oberoende härav vill fakultetsnämnden avstyrka att det straffbe- lagda området avgränsas på föreslaget sätt. Erfarenheterna från använd— ningen av en liknande lokution i häleriparagrafen (BrB 9: 6) mäste beteck- nas som avskräckande. Betydande rättsosäkerhet och svårigheter för rättstillämpningen kan förutses om brottstypen definieras på föreslaget sätt.

Synpunkter liknande de nu redovisade framförs även av de övriga re- missinstanser som avstyrker förslaget.

8]

• Sida 82
•  Original

Prop. 1985/86: 30 2.4 Straffansvar med hänsyn till latenta skulder

[ promemorian föreslås att man vid bedömningen av om ett förfarande är ägnat att leda till att skuld inte blir betald i rätt tid även skall beakta en skuld som uppkommit först efter tidpunkten för förfarandet. om skulden grundar sig på en omständighet som förelåg vid den tidpunkten.

Detta förslag att även latenta skulder skall beaktas har fått ett övervä- gande positivt mottagande vid remissbehandlingen. Hm'rät/enfr'ir Västra Sverige, RÅ. Överåklagarna i Stockholm och Malmö, länsäklagarna i Uppsala och Värmlands län. rikspalisstyrelsen. polisstywelsen i Stöck- holms polisdistrikt.juridiskafaknltetsnänmden vid Lunds universitet. För— eningen Sveriges åklagare och föreningen Sveriges kronofbgdar hör till dem som tillstyrker förslaget.

Hovrätten för Västra Sverige anför:

På ett par punkter innehåller dock promemorieförslaget i denna del upp- slag som är värda att närmare övervägas. Hovrätten syftar därvid framför allt på tanken att utvidga straffansvaret med hänsyn till latenta skulder. En sådan konstruktion skulle uppenbarligen få sin största betydelse när det gäller skatteskulder. Även i denna del medför dock promemorieförslaget tillämpningsproblem som inte närmare belysts. Hovrätten vill här peka på ett. I promemorian fastslås (s. 70) att en förutsättning för åtal är att skulden verkligen har uppkommit. Fråga uppstår då om åtalsfrägan skall anstå tills skattefrågan är slutligt avgjord vid skattedomstol. Promemorian lämnar härvidlag inget svar. Hovrätten vill för sin del erinra om den nyligen införda bestämmelsen i 15.5 skattebrottslagen.

(.)veråklagru'en i Malmö

Den föreslagna utvidgningen skulle främst komma att avse s.k. skattekre- diter. som med nuvarande lagstiftning inte alltid nås av straffbestämmel- serna. Det finns inte något vägande skäl att motsätta sig den föreslagna utvidgningen. Det är dock ett viktigt krav att det i motiven klart anges förutsättningarna för att en latent skuld skall kunna ligga till grund för den ekonomiska bedömningen och straffansvaret.

Riksp(:tlisstyrelsen

För närvarande är straffansvaret för gäldenärsbrott så utformat att det inte täcker gärningar som påverkat förpliktelser vilka uppkommit efter gärning- en men som kunnat förutses vid denna. Så som utredaren utformat kapit- lets första paragraf bör den enligt rikspolisstyrelsens uppfattning tillgodose ett allmänt behov av att kunna ta tillvara såväl det allmännas som enskilda borgenärers intresse på sådant sätt att gäldenären i sin affärsplanering inte kan nonchalera s.k. latenta skulder. En gäldenär kan förmodligen även i framtiden genom att "se om sitt hus i tid” försöka komma ifrån sitt betalningsansvar. men den föreslagna lagändringen bör kunna utgöra en effektiv spärr mot alltför avancerade förmögenhetsförsämrande åtgärder.

De övriga remissinstanser som tillstyrker förslaget anför liknande syn- punkter som grund för sitt ställningstagande.

• Sida 83
•  Original

[.iinsstvrelsen i Stockholms län anser. i likhet med några av de tidigare citerade remissinstanserna. att förslaget lämnar en del frågor obesvarade. Länsstyrelsen anför:

I ett avseende innebär förslaget ett utökat skydd för statens anspråk på skatt och avgifter. Straffansvaret utvidgas till att träffa förfaranden som äventyrar betalningen av latenta skulder. Gäldenären mäste inför en trans- aktion i ett visst ekonomiskt läge t.ex. ta hänsyn till ännu inte debiterade kvarstående och tillkommande skatter. Utredningen uttrycker denna handlingsregel så, att vid bedömandet av om ett förfarande är ägnat att leda till att en skuld inte blir betald i rätt tid. ska" även en skuld som uppkommer först efter tidpunkten för förfarandet beaktas. om skulden grundar sig på en omständighet som förelåg vid den tidpunkten. Ansvaret begränsas dock genom att när åtal väckes ska skulden visa sig vara av tillräcklig storlek. Förslaget lämnar här enligt länsstyrelsens uppfattning en för staten som skatteborgenär viktig problematik obearbetad. Hur ska man i detta sammanhang behandla en skatt eller avgift, som på grund av bristfälligt underlag från den skattskyldige påförts efter skönsmässiga grunder? Måste åklagaren före åtalet pröva riktigheten av debiteringarna eller fastsla det verkliga skuldbeloppet?

Straffansvaret vid förmögenhetsförsämrande åtgärder som äventyrar latenta skulder begränsas också genom gärningsmannens subjektiva rekvi- sit. Ansvar för orcdlighet mot borgenärer inträder endast för den som insett att en skuld kunde förväntas uppkomma. Vad innebär denna åtalsbe- gränsning beträffande en latent skatteskuld som påförts i efterhand i avsak- nad av uppgifter från den skattskyldige?

Länsstyrelsen anser att latenta skulder av ovannämnda art kan medföra svårigheter vid brottsutredningcn om inte ett klargörande görs i denna del. I annat fall kan införandet av ansvar för ifrågavarande skulder befaras stå i strid med utredningens mål att minska tillämpnings- och bevissvårighe- terna vid gäldenärsbrott.

[ promemorian understryks i inledningen vikten av att regelsystemet harmonierar väl med annan lagstiftning. Det har betonats att exempelvis införande av källskattesystemet har berört området för gäldenärsbrotten. Utredningen har konstaterat att ett ökat intresse att effektivisera skatte- och avgiftsuppbörden kommit till uttryck genom ett antal lagändringar och förslag till sådana. Det framhålles dock att en vidgad kriminalisering av betalningsbrott för andra skatter och avgifter än avdragen källskatt skulle medföra svåröverskådliga konsekvenser för betalningsvanorna i samhället och stå i strid mot principen att straff inte ska stadgas för betalningsför- summelse som sådan. Det föreslås att straffansvaret för gäldenärsbrott utvidgas i stället för att öka kriminaliseringen av underlåten skatteinhetal- ning. Detta ska ske genom att, såsom ovan berörts, även skulder som är latenta beaktas. Utredningen lämnar dock Obesvarat i vad mån ändringen bör genomföras om också området för betalningsbrott utökas. Länsstyrel- sen tolkar förslaget som om endast ettdera alternativet bör ifrågakomma. Problemet har ställts på sin spets eftersom BRA i PM 1983: 6 förordat skärpning av ansvaret för betalningsbrott. Länsstyrelsen förordar därför en fördjupad analys av den kollision förslagen synes medföra.

Till de remissinstanser som avstyrker förslaget hör hovrätten över Skåne och Blekinge. BRA (minoriteten). advokatsamfundet, industriförbunde!. SAF. bankföreningen och Finansbolagensförening.

• Sida 84
•  Original

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför bl. a.:

] promemorian ges en ingående och sakkunnig redovisning av rättsläget vad gäller latenta skulder (s. 58—68"). "Den utsträckning av straffansvaret som föreslås synes helt vara motiverad av det förhållandet att skatter och allmänna avgifter enligt gällande rätt konstituerar en skuld först från ut— gången av den period till vilken den hänför sig eller. då särskild prövning är en förutsättning för uttaget. från den dag då beslutet härom vann laga kraft. Visserligen utsägs i promemorian (s. 69 x) att behov av en utvidgning av ansvaret till att gälla alla fordringar föreligger. Någon mera ingående motivering för att ett sådant behov skulle föreligga har dock inte lämnats. Redogörelsen för den föreslagna lagändringen är kortfattad. En så stor förändring vad gäller synen på latenta skulder kräver en mera omfattande analys av problemen än den som presenterats i promemorian.

BRÅ (minoriteten)

Förslaget i ll kap. l & andra stycket träffar inte bara skatteskulder och liknande utan också skadeståndsskyldighet. exempelvis p.g.a. strikt an— svar för dolda fel vid en fastighetsförsäljning. Vi avstyrker också detta förslag och avgörande är här liksom i de tidigare fallen att förslagen träffar envar. Även med en begränsning till nät—ingidkare skulle lagförslagen vara alltför långtgående.

Industriji'irbmtdet och SAF anför i ett gemensamt yttrande:

Organisationerna vill här framhålla, att frågan om latenta skulder är under- kastade svära bedömningskriterier. T.ex. kan det förhållandet att både skatte- och civilprocesser ofta drar ut på tiden avsevärt leda till att ovisshe- ten under lång tid blir stor huruvida en framtida skuld uppkommer eller inte. I en civilprocess med skadeståndsyrkande är det sålunda ofta ytterst svårt för svaranden att bedöma både om han överhuvudtaget skall komma att åläggas att utge skadestånd och. om så sker. hur stort detta kan bli. Detta torde betyda att en person som är invecklad i nu aktuell typ av process kan bli "läst" i sina möjligheter att — utan att senare riskera att drabbas av straffrättsliga påföljder — disponera över sin egendom. Visser- ligen torde denna "läsning". av preventiva skäl. vara motiverad i flera fall. men i andra situationer kan regeln tänkas få oönskade konsekvenser och drabba helt seriösa personers möjligheter till förmögenhetsdisponering bara därför att de fått krav på att betala skadestånd. Det torde t.o.m. räcka med att vederbörande inser att han kan komma att få krav på ersättning för att nu skisserade effekter skall inträffa.

Följderna av nu föreslagen regel kan därför bli avsevärda och är i vissa avseenden svårövcrblickbara. Tveksamhet kan därför riktas mot förslaget härvidlag och i varje fall synes det motiverat att ytterligare utreda saken och analysera konsekvenserna innan förslaget läggs till grund för lagstift- ning.

Liknande synpunkter framförs av Finmtsbolagcns Förening.

• Sida 85
•  Original

2.5 Särskilt om straffrihctsregeln

I promemorian föreslås att en gäldenär som förfarit på sätt som i och för sig föranleder ansvar för oredlighet mot borgenärer men som ändå förmår att betala sina skulder i rätt tid skall vara fri fri-in ansvar. Denna ansvarsfrihet hari viss mån berörts i det föregående. I detta avsnitt redovisas remissin— stansernas principiella syn på den föreslagna konstruktionen.

Det är bara ett mindre antal remissinstanser som ställer sig bakom förslaget i denna del. Till dessa hör Föreningen .S'i-'erige.v åklagare. lätts- äklagurnu i Kalmar och Värmlands lätt. som! BRÅ (majoriteten).

Länsäklngoren i Kalmar län anför:

En lagändring i enlighet med utredningsförslaget ger. i varje fall teoretiskt. en viss vidgning av det straffbara området. I praktiken hamnar man sällan i det läge där den föreslagna ansvarsfrihetsregeln i ] äzs sista stycke skall gälla. Det är emellertid nödvändigt att den finns.

BRÅ tnzajoriteten)

En regel som begränsar straffansvar till straffvärda fall blir dock nödvän- dig. Eventuellt kan en sådan utformas med ledning av förslagets l ä sista stycket. Förslaget innebär ändå en utvidgad kriminalisering jämfört med gällande rätt. En sådan torde dock vara ofrånkomlig om man vill komma till rätta med de allvarliga missförhållanden som råder på området och som bland annat tar sig uttryck i ett inte obetydligt skattebortfall för det all- männa. som till skillnad från privata borgenärer inte kan pröva sina gälde- närers kreditvärdighet.

Föreningen Sveriges åklagare Föreningen har invändningar mot utredningens förslag såvitt gäller ll kap 1 5 "» st. ] sak finns ingen erinran mot en föreslagen ansvarsfrihetsregel för den som avhänt sig egendom men förmår betala sina skulder i tid. Däremot är det enligt föreningens mening helt oacceptabelt att den som förklarar sig villig att betala i tid skall kunna undgå ansvar. För ansvarsfrihet bör enligt föreningens mening krävas att vederbörande betalat sina skulder, nedsatt betalning i allmänt förvar eller annars ställt säkerhet för sin skuld.

