AD 1993 nr 130

Syndikalistsektionen vid Pripps, c/o Stockholms Lokala Samorganisation

mot

Livsmedelsbranschens Arbetsgivareförbund och Aktiebolaget Pripps Bryggerier i Bromma.

Mellan Livsmedelsbranschens Arbetsgivareförbund och Svenska Livsmedelsarbetareförbundet gäller kollektivavtal om löner och andra anställningsvillkor, det s.k. bryggeriavtalet. AB Pripps Bryggerier är genom sitt medlemskap i arbetsgivarförbundet bundet av detta kollektivavtal. Mellan bolaget och Syndikalistsektionen vid Pripps gäller inte kollektivavtal.

Bolaget är Sveriges största bryggeri med anläggningar bl.a. i Stockholm, närmare bestämt i Bromma, i Göteborg och Malmö. Bolaget har sammanlagt cirka 3 000 anställda varav cirka 600 arbetar vid anläggningen i Bromma. Av dessa 600 är ungefär 500 arbetare och ungefär 100 tjänstemän.

M.W., född år 1972, anställdes vid bolaget i juli 1990 och arbetade som mekaniker. Arbetet faller inom bryggeriavtalets tillämpningsområde. Genom uppsägningsbesked den 6 augusti 1992 blev M.W. uppsagd från sin anställning på grund av personliga förhållanden. I uppsägningshandlingen angavs den 2 september 1992 som sista anställningsdag. Efter uppsägningen har förhandlingar ägt rum mellan sektionen och bolaget utan att parterna har kunnat enas.

Sektionen har därefter väckt talan och gjort gällande att saklig grund för uppsägningen av M.W. inte förelegat samt att bolaget avstängt denne från arbetet i strid med reglerna därom i anställningsskyddslagen. Sektionen har därvid yrkat att arbetsdomstolen skall förklara bolagets uppsägning av M.W. ogiltig samt förplikta bolaget att till M.W. utge allmänt skadestånd om 50 000 kr.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena och anfört att saklig grund för uppsägningen förelegat och att någon avstängning av M.W. inte skett. Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Arbetsgivarparterna

Redan under första delen av är 1991 uppmärksammade bolaget M.W:s problem med att komma till arbetet i tid. Efter det att M.W. vid upprepade tillfällen kommit för sent samt därtill i maj 1991 varit olovligt frånvarande från arbetet beslöt sig M.W:s dåvarande arbetsledare K.J. för att vid ett samtal med M.W. ta upp de aktuella problemen.

Ett sådant samtal ägde också rum den 6 maj 1991. Vid detta tillfälle utdelade K.J. en muntlig tillsägelse till M.W. i syfte att markera allvaret i det inträffade. En dryg månad senare, den 10 juni 1991, hade K.J. på nytt ett samtal med M.W. om de sena ankomsterna. Även vid detta tillfälle fick M.W. en muntlig tillsägelse. Trots dessa samtal och tillsägelser skedde ingen förbättring utan bolaget ansåg sig tvunget att utdela en skriftlig erinran till M.W. Denne mottog erinran den 15 augusti 1991. I erinran angavs bl.a. att M.W. genom att vid upprepade tillfällen, senast den 7 augusti 1991, komma för sent till arbetet grovt hade brutit mot företagets regler. Vidare betonades i erinran att företaget såg högst allvarligt på det inträffade.

Under år 1992 kom M.W. för sent till arbetet vid 17 tillfällen från årets början fram till dagen för uppsägningen. Arbetsledaren B.E. tilldelade vid två tillfällen under år 1992 M.W. muntliga tillsägelser med anledning av de för sena ankomsterna. Därtill kommer att M.W. vid ett sammanträffande den 10 juli 1992 tilldelades en skriftlig erinran, vilken han emellertid vägrade att kvittera. I denna erinran angavs att den utdelades av det skälet att M.W. under 16 arbetsdagar kommit för sent till arbetet sju av dagarna samt att bolaget såg mycket allvarligt på det inträffade. Slutligen angavs att om M.W. inte bättrade sig i aktuellt avseende skulle bolaget komma att tvingas till åtgärder beträffande dennes anställning. Även chefen för arbetsledarna, P.A., hade flera samtal med M.W. rörande bl.a. problemen med dennes sena ankomster.

Den 23 juni 1992 var M.W. vidare olovligt frånvarande från arbetet. Ingen av de denna dag tjänstgörande arbetsledarna tog emot någon sjukanmälan från M.W. Enligt bolagets rutiner för sjukanmälan skall anmälan göras till någon av arbetsledarna. Dessa kan alltid nås via tappcentralen eftersom de är utrustade med personsökare. M.W. har senare uppgett att han bett S.R., sektionens dåvarande kontaktombud vid bolaget, att ringa bolaget för att meddela att M.W. var sjuk. Någon anmälan avseende M.W. från någon annan än honom själv togs dock inte emot av bolaget den 23 juni 1992. Till följd av denna olovliga frånvaro utdelades vid ett sammanträffande den 3 juli 1992 en skriftlig erinran till M.W. Närvarande vid detta tillfälle var, förutom M.W., S.R. samt P.A. och K.J. från bolaget. Även vid detta tillfälle vägrade M.W. att kvittera mottagandet av erinran.

