AD 1993 nr 124

Sveriges Psykologförbund

mot

Stiftelsen Kricagården i Hägersten.

Stiftelsen Kricagården driver verksamhet med ett behandlingshem för ungdomar mellan 18 och 25 år med långvarig psykiatrisk vårdbakgrund och har Riksförbundet mot alkohol och narkotika (RFMA) som sin huvudman. Stiftelsens målgrupp är främst ungdomar med psykosproblem. Verksamheten började hösten 1988 och man har på gården plats för ungefär tio ungdomar. Ungdomarna, som kommer till gården efter remiss från berört landsting eller från primärkommun, får där miljöterapeutisk behandling, vilken består av två moment, arbetsträning och socialträning.

Mellan stiftelsen och Sveriges Psykologförbund (SPF), som har P.H. som medlem, finns inget kollektivavtal. Däremot gäller kollektivavtalet AB 88-89 mellan stiftelsen och Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund (SKTF). Kollektivavtalet är ett prolongerat hängavtal där parterna i avtalet hänvisar till tid efter annan gällande kommunala kollektivavtal. I AB 88-89 30 § anges bl.a. följande.

Kompensation för övertidsarbete m.m. § 30

1 Om heltidsanställd arbetstagare, vars lön ej uppgår till vad som angives i Bilaga A och som har en enligt detta avtal fastställd arbetstid, utför arbete på tid överstigande den fastställda tiden, äger arbetstagaren rätt till kompensation för övertidsarbete under förutsättning att övertidsarbete beordras på förhand. Endast efter godkännande av behörig överordnad kan kompensation utgå för övertidsarbete, som inte kunnat beordras på förhand.

Kompensation för övertidsarbete enligt ovan utgår ej i de fall överenskommelse med undantag från rätt därtill uttryckligen träffats i kollektivavtal.

I bilaga A:2 till samma kollektivavtal anges bl.a. följande.

I. KOMPENSATION FÖR ÖVERTIDSARBETE OCH FYLLNADSTJÄNSTGÖRING

A. ÖVERTIDSKOMPENSATION

2 Vid enkel övertid utges kompensation med 180 % och vid kvalificerad övertid med 240 % av 1/165 av månadslönen i löneklassen. Ersättningen inbegriper semesterlön och semesterersättning med belopp, som förutsätts i semesterlagen.

3 Arbetsgivare och arbetstagare kan träffa överenskommelse om att arbetstagaren ej skall ha rätt till kompensation för övertidsarbete.

I § 11 i kollektivavtalet anges bl.a. följande.

1 Arbetstagare som i anställningen gjort sig skyldig till fel eller försummelse kan åläggas disciplinpåföljd i form av skriftlig varning eller - vid svårare eller upprepad förseelse - löneavdrag.

P.H., som är psykolog, anställdes av stiftelsen som beteendevetare/psykolog den 15 september 1988. Den 1 september 1989 tillträdde han ett vikariat som biträdande enhetschef på gården. Detta vikariat och ett ytterligare vikariat som t.f. biträdande föreståndare varade fram till och med den 31 maj 1991. Efter detta datum återgick han till sin vanliga psykologbefattning på gården.

Yrkanden

SPF har yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta stiftelsen att till P.H. utge övertidsersättning med 86 159 kr samt allmänt skadestånd med 50 000 kr, varav 30 000 kr avser felaktigt utfärdad varning och 20 000 kr brott mot gällande kollektivavtal, jämte ränta på de yrkade beloppen enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

Stiftelsen har bestritt bifall till käromålet. Endast yrkad ränta har vitsordats såsom i och för sig skälig medan beloppet 86 159 kr har vitsordats endast som en teknisk beräkning.