Flertalet remissinstanser ställer sig avvisande till den föreslagna straffri- hctsregeln. Till dessa hör hovrätten över Skåne och Blekinge. hovrätten för Västra Sverige. Göteborgs tingsrätt. RÅ. äveråklagaren i Malmö. länsäklagaren i Örebro lätt. BRÅ (n-zinoriteten). riksskatteverket.juridiska jhkultetsnäntnden vid Uppsala. Lunds och Stockholms universitet. advo- katsamjimdet samt domare/örbundet.

Överäklogaren i Stockholm anför för sin del:

Den utvidgning av straffansvaret som förslaget innebär torde endast få teoretisk betydelse och inte kräva en särskild straffrihetsregel. I praktiken kommer nämligen frågan om ansvar inte att väckas annat än då obestånd inträtt.

• Sida 86
•  Original

De andra remissinstanserna framför principiella invändningar mot den föreslagna konstruktionen.

Hovrätten för l-"i'istra Sverige

Promemorieförfattaren har också själv konstaterat att brottsbeskrivningen i paragrafens båda första stycken är alltför vidsträckt. ! promemorian har därför föreslagits en ansvarsfrihetsregel i tredje stycket. En sådan kon- struktion av lagtexten. varigenom gäldenären först stämplas såsom brotts- lig och sedan efter invändning av visst slag skall kunna gå fri från ansvar. är emellertid klart olämplig och främmande för svensk straftlagstiftning. Den måste också medföra uppenbara svårigheter på utredningsstadiet. Jämförelsen med nödvärnsreglerna (s 52) är inte träffande. Enligt hovrät- tens mening innebär lydelsen av tredje stycket i praktiken att man får göra en bedömning huruvida gäldenären är på obestånd eller inte. Man är därmed på en från rättssäkerhctssynpunkt tveksam omväg i princip tillba- ka i det i promemorian kritiserade obeståndsbegreppet som utgångspunkt för kriminaliseringen.

Ansvarsfrihetsregelns närmare utformning är för övrigt oklar. Den när— mare innebörden av formuleringen att vederbörande förmår betala sina skulder i rätt tid och "även är villig att göra det" är svår att förstå. Konstruktionen som sådan synes också mindre lyckad.

Liknande synpunkter framförs av hovrätten över Skåne och Blekinge. Göteborgs tingsrätt, liim'åklagaren i Örebro län .s'amtjaria'iskafakultets- nämna'erna vid Uppsala. LINN/S och Stockholms universitet.

Överåklagaren i Malmö anför för sin del:

Den föreslagna ansvarsfrihetsregeln i l ä 3 st innehåller oklarheter och torde enligt sin ordalydelse inte få det innehåll som angivits i promemo- rian. Enligt motiven skall uteslutas de fall där gäldenären ägt betalningsför- måga trots den i abstrakt mening farliga åtgärden, dvs. ansvar skall vara uteslutet om gäldenären visar sig vara solvent trots åtgärden. I dessa fall blir det synbarligen fråga om att den misstänkte gör troligt att han inte kommit på obestånd genom handlingen och åklagaren inte kan motbevisa detta. Däremot synes straffrihet inte komma att inträda i de fall obestånd inträffat. detta oavsett om obeståndet vållats av den aktuella handlingen eller inte. Som den föreslagna lagtexten i 3 st är utformad skttlle den straffas. som efter en förmögenhetsminskande åtgärd ägnad att leda till obestånd råkar i sådant. t.o.m. om han konkret kan visa att åtgärden inte vållat obeståndet. Av promemorian framgår inte om en sådan mycket vittgående straffbarhet verkligen åsyftats. (Ansvarsfrihetsregeln förefaller dock enligt sin lydelse bli tillämplig endast för det fall obestånd inte inträffat, dvs. då gäldenären förmått betala sina skulder i rätt tid.) Detta innebär att regeln i praktiken skulle kunna tillämpas endast i få fall. Den vida straffbarheten genom den abstrakta faran skulle då bli dominerande. varigenom i realiteten alla abstrakt farliga åtgärder skulle straffas i det närmaste strikt. [ de fall regeln verkligen kan tillämpas uppstår också flera betänkligheter. Man kan ifrågasätta om det är en lämplig lagprincip att gäldenärer skall kunna ”köpa sig” fria från straffrättsligt ansvar. Ett sådant system gynnar sannolikt de gäldenärer som har många och goda affärskontakter, medan gäldenärer utan sådana förbindelser saknar förmå- ga att tillräckligt snabbt åstadkomma t.ex. krediter för att rädda sig undan

• Sida 87
•  Original

straffansvar. En annan effekt av ansvarsfrihetsregeln blir att "rätt tid". dvs. förfallotid för skuld. normalt torde få inVäntas innan straffproces- suella åtgärder kan vidtas. förutsatt att gäldenären giort invändning om betalningsförmäga. Detta skapar betydande svårigheter att bestämma när olika åtgärder. t. ett. inledande av förundersökning. blir möjliga att vidta. Den i regeln upptagna bestämmelsen om gäldenärens vilja och förmåga att betala skuld i rätt tid är vidare oklart formulerad. Vad som avses synes vara frivillig betalning i rätt tid. Det bör i detta sammanhang också pekas påatt ansvarsfrihetsregeln enligt sin lydelse inte kan tillämpas vid delbetal- ning. inte ens om denna avsett nästan hela skulden. något som kan framstå som mindre tillfredsställande.

Sammanfattningsvis anser jag att ansvarsfrihetsregeln är behäftad med så stora brister och oklarheter att den inte är praktiskt användbar. Därige- nom saknas den nödvändiga begränsning som användandet av ett abstrakt farerekvisit oundgängligen kräver. Jag anser därför att förslaget till l ä 2 st och 3 st inte är godtagbart.

BRÅ (minoriteten)

Vi ifrågasätter också tekniken att korrigera en blint verkande straffbe- läggning genom möjlighet att fria sig genom betalning. Detta måste uppfat- tas som ett i praktiken straffrättsligt ansvar för bristande skuldbetalning.

Riksskattm'c'rkct

Verket hyser viss tveksamhet beträffande tredje stycket i den föreslagna bestämmelsen. Det är i och för sig i princip riktigt och rimligt att fall där några ekonomiska effekter inte uppkommit — dvs där gäldenärens skulder blivit betalda — lämnas utanför det kriminaliserade området. Det är en fördel att dessa fall inte belastar polisernas och åklagarna-ts arbetsbörda. Men det är å andra sidan inte acceptabelt att en person som uppenbarligen gjort sig skyldig till kanske grovt förfarande enligt bestämmelsens första stycke kan slippa ansvar om han t.ex. kan förmå någon närstående att ställa upp med pengar och "köpa honom fri". Inte heller när gäldenärens skuldbetalning möjliggörs genom lotterivinst eller liknande minskar detta det straffvärda i hans tidigare handlande. Straffrihetsgrunden bör formule- ras så att sådana betänkliga konsekvenser som här antytts kan undvikas.

Sveriges adw)katsamfimd

Beträffande l & tredje stycket vill samfundet uttala följande. Den föreslag- na regeln framstår som oklar och ägnad att leda till tillämpningssvårig- heter. Ur utredningssynpunkt kan detta inte innebära en förenkling. Ur "förutsebarhetssynpunkt" måste det för gäldenären innebära: "Betalar jag så klararjag mig." Enligt samfundets mening är det trots allt principi- ellt riktigt att en sedvanlig obeståndsbedömning görs vid den tidpunkt rättshandlingen företas. Bevisbördan får härvid inte som föreslås bli om- vänd och läggas på gäldenären. Samfundet vill i detta sammanhang peka på vad kommissionen mot ekonomisk brottslighet anfört i den till remissen fogade skrivelsen av 1983-11-02, nämligen: ”Det bör understrykas att kommissionen inte anser att allmänna straffrättsliga grundsatser skall överges. Gällande principer om s.k. subjektiv täckning och om äklagares bevisbörda bör stå fast."

• Sida 88
•  Original

3. Vårdslöshet mot borgenär 3.1 Allmänna synpunkter RÅ anför i denna del:

Förslaget att göra vårdslöshet mot borgenärer till ett rent oaktsamhetsbrott får anses vara välmotiverat och tillstyrks. Nuvarande ordning att låta nämnda rttbricering täcka även uppsåtliga brott är inte tillfredsställande. Från systematisk och rationell synpunkt är det vidare riktigt att oaktsam- hetsbrottet fär en gärningsbeskrivning som korresponderar med det upp- sätliga brottet i l s

Liknande synpunkter framförs av lilnxriklagnrna i Värmlands och Örebro län samt Föreningen Sveriges åklagare.

Åtskilliga av de remissinstanser som framför invändningar mot den föreslagna konstruktionen av brottet oredlighet mot borgenärer betonar emellertid att dessa invändningar även gäller i fråga om brottet vårdslöshet mot borgenärer, där samma objektiva brottsrekvisit föreslås gälla.

Flertalet instanser tillstyrker förslaget att införa en presumtionsregel som innebär att grov oaktsamhet skall anses föreligga, om en gäldenär till följd av brister i bokföringen inte har haft insikt om det ekonomiska läget. Till dessa hör hovrätten över Skåne och Blekinge. hovrätten för Västra Sverige. länsdklngarna i Kalmar och Örebro län. juridiska fakultetsnämn- den vid Lunds universitet och Föreningen Sveriges åklagare.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför i denna del:

1 detta avsnitt har bl.a. föreslagits en s. k. hjälpregel som innebär att grov oaktsamhet skall anses föreligga då bristen på insikt om det ekonomiska läget är en följd av att bokföringsskyldigheten har åsidosatts. En sådan regel torde medföra lättnader för de tillämpande myndigheterna. Oavsett hur lagstiftaren ställer sig till promemorieförslaget i övrigt torde en ändring härvidlag kunna göras. t. ex. genom ett tillägg till nuvarande 3 .5.

Lätta-åklagaren i Orebro län

Andra punkten föreskriver att den, som till följd av att han åsidosatt sin bokföringsskyldighet enligt l976 års bokföringslag inte insåg att den eko- nomiska ställningen var eller genom förfarandet blev sådan som anges i l 5 skall anses ha handlat grovt oaktsamt. Detta förslag utgör en i och för sig välbehövlig hjälpregel.

Fråga är bara om bokföringsskyldighetens åsidosättande skall täckas av uppsåt eller oaktsamhet eller om det skall räcka med att bokföringsskylv digheten rent objektivt har åsidosatts utan krav på subjektiv täckning. I klarhetens intresse borde — i analogi med vad som föreslås i 5 & — lagtex- ten. otn subjektiv täckning krävs, böra förtydligas genom att lagtexten erhåller följande lydelse: "Den som till följd av att han uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt sin bokföringsskyldighet. . .". Avses inte subjektiv täckning bör det komma till klart uttryck i förarbetena.

• Sida 89
•  Original

Juridiska _litku/tetsnänmden vid Lunds mtiwrsilet -

Som redan nämnts straffbelägger förslagets & 2 som i'tirrlxhiis/tet mot bor- genärer samma gärningar som s [ blott med den skillnaden. att gärnings- mannen förutsättcs ha handlat inte i uppsåt utan av grov oaktsamhet. Dessutom innehåller paragrafen en presumtionsregel. Den som på grund av att han åsidosatt sin bokföringsskyldighct enligt bokföringslagen inte uppfattat att hans ekonomiska ställning var eller blev sådan. som förut- sättes i s l. skall nämligen anses ha handlat grovt oaktsamt. Ehuru pre- snmtionsregler av denna typ i sig är föga önskvärda inom straffrätten torde reglen i detta fall vara acceptabel. Den underlättar otvivelaktigt åklagarens bevisning utan att den åtalade synes utsatt för en otillbörlig eulpapresum- tion.

0 . .. .. : - .. Dornstolxverkel. R.—'-'l. (fiveråklagaren I Mal/no. lunsuklugarwz ! Vt'trrnlctnds län och adl'okatsuntfundet hör till dem som avstyrker förslaget i denna del.

Domstolsverket

DV avstyrker införandet av den i paragrafens andra punkt upptagna pre- sumtionsregeln. I brottsbalkens regelsystem, liksom inom straffrättens i stort. bör presumtioner användas med stor försiktighet och inte i andra fall än då starka skäl talar därför. Det egentliga skäl som åberopats till stöd för ett införande av den angivna reglen — att bidra till att inskärpa vikten av en ordnad bokföring (s 72) — är enligt DVs mening inte tillräckligt starkt för att motivera att så sker. Det bör istället ankomma på domstolarna att i det enskilda fallet pröva när en tilltalad skall anses ha handlat grovt oaktsamt.

