AD 1993 nr 184

Byggförbundet

mot

Svenska Byggnadsarbetareförbundet, C-G.T. i Trollhättan och B.B. i Ljungskile.

Till byggnadsavtalet finns som Bilaga A 1 fogat ett mellan samma parter upprättat kollektivt Avtal om anställningsskydd (anställningsskyddsavtalet). Detta avtal slöts ursprungligen vid införandet av 1974 års anställningsskyddslag. Det har därefter ändrats bl.a. vid införandet av 1982 års anställningsskyddslag och i samband med att tillsvidareanställning år 1988 blev huvudanställningsformen inom byggnadsindustrin. Efter sistnämnda ändring, vilken trädde i kraft den 1 oktober 1988, innehöll anställningsskyddsavtalet bl.a. följande.

UPPSÄGNINGSTID, § 13

§ 13

För både arbetsgivare och arbetstagare gäller en minsta uppsägningstid av 1 månad.

För en arbetstagare som fyllt 25 år och som varit anställd hos arbetsgivaren sammanlagt minst 3 år under de senaste 4 åren är uppsägningstiden 2 månader från arbetstagarens sida.

SKADESTÅND, §37-38

§37

En arbetsgivare som --- skada som uppkommer.

Arbetstagare som bryter mot detta avtal genom att lämna sin anställning utan att iaktta föreskriven uppsägningstid eller del av denna skall till arbetsgivare utge skadestånd för den skada och olägenhet som därigenom vållas med belopp motsvarande 80 procent av vid varje tidpunkt gällande nivå 1 för den del av uppsägningstiden som inte iakttagits.

Skadestånd enligt första --- anges i § 38,

Om det är skäligt, kan skadeståndet sättas ned eller helt falla bort.

Protokollsanteckning till §37

Beträffande anställnings upphörande under ackordsarbete, se allmänna bestämmelser § 3 c 4.6. Har arbetare ådragit sig ersättningsskyldighet på grund av bristande iakttagande av stadgad uppsägningstid och samtidigt förverkat sin andel av ackordsöverskott respektive ackordspremie enligt allmänna bestämmelser § 3 c 4.6., minskas den förverkade andelen med belopp motsvarande vad som enligt § 37 andra stycket tillkommer arbetsgivaren.

Byggnadsavtalets allmänna bestämmelser innehåller bl.a. följande.

§ 3 LÖNEBESTÄMMELSER

c ACKORD Se även Bilaga Bygg I

e 4 Betalningsregler vid ackord - - - - - - - - - - - -

.6. Förverkande

Om arbetare utan arbetsgivarens och arbetslagets tillstånd eller utan laga förfall eller eljest tvingande omständigheter avgått från ackordet utan iakttagande av avtalsenlig uppsägningstid, är det på honom belöpande ackordsöverskottet respektive ackordspremien förverkad intill ett belopp av 2000 kronor. Sådan arbetares förverkade andel skall användas till arbetarskyddet och hälsovården inom byggnadsindustrin, Denna påföljdsbestämmelse befriar icke arbetare från honom eljest åvilande ansvar.

Protokollsanteckningar till c 4.6.

1. Förverkande må endast ske, om det vid förhandling mellan lokala organisationer eller eljest mellan huvudorganisationerna är ostridigt att arbetare avtalsstridigt avvikit från ackordsarbete.

2. Huvudorganisationerna uttala angelägenheten av att arbetsgivaren omedelbart anmäler avvikelse från arbetet hos sin lokala organisation. Denna skall i sin tur omedelbart anmäla saken hos arbetarnas lokala organisation för att denna skall kunna påverka arbetaren att återgå till arbetet.

3. Förverkat belopp skall---arbetsgivarnas lokala organisationer.

Anmärkning till c 4.6.

Angående förverkat belopp vid bristande iakttagande av uppsägningstid, se protokollsanteckning till Avtal om anställningsskydd § 37,.

Skanska Väst AB (bolaget) är medlem i Byggförbundet. Bolaget är därmed bundet av byggnadsavtalet och det därtill hörande anställningsskyddsavtalet i förhållande till SBAF och dess hos bolaget anställda medlemmar.

Medlemmarna i SBAF C-G.T. och B.B. var tillsvidareanställda som träarbetare hos bolaget. I januari 1990 anvisades de arbete på bolagets arbetsplats Friskväderstorget på Hisingen i Göteborg. Efter en diskussion på arbetsplatsen med en av bolagets personalsamordnare någon av de sista dagarna i samma månad återkom de inte till arbetet. Det är ostridigt att deras anställningar hos bolaget avslutats. Båda var enligt § 13 anställningsskyddsavtalet skyldiga att iaktta en uppsägningstid om två månader vid egen uppsägning.

Genom ett brev av den 6 april 1990 till SBAF:s avdelning 12 i Göteborg begärde Västra Sveriges Byggmästareförening tvisteförhandling med anledning av att C-G.T. och B.B. lämnat sina anställningar hos bolaget. Lokal förhandling ägde rum den 15 maj och 31 juli 1990. Byggmästareföreningen krävde därvid att C-G.T. och B.B. skulle till bolaget utge skadestånd enligt § 37 andra stycket anställningsskyddsavtalet med 16 006 kr 40 öre var. Avdelning 12 vitsordade att de båda arbetstagarna blivit skadeståndsskyldiga på grund av att de inte hade iakttagit kollektivavtalsenlig uppsägningstid, men hävdade att skadeståndet borde jämkas med stöd av § 37 fjärde stycket anställningsskyddsavtalet. Vid därpå följande central förhandling mellan Byggförbundet och SBAF den 4 februari 1991 och kansliöverläggning mellan förbunden den 11 september samma år vidhöll partssidorna sina skilda ståndpunkter. Eftersom tvisten sålunda inte kunnat lösas förhandlingsvägen har Byggförbundet väckt talan mot SBAF, C-G.T. och B.B. vid arbetsdomstolen.

Byggförbundet har såsom talan slutligt bestämts yrkat att domstolen skall ålägga C-G.T. och B.B. att för brott mot anställningsskyddsavtalets § 13 utge skadestånd till Skanska Väst AB med 16 000 kr var.

SBAF och C-G.T. har medgett att C-G.T. ådragit sig skadeståndsskyldighet för brott mot nyssnämnda kollektivavtalsbestämmelse. De har emellertid hemställt att skadeståndet skall jämkas i första hand till 2000 kr.

B.B. har delgetts kallelse till huvudförhandlingen i målet men uteblivit från denna. Han företräddes vid sammanträde för muntlig förberedelse i målet den 17 juni 1992 av SBAF och av advokaten P.K. som ombud. B.B:s inställning till käromålet angavs därvid vara - i likhet med vad som då gällde även för C-G.T. - att han medgav skadeståndsskyldighet men hemställde om jämkning av yrkat skadestånd, i första hand till noll och i vart fall väsentligt enligt domstolens närmare bestämmande. P.K. har därefter frånträtt uppdraget som ombud för B.B. och SBAF har förklarat sig inte föra hans talan. B.B. har vid telefonsamtal med ordföranden i målet förklarat att han av kostnadsskäl avsåg att inte komma till huvudförhandlingen, att han vidhöll sin inställning från sammanträdet för muntlig förberedelse och att han i övrigt endast kunde instämma i vad SBAF skulle anföra vid huvudförhandlingen. B.B. har därefter inte låtit höra av sig. På yrkande av Byggförbundet har målet mot honom företagits till huvudförhandling och avgörande utan hinder av hans utevaro.