Parterna har fordrat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utvecklande av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SPF

Grunden för förbundets talan är att stiftelsen gjort sig skyldig till kollektivavtalsbrott dels genom att inte till P.H. utge övertidsersättning enligt kollektivavtalet AB 88-89 för tiden den 13 november 1989- 17 juni 1991, dels genom att felaktigt tilldela P.H. en varning. På grund av det inträffade är stiftelsen skyldig att utge yrkade belopp.

Övertidsersättningen

I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet hade gården personalbrist, vilket ledde till att de anställda på gården fick arbeta på övertid. I P.H:s fall skedde detta i stor utsträckning. Det övertidsarbete som P.H. utförde antecknades i en övertidsbok och godkändes av befattningshavare på gården i efterhand. P.H. har fått viss ersättning för sitt övertidsarbete. Det övertidsarbete som inte var kvalificerat har dock inte beräknats enligt kollektivavtalets normer utan ersatts med en timlön som framräknats genom att månadslönen dividerats med antalet arbetstimmar, s.k. ersättning timme mot timme. Då P.H. förklarade att han ville ha ersättning enligt kollektivavtalet svarade man från gårdens sida att man på grund av de ekonomiska problem man brottades med, vilka bl.a. ledde till att gården ställde in sina betalningar, för tillfället inte kunde ge ut mer i övertidsersättning. P.H. fick emellertid löfte om att när betalningsinställelsen hävdes i framtiden mer sådan ersättning skulle kunna utges. Betalningsinställelsen kom också att hävas våren 1991 varför P.H. då framställde sina krav. Han beräknade sitt anspråk till omkring 100 000 kr. Stiftelsen har räknat fram summan 86 159 kr. SPF har valt att yrka i enlighet med stiftelsens beräkning. Någon muntlig överenskommelse vad gäller övertidsersättning som medför att avvikande bestämmelser i förhållande till kollektivavtalet skulle tillämpas har inte träffats. Som ovan nämnts är övertidsarbetet godkänt i efterhand och kan även enligt 30 § 1 st 1 p AB 88-89 anses beordrat.

Varningen

Stiftelsen beslutade vid ett styrelsesammanträde den 26 april 1991 att tilldela P.H. en erinran, vilket får anses som en varning enligt 11 § AB 88-89. En förutsättning för att P.H. skulle ha kunnat tilldelas en varning var att han begått något fel eller någon försummelse i tjänsten. SPF bestrider att det förelegat grund för att ge P.H. varning. Bakgrunden till att en disciplinpåföljd tilldelades P.H. var att en patient på gården försökt begå självmord genom att hoppa ut från ett fönster. Patienten, en ung flicka, skadade sig svårt och hamnade så småningom på Karolinska sjukhuset. Fråga uppkom om patienten skulle återvända till gården eller vårdas vidare på sjukhuset. För att diskutera denna fråga skulle representanter från gården besöka sjukhuset. Det bestämdes först att föreståndaren M.E. och patientens terapeut U.J. skulle åka till detta möte. U.J. fick dock några dagar före det planerade mötet förhinder och fråga uppkom då vem som skulle åka istället för honom. En sjuksköterska, S.S., ställde sig till förfogande men M.E. ville att P.H. skulle åka, då hon ansåg att P.H. hade bättre insikt i patientens förhållanden. P.H. och M.E. hade ett kort samtal vid vilket P.H. nämnde att han redan skrivit en rapport om patienten och att han hade svårt att tillföra något ytterligare. M.E. godtog detta och åkte med sjuksköterskan till mötet. Det har således inte förekommit någon direkt order till P.H. att denne skulle åka tillmötet. Situationen skall i stället uppfattas på det sättet att M.E. och P.H. blev ense om att den senare inte skulle vara med på mötet.

