AD 1993 nr 144

Svenska Pappersindustriarbetareförbundet

mot

Sveriges Skogsindustriförbund och SCA Ortviken Aktiebolag i Sundsvall.

Bakgrund

Ortviken har 1000 anställda, varav 800 är pappersarbetare och organiserade i förbundets avdelning 16. Förbundets medlem B.L., är 48 år och har arbetat för SCA i 25 år. Han har sedan 1985 arbetat på Ortviken. På grund av ett eksem, som klassats som arbetsskada, förflyttades B.L. till förråd 04, där han arbetat de senaste tre åren. Den 28 september 1992 avbröt Ortvikens säkerhetschef J.W. ett inköp av några flaskor sprit B.L. avsåg göra av en tysk lastbilschaufför. Det framkom att B.L. på Örtviken vid tre tidigare tillfällen köpt sprit av utländska lastbilschaufförer. På grund av det inträffade sades B.L. upp från sin anställning den 16 oktober 1992. På begäran av förbundet utvecklade Örtviken skriftligen skälen för uppsägningen enligt följande.

"Redovisning av skäl för vårt beslut att säga upp /./ B.L. p.g.a. personliga skäl.

Skälet är L:s handel med alkoholhaltiga drycker på arbetsplatsen. Detta bryter mot företagets ordningsföreskrifter samt alkoholpolicy. L har därmed förbrukat det förtroendekapital och den förtroendeställning en förrådsman har i sitt arbete med stora värden och kundkontakter.

Detta är ett brott mot anställningsavtalet och vi betraktar det som grov misskötsamhet och L har därmed förbrukat det ömsesidiga förtroende ett anställningsavtal bygger på."

Yrkanden

SPIAF har yrkat att arbetsdomstolen ogiltigförklarar uppsägningen av B.L. samt förpliktar Örtviken att till B.L. utge allmänt skadestånd med 60 000 kr jämte ränta på detta belopp enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

Svarandena har bestritt bifall till käromålet. Endast yrkad ränta har vitsordats såsom i och för sig skälig.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Till utvecklande av sin talan har parterna i huvudsak anfört följande.

SPIAF

Totalt arbetar 15 personer i Ortvikens förråd, varav hälften i förråd 04. B.L. hade på förrådet ansvaret för in- och utlämning av pallar och gastuber. Han arbetade huvudsakligen som truckförare och lastade och lossade de lastbilar som kom till företaget. Han körde även ut gods på beställning inom Ortvikens område. De kemikalietransporter som anländer till Örtviken förs till två ställen, antingen till det s.k. smetköket eller till ett intag nära förråd 04. En stor del av kemikalietransporterna kommer från Tyskland. De chaufförer som inte vet vart de ska på företagets område hänvisas av vakten till förrådet för vidare information. De tyska chaufförerna åker som regel till förrådet omkring kl. 12.00 för att låna telefon och eventuellt för att duscha. Vid den aktuella händelsen den 28 september 1992 körde en tysk chaufför en last polymin till intaget bredvid förrådet. Chauffören kom sedan in i förrådet och frågade om han fick låna telefon samt om någon var intresserad av att köpa sprit. B.L. och tre av hans arbetskamrater befann sig då på ett av kontoren. Av de närvarande arbetstagarna ville B.L. och ytterligare en person köpa sprit. B.L. var intresserad av att köpa en flaska absolut vodka och en flaska whiskey. Efter det att chauffören ringt sitt samtal hämtade han en kartong från lastbilen och ställde den på en bänk i förrådet. Chauffören tecknade åt B.L. var kartongen stod och gick sedan in i köket, troligen för att få betalt. B.L. tog då kartongen och ställde in den i ett skåp. När han gjort detta dök Ortvikens säkerhetschef, J.W., upp och ville titta i kartongen. Därefter gick J.W. och pratade med chauffören, som sedan tog kartongen och åkte från Ortviken. J.W. kallade därefter på inköpschefen K.A.K. och förstemannen vid förrådet B.Ö.

