AD 1993 nr 134

Stiftssamfälligheten i Härnösands stift

mot

Sveriges Akademikers Centralorganisation och stiftsadjunkten L.S. i Ålandsbro.

FÖRSTA AVDELNINGEN ANSTÄLLNINGSVILLKOR I LÖNETJÄNSTER

6 KAP LÖNETILLÄGG

18 § Fridagstillägg

En präst som under ett kvartal har fullgjort full tjänstgöring på schemalagd fridag som avses i fjärde avdelningen 10 § har efter kvartalets slut rätt till ersättning för varje sådan dag (fridagstillägg). En förutsättning för rätt till fridagstillägg är att tjänstgöringen har beordrats eller godkänts i efterhand av arbetsgivaren. För att godkännande i efterhand skall kunna ges krävs dock att prästen senast inom en vecka efter tjänstgöringen på schemalagd fridag anmäler detta till arbetsgivaren.

Fridagstillägg utgår inte, om fridagen har senarelagts enligt fjärde avdelningens 10 § tredje stycket.

Fridagstillägget utgår med ett belopp som motsvarar den för prästen vid kvartalets slut gällande daglönen i 30-dagarsmånad, förhöjd med 50 procent.

Anmärkning

Med full tjänstgöring avses i första stycket 8 timmars verklig eller schablonberäknad arbetstid. Om tjänstgöring har fullgjorts på flera schemalagda fridagar men mindre än 8 timmar per dag, får arbetstiden under sådana dagar läggas samman. Är det fråga om beordrad tjänstgöring som är kortare än 3 timmar tillgodoräknas likväl 3 timmar som arbetstid den dagen.

FJÄRDE AVDELNINGEN ARBETSTID M M

ARBETSTIDENS LÄNGD

3§

Arbetstiden är 40 timmar per vecka i genomsnitt under den tidsperiod som tjänstgöringsschemat enligt 8 § omfattar.

Med vecka avses tiden måndag-söndag.

BERÄKNING AV ARBETSTID

4§

I fråga om arbetstidens beräkning skall följande riktlinjer gälla.

Om den faktiska tidsåtgången för en viss arbetsuppgift går att ange, skall man räkna med den tiden.

I fråga om vissa arbetsuppgifter skall tillämpas de schablonberäknade arbetstidsmått som anges i bilaga.

ARBETSTIDENS FÖRLÄGGNING

8§

Arbetstidens förläggning bestäms i så stor utsträckning som detta är möjligt av arbetsgivaren genom fastställande av tjänstgöringsschema. Detta skall omfatta en tidsperiod om 4 veckor. Om den schemalagda tiden inte uppgår till 40 timmar per vecka i genomsnitt, bestämmer prästen själv förläggningen av resterande arbetstid, i den mån arbetsgivaren inte gör det.

FRIDAGAR

10§

Präst har rätt till 2 fridagar per vecka (veckofridagar) och därutöver 10 extra fridagar per år.

LOKALA KOLLEKTIVAVTAL,

14§

Det lokala kollektivavtalet får inte innebära

- avtal om gottgörelse för övertidsarbete

Anmärkning till sista strecksatsen

Eventuell arbetstid utöver den för begränsningsperioden disponibla ordinarie arbetstiden för sådana arbetstagare för vilka fjärde avdelningen i dess helhet gäller ersätts med särskilt fridagstillägg enligt de regler som gäller för fridagstillägg i första avdelningen 18 §, om inte motsvarande arbetsperiod kompenseras med ledighet lika lång tid i en annan begränsningsperiod.

L.S. som är medlem i Svenska kyrkans personalförbund (SKPF) - vilket är ett förbund som tillhör SACO - är anställd som stiftsadjunkt vid Stiftssamfälligheten i Härnösands stift (stiftssamfälligheten). Under år 1991 utförde L.S. arbete utöver det ordinarie arbetstidsmåttet. Han framställde i december 1991 och under första kvartalet 1992 krav på ekonomisk ersättning med sammanlagt 19 686 kr 66 öre för arbete som han under 1991 utfört utöver det ordinarie arbetstidsmåttet. Arbetsgivaren verkställde dock aldrig någon utbetalning i enlighet med L.S:s ersättningsanspråk.

I ett brev den 2 april 1992 till Domkapitlet i Härnösands stift yrkade SKPF att ersättning skulle utgå till L.S. i enlighet med hans anspråk. Den uppkomna tvisten behandlades vid lokal förhandling mellan SKPF och domkapitlet och vid central förhandling mellan SAV och SACO utan att tvisten kunde lösas. Stiftssamfälligheten har väckt talan mot SACO och L.S. för att undgå betalningsskyldighet enligt 35 § medbestämmandelagen.

Stiftssamfälligheten har yrkat att arbetsdomstolen förklarar att stiftssamfälligheten inte enligt avtalet för kyrkliga tjänster är skyldig att utge den ersättning till L.S. om 19 686 kronor 66 öre, varom begäran framställts genom SKPF:s brev till Domkapitlet i Härnösands stift av den 2 april 1992. SACO har bestritt yrkandet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna i huvudsak anfört följande.

Stiftssamfälligheten

Arbetsgivarens egentliga motpart i denna tvist, SKPF, har sedan länge på olika sätt verkat för att präster skall bli berättigade till övertidsersättning. Staten har konsekvent motsatt sig detta. Anledningen till detta är de förhållanden under vilka präster arbetar. Deras arbetstidsförhållanden är okontrollerbara.

SKPF gjorde ett försök i den angivna riktningen genom att 1983 göra en framställning till Arbetarskyddsstyrelsen. SKPF ville ha ett utlåtande huruvida arbetstidslagen var tillämplig på det arbete som utförs av präster. I det ärendet beskrev SKPF vilka arbetsuppgifter som ingår i prästernas arbete och framhöll bl, a. att tidsåtgången för vissa arbetsuppgifter aldrig kan beräknas för viss tidsenhet. Arbetarskyddsstyrelsen framhöll i sitt utlåtande bl.a. att prästernas arbetstid inte är reglerad formellt, att det ankommer på prästerna själva att planera sitt arbete och att bedöma hur arbetet skall utföras samt att prästerna har en betydande frihet i fråga om förläggningen av arbetstiden. Styrelsens slutsats blev att arbetstidslagen inte är tillämplig på det arbete som utfördes av ifrågavarande präster.

Det framstod ändå som önskvärt att ange en omfattning av prästernas arbetsskyldighet och att ge anvisningar till den lokale arbetsgivaren att planera verksamheten så att man kunde hålla sig inom ett normalt arbetstidsmått åtminstone över en längre period. Mot denna bakgrund träffades den 10 december 1987 första gången ett avtal om arbetstid m.m. för präster.

Det första arbetstidsavtalet upptog bestämmelser som motsvarar dem som nu återfinns i AKT om arbetstidens längd, beräkning och förläggning samt om fridagar och fridagstillägg. Däremot fanns ingen motsvarighet till den anmärkning som numera finns i anslutning till reglerna om lokala kollektivavtal.

När det första arbetstidsavtalet ingicks var parterna enligt vad som framgår av förhandlingsprotokollet ense om att fortsätta behandla en fråga, nämligen frågan om kompensation till präst som enligt beslut av arbetsgivaren vid sidan av sin tjänst fullgör uppgifter i annan prästtjänst och därigenom får en sammanlagd schemalagd och beordrad arbetstid som blir längre än 40 timmar per vecka under schemaperioden. Detta mål rör något annat, nämligen ersättning för arbete som en präst utför i sin egen tjänst.

I en kommentar till arbetstidsavtalet framhöll SAV att bestämmelsen om fridagstillägg endast undantagsvis skulle tillämpas och att man i första hand skulle lägga ut en annan fridag i stället för den som inte kunnat utnyttjas till följd av att en präst utfört beordrat eller i efterhand godkänt arbete.

Inför 1991 års förhandlingar tog arbetstagarsidan på nytt upp frågan om övertidsersättning till präster. Liksom tidigare ställde sig SAV bestämt avvisande till detta. SKPF och SACO föreslog då att lokal reglering av frågan skulle medges, d.v.s. att de lokala parterna på skilda håll, om de fann det lämpligt, skulle få reglera frågan om övertidsersättning till präster. SAV ville undersöka intresset på arbetsgivarsidan för en sådan reglering. Representanterna för kyrkan som arbetsgivare, särskilt Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, visade sig vara bestämt avvisande till tanken på lokal reglering. Mot denna bakgrund lade SAV den 6 mars 1991 fram ett avtalsförslag som var utformat som en ny 14 § och som innebar att lokala avtal inte skulle få träffas om gottgörelse för övertidsarbete eller högre fridagstillägg än som anges i AKT första avdelningen 18 §. Som SAV uppfattade det var det detta förslag som gav upphov till arbetstagarsidans framställning om extra fridagstillägg.

SACO lade sedan fram ett skriftligt förslag. Även det förslaget innebar att lokalt avtal inte fick innebära gottgörelse för övertidsarbete. Detta accepterades alltså av arbetstagarsidan. Därutöver innehöll SACO:s förslag att eventuell tid utöver ordinarie arbetstid skulle ersättas med vad om först benämndes extra och sedan särskilt fridagstillägg enligt reglerna i avtalets första avdelning. SAV:s förhandlare meddelade genast och bestämt att det inte kunde bli tal om något extra fridagstillägg. Arbetstagarsidan ville i det läget få något uttryck för att frågan hade tagits upp. SAV:s förhandlare uppgav då att man kunde ta in en erinran om att det redan fanns en sorts övertidsersättning i form av fridagstillägg. Anmärkningen kom sedan att utformas så att ersättning utgick enligt reglerna i 18 § i första avdelningen. Det bestrids att understrykningen av orden särskilt fridagstillägg kan tillmätas betydelse för tolkningen. Understrykningar används i avtalet på skiftande sätt.

Eftersom anmärkningen inte avsägs innebära något nytt gjordes under förhandlingarna inga kostnadsberäkningar. Man diskuterade inte heller någon avräkning från det tillgängliga löneutrymmet, något som hade varit särskilt viktigt eftersom löneförhandlingarna byggde på s.k. stabiliseringsavtal. Inte heller diskuterades hur bestämmelsen praktiskt skulle tillämpas. Det sätt som SACO vill använda för beräkningen, t.ex. att fyra timmars arbete ger rätt till ett halvt fridagstillägg, saknar stöd i anmärkningen och första avdelningen 18 §.

Ändringarna i AKT genomfördes genom att intas som en bilaga till det den 15 mars 1991 träffade ramavtalet om löner m.m., RÄLS 1991/93. Bara några veckor efter det att avtalet träffats fick SAV:s företrädare ryktesvägen höra att SKPF ute i landet hävdade att anmärkningen utgjorde en ny regel om rätt till övertidsersättning. SAV reagerade mot detta och gick den 22 april 1991 ut med information om att anmärkningen inte innefattade någon ny regel utan endast en erinran om redan gällande regler.

Trots vad som förevarit krävde L.S. i slutet av 1991 och början av 1992 ersättning, särskilt fridagstillägg, med drygt 19 000 kr för är 1992, d.v.s. med ungefär en månadslön. Arbetstagarsidan stödde honom och utövade tolkningsföreträde.

Arbetsgivarsidan har gjort beräkningar av vilka kostnader som arbetstagarsidans tolkning skulle medföra. Om man antar att en präst är berättigad till ett särskilt fridagstillägg i månaden ger det en årlig kostnad motsvarande 18 dagslöner. Sammanlagt skulle det medföra en extra kostnad för arbetsgivaren på omkring 50 miljoner per är. Om det förhåller sig på det sätt som arbetstagarsidan påstår skulle parterna utan några diskussioner under ett år ha tagit i anspråk fem procent av lönesumman för präster. Detta är ungefär lika mycket som det utrymme som sammanlagt fanns i löneförhandlingarna för båda åren 1991 och 1992.

Arbetsgivarsidans inställning är i huvudsak följande. Det fanns inte vid avtalets ingående någon gemensam partsavsikt. På arbetsgivarsidan fanns ingen avsikt att införa en regel om övertidsersättning. En sådan reglering hade krävt diskussioner om kostnader och tillämpning men några sådana diskussioner förekom inte. Avtalets ordalydelse och struktur talar för arbetsgivarsidans ståndpunkt. Ordalydelsen ger vid handen att ersättning kan utgå endast för arbete på schemalagd fridag. Alla regler om lönetillägg finns i första avdelningen kap. 6. Men den nu aktuella texten finns intagen som en anmärkning i fjärde avdelningen, som rör arbetstid. Den påstådda materiella regeln ger ingen anvisning om hur ersättningen skall beräknas. Om ordalydelsen ändå skulle anses oklar och medge även SACO:s tolkning, bör företräde ändå ges åt arbetsgivarsidans tolkning. Arbetstagarsidan hade anledning att misstänka att arbetsgivarsidan hyste en annan uppfattning om avtalets innebörd och borde därför ha upplyst arbetsgivarsidan om sin egen uppfattning. Detta gäller särskilt när arbetsgivarsidan varit bestämt avvisande till att införa regler om övertidsersättning. Någon sådan upplysning lämnades ändå inte och inte heller tog arbetstagarsidan upp frågan ont arbetsgivarsidan hade ändrat sin klart avvisande inställning i frågan. Om ordalydelsen anses oklar beror det på de inslag i texten som arbetstagarsidan tillhandahållit och oklarheten bör därför gå ut över arbetstagarsidan. L.S. är inte berättigad till den ersättning som krävts.

Arbetstagarparterna

Det är riktigt att frågan ont prästers arbetstid i allmänhet och om övertidsersättning varit föremål för diskussioner mellan parterna under lång tid. Den framställning som gjordes till Arbetarskyddsstyrelsen angående arbetstidslagens tillämplighet och styrelsens utlåtande i saken saknar relevans, eftersom det sedan 1987 finns ett avtal om prästernas arbetstider.

1987 års arbetstidsavtal innehåller bl.a. en reglering av arbete utanför ordinarie arbetstid. När avtalet ingicks var parterna ense om att fortsätta behandla frågan ont kompensation till präster som enligt beslut av arbetsgivaren vid sidan av sin tjänst fullgör arbetsuppgifter i annan prästtjänst och därigenom får en sammanlagd beordrad arbetstid som blir längre än 40 timmar i genomsnitt per vecka under schemaperioden. Man kan uttrycka det så att parterna genom införandet av fridagstillägget löst en del av men inte hela frågan om övertidsersättning. SACO/SR, som var en av de avtalsslutande parterna, gick ut med ett pressmeddelande, i vilket det unika i att ett arbetstidsavtal för präster ingåtts påpekades. I meddelandet framhölls också att ersättning för förlorade fridagar skulle utgå samt att parterna var överens om att fortsätta överläggningar ont övertidskompensation till en präst som periodvis tvingas gå över en genomsnittlig daglig arbetstid om åtta timmar. De diskussioner som sedan fördes fram till 1991 års avtalsrörelse ledde inte till några påtagliga resultat. SAV ställde sig avvisande till en central reglering av övertidsfrågorna.

Inför 1991 års avtalsrörelse togs frågan upp igen. SACO var avtalsslutande part men SACO-S och SKPF var de som deltog i förhandlingarna. SACO-S och SKPF väckte då tanken att alla arbetstidsfrågor skulle kunna överlämnas till lokal reglering. I sammanhanget kan nämnas att 1991 års avtalsrörelse var speciell på det sättet att parterna inte på vanligt sätt lade fram skriftliga yrkanden. Därför var arbetstagarsidans yrkanden i arbetstidsfrågan inte skriftliga. Arbetsgivarsidan föreföll öppen för en diskussion om att överlämna frågan till lokal reglering men påpekade att en sådan ordning innebar att man avtalade bort vad arbetstagarsidan redan uppnått i arbetstidsfrågan, något som SACO-S dock ansåg sig kunna godta. Tydligen fann dock SAV sedan att det på arbetsgivarsidan fanns en starkt negativ inställning till en lokal reglering av arbetstidsfrågorna. SAV ville också höra biskopsmötet om dessa frågor. Men biskopsmötet, som ägde rum i augusti/september 1990, hann inte ta ställning till frågan utan bordlade den.

SKPF:s företrädare poängterade för SACO:s förhandlingsledning att man ville få en lösning på prästernas övertidsfrågor och att man inte kunde biträda en avtalsuppgörelse om det inte kom till stånd en lösning på den utestående arbetstidsfrågan för präster.

Parterna gick sedan in i ett förhandlingsskede. SACO-S framförde ett muntligt förslag om att arbetstidsfrågorna skulle överlämnas till lokal reglering. SAV:s företrädare formulerade sedan ett skriftligt förslag. Förslaget innebar att lokala avtal skulle kunna träffas om olika arbetstidsfrågor. Men det innebar också ett förbud mot lokala avtal om gottgörelse för övertidsarbete. Det var oacceptabelt för arbetstagarsidan. B.B., som förhandlade för arbetstagarsidan, begärde förstärkning från SACO. Ytterligare en förhandlare, A.B., kopplades in för att biträda B.B.

Förhandlingarna fortsatte sedan genom att avtalsförslag utväxlades. SACO-S accepterade att lokala avtal inte fick träffas om gottgörelse för övertidsarbete. Däremot ströks det föreslagna förbudet mot lokala avtal om högre fridagstillägg än som anges i första avdelningen 18 §. SAV föreslog att den aktuella anmärkningen skulle införas.

Självfallet uppfattade arbetstagarsidan införandet av anmärkningen som en reglering av en materiell fråga. Det fanns ingen anledning att förhandla om något som gällt sedan 1987. Man var alltså överens om att inte tillåta lokala avtal om ersättning. Ersättningsfrågan reglerades i det centrala avtalet. Eftersom man var överens i sakfrågan fanns det inga invändningar mot att regleringen intogs i en anmärkning. Förhandlarna anmälde till SACO att övertidsfrågan var löst. Avtal träffades sedan.

SKPF gick sedan ut med information om det ingångna avtalet och redovisade då den inställning om avtalets innebörd som man nu har i målet. Ändringarna i AKT gjordes som en del i RALS och intogs i en underbilaga till RALS I den underbilagan var orden särskilt fridagstillägg understrukna. Understrykningen fanns med redan i de framlagda förslagen och har en särskild betydelse. Understrykningar används första gången ett begrepp förekommer i avtalet. När SAV, som sköter det redaktionella arbetet, sände över ett korrektur till arbetstagarsidan saknades dock understrykningen. B.G. upptäckte detta och påpekade det för SAV som åter tog in understrykningen.

SACO och SKPF fick sedan kännedom om att SAV reagerat och inte ville stå fast vid vad som överenskommits. Någon lösning av tvistefrågan har parterna inte kunnat nå.

Arbetstagarsidans inställning är i huvudsak följande. Det kan inte visas att någon gemensam partsavsikt funnits. Det är dock helt klart att SACO ville reglera den återstående övertidsfrågan. SACO menar att det skett genom anmärkningen i fråga. Anmärkningens ordalydelse talar för arbetstagarsidans ståndpunkt. Där talas om arbete utöver ordinarie arbetstid, d.v.s. något som enligt vedertaget ordbruk betecknas som övertidsarbete och är något annat än fridagstillägg enligt första avdelningen 18 §. Där finns dock angivet hur ersättningen skall beräknas och det är detta som hänvisningen dit avser. SAV företräddes av erfarna förhandlare, som inte skulle ha använt två olika uttryck, fridagstillägg och särskilt fridagstillägg, för samma sak och som måste ha insett vad arbetstagarsidan åsyftade. Arbetstagarsidan var införstådd med att arbetsgivarsidan med hänsyn till det motstånd mot övertidsersättning som fanns ville kalla ersättningen något annat och ge den en ovanlig och undanskymd placering. Arbetsgivarsidan borde ha klargjort sin inställning. Texten har arbetats fram av parterna gemensamt. En tolkning av bestämmelsen i enlighet med arbetstagarsidans inställning behöver inte leda till kostnadsökningar. Arbetet kan planeras så att övertid inte uppkommer och övertid som förekommer skall i första hand kompenseras med ledighet. L.S. är berättigad till den ersättning som arbetstagarsidan krävt för hans räkning.

Domskäl

Prästernas fackliga organisation har sedan länge önskat få till stånd regler om prästernas arbetstider och om övertidsersättning. Ett arbetstidsavtal för präster ingicks 1987 men någon generell rätt till övertidsersättning infördes inte därvid. En särskild form av ersättning infördes dock. En präst som under ett kvartal fullgjort full tjänstgöring på schemalagd fridag har efter kvartalets slut rätt till ersättning för varje sådan dag, fridagstillägg. En förutsättning för att tillägget skall utgå är att arbetet beordrats eller godkänts i efterhand. Fridagstillägg utgår inte om fridag senarelagts. Fridagstillägget utgår med gällande daglön förhöjd med 50 %. Regeln om fridagstillägg återfanns i 12 § i arbetstidsavtalet. I det mellan SAV och SACO 1991 ingångna kollektivavtalet angående löner och anställningsvillkor i övrigt för innehavare av kyrkliga tjänster (AKT) återfinns regeln om fridagstillägg i första avdelningen 18 §.

Tvisten i detta mål rör innebörden i en anmärkning som infördes i en annan avdelning i 1991 års avtal. I anmärkningen sägs att eventuell övertid utöver den för begränsningsperioden disponibla ordinarie arbetstiden för sådana arbetstagare för vilka fjärde avdelningen i dess helhet gäller ersätts med särskilt fridagstillägg enligt de regler som gäller för fridagstillägg i första avdelningen 18 §, om inte motsvarande arbetsperiod kompenseras med ledighet lika lång tid i en annan begränsningsperiod.

Parternas uppfattningar om innebörden kan i korthet beskrivas på följande sätt. Arbetsgivarsidan menar att anmärkningen inte innefattar någon materiell regel om rätt till ersättning utan endast en erinran om att fridagstillägg kan utgå enligt första avdelningen 18 § under de förutsättningar som där anges. I enlighet med denna inställning kan ersättning utgå för arbete under schemalagd fridag men inte för arbete under annan dag. Arbetstagarsidan menar däremot att anmärkningen innefattar en materiell regel som innebär en utvidgning av rätten till ersättning i förhållande till vad som tidigare gällt. Enligt denna mening utgår ersättning för arbetstid utöver den för begränsningsperioden disponibla arbetstiden även om det inte är fråga om arbete på schemalagda fridagar.

Stiftsadjunkten L.S. begärde att få ersättning för arbete som han utfört under 1991. SACO ställde sig bakom hans begäran och arbetsgivarsidan har väckt talan för att få fastställt att han inte har rätt till den begärda ersättningen. Det har inte i målet närmare redovisats hur ersättningen har beräknats. Men frågan om han har rätt till den begärda ersättningen är med hänsyn till hur parterna lagt upp sin talan helt beroende av om anmärkningen har den innebörd som arbetstagarsidan påstår eller den som arbetsgivarsidan påstår.

Bakgrunden till och genomförandet av avtalsförhandlingarna 1991 har belysts genom bl.a. vissa handlingar som utväxlats mellan avtalsparterna men främst genom de förhör upplysningsvis som hållits på begäran av arbetsgivarsidan med K.N., SAV, och S.A., Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, samt på begäran av arbetstagarsidan med ombudsmannen B.B., SKPF, och A.B., SACO.

Det faktiska händelseförlopp som föregick 1991 års avtalsförhandlingar är i allt väsentligt ostridigt mellan parterna och innefattade i huvudsak följande. Arbetstagarsidan hade sedan länge velat få en reglering av prästernas arbetstider och en rätt till övertidsersättning. Ett arbetstidsavtal ingicks 1987 och samtidigt infördes en begränsad rätt till ersättning, fredagstillägg, som under vissa förutsättningar utgår när arbete utförs på schemalagd fridag. För annat arbete utöver det överenskomna arbetstidsmåttet utgick inte ersättning. Parterna var dock överens om att fortsätta diskutera ersättningsfrågan men då, såvitt framgår av utredningen, endast frågan om ersättning för fullgörande av uppgifter i annans tjänst och alltså inte någon generell reglering av övertidsersättning. Arbetstagarsidans önskemål om införande av en rätt till övertidsersättning kvarstod dock. Men även arbetsgivarsidans motstånd mot sådan ersättning kvarstod.

Händelseförloppet under avtalsförhandlingarna 1991 är också i huvudsak ostridigt mellan parterna och det innefattade i huvudsak följande. Från arbetstagarsidan framfördes mot bakgrund av det motstånd som fanns mot en central reglering av rätten till övertidsersättning tanken att man skulle möjliggöra en lokal reglering av alla arbetstidsfrågor. SAV undersökte arbetsgivarsidans inställning till en sådan reglering men även en sådan reglering mötte motstånd. SAV lade därför fram ett förslag som innefattade ett förbud mot lokala avtal om gottgörelse för övertidsersättning. Därefter tillkom den omstridda anmärkningen. Det är också ostridigt att det därvid inte fördes några diskussioner om kostnadseffekter eller praktisk tillämpning. De skiljaktigheter som föreligger mellan parterna rör främst frågan hur deras företrädare i förhandlingarna uppfattade innebörden i anmärkningen.

De direkta partskontakterna under förhandlingarna förekom främst mellan K.N. och B.G. K.N. har uppgett att han tyckte sig ha klargjort för B.G. att någon ersättning för övertidsarbete inte kunde komma i fråga oavsett vad den kallades och att anmärkningen endast innebar en erinran om det fridagstillägg som fanns sedan tidigare. B.B. har uppgett att han uppfattade situationen så att man förde ut arbetstidsfrågorna som sådana till det lokala planet men att man genom anmärkningen åstadkommit en central reglering av rätten till övertidsersättning. Han har tillagt att det aldrig föll honom in att K.N. kunde ha uppfattat situationen på något annat sätt.

Av K.N:s och B.B:s utsagor framgår att de vid avtalets ingående hade olika uppfattningar om innebörden i anmärkningen och att det alltså i denna del inte förelåg någon gemensam partsavsikt. Det har inte heller någon av parterna påstått. Frågan blir därför närmast om några slutsatser kan dras av anmärkningens ordalydelse och avtalets konstruktion.

Vad gäller ordalydelsen kan till en början konstateras att den ersättning som omnämns i anmärkningen kallas fridagstillägg. Det måste onekligen uppfattas som något annat och mer inskränkt än vad som vanligen förstås med övertidsersättning. Anmärkningens placering i avtalets fjärde avdelning, där främst arbetstidsfrågor behandlas, talar emot att den skulle vara en materiell ersättningsregel, eftersom det i avtalets första avdelning finns ett särskilt kapitel om lönetillägg. Å andra sidan ger den beskrivning som anmärkningen innehåller av den tid för vilken ersättningen utgår - arbetstid utöver den för begränsningsperioden disponibla arbetstiden - intryck av att det är övertidsersättning som avses, något sort) dock i viss mån förtas av hänvisning till reglerna i första avdelningen 18 §. Anmärkningen framstår också som onödigt komplicerad om den var avsedd endast som en erinran om reglerna i första avdelningen 18 §. Anmärkningen framstår alltså som oklar. Med hänsyn till vad som framkommit måste båda avtalsparterna anses ha ett ansvar för denna oklarhet. Enligt arbetsdomstolens mening talar avtalets struktur och anmärkningens ordalydelse trots denna oklarhet för arbetsgivarsidans ståndpunkt utan att för den skull utesluta den tolkning son) arbetstagarsidan hävdar i målet.

Som redan framgått hade avtalsparterna vid kollektivavtalets ingående olika uppfattningar om anmärkningens innebörd. Frågan blir då, när någon helt bestämd slutsats inte heller kan dras av ordalydelsen, vem som bör bära ansvaret för att avtalet kom att ingås trots att dessa skilda uppfattningar förelåg. I detta sammanhang finns det anledning att återkomma till vad som tidigare nämnts.

Arbetstagarsidan hade sedan länge krävt men arbetsgivarsidan bestämt motsatt sig att en rätt till övertidsersättning infördes och parternas inställning i denna fråga förändrades såvitt utredningen visar inte i samband med 1991 års avtalsförhandlingar, även om inställningen på arbetsgivarsidan till att tillåta en lokal reglering undersöktes. Det nya i avtalet gavs formen av en anmärkning, vars ordalydelse och placering enligt vad som sagts i det föregående talar för arbetsgivarsidans ståndpunkt. Några diskussioner om kostnadseffekter fördes inte, trots att ett införande av rätt till övertidsersättning otvivelaktigt kunde medföra avsevärda kostnadsökningar. Mot bakgrund av dessa omständigheter kan det inte sägas att arbetsgivarsidans företrädare borde ha insett vilken uppfattning arbetstagarsidans företrädare hyste. Arbetstagarsidans företrädare kan däremot mot bakgrund av samma omständigheter inte anses ha haft befogad anledning att utgå från att arbetsgivarsidan delade arbetstagarsidans uppfattning om anmärkningens innebörd. Arbetstagarsidan borde därför ha klargjort sin uppfattning för att övertyga sig om att den överensstämde med motpartens. Detta gjordes inte. Med hänsyn till det nu anförda bör arbetstagarsidan bära ansvaret för den oklarhet som uppkommit och försteg alltså ges åt arbetsgivarsidans tolkning. Av det hittills anförda följer att arbetsgivarsidans talan skall bifallas.

Vid denna utgång bör arbetstagarsidan ersätta arbetsgivarsidans rättegångskostnader.