AD 1993 nr 104

Svenska Industritjänstemannaförbundet

mot

Träindustriförbundet och Eksjöhus Aktiebolag i Eksjö.

Mellan Svenska Industritjänstemannaförbundet (SIF) och Träindustriförbundet gäller kollektivavtal - Eksjöhus Aktiebolag (bolaget) är medlem i Träindustriförbundet och därmed bundet av kollektivavtal i förhållande till SIF.

Bolaget, som har huvudkontor och fabrik i Eksjö, driver verksamhet bestående i tillverkning och försäljning av småhus i trä.

N.J., som är medlem i SIF, anställdes 1989 som ritare hos bolaget. Den 5 december 1991 sade bolaget upp N.J. från hans anställning. Som grund för uppsägningen åberopade bolaget arbetsbrist. Mellan parterna råder tvist om huruvida bolaget genom uppsägningen har brutit mot anställningsskyddslagen.

I ansökan om stämning på Träindustriförbundet och bolaget har SIF gjort gällande att bolaget genom uppsägningen av N.J. har brutit mot turordningsreglerna i 22§ anställningsskyddslagen. SIF har yrkat att arbetsdomstolen förpliktar bolaget att till N.J. utge dels allmänt skadestånd med 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker, dels ekonomiskt skadestånd motsvarande utebliven lön jämte semestertillägg för tiden från anställningens upphörande den 5 mars 1992 till dagen för huvudförhandling i målet med sammanlagt 98 043 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 10 568 kr från den 25 mars 1992, på 12 363 kr från den 25 april 1992, på 2 236 kr från den 25 maj 1992, på 1170 kr från den 25 juni 1992, på 104 kr från den 25 juli 1992, på 1170 kr från den 25 augusti 1992, på 637 kr från den 25 september 1992, på 12 363 kr från den 25 oktober 1992, på 12 363 kr från den 25 november 1992, på 12 363 kr från den 25 december 1992, på 12 363 kr från den 25 januari 1992, på 1703 kr från den 25 februari 1993, på 9 698 kr från den 25 mars 1993 och på 8 942 kr från den 25 april 1993, allt till dess betalning sker. Vidare har SIF i mån av befogenhet förbehållit sig rätt att föra talan om ytterligare ersättning för ekonomisk skada som hänför sig till tiden efter huvudförhandlingen i målet.

Träindustriförbundet och bolaget har bestritt bifall till käromålet. De har vitsordat skäligheten av yrkad ränta och yrkat ekonomiskt skadestånd. Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SIF

N.J., som ursprungligen kommer från Irak, genomgick efter avslutad gymnasieutbildning i hemlandet en sexårig teoretisk arkitektutbildning i Rumänien under 1980-talet. Han kom därefter 1988 från Rumänien till Sverige där han inledningsvis placerades på en flyktingförläggning i Sunne. Eftersom N.J. vid ankomsten till Sverige inte hade några kunskaper i svenska språket deltog han under perioden 1 mars 1988 - 20 juni 1989 i svenskundervisning för invandrare. N.J. erhöll uppehållstillstånd och anvisades bosättning i Eksjö kommun.

Sedan N.J. bosatt sig i Eksjö sände han flera s.k. spontanansökningar avseende anställning till de hustillverkningsföretag och arkitektkontor som fanns i Eksjöregionen. Genom en bekant kom N.J. i kontakt med Eksjöhus AB som tillverkar trähus. Han fick komma på en anställningsintervju hos bolaget. Vid det tillfället träffade han H.Å. som var chef för ritkontoret. I samband med anställningsintervjun fick N.J. göra ett ritprov. Han erhöll därefter fr.o.m. den 1 maj 1989 en provanställning omfattande sex månader med placering vid bolagets ritkontor. Provanställningen kom sedermera att övergå i en anställning tills vidare. Vid ritkontoret var N.J. placerad i ett arbetslag som omfattade fem personer. N.J:s tjänst som skiss- och huvudritare innebar bl.a. att han gjorde kompletteringar och ändringar av ritningar till de standardhus som bolaget tillhandahöll på marknaden. Bolaget hade en katalog över samtliga sina standardmodeller av trähus. I samband med försäljning av dessa hus upprättade bolagets säljare s.k. kontraktsritningar som kunde innehålla vissa ändringar av standardmodellerna. Ändringarna kunde t.ex. bestå i att en kund ville ha förändringar beträffande vissa detaljer såsom förflyttning av fönster eller dörrar. Det förekom också att kunder ville ha en annorlunda rumsfördelning än vad som var fallet på en standardmodell. Dessa ändringsritningar skulle i ett senare skede bifogas ansökan om byggnadslov. För att få de önskade ändringarna utförda tog säljarna kontakt med bolagets ritkontor där ändringsarbetet utfördes efter samråd mellan säljare och ritare.

