AD 1993 nr 162

Svenska Sjöfolksförbundet

mot

Sveriges Redareförening och Lion Ferry Aktiebolag i Varberg.

Mellan Sveriges Redareförening och Svenska Sjöfolksförbundet gäller kollektivavtal om löner och andra anställningsvillkor. Lion Ferry Aktiebolag är medlem i Redareföreningen.

Bolaget, som är ett dotterbolag till Stena Line Aktiebolag, har 280 anställda och trafikerar linjen Varberg/Halmstad-Grenå med två fartyg, m/s Lion Prince och m/s Lion Princess.

Medlemmen i Sjöfolksförbundet R.L. är född 1941. Han var under 1980-talet anställd hos bolaget. Efter ett uppehåll återanställdes han den 1 maj 1991 och arbetade som bartender inom bolagets restaurangverksamhet på Lion Prince.

Genom uppsägningsbesked den 22 oktober 1992 blev R.L. uppsagd från sin anställning på grund av personliga förhållanden. I beskedet angavs den 6 november 1992 som uppsägningsdatum.

Efter uppsägningen har tvisteförhandlingar ägt rum lokalt och centralt utan att parterna kunnat enas.

Sjöfolksförbundet har väckt talan och gjort gällande att saklig grund för uppsägningen av R.L. inte förelegat. Förbundet har yrkat att arbetsdomstolen skall förklara att bolagets uppsägning av R.L. är ogiltig samt förplikta bolaget att till R.L. utge allmänt skadestånd om 50000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningen till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena och har anfört att saklig grund för uppsägningen förelegat.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Arbetsdomstolen har i beslut den 10 mars 1993 interimistiskt förordnat att R.L:s anställning skall upphöra från den 6 maj 1993.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Sjöfolksförbundet

Förbundet anser att bolagets avsikt med uppsägningen av R.L. har varit att denne skulle stötas ut från arbetsplatsen. Ärendet har av bolaget hanterats i syfte att R.L. skulle säga upp sig själv. Förbundet menar att R.L:s person, hans sätt att utföra sitt arbete och hans relationer till arbetskamraterna inte har varit den avgörande faktorn för arbetsledningens vilja att bli av med honom utan endast det förhållandet att arbetsledningen själv ville välja vilka som skulle ingå i den aktuella arbetsgruppen.

R.L. har arbetat 29 år som bartender. Han har vunnit priser i tävlingar för sitt sätt att utöva sitt yrke. Under åren från 1979 till 1989 arbetade han för bolaget. Han fick under denna tid inte några anmärkningar på sitt sätt att utföra arbetet och det förekom heller inte några samarbetsproblem vare sig i förhållande till arbetsledningen eller till arbetskamraterna. Bolaget var nöjt med hans insats, vilket framgår av hans betyg, där det utsägs att han utfört sitt arbete på ett fullt tillfredsställande sätt. År 1986 utsägs R.L. dessutom av sina arbetskamrater till facklig representant såsom suppleant i bolagets styrelse, ett suppleantuppdrag som han behöll fram till dess han senare fick tjänstledigt för arbete på annat fartyg.

År 1989 inträdde en förändring i och med att bolaget sade upp de anställda och arrenderade ut verksamheten till en person vid namn C.I. Detta ledde till oro bland de anställda. Enligt arrendeavtalet mellan bolaget och C.I. var den senare visserligen förpliktad att överta ett visst antal av de anställda men han hade klart uttalat att han inte ville ha några av bolagets anställda kvar efter övertagandet. Detta ledde till att en del anställda gick över till andra arbetsområden. Tre personer ville dock arbeta kvar, bland dem R.L. och K.H. C.I. accepterade emellertid endast att ta över K.H. Denne skulle tidigare ha sökt arbete hos C.I. Med stöd från såväl bolaget som sin fackliga organisation valde R.L. att stanna kvar under C.I. R.L. trodde att hans yrkesskicklighet skulle göra honom uppskattad även hos den nya arbetsledningen.

