Dir. 2007:48

Skärpt syn på allvarliga våldsbrott m.m.

Kommittédirektiv

Skärpt syn på allvarliga våldsbrott m.m.

Dir.

2007:48

Beslut vid regeringssammanträde den 29 mars 2007

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall överväga och föreslå förändringar av

strafflagstiftningen i syfte att åstadkomma en straffmätning som

markerar en skärpt syn på allvarliga våldsbrott. I utredarens

uppdrag ingår vidare att överväga förändringar som ger en

större spännvidd i straffmätningen vid brott i allmänhet när det

har funnits försvårande eller förmildrande omständigheter. I det

sammanhanget skall utredaren också överväga betydelsen av

flerfaldig brottslighet och återfall i brott.

Utredaren skall dessutom överväga hur påföljdsfrågor och

frågor om särskild rättsverkan av brott kan ges större uppmärk-

samhet i brottmålsprocessen i syfte att bidra till en ökad förut-

sebarhet och en större enhetlighet i rättstillämpningen.

Utredaren skall lägga fram fullständiga författningsförslag.

Uppdraget skall redovisas senast den 30 april 2008.

Gällande rätt

Den 1 januari 1989 infördes nya regler i brottsbalken om på-

följdsbestämningen i brottmål. Lagstiftningen innehåller bl.a.

regler för straffmätning (29 kap.) och påföljdsval (30 kap.).

Reformen tydliggjorde att utgångspunkten för påföljds-

bestämningen är hur allvarlig och klandervärd den brottslighet

som den tilltalade döms för är. Straff skall således bestämmas

inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller

2

den samlade brottslighetens straffvärde (29 kap. 1 § första

stycket).

Utgångspunkten för bedömningen av straffvärdet är alltså

den straffskala som gäller för det aktuella brottet. Straffskalan

för ett brott ger uttryck för hur allvarligt lagstiftaren anser att

brottet är. Straffskalorna är konstruerade så att de skall täcka i

princip samtliga fall av det aktuella brottet. Det innebär att ska-

lorna är vida, för vissa brott mycket vida. Många brott är dess-

utom indelade i olika svårhetsgrader med en straffskala för

varje grad av brottet. Sådana straffskalor överlappar oftast var-

andra. Som exempel på det nu redovisade kan nämnas brottet

misshandel. Straffet för misshandel är fängelse i högst två år

eller, om brottet är ringa, böter eller fängelse i högst sex måna-

der. Om brottet är grovt, sträcker sig straffskalan från ett till tio

års fängelse.

Vid bedömningen av var på straffskalan en viss gärnings

straffvärde bör anses ligga skall särskilt beaktas den skada,

kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade

insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv

som han eller hon haft (29 kap. 1 § andra stycket). Vid bedöm-

ningen av straffvärdet skall vidare hänsyn tas till vissa försvå-

rande respektive förmildrande omständigheter (29 kap. 2 och 3

§§).

Regeln att straff skall mätas ut efter straffvärdet är dock inte

utan undantag. Återfall i brott efter mellankommande lagföring

kan i viss utsträckning medföra ett högre straff än vad straffvär-

det motsvarar (29 kap. 4 §). Återfall beaktas i första hand vid

valet av påföljd, i andra hand genom förverkande av villkorligt

medgiven frihet och sist vid straffmätningen. Andra omständig-

heter hänförliga till den tilltalades person eller dennes handlan-

de efter brottet – s.k. billighetshänsyn – kan i stället medföra

strafflindring (29 kap. 5 §).

Vid flerfaldig brottslighet, dvs. när en person döms för flera

brott utan mellankommande lagföring, bestäms ett gemensamt

straff för brotten och kan en förhöjd straffskala användas

(26 kap. 2 §).

I samband med påföljdsreformen år 1989 konstaterade dåva-

rande departementschefen att straffmätningspraxis innebar att

3

de flesta straff låg relativt nära straffminimum medan den övre

delen av straffskalan utnyttjades mer sällan. Hon uttalade att

reformen inte var avsedd att medföra någon påtaglig förändring

av denna praxis och att den övre delen av straffskalan är avsedd

för exceptionella fall som i praktiken sällan inträffar (prop.

1987/88:120 s. 78 f.).