Den 22 juli 1992 påträffades M.W. sovande på arbetsplatsen vid 11tiden. Han hittades i anslutning till tapphallen och lagret i ett utrymme som inte är något personalutrymme. Den plats som han befann sig på gav snarare intryck av att han försökt komma undan i syfte att vara svår att upptäcka. Arbetsledaren i tapphallen, C.J., hade alltsedan kl. 7.30-tiden på morgonen sökt efter M.W. eftersom hans arbetsinsatser behövdes. M.W. svarade inte på sökning via den personsökare som han var utrustad med och det var först sedan C.J. sökt igenom stora delar av anläggningen som M.W. påträffades sovande. Det kan tilläggas att hans normala rasttider var ungefär kl. 8.30-9.00 och kl. 12.00-12.30. Vidare kan tilläggas att M.W:s tjänstecykel under hela morgonen stod parkerad på samma plats.

Senare under dagen den 22 juli 1992 underrättades M.W. om att han skulle komma att sägas upp på grund av personliga förhållanden.

Bolaget menar sammanfattningsvis att det framgår att M.W. vid ett stort antal tillfällen kommit för sent till arbetet och att han varit olovligt frånvarande i maj 1991 och den 23 juni 1992 samt därutöver sovit under flera timmars tid under arbetstid den 22 juli 1992. Bolaget har reagerat kraftigt på M.W:s beteende och utdelat inte mindre än sex muntliga tillsägelser och tre skriftliga erinringar. Vidare har arbetsledaren K.J. vid ett av samtalen erbjudit sig att hjälpa M.W. om denne hade problem. Bolaget har vidare, bl.a. för att försöka komma till rätta med problemen avseende M.W:s bristande tidspassning, bytt arbetsledare för denne samt allt eftersom problemen fortsatt begränsat M.W:s ansvarsområde. Trots dessa åtgärder från bolagets sida har ingen förbättring kunnat konstateras utan problemen har under sommaren 1992 snarare förvärrats. Bolaget gör därmed gällande att det förelegat saklig grund för uppsägning av M.W. på grund av personliga förhållanden

Sektionen

M.W. var inte olovligt frånvarande från arbetet vid något tillfälle under maj 1991. M.W. kan inte förstå var bolaget fått denna uppgift ifrån. Det enda han kan erinra sig är att han möjligen under denna tid vid något tillfälle kan ha tackat nej till ett erbjudande om att arbeta under en helg. Det är riktigt att M.W. vid några tillfällen under år 1991 kom för sent till arbetet. Det var dock inte under några förhållanden i en omfattning som skulle kunna utgöra grund för uppsägning. De gånger han kommit för sent har det, med enstaka undantag, inte rört sig om längre tid än ungefär fem minuter. Orsaken till att M.W. vid vissa tillfällen kom för sent var att bussarna från bostaden gick så sällan. Om han missade en buss fick han vänta femton minuter på nästa buss. Detta förhållande påtalade han också för sina arbetsledare.

Det är bruk på arbetsplatsen att arbetstagare som kommer för sent på morgonen får kompensera detta genom att arbeta över motsvarande tid. Bolaget har emellertid inte, när det gäller arbetstagare anslutna till sektionen, tillåtit sådan inarbetning trots att övriga arbetstagare bereds tillfälle att kompensera för sena ankomster på detta sätt.

Några muntliga tillsägelser med anledning av för sena ankomster känns M.W. inte vid. De kommentarer rörande hans ankomsttider som han fått från arbetsledarna har snarare haft karaktären av "gliringar". Det är riktigt att M.W. den 15 augusti 1991 mottog en erinran från bolaget. Erinran utdelades av Peter Andersen och i närvaro av bl.a. klubbordföranden för Livsmedelsarbetareförbundet vid bolaget. M.W. var vid denna tid medlem i nämnda fackförbund. Han visste dock vid detta tillfälle inte riktigt vad saken gällde och klubbordföranden uppmanade honom att bekräfta mottagandet av erinran eftersom denna, enligt ordföranden, inte skulle komma att ha någon betydelse i framtiden.

Det är riktigt att M.W. under år 1992 kom för sent till arbetet i den omfattning som bolaget uppgivit. De för sena ankomsterna var dock vid många tillfällen relativt obetydliga och i ett flertal fall har M.W., utan att erhålla särskild kompensation härför och i enlighet med tillämpningen på arbetsplatsen, i stället arbetat över och på detta sätt gottgjort bolaget för den för sena ankomsten. Bolaget har inte vare sig muntligen eller genom skriftliga erinringar markerat att bolaget sett allvarligt på hans sena ankomster.