RÅ

Däremot ifrågasätter jag om inte förslaget att ett åsidosättande av bok- föringsskyldigheten enligt bokföringslagen skall medföra ansvar enligt förevarande stadgande är alltför långtgående. Ansvar för bokföringsbrott kommer ju i dessa fall som regel att utkrävas enligt 5 &. Något praktiskt behov av att i 2 5 ha en särskild presumtionsregel i fråga om bokförings— skyldighet kan därför knappast anses föreligga. Den föreslagna regeln kan också med den utformning som den erhållit lätt leda till en alltför "stel" tillämpning.

Overåklaguren [ Malmö

] förslaget till 2 s anges att den som varit okunnig om sin ekonomiska ställning på grund av bristande bokföring skall anses ha handlat grovt oaktsamt och därigenom. då de objektiva rekvisiten är uppfyllda. vara förfallen till ansvar för vårdslöshet mot borgenärer. Det är självfallet vanligt att bristande bokföring förekommer samtidigt som gäldenären vid— tar lagstridiga åtgärder av olika slag. En presumtionsregel av den föreslag— na typen gör det enkelt för åklagaren att visa oaktsamhet. Denna blir i de aktuella fallen fastställd närmast på formell väg. Jag ifrågasätter emellertid om en sådan regel inte för alltför långt. Den bristande bokft'n'ingen medför redan i sig ansvar för bokföringsbrott och en viss dubbelbestraffning blir således följden av förslaget.

• Sida 90
•  Original

3.2 Ansvar för fortsättande av rörelsen i vissa fall

Promemorieförslaget saknar motsvarighet till den bestämmelse som nu föreskriver ansvar för vårdslöshet mot borgenärer. om en gäldenär fortsät- ter sin rörelse under förbrukande av avsevärda medel titan motsvarande nytta för rörelsen. Enligt förslaget skall ansvar för oredlighet eller vårdslöshet mot borgenär i fall av detta slag bara komma i fråga. när den fortsatta verksamheten har innefattat en förmögenhetsförsämrande åtgärd eller gynnande av en viss borgenär. Förslaget avstyrkes av AMS och ärm-åklagaren ( Malmö.

AMS

AMS anser att det i allmänhet är en kortsiktig lösning på ett sysselsätt- ningsproblem att fortsätta driften av företag pä obestånd. I ett längre perspektiv gynnas inte sysselsättningen av den här typen av lösningar. En avkriminalisering kan inte få någon större effekt för sysselsättningen och är därför inte motiverad av det skälet. De som fortsätter att driva rörelse av hänsyn till de anställda kan ju redan idag undgå ansvar för gäldenärs- brott p.g.a. åtalsprövningsregeln. Det måste vara en fördel att behålla den konstruktionen. Den är flexibel och tar hänsyn till fall av helt olika karak- tär. Det bör också med den nuvarande konstruktionen vara mycket lättare för en rörelseidkare att avgöra om fortsatt drift av rörelsen sker under straffansvar eller ej än med den lösning utredningen föreslår. Utredningen har inte heller på något övertygande sätt visat att det är några olägenheter i praktiken eller rättstillämpningen med den nuvarande ordningen.

Öi'eråklagaren i Malmö

Den särskilda lagstiftningen (om vårdslöshet mot borgenär genom fortsät- tande av rörelse) skall enligt förslaget upphävas och bestämmelserna i | $$ bli tillämpliga. Härigenom blir samtliga de förfaranden som angivits ovan vid diskussionen om farerekvisitets utformning aktuella. Samma invänd- ningar gör sig också här gällande. Särskilt bör då framhållas osäkerheten för gäldenären vad gäller straffbarheten av en viss handling. Dessutom kan man ifrågasätta om det inte från allmänpreventiv synpunkt vore att föredra lagstiftning som åtminstone i viss utsträckning klargör vilka konkreta handlingar som kan vara straffbara. Jag förordar därför bibehållandet av en lagregel som särskilt behandlar vårdslöshet mot borgenärer genom fortsät- tande av rörelse i vissa fall.

Hox-'riinen över Skåne och Blekinge. jlll'diS/(a fakultctersnämnden vid Stockholms universitet. donwreförbmzde! och Föreningen Sveriges åkla- gare ställer sig däremot positiva till förslaget.

Hot-'rälren över Skåne och Blekinge

Redan i samband med införandet av regeln om åtalsprövning är 1976 konstaterades att den omständigheten att en rörelseidkare fortsatte driften efter en tidpunkt då han kommit på obestånd kunde ha sin grund i förhäl- landen som inte framstod som utslag av hänsynslöshet. Många gånger, framhölls det. kunde fortsättandet av verksamheten uppfattas som posi—

• Sida 91
•  Original

tivt. t.ex. på grund av omtanke om de anställda i rörelsen. Dessa och andra skäl har i promemorian anförts som grund för att låta straffbestäm- melsen om vårdslöshet mot borgenärer reserveras för förmögenhetsför- sämrande åtgärder. Hovrätten anser att det anförda är välgrundat och tillstyrker lagstiftning på denna punkt.

Juridiskaji'iklllletsnärnnclt'n vid _S'nwk/wlrnx universitet

F.nligt utredningens förslag avkriminaliseras det förfarande som innebär att en gäldenär fortsätter en rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen och därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet framkallar eller förvärrar obestånd (l l:3 BrB). I stället straffbelägges såsom vårdslöshet mot borgenärer den som av grov oakt- samhet begår gärning enligt 11: ]. Fortsättande av rörelse mot konkurs staflbeläggcs således enligt utredningens förslag. då det innefattar förmö- genhetsminskande åtgärder. Ett ”rent” fortsättande av rörelse mot kon- kurs är däremot inte straffbelagt. Nämnden tillstyrker förslaget men anser som sagt att det något tydligare bör klargöras vad som kännetecknar de förmögenhetsminskande åtgärderna.

Bonaire/ör!)mulet

Förbundet vill slutligen uttrycka sin tillfredställelse över de förda resone- mangen kring en fråga som blivit alltmer påtaglig under senare är, nämligen då en rörelseidkare fortsätter sin rörelse trots att han är på obestånd, av skäl som sammanhänger med sysselsättning. statliga stödåtgärder och liknande (avsnitt 4.3) . Samhällsutvecklingen på senare år motiverar. så- som ocksä förslaget ger uttryck åt, en ny syn på hithörande frågor. I en kommande proposition bör ännu tydligare än i promemorian göras en avvägning mellan olika privata och samhälleliga intressen i förevarande situation. Det kan också ifrågasättas. om inte resonemangen bör mynna ut i en lagregel.

Liknande synpunkter framförs av Föreningen: Sveriges åklagare.

3.3 Särskild ätalsprövning och ändring av straffskalan

RÅ och Iänsåklagarrw 1" K almar län anser — i likhet med AMS (se ovan) —— att den nuvarande regeln i ll kap. 8 & BrB om särskild åtalsprövning vid brottet vårdslöshet mot borgenärer skall bibehållas.

RÅ anför i denna del:

I förslaget utgår den nuvarande regeln i 8 å som ger åklagaren möjlighet att underlåta åtal för vårdslöshet mot borgenärer om det inte är påkallat ur allmän synpunkt. Grunden härför är uppenbarligen den föreslagna utform- ningen av 2 &. Enligt min uppfattning kan emellertid en åtalsprövningsregel av nämnt slag vara ett lämpligt instrument när det gäller att koncentrera rättsväsendets resurser på verkligt straffvärda förfaranden. Även i de fall en lagregel innebär en vid kriminalisering ger en åtalsregel möjlighet att i det enskilda fallet begränsa det straffbara området om så finnes påkallat ur allmän synpunkt. Enligt min mening bör därför i likhet med vad som gäller för närvarande en särskild åtalsregel finnas för de fall. som omfattas av 2 %.

9]

• Sida 92
•  Original

Prop. l985/86: 30 Några remissinstanser tar upp den i promemorian föreslagna ändringen av straffskalan för vårdslöshet mot borgenärer sotn innebär att straffmaxi- mutn sänks från två till ett är.

Lt'insåkhtgttrwi i Orc/711.) liin

För normalfallet av vårdslöshet mot borgenärer föreslås en straffskala av fängelse i högst ett år. Detta innebär Z—årspreskription. vilket i sin tur i praktiken skulle innebära att lagföring vid oaktsamhetsbrott ytterst sällan skulle medhinnas. Detta är oacceptabelt. Vid det nuvarande brottet vårds— löshet mot borgenärer gäller S-årspreskription. Samma bör gälla. om för- slaget godtas. Enklast ästadkommes detta genom höjning av straffmaxi— tnum. Vill man ha en differentiering i förhållande till straffskalan i l ä kan man höja straffmaximum till fängelse ett är sex månader.

För mindre allvarliga fall föreslås påföljden vara böter. vilket också medför 2-årspreskripti0n. Man kan fråga sig om det tjänar något till att vid brott av det slag varom nu är fråga ha en särskild straffskala med så kort preskriptionstid som 2 år för mindre allvarliga fall. De lär ytterst sällan bli aktuella för åtal inom så kort tid. Det bör därför övervägas om man inte bör slopa den särskilda straffskalan för mindre allvarliga fall och i stället stadga ansvarsfrihet för ringa fall.

Föreningen S vcrigcs It'inspolischcfcr och Ft'ircningcn Sveriges polischefer

l betänkandet föreslås påföljden för vårdslöshet mot borgenär bli fängelse i högst ett år (mot fn två år). Detta innebär att preskriptionstiden sänks från fem till två år. vilket sannolikt får till följd att ett flertal brott inte kommer att leda till rättegång enär gärningen hunnit preskriberas. Med hänsyn härtill bör den nuvarande femåriga preskriptionstiden bibehållas.

Juridiskajakttltctsnärnndcn vid Uppsala universitet Vad slutligen gäller straffa-kamma innehåller förslaget egentligen blott en förändring: maximum för vårdslöshet mot borgenärer sänks från två till ett års fängelse. Den föranleds delvis av att åtskilligt som nu bedöms som vårdslöshet mot borgenärer enligt förslaget är att anse som oredlighet mot borgenärer. Mot bakgrunden av att i detta hänseende en samordning måste ske med den lagstiftning som kan följa med anledning av förmögenhets— brottsutredningens framlagda och fångelsestraftkommittens kommande betänkande avstår fakultetsnämnden från att ta ställning till om straffska- lorna är lämpligt avpassade.

4 Oredlighet i konkurs

Flertalet av de remissinstanser som tar upp frågan ansluter sig till prome- morians förslag att såsom särskilt brott kriminalisera åtgärder som syftar till att undandra eller undanhålla konkursförvaltningen egendom som rätte- ligen skall ingå i konkursboet. Uttalanden i denna riktning görs av hovrät— tcn över Skåne och Blekinge. hovrättenför Västra .S'verige. RÅ. övcråkla- guran i Malmö. lärmiklagnrna i Kalmar. Värmlands och Örebro län. juridiska fakn/tctsniintndcn vid Lunds unit-'crsitct och Föreningen Sveriges åklagare.

• Sida 93
•  Original

RÅ anför för sitt del:

Första punkten i förslaget — att kriminalisera undandraganden och un— (lanhällande av egendom i konkurs sotn ett särskilt brott — innebär ett klart avgränsandc till tiden av typiskt illojala förfaranden och är därför från systematisk synpunkt tilltalande. Förslaget tillstyrks i denna del.

Liknande synpunkter framförs av bl.a. hovrätten ("iver Skåne och Ble- kinge. ltm'riitteanr Västra Sverige, Öt'et'tiklagat'iw i Malmö (It'll lt'instikla- garen i Kalmar län.

Malmö tingsrätt avstyrker förslaget och anför:

'l'illskapandet av det nya brottet oredlighet i konkurs framstår inte som motiverat.

Flera av de instanser som har en positiv inställning till den grundläggan- de tanken bakom förslaget anser emellertid —- till skillnad från utredaren — att även bortförande ur landet av egendom före konkurs bör omfattas av straffbestämmelsen. Till dessa hör överåklagaren i Malmö. Iänsåkluguren i Kalmar län. rikspolisstyrelsen. riksskattet'erket m-h polisstyrelsen i Smek/mhn; polisdistrikt.

Överåklagaren i Malmö anför i denna del:

Samtliga oredliga förfaranden under pågående konkurs har i förslaget samlats under brottsbenämningen oredlighet i konkurs.