När N.J. provanställdes var H.K. anställd som skiss- och huvudritare i bolaget och han utsågs till N.J:s handledare. Då talade N.J. mycket dålig svenska och kommunikationen mellan honom och H.K. måste därför huvudsakligen ske på engelska. Redan efter ett par månader hade emellertid N.J:s kunskaper i svenska förbättrats så pass mycket att han kunde övergå till att samtala med H.K. på svenska.

Vid tidpunkten för N.J:s provanställning utfördes alla ändringsritningar manuellt. Bolaget fattade under 1989 beslut om att datorisera verksamheten med hjälp av s.k. CAD-utrustning. I samband med datoriseringen fick N.J. någon gång under hösten 1990 under 14 dagar en elementär introduktion i CAD-systemet och handledning i användandet av CAD-utrustningen genom R.J. som var data- och CAD-ansvarig i bolaget. Därefter fick N.J. också genomgå en tre dagar lång internutbildning för att lära sig mer om CAD-utrustningen. N.J. tyckte att CAD-tekniken var svårhanterlig, men han var mycket intresserad av att lära sig mer om den. Han studerade därför ämnet på sin fritid i handböcker som han lånat hem.

I Rumänien hade N.J. enbart kommit i kontakt med äldre och omodern PC- utrustning innehållande ordbehandlingsprogram. Under den tid som N.J. var anställd i bolaget var det aldrig någon som anmärkte på hans språkkunskaper eller framförde klagomål på hans sätt att utföra sina arbetsuppgifter. Han fick också hjälpa till att lära upp en annan ritare, B.J., när denne skulle börja använda CAD-utrustningen. N.J. trivdes väldigt bra på arbetsplatsen och han tyckte att hans arbete fungerade mycket tillfredställande.

Under 1991 började försäljningen av trähus att minska. I november samma år inledde bolaget förhandlingar med de fackliga organisationerna beträffande varsel av ett tjugotal anställda. Förhandlingarna resulterade så småningom i att bolaget sade upp nio tjänstemän. Neddragningen drabbade i stor utsträckning ritkontoret där N.J. arbetade. Något avtal om särskild turordning i samband med uppsägningarna träffades inte mellan bolaget och fackklubbarna. N.J. sades upp från sin anställning på grund av arbetsbrist den 5 december 1991, och anställningen upphörde tre månader därefter, d.v.s. den 5 mars 1992. Vid tidpunkten för anställningens upphörande uppgick N.J:s månadslön till 12 160 kr.

Bolaget hade emellertid i augusti 1990 vid ritkontoret anställt ytterligare en person, P.R., som ritare. Trots att P.R. hade kortare anställningstid än N.J. blev han inte uppsagd i samband med driftsinskränkningen. Förutom att N.J. hade längre anställningstid än P.R. hade han också tillräckliga kvalifikationer för den tjänst som den sistnämnde innehade.

SIF gör sammanfattningsvis gällande att N.J. haft längre anställningstid än kvarvarande personal, d.v.s. P.R., och tillräckliga kvalifikationer för att få fortsatt anställning vid bolaget. Genom att säga upp N.J. har bolaget ådragit sig skyldighet att i enlighet med 38 och 39 §§anställningsskyddslagen utge såväl ekonomiskt som allmänt skadestånd till N.J.,

Träindustriförbundet och bolaget

När N.J. provanställdes i bolaget den 1 maj 1989 rådde högtryck inom husbranschen med en produktion av cirka 25 000 prefabricerade trähus per år. Arbetsmarknadsläget var sådant att det rådde stor brist på arbetskraft, och arbetsgivarna blev närmast glada när det yppade sig möjligheter att nyanställa personal. En följd av detta förhållande blev emellertid att arbetsgivarna ibland var mindre kritiska i samband med nyanställningar. Därefter har konjunkturen gått nedåt även inom trähusindustrin och bolaget har under åren 1989-1992 minskat sin produktion från 450 till 200 trähus per år. Antalet anställda i bolaget har under samma period minskat från cirka 450 till under 100.