Företaget satte sedan igång ett uppsägningsförfarande. B.L. underrättades den 30 september 1992 om uppsägning och sades upp den 16 oktober samma år. Förbundets avdelning 16 gjorde gällande att uppsägningen var ogiltig. På begäran fick förbundet skälen till uppsägningen skriftligen. Vad gäller påståendet att B.L., handlat med alkoholhaltiga drycker, så vidgår B.L. att han vid tre tidigare tillfällen vid vardera tillfälle köpt en flaska sprit för eget bruk. Den 28 september 1992 avbröts inköpet av säkerhetschefen. När det gäller Ortvikens påstående att B.L., agerande bryter mot företagets ordningsföreskrifter, så finns i kollektivavtalets sådana föreskrifter inget nämnt om alkohol, detsamma gäller de lokala ordningsföreskrifterna. Det anförs vidare att B.L:s köp av sprit skulle strida mot företagets alkoholpolicy. Denna policy är antagen centralt för hela SCA-koncernen och dess syfte är att motverka och förebygga missbruksproblem på arbetsplatserna. Facket och arbetsledningen skall gemensamt verka för en nykter arbetsplats och hjälpa och stödja arbetstagare med missbruksproblem. Alkoholpolicyn innebär bl.a. att den anställde inte får ta med alkohol till eller förtära alkohol på arbetsplatsen. Något särskilt handlingsprogram, som anges i policyn, har inte utarbetats på Ortviken. Det har vidare angetts att B.L. genom sina spritinköp förbrukat sitt förtroendekapital och den förtroendeställning han hade som förrådsman. Enligt förbundets mening innebar B.L:s arbete inte någon förtroendeställning i företaget. Han lastade och lossade varor utan att ha några kundkontakter och han hade heller inte något ekonomiskt ansvar för förrådet. De personer han träffade var speditörernas chaufförer. B.L. har inte före uppsägningen varnats av Ortviken att befattning med smuggelsprit kunde innebära uppsägning. Frågan om förbud att köpa sprit av utländska chaufförer har inte tagits upp på förrådets kontaktträffar.

Det som inträffat utgör inte saklig grund för uppsägning av B.L. För det fall att saklig grund skulle befinnas föreligga borde Ortviken sökt omplacera B.L. Denne skulle ha kunnat vara kvar på den skyltverkstad där han arbetat efter händelsen eller placerats i skyddsgruppen, där personer med arbetshinder arbetar.

SSIF och Ortviken

B.L. kom i sitt arbete som förrådsman i kontakt med gods för stora värden och med både leverantörer och speditörer. B.L. var på det sättet företagets ansikte utåt och en person som företaget måste kunna ha förtroende för. Det är dessutom endast förrådspersonalen, dess chef och ytterligare några få personer som har nycklar till förrådet. Under de senaste åren har rykten gått på Ortviken att B.L. handlat smuggelsprit av utländska chaufförer. Inga andra namn än B.L:s har nämnts i dessa rykten. För att komma till rätta med detta har Ortviken talat med utländska chaufförer och dessutom vid åtminstone en kontaktträff utdelat en indirekt varning till B.L. utan att hans namn nämndes. Trots detta och då det är helt klart att det var förbjudet att handla sprit på Ortviken inträffade den aktuella händelsen den 28 september 1992.