Från år 1989 utsattes R.L. för en omild behandling av C.I:s barmästare S.B. och P.H.E. Dessa var lojala mot C.I. och ville inte att R.L. skulle arbeta i baren på Lion Prince. De började klaga på hans sätt att utföra arbetet och ville inte samarbeta med honom. R.L. fick därför svårt att själv samarbeta med dessa personer. Han försökte dock hela tiden att sköta sitt arbete. Det fanns inte några rationella skäl bakom agerandet mot R.L. Enda förklaringen var att C.I. själv ville välja sina anställda.

I februari 1991 hölls ett möte på Lion Prince vid vilket samarbetsproblemen mellan R.L. och de övriga i baren lär ha diskuterats. Varken R.L. eller P.H.E. var emellertid närvarande vid detta möte. Likväl är båda i protokollet antecknade som närvarande.

Bolaget återtog barverksamheten den 1 maj 1991. S.B. och P.H.E. anställdes som barmästare medan R.L. anställdes som bartender. Särskilt S.B. men även P.H.E. hade svårt att ändra attityd gentemot R.L. De fortsatte att försöka stöta ut R.L. från arbetsplatsen. Om bolaget då haft samma inställning som barmästarna, skulle bolaget rimligen inte ha anställt R.L. som bartender. R.L. fortsatte under hård press från barmästarna att försöka vara en god yrkesman.

Tämligen omgående efter det att det blivit klart att R.L. skulle övergå som anställd hos bolaget påstod S.B. att R.L. inte kunde beredas arbete i baren på grund av att det skulle föreligga arbetsbrist. Mycket kort tid därefter togs emellertid extra personal in i baren. R.L:s fackliga organisation stötte på i syfte att R.L. skulle få en ledig befattning i baren. Bolaget påstod nu att personalen i baren var i uppror över beskedet att R.L. skulle komma dit. R.L. skulle därför, uppgavs det, inte kunna placeras där. Detta var första gången R.L. fick höra att han skulle ha haft svårt att samarbeta med barpersonalen.

R.L. och den fackliga representanten E.H. tog initiativet till ett personalmöte. Detta hölls den 16 juli 1991. Vid mötet diskuterades R.L:s arbete i baren och de påstådda kraftiga negativa reaktionerna från personalens sida. Det var emellertid egentligen endast S.B. som drev frågan att R.L. inte skulle vara kvar i baren. S.B. ville själv välja sina arbetskamrater. Personalen i dess helhet var inte negativ till R.L. S.B. fick dock stöd av bolaget i sina strävanden att bli av med R.L.

Under perioden juli - november 1991 hölls ett antal möten vid vilka man diskuterade olika lösningar. Hösten 1991 föreslog R.L. E.H. samt även företagsläkaren J.F. att R.L. skulle omplaceras till Lion Princess. Bolaget ansåg dock inte att en sådan omplacering var något lämpligt alternativ. I stället bestämdes att R.L. skulle genomgå en arbetsprövning på Lion Prince under tiden november 1991 - januari 1992. R.L. accepterade detta. Det gick bra för honom under prövotiden. Han kom under denna tid överens med sina arbetskamrater och fick inga negativa reaktioner varken från S.B. med vilken han arbetade elva dagar eller från arbetsledningen. Han trodde därför att han skulle få fortsatt arbete. Vid prövotidens slut fick R.L. en inbjudan att delta i en barmästartävling i Göteborg inför en UEFA-cupmatch i fotboll. Detta diskuterade han vänskapligt med S.B. en hel kväll. Till R.L:s förvåning fick han höra att S.B. dagen efter detta samtal hos arbetsledningen hade hotat med att säga upp sig om han skulle fortsätta att arbeta med R.L. J.F. lämnade sedermera, utan att höra R.L. en rapport om prövotiden. Rapporten bygger i stor utsträckning på S.B:s uppgifter. Bolaget valde härefter att inleda ett uppsägningsförfarande mot R.L.