I början av juli 1992 kallades M.W. och S.R. till K.J. och P.A. Den sistnämnde visade därvid upp fem stycken skriftliga erinringar som han avsäg att lämna över till M.W. S.R. påpekade vid detta tillfälle att alla erinringar utom en avsäg förseelser som låg längre tillbaka i tiden än 30 dagar samt att han, när det gällde den femte, önskade kontrollera uppgifterna i erinran med stämpelkort för den aktuella perioden innanerinran kunde godkännas. Mötet avslutades därefter utan att några erinringar utdelades, varför både M.W. och S.R. lämnade mötet i förvissningen om att de behandlade frågorna därmed var utagerade.

M.W. var inte olovligen frånvarande den 23 juni 1992. Arbetsgivarsidans påstående förklaras troligen av de problem som var förknippade med införandet den 1 januari 1992 av ett nytt system för sjukanmälan vid bolaget. I de nya anvisningarna, vilka är en följd av att arbetsgivaren övertagit ansvaret för utbetalning av sjukersättning för de första 14 sjukdagarna, anges att sjukanmälan skall ske till arbetstagarens närmaste chef. Det är många gånger svårt att per telefon få kontakt med arbetsledarna eftersom de ofta befinner sig på annan plats än på sina tjänsterum. Det har vid flera tillfällen hänt att M.W. och hans arbetskamrater sjukanmält sig på korrekt sätt men ändå blivit noterade som olovligt frånvarande. Efter kontakter mellan sektionens företrädare och bolaget har missförstånden retts ut och i de fall arbetstagaren fått avdrag på sin lön till följd av den felaktiga noteringen har detta rättats till genom att en tilläggsutbetalning skett kontant i bolagets kassa. Det bör vidare i detta sammanhang framhållas att bolaget tillämpar reglerna för sjukanmälan olika mellan arbetstagare som är medlemmar i sektionen och övriga arbetstagare, vilka i regel är organiserade i Livsmedelsarbetareförbundet. Sistnämnda arbetstagare tillåts att sjukanmäla sig via en arbetskamrat eller på annat informellt sätt. Den aktuella dagen, den 23 juni 1992, ringde M.W. bolaget och försökte att få tala med någon av arbetsledarna. Han fick dock inte tag på någon av dem och lämnade därför ett meddelande till tappcentralen som också försökte nå någon av arbetsledarna. Han ringde vidare S.R. och bad denne att försöka få tag på någon arbetsledare för att meddela att M.W. var sjuk. M.W. har i efterhand erhållit lön för den 23 juni 1992, närmare bestämt 320 kr, som utbetalades den 15 juli 1992.

Den 10 juli 1992 kallades M.W. på nytt till ett sammanträffande vid vilket, förutom han, P.A. och K.H. från företaget samt, medlemmen i sektionen, M.W., var närvarande. P.A. avsäg återigen att överlämna de erinringar som varit aktuella vid sammanträffandet den 3 juli. M.W. invände på nytt att erinringarna avsåg påståenden om gamla förseelser, vilka låg längre i tiden tillbaka än 30 dagar, och att saken enligt vad parterna överenskommit vid förra sammanträffandet var utagerad. Därefter lämnade M.W. mötet utan att någon protesterade mot detta.

Det är i och för sig riktigt att M.W. påträffades sovande på arbetsplatsen den 22 juli 1992. Han sov emellertid under sin rast vilket ingalunda är ovanligt hos bolaget. M.W. hade arbetat hela morgonen i tapphallen och meddelade tappcentralen någon gång mellan kl. 10.00 och 10.30 att han avsåg att ta rast. För M.W. och de övriga mekanikerna gäller inte några fasta rasttider utan de får ta rast när arbetet så tillåter. När han väcktes vid 11-tiden hade han således sovit under cirka en halv timmes tid. Det kan mycket väl vara så att arbetsledaren sökt M.W. på personsökaren men eftersom han under morgonen tjänstgjort i tapphallen där bullernivån är mycket hög är det troligt att han inte uppmärksammat signalen från personsökaren, vilken han alltid bär i bröstfickan. Den plats där M.W. låg och sov ligger i anslutning till lagret. Anställda ligger ofta där och vilar under rasterna. Vidare bör påpekas att det på intet sätt är ovanligt att tjänstecykeln under en längre tid står parkerad på ett och samma ställe. I många fall behöver endast ett fåtal verktyg medföras vid en reparation och det är då inte erforderligt att medföra cykeln eftersom det inte finns något behov av den verktygslåda som finns på denna.

Bolaget har över huvud taget inte företagit någon omplaceringsutredning beträffande M.W. Hans ansvarsområde utökades, tvärtemot vad arbetsgivarparterna i tvisten gör gällande, i maj 1991 från ansvar för en kolonn till ansvar för fyra kolonner.

Det är sektionens uppfattning att skälen för bolagets uppsägning av M.W. egentligen är hans organisationstillhörighet. Han har, i likhet med övriga medlemmar av sektionen, särbehandlats på olika sätt av bolaget. Vidare bör det inträffade ses i ljuset av att sektionen i januari 1992 varslade om stridsåtgärder med anledning av M.W. enligt sektionens mening var placerad i fel lönegrad. Sektionen tog emellertid sedermera tillbaka sitt konfliktvarsel.