Stiftelsen

Grunden för bestridandet är att något kollektivavtalsbrott inte begåtts av stiftelsen. Vad gäller övertidsersättningen görs i första hand gällande att muntlig överenskommelse träffats mellan stiftelsen och P.H. om regler för kompensation för övertidsarbete vilka avviker från kollektivavtalet. I andra hand görs gällande att den övertid som varit enkel inte kan anses som beordrad. Vad sedan avser varningen görs från stiftelsens sida gällande att P.H. arbetsvägrat och att varningen var befogad. Vad beträffar det yrkade ideella skadeståndet bestrids att ett sådant kan utgå till P.H. då denne inte är part i det kollektivavtal som gäller mellan stiftelsen och SKTF

Övertidsersättningen

I september 1989 tillträdde en ledningsgrupp på gården i vilken M.E., S.M. och P.H. ingick. Ledningsgruppen diskuterade hur man skulle hantera den bekymmersamma ekonomiska situation stiftelsen befann sig i. Resultatet av diskussionerna blev att ledningsgruppen beslutade att övertidsersättningsreglerna skulle tillämpas på så sätt att enkel övertid skulle ersättas timme mot timme medan kvalificerad övertid skulle ersättas enligt kollektivavtalet. På ett följande personalmöte, i vilket P.H. deltog, förklarades hur kompensationssystemet skulle tillämpas. Mötet godtog de nya reglerna. P.H. har genom sin medverkan uttryckligt eller åtminstone konkludent accepterat de nya reglerna om övertidsersättning. P.H. har också till I.W. ingett sammanställningar över den övertid han arbetat och han har erhållit ersättning efter vad han yrkat, både enkel och kvalificerad övertid. P.H. har genom sitt förfarande visat att han varit medveten om vilka regler som tillämpades på gården och yrkat ersättning i enlighet med dessa. För det fall arbetsdomstolen inte skulle finna att en sådan överenskommelse som angetts ovan träffats, görs från stiftelsens sida gällande att den enkla övertiden inte kan anses beordrad. Det existerade för sådant övertidsarbete ingen personalbrist på gården 1989-90. Uppstod behov av extra personal, kallades s.k. tidkortare in mot ett visst timarvode. Stiftelsen skulle aldrig tillåta att den egna personalen arbetade extra mot dubbel ersättning istället för dessa tidkortare. Den typ av övertid det var frågan om kunde heller aldrig vara beordrad.

Varningen

Bakgrunden till åtgärden var att en patient försökte begå självmord. Karolinska sjukhuset ställde sig undrande till de behandlingsmetoder som användes på gården och om behandlingen av patienten skulle fortsätta på gården. Sjukhuset krävde därför att få samtala med den behandlingsansvarige, vilket var P.H. P.H. vägrade dock att åka och sade att M.E. skulle åka istället. M.E. som inte var ansvarig för behandlingen på gården, sade då tydligt åt P.H.: "Jag beordrar dig att åka till Karolinska sjukhuset". P.H. vägrade ändå och M.E. fick åka till mötet tillsammans med en sjuksköterska.

Domskäl

I målet är tvistigt dels huruvida övertidsersättning för enkel övertid skall bestämmas enligt en överenskommelse som avviker från vad som gäller enligt kollektivavtalet AB 88-89, dels huruvida P.H. gjort sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten och i så fall om det varit befogat att utdela en varning till P.H.

Rörande vad som förekommit i fråga om övertidsersättning och varningen har partsförhör under sanningsförsäkran hållits med P.H., M.E. och U.J. samt vittnesförhör med S.L., S.M. och I.W. Dessa har sammanfattningsvis anfört följande.

