lagen.nu

AD 1993 nr 160

En arbetsgivare omplacerade en arbetstagare till nya arbetsuppgifter. Arbetsgivaren hade uppfattningen att arbetstagaren var skyldig att utföra de nya uppgifterna. Arbetstagaren och hans organisation hyste motsatt uppfattning men tolkningsföreträde enligt 34§ medbestämmandelagen utövades inte. Fråga om arbetstagaren kunde anses skild från sin anställning genom omplaceringsbeslutet.

Handelsanställdas förbund

mot

Soldathemsföreningen i Linköping.

Mellan Handelsanställdas förbund (förbundet) och Soldathemsföreningen i Linköping (föreningen) gäller kollektivavtal, s.k. hängavtal, dels till ett kollektivavtal mellan Handelns Arbetsgivareorganisation Centrala Gruppen (HAO CG) och förbundet avseende tjänstemän dels till ett kollektivavtal, Tariffavtal D och DK, mellan HAO CG och förbundet, i målet benämnt arbetaravtal.

Förbundets medlem J.G. anställdes 1986 av föreningen som ekonomiansvarig. I mars 1992 kallade föreningen förbundets avdelning 16 till en förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen. Anledningen till detta var att föreningen ville omplacera J.G. till ett arbete som föreståndare för en av föreningen driven kiosk. Lokal och central förhandling hölls utan att enighet kunde nås. Föreningen meddelade att man avsåg att genomföra den planerade omplaceringen. J.G. uppmanades att den 18 maj 1992 börja arbeta i kiosken. Han kom emellertid inte att utföra något sådant arbete och han har sedan dess inte utfört något arbete åt föreningen, bortsett från att han under några timmar den 19 maj 1992 utförde en del redovisningsarbete.

Förbundets avdelning 16 begärde sedan vid två tillfällen förhandling med föreningen. Förhandlingarna skulle enligt framställningarna hållas den 15 respektive den 22 juni 1992. Någon företrädare för föreningen inställde sig dock inte vid dessa tillfällen.

Förbundet har väckt talan mot föreningen och gjort gällande i första hand att J.G. blivit avskedad utan att det förelegat grund för denna åtgärd och i andra hand att föreningen brutit mot turordningsreglerna när J.G. skilts från sin anställning. Förbundet har vidare gjort gällande att J.G. inte erhållit den semesterersättning som han är berättigad till samt att föreningen i strid mot gällande kollektivavtal gjort sig skyldig till förhandlingsvägran.

Förbundet har yrkat att föreningen förpliktas att utge till J.G.

1. ekonomiskt skadestånd motsvarande lön med 13 151 kr i månaden från den 20 maj 1992 till dagen för huvudförhandlingen i målet jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 20 juni 1992 på 13 151 kr och därefter från den 20 i varje månad på då förfallet belopp tills betalning sker,

2. allmänt skadestånd med 60 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning tills betalning sker och

3. semesterersättning med 26 980 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 1 juli 1992 tills betalning sker samt

till, förbundet

allmänt skadestånd med 40 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning tills betalning sker.

Föreningen har medgett yrkandet om semesterersättning och ränta därpå men bestritt övriga yrkanden även om beloppet 13 151 kr per månad och ränteyrkandena vitsordats som skäliga i sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader. Till utveckling av talan har parterna anfört följande

Förbundet

I förhållande till förbundet är föreningen bunden av två olika kollektivavtal, nämligen ett tjänstemannaavtal och ett arbetaravtal. Föreningen är också bunden av kollektivavtal i förhållande till Hotell- och Restauranganställdas Förbund.

Föreningen, som är en ideell förening, anordnar i första hand fritidsaktiviteter för de värnpliktiga vid regementena 14 och A 1 såsom kurser, filmvisning, cafeteria, bibliotek m.m. Föreningen utför också mot betalning vissa tjänster åt regementena. Den driver även en kiosk, "91:an".