Under våren 1992 hölls flera förhandlingar rörande uppsägningen. Vid dessa ifrågasatte arbetstagarorganisationen att samarbetsproblem förelåg och att R.L. sagts upp. R.L. var inte närvarande vid någon av dessa förhandlingar. Vid en förhandling den 17 mars 1992 medgav E.H. utan att tillfråga R.L., att denne skulle erbjudas en omplacering till Lion Princess. Bolaget återkallade i och med detta uppsägningen och tillskrev R.L. med erbjudande om den aktuella omplaceringen. R.L. som alltså själv tidigare föreslagit en sådan omplacering utan framgång, svarade i brev den 6 april 1992. I brevet ställde han sig inte avvisande till erbjudandet. Han ville endast, med hänsyn till att bolaget tidigare haft en annan inställning i omplaceringsfrågan, ha mer information. Samtidigt begärde R.L. att få inställa sig för tjänstgöring. Erbjudandet innehöll inte att alternativet för R.L. till ta det erbjudna arbetet på Lion Princess var att bli uppsagd. Bolaget försökte inte kontakta R.L. i anledning av svarsbrevet. Detta tolkades ändå vid en förhandling den 22 april 1992 av bolaget och E.H. som ett avvisande av erbjudandet om omplacering.

Bolaget underrättade därefter R.L. att man hade för avsikt att säga upp honom. Överläggning hölls den 22 maj 1992 i anledning av uppsägningen. E.H. ansåg då att uppsägningen var ogiltig. Förbundet begärde härefter central förhandling i juli 1992. Bolaget återtog i detta läge uppsägningen och beordrade i stället i brev den 25 juni 1992 R.L. att den 7 juli 1992 inställa sig för tjänstgöring på Lion Princess. R.L. accepterade detta. Han blev dock sjukskriven på grund av en förslitningsskada i ena axeln. När han blev frisk, ringde han upp personalchefen U.R. och frågade om schemat för arbetet. R.L. fick då veta att erbjudandet inte längre gällde och att han skulle vara hemma på väntelön. Det sades vidare att P.L. och övrig personal på Lion Princess varit i uppror över att R.L. skulle anställas där.

Ombudsmannen S-O.N. i Sjöfolksförbundet företog senare en resa med Lion Princess för att utröna om R.L. kunde beredas arbete där. S-O.N. fann att extrapersonal anställts i baren. P.L. sade sig då inte ha något emot att R.L. anställdes på Lion Princess. P.L. ville endast ha besked vad detta skulle innebära för arbetsgruppen och för utläggningen av arbetsschemat.

Flera förhandlingar hölls härefter mellan bolaget och ombudsmannen i Sjöfolksförbundet M.S. Denne framförde uppfattningen att R.L. accepterat att arbeta på Lion Princess. Bolaget bestred detta. Bolaget erbjöd emellertid R.L. i stället arbete som ekonomibiträde på Lion Prince. Ett sådant arbete skulle emellertid ha gett R.L. en lön som var mycket lägre än den han hade som bartender. Det var också ett arbete som inte hade något att göra med R.L:s yrkeskunnande. Erbjudandet innehöll inte att alternativet till att anta erbjudandet var uppsägning. R.L. tackade nej till erbjudandet och menade att han redan accepterat det tidigare erbjudandet rörande arbete på Lion Princess. Efter detta måste bolaget ha ansett att saklig grund för uppsägning förelåg. Därefter diskuterades inte någon omplacering av R.L.

Arbetsgivarparterna

Under tiden 1989 - 1991 arrenderade bolaget ut sin barverksamhet till C.I. AB. I arrendeavtalet föreskrevs att bolaget skulle ta tillbaka de anställda om avtalet skulle komma att upphöra. Att bolaget sedan arrendet upphört återanställde R.L. berodde dels på detta avtal och dels på att bolaget då inte kände till att det fanns samarbetsproblem mellan barpersonalen på Lion Prince och R.L.