Det var inte någon tillfällighet att lastbilen kördes till förrådet. Någon annan anledning än att sälja sprit till B.L. fanns inte. Lastbilarna brukar inte som regel köras till förrådet utan chaufförerna vet vart de ska inom området. Vid det aktuella tillfället inhandlade B.L. sex flaskor sprit i en kartong. När B.L. ställde in kartongen i ett skåp kom säkerhetschefen J.W. in i förrådet. Denne hade mot bakgrund av de rykten som gick under en längre tid haft förrådet under särskild observation. J.W. frågade ut både chauffören och B.L., vilka båda bekräftade affären. Därefter kallade J.W. på K.A.K. och B.Ö. Medan detta skedde tog chauffören kartongen med sprit och försvann från Ortviken. Vid det förhör som därefter hölls med B.L., erkände denne att han vid flera tidigare tillfällen köpt sprit av utländska chaufförer. Genom denna brottsliga verksamhet bröt B.L. mot de ordningsregler som gällde och som utdelas till nyanställda. B.L. bröt också genom sitt agerande mot anställningsavtalet och SCA:s alkoholpolicy. Alkoholpolicyn har utarbetats gemensamt av SCA:s företagsledning och de fackliga organisationerna samt utgör en del av de gällande ordningsföreskrifterna. I alkoholpolicyn anges att ingen alkohol får förekomma på arbetsplatsen. Detta innebär samtidigt att det är förbjudet att handla med alkohol på samma plats. Genom den brottsliga verksamhet B.L. ägnat sig åt har företaget tappat förtroendet för honom. Ortvikens anseende har genom de tidningsskriverier som varit i anledning av spritinköp på företagets område skadats. Enligt företagets mening föreligger saklig grund att säga upp B.L. Det kan inte vara skäligt att kräva att Ortviken skall omplacera B.L. Örtviken stod vid tillfället också i begrepp att genomföra personella neddragningar. Det saknas dessutom för dagen en befattning att omplacera B.L. till.

SPIAF

Förbundet har genmält att man inte känner till de ordningsföreskrifter som arbetsgivarsidan påstår utdelas till nyanställda.

Utredningen i arbetsdomstolen

Parterna har åberopat viss skriftlig bevisning. Arbetsgivarsidan har därvid vid huvudförhandlingen ingett och åberopat ett häfte "Till den nyanställde" innehållande bl.a. ordningsregler för Ortviken i vilka utsägs att det inom fabriksområdet inte är tillåtet att utöva handel med sprit.

Partsförhör under sanningsförsäkran har hållits med B.L. samt vittnesförhör med J.K., J.Ö., C.E., G.P., K.A.K., J.W. och B.S. Dessa har sammanfattningsvis anfört följande.

B.L. Han hade som arbetsuppgift på förrådet att ta hand om pallar från ASG och gastuber från AGA. Dessutom körde han materiel från förrådet ut på Ortvikens område. Han lastade och lossade också i stort sett alla de lastbilar som kom till förrådet med styckegods och vira. I sitt arbete med lastning och lossning kom han i kontakt med speditörer, bilbud och postens chaufförer men inte med några av Ortvikens kunder. Flera av de utländska chaufförerna besöker förrådet. De kommer ungefär en gång i veckan. Vid tre tillfällen före den 28 september 1992 köpte han sprit av dessa chaufförer. Vid vart och ett av dessa tillfällen köpte han en flaska absolut vodka för 180 kr. Han handlade inte av samme chaufför. Vid dessa tre tillfällen handlade även andra anställda av chaufförerna. Den 28 september 1992 kom en tysk chaufför in på förrådet och bad att få låna telefonen. Chauffören frågade samtidigt om någon var intresserad av att köpa sprit. Han själv och en arbetskamrat sade att de var intresserade av att köpa två flaskor var. Han gick därefter ut i förrådet. Chauffören, som lämnat förrådet en stund, kom in igen med en kartong som han ställde ifrån sig och pekade ut för honom. B.L. tog kartongen som innehöll fyra flaskor och ställde in denna i ett gemensamt skåp avsett för ytterkläder. Skåpet saknade lås. Han avsåg därefter att betala chauffören. J.W. kom då in i förrådet och bad att få titta i kartongen. J.W. öppnade inte denna utan bara kände snabbt i den. Därefter frågade J.W. om han avsäg att köpa spriten, vilket han bejakade. På fråga om han visste att det var olagligt svarade han att han inte visste det. J.W. pratade sedan med chauffören och gick därefter för att ringa. Chauffören kom då till honom och bad att få tillbaka kartongen. Han försökte fullfölja köpet men chauffören nekade, tog kartongen och åkte därpå från Ortviken. K.A.K. och Bertil Oman kom sedan till platsen. Han förnekade viol den utfrågning som följde att lyan sålt sprit till anställda på Ortviken och sade att han endast köpt för eget bruk. Det sades till honom att det gick rykten att han ägnade sig åt försäljning av sprit. Det hela avslutades med att K.A.K. skulle prata med sina överordnade och att J.W. skulle skriva en rapport.