J.G. anställdes 1986 som ekonomiansvarig på föreningen. Han hade till uppgift att sköta bokföring, fakturering, redovisning och löneutbetalningar. Lönebidrag har utgått under hela den tid J.G. arbetat åt föreningen. Hans anställningsvillkor regleras i tjänstemannaavtalet. Under samma avtal faller föreningens föreståndare A.L. anställd 1986, och receptionisten K.P. dotter till A.L. och anställd 1990. Övriga anställda, ett tiotal personer, faller under något av de andra kollektivavtal som föreningen är bunden av.

I föreningens kiosk arbetade fyra personer, av vilka en var föreståndare.

Deras anställningsvillkor regleras i förbundets arbetaravtal med föreningen. I kioskföreståndarens uppgifter ingår endast visst begränsat administrativt arbete och i övrigt arbete som kioskbiträde.

I mars 1992 kallade föreningen förbundets avdelning 16 till en förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen angående omplacering av J.G. Dessförinnan hade föreningen med J.G. tagit upp frågan om en omplacering av honom, varvid han bestämt tackat nej. Vid förhandlingen uppgav föreningen att J.G:s arbetsuppgifter hade minskat och att en omorganisation skulle göras. En del av J.G:s arbetsuppgifter skulle försvinna och de som kvarstod skulle delas mellan föreståndaren och receptionisten. Föreningen ville omplacera J.G. till befattningen som kioskföreståndare. Den ordinarie kioskföreståndaren var vid den tiden föräldraledig.

Arbetstagarsidans inställning vid den lokala förhandlingen den 2 mars 1992 var att J.G. inte var skyldig att arbeta som kioskföreståndare, eftersom kioskföreståndarens arbetsuppgifter föll under ett annat kollektivavtal än det som var tillämpligt på honom. Arbetstagarsidan ansåg också att det förelåg en arbetsbristsituation och att turordningsreglerna därför skulle tillämpas. Tjänstemannaavtalet var tillämpligt på J.G., föreståndaren och receptionisten. Föreståndaren skulle undantas från turordningen. I samma turordningskrets skulle därför endast J.G. och receptionisten ingå och receptionisten, som hade kortare anställningstid än J.G. var den som borde ha blivit föremål för åtgärder. Föreningens företrädare vidhöll att man hade rätt att omplacera J.G. och någon enighet nåddes inte.

Vid den centrala förhandlingen den 15 april 1992 vidhöll arbetstagarsidan sina tidigare ståndpunkter. Dessutom anfördes omständigheter av mer personligt slag mot en omplacering. Detta var ett försök att få föreningen att tänka om.

Den 15 maj 1992, som var en fredag, fann J.G. ett arbetstidsschema på sitt bord på arbetsplatsen. Det hade lagts där av A.L. som också hade skickat schemat till avdelningen. Av arbetstidsschemat framgick inte vem som skulle arbeta med vad, så J.G. kunde inte utläsa vad som skulle gälla för hans del.

Måndagen den 18 maj 1992 gick J.G. till sin arbetsplats på kontoret. A.L. sade till honom att det inte fanns arbete för honom på kontoret och uppmanade honom att gå till kiosken. J.G. svarade att han inte var skyldig att arbeta i kiosken och frågade vad han skulle göra. A.L. sade då åt honom att gå hem. Samma dag lämnade J.G. ett skriftligt meddelande. I detta skrev han att "På grund av att mina arbetsuppgifter har avskaffats är jag tvungen att tacka nej till omplaceringen".

Tisdagen den 19 maj 1992 infann sig J.G. på kontoret och utförde vissa arbetsuppgifter där. Sedan skickades han åter hem.

Redan den 18 maj 1992 anmälde J.G. till sin fackliga organisation vad som skett. I ett brev dagtecknat den 21 maj 1992 och ställt till föreningen begärde avdelningen lokal förhandling. I brevet gjordes gällande att J.G. var avvisad från sin arbetsplats. Vidare föreslogs att förhandlingen skulle äga rum den 15 juni 1992 kl. 14.00 hos avdelningen. I ett brev dagtecknat den 11 juni 1992 svarade föreningen att J.G. inte avvisats från arbetsplatsen och att det därför inte förelåg förutsättning för förhandling. Ingen företrädare för föreningen kom till den utsatta förhandlingen.