Det visade sig efter bolagets återtagande av barverksamheten att det förelåg en övertalighetssituation för baranställda. Efter förhandlingar mellan bolaget och förbundet överenskoms att R.L. skulle placeras i cafeterian. Där hade för övrigt C.I. också placerat barpersonal. När en person som var anställd i baren på Lion Prince sade upp sig erbjöds R.L. arbete där.

Erbjudandet till R.L. att arbeta i baren på Lion Prince orsakade mycket kraftiga protester från de redan baranställda. Dessa ville inte arbeta tillsammans med R.L. Det uppdagades därmed att det förelåg stora samarbetsproblem i baren.

Bolaget kallade till ett personalmöte den 16 juli 1991. Det framkom vid mötet att det förelegat samarbetsproblem mellan de baranställda och R.L. redan under C.I.s tid. Vid ett personalmöte från denna tid, rätteligen februari 1990, hade dessa problem diskuterats. R.L. hade redan vid denna tid gjorts medveten om problemen och vad hans agerande förorsakade samt hade lovat att bättra sig.

Efter julimötet fick R.L. stanna hemma på väntelön medan bolaget arbetade på en lösning av problemet. R.L. var dessutom under tiden den 12 juli - 23 augusti 1991 sjukskriven.

Vid förhandlingar mellan bolaget och Sjöfolksförbundet efter sommaren kom man i samråd fram till att företagsläkaren J.F. från företagshälsovården skulle utses som opartisk konsult för att söka lösa frågan. Efter samtal med de inblandade presenterade J.F. den 22 oktober 1991 en utredning. Av utredningen framgick följande. R.L. hade inte underordnat sig de arbetsuppgifter som normalt åligger en bartender. Vidare hade personalen ansett att R.L. inte varit behjälplig med det som kan kallas mindre attraktivt arbete samt att han på något sätt velat stå över den övriga personalen. Enligt R.L:s uppfattning bottnade hans agerande i det förhållandet att han inte hade samma lön som de övriga anställda. J.F. hade vidare funnit att R.L. inte hade en positiv attityd till gäster och övrig personal samt att han hade ett mycket ojämnt humör. Detta tillsammans med hans okollegiala uppträdande skulle ha gjort honom svår att samarbeta med. J.F. kom med förslaget att R.L. skulle genomgå en arbetsträning på Lion Prince under tiden november 1991-januari 1992.

R.L. och personalen var negativa till J.F:s förslag. R.L. accepterade dock slutligen detta och arbetsträningen kom till stånd. Utvärderingen skulle göras av J.F. och inte av personalen. R.L. som var medveten om allvaret i det hela, kom under perioden att arbeta endast under 30 dagar. Resten av tiden var han sjukskriven.

J.F:s utvärdering, i vilken framgick att flera anställda avsett att mönstra av om de skulle arbeta vidare med R.L. ledde till att bolaget i februari 1992 satte igång ett uppsägningsförfarande avseende R.L.

Vid förhandling den 18 februari 1992 framförde Sjöfolksförbundet uppfattningen att bolaget inte uttömt alla omplaceringsmöjligheter. Förbundet ändrade alltså helt åsikt. Vid förhandlingen diskuterades en omplacering till Lion Princess. En sådan lösning motsatte sig dock både Sjöfolksförbundet och R.L. under åberopande av att det inte förelåg några samarbetsproblem. Också vid denna förhandling medgav dock R.L. att hans agerande skiljde sig från vad som var normalt, men att det bottnade i att hans lön var lägre än de andra anställdas. Arbetstagarparten medgav vid samma förhandling att omplaceringsmöjligheterna var uttömda vad gäller Lion Prince.