Han har aldrig sett de ordningsregler som påstås utdelas till nyanställda. Inte heller har han sett den skriftliga alkoholpolicyn. Han kände däremot till att en s.k. ALNA-grupp fanns på Ortviken och hade sett några skrifter om narkotika och HIV. Han hade också hört att man inte fick dricka alkohol på eller komma berusad till arbetsplatsen. Han kände inte till att det var förbjudet att köpa sprit av de utländska chaufförerna och inte heller att han var misstänkt för att sälja sprit till andra anställda. Han visste inte heller att det rörde sig om smuggelsprit. Det har vid de kontaktträffar han närvarat vid inte talats om något förbud att köpa sprit från de utländska chaufförerna. Han känner till att anställda har fortsatt att köpa sprit efter det att han blev uppsagd.

J.K.: Han är vice ordförande i förbundets avdelning 16 på Ortviken och sysslar bl.a. med frågor om alkohol på arbetsplatsen. Den alkoholpolicy, som han ställer sig bakom, utarbetades av en ensamutredare på SCA:s huvudkontor. Mycket av innehållet är taget från ALFA stiftelsens program. Efter det att policyn godtagits av SCA:s VD och arbetsområdescheferna, togs den även i förbundets arbetsutskott. Därefter informerades koncernens referensgrupper. Det holdingbolag i vilket Ortviken ingår utgör en sådan grupp. B.L:s agerande strider mot denna policy. Alkoholpolicyn har emellertid inte förhandlats och är därför inte några ordningsföreskrifter. Det arbete som tidigare lagts ned på drogfrågor på Ortviken, t.ex. vad gäller ALNA-programmet, har gjorts gemensamt av företagets ledning och facket. Vad gäller frågan om inköp av sprit från utländska chaufförer så har Ortvikens ledning dock agerat utan att informera facket, trots att man känt till företeelsen under flera år. Efter det att han fick problemet presenterat för sig talade han med anställda på företaget och fick klart för sig att förfarandet, fast mängderna sprit var små, var mycket vanligt förekommande. För dagen är emellertid p.g.a. denna process denna aktivitet mycket liten då varken anställda eller chaufförer törs agera. Det har alltid varit en regel på Ortviken att det inte är tillåtet att dricka alkohol på eller införa sprit till arbetsplatsen. Det finns emellertid inga bestämmelser om inköp av alkohol på arbetsplatsen i de gällande ordningsföreskrifterna. Såvitt han förstår har säkerhetschefen på Ortviken J.W. bedrivit en polisiär verksamhet mot B.L., vilket måste vara helt fel sätt att angripa alkoholfrågor på arbetsplatsen och direkt strider mot vad som står angivet ALNA-programmet. Han är själv med och informerar nyanställda. Det häfte Ortviken presenterat som en skrift som utdelas till de som nyanställs är en gammal skrift som inte har delats ut sedan 1985-87. Innehållet är i stora stycken inaktuellt. Det papper som för närvarande ges till nyanställda innehåller inget om handel med sprit. Den folder som innehåller den aktuella alkoholpolicyn är sedan länge slut.

Vad gäller frågan om omplacering av B.L., så skulle denne kunna arbeta på den skyltverkstad där han senast var placerad. Verkstaden har mycket att göra då hela fabrikers skall ommärkas. Det finns så vitt han förstår inga andra intresserade till det arbetet. Ortvikens skyddsgrupp är heller inte fullbesatt.