Den 15 juni 1992 skrev avdelningen ett nytt brev till föreningen. I det brevet gjordes också gällande att föreningen hade förhandlingsvägrat. Avdelningen föreslog att förhandling skulle hållas hos avdelningen den 22 juni 1992 kl. 14.00. I ett brev dagtecknat den 16 juni 1992 svarade föreningen på nytt att J.G. inte hade avvisats från arbetsplatsen och att det inte fanns förutsättning för förhandling. Inte heller den 22 juni 1992 inställde sig någon företrädare för föreningen.

Efter den 19 maj 1992 har J.G. inte arbetat. Han har inte erbjudits något annat arbete än det som kioskföreståndare. Han har fått ersättning från arbetslöshetskassan.

Förbundet gör sammanfattningsvis gällande följande. En arbetstagare är endast skyldig att utföra arbete inom det tillämpliga kollektivavtalsområdet. Det är en yttre gräns för arbetsskyldigheten. En ytterligare begränsning kan särskilt för tjänstemän göras i det enskilda anställningsavtalet. Arbetsgivaren har alltså inte rätt att genom en ensidig åtgärd under bestående anställning omplacera en arbetstagare utanför kollektivavtalets tillämpningsområde. Sker det ändå innebär det ett skiljande från en anställning och ett erbjudande om en annan anställning. Förbundet gör gällande att J.G. avskedades genom föreningens beslut om omplacering eller i vart fall genom att han skickades hem den 18 och 19 maj 1992. Avskedandet har skett utan att det förelegat ens saklig grund för uppsägning och föreningen har ådragit sig skadeståndsskyldighet. Föreningen har också gjort gällande att det förelåg saklig grund i form av arbetsbrist för att skilja J.G. från anställningen. Förbundet gör därför i andra hand gällande att föreningen brutit mot turordningsreglerna och ådragit sig skadeståndsskyldighet genom att skilja J.G. från anställningen, trots att J.G. har tillräckliga kvalifikationer för de kvarvarande arbetsuppgifterna och receptionisten hade den kortare anställningstiden av dem. Enligt förbundets mening har föreningen vidare gjort sig skyldig till två uppenbara fall av förhandlingsvägran och därigenom ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot förbundet.

Föreningen

Soldathemsföreningen i Linköping är en ideell förening med uppgift att skapa en positiv och meningsfull fritid för värnpliktiga inom Linköpings garnison. Antalet värnpliktiga i Linköping uppgick i maj 1992 till 2 000-2 500 men är nu större. Föreningens styrelse består av åtta ordinarie ledamöter och tre suppleanter samt två representanter för garnisonen. Verksamheten finansieras av bl.a. intäkter från den egna verksamheten såsom café, kiosk, studieverksamhet och tjänster åt garnisonen samt bidrag från kyrkor, samfund, fonder och militära myndigheter. Ibland har även lönebidrag utgått. A.L. är anställd som chef, föreståndare, för soldathemmet. Föreningen har nu 13-14 anställda, varav sju på deltid.

I slutet av 1980-talet bestämdes att föreningen skulle ta över regementets markententeriservice, d.v.s. kiosk och kafé. Detta krävde ombyggnader som bekostades genom upplåning. Räntekostnaderna uppgick under ett år till mer än en halv miljon kronor. Dessa kostnader kunde föreningen inte bära och föreningen vände sig till Militärbefälhavaren för att utverka ett bidrag till kostnaderna. För att bidrag skulle utgå krävdes att föreningens verksamhet skulle ses över vad gäller personalstyrka, omfattning och prissättning m.m.