I brottmålsprocessen skall åklagaren ange den yttre ramen

när det gäller vilka gärningar som omfattas av åtalet. Det inne-

bär bl.a. att domstolen inte får döma över några andra gär-

ningsmoment än de som åklagaren har åberopat i gärningsbe-

skrivningen till stöd för ansvarsyrkandet (30 kap. 3 § rätte-

gångsbalken). När det gäller påföljdsfrågan är däremot domsto-

len inte bunden av eventuella yrkanden eller uppfattningar som

parterna har framfört. Domstolen skall således se till att påfölj-

den är tillräckligt ingripande i förhållande till brottsligheten.

Detta innebär bl.a. att domstolen kan döma ut ett straff som är

väsentligt strängare än vad åklagaren har yrkat. Också när det

gäller utvisning, förverkande och andra särskilda rättsverk-

ningar av brott skall domstolen i princip besluta oberoende av

yrkande från åklagaren.

Behovet av en översyn

Grundläggande för påföljdssystemets utformning är principerna

om proportionalitet och ekvivalens. Principerna innebär att svå-

rare brott skall bestraffas strängare än lindrigare brott och att

lika svåra brott skall bestraffas lika strängt. Av principerna föl-

jer också att olika gärningar inom en och samma brottstyp skall

bedömas olika strängt när det har funnits försvårande eller för-

mildrande omständigheter i det enskilda fallet.

Samhällsutvecklingen medför förändringar i synen på olika

brotts straffvärde. De regler som styr domstolarnas straffmät-

ning bör därför avspegla hur klandervärda olika brott är. Vidare

bör upprepad brottslighet och återfall i brott medföra strängare

straff än ett enstaka brott.

En skärpt syn på allvarliga angrepp på den personliga in-

tegriteten kan såvitt gäller sexualbrotten sägas ha fått ett visst

genomslag i och med den nya lagstiftning som trädde i kraft på

4

detta område den 1 april 2005. Någon generell reform av lag-

stiftningen när det gäller brott som innefattar allvarliga former

av fysiska kränkningar har dock inte gjorts. Enligt regeringens

uppfattning finns det skäl för att en skärpt syn på sådan brotts-

lighet markeras vid straffmätningen. Detta har också kommit till

uttryck i regeringsförklaringen.

Mot denna bakgrund är det angeläget att utreda hur strafflag-

stiftningen kan förändras i syfte att låta en skärpt syn på allvar-

ligare våldsbrottslighet få större genomslag. Vidare bör föränd-

ringar övervägas som ger en ökad spännvidd i straffmätningen

vid försvårande och förmildrande omständigheter vid brott i

allmänhet. Dessutom finns det anledning att i det samman-

hanget överväga betydelsen av flerfaldig brottslighet och åter-

fall i brott.

Hanteringen av frågor om påföljd och särskild rättsverkan av

brott i brottmålsprocessen präglas av att domstolen skall besluta

oavsett yrkanden eller åberopanden från parterna. Bland annat

genom den moderna åklagarorganisation som har tillskapats

sedan rättegångsbalken infördes har förutsättningarna för en

annan ordning förbättrats. Det finns därför anledning att över-

väga om en ökad förutsebarhet för parterna och en större enhet-

lighet i rättstillämpningen kan uppnås genom förändringar av

hur dessa frågor skall behandlas i processen.

I sammanhanget skall nämnas att det pågår ett arbete med att

kartlägga domstolarnas straffmätning och påföljdsval i mål om

vissa allvarliga våldsbrott, nämligen brotten misshandel och

grov misshandel, olaga hot och grovt olaga hot, rån och grovt

rån samt grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning.

Denna kartläggning kommer bl.a. att visa hur långa straff som

döms ut vid dessa brott, hur försvårande och förmildrande om-

ständigheter har påverkat straffmätningen samt på vilket sätt

återfall i brott har beaktats. Kartläggningen görs av Åklagar-

myndigheten och skall redovisas till regeringen senast den 27

april 2007.

5

Uppdraget

Skärpt syn på allvarliga våldsbrott och större spännvidd i

straffmätningen vid brott i allmänhet

Utredaren skall analysera de allmänna bestämmelserna om

straffmätning i 29 kap.brottsbalken och överväga behovet av

förändringar, särskilt i fråga om bestämning av brotts straffvär-

de, för att tillgodose de syften som anges nedan.

