Dir. 1999:111

Tilläggsdirektiv till Småhusutredningen (Ju 1998:05)

Dir. 1999:111

Beslut vid regeringssammanträde den 16 december 1999

Sammanfattning av uppdraget

Den utredare som har till uppgift att pröva hur konsumentskyddet vid småhusentreprenad m.m. skall vara utformat (Småhusutredningen, Ju 1998:05) ges ett utökat uppdrag.

Utredaren skall

  • överväga hur konsumentskyddet skall vara utformat vid avtal om ombyggnad eller tillbyggnad av småhus och vid avtal om annat arbete på fast egendom eller byggnader, samt
  • undersöka om lagen (1993:320) om byggfelsförsäkring i ett visst avseende är ändamålsenligt utformad.

Utredaren skall lämna förslag till den författningsreglering som är motiverad.

Småhusutredningens nuvarande uppdrag

Regeringen beslutade den 24 september 1998 att tillkalla en särskild utredare för att pröva hur konsumentskyddet vid småhusentreprenad i fortsättningen skall vara utformat (se dir. 1998:80). I uppdraget ingår även att överväga utformningen av konsumentskyddet vid förvärv från näringsidkare av fast egendom eller byggnadsdelar. Utredningen har antagit namnet Småhusutredningen (Ju 1998:05).

Konsumentskyddet

Behovet av en översyn

Inom konsumentområdet är det vanligt med lagregler som är tvingande till förmån för konsumenten. Det innebär att ett avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i lagen är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne. Konsumenttjänstlagen (1985:716) är uppbyggd på detta sätt. Till de tjänster som omfattas av lagen hör arbete på fast egendom, arbete på byggnader och arbete på andra anläggningar på mark eller i vatten eller på andra fasta saker.

Konsumenttjänstlagen är emellertid inte tvingande om konsumenten tillförsäkras ett sådant garanti-, försäkrings- och avtalsskydd som ställs som villkor för statlig bostadsfinansiering. Omfattningen av de statliga bostadsbyggnadssubventionerna blir därför av betydelse för de civilrättsliga konsumentskyddsreglernas genomslag. När konsumenttjänstlagen år 1990 gjordes tillämplig på dessa slag av tjänster gällde att bostadssubventioner lämnades för såväl nybyggnader som ombyggnader av bl.a. småhus. Numera gäller dock att bidrag inte lämnas för ombyggnad, om inte arbetena har påbörjats eller upphandlats före den 11 januari 1993 (se 1 § andra stycket förordningen [1992:986] om statlig bostadsbyggnadssubvention). I praktiken innebär detta att statlig bostadssubvention numera utgår endast vid nybyggnation. Det sagda torde innebära att undantaget från konsumenttjänstlagens tvingande regler saknar betydelse för sådana småhusentreprenader som enbart avser ombyggnad eller tillbyggnad av ett befintligt hus.

Utredarens uppdrag, såsom det beskrivs i de ursprungliga direktiven, innebär att hon skall ta ställning till hur konsumentskyddet i fortsättningen skall vara utformat för de småhusentreprenader som i dag är undantagna från konsumenttjänstlagens tvingande regelverk. Utredningens uppdrag har hittills varit inriktat på nyproduktion av småhus, medan frågor om konsumentskydd vid ombyggnad eller tillbyggnad får anses falla utanför uppdraget.

I utredarens uppdrag ingår att undersöka om det finns ett behov av att stärka konsumentens avtalsskydd. Därvid skall utredaren bl.a. ta ställning till om konsumenttjänstlagens tvingande regler bör bli tillämpliga även på sådana småhusentreprenader som i dag är undantagna från lagen. Det har upplysts att utredaren överväger att föreslå särskilda lagregler för avtal om uppförande av småhus mellan en konsument och en näringsidkare. Enligt regeringens uppfattning är det ändamålsenligt att utredaren också ges möjlighet att överväga huruvida dessa regler, helt eller delvis, bör vara tillämpliga även på andra slag av avtal som avser arbete på fast egendom eller byggnad, t.ex. avtal om tillbyggnad eller ombyggnad av befintliga småhus.

Vidare har utredaren i uppdrag att överväga på vilket sätt konsumenten i fortsättningen skall garanteras att huset uppförs och färdigställs i enlighet med vad näringsidkaren har åtagit sig (färdigställandeskydd). Enligt de ursprungliga direktiven är en möjlighet att den nuvarande verksamheten med småhusgarantier får fortsätta i någon form. En annan möjlighet är att det nuvarande garantisystemet ersätts med t.ex. ett legalt krav på byggfelsförsäkring. Även här är det enligt regeringens mening lämpligt att utredaren får möjlighet att ta ställning till om det framtida färdigställandeskyddet, helt eller delvis, bör gälla också för andra tjänster som avser arbete på fast egendom eller byggnad än nyproduktion av småhus.

Uppdraget

Utöver vad som framgår av de ursprungliga direktiven skall utredaren pröva om de regler om avtalsskydd och färdigställandeskydd som utredaren kan komma att föreslå för uppförande av småhus skall gälla även för annat arbete på fast egendom eller byggnader än nyproduktion av småhus. Utredaren skall först och främst överväga vad som skall gälla för entreprenader som innebär ombyggnad eller tillbyggnad av ett befintligt småhus. Utredaren skall emellertid också ta ställning till om det framtida regelverket, helt eller delvis, skall omfatta arbete även på annan fast egendom eller byggnad än småhus, t.ex. arbete på trädgårdsanläggningar eller förrådsbyggnader.

En viktig fråga för utredaren blir således att ta ställning till i vilken utsträckning om- eller tillbyggnadsarbeten på ett småhus samt andra arbeten på fast egendom skall omfattas av de regler som i framtiden skall gälla då ett småhus uppförs. Utredaren kan därvid behöva göra en avgränsning mellan skilda tjänster beroende på dessas art eller omfattning. En sådan avgränsning måste i så fall utformas så att den blir enkel att tillämpa för såväl konsumenter som näringsidkare.

Utredaren skall lämna förslag till den författningsreglering som är motiverad.

Om utredarens överväganden påkallar det, står det henne fritt att ta upp andra anknytande konsumentsskyddsfrågor och lägga fram de förslag som är ägnade att förbättra regleringen på området.

Lagen om byggfelsförsäkring

Behovet av en översyn

Lagen (1993:320) om byggfelsförsäkring innehåller bl.a. regler om att det skall finnas en byggfelsförsäkring när en näringsidkare uppför en bostadsbyggnad för permanent bruk eller utför vissa ombyggnadsåtgärder på en sådan byggnad (se 1 §). Boverket har i en skrivelse till regeringen påpekat att innebörden av uttrycket "när en näringsidkare uppför" är oklar. Frågan är vem som åsyftas med detta näringsidkarbegrepp. Rent språkligt kan den som avses vara antingen den som låter uppföra ett hus eller den som faktiskt uppför huset. Främst aktualiseras frågan i den situationen att en konsument låter en entreprenör uppföra ett småhus åt sig. Frågan har behandlats av Byggkvalitetsutredningen i betänkandet Byggkvalitet för framtiden (se SOU 1997:177 s. 294 f.). Den utredningen föreslog att kravet på byggfelsförsäkring skulle gälla oavsett om byggnadsarbetet utförs av en näringsidkare eller inte. Utredningens förslag har inte lett till lagstiftning.

Som tidigare har framgått berör Småhusutredningens uppdrag även lagen om byggfelsförsäkring. Utredaren överväger att föreslå att det framtida regelverket om färdigställandeskydd arbetas in i den lagen. Mot den bakgrunden framstår det som ändamålsenligt att utredaren även ges i uppdrag att undersöka behovet av att ändra lagen om byggfelsförsäkring så att de problem som Boverket och Byggkvalitetsutredningen har uppmärksammat löses.

Uppdraget

Utredaren skall undersöka om det finns ett behov av att ändra lagen om byggfelsförsäkring så att det tydligare framgår när en byggfelsförsäkring skall utgöra en förutsättning för påbörjande av en byggnation. Om utredaren anser att det behövs en ändring, skall hon lämna förslag till lagregler.

Om utredarens överväganden angående konsumentskyddet vid småhusentreprenad m.m. gör andra ändringar i lagen om byggfelsförsäkring påkallade, står det henne fritt att lämna sådana förslag.

Förlängd tid för uppdraget

Enligt de ursprungliga direktiven skulle utredarens uppdrag vara avslutat den 30 september 1999. Med hänsyn bl.a. till de nya uppgifter som utredaren nu får förlängs tiden för hennes uppdrag till den 30 september 2000.