Bolaget föreslog i brev den 23 mars 1992 en omplacering till Lion Princess. Detta skedde trots att P.L. på grund av samarbetsproblem med R.L. begärt förflyttning dit och trots att J.F. avrått från en sådan omplacering eftersom den endast skulle leda till att problemen överflyttades till Lion Princess. Bolaget begärde svar av R.L. inom tio dagar. Da inget svar kom, sände bolaget ut brevet på nytt. R.L. svarade till slut per brev. Då bolaget var osäker om huruvida R.L. accepterat omplaceringen eller ej, sökte bolaget R.L. per telefon ett flertal gånger, dock förgäves. R.L:s hustru uppgav att R.L. inte var hemma och att hon inte visste var han befann sig. R.L. hörde heller inte av sig till bolagets personalavdelning. Till slut vände sig bolaget till den fackliga företrädaren E.H. för att få hjälp att tolka R.L:s svarsbrev. Bolaget visste vid tillfället att E.H. stod i daglig förbindelse med R.L. I samförstånd mellan E.H. och bolaget tolkades sedan R.L:s brev som ett avböjande av omplaceringserbjudandet.

Bolaget varslade härefter, den 8 maj 1992, R.L. på nytt om uppsägning. Nya förhandlingar inleddes på grund härav. Eftersom bolaget ville använda R.L:s arbetskraft under uppsägningstiden, erbjöds han i brev den 25 juni 1992 arbete på Lion Princess. I brevet angavs att R.L. skulle inställa sig för tjänstgöring den 7 juli 1992. R.L. inställde sig emellertid inte den dagen. Ett par veckor efter det att bolagets brev hade avsänts inkom ett sjukintyg från R.L. Intyget hade den 9 juli 1992 angiven som första dag för sjukskrivningen, d.v.s. två dagar efter det att tjänstgöringen skulle börja. Personalen på Lion Princess, som anpassat sig efter att R.L. skulle komma dit, blev upprörd över detta agerande från R.L:s sida.

Vid centrala förhandlingar i anledning av uppsägningen av R.L. fick bolaget utstå mycken kritik från Sjöfolksförbundets sida. För att visa sin goda vilja och för att göra ett sista försök att lösa problemen utan uppsägning tog bolaget tillbaka sin uppsägning av R.L. och erbjöd honom en omplacering med befattning som ekonomibiträde på Lion Princess. R.L. avböjde uttryckligen detta erbjudande. I detta läge sade bolaget åter upp R.L.

Domskäl

Tvisten gäller om bolaget haft saklig grund för sitt beslut att säga upp R.L. från dennes anställning på grund av samarbetsproblem. Vid uppsägningstillfället i oktober 1992 hade R.L. varit anställd hos bolaget i ungefär ett och ett halvt är och innehaft en befattning som bartender ombord på fartyget Lion Prince. Han hade också tidigare, under en period av tio år, arbetat för bolaget.

I målet har parterna åberopat en mycket omfattande såväl muntlig som skriftlig bevisning. På Sjöfolksförbundets begäran har R.L. hörts upplysningsvis samt vittnesförhör hållits med bartendern K.H. den restauranganställde K.T. chiefpursern J.G. och barmästaren P.L. och ombudsmännen i Sjöfolksförbundet S-O.N. E.H. och M.S. På arbetsgivarparternas begäran har vittnesförhör ägt rum med barmästarna S.B. och P.H.E. ombordmarknadschefen H.E. företagsläkaren J.F. samt personalansvarige H.R. P. P.L. har hörts också på begäran av arbetsgivarparterna.

Arbetsdomstolen gör följande bedömande.

Den utredning som har förebringats i målet ger enligt arbetsdomstolens mening klart vid handen att betydande samarbetsproblem har förelegat mellan R.L. och övrig barpersonal på Lion Prince.

Rörande orsaken till de motsättningar som hade uppstått mellan R.L. och andra anställda inom barverksamheten har helt skilda uppfattningar redovisats i målet. Från R.L:s sida har anförts att barmästarna själva har velat bestämma över sammansättningen av personalen i baren och att krav rests på att R.L. inte skulle få arbeta där. Denna allmänt negativa inställning från barmästarnas sida till R.L. och inte dennes sätt att utföra sitt arbete eller hans relationer till arbetskamraterna utgör enligt arbetstagarsidans mening den verkliga orsaken till motsättningarna och därmed också till att bolaget tillgrep uppsägning. Arbetsgivarparterna har för sin del menat att motsättningarna har bottnat i reella samarbetsproblem av svårartad natur mellan R.L. och den övriga barpersonalen. Problemen har enligt arbetsgivarsidans åsikt väsentligen uppstått på grund av att R.L. inte på rätt sätt utfört de arbetsuppgifter som ålegat honom som bartender och inte haft en positiv inställning till vare sig gäster eller arbetskamrater.

Utredningen har inte givit någon klar bild av hur förhållandena utvecklades på arbetsplatsen under den tid då R.L. var verksam där. Flera omständigheter tyder dock på att den från arbetsgivarsidan lämnade redovisningen i väsentliga hänseenden kan vara riktig. Det går emellertid inte att med någon säkerhet avgöra vad som verkligen ligger bakom de uppkomna motsättningarna och det har inte kunnat klarläggas vilken sida som bär den huvudsakliga skulden till att motsättningarna blev så djupgående. Det är dock tydligt att problemen var så svårartade att det var påkallat att på ett eller annat sätt få en ändring till stånd.

En fråga som har avgörande betydelse för domstolens ställningstagande i tvisten är om det kan anses att bolaget har gjort vad som rimligen kan krävas för att genomföra den nödvändiga förändringen utan att tillgripa uppsägning av R.L.

Vid prövningen av bolagets åtgärder i anledning av samarbetsproblemen skall följande beaktas. R.L:s uppgifter som bartender innebar att han skulle arbeta i samverkan med andra baranställda på ett begränsat utrymme med täta kundkontakter. Ett friktionsfritt samarbete mellan de anställda blir under sådana förhållanden av särskild betydelse för att arbetet skall löpa på ett tillfredsställande sätt. Den omständigheten att R.L. hade sin arbetsplats på ett fartyg och att bolaget förfogade över endast ett ytterligare fartyg medförde vidare att möjligheterna att lösa samarbetsproblemen genom omplacering var begränsade.

Utredningen i målet ger vid handen att bolaget och Sjöfolksförbundet lokalt fört ett flertal förhandlingar och haft andra kontakter rörande samarbetsproblemen. I samråd med förbundet uppdrog bolaget åt företagsläkaren J.F. att som opartisk konsult utreda problemen. På förslag av J.F. genomförde R.L. en arbetsträning på Lion Prince. Det får anses klarlagt att denna utföll negativt. Vid två tillfällen efter förhandlingar med arbetstagarsidan återtog bolaget uppsägningar av R.L. i syfte att finna en lösning utan att denne skildes från sin anställning. Bolaget erbjöd också ett par gånger omplacering. Det har framkommit i målet att R.L. inte kan ha varit omedveten om de allvarliga störningar i samarbetet i baren som förelåg och om att bolaget säg allvarligt på situationen. Det är vidare utrett att han insåg att han hade del i problemen och att följden av att problemen inte löstes kunde bli att han sades upp. Under försöken att komma till rätta med samarbetsproblemen synes ha förekommit missförstånd och gjorts misstag från båda sidor. Frågetecken synes kunna sättas vid vissa åtgärder som har vidtagits. Domstolens bedömning måste likväl bli att bolaget med hänsyn till omständigheterna måste anses ha gjort vad som kan begäras för att komma till rätta med problemen och att därför en uppsägning inte kunnat undvikas.

Vid ett samlat övervägande av omständigheterna i målet kommer arbetsdomstolen alltså till slutsatsen att bolagets uppsägning av R.L. har varit sakligt grundad. Sjöfolksförbundets talan skall därför avslås.

Vid denna utgång skall Sjöfolksförbundet åläggas ersätta arbetsgivarparterna för rättegångskostnader. Om det yrkade ersättningsbeloppets skälighet råder inte tvist.