Det är riktigt att ändringsritningar utfördes manuellt vid den tidpunkt då N.J. anställdes i bolaget och därför uppställdes inte heller några krav på att nyanställda ritare skulle ha kunskap om data eller kännedom om CAD-tekniken. Inom bolaget beslutade man dock under 1989 att datorisera verksamheten på ritkontoret vilket ledde till inköp av ett CAD-system. Detta innebär i korthet att ritningar görs på dataskärm i stället för på papper. Användningen bygger mycket på koordinatsystem och för att behärska systemet krävs bl.a. goda kunskaper i matematik. R.J. utsågs till att ansvara för data och CAD-teknik, och under 1989 var det bara han som sysslade med det nya CAD-systemet. Han fick även ansvaret för att de anställda inom bolaget fortlöpande skulle tillhandahållas utbildning inom detta område.

Det var först under våren 1990 som man allmänt började använda sig av CAD-tekniken på ritkontoret. De som var anställda vid ritkontoret då var T.A., som sysslade med skisser och byggnadslov, H.K. som hade liknande uppgifter och K.N. som utförde konsultritningar. Dessa tre personer hade mycket lång erfarenhet av branschen. Vidare fanns två anställda som närmast kunde betecknas som nybörjare, nämligen N.J. och A.E. När H.K. slutade sin anställning i bolaget 1990 beslutade man att anställa P.R. som ersättare för honom. P.R. hade en lämplig bakgrund, bl.a. med en utbildning på 120 timmar i CAD-teknik. Han hade också ADB-utbildning både från grundskola och gymnasium. Dessutom hade han i sin tidigare anställning vid ett annat hustillverkningsföretag arbetat som huvudritare, skissritare och kalkylator. Han kunde därför fylla det tomrum som H.K. lämnade efter sig när denne slutade sin anställning hos bolaget. P.R. hade också en månadslön som översteg både N.J:s och A.E:s lön. P.R. och N.J. arbetade i och för sig sida vid sida i samma grupp, men P.R. utförde mer kvalificerade arbetsuppgifter. Som ett exempel kan nämnas att han redan efter två månaders anställning under mycket stressiga förhållanden förde över bolagets huskatalog med ett trettiotal hustyper till CAD. Detta omfattande arbete hade han slutfört inom loppet av fyra veckor.

Bolagets organisationsplan efter genomförandet av datoriseringen innebar att en person ensam med hjälp av CAD-teknik skulle utföra de ritningar som skulle ligga till grund för ansökningar om byggnadslov. Denna målsättning brast emellertid när P.R. fr.o.m. oktober 1991 skulle vara ledig för att under sju månader fullgöra sin militära grundutbildning. Följden av P.R:s frånvaro blev att de anställda på ritkontoret inte hann med att utföra de arbetsuppgifter som skulle göras med hjälp av CAD- teknik. Bolaget fick i stället kalla in extra personal för att utföra ritningsarbetet manuellt.

I slutet av 1991 befann sig bolaget dock i en sådan situation att man måste reducera personalstyrkan. Användningen av CAD-systemet innebar alltså att det på ritkontoret skulle finnas en person som sysslade med de ändringsritningar som skulle ligga till grund för kundernas ansökningar om byggnadslov. Det gällde därför för bolaget att få en person som behärskade CAD-systemet, och man gjorde bedömningen att N.J. inte hade tillräcklig kompetens för att på egen hand sköta dessa arbetsuppgifter. Dels var hans tekniska kunskaper otillräckliga, dels hade han betydande svårigheter med branschspråket. Det sistnämnda förhållandet medförde bl.a. att han inte klarade kommunikationen med säljarna på ett tillfredställande sätt eftersom han inte alltid förstod de direktiv om ändringar som dessa framförde till honom per telefon. N.J. behövde också anmärkningsvärt lång tid på sig för att fullgöra sina arbetsuppgifter. Den vikande konjunkturen och det minskade husbyggandet har också medfört att arbetsuppgifterna på ritkontoret har ändrat karaktär. De mindre kvalificerade standardändringarna har minskat i antal medan kvalificerade ändringsritningar har kommit att bli alltmer vanliga.