J.G., som hade anställts 1986, hade arbetsuppgifter av företrädesvis kameral natur. I samband med översynen fann styrelsen att hans befattning skulle avskaffas. Hans arbetsuppgifter lades till en del på data, vilket innebar en stor tidsbesparing, fördelades till en del mellan föreståndaren och receptionisten samt försvann till en del helt. J.G. var inte intresserad av databehandling varför denna uppgift lades på A.L. På tjänstemannasidan fanns förutom J.G. föreståndaren A.L. och receptionisten K.P. A.L. hade som föreståndare en speciell ställning. K.P:s arbetsuppgifter var inte särskilt kvalificerade. Hon utförde en del enklare kontorsgöromål och ägnade i övrigt sin tid åt bl.a. disk och städning.

Föreningen avsåg i den uppkomna situationen att omplacera J.G. till arbete som kioskföreståndare. Den tidigare kioskföreståndaren var föräldraledig och skulle troligen inte återinträda i tjänst. A.L. och J.G. delade då på kioskföreståndarens uppgifter. Arbetsuppgifterna som kioskföreståndare är kvalificerade. Avsikten var att J.G. skulle bli kioskchef och få en självständigare ställning än den tidigare kioskföreståndaren. I hans arbete skulle ingå bl.a. att organisera och vara ekonomiskt ansvarig för denna rörelsedel, att ombesörja alla inköp samt att vara personalansvarig. Efter omplaceringen skulle J.G. ha minst samma lön som tidigare, samma arbetstider och samma arbetskamrater. Föreningen ansåg att J.G. var kvalificerad för den tjänsten. Det var också ett önskemål att föreståndaren i kiosken skulle vara äldre och mer erfaren än de fyra unga flickor som arbetade där. K.P. var inte kvalificerad för det arbetet. J.G. skulle knappast ha velat acceptera K.P:s arbetsuppgifter som var okvalificerade och lägre avlönade.

Styrelsen uppdrog åt O.B. som är föreningsstyrelsens sekreterare, att sköta förhandlingarna med berörd arbetstagarorganisation. O.B. kontaktade förbundets avdelning men också arbetsförmedlingen, varvid han fick beskedet att lönebidrag skulle kunna utgå för J.G. även efter en omplacering av denne.

Lokal förhandling hölls den 2 mars 1992. O.B. redogjorde för bakgrunden till den tilltänkta omplaceringen. Ombudsmannen U.L. som företrädde avdelningen, motsatte sig omplaceringen. Som skäl härför anfördes att det var en arbetsbristsituation i vilken turordningsreglerna skulle tillämpas, att J.G. personligen var negativ till omplaceringen samt att det kollektivavtal som han omfattades av inte skulle vara tillämpligt, varför ett nytt kollektivavtal måste tecknas. Satsen om att ett nytt kollektivavtal måste tecknas ströks senare i protokollet, sedan det framkommit att det redan fanns två kollektivavtal. O.B. sade i förhandlingarna att det för föreningens del inte förelåg något binder mot att tjänstemannaavtalet tillämpades beträffande J.G:s arbete som kioskföreståndare. Någon enighet kunde inte nås.

Arbetstagarsidan begärde central förhandling och sådan hölls den 15 april 1992. Arbetstagarsidan företräddes även vid detta tillfälle av U.L. Vid detta tillfälle påstods bl,a. att omplaceringen var personligt riktad mot J.G. och att hans arbetsuppgifter fanns kvar. Det anfördes också att lönebidraget inte längre skulle utgå om omplaceringen genomfördes. Arbetstagarorganisationen hade tydligen kontaktat arbetsförmedlingen om detta. Föreningen ansåg sig fortfarande ha rätt att göra omplaceringen och stod fast vid att den skulle genomföras.

I god tid före den 18 maj 1992, då förändringarna skulle genomföras, skickades arbetstidsscheman till de berörda arbetstagarorganisationerna som inte reagerade mot dem. J.G. informerades också i god tid och han protesterade inte då.