Sektionen gör således sammanfattningsvis gällande att bolaget inte haft saklig grund för uppsägningen av M.W. Bolagets uppsägning skall därför ogiltigförklaras.

Under alla förhållanden har bolaget ådragit sig skadeståndsskyldighet genom brott mot reglerna om avstängning i 34 § anställningsskyddslagen genom att den 10 augusti 1992 anmoda M.W. att lämna arbetet samt genom att därefter i brev uppmana honom att bl.a. återlämna nycklar till arbetsplatsen.

Arbetsgivarparterna

Det är inte riktigt som angetts från sektionens sida att arbetstagare vid bolaget skulle ha rätt att arbeta in för sen ankomst genom att arbeta över efter den ordinarie arbetstidens slut. Arbetstiderna är fasta och något flexsystem tillämpas inte. Samtliga arbetstagare - oavsett organisationstillhörighet - som kommer för sent får avdrag på lönen. Även beträffande sjukanmälan gäller samma regler för alla. Sjukanmälan skall ske till närmaste chef, som alltid genom tappcentralen kan nås via personsökare.

Den omständigheten att M.W. vägrat att kvittera mottagandet av utdelade skriftliga erinringar utgör inte något ovanligt agerande från sektionens medlemmars sida. Frånvaron av kvittens påverkar dock inte på något sätt verkningarna eller innebörden av en utdelad erinran.

Vid en genomgång av bolagets redovisningsmaterial har någon verifikation avseende utbetalning om 320 kr utgörande sjuklön för den 23 juni 1992 inte kunnat återfinnas.

Arbetsgivarparterna tillbakavisar vidare påståendet att signalen från personsökare inte skulle höras i tapphallen. Personsökaren ger ifrån sig ett mycket markant ljud som uppfattas oavsett om sökaren bärs i bröstfickan eller vid midjan. Rörande händelsen den 22 juli 1992 bör vidare framhållas att M.W., sedan han väckts från sin sömn, fick besked om att bolaget avsåg att reducera hans lön med ett belopp motsvarande tre timmars arbete på grund av att han sovit. M.W. protesterade inte vid något tillfälle mot detta besked från bolagets sida.

Bolaget har inte avstängt M.W. från arbetet. Eftersom M.W. tog beskedet om uppsägning väldigt hårt, gavs han möjlighet att, om han så önskade, stå till bolagets förfogande i bostaden under uppsägningstiden. M.W. tog till vara denna möjlighet. Det var aldrig tal om att ta ifrån honom nycklar och identitetshandlingar.

Domskäl

Tvisten gäller huvudsakligen frågan om bolaget haft saklig grund för beslutet att på grund av personliga förhållanden säga upp M.W. från dennes anställning vid bolaget. Vid uppsägningstillfället i augusti 1992 hade M.W. varit anställd vid bolaget under drygt två år.

Till grund för uppsägningen har bolaget åberopat dels att M.W. under år 1991 vid ett flertal tillfällen kommit för sent till arbetet samt att hall därutöver varit olovligt frånvarande en dag under maj månad 1991, dels att M.W. vid 17 tillfällen under 1992 kommit för sent till arbetet, dels att han varit olovligt frånvarande från arbetet den 23 juni 1992 samt dels att han den 22 juli 1992 under två till tre timmars tid sovit under arbetstid.

I målet har parterna åberopat såväl muntlig som skriftlig bevisning. Sålunda har på sektionens begäran M.W. hörts under sanningsförsäkran samt ordföranden för sektionen, S.R., hörts som vittne. På arbetsgivarparternas begäran har vittnesförhör ägt rum med arbetsledarna K.J., B.E. och C.J. samt med förre chefen för mekaniska verkstaden, P.A., med personalmannen K.H., med avdelningschefen P.-E.S. och med E.B., ansvarig för finans- och kassafunktionen vid bolagets ekonomiavdelning.

För sena ankomster och olovlig frånvaro under år 1991

Bolaget har i denna del menat att M.W. vid upprepade tillfällen kommit för sent, vilket bl.a. lett till att arbetsledaren K.J. vid två tillfällen utdelat muntliga tillsägelser till M.W. och till att en skriftlig erinran överlämnats till honom den 15 augusti 1991. Bolaget har därutöver gjort gällande att M.W. varit olovligt frånvarande vid något tillfälle under maj månad 1991. Sektionen har tillbakavisat påståendet om olovlig frånvaro samt anfört att M.W:s sena ankomster under år 1991 under inga förhållanden varit av den omfattningen att de kan ligga till grund för en uppsägning. M.W. har under sanningsförsäkran bekräftat de uppgifter som sektionen lämnat sakframställningsvis och därvid betonat att han känt sig tvungen att ta emot och underteckna den skriftliga erinran som han erhöll den 15 augusti 1991.