Bolagets bedömning var att P.R. var den ende på ritkontoret som kunde klara de aktuella uppgifterna. Detta var alltså anledningen till att N.J. sades upp trots att han hade längre anställningstid än P.R. Sammanfattningsvis gör arbetsgivarparterna gällande att bolaget har träffat ett riktigt val genom att utse P.R. till befattningen.

Domskäl

N.J. utbildades till arkitekt i Rumänien. Han anställdes som ritare vid bolagets ritkontor i Eksjö den 1 maj 1989. Det var en provanställning som sedermera övergick i en anställning tills vidare. N.J. arbetade på ritkontoret tillsammans med fyra andra ritare, däribland H.K. Denne sade under våren 1990 upp sig från sin anställning och lämnade bolaget. För att fylla vakansen efter honom anställde bolaget den 6 augusti 1990 P.R. Med anledning av den vikande försäljningen av trähus beslutade bolaget under 1991 att minska antalet anställda, bl.a. genom att minska antalet ritare på ritkontoret. N.J. blev därför den 5 december 1991 uppsagd från sin anställning på grund av arbetsbrist. Anställningen upphörde den 5 mars 1992.

Det är ostridigt mellan parterna att det vid uppsägningstillfället förelåg arbetsbrist vid bolaget och att N.J. sades upp från sin anställning på grund av denna arbetsbrist. Tvisten mellan parterna gäller frågan huruvida uppsägningen av N.J. inneburit att bolaget har åsidosatt turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen.

SIF har med härvvisning till att P.R., som hade kortare anställningstid än N.J., fick vara kvar i anställning hos bolaget gjort gällande att bolagets uppsägning av N.J. står i strid med turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen. Arbetsgivarparterna har å sin sida anfört att bolaget vid uppsägningstillfället gjorde bedömningen att P.R. var den ende på ritkontoret som ensam med stöd av CAD-systemet kunde klara det ritningsarbete som skulle ligga till grund för kundernas ansökningar om byggnadslov, och att bolaget därför valde att säga upp N.J. framför P.R. trots att den sistnämnde hade kortare anställningstid hos bolaget.

I målet har förebragts muntlig bevisning. På SIF:s begäran har N.J. hörts under sanningsförsäkran. Vidare har förhör upplysningsvis hållits, på begäran av SIF med H.K., och på begäran av arbetsgivarparterna med ritkontorschefen H.Å., bolagets dataansvarige R.J. och försäljaren M.B.

Av utredningen framgår följande om den händelseutveckling som slutade med bolagets uppsägning av N.J.

Sedan N.J. hade anställts i bolaget 1989 togs ett beslut om att lägga över arbetet med ändringsritningar på data genom användning av CAD- teknik. När personalen på ritkontoret under 1990 började övergå till att använda CAD-tekniken för dessa uppgifter fanns fem ritare anställda på kontoret. Då H.K., som var en av dem, detta år sade upp sig och lämnade sin anställning beslutade bolaget att anställa P.R. som ritare på den vakanta befattningen. I samband med installationen av CAD-systemet fick de anställda, således även N.J., under 14 dagar en introduktion i användningen av systemet. Introduktionen var inte någon formell utbildning utan bestod närmast i en elementär handledning genom R.J:s försorg. Därefter har bl.a. N.J. genomgått en tre dagar lång utbildning om CAD-systemet. Den organisationsplan som bolaget upprättade i samband med införandet av CAD-systemet innebar att en ensam ritare så småningom skulle ansvara för och självständigt sköta det ritningsarbete som skulle ligga till grund för kundernas ansökningar om byggnadslov.

Av utredningen har vidare framgått, främst genom de uppgifter som lämnats av H.Å., R.J. och M.B., att bolaget ansåg att P.R., som av sin tidigare arbetsgivare erhållit en CAD-utbildning som omfattade 120 timmar, var väl lämpad att ensam klara det aktuella ritningsarbetet. Vidare har framgått att bolaget ansåg att N.J. inte skulle kunna klara detta arbete på egen hand, eftersom han trots den introduktion och utbildning han fått i CAD-systemet behövde hjälp för att klara förhållandevis elementära arbetsuppgifter och dessutom arbetade alldeles för långsamt. H.K. har för sin del uppgivit att N.J. var ambitiös och mycket villig att lära sig utföra nya uppgifter. Arbetsdomstolen gör följande bedömanden.