Det är från systematisk synpunkt tillfredsställande att konkursbrottcn samlas i ett särskilt stadgande. Genom lydelsen i den föreslagna lagtexten borttas dock straffbarheten för utförande ur riket av egendom omedelbart före konkurs. Det kan i och för sig vara en teoretiskt försvarbar ståndpunkt att gäldenärens förmögenhetsläge. inte försämras genom sådana förfaran- den, utan först när egendomen på annat. farligt sätt frångår gäldenären eller när gäldenären vid exekution befinns sakna utmätningsbara tillgång- ar. ] praktiken utgör emellertid bortförande av egendom till utlandet ett vanligt förekommande och för borgenärerna inte sällan förödande sätt för gäldenären att undanhålla och för framtiden själv behålla tillgångar som inte kan nås av borgenärerna. Med de föreslagna reglerna kan ett straff- processuellt ingripande inte ske förrän på ett så sent stadittm att alla praktiska möjligheter att rädda egendom till borgenärerna gått förlorade. Dessutom finns ofta risk att gäldenären själv beger sig till utlandet sedan han lyckats att utföra sina tillgångar dit. Det är av stor vikt att ingripanden mot en illojal gäldenär sker vid en så tidig tidpunkt att bortförande av tillgångar ur riket förhindras och att förundersökning av tvångsmedel kan aktualiseras redan vid sådana försök. Av denna anledning bör såväl den nuvarande bestämmelsen i ll kap. l & sista st. som den därtill knutna bestämmelsen om straffbarhet vid försök stå kvar.

Riks'polit'styt'elsen

Utredarcns förslag att bortförande av tillgångar ur riket inte längre skall vara straffbart synes närmast vara en konsekvens av att begreppet obe— stånd ersätts av insufficiens. Ett bortförande ur riket innebär således inte en förmögenhetsförsämring förrän egendomen frångår gäldenären på ett

• Sida 94
•  Original

sätt som påverkar borgenärernas möjlighet att ianspråkta den. En sådan reglering förefaller till stor del att bygga på gäldenärens medverkan och goda vilja att ställa samtliga tillgångar till konkursförvaltningens förfogan- de. Enligt rikspolisstyrelsens mening är det knappast realistiskt att hoppas på en sådan vilja. En gäldenär som vid beedigandet av tillgångar i en konkurs utelämnar en tillgång i utlandet gör sig visserligen skyldig till brottet oredlighet i konkurs. Emellertid torde det med hänsyn till de svårigheter som föreligger för konkursförvaltaren att utreda om gäldenären har tillgångar i tttlandet och de bevissvårigheter som i övrigt katt uppstå inte vara självklart att denna straffbestämmclse verkligen påverkar gälde- nären till att samtliga tillgångar görs tillgängliga för konkursförvaltaren. Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning bör därför övervägas om inte bortfö- randet av tillgångar ur riket även framgent bör vara straffbart i vissa situationer.

Riksskattet'erket

Det föreslås att bortförande ur riket av egendom inför förestående konkurs inte längre skall vara kriminaliserat. Förfarandet kan. enligt den föreslagna ordningen. omfattas av straffansvar först när egendomen frångår gäldenä- ren eller genom att egendomen undanhålls konkursförvaltaren. Enligt RSVs mening torde avskaffandet av den nuvarande bestämmelsen. som innebär att redan själva bortförandet ur riket är kriminaliserat. försvåra lagföringen på ett olyckligt sätt. I praktiken är det viktigt att kunna ingripa direkt när egendom förs ut ur landet. Praktiska skäl torde också tala för att brott bör föreligga redan på försöksstadiet. [ utredningen har inte pekats på några konstaterade nackdelar med den nuvarande ordningen. Enligt ver- kets mening har den gällande bestämmelsen en klar. konkret innebörd och den bör därför medföra starkare avhållande effekt än den föreslagna ord- ningen. Verket anser att bortförande ur riket bör vara särskilt straffbelagt och att bestämmelsen om ansvar för för'sök till detta bör bibehållas.

Juridiska fi'lkultetsnäntnden vid Stockholms universitet

Enligt förslaget avkriminaliseras bortförande av tillgångar ur riket, då konkurs är förestående, med uppsåt att hålla dem undan konkursen. Ut- redningen motiverar förslaget med argumentet att bortförandet inte inne- fattar någon för borgenärerna riskabel förmögenhetsminskning. I stället straffbelägges underlåtenhet att vidta erforderlig åtgärd för att göra egen- domen tillgänglig för konkursförvaltningen.

Fakultetsnämnden ifrågasätter om en bestraffning av underlåtenheten att vidta en åtgärd för att göra egendomen tillgänglig kan göras effektiv, då den som bortfört tillgångar i syfte att hålla dem undan en konkurs inte lär upplysa någon härom. Enligt nämndens mening bör man bibehålla krimina- liseringen av handlingar som innebär att en gäldenär för bort egendom från riket inför en förestående konkurs eller liknande obeständssituation. För- slaget avstyrkes av följande skäl.

Om gäldenären försätts i konkurs även utomlands medng i allmänhet inte att den från Sverige utförda egendomen återförs till det svenska konkursboet. "De svenska borgenärerna kan visserligen bevaka i den ut- ländska konkursen och ofta hållas skadeslösa genom att påräkna samma utdelning som om egendomen återförts till det svenska konkursboet.

• Sida 95
•  Original

Emellertid kan en sådan utländsk konkurs ge _de svenska borgenärerna lägre utdelning än om de bevakat i Sverige och den utförda egendomen kunnat realiseras av den svenska konkursförvaltningen. Vidare kan för- mänsrättsordningarna skilja sig åt i olika länder och gäldenären får sålunda möjlighet att gynna en borgenärsgrupp på bekostnad av en annan genom att göra viss egendom åtkomlig för det utländska konkursboet (förrnäns- rätm-ubhande åtgärder). Av stor vikt är vidare att alla svenska fordringar inte kan bevakas utomlands. Av betydelse är främst att skatte- och avgifts- jbrdringur afm inte kan bevakas utomlands. Detta innebär att den före- slagna omläggningen av kriminaliseringen kan leda till att en svensk gäl- denär straffritt kan undandra staten betalning för förmånsberättigade skat- tefordringar och gynna enskilda (närstående) borgenärer genom att föra ut egendom från riket och sedan vända sig till den utländska konkursförvalt- ningen och söka återfå egendomen. något som i allmänhet är utsiktslöst redan på förhand. "Så kallade faktureringstransaktioner kräver särskilt hänsynstagande i detta sammanhang.

Vad ovan sagts om skattefordringar vid situationer av dubbelkonkurser får relevans även för fall då gäldenären inte försätts i konkurs utomlands. men staten vill driva in skattefordringar utomlands eller söka få egendom återförd till riket. Många gånger kan ingen av dessa båda åtgärder genom- föras framgångsrikt. Nämnden anser att de internationellt exekutionsrätts- liga frågorna bör utredas närmare. Jfr. t.ex. Bogdan, Internationell kon- kurs- och ackordsrätt samt RSV:s rapport 1983. Indrivning av skatter och moms i stater utom Norden.

Däremot torde kravet på dubbel straffbarhet enligt 212 BrB inte utgöra något problem, eftersom ett brott som kännetecknas av underlåtenhet att ta hem egendom och ställa till konkursförvaltarens förfogande knappast kan anses vara begånget utomlands.

Fakultetsnämnden anser således att bortförande av tillgångar ur riket, motsvarande II:] 3 st. BrB, bör kriminaliseras så som oredlighet i kon- kurs.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds unit-'ersitet, som godtar promemo- rieförslaget, anför för sin del:

I förslagets & 3 upptas som oredlighet i konkurs vissa av de förfaranden som nu kriminalisers i BrB llzl st. 3. Vad som kriminaliseras i förslaget är att gärningsmannen undandrager eller undanhåller konkursförvaltningen egendom av betydenhet. Ett viktigt förtydligande införes här genom tilläg- get att som undanhållande skall anses även en underlåtenhet att vidta åtgärder för att göra egendomen tillgänglig för konkursförvaltaren. Härige- nom klargöres otvetydigt bl.a. att egendom i utlandet omfattas av den föreslagna straffbestämmelsen. Uppfattningen om hur konkursgäldenärens egendom utomlands straffrättsligt skall beaktas har trots avgörandet i SvJT l976 ref. s. 39 hittills varit oklar.

Enligt gällande rätt är även utförande av egendom av betydenhet (och försök därtill), då konkurs hotar. straffbelagt. Förslaget saknar motsvarig- het härtill. Härom är intet att säga. .

De exekutionshindrande åtgärder. som straffbelägges i BrB 11: 1 st. 2. saknas i förslaget. Utredaren framhåller att de i BrB ll: 1 st. 2 kriminalise— rade åtgärderna redan är straffbara ur annan synvinkel. Beedigandet av en konkursbouppteckning med oriktiga uppgifter innebär i sig vanligen mened. Även ett vilseledande vid annan exekutiv förrättning innebär enligt gällande rätt antingen någOn form av brott mot BrB kap. 14 eller också ett

• Sida 96
•  Original

osant intygande (BrB l5: ll). Enligt tttredarens uppfattning är denna krimi— nalisering tillräcklig.

Huruvida de nu nämnda exekutionshindrande åtgärderna bestraffas som gäldenärsbrott eller på annat sätt synes relativt betydelselöst. Den före- slagna förändringen föranleder därför inte några invändningar.

RÅ anser bl.a. att den aktuella bestämmelsen bör ges ett i viss mån annorlunda innehåll och göras mera preciserad. Han anför:

Under & 1 ovan har jag hävdat den meningen att oriktiga uppgifter vid konkurs eller förhandling om offentligt ackord m.m. bör behandlas som konkursbrott. Här angivna förfaranden kan enligt min mening lämpligen föras in under brottet oredlighet i konkurs. dock under förutsättning att de äger rum under konkurs. Sådana oriktiga uppgifter som det här är fråga om skulle vidare kunna utgöra exempel på fall. där grovt brott skulle kunna anses föreligga. Enligt min mening bör det nämligen vid undandraganden i konkurs finnas en särskild regel om ansvar för grovt brott tjfr nuvarande 2 5). En annan omständighet som normalt bör föranleda att brottet skall bedömas som grovt är om gärningen avsett egendom av särskilt betydande värde.

Frågan är vidare om inte den föreslagna kriminaliseringen i första stycket andra punkten utsträckts för långt och fått en alltför obestämd utformning. Ordalydelsen ger ingen direkt ledning när det gäller att avgöra vilka typer av åtgärder som skall krävas frän gäldenärens sida för att denne skall undgå ansvar. Även om jag i och för sig delar den uppfattningen att gäldenären bör åläggas en handlingsplikt torde formuleringen av lagtexten ge anledning till osäkerhet om hur regeln skall tillämpas. Framförallt gäller det beträffande egendom som inför konkurs förts ut ur riket. Länsåklagare l_.indegård har i sitt yttrande pekat på vissa svårigheter i dessa situationer. Jag vill vidare tillägga att svåra och kostnadskrävande utredningar kan komma att erfordras för att en gäldenärs invändning om att han giort vad han kunnat för att få hem egendom från utlandet skall kunna bedömas och eventuellt godtas som ansvarsbcfriande. En mera bestämt utformad lagre- gel om handlingsplikten i dessa situationer är därför ett önskemål. I detta sammanhang vill jag också framhålla att även om det från principiell synpunkt finns goda skäl för att utmönstra straffansvaret för bortförande av tillgång ur riket så kan detta i vissa fall komma att leda till stötande resultat. Nägra säkerhetsåtgärder mot egendotn som är på väg att föras ut ur landet kan t. ex. inte företas.

Liknande synpunkter framförs av hovrätten för Västra Sverige ovh läns- t'ik/agaren i Kalmar län.

Några remissinstanser ställer sig avvisande till den i promemorian före— slagna straffrihetsregeln som innebär att ansvar för oredlighet i konkurs inte skall ädömas den som undandrar eller undanhåller egendom med uppsåt att dölja ett brott för vilket han kan ädömas ansvar.

,'t-Ialmö tingsrätt anför i denna del:

Det föreslagna andra stycket i "3 .S är präglat av en felsyn utifrån syftet med reglerna i l5 kap. 4 s' 2 st. brottsbalken. Här är det inte fråga om samma sak. som åsyftas i sistnämnda stadgande. Det vore nämligen stötande för

• Sida 97
•  Original

rättskänslan om en person som begått brott av olika slag dessutom skulle på den grunden frias från ansvar för gäldenärsbrott. Särskilt orimligt är att även bagatellartade förseelser — såsom mot tullag eller brandstadga — inryms i den föreslagna lagtexten och skulle innebära frihet från ansvar.

Liknande synpunkter på straffrihetsregeln framförs av how—ärren för Västra Sverige, RÅ och länsåklagaren i Kalmar län.

Överåklagaren [ Malmö anför i denna del:

I det föreslagna andra st. till.3 5 har intagits en straffrihetsregel beträffande sådant undanhållande i konkurs som sker för att dölja tidigare brott. Lagtexten har en oklar och under alla förhållanden alltför vidsträckt räck- vidd och bör på de skäl som ovan anförts beträffande mened vid konkurs inte genomföras. Oredlighetsbrott i konkurs är i sig så allvarliga att det inte är befogat att åsidosätta straffbarheten endast av den anledningen att gäldenären tidigare begått brott vilka han försöker att dölja i samband med konkursen. Undantagsregeln bör därför utgå.