Byggförbundet har av arbetstagarparterna fordrat ersättning för rättegångskostnader. SBAF och C-G.T. har fordrat sådan ersättning av Byggförbundet.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande (B.B. har i enlighet med det nyss sagda antagits instämma med SBAF).

Byggförbundet

C-G.T. och B.B. hade vid årsskiftet 1989/90 sedan ca tre år ingått i ett arbetslag om ett tiotal byggnadsarbetare som renoverade lägenheter vid bolagets arbetsplats i Järnbrott i Göteborg. Arbetet närmade sig sitt slut och i november eller december 1989 höll bolagets personalsamordnare K.P. ett möte på arbetsplatsen för att informera arbetslaget om framtida arbetsuppgifter. Det framkom att samtliga arbetstagare helst ville arbeta med nyproduktion. K.P. hade förståelse för det, eftersom de länge arbetat med renovering. Bolaget hade emellertid inget arbete i nyproduktion att erbjuda dem, utan vad som fanns var fortsatt renoveringsarbete. K.P. förklarade dock att de alla hade "första tjing" för det fall att nyproduktion blev aktuell hos bolaget. Det visade sig sedan att två murare kunde erbjudas murningsarbete i nyproduktion, men de övriga i arbetslaget fick flytta till olika renoveringsobjekt.

C-G.T. och B.B. började i slutet av januari 1990 med renoveringsarbeten vid bolagets arbetsplats Friskväderstorget på Hisingen. Efter att ha varit där endast ett par dagar ville de tala med K.P. när denne tillfälligt besökte arbetsplatsen, troligen den 29 januari. Vid samtalet förklarade de att de inte ville fortsätta arbetet vid Friskväderstorget utan önskade sluta. Vid den aktuella tiden rådde högkonjunktur i branschen och det var svårt för bolaget att avvara personal. K.P. svarade därför att det inte gick an att de slutade. När de vidhöll att de ville sluta framhöll han att de hade två månaders uppsägningstid och att det kunde medföra "andra åtgärder" om de inte iakttog denna. B.B. som hade varit lagbas i Järnbrott, var rätt väl insatt i vad som gällde och sade inte så mycket. C-G.T. blev däremot lite "arrogant" mot K.P. och menade att denne handlade felaktigt mot honom och B.B. Enligt K.P. fördes samtalet dock i en relativt vänskaplig ton. Arbetstagarsidan har i målet påstått att samtalet skulle ha avslutats med att K.P. bett de båda arbetstagarna "fara åt helvete", men det bestrids. Enligt vad K.P. har kunnat erinra sig fick han, troligen dagen efter samtalet, direkt från C-G.T. eller B.B. eller via deras platschef en förfrågan om det var möjligt för dem att få tjänstledighet eller semester under uppsägningstiden. Eftersom alla resurser vid arbetsplatsen Friskväderstorget behövdes kunde K.P. inte bevilja någon sådan ledighet.

I målet har från arbetstagarsidan påståtts att C-G.T. och B.B. hade fått löfte om att efter arbetet i Järnbrott få komma till arbete i nyproduktion. Påståendet bestrids. Det enda besked i den riktningen som lämnats har varit K.P:s tidigare nämnda uttalande till samtliga arbetstagare vid arbetsplatsen i Järnbrott om "första tjing" på eventuell nyproduktion. När arbetet i Järnbrott avslutades hade bolaget dock inte något annat ledigt arbete i nyproduktion än det som de två murarna kunde placeras på. Först vid huvudförhandlingen i målet har uppgetts att det påstådda löftet till C-G.T. och B.B. lämnats av arbetschefen J.N. Även den uppgiften bestrids. J.N. hade vid ifrågavarande tid endast hand om renoveringsarbeten. Han hade inte heller befogenhet att handlägga personalfrågor. Den uppgiften ankom på K.P. som personalsamordnare. Vid det nyss berörda samtalet med K.P. nämnde varken C-G.T. eller B.B. att de skulle ha lovats arbete i nyproduktion.

På kvällen samma dag som samtalet på arbetsplatsen ägt rum eller möjligen kvällen därpå fick K.P. ett telefonsamtal i hemmet från B.B. De två, som hade ganska bra relationer, diskuterade på nytt B.B:s önskan att sluta arbetet vid Friskväderstorget. Telefonsamtalet avslutades med att B.B. sade att han ville tänka över saken, och K.P. fick intrycket att B.B. nog skulle stanna kvar. Han blev därför förvånad när han någon dag därefter fick veta att både C-G.T. och B.B. hade lämnat arbetet. Han sökte ett antal gånger vid olika tider på dagarna förgäves få telefonkontakt med dem och talade även med ett par lokala företrädare för SBAF, nämligen ordförandena i medbestämmandegruppen och i fackklubben vid bolaget. Efter några dagar skrev K.P. ett brev till var och en av C-G.T. och B.B. Breven, som avsändes den 5 eller 6 februari 1990, hade följande innehåll:

ARBETSFRÅNVARO

Du har varit frånvarande från ditt arbete sedan den l februari 1990 utan att underrätta oss.

Vi ber dig snarast och senast den 23 februari 1990 underrätta oss om anledningen till din frånvaro. Skulle du inte höra av dig anser vi att du genom att utebli från arbetet har sagt upp din anställning och slutat utan att iaktta avtalsenlig uppsägningstid. Underlåter arbetstagare att iaktta föreskriven uppsägningstid har arbetsgivaren rätt till skadestånd enligt § 37 Avtal om anställningsskydd,

Breven gav dock inte något resultat. C-G.T. och B.B. hade avslutat sina anställningar hos bolaget utan att iaktta sin två månaders uppsägningstid. Förhållandet anmäldes av bolaget till byggmästareföreningen, som är lokal arbetsgivarpart enligt byggnadsavtalets förhandlingsordning. Byggmästareföreningen påkallade den 6 april 1990 tvisteförhandling med SBAF:s avdelning 12. Vid de därpå följande lokala och centrala tvisteförhandlingarna krävde arbetsgivarsidan att C-G.T. och B.B. skulle till bolaget betala skadestånd med 16006 kr 40 öre var. Det beloppet är ostridigt rätt beräknat enligt § 37 andra stycket anställningsskyddsavtalet. Tvisten kunde emellertid inte lösas eftersom arbetstagarsidan påfordrade att det yrkade skadeståndet skulle jämkas, dock utan att ange något belopp som man var villig att godta.

C-G.T. och B.B. har alltså ostridigt gjort sig skyldiga till sådant brott mot anställningsskyddsavtalet som beskrivs i avtalets § 37 andra stycket. De skall därmed till bolaget betala det skadestånd som följer av bestämmelsen. Detta har i målet avrundats till 16 000 kr för var och en av dem.

Bestämmelsen i § 37 andra stycket anställningsskyddsavtalet fick sitt nuvarande innehåll vid 1988 års ändringar i avtalet, vilka trädde i kraft den 1 oktober det året. Ändringarna innebar främst att tillsvidareanställning blev huvudanställningsformen även inom byggnadsavtalets område. De byggnadsarbetare som redan dessförinnan varit tillsvidareanställda hade enligt anställningsskyddsavtalet haft uppsägningstider vid uppsägning från arbetsgivarens sida som generellt var kortare än enligt anställningsskyddslagen. Bl.a. var maximum fyra månader i stället för lagens sex månader. Uppsägningstiden vid en tillsvidareanställd arbetstagares egen uppsägning hade varit en månad. I förhandlingarna om 1988 års avtalsändringar önskade SBAF

en förlängning av de uppsägningstider som arbetsgivaren skulle iaktta. Byggförbundet var berett att gå med på detta, men menade att parterna i så fall också borde förlänga den uppsägningstid som arbetstagaren skulle iaktta till två månader för en arbetstagare som fyllt 25 år och varit anställd viss längre tid. Ett syfte med en sådan förlängning var att ge arbetsgivarna en bättre situation vid deras personalplanering. - Sedan tidigare gällde en schabloniserad skadeståndsbestämmelse liknande den i nuvarande § 37 andra stycket anställningsskyddsavtalet för det fall att en arbetstagare inte iakttog sin uppsägningstid. Den tidigare bestämmelsen föreskrev emellertid ett skadestånd som motsvarade byggnadsavtalets s.k. nivå 2 för den del av uppsägningstiden som arbetstagaren inte iakttagit. Nivå 2 är en i vissa sammanhang använd betalningsnivå. Den var bestämd till 29 kr/tim och motsvarade ca 30

av genomsnittsförtjänsten. Byggförbundet ville nu också höja skadeståndsnivån till full lön för ej iakttagen uppsägningstid. För SBAF blev detta en viktig fråga. SBAF kunde inte gå med på både en förlängning av uppsägningstiden till två månader och en skadeståndsnivå motsvarande full lön. SBAF föreslog i stället en skadeståndsnivå motsvarande ca 50 % av genomsnittsförtjänsten, och det accepterade Byggförbundet mot att uppsägningstiden blev två månader. Skadeståndsnivån ca 50 % av genomsnittsförtjänsten uttrycks i § 37 andra stycket anställningsskyddsavtalet med "formeln" 80 % av Nivå 1. Formeln motsvarar ca 48 kr/tim. Skadeståndsbestämmelsen är enligt vad Byggförbundet och SBAF är ense om en ren schablonregel. Syftet med schablonen är att man skall slippa utreda arbetsgivarens faktiska skada och undvika tvister om skadans storlek.

Eftersom § 37 andra stycket alltså är en schablonregel har bolagets faktiska skada till följd av C-G.T:s och B.B:s kollektivavtalsbrott inte utretts närmare. Det är emellertid helt klart att bolaget drabbats av ekonomisk skada och av olägenhet. Arbetena vid arbetsplatsen Friskväderstorget var i full gång och arbetslaget där bestod av ca tio arbetstagare. Att två av dessa utan vidare slutade var ett problem som betydde mycket. Bl.a. dröjde det mellan två och tre veckor innan de båda kunde ersättas.

Skäl att jämka yrkat skadestånd enligt § 37 fjärde stycket anställningsskyddsavtalet föreligger inte. Jämkningsregeln, vilken hade sin motsvarighet i det tidigare gällande avtalet, diskuterades inte i samband med 1988 års avtalsändringar. Enligt Byggförbundets mening är jämkningsregeln avsedd att komma till användning när det framstår som ursäktligt att arbetstagaren underlåtit att iaktta hela eller en del av uppsägningstiden, såsom vid "laga förfall" eller andra tvingande omständigheter. C-G.T:s och B.B:s avtalsstridiga handlande har inte varit ursäktligt.

SBAF, C-G.T. (och B.B.)

C-G.T. och B.B. var vid tiden för de i målet aktuella händelserna arbetskamrater och handlade i stort sett tillsammans. C-G.T. anställdes första gången hos bolaget år 1980 och arbetade under tiden fram till omkring år 1986 sammanlagt ca två är hos bolaget. Omkring år 1986 påbörjade han en tillsvidareanställning hos bolaget och placerades vid arbetsplatsen i Järnbrott, där även B.B. arbetade. Arbetena i Järnbrott bestod i renovering av ca 350 lägenheter med samma arbete i varje lägenhet.

När dessa arbeten på hösten 1989 började lida mot sitt slut var arbetstagarna trötta på renoveringsarbeten och ville komma till nyproduktion. C-G.T och B.B. hörde sig för hos andra byggarbetsgivare och fick veta att de där kunde få arbeta i nyproduktion. I oktober eller november 1989 talade de med arbetschefen hos bolaget J.N. om kommande arbeten. De nämnde för honom att de visste att de kunde få arbeta i nyproduktion hos andra arbetsgivare. J.N. sade då att det skulle de få göra hos bolaget också och att de därför kunde stanna hos bolaget. Han nämnde visserligen inte någon särskild arbetsplats. Som arbetschef var han emellertid överordnad flera platschefer och vad han framförde var inte några vaga förespeglingar utan ett direkt löfte.

Senare, i november eller december 1989, kom K.P. till Järnbrott för att informera arbetslaget om framtida arbeten. Han förklarade då endast att arbetstagarna skulle få fortsatt arbete. Han nämnde inte vari detta skulle bestå och det var inte heller någon som frågade om det. Enligt C-G.T var arbetstagarna "trötta" på K.P.

C-G.T. och B.B. var på grund av J.N:s tidigare lämnade löfte övertygade om att de efter arbetet i Järnbrott skulle få arbeta i nyproduktion. Två dagar innan de skulle lämna Järnbrott fick de emellertid veta att de skulle flytta till Friskväderstorget för ett nytt renoveringsarbete. De blev mycket besvikna och arga och kände sig lurade. De talade med platschefen som tyckte att de hade behandlats "för djävligt". De tänkte dock att de åtminstone kunde se på vad slags arbete det var fråga om. Det visade sig vara just sådant arbete som de efter Järnbrott helt enkelt inte orkade fortsätta med. De skulle byta ut ca 2 600 fönster, ett arbete som skulle ta omkring två år. C-G.T. sökte i denna situation flera gånger få kontakt med J.N. för att tala med honom om hans tidigare löfte, men J.N. var oanträffbar.

Efter ett par dagar vid Friskväderstorget hade C-G.T. och B.B. fått nog. Den 29 januari 1990 fick de tillfälle att tala med K.P. De sade till honom att de inte ville vara kvar vid Friskväderstorget och att de ville säga upp sig. C-G.T. upplyste K.P. om att de hade lovats arbete i nyproduktion men nämnde troligen inte vem som gett dem löftet. Det blev ganska mycket "tjat" och alla tre blev arga och irriterade. I vart fall C-G.T. sade uttryckligen upp sig. K.P. påpekade att de hade två månaders uppsägningstid. När de då försökte få tjänstledighet eller semester under uppsägningstiden svarade K.P. blankt nej. C-G.T. sade att han hade ett litet barn och gärna ville vara hemma, men det hjälpte inte. B.B. frågade, om han skulle få ledigt under uppsägningstiden för den händelse han vann en jorden runt-resa. K.P. pekade då på B.B. och svarades "Nej, inte du". Det var tydligt att K.P. inte tyckte om dem. C-G.T. visste att en annan arbetstagare som haft två månaders uppsägningstid hade tillåtits lämna Friskväderstorget med bara en månads uppsägningstid. Vid samtalet sades inte något om att C-G.T. och B.B. tänkte lämna arbetsplatsen utan att iaktta uppsägningstid och inte heller något om att de riskerade skadeståndsskyldighet. Samtalet varade en halv till tre kvarts timme och avslutades med att K.P. bad de båda arbetstagarna "fara åt helvete". C-G.T. bestämde sig då för att sluta omedelbart, eftersom han kände att han inte var välkommen. Det påstås dock inte att han uppfattade sig som avskedad.

C-G.T. hade inte någon ny arbetsgivare att gå till utan tog till en början upp bilhandel i liten skala på tomten hemma i Trollhättan. Eftersom han och hans hustru hade ett spädbarn var hustrun hemma hela tiden. Deras telefon var försedd med en ringklocka som satt utanpå huset. Det kom inte något telefonsamtal från bolaget eller någon annan rörande hans anställning. C-G.T. har inte fått det av Byggförbundet åberopade brevet från K.P. Det skall framhållas att brevet, som i målet företetts i kopia, inte är daterat. Det finns inte heller något som visar att brevet avsänts till någon av arbetstagarna. Först ett år efter det att C-G.T. lämnat anställningen hos bolaget fick han genom facket veta att bolaget krävde skadestånd. Ytterligare ett år senare fick han del av stämning i målet.

Det vitsordas att arbetstagarna brutit mot § 13 anställningsskyddsavtalet genom att lämna sina anställningar utan att iaktta uppsägningstiden och att de därmed ådragit sig skadeståndsskyldighet enligt avtalets § 37. SBAF stödjer självfallet inte deras handlande i och för sig utan betraktar det som viktigt att gällande kollektivavtal respekteras såväl av arbetstagare som av arbetsgivare. Det yrkade skadeståndet är korrekt beräknat enligt § 37 andra stycket. Det föreligger emellertid starka skäl för att skadeståndet i detta fall jämkas kraftigt.

Som skäl för jämkning åberopas följande.

I byggnadsavtalets § 3 c 4.6 finns bestämmelser för det fall att en arbetstagare utan arbetsgivarens eller arbetslagets tillstånd eller utan laga förfall eller eljest tvingande omständigheter avgått från ackord utan att iaktta avtalsenlig uppsägningstid. På arbetstagaren belöpande ackordsöverskott respektive ackordspremie år då förverkade intill ett belopp av 2 000 kr. Förverkat belopp skall användas till arbetarskyddet och hälsovården inom byggnadsindustrin. Påföljdsbestämmelsen i § 3 c 4.6 befriar inte arbetstagaren från annat ansvar som åvilar honom. I protokollsanteckning 2 till § 3 c 4.6 har Byggförbundet och SBAF emellertid gemensamt uttalat angelägenheten av att arbetsgivaren omedelbart anmäler en arbetstagares avvikande från arbetet hos arbetsgivarens lokala organisation, byggmästareföreningen. Denna skall enligt protokollsanteckningen i sin tur omedelbart anmäla saken hos arbetstagarnas lokala organisation, SBAF:s lokalavdelning. Syftet med detta förfarande är - enligt vad som uttryckligen anges i protokollsanteckningen - att avdelningen skall kunna påverka arbetstagaren att återgå till arbetet. Protokollsanteckning 2 kan till sin natur jämföras med bestämmelsen i 43 § medbestämmandelagen, enligt vilken det vid olovlig stridsåtgärd av arbetstagare åligger arbetsgivare och berörd arbetstagarorganisation att omedelbart ta upp överläggning och gemensamt verka för att stridsåtgärden upphör.

Enligt SBAF:s mening är vad som föreskrivs i protokollsanteckning 2 till § 3 c 4.6 direkt tillämpligt även om arbetsgivaren av någon anledning inte vill påfordra förverkande utan endast vill kräva skadestånd enligt anställningsskyddsavtalets § 37. Detta framgår dels av utformningen av protokollsanteckning 2, dels av att det i anmärkningen till byggnadsavtalets § 3 c 4.6 hänvisas till protokollsanteckningen till anställningsskyddsavtalets § 37 och dels av att det i sistnämnda protokollsanteckning i fråga om anställnings upphörande under ackordsarbete hänvisas till byggnadsavtalets § 3 c 4.6. Det är också uppenbart att det i protokollsanteckning 2 till § 3 c 4.6 uttryckligen angivna syftet, att den lokala arbetstagarorganisationen skall få tillfälle att påverka arbetstagaren att återgå till arbetet, är minst lika bärande när det är fråga om skadeståndsskyldighet enligt § 37 som när det är fråga om förverkande. Såsom illustreras av förevarande fall kan skadeståndsbeloppet teoretiskt bli mångdubbelt högre än maximibeloppet för förverkande. I protokollsanteckningen till anställningsskyddsavtalets § 37 finns vidare regler om samordning av påföljderna när en arbetstagare både har ådragit sig skadeståndsskyldighet enligt § 37 och har förverkat sin andel av ackordsöverskott respektive ackordspremie enligt byggnadsavtalets § 3 c 4.6.

Arbetet vid Friskväderstorget var ostridigt ett ackordsarbete. När C-G.T. och B.B. i slutet av januari 1990 avvek från detta arbete borde bolaget alltså enligt protokollsanteckning 2 till § 3 c 4.6 omedelbart ha anmält detta hos Västra Sveriges Byggmästareförening. Så skedde emellertid inte. Därmed betogs SBAF:s avdelning 12 i sin tur möjligheten att ta kontakt med C-G.T. och B.B. i syfte att påverka dem att återgå till arbetet. Avdelningen skulle vid en sådan kontakt ha kunnat hos arbetstagarna inskärpa SBAF:s självklara ståndpunkt att gällande kollektivavtal skall respekteras och att arbetstagarna riskerade att få betala skadestånd till bolaget. Genom sin underlåtenhet att iaktta förfarandet enligt protokollsanteckningen har bolaget i hög grad bidragit till att situationen blev den, att C-G.T. och B.B. åsidosatte hela uppsägningstiden om två månader. Det skall framhållas att avdelning 12 fick kännedom om vad som hänt först genom byggmästareföreningens förhandlingsframställning av den 6 april 1990, nästan precis två månader efter det att C-G.T. och B.B. hade lämnat arbetet vid Friskväderstorget. Det kan förefalla som om bolaget avsiktligt dröjt med att anmäla deras handlande till dess att hela uppsägningstiden förlöpt. Bolagets åsidosättande av förfarandet enligt protokollsanteckning 2 till § 3 c 4.6 har utgjort ett brott mot kollektivavtalet och utgör ett starkt skäl för en kraftig jämkning av skadeståndet.

Byggförbundet har i målet invänt att förfarandet enligt protokollsanteckning 2 till § 3 c 4.6 inte skulle vara tillämpligt för det fall att arbetsgivaren "väljer" att inte påfordra förverkande utan endast fordrar skadestånd enligt anställningsskyddsavtalets § 37. Som framgår av det tidigare anförda är den ståndpunkten oriktig. Till stöd för sin ståndpunkt har Byggförbundet åberopat bl.a. att protokollsanteckning 2 inte är tillämplig, om arbetstagaren avviker från tidlönearbete utan att iaktta uppsägningstid och arbetsgivaren vill fordra skadestånd enligt § 37. Även om det skulle förhålla sig så, kan därav inte dras slutsatsen att protokollsanteckningen inte är tillämplig om arbetsgivaren vill fordra sådant skadestånd på grund av avvikande från ackordsarbete. Enligt SBAF:s mening bör förfarandet enligt protokollsanteckning 2 till § 3 c 4.6 dock tillämpas även vid avvikande från rent tidlönearbete. SBAF har för sin del i avtalsförhandlingar velat få detta fastslaget i något av de båda kollektivavtalen, men frågan har fallit på grund av bristande intresse från Byggförbundets sida.

För den händelse arbetsdomstolen skulle finna att förfarandet enligt protokollsanteckning 2 till § 3 c 4.6 inte varit direkt tillämpligt åberopas likväl som skäl för en kraftig jämkning bolagets bristande aktivitet när det gällt att få kontakt med C-G.T. och B.B. för att upplysa dem om följderna av deras avtalsbrott och söka förmå dem att återgå till arbetet under uppsägningstiden. Syftet med förfarandet enligt protokollsanteckningen är sådant att i vart fall något motsvarande bör göras, om arbetsgivaren vill kräva skadestånd enligt anställningsskyddsavtalets § 37. I målet är inte visat att bolaget över huvud taget gjort något för att söka komma i kontakt med arbetstagarna, än mindre att bolaget anlitat den naturliga vägen att via byggmästareföreningen eller direkt kontakta avdelning 12.

Ett andra skäl för jämkning är att bolaget inte lidit nämnvärd skada av C-G.T:s och B.B:s handlande. Att skadeståndsbestämmelsen i § 37 andra stycket anställningsskyddsavtalet har karaktären av schablonregel hindrar naturligtvis inte att jämkning sker för det fall att skadan faktiskt är obefintlig eller obetydlig.

Ett tredje skäl för jämkning är att det enligt § 37 andra stycket anställningsskyddsavtalet beräknade skadeståndet i förevarande fall är oskäligt ekonomiskt betungande för arbetstagarna. Beträffande C-G.T:s förhållanden gäller att han efter att en tid ha handlat med bilar startade ett enmansföretag i byggbranschen. Resultatet har varit magert. Vid tiden för huvudförhandlingen fick han efter skatt ut 7-8 000 kr per månad av rörelsen. Hans hustru arbetade deltid 75 % och fick efter skatt ut 4-5 000 kr per månad. C-G.T. och hans hustru har två barn som är 3 respektive 13 år gamla och familjens bostadshus är belastat med lån. Familjens ekonomi skulle bryta samman totalt, om C-G.T. förpliktades att betala ett skadestånd om 16000 kr till bolaget. Beloppet svarar ungefär mot vad var och en av C-G.T. och B.B. efter skatt skulle ha fått ut i lön hos bolaget för två månaders arbete, och det motsvarar mer än två månaders nettoinkomst för C-G.T. och hans hustru tillsammans. Mot detta skall ställas att Skanska-koncernen är ett av Sveriges största byggföretag och att 16 000 kr är ett för bolaget nära nog försumbart belopp. Skadeståndet enligt § 37 andra stycket anställningsskyddsavtalet kan naturligtvis ofta bli ekonomiskt betungande för arbetstagaren. Vad som åberopas i förevarande fall är emellertid att skadeståndet med hänsyn till samtliga omständigheter blir oskäligt betungande.

Ett fjärde skäl för jämkning är att bolaget i den uppkomna situationen visade en anmärkningsvärd brist på tillmötesgående mot C.-G.T. och B.B. genom att blankt neka dem möjligheten till ledighet under hela eller en del av uppsägningstiden. Som tidigare framhållits kände de sig besvikna och lurade, när de trots löfte inte fick komma till arbete i nyproduktion. Båda arbetstagarna hade lång anställningstid hos bolaget och hade under flera år sysslat med renoveringsarbete. K.P. kände väl till att de var trötta på sådant arbete. I stället för att visa förståelse åtminstone för deras önskemål om någon ledighet under uppsägningstiden, om det nu inte fanns arbete i nyproduktion att tillgå, behandlade han dem direkt ovänligt och bad dem t.o.m. "fara åt helvete".

Enligt SBAF:s mening utgör vart och ett av de åberopade jämkningsskälen tillräcklig grund för att jämka skadeståndet till vitsordat belopp, 2000 kr. Under alla förhållanden är de sammantagna tillräcklig grund för en sådan jämkning.

Byggförbundet

Som tidigare har framgått bestrider Byggförbundet att det föreligger skäl för jämkning av yrkat skadestånd.

Bestämmelsen i byggnadsavtalets § 3 c 4.6 om förverkande av andel i ackord är av gammalt datum och infördes i byggnadsavtalet långt innan anställningsskyddsavtalet tillkom år 1974. Protokollsanteckning 2 till § 3 c 4.6 är tillämplig enbart i den situation som avses i § 3 c 4.6, d.v.s. att det är aktuellt att förverka andel i ackord. Som framgår av bestämmelsen i § 3 c 4.6 befriar denna inte arbetstagaren från annat ansvar som åvilar honom, t.ex. skadeståndsskyldighet enligt anställningsskyddsavtalets § 37. Arbetsgivaren är självfallet inte skyldig att påfordra förverkande. Om arbetsgivaren väljer att enbart göra gällande skadeståndsskyldighet enligt anställningsskyddsavtalets § 37 blir förfarandet enligt protokollsanteckning 2 till § 3 c 4.6 alltså inte aktuellt. Enligt Byggförbundets mening motiveras förfarandet enligt protokollsanteckning 2 av det i protokollsanteckning 1 till samma avtalsbestämmelse uppställda villkoret för förverkande, att det mellan de förhandlande organisationerna skall vara ostridigt att arbetstagaren avtalsstridigt har avvikit från ackordsarbetet. Det främsta syftet med förfarandet är att organisationen på arbetstagarsidan skall få tillfälle att för sin del utreda den frågan, så att organisationen kan ta ställning till ett påstående om avtalsstridigt avvikande. Protokollsanteckning 2 är således enligt Byggförbundets mening inte avsedd att utgöra något slags skyddsregel för den arbetstagare som avvikit från ett ackordsarbete. Hänvisningen till byggnadsavtalets § 3 c 4.6 i protokollsanteckningen till anställningsskyddsavtalets § 37 utgör enbart en påminnelse om förverkandereglerna. Den innebär inte att förfarandet enligt protokollsanteckning 2 till § 3 c 4.6 avsetts vara tillämpligt i fall då arbetsgivaren endast vill kräva skadestånd enligt § 37. Det är egendomligt, om arbetsgivaren skulle ha att iaktta detta förfarande för det fall att han vill fordra skadestånd enligt § 37 för en arbetstagares underlåtenhet att iaktta uppsägningstid vid ackordsarbete, men däremot inte för det fall att arbetsgivaren vill fordra samma slags skadestånd vid tidlönearbete. SBAF har inte framfört krav om något slags parallellitet hos påföljdsreglerna vid avtalsstridigt avvikande från ackordsarbete respektive tidlönearbete. I det slutdokument som blev resultatet av förhandlingarna om 1988 års ändringar i anställningsskyddsavtalet konstaterades endast att förverkandebestämmelserna i byggnadsavtalet skulle kvarstå oförändrade.

Den omständigheten att bolaget i förevarande fall inte förfarit på sätt som anges i protokollsanteckning 2 till § 3 c 4.6 utgör alltså inte något skäl för jämkning av yrkat skadestånd. Som tidigare framhållits sökte man från bolagets sida på olika sätt kontakt med C.-G.T. och B.B. Man underrättade även både medbestämmandegruppens och fackklubbens ordförande. För övrigt kan ifrågasättas, om en ombudsman hos avdelning 12 haft större möjligheter än K.P. att förmå de båda arbetstagarna att avstå från sitt avtalsstridiga handlande. De var väl medvetna om att de hade två månaders uppsägningstid och kan inte ha föreställt sig att de utan påföljd kunde strunta i denna.

Det skall också nämnas att K.P. under tiden efter C.-G.T.s och B.B.s avvikande från anställningarna hade underhandskontakter i ärendet med Västra Sveriges Byggmästareförening. Varken Byggförbundet eller bolaget känner till vad som var anledningen till att byggmästareföreningen inte påkallade lokal tvisteförhandling tidigare än den 6 april 1990.

Bolaget hade inte någon skyldighet att bevilja C.-G.T. eller B.B. ledighet under uppsägningstiden, utan var fullt berättigat att så långt möjligt tillgodose sitt behov av personal. De båda var inte ensamma om att önska sig bort från renoveringsarbete, men bolaget hade inte annat arbete att erbjuda. Att de sysslat med renoveringsarbete under en längre tid och att arbetet vid Friskväderstorget beräknades pågå ett par år är inte någon ursäkt för eller förklaring till att de inte kunde stanna under två månaders uppsägningstid och därmed avsluta sina anställningar i enlighet med gällande kollektivavtal.

Det förnekas inte att yrkat skadestånd kan vara ekonomiskt betungande för C.-G.T. och B.B. Skadeståndet är emellertid grundat på kollektivavtalsregler som SBAF accepterat. Att skadeståndet blivit relativt stort beror enbart på att de båda arbetstagarna gjort sig skyldiga till ett grovt kollektivavtalsbrott genom att helt underlåta att iaktta uppsägningstiden. Eftersom § 37 andra stycket anställningsskyddsavtalet är en schablonregel har de t.o.m., på förhand kunnat räkna ut vad deras avtalsbrott skulle kosta dem.

Det är av stor betydelse för Byggförbundet och dess medlemsföretag att få fastslaget att en arbetstagare på samma sätt som en arbetsgivare måste bära sitt ansvar vid kollektivavtalsbrott. Om detta inte inskärps när det gäller underlåtenhet att iaktta uppsägningstid, hamnar arbetsgivarna i branschen i ett mycket besvärligt läge. Särskilt under tider av högkonjunktur har arbetsgivarna haft betydande problem med avtalsstridiga avgångar från tillsvidareanställningar.

Domskäl

I målet är ostridigt att C.-G.T. och B.B. i månadsskiftet januari/februari år 1990 lämnade sina tillsvidareanställningar hos Skanska Väst AB. Vidare är ostridigt att de inte iakttog den för dem gällande uppsägningstiden om två månader och att de därmed har ådragit sig skadeståndsskyldighet mot bolaget för brott mot anställningsskyddsavtalets § 13. Byggförbundet har för bolagets räkning yrkat 16 000 kr i skadestånd av var och en av de båda arbetstagarna. Arbetstagarparterna har vitsordat att skadeståndsbeloppet är korrekt beräknat enligt schablonregeln i § 37 andra stycket anställningsskyddsavtalet. De har emellertid hemställt att skadeståndet skall jämkas med stöd av jämkningsregeln i § 37 fjärde stycket. För C.-G.T. har därvid yrkats jämkning till 2000 kr, medan B.B. får anses ha i första hand yrkat jämkning till noll.

Vad arbetsdomstolen har fått att ta ställning till är således endast huruvida och i så fall i vilken mån yrkat skadestånd skall jämkas.

I målet har åberopats viss skriftlig bevisning. Vidare har på Byggförbundets begäran direktören hos förbundet H.S. hörts upplysningsvis och personalsamordnaren hos bolaget K.P. hörts som vittne. På SBAF:s och C.-G.T.s begäran har förbundets andre ordförande O.B. hörts upplysningsvis och C.-G.T. hörts under sanningsförsäkran.

Genom vad C.-G.T. har berättat under sanningsförsäkran är utrett att den grundläggande orsaken till att han och B.B. önskade slippa arbetet vid arbetsplatsen Friskväderstorget var att de kände leda vid renoveringsarbete. Domstolen betvivlar inte riktigheten av C.-G.T.s uppgift om att de vid ett samtal med arbetschefen J.N. i oktober eller november 1989 av denne fick vad de uppfattade som ett löfte om att efter tiden i Järnbrott få arbeta i nyproduktion. Enligt vad C.-G-T. vidare har uppgett hade de dock inte utlovats arbete vid någon bestämd arbetsplats. J.N. har inte hörts i målet. Domstolen anser sig därför inte kunna dra någon längre gående slutsats av C.-G.T.s uppgifter än att J.N. i god tro gett de båda arbetstagarna ett besked om att de kunde räkna med att även hos bolaget få arbeta i nyproduktion, men att arbetstagarna inlagt mer i detta besked än J.N. åsyftat. Utredningen ger sålunda inte stöd för att J.N. svikligen förlett de båda arbetstagarna att stanna kvar hos bolaget även efter arbetet i Järnbrott. Det är likväl begripligt att C.-G.T. och B.B. blev besvikna när det senare framkom att bolaget inte hade något arbete i nyproduktion att erbjuda dem och att de i stället stod inför ytterligare ca två års renoveringsarbete. I målet har inte framkommit något som tyder på att de oberoende därav hade någon önskan eller några planer på att avsluta sina anställningar. I en situation som de för sin del uppfattade som orsakad av ett löftesbrott från bolagets sida kan det för dem inte heller ha framstått som en önskvärd eller lätt lösning att lämna sina tillsvidareanställningar. Enligt domstolens mening kan det följaktligen inte antas annat än att C.-G.T. och B.B. handlade i affekt och uppriktigt känd besvikelse, när de efter sitt samtal med K.P. någon av de sista dagarna i januari helt enkelt uteblev från arbetet.

Det nu sagda utgör inte giltig ursäkt för C.-G.T.s och B.B.s åsidosättande av anställningsskyddsavtalets bestämmelser om uppsägningstid. Det utgör emellertid en förklaring till deras uteblivande från arbetet, som inte kan lämnas utan avseende vid bedömandet av skadeståndsfrågan. Vidare måste beaktas att samtalet mellan dem och K.P. enligt vad utredningen har gett vid handen förts i en upprörd stämning och på ett föga konstruktivt sätt. Oavsett vilka yttranden som därvid må ha fällts har sålunda framkommit att det i vart fall rått stor irritation mellan arbetstagarna och K.P., och att situationen av båda sidor har upplevts som besvärlig. I målet har inte påståtts att C.-G.T. eller B.B. tidigare visat prov på oansvarigt handlande eller annan misskötsamhet i sina anställningar hos bolaget.

Enligt domstolens mening kan man mot den nu angivna bakgrunden på bolagets sida inte ha undgått att misstänka att det kunde ligga andra och mer förståeliga skäl bakom de båda arbetstagarnas handlande än en nonchalant inställning till deras förpliktelser i anställningen. Lika väl som C.-G.T. och B.B. måste ha insett att de riskerade skadeståndsskyldighet om de inte iakttog uppsägningstiden, lika väl måste man hos bolaget ha förstått att de båda knappast utan vidare skulle utsätta sig för risken för att ådra sig ett kanske betydande skadestånd.

Situationen har därmed företett likheter med den som inte sällan föreligger i anställningsskyddssammanhang, när en arbetstagare efter ett meningsutbyte e.d. på arbetsplatsen uteblir från arbetet utan närmare förklaring. I sistnämnda situation gäller enligt vedertaget synsätt på arbetsmarknaden och fast praxis att arbetsgivaren har ett ansvar för att undanröja eventuella oklarheter om anställningens bestånd, förutsatt att arbetsgivaren har grundad anledning att inse att arbetstagaren har uppfattat sig som uppsagd eller avskedad (se bl.a. AD 1983 nr 148). Enligt domstolens mening ligger det nära till hands att anse att en liknande princip bör gälla i ett fall som det förevarande, där man hos bolaget såsom framgår av det nyss anförda haft grundad anledning inse att de båda arbetstagarnas handlande att lämna arbetet utan iakttagande av uppsägningstid kan ha haft en i vart fall förståelig förklaring. Det framstår inte som invändningsfritt att arbetsgivaren i denna situation skulle kunna underlåta att vidta lämpliga åtgärder i syfte att klara ut bakgrunden till det inträffade och söka få arbetstagarna att avstå från ett avtalsstridigt handlande, som om det vidhölls skulle kunna medföra allvarliga konsekvenser för dem.

SBAF gör också gällande att byggnadsavtalet för situationer av här ifrågavarande slag anvisar det lämpliga förfarandet från arbetsgivarens sida, närmare bestämt genom protokollsanteckning 2 till avtalets § 3 c 4.6. I denna protokollsanteckning har huvudorganisationerna - Byggförbundet och SBAF - uttalat angelägenheten av att arbetsgivaren omedelbart anmäler avvikelse från arbetet hos sin lokala organisation. Denna skall enligt protokollsanteckningen i sin tur omedelbart anmäla saken hos arbetstagarnas lokala organisation för att denna skall kunna påverka arbetstagaren att återgå till arbetet. Enligt SBAF:s mening har vad som sägs i protokollsanteckning 2 varit direkt tillämpligt i förevarande fall. Vidare hävdar SBAF att bolaget genom att underlåta att iaktta det i protokollsanteckningen anvisade förfarandet har betagit SBAF:s avdelning 12 möjligheten att påverka C.-G-T. och B.B. att återgå till arbetet. Enligt SBAF har bolaget därmed i så hög grad bidragit till att situationen blev den att de båda arbetstagarna åsidosatte hela den för dem gällande uppsägningstiden, att skadeståndet av det skälet bör jämkas.

Byggförbundet har på sin sida bestritt att protokollsanteckning 2 till byggnadsavtalets § 3 c 4.6 över huvud taget är tillämplig i fall då arbetsgivaren inte önskar påfordra förverkande av ackordsandel utan endast fordrar skadestånd enligt § 37 andra stycket anställningsskyddsavtalet.

O.B. och H.S. har hörts i den sålunda uppkomna avtalstolkningsfrågan. De har beträffande tillämpligheten av den omtvistade protokollsanteckningen redovisat samma uppfattning som SBAF respektive Byggförbundet. Vad de därvid och i övrigt har uppgett har dock inte gett någon ledning utöver vad som kan utläsas av avtalens lydelse. Domstolen finner sig därför vara hänvisad huvudsakligen till denna.

Det kan då till en början konstateras att protokollsanteckningen visserligen är redaktionellt knuten till bestämmelsen i byggnadsavtalets § 3 c 4.6 om förverkande av ackordsandel. Uttalandena i protokollsanteckningen är emellertid allmänt hållna och antyder inte att deras tillämplighet skulle vara begränsad till fall då arbetsgivaren vill påfordra förverkande av ackordsandel. Byggförbundet och H.S. har hänvisat till att förverkandebestämmelsen och protokollsanteckning 2 är av äldre datum än anställningsskyddsavtalet och synes mena att därav bör dras slutsatsen, att protokollsanteckningen inte kan avse den situationen att arbetsgivaren endast vill göra gällande skadeståndspåföljd enligt § 37 andra stycket anställningsskyddsavtalet. Mot detta talar emellertid att förverkande av ackordsandel enligt byggnadsavtalets § 3 c 4.6 och skadeståndspåföljd enligt § 37 andra stycket anställningsskyddsavtalet i avtalen behandlas som med varandra sammanhängande frågor. Det är sålunda klart att avtalsparterna vid tillkomsten av anställningsskyddsavtalets § 37 haft förverkandebestämmelsen för ögonen. Vidare hänvisas i första meningen av protokollsanteckningen till anställningsskyddsavtalets § 37 till byggnadsavtalet § 3 c 4.6. Hänvisningen nämner därvid inte särskilt förverkande, utan har den mer vittsyftande formuleringen "Beträffande anställnings upphörande under ackordsarbete, se allmänna bestämmelser § 3 c 4.6". Att hänvisningen omfattar även de till § 3 c 4.6 hörande protokollsanteckningarna är självklart. Sammanställt med att det i protokollsanteckning 2 helt allmänt talas om "avvikelse från arbetet" talar det sagda med styrka för att ifrågavarande avtalsbestämmelser bör förstås så, att vad som sägs i protokollsanteckning 2 äger tillämpning även för det fall att arbetsgivaren vid en arbetstagares avvikande från ackordsarbete väljer att enbart fordra skadestånd enligt § 37 andra stycket anställningsskyddsavtalet.

En sådan tolkning framstår också som naturlig och befogad med hänsyn dels till det uttalade syftet med förfarandet enligt protokollsanteckning 2 att den lokala arbetstagarorganisationen skall kunna påverka arbetstagaren att återgå till arbetet - vilket givetvis bör vara den i första hand eftersträvade lösningen - dels till det av SBAF åberopade förhållandet att ett skadestånd enligt anställningsskyddsavtalets § 37 kan bli mångdubbelt högre än maximibeloppet för förverkande enligt byggnadsavtalets § 3 c 4.6. Det framstår som föga rimligt att ett förfarande som kollektivavtalsparterna framhållit som angeläget att iaktta vid en arbetstagares avvikande från arbetet skulle tillämpas om arbetsgivaren vill påfordra den för arbetstagaren typiskt sett lindrigare påföljden men däremot inte om arbetsgivaren väljer att endast utkräva den typiskt sett strängare påföljden. Det bör nämnas att Byggförbundet i målet inte har kunnat visa på att förfarandet enligt protokollsanteckning 2 har någon sådan särskild funktion med avseende på förverkandepåföljden, att det på grund därav skulle kunna framstå som befogat att förfarandet tillämpas bara för det fall att arbetsgivaren vill göra den påföljden gällande.

Byggförbundet har som ett argument mot att uppfatta förfarandet enligt protokollsanteckning 2 som tillämpligt för det fall att arbetsgivaren endast vill utkräva skadestånd enligt § 37 andra stycket anställningsskyddsavtalet åberopat, att avtalen med hänsyn till sin lydelse i vart fall inte kan tolkas så att vad som sägs i protokollsanteckningen skulle gälla även för det fall att arbetstagaren avvikit från tidlönearbete utan att iaktta avtalsenlig uppsägningstid, d.v.s. en situation i vilken byggnadsavtalets § 3 c 4.6 över huvud taget inte kan bli aktuell. Enligt Byggförbundets mening skulle det därmed, om protokollsanteckningen anses tillämplig även då arbetsgivaren enbart vill fordra skadestånd enligt § 37 andra stycket, därvidlag föreligga en omotiverad skillnad mellan en arbetstagares avvikande från ackordsarbete och avvikande från tidlönearbete. De skäl som enligt det nyss anförda talar för att

protokollsanteckning 2 skall tillämpas även om arbetsgivaren vid avvikande från ackordsarbete endast vill fordra skadestånd är emellertid enligt domstolens mening av sådan tyngd, att vad Byggförbundet sålunda har anfört inte ändrar den bedömningen. Det må tilläggas att det bör ses som en öppen fråga, om inte arbetsgivaren redan med hänsyn till förekomsten av kollektivavtalsparternas gemensamma uttalanden i protokollsanteckning 2 skulle anses böra iaktta motsvarande förfarande som där anges även vid avvikande från tidlönearbete.

Det anförda innebär att arbetsdomstolen finner att bolaget bort iaktta det i protokollsanteckning 2 till byggnadsavtalets § 3 c 4.6 angivna förfarandet med anledning av C.-G.T.s och B.B.s avvikande från arbetet vid Friskväderstorget, vilket ostridigt utgjorde ett ackordsarbete. Det är ostridigt att så inte skett. Byggförbundet och K.P. har emellertid uppgett att K.P. dels vid ett antal tillfällen förgäves sökt de båda arbetstagarna per telefon, dels i ärendet tagit kontakt med ordförandena i medbestämmandegruppen och fackklubben vid bolaget, dels den 5 eller 6 februari 1990 tillställt arbetstagarna ett brev vari de uppmanats att höra av sig senast den 23 i samma månad och erinrats om att underlåtenhet att iaktta uppsägningstid kunde medföra skadeståndsskyldighet. Vad först angår K.P.s försök att få kontakt med arbetstagarna per telefon finner domstolen med hänsyn till C.-G.T.s uppgifter om hans och familjens förhållanden under tiden närmast efter det att han lämnat arbetet anledning att betvivla att dessa försök skett med rimlig intensitet. Uppgifterna om kontakter med ordförandena i medbestämmandegruppen och fackklubben har varit tämligen obestämda, och enligt vad som framgått av K.P.s utsaga har han i vart fall inte på något sätt följt upp dessa uppgivna kontakter. Vad angår brevet till arbetstagarna kan mot C.-G.T. bestridande inte anses styrkt att han fått motta detta. Till det nu anförda kommer att de olika uppgivna åtgärderna från K.P.s sida visserligen i och för sig är beaktansvärda, men inte alls kan ses som likvärdiga med det ordnade förfarande genom respektive lokal organisation som anvisats i protokollsanteckning 2 till byggnadsavtalets § 3 c 4.6. Det ligger i öppen dag att det typiskt sett hade varit ägnat att i den uppkomna situationen medföra stor skillnad, om SBAF:s avdelning 12 såsom C.-G.T.s och B.B.s egen fackliga organisation hade fått tillfälle att utreda bakgrunden till deras handlande samt att genom upplysningar och på annat sätt påverka dem att återgå till arbetet. Som det nu blev fick avdelningen enligt obestridd uppgift inte kännedom om vad som inträffat förrän genom byggmästareföreningens förhandlingsframställning av den 6 april 1990, då hela uppsägningstiden redan löpt ut.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen med hänsyn till vad som hittills anförts att bolaget på grund av sin underlåtenhet att iaktta det av Byggförbundet och SBAF anvisade förfarandet vid C.-G.T.s och B.B.s avvikande från arbetet måste anses bära del i ansvaret för den skada och olägenhet som otvivelaktigt åsamkats bolaget genom de båda arbetstagarnas avtalsstridiga handlande. Hänsyn bör också tas till att det, såsom domstolen tidigare framhållit, är begripligt att arbetstagarna efter J.N.s besked till dem kände djup besvikelse när de ställdes inför ett nytt långvarigt renoveringsarbete och lät sitt handlande påverkas därav. De nu nämnda omständigheterna bör enligt domstolens mening föranleda att det yrkade skadeståndet jämkas med stöd av § 37 fjärde stycket anställningsskyddsavtalet, varvid domstolen med hänsyn särskilt till bolagets åsidosättande av protokollsanteckning 2 till byggnadsavtalets § 3 c 4.6 finner skäligt bestämma skadeståndet för var och en av arbetstagarna till hälften av yrkat belopp.

I det anförda ligger, att arbetsdomstolen inte finner skäl till jämkning med hänsyn till C.-G.T.s ekonomiska förhållanden. Det yrkade skadeståndsbeloppet har ostridigt beräknats enligt en av kollektivavtalsparterna överenskommen schablonregel, och det bör i vart fall föreligga mer ömmande ekonomiska omständigheter än som visats i C.-G.T.s fall för att schablonregeln skall frångås på sådan grund.

C.-G.T. och B.B. skall alltså förpliktas att till bolaget utge skadestånd med 8 000 kr var.

Med hänsyn till att tvisten enbart gällt storleken av skadeståndet och till att detta bestämts till ett belopp ungefär mitt emellan parternas ståndpunkter bör vardera partssidan bära sina egna rättegångskostnader.