P.H.:

Han anställdes av stiftelsen den 15 september 1988. Vid ett möte den 5 september 1989, där personalen och styrelsen deltog, utsågs en ledningsgrupp. I denna grupp skulle ingå M.E., S.M. och han själv. Han accepterade uppdraget. Under tiden hösten 1989 till och med den 1 juni 1991 var han biträdande föreståndare och t.f. sådan föreståndare jämte behandlingsansvarig på gården. Vad först gäller frågan om övertidsersättning antecknade M.E. och S.M. någon månad i förväg de timanställda som behövdes. Uppstod behov av att den fasta personalen arbetade extra, kunde den fast anställde anteckna sig i en övertidsbok. Regeln var sedan att någon annan i ledningsgruppen i samma bok verifierade det övertidsarbete personen i fråga hade utfört. P.H. sammanställde själv vilka tider han arbetat för att det inte skulle bli några missförstånd. På gården har alltid förts en allmän diskussion om övertidsersättningen. Något resultat ledde denna diskussion inte till annat än att man var överens om att stiftelsen inte hade pengar att betala övertidsersättning enligt kollektivavtalet. Någon överenskommelse att andra regler än kollektivavtalets skulle tillämpas träffades dock inte.

P.H. framförde sina krav på högre ersättning i ledningsgruppen. Från G.E. i stiftelsens styrelse fick han beskedet att han skulle kompenseras enligt kollektivavtalet när den betalningsinställelse som gällde för stiftelsen hade hävts. Han fick viss ersättning för sitt övertidsarbete från stiftelsen men ingen förklarade efter vilka principer ersättningen utgick och hur beräkningen tillgick. Ibland tycks han helt godtyckligt ha fått ersättning för kvalificerad övertid Det avtal rörande övertidsersättning som är daterat den 17 januari 1990 fick han i sin hand först i januari 1991.

Vad gäller varningen så är bakgrunden den att under flera veckor före det aktuella styrelsesammanträdet hade P.H. kontinuerlig kontakt med läkare och överläkare på Karolinska sjukhuset. Kontakterna avsåg både den ortopediska avdelningen och den psykiatriska kliniken. Två veckor innan styrelsemötet ägde rum talade han med läkaren G.O. på den ortopediska avdelningen om vad som skulle ske med patienten och om patienten var vårdkapabel för vård på gården. Vid samtalet framkom att G.O. ville träffa föreståndaren på gården samt patientens terapeut. På begäran av en kurator på Karolinska sjukhuset färdigställde han den 10 april 1991 en lägesrapport rörande patienten. M.E. skrev också under rapporten och han skickade denna bl.a. till G.O. En vecka före styrelsemötet omtalade M.E. för honom att Karolinska sjukhuset ville ha ett möte med representanter för gården. Han sade att han hade förväntat sig det och att han hade talat med G.O. Han nämnde också att G.O. ville träffa föreståndaren för gården samt U.J. För honom var det därför uppenbart att M.E. och U.J. skulle åka till mötet. Det var dock oklart ända fram till tisdag förmiddag veckan därpå om U.J. verkligen kunde åka. U.J. lämnade då besked att han hade fått förhinder. En sjuksköterska vid namn S.S., patientens kontaktperson, hade tidigare anmält sitt intresse att medfölja. M.E. var tveksam till att sjuksköterskan skulle följa med och menade att det var bättre om P.H. följde med istället. Han själv kände ingen direkt ovilja mot att åka och hade M.E. sagt att han absolut hade måst åka så hade han gjort detta. Han uppfattade emellertid inte att M.E. insisterade på detta och hon sade inget om att hon beordrade honom att göra detta. Efter en kort diskussion i normal samtalston kom han och M.E. överens om att M.E. och S.S. skulle åka till mötet. Vid det aktuella styrelsemötet hade han alla i styrelsen emot sig. Han fann det hela mycket obehagligt. Ingen hade något intresse att lyssna på hans version och han ansåg att det inte var någon ide att försvara sig.

M.E.:

Hon anställdes av stiftelsen samtidigt med P.H. Efter att ha varit biträdande föreståndare på gården blev hon föreståndare den 1 april 1991. Stiftelsens ekonomi var hösten 1989 dålig och betalningarna ställdes in vid denna tid. Ledningsgruppen, i vilken hon, P.H. och S.M. ingick, hade av stiftelsens styrelse fått i uppdrag att minska kostnaderna för gårdens drivande. I ledningsgruppen överenskoms då att erbjuda personalen, till vilken ledningsgruppens medlemmar räknades, att arbeta extra mot en kompensation timme mot timme. Vid beordrat övertidsarbete skulle kollektivavtalsnormen tillämpas. P.H. var aktiv för att detta system skulle genomföras för att gården skulle kunna överleva.

Det kan som bakgrund till överenskommelsen nämnas att det under sommaren 1989 hade inträffat att en timanställd person krävt stiftelsen i efterhand på övertidsersättning enligt kollektivavtalsnormen. P.H. var upprörd över detta och höll i uppsägningen av den personen.

All personal på gården var efter ett personalmöte införstådda med vilka nya regler om övertidsersättning som skulle tillämpas och ingen protesterade mot dessa. Ledningsgruppens medlemmar var de högst betalda på gården. Det var därför ekonomiskt mindre bra för gården att låta dessa arbeta övertid. Dessa arbetade ändå övertid och P.H. kom att arbeta mest övertid inom ledningsgruppen. Det som står i övertidsboken stämmer överens med den överenskommelse om övertidsersättning som ledningsgruppen träffade. P.H. arbetade efter denna överenskommelse och nämnde inte för henne att han hade någon innestående fordran på övertidsersättning. Den muntliga överenskommelsen förtydligades skriftligen i januari 1990. Hon författade avtalet, fick det godkänt av G.E. i styrelsen samt distribuerade detta till ledningsgruppen. Övrig personal informerades om avtalet muntligen.

M.E. fick kännedom om P.H:s krav på övertidsersättning i maj 1991 då stiftelsen fick en framställan från SPF om detta. I anledning av P.H:s krav förfärdigades i augusti 1992 ett nytt skriftligt avtal om övertidsersättning som personalen fick skriva på. Hon har inte hört att någon annan än P.H. ifrågasatt överenskommelsen om övertidsersättning.

Hon har aldrig hört att G.E. skulle ha överenskommit med P.H. att P.H. skulle få ersättning enligt kollektivavtalet när det blev bättre tider för gården.

Vad gäller den varning som tilldelades P.H. så var det ett önskemål från Karolinska sjukhusets sida att de personer som var involverade i patientens behandling skulle åka. Vid ett telefonsamtal som U.J. hade med sjukhuset bestämdes att P.H. och S.S. skulle åka till mötet. Hon talade med P.H. och förklarade för honom att det var ett viktigt möte för gården och att han som hade kunskap skulle ställa upp. Hon sade också att sjukhuset ville att han skulle komma till mötet. P.H. sade dock att han inte tänkte åka till mötet. Han sade inte att han inte kunde. Hon sade då till honom: "Jag beordrar dig att åka. Det här kommer jag att ta upp med styrelsen". P.H. svarade: "Jag åker i alla fall inte". Hon sade att det inte var lämpligt att hon åkte och att hon inte kunde åka av andra skäl. Det hela slutade med att hon och sjuksköterskan S.S. ändå fick åka till mötet. P.H:s närvaro vid mötet var nödvändig, dock gick alla problem med sjukhuset att reda upp. Hon tog senare upp saken med styrelsen. Vid styrelsemötet den 26 april 1991 frågade ordföranden P.H. varför denne inte åkt till mötet. P.H. svarade att han tyckte att M.E. skulle åka till mötet för att få känna av hur det var att sitta där.

U.J.:

Han anställdes av stiftelsen sommaren 1988. Efter tjänstledighet fick han den 1 september 1989 en kvartstjänst som terapeut på gården. Den 1 juni 1991 anställdes han på heltid som gårdens biträdande föreståndare. Han talade med P.H. en del innan han tillträdde den sistnämnda tjänsten. De kom då att beröra övertidsersättningen. P.H. nämnde den muntliga överenskommelsen och att han ansåg att M.E. och S.M. missbrukade denna överenskommelse. P.H. ändrade senare inställning till överenskommelsen. Hösten 1991 sade P.H. till honom att han aldrig skulle ha drivit saken om övertidsersättning så långt om han fått en annan befattning och lite mera lön. Vid det styrelsemöte där P.H. blev varnad gavs utrymme för P.H. att utveckla sig. Han protesterade dock inte mot vad styrelsen anförde.