Den 18 maj 1992 gick inte J.G. till kiosken utan till kontoret. Där upplystes han om att han gått fel. Man försökte ge honom ett nytt exemplar av arbetstidsschemat och nycklar till arbetsplatsen men han vägrade att ta emot dessa. När J.G. gick från kontoret lämnade han ett meddelande vars innebörd var oklar. Föreningens företrädare visste inte om meddelandet innefattade en uppsägning från hans sida. O.B. ringde därför den 2 juni 1992 till J.G. för att få besked om detta. J.G. vägrade dock att svara på frågan vad hans meddelande skulle betyda utan hänvisade till den fackliga organisationen.

Den 19 maj 1992 arbetade J.G. på föreningens begäran några timmar med att färdigställa viss redovisning.

Den 21 maj 1992 kallade avdelningen till förhandling. I förhandlingsframställningen påstods att J.G. var avvisad från arbetsplatsen. I ett svarsbrev den 11 juni 1992 förnekade föreningen detta och ställde frågan om det meddelande som J.G. lämnat skulle tolkas som en uppsägning från hans sida. Avdelningen lämnade inget svar på denna fråga utan skickade en ny kallelse till förhandling. Föreningen svarade i ett brev bl.a. att man begärde besked om den påstådda avvisningen. Avdelningen besvarade inte heller detta brev. Det kan tilläggas att förbundet först vid den muntliga förberedelsen i målet uppgett att J.G:s meddelande inte utgör en uppsägning utan endast ett inlägg mot omplaceringen.

Föreningens uppfattning är att J.G. oavsett kollektivavtalsförhållandena var skyldig att arbeta som kioskföreståndare. Det är en liten arbetsplats där alla rycker in och utför arbetsuppgifter där det behövs och omplaceringen skulle inte innebära någon större förändring. Arbetsgivaren har rätt att leda och fördela arbetet. J.G. har tidigare utan att protestera utfört andra arbetsuppgifter än de kamerala och då även arbetsuppgifter som ankom på kioskföreståndaren. Man har inte från föreningens sida haft något önskemål att skilja J.G. från hans anställning utan ansett att hans anställning bestått och inte tillsatt befattningen som kioskföreståndare. Om föreningen anses ha skilt J.G. från hans anställning har det i vart fall förelegat saklig grund för uppsägning i form av arbetsbrist. J.G. fick ett omplaceringserbjudande som han avböjde och därmed kunde han sägas upp.

Föreningen menar också att den har rätt att tolka. J.G:s meddelande som en uppsägning från hans sida. Meddelandet var visserligen oklart men när föreningen försökte få besked om innebörden och när något besked inte kom får han anses ha sagt upp sig själv.

Föreningen menar också att det inte föreligger någon förhandlingsvägran. Avdelningen borde ha besvarat föreningens frågor och om så hade skett hade föreningen kunnat förbereda sig och förhandling kommit till stånd.

Domskäl

J.G. anställdes 1986 av föreningen som ekonomiansvarig. Föreningen beslutade sedermera att J.G. från och med den 18 maj 1992 i stället skulle arbeta som föreståndare i en av föreningen driven kiosk. J.G. inställde sig den dagen på föreningens kontor och inte i kiosken. På kontoret samtalade han med föreningens föreståndare A.L. och lämnade därefter arbetsplatsen. Sedan dess har han inte utfört något arbete åt föreningen med undantag för några timmar den 19 maj 1992, då han också sammanträffade med företrädare för föreningen.

Tvisten i målet gäller i första hand frågan om föreningen har skilt J.G. från hans anställning. Förbundet har gjort gällande detta och yrkat allmänt och ekonomiskt skadestånd till J.G. för att han avskedats från sin anställning utan att grund för denna åtgärd förelegat. För det fall arbetsdomstolen skulle anse att det förelegat saklig grund i form av arbetsbrist för att skilja J.G. från anställningen har förbundet gjort gällande att turordningsreglerna åsidosatts och framställt samma yrkanden. Föreningens inställning är däremot i första hand att den inte skilt J.G. från hans anställning och, för det fall att föreningen ändå anses ha gjort det, i andra hand att det förelegat saklig grund i form av arbetsbrist för att göra detta och att det skett utan att turordningsreglerna åsidosatts.