K.J. har i denna del berättat bl.a. följande. Han var vid denna tid arbetsledare för M.W. och han uppmärksammade under början av år 1991 att M.W. började att komma för sent till arbetet. Han talade med M.W. om de sena ankomsterna och betonade der oberoende av vilken organisation den anställde tillhör. Vid den ordinarie arbetstidens slut tar ett nytt arbetslag vid, varför det i regel saknas behov av att en enstaka arbetstagare arbetar över. De enda tillfällen som kan bli aktuella att kompensera med övertidsarbete är då arbetsledningen och arbetstagaren i förväg kommit överens om att arbetstagaren får komma senare en viss dag.

Bolaget har inte närmare preciserat omfattningen av M.W:s sena ankomster under år 1991. Det står emellertid klart att M.W. vid ett antal tillfällen kommit för sent under det året. Detta har sektionen också bekräftat. Vidare har K.J. beskrivit hur han reagerat på M.W:s dåliga tidspassning. Den erinran som utdelades den 15 augusti 1991 har också åberopats som skriftlig bevisning i målet. I erinran anges att M.W. vid upprepade tillfällen, senast den 7 augusti 1991, kommit för sent till arbetet. Genom dessa uppgifter finner arbetsdomstolen att bolaget visat att M.W. i avsevärd omfattning kommit för sent till arbetet under år 1991. Däremot ger utredningen enligt domstolens mening inte stöd för arbetsgivarparternas påstående att M.W. skulle ha varit olovligt frånvarande vid något tillfälle under maj månad 1991.

Sektionen har anfört att det vid bolaget har funnits en tillämpning av reglerna om arbetstid som inneburit att arbetstagare tillåtits att kompensera sen ankomst med att arbeta över efter den ordinarie arbetstidens slut och att av detta skäl M.W:s sena ankomster inte skulle utgöra något allvarligare åsidosättande av hans skyldigheter i anställningen. Sektionen har vidare menat att detta inte tillåtits M.W. av det skälet att han varit medlem i sektionen. Utredningen i målet ger enligt arbetsdomstolens mening inte stöd för detta påstående från sektionens sida. De åsidosättanden av sina skyldigheter som M.W. gjort sig skyldig till genom de sena ankomsterna kan därför inte av detta skäl anses ha varit av mindre allvarligt slag.

För sena ankomster under år 1992

Det råder inte tvist i målet om det förhållandet att M.W. vid 17 tillfällen under tiden januari-augusti 1992 kommit för sent till arbetet. Av ingivna kopior av stämpelkort avseende M.W. framgår att denne under perioden januari- maj endast i begränsad omfattning kommit för sent till arbetet. Däremot har M.W. under juni och juli i betydande omfattning kommit för sent, däribland, såsom arbetsgivarparterna framhållit, sju dagar av en period om 16 arbetsdagar.

Av vad som framgått under föregående avsnitt fäster domstolen inte avseende vid sektionens påstående om att för sena ankomster på något sätt skulle accepterats av bolaget genom att arbetstagarna skulle ges möjlighet att arbeta in den tid som de kommit för sent.

Olovlig frånvaro den 23 juni 1992

Parterna är ense om att M.W. denna dag inte varit på arbetet. Tvisten gäller därför om han själv eller genom S.R. sjukanmält sig till bolaget.

M.W. har även i denna del under, förhöret bekräftat vad sektionen anfört sakframställningsvis. S.R. har för sin del uppgett bl.a. att M.W. den aktuella dagen ringt honom och bett honom om hjälp med att göra sjukanmälan. M.W. berättade därvid att han via tappcentralen själv försökt att komma i kontakt med någon av arbetsledarna, dock utan att lyckas. S.R. ringde därefter till tappcentralen och talade först med någon som hette L. och därefter med någon som hette M.S. och bad dem framföra att M.W. var sjuk. S.R. har vidare uppgett att det inte alls varit ovanligt att det blivit fel i samband med sjukanmälningar och att dessa fel fått rättas till i efterhand. E.B. har bekräftat arbetsgivarsidans uppgift att någon verifikation avseende utbetalning av sjuklön till M.W. för den 23 juni 1992 inte har kunnat återfinnas i bolagets bokföring.

Arbetsdomstolen konstaterar att parternas uppgifter i denna del är helt motstridiga. Mot M.W:s och S.R:s uppgifter om att de gjort sjukanmälan, om ej direkt till någon arbetsledare, står arbetsgivarparternas uppgift om att någon sjukanmälan avseende den aktuella dagen inte mottagits av bolaget. Vid en sammanvägning av vad som förekommit i målet i denna del finner arbetsdomstolen att utredningen inte ger ett sådant stöd för arbetsgivarparternas ståndpunkt att det kan sägas vara utrett att M.W. varit olovligt frånvarande den 23 juni 1992. Bolagets påstående om olovlig frånvaro denna dag skall följaktligen inte ligga till grund för prövningen av om saklig grund för uppsägning förelegat.