S.L.:

Hon satt med i gårdens styrelse fram till september 1992 och deltog i det styrelsemöte vid vilket P.H. varnades. Vid styrelsemötet var P.H. hånfull mot alla och styrelsen var irriterad över hans beteende. P.H. hävdade att det var bra att M.E., som inte var van vid möten, åkt till mötet med sjukhuset så hon fick en lektion i hur det gick till.

S.M.:

Hon blev i september 1989 jämte bl.a. P.H., medlem i gårdens ledningsgrupp. Gårdens ekonomi var dålig och ledningsgruppen hade uppdrag av styrelsen att försöka få ned gårdens kostnader. Man överenskom då inom gruppen att övertidsersättningen skulle utgå timme mot timme utom i krissituationer då kollektivavtalet skulle tillämpas. Vid ett personalmöte godtogs överenskommelsen och alla i ledningsgruppen följde denna. P.H. ändrade sedan uppfattning beträffande överenskommelsen då han var mycket besviken efter att ha blivit avsatt ur ledningsgruppen. Hon var själv med vid det tillfälle då P.H. arbetsvägrade. Hon befann sig på expeditionen bredvid det rum i vilket M.E. och P.H. satt. Hon hörde tydligt att de diskuterade mötet på sjukhuset. M.E. blev allt argare. P.H. var negativ till mötet och tyckte inte det var hans sak att åka. M.E. sade då till honom: "Då är det arbetsvägran P. Då beordrar jag dig att åka". P.H. sade då eller eventuellt senare att det var M.E. som blivit chef och att hon skulle pröva på hur det kändes. Rösterna blev allt högre. Hon lämnade emellertid då rummet bredvid och hörde därför inte hur samtalet avslutades.

I.W.:

Hon har varit löneansvarig på gården sedan verksamheten påbörjades. Vad gäller övertidsersättning så gällde på gården en muntlig överenskommelse att ersättning för frivillig övertid skulle utgå timme mot timme medan beordrad övertid gav det dubbla. Med hjälp av komptidboken räknade hon ut underlaget för ersättningen och betalade ut ersättning enligt den muntliga överenskommelsen. Hon fick från P.H. brev nästan varje månad i vilka denne krävde ersättning för övertid. Hon hade inte den uppfattningen att P.H. ansåg sig få ut fel ersättning när han fick vad han begärde. Det var när en ny ledningsgrupp bildades som P.H. framställde sina nya krav på ersättning för övertidsarbete.

Arbetsdomstolen gör följande överväganden.

Övertidsersättningen

SPF har för P.H:s räkning krävt övertidsersättning för tiden den 13 november 1989 -- 17 juni 1991 med 86 159 kr. Kravet har grundats på bestämmelserna i § 30 i AB 88 - 89 om kompensation för övertidsarbete. Stiftelsen har mot kravet i första hand invänt att en särskild överenskommelse har träffats mellan stiftelsen och P.H. om undantag från kollektivavtalets bestämmelser om kompensation för övertidsarbete.

Mellan parterna i målet är ostridigt att en överenskommelse av nyssnämnda slag med giltig verkan kan träffas mellan arbetsgivaren och enskild arbetstagare (jfr bilaga A:2 punkten A 3 till AB 88 - 89). SPF har emellertid bestritt att någon sådan överenskommelse kommit till stånd.

Arbetsdomstolen har alltså i första hand att ta ställning till om en överenskommelse om undantag från bestämmelserna i AB 88-89 om kompensation för övertidsarbete har träffats mellan stiftelsen och P.H.