Huvuduppgiften är att överväga och föreslå förändringar av

strafflagstiftningen i syfte att åstadkomma en straffmätning som

markerar en skärpt syn på allvarliga våldsbrott. Vid sina över-

väganden skall utredaren särskilt beakta Åklagarmyndighetens

redovisning av domstolarnas straffmätning och påföljdsval i

mål om brotten misshandel och grov misshandel, olaga hot och

grovt olaga hot, rån och grovt rån samt grov fridskränkning och

grov kvinnofridskränkning. Utredaren skall uppmärksamma de

brott som omfattas av kartläggningen men också andra brott

som innefattar allvarliga former av angrepp på enskildas fysiska

integritet.

Det står också utredaren fritt att föreslå en förändring av

straffskalan för något särskilt brott eller en förändring av de

omständigheter som för respektive brottskategori skall beaktas

vid bedömningen av till vilken svårhetsgrad brottet skall hänfö-

ras. För brottstyper där några sådana omständigheter inte anges

i straffbestämmelserna får utredaren överväga att föreslå såda-

na. Det ingår dock inte i uppdraget att göra en generell översyn

av straffskalorna.

Därutöver skall utredaren överväga förändringar som, vid

såväl våldsbrott som andra typer av brott, ger en större spänn-

vidd i straffmätningen när det har funnits försvårande eller för-

mildrande omständigheter. Förändringar som innebär att sådana

omständigheter skall beaktas i större utsträckning skall övervä-

gas. I det sammanhanget skall utredaren också överväga bety-

delsen av flerfaldig brottslighet och återfall i brott.

Det står utredaren fritt att identifiera andra anknytande frå-

gor och lämna förslag till lösningar av dessa. Det ingår inte i

uppdraget att göra en översyn av reglerna om påföljdernas

innehåll eller om val av påföljd.

6

En utgångspunkt för översynen är de principer som påföljds-

systemet vilar på. Ett par av dessa, proportionalitets- och ekvi-

valensprinciperna, har beskrivits ovan. Påföljdssystemets ut-

formning kännetecknas också av krav på legalitet, förutsebarhet

och enhetlig rättstillämpning. Utredaren skall därför vid sina

överväganden och vid utformningen av sina förslag beakta även

dessa krav. Det innebär att regler som föreslås skall vara tydli-

ga, väl avgränsade och lätta att tillämpa.

Påföljdsfrågor m.m. i brottmålsprocessen

Utredaren skall överväga hur påföljdsfrågor och frågor om sär-

skild rättsverkan av brott, t.ex. utvisning och förverkande, kan

ges större uppmärksamhet i brottmålsprocessen i syfte att bidra

till en ökad förutsebarhet och en större enhetlighet i rättstill-

lämpningen. En förändring som skall prövas är att tydliggöra

eller förändra åklagarens roll, t.ex. genom att ålägga åklagaren

att framställa preciserade yrkanden och skäl i dessa frågor.

Konsekvenser för påföljdssystemet i övrigt m.m.

Förändringar av strafflagstiftningen i den riktning som avses i

uppdraget kan antas medföra konsekvenser för påföljdssystemet

i övrigt. Detta kan t.ex. gälla påföljdernas innehåll samt utrym-

met för att välja icke frihetsberövande påföljder och för att

verkställa fängelsestraff genom intensivövervakning med elek-

tronisk kontroll. Också utrymmet för att tillämpa andra regler

kan påverkas, t.ex. bestämmelser om straffprocessuella tvångs-

medel. Utredaren skall analysera vilka konsekvenser de förslag

som läggs fram kan antas få. Denna analys kommer att utgöra

ett viktigt underlag för kommande överväganden om en översyn

av andra delar av påföljdssystemet.

Arbetets bedrivande och redovisning av uppdraget

Utredaren bör, om möjligt, inhämta kunskap om för uppdraget

relevanta förhållanden i några jämförbara länder.

7

Utredaren skall hålla sig informerad om arbete som bedrivs

inom Regeringskansliet och utredningsväsendet på det område

som uppdraget avser.

Utredaren skall redovisa de ekonomiska konsekvenserna av

de förslag som läggs fram. Detta förutsätter bl.a. bedömningar

av hur förslagen kan komma att påverka i vilken utsträckning

icke frihetsberövande påföljder döms ut samt kostnaderna för

verkställighet av påföljder. Om förslagen kan förväntas leda till

kostnadsökningar för det allmänna, skall utredaren föreslå hur

dessa skall finansieras.

Utredaren skall lägga fram fullständiga författningsförslag.

Uppdraget skall redovisas senast den 30 april 2008.

(Justitiedepartementet)