J.Ö.: Han arbetade på förrådet åren 1989-1992 och var kontaktombud där åren 1991-1992. Vid de kontaktträffar han närvarade vid togs inte frågan om spritinköp från chaufförer upp. Han minns heller inte att frågan togs upp utanför protokollet. Han har dock hört rykten att chaufförer sålde sprit.

C.E.: Han arbetade på förrådet åren 1988-1992. Under denna tid närvarade han vid förrådets kontaktträffar ungefär tre till fyra gånger per år. Vid dessa kontaktträffar togs alkoholpolicyn inte upp och inte heller frågan om spritinköp av utländska chaufförer. De protokoll han erhöll efter träffarna tyckte han speglade vad som behandlats på träffarna. Han har själv sett anställda på förrådet köpa sprit av chaufförer. Själv har han dock inte köpt något. Ingen chaufför har frågat efter B.L.

G.P.: Han började på Ortvikens förråd 1988. Det sista året har han haft ett fackligt uppdrag som kontaktombud på förrådet. Han känner inte till SCA:s alkoholpolicy och heller inte att anställda köper alkohol av utländska chaufförer. Vid ett tillfälle i fjol sommar avböjde han dock ett förslag från en chaufför att köpa sprit. De rykten som ändå gått om spritinköp har inte gällt B.L. Han har närvarit vid alla förrådets kontaktträffar utom två. Vid de träffar där han närvarat har alkoholpolicyn inte berörts. Det har vid dessa träffar över huvud taget inte diskuterats några alkoholfrågor.

K.A.K.: I och med att B.L. hade nyckel till förrådet innehade B.L. en förtroendeställning inom företaget. Förtroendeställningen kom också av att B.L. tog emot varor från leverantörer, vilket innefattade att B.L. skulle skriva under fraktsedlar och kontrollera skador på varorna. B.L. var i detta hänseende företagets ansikte utåt. Vid de kontaktträffar som hölls var K.A.K. ordförande. Frågan om handel med sprit togs upp vid en sådan träff i början av oktober 1991. Han talade då "off the record", utanför protokollet. Anledningen till detta var att han ville slippa att utpeka någon i skrift och att han tyckte att förrådet borde kunna lösa detta problem internt. Ambitionen var att få slut på vissa företeelser som inträffat på förrådet. Ryktet sade nämligen att någon köpte sprit av utländska chaufförer. Dessutom hade batterier försvunnit och brister fanns i datasäkerheten. Han kunde inte peka ut någon i personalen som misstänkt för detta. Den 28 september 1992 blev han kallad till förrådet av J.W. Det kom vid förhöret med B.L. fram att B.L., den dagen hade köpt sprit av utländska chaufförer, och även hade gjort så vid tidigare tillfällen. B.L. sade dock att han inte hade sålt sprit till anställda på SCA. Vid två tillfällen i tiden före den 28 september 1992 hade Ortviken bett leverantörer stoppa de chaufförer som sålde sprit på företagets område.

J.W.: Han är säkerhetschef på Ortviken. Tiden före den 28 september 1992 hade inköpschefen K.A.K. och huvudskyddsombudet R.G. meddelat honom att ihärdiga rykten gick att utländska chaufförer sålde smuggelsprit på förrådet. K.A.K. nämnde att ryktet innehöll B.L:s namn. Efter detta såg han vid några tillfällen att personer rörde sig runt kemikalietransporterna, bland dessa B.L., men så fort han närmade sig så försvann alla. Den 28 september 1992 fick han ett meddelande att något var på gång vid förrådet. Han såg att en kemikaliebil stod parkerad utanför ingången till förrådet. Chauffören tog med sig en kartong från lastbilen när han gick in på förrådet. När han själv kom in på förrådet hade just B.L. låst in något i sitt skåp. Han bad B.L., att få titta i skåpet. B.L. låste utan att tveka upp skåpet. I en kartong fanns sex flaskor sprit, som B.L. sade sig ha köpt av chauffören. Han sade åt B.L. att de måste tala vidare om saken och gick sedan in i det pausrum där chauffören satt. Efter viss tvekan bekräftade chauffören att han sålt spriten. Därefter ringde han till K.A.K. och sade att hån ertappat B.L., med att köpa sprit av en chaufför. Under detta samtal återtog chauffören kartongen med sprit och lämnade platsen. Efter det att K.A.K. och Bertil Oman hade kommit till platsen talade man om det inträffade i pausrummet. B.L. försökte inte dölja någonting utan sade att han köpt spriten och tidigare vid fler än två tillfällen gjort liknande affärer. B.L. förnekade dock att han sålt spriten vidare. För några dagar sedan berättade dock en person som vill vara anonym att han köpt sprit av B.L.