Enligt stiftelsens ståndpunkt har i september 1989 en överenskommelse om undantag uttryckligen eller konkludent träffats mellan stiftelsen och P.H. genom P.H:s medverkan i ledningsgruppens arbete med att utarbeta en sådan överenskommelse och genom hans deltagande i det därpå följande personalmötet där överenskommelsen antogs.

Att ett förslag till överenskommelse om särskilda regler om övertidsersättning utarbetades inom ledningsgruppen i september 1989 och att gruppen enades om att dessa regler borde gälla stöds av vad M.E. och S.M., vilka båda var med i ledningsgruppen tillsammans med P.H., uppgett inför domstolen. Av deras uppgifter framgår också att överenskommelsen godtogs vid ett personalmöte och att P.H. inte protesterade mot överenskommelsen. Även vad U.J. uppgett om sina samtal med P.H. och vad I.W. anfört om överenskommelsen talar för att en för P.H. bindande överenskommelse med anförd innebörd kommit till stånd. Den av stiftelsen åberopade bevisningen stöds också av det faktum att P.H. i de sammanställningar han lämnat till I.W. begärt övertidsersättning med tillämpning av den överenskommelsen och även erhållit ersättning i enlighet med sina framställningar. Skäl saknas att ifrågasätta vad M.E., S.M. och U.J. uppgett. P.H:s påstående att han av företrädare för stiftelsen utlovats ytterligare övertidsersättning när stiftelsens ekonomi blivit bättre har bestritts av stiftelsen och är obestyrkt i målet. Arbetsdomstolen finner genom den av stiftelsen åberopade bevisningen styrkt att en muntlig överenskommelse träffats i september 1989 om undantag från § 30 AB 88-89 mellan stiftelsen och P.H. med det innehåll som stiftelsen påstått. I målet är ostridigt att P.H. erhållit ersättning med vad han begärt i de sammanställningar som han lämnat till I.W. Det arbete på enkel övertid som P.H. utfört kan med hänsyn till hur arbetet varit organiserat på gården inte anses som beordrat. Då således P.H. erhållit ersättning för övertidsarbete i enlighet med de överenskomna reglerna kan han inte med fog göra anspråk på ytterligare ersättning. Hans talan skall därför i denna del lämnas utan bifall.

Varningen

Arbetsdomstolen har att ta ställning till om P.H. gjort sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten och för den händelse så är fallet om varningen varit befogad.

Mot P.H:s uppgifter i denna del står de uppgifter som M.E. och S.M. lämnat vid huvudförhandlingen. De två sistnämndas version stöds av det ostridiga förhållandet att frågan om P.H:s arbetsvägran kom att tas upp på ett möte med stiftelsens styrelse och att P.H. där inte försvarade sig mot vad som lades honom till last. Skäl saknas att ifrågasätta vad M.E. och S.M. uppgett. Arbetsdomstolen finner att tilltro skall sättas till de uppgifter dessa lämnat framför P.H:s utsaga. Genom dessa uppgifter finner arbetsdomstolen styrkt att P.H. inte efterkommit M.E:s uppmaning att inställa sig till det ifrågavarande mötet vid Karolinska sjukhuset. Med hänsyn till att P.H., som var behandlingsansvarig på gården, inte hade något beaktansvärt skäl att motsätta sig M.E:s tillsägelse och att saken gällde en för verksamheten viktig fråga gjorde sig P.H. otvivelaktigt skyldig till fel eller försummelse i tjänsten genom att utebli från sammanträdet. Enligt arbetsdomstolens bedömande får stiftelsen anses ha haft grundad anledning att tilldela P.H. en varning på grund av det inträffade. SPF:s talan skall därför lämnas utan bifall även i denna del.

Vid denna utgång skall SPF förpliktas betala stiftelsens rättegångskostnader. Vad stiftelsen yrkat har vitsordats av SPE