Vid huvudförhandlingen i målet har förhör under sanningsförsäkran hållits på begäran av förbundet med J.G. och på begäran av föreningen med O.B. och A.L. På begäran av förbundet har U.L. hörts som vittne. Den första fråga som uppkommer är alltså om föreningen - som förbundet påstått och föreningen bestritt - har skilt J.G. från hans anställning. Förbundet gör gällande att föreningen gjort detta i första hand genom sitt beslut att omplacera J.G. eller i andra hand genom vad som den 18 och 19 maj 1992 förekom mellan honom och företrädare för föreningen.

I målet är ostridigt att föreningen beslutat om att J.G:s arbetsuppgifter från och med den 18 maj 1992 skulle förändras på det sättet att han inte längre skulle svara för föreningens kamerala arbete utan i stället vara föreståndare i en av föreningen driven kiosk. Förbundet anser att detta innebar att J.G. skildes från den anställning han innehaft. Denna inställning grundas på uppfattningen att J.G. inte var skyldig att arbeta som kioskföreståndare, eftersom det arbetet reglerades av ett annat kollektivavtal än det som var tillämpligt på hans tidigare arbete, och att arbetsgivaren därför inte ensidigt kunde besluta om denna förändring Föreningens inställning är emellertid att J.G. oavsett kollektivavtalsförhållandena var skyldig att arbeta som kioskföreståndare.

Förbundet har fäst särskild vikt vid att det arbete som J.G. skulle komma att utföra som kioskföreståndare enligt förbundets mening faller utanför tillämpningsområdet för det kollektivavtal som dittills reglerat hans anställningsvillkor. Det anses otvivelaktigt, som förbundet påstått, allmänt att kollektivavtalets tillämpningsområde bestämmer den yttersta gränsen för arbetsskyldigheten (se t.ex. Schmidt, Löntagarrätt, 1988, s. 170). Vad som åsyftas med uttalanden av det slaget avser emellertid endast den slutliga rättsliga bedömningen av arbetsskyldighetens omfattning. Om parterna har olika uppfattningar om arbetsskyldigheten omfattning gäller däremot sedan gammalt att arbetsgivaren har tolkningsföreträde, vilket innebär att en arbetstagare är skyldig att utföra arbete som arbetsgivaren beordrat honom till, även om det vid en senare rättslig prövning skulle komma att visa sig att arbetsgivarens uppfattning om arbetsskyldighetens omfattning var oriktig (a. a. s. 158 f.). Enligt 34 § medbestämmandelagen kan dock en facklig organisation utöva tolkningsföreträde i en tvist om arbetsskyldigheten mellan organisationen och en arbetsgivare, som är bundna av samma kollektivavtal. Berörd arbetstagare kan då utan påföljd agera i enlighet med organisationens uppfattning i tvisten. Men om den fackliga organisationen inte utövar tolkningsföreträde har arbetstagaren i princip skyldighet att utföra arbete i enlighet med arbetsgivarens uppfattning i avvaktan på att en eventuell tvist avgörs (AD 1984 nr 119, jfr AD 1991 nr 114), varvid dock bör förutsättas att arbetsgivaren inte hävdar sin uppfattning i ond tro. Det är mot denna rättsliga bakgrund föreningens åtgärd att beordra J.G. till arbete i kiosken måste bedömas.