Händelsen den 22 juli 1992

Det råder inte oenighet mellan parterna om att M.W. sovit på arbetsplatsen under den aktuella dagen. Sektionen menar dock att M.W. sovit under högst 30 minuter under sin rast medan arbetsgivarparterna angivit att han varit oanträffbar sedan i vart fall 7.30-tiden på morgonen fram till dess han påträffades sovande omkring k1.11.00.

Även i denna del har M.W. bekräftat de uppgifter som sektionen lämnat i målet. S.R. har berättat bl.a. att det mycket väl kan vara så att man i tapphallen på grund av den höga bullernivån inte hör personsökarens signal samt att det finns anställda som sett M.W. arbeta i tapphallen under morgonen och förmiddagen den 22 juli 1992. Arbetsledaren C.J. har uppgett bl.a. att han sökt M.W. över i stort sett hela anläggningen från 7.30-tiden den aktuella dagen samt att han även sökt honom via personsökare. Arbetssituationen för mekanikerna var, enligt C.J., mycket ansträngd denna morgon, varför M.W:s arbetsinsatser var efterfrågade. C.J. har vidare uppgett att han någon gång efter kl. 10.30 fann M.W. sovande på en plats som inte är något personalutrymme och som honom veterligt inte tidigare har utnyttjats av de anställda under rasterna. Sedan han funnit M.W. hämtade han avdelningschefen P.-E.S., som senare väckte M.W. P.-E.S. har bekräftat att han påtalade för M.W. att bolaget avsåg att reducera dennes lön motsvarande tre timmars arbete, vilket M.W. inte protesterade mot.

C.J. har lämnat sin berättelse om vad som inträffade den 22 juli 1992 på ett klart och trovärdigt sätt. Arbetsdomstolen fäster tilltro till hans uppgifter om att han sökt M.W. under cirka tre timmars tid utan att finna denne samt att han även försökt få kontakt med M.W. via personsökare. Domstolen fäster däremot inte avseende vid uppgiften om att signalen från personsökaren inte skulle gå att uppfatta vid arbete i tapphallen. Genom vittnesförhöret med C.J. är det därmed klarlagt att M.W. genom att dra sig undan till en undanskymd plats och lägga sig att sova gjort sig mycket svår att nå och underlåtit att utföra sina arbetsuppgifter under flera timmars tid.

Sammanfattning av vad domstolen funnit utrett rörande M.W:s påstådda misskötsamhet

Arbetsdomstolen har funnit att utredningen i målet visar att M.W. kommit för sent till arbetet i inte obetydlig omfattning under 1991 samt vid 17 tillfällen under 1992. När det gäller tidspassningen under 1992 är att beakta att denna kraftigt försämrats under sommaren 1992. Vidare har domstolen funnit utrett att M.W. den 22 juli 1992 under cirka tre timmars tid undandragit sig att utföra sina arbetsuppgifter genom att göra sig omöjlig att nå.

Bolagets reaktion på M.W:s misskötsamhet

Enligt bolaget har M.W. med anledning av misskötsamheten tilldelats minst sex muntliga tillsägelser; två under 1991 av arbetsledaren K.J. och två under 1992 av arbetsledaren B.E. samt åtminstone två av chefen för arbetsledarna P.A. Vidare har enligt bolaget tre skriftliga erinringar utdelats till M.W. Den första utdelades den 15 augusti 1991 och de två senare i början av juli 1992. Sektionen har däremot anfört att M.W. endast tilldelats en skriftlig erinran, nämligen den som utdelades den 15 augusti 1991. I övrigt har enligt sektionen varken skriftliga eller muntliga erinringar utdelats; det enda som förekommit har varit kommentarer från arbetsledarna vilka haft karaktären av "gliringar".

Vad först gäller de muntliga tillsägelserna har K.J. och B.S. under vittnesförhören utförligt beskrivit hur de haft samtal med M.W., bl.a. på kontoret, och därvid tillsagt honom att bättra sig när det gällde tidspassningen. Vidare har K.J. beskrivit att han vid ett av dessa tillfällen frågat M.W. om han hade något slags problem som han behövde hjälp med och att M.W. besvarat denna fråga nekande. Av det sätt på vilket de lämnat sina berättelser har framgått att de fortfarande minns dessa samtal. De har också, relativt exakt, kunnat ange när i tiden samtalen ägt rum. Även P.A. har berättat att han haft minst två långa samtal med M.W. om bl.a. problemen med dennes sena ankomster och därvid uppmanat M.W. att bättra sig, vilket denne också lovat göra. P.A. har inte närmare kunnat ange när dessa samtal ägt rum utan har endast uppgett att de skett "långt innan uppsägningen ägde rum".

Arbetsdomstolen finner att svarandeparterna genom de åberopade förhören förmått visa att M.W:s närmaste arbetsledning haft i vart fall sex samtal med honom om problemen med hans sena ankomster och att allvaret i situationen därvid har betonats för honom. Det har framkommit att samtalen varit av allvarligt slag och tillsägelser har tilldelats M.W. Vidare har av förhören med K.J., B.E. och P.A. framgått att M.W. vid flera av samtalen förklarat sig förstå innebörden av problemen samt lovat att bättra sig. Vidare har framgått att K.J. frågat M.W. om han behövde hjälp av något slag. Utredningen i målet ger således inte stöd för sektionens ståndpunkt att bolagets reaktion - utöver skriftliga erinringar - endast skulle ha bestått i "gliringar" från arbetsledarnas sida.

När det sedan gäller frågan om hur många skriftliga erinringar som utdelats konstaterar arbetsdomstolen att parterna är överens om att en skriftlig erinran utdelats den 15 augusti 1991 på grund av M.W:s för sena ankomster. Bolaget har vidare gjort gällande att ytterligare två skriftliga erinringar skulle ha utdelats; den ena avseende olovlig frånvaro den 23 juni 1992 och den andra avseende för sen ankomst sju dagar under en period av 16 arbetsdagar. Arbetsdomstolen går inte in i bedömning av om den första av dessa erinringar utdelats eller ej eftersom domstolen, enligt vad som redovisats ovan, inte funnit det visat att M.W. varit olovligt frånvarande från arbetet den 23 juni 1992.

Den andra skriftliga erinringen, daterad den 9 juli 1992, har åberopats som skriftlig bevisning i målet. I denna angavs att den utdelades med anledning av att M.W. under sju av 16 arbetsdagar kommit för sent till arbetet, nämligen den 11, 17, 18 och 24 juni samt den l, 2 och 7 juli 1992. Det angavs vidare att bolaget såg allvarligt på de för sena ankomsterna och att åtgärder beträffande M.W:s anställning kunde komma att övervägas om han inte bättrade sig.

Sektionen har gjort gällande att denna erinran aldrig utdelats eftersom S.R. vid ett sammanträffande den 3 juli 1992 påtalat brister beträffande bl.a. denna erinran. Frågan om utdelande av erinran skulle därför enligt sektionen ha blivit utagerad, vilket också skulle ha bekräftats vid sammanträffandet den 10 juli 1992. Bolaget har mot detta anfört att denna erinran utdelades den 10 juli 1992 vid ett sammanträffande vid vilket, förutom M.W., P.A. och K.H. från bolaget samt M.W. var närvarande. Den sistnämnde är medlem i sektionen men har ingen förtroendeställning inom denna.

M.W. har i denna del berättat att han vid sammanträffandet den 10 juli påpekade att det inte var acceptabelt att bolaget åter försökte att överlämna en erinran som enligt överenskommelse vid sammanträffandet den 3 juli var utagerad. Han har vidare uppgett att han därför förklarade att han avsåg att lämna mötet för att återgå till arbetet och att ingen av de övriga protesterade mot detta. S.R. har bekräftat att han vid sammanträffandet den 3 juli 1992 förklarade för bolagets företrädare att sektionen inte kunde acceptera den aktuella erinran om inte stämpelkorten avseende tidsperioden företeddes samt att han, då bolagets företrädare förklarade sig inte ha stämpelkorten tillgängliga, uppfattade frågan som utagerad och avklarad.

P.A. har bl.a. uppgett att den aktuella erinran utdelades vid sammanträffandet den 10 juli 1992 och att M.W. då vägrade att kvittera mottagandet av denna samt att han och K.H. flera gånger betonade för M.W. att erinran trots detta gällde. K.H. har bekräftat att det vid sammanträffandet den 10 juli flera gånger framhölls att erinran gällde trots att M.W. vägrade att kvittera mottagandet. Såväl P.A. som K.H. har vidare förklarat sig vara helt oförstående inför sektionens påstående att de frågor som avsågs med erinran vid sammanträffandet den 10 juli på något sätt skulle ha varit utagerade och därmed inte längre aktuella. Vidare har K.J. bekräftat att de aktuella frågorna ingalunda blev avklarade vid sammanträffandet den 3 juli utan det konstaterades därvid endast att stämpelkorten skulle tas fram så att sektionens företrädare skulle beredas tillfälle att kontrollera uppgifterna i erinran.

Arbetsdomstolen gör i denna del följande bedömning. De slutsatser av sammanträffandet den 3 juli 1992 som M.W. och S.R. dragit och som de redovisat i målet vinner inte stöd av den övriga utredningen. Det förefaller också osannolikt att bolaget skulle ha låtit de frågor som diskuterades vid detta sammanträffande falla enbart av det skälet att S.R. förklarat att sektionen hade vissa invändningar mot den aktuella erinran. P.A., K.J. och K.H. har ingående redogjort för vad som förekommit vid sammanträffandena den 3 och 10 juli 1992. Av deras berättelser har framgått att de frågor som avsägs med erinran inte efter överenskommelse mellan deltagarna fallit vid sammanträffandet den 3 juli samt att erinran utdelats till M.W. vid det senare sammanträffandet. Domstolen finner följaktligen att det är visat att erinran daterad den 9 juli 1992 utdelats till M.W. vid sammanträffandet den 10 juli 1992.

Sammanfattningsvis finner domstolen således visat att sex muntliga tillsägelser och två skriftliga erinringar utdelats till M.W. med anledning av hans för sena ankomster.

Slutsatser i frågan huruvida saklig grund för uppsägning förelegat

Arbetsdomstolen övergår härefter till att, mot bakgrund av vad utredningen sålunda utvisar, pröva om saklig grund förelegat för bolagets uppsägning av M.W. Av tidigare avgöranden från domstolen framgår att upprepade fall av för sen ankomst och annan liknande misskötsamhet under vissa förhållanden kan utgöra saklig grund för uppsägning (se t.ex. AD 1976 nr 44 och 1981 nr 140). I flera avgöranden har slagits fast att det av en arbetsgivare måste krävas att han på att otvetydigt sätt gör klart för arbetstagaren att dennes anställning är i fara och bereder arbetstagaren möjlighet att mot denna bakgrund försöka rätta till de brister som påtalats. Det har i flera avgöranden betonats att misskötsamhet bör anses allvarligare om den upprepas efter tillsägelser, varningar eller liknande (se t.ex. AD 1977 nr 151 och 1979 nr 150). Vidare har domstolen vid bedömningen av huruvida förutsättningar för uppsägning på grund av personliga förhållanden förelegat i flera fall fäst vikt vid arbetstagarens anställningstid hos arbetsgivaren. Den som varit anställd endast en kortare tid kan inte göra anspråk på ett lika starkt anställningsskydd som den som varit anställd länge hos arbetsgivaren.

M.W. har varit anställd vid bolaget under drygt två års tid. Han har i betydande omfattning under denna relativt korta anställningstid kommit för sent till arbetet. Det råder enligt arbetsdomstolen ingen tvekan om att bolaget genom tillsägelser och skriftliga erinringar klart markerat det allvarliga i M.W:s bristande tidspassning samt därutöver även i viss utsträckning erbjudit honom hjälp med problemen. Vidare har i målet framgått att M.W. också insett att bolaget sett allvarligt på hans för sena ankomster. Det bör i sammanhanget framhållas att det för bedömningen av vilka reaktioner som förekommit från bolagets sida i detta hänseende saknar betydelse om, och av vilka skäl, M.W. kvitterat mottagandet av erinringarna.

Det är besvärande för M.W. att han, trots att bolaget således vid ett flertal tillfällen markerat sitt missnöje med hans bristande tidspassning, inte visat några tecken till varaktig förbättring. Särskilt anmärkningsvärt framstår det förhållandet att han sedan han den 10 juli 1992 tilldelats en skriftlig erinran på grund av för sena ankomster, ändå, enligt vad stämpelkorten utvisar, fortsatt att komma för sent till arbetet, Med hänsyn härtill har han enligt domstolens mening visat misskötsamhet i betydande grad och det framstår som mindre troligt att M.W. framgent skulle ha skött tidspassningen på ett acceptabelt sätt.

Genom att undandra sig att utföra sina arbetsuppgifter under förmiddagen den 22 juli 1992 har M.W. - särskilt med tanke på att han dragit sig undan på en plats där han uppenbarligen har varit svår att finna - vidare visat en påfallande nonchalans i förhållande såväl till bolaget som till arbetskamraterna.

Det har framgått av utredningen i målet att bolaget försökt att komma till rätta med problemen genom att låta M.W. arbeta under en annan arbetsledare samt genom att begränsa hans ansvarsområde. Med hänsyn härtill och till arten av den misskötsamhet som M.W. visat kan det inte skäligen krävas att bolaget ytterligare skulle ha utrett möjligheterna till en omplacering av M.W.

Vid en sammanvägning av samtliga omständigheter i målet kommer arbetsdomstolen fram till slutsatsen att uppsägningen av M.W. har varit sakligt grundad. Sektionens talan i denna del skall därför avslås.

Avstängningsfrågan

Sektionen har gjort gällande att M.W. har avstängts från arbetet och att detta bekräftats genom att bolaget begärt att han skulle återlämna bl.a. nycklar. Bolaget har tillbakavisat detta påstående och menat att bolaget endast erbjudit honom möjlighet att stå till bolagets förfogande i bostaden i stället för att vara på arbetet.

Arbetsdomstolen gör i denna del följande bedömning. Mot sektionens uppgifter, vilka bekräftats av M.W., står de uppgifter som B.E. och P.A. lämnat. De har bägge berättat att de, eftersom M.W. tog uppsägningsbeslutet hårt, erbjöd honom möjlighet att fortsättningsvis stå till bolagets förfogande i bostaden och att M.W. antog detta erbjudande. De har vidare berättat att det därvid inte var på tal att M.W. skulle återlämna nycklar och identitetshandlingar för anställningen. Domstolen finner inte anledning att betvivla riktigheten av de uppgifter som B.E. och P.A. lämnat i denna del. Utredningen ger således inte stöd för sektionens påstående att bolaget avstängt M.W. från arbetet. Sektionens talan skall därför även i denna del avslås.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång skall sektionen åläggas att ersätta svarandeparterna för rättegångskostnader.