5 Mannamån mot borgenärer

Överåklagaren i Malmö. länsåklagaren [ Kalmar län och juridiska fakul- termämnden vid Lunds universitet tillstyrker promemorians förslag att bestämmelsen om ansvar för mannamån mot borgenärer skall begränsas till att gälla fall där någon som är närstående till gäldenären har blivit gynnad framför andra borgenärer.

Överåklagaren i Malmö anför:

Ansvaret för mannamån mot borgenärer inskränks enligt förslaget till att omfatta endast sådana närstående som nämns i 29 a & KL. En skärpning av ansvaret sker samtidigt vad gäller latenta skulder. avsiktlig underlåtenhet till förmån för närstående i vissa fall samt i att obestånd inte längre behöver föreligga vid handlingen. Att gäldenären efter handlingen skall vara på obestånd framgår av motiven. något som tydligare bör framgå även av lagtexten. Den krets av gynnade borgenärer som anges i förslaget utgör de som vanligen gynnas vid mannamånsbrott. Jag anser därför att den före- slagna omfattningen av straffbarheten är tillfyllest. De utvidgningar av straffansvaret som föreslås är av den art att de kan godtas.

Länsåklagaren i Kalmar län

Jag tillstyrker förslaget under förutsättning att de konkursrättsliga återvin- ningsreglerna ändras i enlighet med det förslag som kommissionen mot ekonomisk brottslighet gett i sitt betänkande Atervinning i konkurs. SOU 1983: 60.

Juridiska fakultetsnämuden vid Lunds unirersitct

I fråga om gynnandet av gäldenären närstående personer innebär det föreslagna mannamånsbrottet å andra sidan i vissa avseenden en utvidg- ning av straffansvaret i förhållande till gällande rätt. Kravet på att går-

• Sida 98
•  Original

ningsmannen skall handla i en obeståndssituation har tagits bort. Vidare skall enligt förslaget hänsyn tas inte bara till redan existerande borgenärer utan även till presumtiva borgenärer. om de fordringar. som tillkommer dem, grundas på en omständighet som förelåg redan då betalning eller annan straffbar åtgärd skedde.

Särskild uppmärksamhet ägnas i utredningen frågan, i vilken utsträck— ning mannamnänsbrottet kan begås genom passivitet. Enligt den förhärs- kande läran om oäkta underlåtenhetsbrott bör en underlåtenhet som leder till gynnande av närstående borgenärer på övriga borgenärers bekostnad kunna tolkas in i orden ”betalar eller på annat sätt tillgodoser” (jfr. NJA 1978 s. 194). Utredaren vill häri intolka — och till det straffbara området hänföra — även en underlåtenhet av gäldenären att begära sig i konkurs, nämligen i det fall att han genom en konkursansökan kan omintetgöra en förmånsrätt eller betalning, som en närstående erhållit genom utmätning. Det synes tveksamt, om kriminaliseringen av gäldenärens passivitet bör sträckas så långt. Skulle detta likväl anses lämpligt, synes det fortfarande tveksamt. om den ifrågavarande passiviteten på ett naturligt sätt kan intolkas i orden "betalar eller på annat sätt tillgodoser”.

Den föreslagna regleringen av mannamånsbrottet är vida att föredra framför den nuvarande otympliga regleringen. En stor fördel med förslaget är den förhållandevis skarpa avgränsningen av brottets objektiva rekvisit.

Övriga remissinstanser som tar upp frågan ställer sig avvisande till den föreslagna begränsningen av bestämmelsens tillämpningsområde. Till des- sa hör hovrätten för Västra Sverige, hovrätten över Skåne och Blekinge, RÅ. överåklagaren i Stockholm, länsåklagarna i Uppsala, Värmlands och Örebro län. riksskatteverkel, länsstyrelsen i Stockholms län. polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt. de juridiska fakultetsnämnderna vid Uppsala och Stockholms universitet. advokatsamfundet. Föreningen Sveriges åkla- gare samt F öreningan Sveriges kronohgdar.

Hovrätten för Västra Sverige anför i denna del:

Hovrätten finner det principiellt felaktigt att från gärningsbeskrivningen utmönstra de. klandervärda betalningarna. Åtgärden har också lett till anmärkningsvärda konsekvenser i förslaget. Enligt promemorian begrän- sas straffansvaret till enbart fall där gäldenären tillgodoser närstående i den mening som avses i 29aä konkurslagen. Det är emellertid svårt att förstå varför t.ex. betalning av ej förfallen skuld till annan än närstående skulle vara mindre straffvärd. Det torde inte vara någon opraktisk situation att en gäldenär inför konkurs betalar i förtid till en borgenär som han anser det angeläget att ha goda affärsförbindelser med i framtiden. Hovrätten föror- dar på denna punkt en utvidgning av straffansvaret i förhållande till prome- morieförslaget.

Liknande synpunkter framförs av de andra remissinstanser som avstyrker förslaget i denna del.

Bland vad som i övrigt anförts i anslutning till den aktuella bestämmel— sen kan framhållas följande.

• Sida 99
•  Original

Hm'rällen över Skåne ()(/1 Blekinge

I llera sammanhang har diskuterats om det är erforderligt med ett straff- ansvar för mannamån mot borgenärer. Frågan om straffansvar behövs och hur det i så fall bör utformas är. som det också påpekats i promemorian, beroende på i vad mån återvinningsreglerna kan tillgodose borgenärernas intressen. Även regler om s.k. ansvarsgenombrott har betydelse vid denna bedömning.

Att helt avstå från regler om straffansvar för mannamånsbrott torde inte vara möjligt. Återvinningsreglerna kommer även om en skärpning av dessa sker att vara begränsade 1 vissa hänseenden bl. a. med hänsyn till den allmänna omsättningens säkerhet. Ätervinningsreglerna drabbar också bara den gynnade medkontr ahenten och avhåller vanligtvis inte gäldenären från att företa åtgärder varigenom förmånsrättsordningen åsidosätts.

Att vidhålla det vidsträckta mannamånsansvar som idag föreligger synes dock inte vara befogat. Förslaget att inskränka straffansvaret till gynnande av närstående synes i och för sig välbetänkt. Därigenom täcks de fall där borgenärsintresset mest uppenbart åsidosätts av ekonomiska motiv hos gäldenären.

Mot förslaget till begränsat mannamånsansvar kan dock riktas flera invändningar. Handlingsrekvisitet har giorts så obestämt att där kan inord- nas åtskilliga förfaranden som inte är straffvärda. Anmärkningen gäller närmast verbet "tillgodoser”. Vidare har nuvarande tidsrekvisit ingen motsvarighet i förslaget. Därigenom vidgas straffansvaret, utan att det i lagtexten klart framgår hur den tänkta obeståndskonstruktionen skall til- lämpas. Preciseringar saknas alltså på viktiga punkter. Det bör också anmärkas att vad ovan i avsnitt 4.2.3 anförts om begreppet "latenta skulder" även gäller här.

På grund av det anförda finner hovrätten det tveksamt, huruvida den föreslagna reformen bör genomföras. [ vart fall bör den lagtekniska ut- formningen av bestämmelsen ytterligare prövas.

Hovrätten för Västra Sverige

Straffansvar skall enligt förslaget drabba den som betalar "på annat sätt tillgodoser” vederbörande närstående. En så allmän formulering kan med- föra tillämpningssvårigheter och det kan ifrågasättas om alla sådana förfa- randen bör drabbas av ansvar för mannamånsbrott. Nuvarande krav på obestånd hos gäldenären vid tiden för åtgärden ifråga föreslås utgå. Straff- ansvaret kommer att omfatta t.ex. frivilliga betalningar i situationer där borgenären tvångsvis kunnat utverka betalning. Hovrätten ställer sig tvek- sam till en sådan ordning.

Enligt förslaget skall det i paragrafen beskrivna förfarandet leda till att någon borgenärs rätt avsevärt förringas. Därmed avses enligt motiven (s. 104) att gäldenären kommer på obestånd. Om detta är avsikten, bör det klart utsägas i lagtexten. Samtidigt måste erinras om att promemorieförfat- taren i annat sammanhang tagit avstånd från begreppet obestånd såsom medförande svårigheter i den praktiska tillämpningen.

Vad hovrätten anfört under kommentaren till lå beträffande latenta skulder äger tillämpning även här.

• Sida 100
•  Original

RÅ

Enligt min mening bör vidare lagtexten kompletteras så att det klart fram- går att det för straffbarhet krävs att den som tillgodoser borgenär på ett mot andra borgenärer illojalt sätt skall vara insolvent efter åtgärden.

Den föreslagna regeln omfattar både aktiva åtgärder och underlätenhets- handlingar. För att inte göra kriminaliseringen alltför vid skulle de senare kunna lämnas utanför det straflbara området. Kriminalisering av underlå- tenhetshandlingar medför ofta i praktiken svåra utredningsproblcm. främst när det gäller den subjektiva sidan. Under alla förhållanden bör det enligt min mening finnas en möjlighet att inrikta utredningsresurserna mot de verkligt straffvärda förfarandena. Detta sker lämpligen genom att en sär- skild åtalsregel införs.

BRÅ (minoriteten)

Förslaget i I] kap 45 om mannamån mot borgenärer innebär egentligen ett åliggande för gäldenären att betala sina skulder enligt förmånsrättsordning- en. Här görs inte någon begränsning till en obeståndssituation eller till otillbörliga fall eller liknande. Hänsyn skall också tas till skulder som inte existerar annat än som en möjlighet i betalningsögonblicket. Förslaget är enligt vår mening inte acceptabelt. Det är särskilt anmärkningsvärt att någon motsvarighet till nuvarande 11 kap 7 & andra stycket inte har föresla- gits. Frånvaron av en sådan bestämmelse innebär att den närstående borgenären. som eventuellt endast velat utkräva betalning för en förfallen skuld hos gäldenären, kan komma att drabbas av medverkansansvar.

Riksskatteverket

] förslaget har borttagits bestämmelsen om ansvar för gäldenär som för att främja ackord hemligen lämnar eller utlovar förmåner (nuvarande ll kap 4.6 andra stycket brottsbalken). Någon närmare motivering till detta har inte angetts.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet

Straffbcstämmelsen om mannamån mot borgenärer är avsedd att bidra till att förmånsrättsordningen iakttas. Meningarna är emellertid mycket de- lade om i vad mån straffrättslig reglering bör förekomma vid sidan av t. ex. konkurs- och skatterättsliga sanktioner. Från en del håll har fullständig avkriminalisering förordats. Utan tvivel är nuvarande reglering mindre lyckad. 1976 års reform av straffbestämmelscn bär prägel av en förhastad kompromiss mellan olika synsätt. Kriminaliseringen i första punkten är uppenbarligen alltför omfattande. Bl. a. är inte ordinära betalningar (jäm- för 35 & konkurslagen) undantagna och avfattningen av straffbestämmelsen stämmer illa överens med hur kreditväsendet tillåts fungera. Avgränsning— en av det straffbelagda området är både i första och andra punkten knap- past tillfredsställande från legalitetssynpunkt.

En utgångspunkt för bedömningen av i vilken omfattning kriminalisering till skydd för förmånsrättsordningen bör förekomma är såsom departe- mentschefen anförde i prop. l975/7b: 82 (s. 116). att kriminalisering till- grips endast mot verkligt straffvärda förfaranden, dvs. handlingssätt som från allmänna synpunkter framstår som så allvarliga att man inte anser sig kunna undvara en straffrättslig reaktion från samhällets sida. Promemorie-

• Sida 101
•  Original

förslaget ansluter sig härtill. Ordinära betalningar synes emellertid böra undantas från kriminaliseringen; den omständigheten att det görs till när- stående kan ofta vara en tillfällighet.

Juridiskafakir/tetsnämnden vid Stockholms universitet

Fakultetsnämnden delar inte utredningens uppfattning att gäldenärens ekonomiska motiv utgör kriminaliseringens grund. Enligt nämndens me- ning är det gynnandehandlingens objektiva karaktär som utgör den väsent- liga kriminaliseringsgrunden. inte gäldenärens subjektiva intresse att upp- nå en ekonomisk fördel. Det finns knappast anledning att straffbelägga ett förfarande på den grunden att den handlande sökt nå fördelar. om ingen skadas därav. Därmed inte sagt att gärningsmannens vinning skulle vara irrelevant. Är vinningen den stora drivljädern som förmår gärningsmannen att begå den objektivt sett skadliga handlingen, kan det vara motiverat att ta hänsyn till vinningsmotivet.

Kriminaliseringen bör även omfatta förfaranden av den typ som avses i 38å aekordslagen (hemligt gynnande av borgenär för att inverka på ac- kordsfrågans avgörande). Beträffande lagtextens utformning anser nämn- den att det tydligare bör framgå att gäldenären efter betalningen skall vara

på obestånd.

6 Bokföringsbrott

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför beträffande denna del av försla- get:

Den föreslagna ändringen i 5 å innebär en återgång till de förhållanden som gällde före 1982 års ändring i reglerna om straffansvar för bokföringsbrott. Den då gjorda omformuleringen av brottssubjektet fick till följd att det kom att krävas uppsåt beträffande bokföringsskyldighetens existens. En sådan ändring torde emellertid inte ha varit avsedd och hovrätten anser därför att en återgång till den bedömning som tidigare gällde är befogad.

Liknande synpunkter framförs av de övriga remissinstanser som tillstyrker denna ändring. Till dessa hör hovrätten för Västra Sverige, RÅ. överåkla- garen i Malmö. länsåklagarna i Uppsala och Örebro län. de juridiska fakultetsnämnderna vid Lunds och Stockholms universitet samt F örening- en Sveriges åklagare.

Förslaget avstyrks av en remissinstans, Malmö tingsrätt, som anför:

Den föreslagna ändringen av.]ydelsen av ll kap. 55 brottsbalken syftar enligt förslaget till att klargöra att ansvar för bokföringsbrott omfattar även den som "av oaktsamhet inte uppmärksammat att han omfattas av bokfö- ringslagen". Andringen synes endast medföra att den som äri rättsvillfa- relse om en svårbedömd omständighet (bokföringsskyldigheten) kan ådömas ansvar för bokföringsbrott. Tingsrätten kan inte se något intresse av en sådan utvidgning av det straffbara området.

• Sida 102
•  Original

Lämpligheten av att använda uttrycket "mindre allvarligt” ifrågasätts av några remissinstanser. Domstolsverket anför således i denna del:

[ paragrafen föreslås, liksom i 2 & att ordet "ringa" ersätts med uttrycket "mindre allvarligt". "För bokföringsbrottets del torde annat skäl för försla— get inte föreligga än att straffvärdct inte skall tonas ned alltför mycket (s. 72. 108). DV ifrågasätter lämpligheten av att på denna grttnd genomföra förslaget. innan det prövats om motsvarande ändring bör ske i regelsyste- met i övrigt rörande förmögenhctsbrott. Förslag härom har framförts av förmögcnhetsbrottsutredningen (SOU 1983250 Översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott utom gäldnärsbrott').

Liknande synpunkter framförs av hovrättenför Västra Sverige och Malmö tingsrt'itt. Fi'ireningen Sveriges kronor?.redar. slutligen. anför:

Här bör uppmärksammas de som är bokföringsskyldiga enligt andra. be— stämmelser än boklöringslagen. Detta gäller t.ex. lantbrukare som är bokföringsskyldiga enligt jordbruksföringslagen. då huvudsyftet med den- na lag var att få ett bättre underlag för taxering. Brott kan visserligen beivras som försvårande av skattekontroll. Föreningen anser emellertid att skäl föreligger att utvidga möjligheten till straffsanktion till att avse även bokföringsbrott.

7 Mened vid konkurs och ackord

Överäklagaren i Malmö anför beträffande promemorieförslaget i denna del:

1 promemorian föreslås att menedsbrottet inte som nu skall straffas i brottskonkurrens med gäldenärsbrott. De föreslagna bestämmelserna medför att mened vid konkurs och ackord blir straffbar endast i de fall de osanna uppgifterna inte döljer andra brott för vilka straff kan ådömas. Däremot straffas sådana tidigare brott som döljs genom meneden. men då inte den osanna utsagan som sådan. Motivet för ändringen anges vara främst ett undvikande av dubbelbcstraffning.

Jag har svårt att se någon påtaglig olägenhet med nu gällande regler. Vid brottskonkurrens mellan t.ex. gäldenärsbrott och mened tar domstolen hänsyn till det sammantagna straffvärdet. på samma sätt som förslaget torde medföra i fall av bokföringsbrott jämte vårdslöshet mot borgenärer. Förutom att det lagsystematiska motivet för en ändring kan ifrågasättas framstår ändringen som tveksam också från andra synpunkter. [ motiven har ingenting utsagts om de fall där en edgång innehåller både osanna uppgifter som innebär gäldenärsbrott enligt gällande rätt och sådana upp- gifter som dessutom döljer tidigare brott. Om en mened täcker båda de i motiven angivna situationerna samtidigt blir det fråga om att skilja ut de enskilda uppgifterna. för att bedöma om de skall föranleda menedsansvar eller om en del av uppgifterna skall vara straffria och straflbarhet i stället inträda för tidigare brottslighet. Jag är vidare av den uppfattningen att det vore mycket olyckligt om edgångens framträdande ställning vid konkurs försvagades genom en straffrihetsrcgel. Tvärtom talar allmänpreventiva skäl starkt för ett bibehållande av menedsansvaret vid konkurs och ac-

• Sida 103
•  Original

kord. oavsett om de osanna uppgifterna döljer andra brott eller inte. I det praktiska arbetet med brott i samband med konkurs kan klart iakttas att många uppgifter rättas av gäldenärenjust inför edgången. Förslagen till ny lydelse av 3 s' 2 st. och 15 kap. 4.5 2 p. bör därför ej leda till lagstiftning.

RÅ

Förslaget innehåller inte någon motsvarighet till de nuvarande andra styck- ena i 1 och 35.5 om oriktiga uppgifter vid konkurs eller förhandling om offentligt ackord. Från systematisk synpunkt kan jag förstå argumenten för denna lösning. Emellertid finns det skäl som talar för att den nuvarande ordningen bibehålls. Förfarandena från gäldenärens sida är allmänt sett av sådan natur att de närmast får ses som ett inslag i konkursbrottslighetcn och inte som ett separat menedsbrott. Det kan antas att sådana övervägan- den ligger bakom att de nu gällande reglerna på området placerats i 11 kap. Något stötande resultat av att den i 15 kap. 45 andra stycket BrB intagna ansvarsfrihetsgrunden inte är tillämpbar på förfaranden enligt 11 kap. har vad jag känner till inte förekommit. En lösning i enlighet med förslaget skulle knappast underlätta utredningsförfarandet utan tvärtom vara ägnat att skapa nya problem, då regeln skulle ge möjligheter för gäldenären att vägra lämna uppgifter i kanske viktiga hänseenden under åberopande av att han ville undvika att röja tidigare brottslighet. Vad här anförts gäller också förslaget i vad det avser den nuvarande straffbestämmelsen i 15 andra stycket andra punkten.

Länsåklagaren i Kalmar län

Jag har principiellt ingen erinran mot förslaget att gäldenärens osanna edsuppgift bestraffas som menedsbrott i stället för att som nu utgöra eller kvalificera ett oredlighetsbrott. Jag har emellertid följande synpunkter.

Utredningen noterar (sid. 80) att strafflatituden för menedsbrott sträcker sig från böter (ringa brott) till fängelse åtta år (grov mened). Detta är Väl i och för sig riktigt. men det kan vara tveksamt om de omständigheter. som enligt 15 kap. 1 & brottsbalken ska kunna kvalificera ett menedsbrott. omfattar en gäldenärs osanna beedigande av konkursbouppteekning. Vis- serligen anges som en sådan omständighet att "synnerlig skada tillfogas annan”, men det är osäkert om ekonomisk skada för borgenärskollektivet — det är närmast den typen av skada som uppstår i bouppteckningsfallet — inryms ttnder beskrivningen.

Länsåklagaren avstyrker den föreslagna straffrihetsregeln i 15 kap. 45 BrB och anför i den delen:

Redan analogin med vittnesfallet haltar. Vittnets sanna uppgift. som ger honom rätt att vägra yttra sig, röjer att han begått brott. Konkursgäldenä- rens sanna uppgift i bouppteckningen röjer knappast något brott: det kan möjligtvis ge anledning till misstanke om sådant.

Vad krävs för att gäldenären. som osant beedigat sin bouppteckning. skall gå fri från straff? Krävs det. att han. när förundersökning inleds mot honom för menedsbrott. då avslöjar de brott. som han tidigare sökt dölja? Ar det tillfyllest att han blott och naket påstår att han begått ett brott. som skulle kunna bli uppdagat av en sann bouppteckningsuppgift? Vad kommer då att gälla för åklagaren? Att han bevisar att inget brott. för vilket ansvar kan ådömas. begåtts: en i och för sig omöjlig uppgift.

Prop. 1985/86: 30

• Sida 104
•  Original

Straffrihetsregeln i 15 kap. 45 brottsbalken bör inte utvidgas att omfatta konkursgäldenär. som osant beedigat sin bouppteckning. Gäldenärens plikt är att handla så att hans egendom ställs till konkursförvaltningens förfogande. [ den mån hans sanna bouppteckningsed skulle leda till. att ett tidigare av honom begånget brott uppdagas, bör detta kunna beaktas vid straffbestämningen.

Övaräklugarwi i Stockholm och riksskatteverkvr framför liknande syn- punkter i den sistnämnda frågan.

Lärn-åklagaren i Örebro län ger uttryck för en motsatt uppfattning och anför i denna del:

I princip hänger förslaget i denna del logiskt samman med utredningsför- slaget i Övrigt. Jag kan till alla delar instämmai den kritik, som riktats mot gällande rätt. 1 överensstämmelse med min i övrigt intagna ståndpunkt till utredningsförslaget kanjag tillstyrka även denna del därav.

8 Ersättningstalan som alternativ/komplement till återvinning

De remissinstanser som tar upp frågan ställer sig i allmänhet positiva till promemorians förslag att låta utreda möjligheterna att införa en särskild ersättningsrätt för konkursbo i mål om gäldenärsbrott. RÅ samt Iänsåkla- garna i Värmlands och Örebro län hör till dem som tillstyrker förslaget..

RÅ

Åklagarens möjligheter att föra målsägandenas skadeståndstalan i mål angående gäldenärsbrott är som framgår av promemorian synnerligen be- gränsade med hänsyn till utrednings- och bevissvårigheterna. Ofta saknar åklagaren t.o.m. kännedom om alla borgenärer som har rätt att föra sådan talan och kan således inte lämna underrättelse enligt 22 kap. 2 & RB. För att i någon mån öka möjligheterna till ersättning utöver de enskildas skade- ståndsrätt har Madeleine Löfmarck förordat att en speciell ersättningsrätt för konkursboet övervägs. Denna rätt skulle i så fall avse belopp motsva- rande den skada som inte täcks in av skadestånd, återvinning eller förlik- ningsavtal. Jag har inte någon principiell invändning mot hennes förslag i denna del och förordar därför att frågan görs till föremål för en mera ingående prövning. Jag vill i det här sammanhanget endast ställa mig tveksam till lämpligheten av att åklagaren skall utföra denna talan i brott- målet. Det kan nämligen då föreligga en risk för att brottsutredning och lagföring ytterligare drar ut på tiden på grund av att ersättningsfrågorna inte är klarlagda. Så kan t.ex. bli förhållandet om återvinnings- och ska- deståndsfrågorna först ska lösas.

Även juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet ställer sig positiv till förslaget och anför:

Fakultetsnämnden tillstyrker utredningens förslag att undersöka möjlighe- terna att vidga rätten för konkursbo att föra skadeståndstalan. Nämnden vill dock framhålla att problemen är betydligt mer komplicerade än vad

• Sida 105
•  Original

som hittills antytts. Om man begränsar frågeställningen till gäldenärsbrott. måste uppmärksammas att det inte bara rör sig om att överföra borgenärer- nas talerätt på boet. Vid varje handling som innefattar gäldenärsbrott kan skadeståndsrätt endast tillkomma de fordringsägare gäldenären har vid handlingens utförande. Andra senare tillkommande borgenärer kan inte anses skadeståndsberättigade i fråga om denna handling. Om ett flertal gäldenärsbrott begåtts torde sålunda olika borgenärsgrupper vara skade- ståndsberättigade vid olika brott. Att överföra gruppernas skadeståndsrätt till boet innebär en försämring för vissa grupper. en förbättring för andra.

Vid andra typer av förmögenhetsbrott än gäldenärsbrott måste frågan om skadeståndsrätt enligt gällande rätt bestämmas på annat sätt. t. ex. vid kreditbedrägeri. Vid detta brott finns endast en målsägande och en skade- ståndsberättigad person. nämligen kreditgivaren. Att överföra hans skade- ståndsrätt på konkursboet kan medföra en avsevärd försämring för honom.

Härtill kommer svårigheter att bestämma skadeståndsbeloppen, vilket väl illustreras av rättsfallet NJA 1979 s. 157.

I detta sammanhang torde vidare aktiebolagslagens skadeståndsregler vara av intresse. liksom reglerna i 8: 5 och 13: 14 giftermålsbalken. Jfr SOU 1981:85 s. 236 ff.

Enligt fakultetsnämndens mening finns det skäl att låta den ännu inte tillsatta utredningen om ansvarsgenombrott utreda frågan om utvidgad rätt för konkursbo att föra skadeståndstalan.

1 det särskilda yttrande som är fogat till hovrätten över Skåne och Blekinge remissvar ställer sig hovrättslagmannen Tryggve Hellners tvek- sam till förslaget och anför:

I detta avsnitt pekar promemorians författare på möjligheten till effekti- vare lagföring av gäldenärsbrott genom införande av en ordning. enligt vilken konkursboet tilläggs rätt att vid sådant brott föra talan om ersättning av gäldenären eller annan medverkande till brottet för att få ut belopp som motsvarar skada den brottslige vållat och som inte täcks av skadestånd till enskild borgenär eller av återvinning eller förlikningsavtal. Den skada borgenärskollektivet härigenom skulle få ersatt skulle fördelas som åter- vun ;en egendom. Talan skulle kunna föras också efter konkursens slut. Vad som anförs i promemorian går tillbaka på ett förslag i BRÅ-promemo- rian 1982: 5 (s. 139 ff.). Saken har också berörts i delbetänkandet (SOU 1983: 60) Återvinning i konkurs av kommissionen mot ekonomisk brottslig- hct (s. 73).

Det kan onekligen synas tilltalande att lagstiftningsvägen söka förbättra möjligheten för borgenärerna att få ersättning för förlust som åsamkats dem genom gäldenärsbrott. Eftersom den remitterade promemorian inte innehåller något utarbetat lagförslag. finns inte anledning att här gå närma- re in på ämnet. Några synpunkter skall dock anläggas.

Till en början måste man ställa frågan vilken ersättning borgenärerna egentligen kan göra anspråk på utöver den utdelning som kan fås i konkur- sen — med eller utan återvinning — och utöver det skadestånd som kan utkrävas av en enskild borgenär genom talan mot den som gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Två huvudfall är tänkbara (här bortses från gäldenärs- brott begänget under konkurs): antingen har en brottslig handling begåtts, som tillika är återvinningsgrundande, eller rör det sig om ett gäldenärsbrott där återvinningsreglerna av någon anledning inte passar in på förfarandet. 1 det förra fallet finns inte något klart behov av att dubblera möjligheten att kompensera borgenärerna för utebliven betalning för deras fordringar.

Prop. 1985/86: 30

• Sida 106
•  Original

dvs. dels ha återvinningsvägen öppen. dels ha en reservprocedur för den händelse återvinningsvägen inte leder till optimalt resultat. När det gäller återvinning för ju förvaltaren talan på borgenärskollektivets vägnar och har goda möjligheter att driva fram ett avgörande. varigenom tredje man tvingas återbära egendom till konkursboet. Också avkastning och ränta kan den återbäringsskyldige nödgas utge. Det är tveksamt om det finns förutsättningar att härutöver mot tredje man göra gällande anspråk på ersättning för ren förmögenhetsskada till följd av dennes transaktion med gäldenären. Och att väcka en sådan talan mot en i konkurs försatt gäldenär synes i det närmaste meningslöst.

1 det fallet att gäldenärsbrottet inte täcks av återvinningsreglerna blir saken mer invecklad. De i konkurslagen (KL) angivna l'örutsättningarna för återvinning överensstämmer i stor utsträckning med vad som är före- skrivet i motsvarande bestämmelse i 11 kap. brottsbalken. Det finns dock situationer där straff kan bli aktuellt enligt detta kapitel men där återvin- ningsreglerna inte träder i funktion. Ett exempel härpä är det fall som idag regleras i 11 kap. 1 så 3 st., nämligen bortförande av tillgång ur riket inför förestående konkurs. Det kan vara lämpligt att ta detta exempel till ut- gångspunkt i det följande. Iden remitterade promemorian föreslås visserli- gen straffbudet upphävt (s. 84). men tanken synes vara. att ansvar för oredlighet mot borgenärer ändå skall kunna inträda enligt paragrafen i den berörda situationen.

Ett åskådligt fall som idag träffas av 1 1 kap. l ä 3 st. brottsbalken är att gäldenären i syfte att undandra borgenärerna egendom för över ett större kapitalbelopp till ett utländskt bankkonto. som han själv disponerar. Vis- serligen har tvekan yppats, huruvida en gäldenär i ett sådant läge befinner sig på obestånd. för den händelse hans tillgångar i Sverige inte förslår till att betala skulderna (se t. ex. Bogdan i SvJ'l' 1981 s. 500 ff.). Det finns dock anledning förmoda. att svensk domstol idag skulle vara benägen att vid insolvensprövningen bortse från egendom som gäldenären avsiktligt un- danhåller borgenärerna (jfr. Bogdan a a s. 514). Eftersom gäldenären i det åsyftade fallet inte har avhänt sig egendomen, saknas förutsättningar för återvinning (här rör det sig inte om den situation avseende realisation av tillgångar och flykt ur landet som nämns i prop. 1975:6 s. 209). lntet hindrar en enskild borgenär att som målsägande föra skadeståndstalan mot gäldenären i en straffproccss mot denne rörande gäldenärsbrottet. Man frågar sig då huruvida det i detta fall finns något utrymme för en särskild ersättningstalan. som skulle kunna tillföra borgenärerna medel som de inte kan komma åt genom en regelrätt skadeståndstalan.

Det vill synas som om man i promemorian har lagt stor vikt vid de bevissvårigheter som idag kan finnas för en enskild borgenär att styrka den förlust som just han lidit genom gäldenärens brottsliga förfarande (s. 113). Detta skulle vara incitamentet för att skapa en ny typ av ersättningstalan, som skulle ge borgenärskollektivet ersättning för skada som vållats hor- genärerna som grupp. 1 linje härmed ligger att det i promemorian talas om att konkursboet bör tilläggas rätt att föra talan för borgenärskollektivet. fastän boet som sådant inte är att anse som målsägande. Det är alltså i nu nämnda hänseende reformbehovet skulle vara att söka.

En formell invändning mot den nu angivna tankegången är. att den suddar ut gränsen mellan målsägandetalan och annan talan om enskilt anspråk med anledning av brott. 1 doktrinen har — som också påpekas i promemorian — konkursbo ansetts sakna mälsäganderätt i fråga om gäl— denärsbrott som förövats före konkursen (se Heuman, Målsägande. 1973. s. 295). Ett skäl härtill är, att boet inte existerade vid tiden för brottet och därför inte lidit skada genom detta. Tillåter man boet att uppträda på

• Sida 107
•  Original

borgenärskollektivets vägnar för att föra en ersättningstalt-tn av nu berört slag. torde det bli än svårare än hittills att hålla isär de två httvudtyperna av civilprocessuell talan i brottmål.

Från processuell synpunkt är det visserligen inte ovanligt att ett visst rättssubjekt tillerkänns talerätt beträffande skada som åsamkats annat rättssubjekt. Det rör sig emellertid då om fall av ställföreträdarskap för det senare rättssubjektet (se exempel hos Heuman. a a s. 289 ff.). Man nödgas annars falla tillbaka på antingen konstruktionen med befullmäktigande av annat rättssubjekt eller ordningen med överlåtelse av tvisteföremålet (jfr 13 kap. 7 & rättegångsbalken). Något formellt hinder finns inte att samtliga borgenärer befullmäktigar konkursförvaltaren att föra en ersättningstalan mot skadevållande tredje man. Man kan däremot fråga sig om det är möjligt för borgenärerna att till konkursboet som sådant överlåta sina anspråk på skadestånd.

Oavsett hur man ser på nu antydda frågor inträder andra komplikationer beträffande borgenärskretsen. Den som är fordringshavare i konkurs behö- ver ingalunda alltid lida skada till följd av ett gäldenärsbrott. Har borgenä- reri t.ex. oangriplig säkerhet för sin fordran. torde målsäganclerätt inte tillkomma honom (se Heuman. a a s. 313). Borgenärsgruppen är alltså inte enhetlig. Och än värre: har borgenären själv del i gäldenärsbrottet. instäl- ler sig frågan hur konkursboet skall kunna föra talan på hela borgenärs/tol- Iektii-rets vägnar. Det vill synas som om det finns åtskilliga frågor av detta slag att besvara. innan man ger sigi kast med att närmare utreda ett sådant system med ersättningstalan som promemorian antyder.

Man måste också hålla i minnet att det inte kan komma i fråga att utsträcka ett konkursbos existens längre än vad som är absolut nödvän- digt. Att t. ex. tänka sig att ett efter konkurs upplöst aktiebolag skulle föra en skenexistens i efterhand för att söka vinna en process om ersättning av tredje man på grund av gäldenärsbrott synes knappast tillrådligt. Och att föra talan mot konkursgäldenären, vilken väl i realiteten är den mest skadevållande, är inte någon framkomlig väg.

1 BRÅ-promemorian från 1982 framförs av kronofogden Arne Fall pro- påer om en sorts objektiv återvinningstalan på grund av brott. De skäl som där anförs är dock inte övertygande. Bl. a. synes det svårförklarligt varför man vid just gäldenärsbrott och vissa andra brott skulle ha en förenklad process som får "en i viss mån konfiskatorisk prägel" (promemorian s. 141 ). Att förlita sig på jämkningsregeln i 39 % KL är ingen utväg. Antingen för boet en skadeståndstalan eller en återvinningstalan. [ det förra fallet träder skadeståndslagens regler i funktion. däribland reglerna omjämkning av skadestånd i 6 kap. 1 det senare fallet blir det en fråga om hur förutsätt- ningarna för återvinning skall utformas. Den frågan har hovrätten behand- lat i sitt svar på remissen av betänkandet SOU 1983: 60. Sammanfattningsvis kan sägas att det synes tveksamt. om särskilt mye— ket står att vinna på en ytterligare utredning av spörsmålet om införande av en särskild ersättningstalan med konkursboet som taleberättigad vid gäl- denärsbrott. Vid en sådan utredning skulle man bl.a. nödgas klargöra huruvida boet skall äga föra också ansvarstalan. Vidare skulle man behöva dra upp en gräns mellan enskild borgenärs talerätt och boets på borgenärs- kollektivets vägnar. För att en fördjupad undersökning av saken skall framstå som meningsfull måste man dessutom ha en uppfattning om det ekonomiska utfallet av en ny typ av talan kan tänkas verkligen tillföra borgenärerna medel de inte kan komma åt på annat sätt.

• Sida 108
•  Original

9 Övriga frågor

RÅ

De föreslagna lösningarna av medverkansansvaret och dess omfattning framstår mot bakgrund av förslagets innehåll i övrigt som adekvata och välgrundade. Den omständigheten att jag för egen del förordat en utvidg- ning av den gynnade borgenärskretsen i förslagets 4 5 gör emellertid attjag anser att den nuvarande begränsningen av medverkansansvaret i 7 å andra stycket bör bibehållas.

Förslaget innehåller inte någon regel om ansvar för försöksbrott. Jag" ansluter mig till vad Madeleine Löfmarck anfört som skäl mot en sådan regel. Något praktiskt behov av att exempelvis införa ett försöksansvar vid oredlighet i konkurs synes med hänsyn till det föreslagna underlåtenhets- brottet inte föreligga. Oaktatjag förordat en utvidgning av mannamånsan- svaret i 4 5 i förhållande till förslaget finnerjag inte heller skäl föreligga att här införa någon regel om försöksansvar.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet Förslaget innehåller ingen motsvarighet till bestämmelserna om gärnings- mannaskap i nuvarande BrB ll'.7. Att legala ställföreträdare och ställföre— trädare för juridiska personer har ett gärningsmannaansvar anser utre- daren. stödande sig på straffrättskommittén. framgå av allmänna principer. Detta må vara riktigt. Ej heller föreligger enligt utredaren något behov av att reglera frågan om gärningsmannaskap vid bokföringsbrott. De situa- tioner som här skulle kunna tänkas välla besvär är de, där den som rent faktiskt handhar bokföringen begår bokföringsbrott utan att den enligt bokföringslagen bokföringsskyldigc, som enligt lagtexten är spccialsub- jekt- gärningsman. kan göras ansvarig. Som utredaren framhåller är det i detta läge möjligt att döma den faktiske gärningsmannen för medhjälp i ett brott som saknar straffbar gärningsman (jfr. NJA 1959 s. 254). Det synes dock något otillfredsställande att rubricera ett handlande. som i realiteten är ett gärningsmannaskap. som medhjälp.

Förslaget kriminaliserar inte i något fall försök till gäldenärsbrott. En sådan kriminalisering synes ej heller behövlig.

Juridiskafakultetsnämnden vid Stockholms universitet

Det bör enligt nämndens mening övervägas att straffbelägga försök till oredlighet mot borgenärer. för det fall att fullbordat brott inte skulle föreligga. innan en gåva blivit obligationsrättsligt giltig gentemot gäldenä- ren/givaren.

Bestraffas bortförande av tillgångar ur riket enligt ll:3 såsom nämnden föreslagit ovan under p. 2.3, bör lämpligen försök till sådant bortförande kriminaliseras.

Fakultetsnämnden tillstyrker utredningens förslag att inte uppta något särskilt stadgande om ansvar för den som är i gäldenärs ställe respektive om begränsning av gynnad borgenärs medverkansansvar. Nämnden finner utredningens argumentering övertygande.

• Sida 109
•  Original

Länsåklagaren i Orebro län

Utredningen föreslår ingen ändring av kapitelrubriken. Det oaktat vill jag diskutera om den nuvarande kapitelrubriken inte borde ändras till att vara "Om brott mot borgenärer". som. anserjag. klarare anger vad det egentli- gen handlar om.

1 nu gällande lag handlar 1—4 lä.—$ i allt väsentligt om förfaranden. där brottsubjektet är gäldenär. Det har genom åren visat sig. att det under- stundom kan vara svårt att visa om någon är gäldenär. Utredningen har i sina förslag till ny lagtext genomgående slopat gäldenär som spccialsub- jekt. l konsekvens härmed och för att inte leda tankarna till det ibland svårbestämbara "gäldenärsbegreppet'" bör alltså enligt min mening kapi- telrubriken ändras till ”Om brott mot borgenärer”.

• Sida 110
•  Original

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om ll kap. brottsbalken att rubriken samt I— 7 så skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap.

Om gäldenärsbrott

Om brott mot burgem'irer m. m.

15'

Gäldenär, som förstör eller ge- nom gåva eller annan liknande åt— gärd avhänder sig egendom av betv- denhet och därigenom försätter sig på obestånd ellerförvärrar sitt ohe- stånd. dömes för o r e dl i g h et mot borgenärer till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om gäldenär genom sådant förfa- rande framkallar allvarlig fara för att han skall komma på obestånd.

Gäldenär, som vid konkurs eller förhandling om offentligt ackord förtiger tillgång. uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift. skall ock. om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund för för- farandet, dömas för oredlighet mot borgenärer. "Detsamma skall gälla. om gäldenär i samband med annan exekutiv förrättning åberopar orik- tig handling eller skenavtal och där- igenom hindrar att erforderlig egen- dom genom förrättningen tages i anspråk för att bereda borgenär be- talning eller säkerhet.

Gäldenär som, då konkurs är fö- restående. ur riket bortför tillgång av betydenhet med uppsåt att hålla den undan konkursen. så ock gäl— denär. som i konkurs undandrager eller undanhåller konkursförvalt- ningen tillgång. dömes likaledes för oredlighet rnot borgenärer.

* Senaste lydelse 1981:827.

Den som. när han är på obestånd eller när påtagligfamjöreliggerjör att han skall komma på obestånd. förstör eller genom gåva eller nå- gon annan liknande åtgärd av- händer sig egendom av betydande värde. döms för oredlighet mot borgenärer till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla om någon genom sådant förfarande försätter sig på obestånd eller framkallar påtaglig fara för att han skall komma på obestånd.

Den som vid konkurs eller för- handling om offentligt ackord för- tiger tillgång. uppger obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift skall också. om inte uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest läggs till grund för för— farandet. dömas för oredlighet mot borgenärer. Detsamma skall gälla den som i samband med annan exc- kutiv förrättning åberopar oriktig handling eller skenavtal och därige- nom hindrar att erforderlig egen- dom genom förrättningen tas i an- språk för att bereda borgenär betal- ning eller säkerhet.

Den som. då konkurs är förestå- ende, ur riket bortför tillgång av be- tydande värde med uppsåt att hålla den undan konkursen. eller den som i konkurs undandrar eller un- danhåller konkursförvaltningen till- gång. döms likaledes för oredlighet mot borgenärer.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Är brott som i l s sägs att anse som grovt, skall för g ro v 0 re d | i ghet mot borge näre r dömas till fängelse.. lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas. om gäldenären beedigat oriktig uppgift eller begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eller om brottet varit av betydande omfatt— ning.

Gäldenär, som fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på äventyrligt företag el- ler lättsinnig ansvarsförbindelse el- ler i-'idtager annan sådan åtgärd och som därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet framkallar eller föerrar obestånd. dömas för vårdslöshet mot borgenä- re r till fängelse i högst två år.

Gäldeniir, som vid konkurs eller förhandling om offentligt ackord av grov oaktsamhet förtiger tillgång. uppgiver obefintlig skuld eller läm- nar annan sådan oriktig uppgift. dömes likaledes. om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller el- jest lägges till grund för förfaran- det, för vårdslöshet mot borgenä- rer.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas. om gärningsmannen beedigat oriktig uppgift eller begagnat falsk hand- ling eller vilsclcdande bokföring el- ler om brottet varit av betydande omfattning.

-2

Den som, när han ärpå obestånd eller när påtagligfi'tra föreligger för att han skall komma på obestånd. fortsätter rörelse under förbrukan- de av avsevärda medel utan mot- svarande nytta för rörelsen eller le— ver slösaktigt eller inlåter sig på äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtar an- nan sådan åtgärd och därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsam- het försämrar sin ]?)"rmögenhets- ställning i avsevärd mån. döms för vårdslöshet mot borgenä- re r till fängelse i högst två år. Det- samma skall giillu. om han ifall Sam nu sagts inte insåg men hade skälig anledning anta att han var på obestånd eller att påtaglig fara förelågför att han skulle komma på obestånd.

Den som vid konkurs eller för- handling om offentligt ackord av grov oaktsamhet förtiger tillgång. uppger obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift. döms likaledes. om ej uppgiften rättas in— nan den beedigas eller eljest läggs till grund för förfarandet. för värds- löshet mot borgenärer.

453

Gäldeniir som. då han är på obe- stånd. gynnar viss borgenär genom att betala skuld som ej är förfallen. betala med annat än sedvanliga be-

: Senaste lydelse 1981: 827. 3 Senaste lydelse 1976: 56.

Den som. då han är på obestånd. gynnar viss borgenär genom att be- tala skuld som ej är förfallen. betala med annat än sedvanliga betal—

Prop. 1985/86: 30

lll

• Sida 112
•  Original

Nm't'trttntle lydelse

talningsmedel eller överlämna sä- kerhet som ej var betingad vid skul— dens tillkomst eller genom att vid- tugu annan sådan åtgärd. diinies". om åtgärden (ll-'Sc'l'äl'! förringa/' andra borgenärers rätt. för m a n— namån mot borgenärer till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om gäldenären i otill- börligt syfte gynnar viss borgenär på annat sätt än som nyss sagts och andra borgenärers rätt därigenom u t'se t'ärt jö rri ngas .

Gäldenär. som för att främja ae- kord hemligen lämnar eller utlovar betalning eller annan förmän. dömas ock för mannamån mot bor- genärer.

Föreslagen lydelse

ningsmedel eller överlämna säker- het som ej var betingad vid skul- dens tillkomst eller genom att vidta annan sådan åtgärd döms. om åt- gärden medför påtaglig/Majin att andra borgenärers rätt skall förrin g- us tn'setri'irt. för man n a m ä n m ot b 0 rg e n 51 re. r till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla om nå- gon i otillbörligt syfte gynnar viss borgenär på annat sätt än som nyss sagts och detta medför påtaglig faraför att andra borgenärers rätt skallförringus rit-'sevit'rt.

Den som för att främja ackord hemligen lämnar eller utlovar betal- ning eller annan förmån, döms ock- så för mannamån mot borgenärer.

5.54

Ont någon som är bokförings- skyldig enligt bokföringslagen (197ö.'125) uppsåtligen eller av oaktsam/tet underlåter att bokföra affärshändelser eller bevara räken- skapsmaterial, lämnar oriktiga tipp- gifteri bokföringen eller annars åsi- dosätter bokföringssky[dig/1eten och om rörelsens förlopp eller eko- nomiska resultat eller ställning till följd härav inte kan i huvudsak be- dömas med ledning av bokföringen, döms han för b 0 k fö ri n g S b r 0 tt till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa. till böter. Är brot— tet grovt. skall han dömas till fäng- else i lägst sex månader och högst fyra år.

För försök att. såsom i l & tredje stycket sägs, ur riket bortföra till- gång dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

" Senaste lydelse 1982: 150.

Den som uppsåtligen eller av oaktsam/tet åsidosätter bokförings- skyldighel enligt bokföringslagen(1976: 125) genom att underlåta att bokföra affärshändelser eller beva- ra räkenskapsmaterial eller genom att lämna oriktiga uppgifter i bokfö- ringen eller på annat sätt döms. om rörelsens förlopp. ekonomiska re- sultat eller ställning till följd härav inte kan i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen, för bok- föringsbrott till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter. Är brottet grovt. skall han dömas till fängelse i lägst sex måna- der och högst fyra är.

6.5

För försök till oredlighet mot borgenärer enligt 1 $ första stycket eller försök enligt l & tredje stycket att ur riket bortföra tillgång döms till ansvar enligt vad som föreskrivs i 23 kap.

• Sida 113
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7s5

Begår den som är i gäldenärs ställe en gärning som avses i detta kapitel. skall han dömas såsom om han själv vore gäldenär. Vad som nu har sagts om gäldenär skall i fråga om en sådan gärning som avses [5 .5 gälla den bokföringsskyl- (lige.

Borgenär, som i fall varom för- mäles i 4? tager eller låter åt sig utlova betalning, säkerhet eller an- nan förmån, dömes för medverkan till brottet endast om han brukar otillbörligt hot eller otillbörligt löfte om förmån eller handlar i hemligt samförstånd med gäldenären.

Borgenär som i fall som avses i 4ä tar eller låter åt sig utlova betal- ning. säkerhct eller annan förmån, döms för medverkan till brottet en- dast om han brukar otillbörligt hot eller otillbörligt löfte om förmån el- ler handlar i hemligt samförstånd med gärningsmannen.

Denna lag träderi kraft den januari 1986.

5 Senaste lydelse 1982: 150.

• Sida 114
•  Original

Prop. 1985/86:30 Innehållsförteckning

Proposition .................................................. 1 Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... l Lagförslag ................................................... 2 1. Förslag till lag om ändring i brottsbalken ..................... 2 2. Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1921: 225) ........... 6 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6juni 1985 ..... 9 1 Inledning .................................................. 9 2 Allmän motivering ......................................... 10 2.1 Behovet av en reform ................................... 10 2.2 Allmänna principer för en ny lagstiftning .................. 15. 2.3 Obeständskravet ....................................... 18 2.4 S.k. latenta skulder ..................................... 27 2.5 Det straffbara förfarandet ................................ 32 2.6 Vissa andra frågor ...................................... 3 3 Upprättat lagförslag ........................................ 41 4 Specialmotivering .......................................... 41 5 Hemställan ................................................ 45 6 Beslut .................................................... 45. Utdrag ur lagrådets protokoll den 23 september 1985 ............. 46

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 oktober 1985 48

1. Anmälan av lagrådsyttrande ................................ 48

2. Hemställan ............................................... 49

3. Beslut .................................................... 49 Bilagor

Bilaga 1 Skrivelse från kommissionen mot ekonomisk brottslighet 50 Bilaga 2 Utdrag från promemorian (Ds Ju 1983: 17) Gäldenärsbrott 53 Bilaga3 Promemorians lagförslag ............................. 62 Bilaga4 Remisssammanställning .............................. 67

Remissinstanser .............................................. 67 Remissvaren ................................................. 67

1 Allmänna synpunkter ................................... 67 1.1 Behovet av åtgärder ................................ 67 1.2 Allmänt om förslagen ............................... 69 2 Oredlighet mot borgenärer .............................. 71 2.1 Insufficiens som straffbarhetsgrund ................... 71 2.2 Straffansvar för skcntransaktioner .................... 79 2.3 Det abstrakta farerekvisitet .......................... 80 2.4 Straffansvar med hänsyn till latenta skulder ............ 82 2.5 Särskilt om straffrihetsregeln ......................... 85 3 Vårdslöshet mot borgenärer ............................. 88 3.1 Allmänna synpunkter ............................... 88 3.2 Ansvar för fortsättande av rörelse i vissa fall ........... 90 3.3 Särskild åtalsprövning och ändring av straffskalan ...... 91 4 Oredlighet i konkurs .................................... 92 5 Mannamän mot borgenärer .............................. 97 6 Bokföringsbrott ........................................ 101 7 Mened vid konkurs och ackord .......................... 102 8 Ersättningstalan som alternativ/komplement till återvinning . 104 9 Övriga frågor ........................................... 108

114 Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag .......................... 110

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1985