Utredningen i detta mål visar entydigt att föreningens företrädare när J.G. beordrades att arbeta som kioskföreståndare hade den uppfattningen att denne var skyldig att utföra sådant arbete. Arbetstagarsidan har inte gjort gällande något annat och inte heller att föreningens företrädare skulle ha hävdat sin mening i ond tro. Arbetstagarsidan har å sin sida gjort gällande att man i de förhandlingar som föregick omplaceringsbeslutet utgick från att J.G. inte var skyldig att arbeta som kioskföreståndare. Arbetstagarsidan har dock inte ens påstått att man då utövat tolkningsföreträde enligt 34 § medbestämmandelagen. Tilläggas kan att U.L. som företrädde arbetstagarsidan i dessa förhandlingar, på särskild fråga uppgett att han inte uttryckligen talat om för motparten att man ansåg att J.G. inte var arbetsskyldig som kioskföreståndare. Den slutsats som måste dras av detta är att arbetstagarorganisationen inte utövat tolkningsföreträde enligt 34 § medbestämmandelagen och att J.G. - i enlighet med den ovan redovisade rättsliga bakgrunden - när han beordrades till arbete i kiosken också var skyldig att utföra detta, även om en slutlig prövning skulle visa att hans arbetsskyldighet inte omfattade sådant arbete.

Det sagda kan också uttryckas på det sättet att J.G. i den anställning han hade tills vidare var skyldig att utföra det arbete i kiosken som han beordrades till. Enligt arbetsdomstolens mening kan mot denna bakgrund inte med fog göras gällande att föreningen skilde J.G. från hans anställning genom att beordra honom till arbete i kiosken. Frågan om J.G:s skyldighet att arbeta som kioskföreståndare har arbetsdomstolen med den bedömning som nu gjorts inte anledning att ta slutlig ställning till i detta mål, i vilket det inte förs någon fastställelsetalan angående arbetsskyldighetens omfattning.

Förbundet har också gjort gällande att föreningen skilde J.G. från dennes anställning genom vad som förekom den 18 och 19 maj 1992 mellan J.G. och företrädare för föreningen, något som föreningen bestritt.

Beträffande vad som förekom den 18 och 19 maj 1992 är följande ostridigt. J.G. inställde sig den första av dessa dagar på kontoret. Där sammanträffade han med föreningens föreståndare A.L. Denne uppmanade J.G. att gå till kiosken men J.G. vägrade att gå dit. Beträffande vad som sedan sades går uppgifterna något isär. Klart är dock att J.G. inte gick till kiosken. Påföljande dag infann sig J.G. på begäran av företrädare för föreningen på kontoret och utförde en del redovisningsarbete. Även beträffande vad som då sades går uppgifterna något isär. Klart är dock att J.G. inte heller vid detta tillfälle inställde sig i kiosken.

Beträffande vad som sades vid dessa tillfällen på kontoret har A.L. uppgett att han vid båda tillfällena sade till J.G. att dennes arbetsplats var i kiosken. Detta har J.G. inte förnekat men han har uppgett att han frågade A.L. om han skulle sitta kvar eller gå och att A.L. då svarade att han fick gå.

Enligt arbetsdomstolen ger utredningen inte ens om man helt tar fasta på J.G:s uppgifter vid handen att företrädare för föreningen sagt något som eller uppträtt på ett sätt som kunde uppfattas som att föreningen avsåg att skilja J.G. från hans anställning. Så har tydligen inte heller J.G. uppfattat vad som förekom. Han har nämligen uppgett att han även därefter betraktade sig som anställd hos föreningen om än "avvisad" från arbetsplatsen.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen att utredningen inte ger belägg för att föreningen skulle ha skilt J.G. från hans anställning. Därmed skall förbundets på anställningsskyddslagen grundade yrkanden om allmänt och ekonomisk skadestånd till J.G. avslås.

Yrkandet om förpliktande för föreningen att till J.G. utge semesterersättning och ränta därpå har medgivits av föreningen och skall därför bifallas.

Förbundet har också yrkat allmänt skadestånd för egen del för förhandlingsvägran. Föreningen har bestritt detta yrkande.