Parterna i målet är ense om att uppsägningen av N.J. har skett på grund av arbetsbrist och att P.R. hade kortare anställningstid än N.J. De omständigheter som arbetsgivarparterna anfört till stöd för ståndpunkten att bolaget i detta fall haft rätt att frångå den turordning som anställningsskyddslagen anger är delvis av sådan art som vanligtvis brukar anföras till stöd för uppsägning av skäl som hänför sig till arbetstagaren i fråga personligen. Det skulle därför kunna sättas i fråga huruvida bolagets agerande i själva verket haft sin grund i förhållanden som är att hänföra till N.J. personligen (jfr AD 1991 nr 136). I förevarande mål har dock ingendera partssidan gjort gällande att uppsägningen av N.J. skulle ha motiverats av något annat skäl än arbetsbrist. SIF har inte heller gjort gällande att bolaget brutit mot någon annan bestämmelse än 22 § anställningsskyddslagen. Av utredningen har också framgått att det vid uppsägningstillfället i och för sig förelåg en arbetsbristsituation vid bolaget. Mot den bakgrunden har arbetsdomstolen enbart att pröva om bolagets uppsägning av N.J. stått i överensstämmelse med reglerna om turordning i 22 § anställningsskyddslagen.

Enligt 22 § anställningsskyddslagen har arbetsgivaren att vid uppsägning på grund av arbetsbrist iaktta vissa turordningsregler. Som huvudregel gäller att arbetstagare med längre anställningstid hos arbetsgivaren har företräde till fortsatt arbete framför arbetstagare med kortare anställningstid. Om arbetstagaren endast efter omplacering kan beredas fortsatt arbete hos arbetsgivaren, gäller emellertid som förutsättning för företrädet att arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer för arbetet.

Arbetsgivarparterna har motiverat bolagets åtgärd med att det enligt bolagets mening endast var P.R. som ensam skulle kunna klara det ifrågavarande ritningsarbetet. De har dock uttryckligen förklarat att det i förevarande fall inte varit fråga om en omplaceringssituation. Utredningen visar också att båda de berörda arbetstagarna var anställda som ritare på bolagets ritkontor och att den arbetstagare som fick behålla anställningen efter den aktuella personalminskningen fortsatte att arbeta som ritare där. Även om den nya organisationen i och för sig medförde att större krav skulle kunna komma att ställas på den kvarvarande ritaren kan det vid angivna förhållanden enligt arbetsdomstolens mening inte komma i fråga att betrakta detta fall som en sådan omplaceringssituation som avses i 22 § andra stycket, sista meningen anställningsskyddslagen. Det innebär att frågan i detta mål gäller om N.J. har kunnat göra anspråk på att få behålla sin dittillsvarande anställning på bolagets ritkontor. Vid detta förhållande är regeln om tillräckliga kvalifikationer som förutsättning för företräde till fortsatt arbete inte tillämplig. Arbetsdomstolen har därför inte anledning att närmare bedöma N.J:s kvalifikationer för arbetet som ritare på bolagets ritkontor. Det bör här erinras om att turordningsreglerna inte tillåter en arbetsgivare att med avvikelse från lagens turordning välja den mest kvalificerade av två arbetstagare vid en uppsägning i en arbetsbristsituation (se AD 1978 nr 84). Det finns därför inte heller anledning för arbetsdomstolen att gå in på någon jämförelse mellan N.J:s och P.R:s kvalifikationer som ritare.

Slutsatsen av det anförda blir att turordningen mellan N.J. och P.R. skall bestämmas med hänsyn tagen enbart till deras anställningstid hos bolaget. Det är ostridigt mellan parterna att N.J. har längre anställningstid hos bolaget än P.R. Arbetsdomstolen kan därför endast konstatera att N.J. hade företräde före P.R. till fortsatt anställning.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att arbetsdomstolen finner att bolaget har åsidosatt 22 § anställningsskyddslagen genom uppsägningen den 5 december 1991 av N.J:s anställning. För detta är N.J. enligt anställningsskyddslagen berättigad till såväl ekonomiskt som allmänt skadestånd. Arbetsgivarparterna har vitsordat storleken av det ekonomiska skadeståndet. Såvitt gäller det allmänna skadeståndet finner arbetsdomstolen att det bör utgå med yrkat belopp.

Vid denna utgång skall arbetsgivarparterna ersätta SIF för dess rättegångskostnader.