Uppgiften att de ordningsregler som Ortviken ingett, utdelas till nyanställda har han fått av personalchefen Å.G.

B.S.: Hon är förrådsförvaltare på Ortviken. Hon hade hört rykten att B.L. köpte sprit från utländska chaufförer. Vid en kontaktträff i oktober 1991 togs frågan om spritinköp upp utanför protokollet. Anledningen till att man inte ville ha frågan i protokollet var att Ortviken inte ville peka ut någon om det inte samtidigt fanns bevis. K.A.K. var upprörd över spritinköpen och sade att det var förbjudet att göra sådana. Hon minns inte ordalydelsen och heller inte hur de närvarande reagerade.

Domskäl

I målet är utrett att B.L. den 28 september 1992 på sin arbetsplats försökte köpa två flaskor sprit av en utländsk lastbilschaufför samt att han vid tre tidigare tillfällen köpt sprit - en flaska vid vardera tillfället - på motsvarande sätt. Frågan i målet gäller huruvida B.L:s befattning med sprit på sin arbetsplats utgör saklig grund för uppsägning.

Även om det inte kan anses tillförlitligen utrett att inköp av sprit från utländska chaufförer på arbetsplatsen förbjudits i av företaget fastställda ordningsföreskrifter, måste det stå klart för envar att ett sådant förfarande är otillbörligt. Härtill kommer att förfarandet klart strider mot företagets alkoholpolicy, något som B.L. får anses ha varit medveten om. B.L. har mot bakgrund av vad som nu anförts gjort sig skyldig till misskötsamhet.

Arbetsdomstolen har då misskötsamhet konstaterats att bedöma dels graden av misskötsamheten, dels vilka slutsatser på grund av det inträffade som kan dras om lämpligheten av fortsatt anställning. Vid denna bedömning skall beaktas att B.L. har varit anställd 25 år hos SCA och att det rör sig om spritinköp vid ett fåtal tillfällen och om ringa mängder. B.L:s påstående att han köpt spriten enbart för eget bruk har inte vederlagts. Vid bedömningen bör också vägas in att det inte är visat att B.L. varnats för att sådan befattning med sprit som det här gäller kunde leda till uppsägning. Ortviken har istället reagerat mot B.L:s beteende genom att direkt säga upp honors. I bedömningen bör också vägas in det förhållandet att Ortviken genom B.L:s beteende inte drabbats av någon omedelbar skada och att B.L. som förrådsman, enligt arbetsdomstolens mening, inte kan sägas ha innehaft en förtroendeställning inom företaget.

Vid en sammanfattande bedömning finner arbetsdomstolen att det inträffade inte kan anses utgöra grov misskötsamhet och inte heller kan innebära att B.L. genom sitt agerande blivit olämplig att kvarstå i sin anställning vid företaget. Ortviken har därför inte haft saklig grund för att säga upp B.L. Förbundets talan rörande ogiltigförklaring av uppsägningen skall därför bifallas.

Vid denna utgång är Ortviken skadeståndsskyldig gentemot B.L. Med hänsyn till att B.L. genom sitt klandervärda beteende medverkat till den uppkomna situationen finner arbetsdomstolen skäligt att bestämma skadeståndet till 40 000 kr.

Arbetsgivarparterna skall utge ersättning för rättegångskostnader. Om beloppets storlek råder ingen tvist.