Det är i denna del ostridigt att förbundets avdelning vid två tillfällen skriftligen begärde förhandling med föreningen med anledning av att J.G. skulle ha avvisats från arbetsplatsen och därvid föreslog tid och plats för förhandlingssammanträde och att föreningen skriftligen svarade att förutsättning för förhandling inte förelåg och sedan inte inställde sig på föreslagen tid och plats och inte heller återkom med eget förslag på tid och plats för sammanträde. Föreningen menar att anledningen till att man inte inställde sig var att man inte fick svar på vissa ställda frågor före de utsatta förhandlingstillfällena och att det därför berodde på motparten att förhandling inte kom till stånd.

Det framgår alltså att förbundets avdelning skriftligen påkallat förhandling och därvid angett den fråga som förhandlingen skulle avse samt föreslagit tid och plats för förhandling. I förhandlingsskyldigheten ingår, om parterna inte kommit överens om annat, att den förhandlingsskyldige skall inställa sig till sammanträde med motparten. Den omständigheten att man anser motpartens påstående i förhandlingsframställningen i sak felaktigt eller att man anser sig behöva få vissa besked av motparten befriar inte från den skyldigheten. Föreningen hade därför skyldighet att inställa sig till sammanträdena eller att, om tid och plats för dessa inte passade, lämna besked till avdelningen om detta. Föreningen har alltså åsidosatt sina skyldigheter i detta avseende och därigenom ådragit sig skadeståndsskyldighet.

Vid bestämmandet av skadeståndets storlek bör beaktas att det är fråga om två fall av förhandlingsvägran och att dessa lett till att förhandlingar inte kommit till stånd i ett läge där det fanns ett påtagligt behov av att söka reda ut förhållandet mellan föreningen och J.G. Å andra sidan bör beaktas att arbetsgivaren är en ideell förening vars företrädare inte varit införstådda med sina skyldigheter. Arbetsdomstolen bestämmer det allmänna skadeståndet i denna del till 30 000 kr.

Föreningen har vunnit i den huvudsakliga tvistefrågan men vad föreningen tappat kan inte sägas vara av allenast ringa betydelse. Förbundet bör förpliktas att till föreningen utge en till hälften jämkad ersättning för dess rättegångskostnader.

Domslut

Soldathemsföreningen i Linköping förpliktas att

till J.G. utge semesterersättning med tjugosextusenniohundraåttio (26 980) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 1 juli 1992 tills betalning sker och

till Handelsanställdas förbund utge allmänt skadestånd med trettiotusen (30 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 27 juli 1992 tills betalning sker.

Handelsanställdas förbunds övriga yrkanden avslås.

Handelsanställdas förbund skall utge ersättning till Soldathemsföreningen i Linköping för rättegångskostnader med tjugofyratusenniohundrasextiotvå (24962) kr 50 öre, varav 13 650 kr avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker. I ersättningen ingår mervärdeskatt med 4792 kr 50 öre.

Dom 1993-10-20, målnummer A-215-1992

Ledamöter: Hans Tocklin, Kjerstin Nordborg, Palle Landin, Ulf E. Nilsson, Lennart Aspegren, Göte Larsson och Stig Ahlin. Enhälligt.

Sekreterare: Susanne Jarnfelter

Metadata

Domstol
Arbetsdomstolen
Avgörandedatum
1993-10-20
Målnummer
A-215-1992
Lagrum
4 § lagen (1982:80) om anställningsskydd
Litteratur
Sökord
Anställningsskydd
Anställningen och dess upphörande (4-6 §§)
Anställningsskydd
Avskedande (18-20 §§)
Omplacering
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (2)

AD 2013 nr 22: Frågan om en kvinna varit anställd hos arbetsgivaren när hon önskade återkomma i arbete efter föräldraledighet har besvarats jakande. Därefter fråga om det erbjudande om arbete som hon då fick, mot...
AD 2017 nr 49: En arbetstagare har avskedats efter att han två helger i rad motsatt sig arbetsgivarens order om att arbeta övertid. Fråga om det har funnits laga skäl för avskedande eller saklig grund för...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation