AD 1993 nr 203

Svenska Industritjänstemannaförbundet

mot

Stål- & Metallförbundet och Iggesunds Tools Aktiebolag i Iggesund.

Mellan Stål- & Metallförbundet (Stål & Metall) och Svenska Industritjänstemannaförbundet (SIF) gäller kollektivavtal. Iggesund Tools AB (bolaget), som är medlem i Stål & Metall, har huvudkontor och verkstad i Iggesund strax söder om Hudiksvall. Bolaget hade under den i målet aktuella tiden ca 110 anställda, varav ca 40 som tjänstemän.

L.S. som är född år 1938 och medlem i SIF, har varit anställd hos bolaget som sekreterare åt bl.a. verkställande direktören. Bolaget sade den 8 januari 1992 upp L.S. på grund av personliga förhållanden. Hennes anställning upphörde vid uppsägningstidens utgång den 8 juli 1992. Uppsägningen har lett till tvist mellan parterna. Sedan tvisten inte kunnat lösas vid förhandlingar har SIF väckt talan mot Stål & Metall och bolaget.

SIF har gjort gällande att bolaget inte haft saklig grund för uppsägningen av L.S. Med hänvisning därtill har SIF yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att till L.S. för brott mot 7 § anställningsskyddslagen utge

allmänt skadestånd med 60 000 kr jämte ränta enligt 6§ räntelagen från den 5 oktober 1992 tills betalning sker, samt

ekonomiskt skadestånd med 35 198 kr för tiden den 1 september 1992-25 augusti 1993 jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 29 608 kr från den 20 april 1993 och på 5 590 kr från den 25 augusti 1993, allt tills betalning sker.

SIF har vidare yrkat förbehåll för rätt att senare, i mån av befogenhet, framställa krav på ekonomiskt skadestånd till L.S. för tid efter den 25 augusti 1993.

Arbetsgivarparterna har gjort gällande att bolagets uppsägning av L.S. varit sakligt grundad och har därför i första hand bestritt bifall till SIF:s käromål i dess helhet. För det fall att bolaget skulle finnas ha brutit mot 7 § anställningsskyddslagen har arbetsgivarparterna hemställt att det allmänna skadeståndet måtte jämkas till noll. De har vitsordat yrkandet om ekonomiskt skadestånd och ränteyrkandena som skäliga i och för sig.

Parterna har fordrat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Stål & Metall och bolaget

Bolaget bildades den 1 september 1983 av vad som tidigare utgjorde AB Iggesunds Bruks stålmanufakturdivision. L.S. anställdes år 1976 hos AB Iggesunds Bruk som sekreterare åt divisionschefen och marknadschefen vid stålmanufakturdivisionen. När denna år 1983 ombildades till svarandebolaget, överfördes hennes anställning till detta. Hon har arbetat som sekreterare åt numera bolagets marknadschef L.N. sedan år 1976 samt åt numera bolagets verkställande direktör, tidigare divisionschefen, B.R. sedan år 1981. Vidare har hon vid behov arbetat med sekreterargöromål åt bolagets hela försäljningsavdelning, åt produktcheferna och åt konstruktionsavdelningen. Hon har också varit protokollförare vid bolagets styrelsemöten samt vid sammanträden med bolagets företagsråd, en central samrådsgrupp i vilken såväl företagsledning som fackliga representanter deltar.

L.S. har således under många år haft en viktig förtroendeställning hos bolaget och dess föregångare stålmanufakturdivisionen. På grund av att hon åtnjutit ledningens förtroende och varit centralt placerad i organisationen har hon haft tillgång till all information om bolagets angelägenheter. Hon har fungerat som verkställande direktörens "förlängda arm" både internt och externt och haft en god status i företaget. Hennes lön år 1991 var 15 600 kr i månaden, vilket var en med hänsyn till förhållandena på orten god lön. Hon var en skicklig sekreterare och allmänt omtyckt.

I april 1991 genomgick L.S. - på eget initiativ och egen bekostnad - en sex dagars kurs kallad Möt Dig Själv Bortom Alla Gränser. Kursen genomförs vid kursgården Mullingstorp utanför Norrköping under ledning av läkaren B.S. Den syftar till att frigöra deltagarnas inre resurser på ett genomgripande sätt samt till att öka deras självkännedom för att de skall få ett mera tillfredsställande liv. I en broschyr över kursen sägs under rubriken "När bör du avstå från att delta?" följande: "Deltagande i Möt Dig Självkurserna leder ofrånkomligt till personlig utveckling. Detta kan i sin tur leda till att du helt eller delvis vill bryta upp från ditt gamla liv. - Om du inte är beredd att göra förändringar i ditt liv bör du avstå från att delta i kurserna. Du kan nämligen inte i förväg föreställa dig vad du vill och inte vill göra i framtiden."

När L.S. återkom i tjänst efter kursen var hon mycket nöjd med denna och berättade om den för alla som ville höra på. Hon var närmast upprymd och visade en helt förändrad inställning till sitt liv och sitt arbete hos bolaget. Hon talade ofta om B.S. som "mannen i mitt liv" och berättade att han hade sagt att hon hade kvalifikationer för mer avancerat arbete än sekreterarsysslor och att bolaget nu hade förlorat en sekreterare. Omedelbart efter sin återkomst sade hon till B.R. att hon förmodligen skulle komma att lämna bolaget. När han beklagade detta och frågade om skälet, svarade hon att kursen fått henne att inse att hon slösade bort sitt liv på bolaget och dem som hon arbetade åt. Hon framhöll att hon var överkvalificerad och underbetald för sitt arbete. Även för L.N. och administrative chefen G.F:s, som bl.a. är personalchef, nämnde L.S. efter sin återkomst från kursen att hon hade blivit medveten om att hon hade starka sidor i sin personlighet, att hon nog borde ägna sig åt något annat arbete och att B.S. hade antytt att hon skulle sluta hos bolaget. Hon framstod också som betydligt mer utåtriktad, självsäker och öppenhjärtig än tidigare. L.S:s nya syn på sitt liv och sitt arbete tog sig emellertid även uttryck som snart skulle visa sig leda till allvarliga problem. Bakgrunden var följande.

Under andra halvåret 1990 kom bolaget in i en akut ekonomisk kris. Det blev absolut nödvändigt att dra in på bl.a. personalkostnaderna. I januari februari 1991 genomfördes en första förhandlingsomgång med de tre fackklubbarna vid bolaget: SIF-, SALF- och Metallklubben. Förhandlingarna ledde till att bl.a. en del tjänstemän sades upp på grund av arbetsbrist. Redan i april-maj samma är nödgades bolaget dock på nytt ta upp förhandlingar om och verkställa ytterligare uppsägningar på grund av arbetsbrist. I dessa senare förhandlingar enades bolaget med alla tre fackklubbarna om en bantad administration. Därvid träffades ett kollektivavtal om turordningen för uppsägningar.

Detta innebar att bl.a. en tjänsteman vid namn A.F. med ca 20 års anställningstid sades upp. Hon arbetade halvtid på en mindre kvalificerad befattning vid bolagets försäljningsavdelning. Förhandlingarna med fackklubbarna hade efter noggranna överväganden resulterat i att försäljningsorganisationen skulle krympas. Tjänsterna blev färre och kraven på kvalifikationer delvis högre. Bolaget och fackklubbarna gjorde gemensamt bedömningen att A.F. inte hade kvalifikationer för någon kvarvarande tjänst och inte heller kunde tillföras nödvändiga kvalifikationer genom rimligt omfattande utbildning.

Uppsägningen av A.F. skedde alltså i fullt samförstånd mellan bolaget och fackklubbarna. Den har inte heller lett till tvist med SIF eller A.F. SIF-klubbens ordförande H-E.N. stödd av SIF:s avdelning i Sandviken, tog redan före sommarsemestern 1991 upp förhandlingar med bolaget om vissa särskilda förmåner till A.F. Man träffade därvid en uppgörelse öm att bon skulle få sin uppsägningstid förlängd till årets slut, påbörja studier när höstterminen 1991 började och därefter vara befriad från arbetsplikt men uppbära vad som motsvarade full lön. Uppgörelsen härom var klar i princip före semestern, men det formella avtalet slöts omkring den 20 augusti, då höstterminen började. På SIF:s sida hade man nämligen önskat tid för att utreda hur utbetalningen till A.F. lämpligen borde ske.

L.S., som var medlem av SIF-klubben men inte hade något fackligt uppdrag för denna eller för SIF över huvud taget, kom att engagera sig med anledning av uppsägningen av A.F. Detta stod dock inte klart för bolaget förrän efter sommarsemestern. I början av augusti 1991 tog hon sålunda tillsammans med försäljaren hos bolaget S.W. initiativet till ett "stormöte" med SIF-klubben den 15 augusti. Arbetsgivarparterna återkommer strax till detta.

Vid samma tid, första hälften av augusti 1991, kom L.S. en dag in till L.N. på hans kontorsrum och började kritisera honom och övriga i företagsledningen för att ha handlat illa i fallet A.F. Hon hävdade att både L.N. och övriga i företagsledningen var inkompetenta och odugliga som chefer, och hon kritiserade L.N. även som person. Hennes omdömen var sårande för honom, bl. a. sade hon att han inte längre tänkte med hjärtat utan med plånboken. L.N. blev provocerad och upprörd av hennes beteende. Efter en stund sade han att han inte hade tid att "stå och prata med hispiga kärringar längre" och avslutade samtalet. L.S. har påstått att L.N. vid tillfället skulle ha hotat att slå henne, och i januari 1992 polisanmälde hon honom för olaga hot. Påståendet är grundlöst och åklagaren har sedermera avskrivit anmälningen.

På liknande sätt uppsökte L.S. vid denna tid också G.F:s Hon framförde därvid närgångna och sårande synpunkter på honom som person, på hans sått att leva och på hans val av bolaget som arbetsgivare. Hon tog upp saker rörande hans familjeliv som hon över huvud taget inte hade med att göra. Vidare tyckte L.S. att G.F:s som hade kommit till bolaget från ett större företag, hade handlat fel som bytt till en anställning hos bolaget. Hon menade på, att det "lilla Iggesund Tools" inte var något och att han borde kunna göra annat än att arbeta där. Hon sade emellertid också att G.F:s var mycket dålig som personalchef och upprepade inför honom att även L.N. var inkompetent. Det framgick under samtalet att L.S. var upprörd över att A.F. blivit uppsagd, att hon därvid tolkade allt till det värsta och att hon tänkte agera i frågan. G.F:s framhöll då för henne att detta skulle kunna innebära ett missbruk av den förtroendeställning hon hade som bl.a. verkställande direktörens och styrelsens sekreterare. L.S. svarade att hon räknade med att hon genom att engagera sig i uppsägningsärendet "riskerade att bli uppsagd" men att detta inte kunde skada henne, eftersom hon fått sin ekonomi tryggad genom ett arv.

Kort därefter berättade L.S. för B.R. att hon hade haft "uppgörelser" med L.N. och G.F:s Hon framhöll att hon tyckte att de var "ganska usla" som människor och inkompetenta som chefer. Hon sade sig inte kunna förstå att B.R. kunde ha dem kvar. Det skall nämnas att de båda även är vice verkställande direktörer i bolaget. B.R. uppfattade hennes agerande mest som utslag av de ökade "insikter" som hon ansåg sig ha fått genom kursen på Mullingstorp. Hennes utfall mot L.N. och G.F:s skapade dock en obehaglig stämning.

Något senare i augusti 1991 kom L.S. in till B.R. och förklarade att hon var missnöjd med SIF-klubbens sätt att sköta den gångna vårens förhandlingar om uppsägningar på grund av arbetsbrist B.R. fann det underligt att hon så sent framförde synpunkter i detta redan avklarade ärende, men tydligen hade hon funderat på saken under sin semester. Hon ansåg att den av klubben utsedda förhandlingsdelegationen - klubbordföranden H-E.N. och två andra tjänstemän - hade brustit i fråga om information till klubbmedlemmarna. Hon ville ordna ett stormöte med klubben på arbetstid och undrade om B.R. hade något emot detta. Hon framhöll därvid särskilt att hon inte angrep eller kritiserade bolaget för uppsägningarna utan förstod att bolagets handlande berodde på det svåra ekonomiska läget. B.R. förklarade att bolaget inte kunde ha något att invända mot ett möte i SIF-klubben och inte heller hade vare sig önskan eller rätt att lägga sig i interna fackliga frågor. L.S. fick sålunda klart för sig att bolaget förhöll sig neutralt.

Mötet i SIF-klubben ägde rum den 15 augusti 1991. L.S. ledde som mötesordförande en opposition mot klubbstyrelsen och den tidigare nämnda förhandlingsdelegationen. Resultatet blev att H-E.N. tvingades avgå som klubbordförande, och L.S. agerade kraftigt även mot andra SIF- funktionärer. Detta var givetvis inte något som angick bolaget, men det visar på hennes förändrade beteende.

Genom ett brev till B.R. den 20 augusti 1991 gick L.S. emellertid - trots vad hon sagt när hon frågat honom om klubbmötet -- till angrepp direkt mot bolaget. I det skarpt formulerade brevet gjorde hon bl.a. gällande att det hade begåtts brott mot "trygghetslagarna" och att det ytterst var B.R. som hade ansvaret för det förslag rörande uppsägningarna som under vårens förhandlingar hade presenterats för SIF- klubben. flott hade fortfarande inte något fackligt uppdrag, men hon förklarade att hon kämpade för att A.F. och dennas make S.F. skulle få "upprättelse". Hon framförde att A.F. enligt uppgift hade rätt till minst 32 månadslöner, eftersom hon fått gå efter ca 25 års anställning på grund av "bristande kunskaper i engelska", Hon påstod att delar av företagsledningen hade tagit S.F. som gisslan; han kunde enligt henne inte agera för sin hustru därför att han då riskerade att mista sin anställning. Vidare påstod hon att personalen "mådde dåligt" och att det "jäste i leden", varefter hon gav B.R. "rådet" att se till att A.F. fick det skadestånd hon skulle ha. L.S. skrev därvid att personalchefen tydligen hade "vaknat till" och erbjudit A.F. fyra månadslöner, varefter hon fortsatte: "Varför inte minst 32, om hon är berättigad till det? Och låt A.F. och S.F. få upprättelse. Hur vet jag inte, men där kan Du säkert få goda råd på annat håll".

Det skall framhållas att L.S. inte hade makarna F:s uppdrag att företräda dem. Som tidigare redovisats hade bolaget träffat en uppgörelse med SIF om särskilda förmåner till A.F. och båda makarna F. hade förklarat sig nöjda med uppgörelsen. L.S. och hennes agerande hade inte på något sätt medverkat eller bidragit till denna. Hennes påstående att S.F. inte kunde hjälpa sin hustru av rädsla för att mista sin egen anställning var oförskämt och kränkande för S.F. och företagsledningen.

B.R. blev bestört över L.S:s brev. Han tyckte att hon "gick över gränsen", eftersom bolaget hade handlat korrekt i ärendet. Han hade också redan hört att hennes aktion hade lett till störningar på arbetsplatsen och att det "surrade av oro". Han ville därför förklara hela bakgrunden för L.S. för att en gång för alla undanröja eventuella missförstånd. Han svarade henne sålunda med ett elva sidor långt, handskrivet brev av den 25 augusti 1991. I brevet förklarade B.R. att han visste att L.S. handlade med ärligt uppsåt, att hon tydligen tyckte att någon behandlades orättvist och att hon ville försvara den svage, vilket hedrade henne. Därefter bemötte han på ett sakligt och vänligt sätt alla L.S:s påståenden och mer eller mindre öppna anklagelser samt förklarade utförligt bakgrunden till bolagets åtgärder och innebörden av uppgörelsen med A.F. Han förklarade vidare att han först genom L.S:s brev av den 20 augusti hade fått klart för sig att hon inför honom, inför SIF-medlemmarna och kanske även inför andra felaktigt hävdade att bolaget brutit mot "trygghetslagarna", varefter han avslutade brevet på följande sätt:

L., Du är min förtrogna både som person och chefssekreterare Nu sår Du oro och splittring bland personalen och vänder Dig mot företaget. Det hade jag inte väntat mig av Dig. Vårt arbete är inte lätt under nuvarande ekonomiska omständigheter. Vi försöker göra företaget starkt nog att klara sig genom konjunkturnedgången. Det är tungt nog att säga upp duktiga och lojala medarbetare som man håller av och som man vet behöver sin inkomst. Ditt handlande, även om uppsåtet kan vara gott, stjälper mer än det hjälper. Jag skulle vilja vädja till Dig att lämna upplevelsevärlden för ett ögonblick och se vad Du håller på att åstadkomma i vår förnuftsvärld.

L.S. fortsatte emellertid att agera i vad hon tydligen fortfarande ville beteckna som en facklig konflikt. I ett brev till B.R. av den 28 augusti 1991 förklarade hon bl.a. att hon inte tänkte ändra sig i vad hon kallade "sakfrågan" - det mellan de inblandade redan uppklarade ärendet avseende A.F. - med mindre hon fick ett skriftligt besked från SAF:s chefsjurist. Hon skrev vidare att hon var ute efter att få till stånd en bättre, mera positiv och kreativ arbetsmiljö i företaget men att "sakfrågan" låg hindrande i vägen. Hon berömde sig av att ha åstadkommit att en "positiv stämning" börjat utbreda sig efter SIF-klubbens möte den 15 augusti, att hon därför inte var orolig för att hon förstörde för B.R. och företaget och att det inte gick att "skrämma" henne med det argumentet. Hon förklarade att hon upplevde sig som en facklig och inte minst andlig "städgumma".

I själva verket var det så att L.S:s agerande efter mötet i SIF-klubben den 15 augusti av många anställda upplevdes som störande och oroande. Hon hade haft stöd för att ordna klubbmötet men sedan hade opinionen svängt. Många ansåg att hon höll på för länge och gick fram alldeles för hårt. Inom företagsledningen började man misstänka att hon i grunden var ute efter att skada bolaget och att komma åt B.R. och andra chefer. S.W. som var L.S:s personliga vän och aktivt hade stött henne vid anordnandet av klubbmötet, tog avstånd från fortsatt samarbete med henne. Anledningen därtill var att S.W. fick klart för sig att hon ytterst ville "krossa" B.R., något som hon åtskilliga gånger framhöll för S.W. Efter hand som L.S. blev allt mer isolerad blev hon allt aggressivare och använde allt mera tid till att gå omkring på företaget och tala med olika personer, till att telefonera och till att skriva olika brev och meddelanden. Det gick så långt att hennes uppträdande klart störde andra anställda och tog inte bara hennes egen utan även andras arbetstid i anspråk. Hennes beteende skapade också motsättningar genom att hon uppträdde fordrande, överlägset och arrogant mot både chefer och arbetskamrater.

Mot denna bakgrund skrev B.R. den 6 september 1991 ett svar på L.S:s brev av den 28 augusti. Han förklarade därvid att han hade förstått att hans argument i sak inte gjorde intryck på henne och att det därför var meningslöst att fortsätta dialogen beträffande själva "sakfrågan". Han valde nu i stället att framhålla andra synpunkter och fortsatte:

Oavsett vem som har rätt i sak, så finns det andra aspekter på Ditt agerande, som jag vill ta upp på nytt.

Jag har under senare tid fått information från flera SIF-medlemmar, inklusive styrelsen i SIF, att man anser att Du skapar oro på arbetsplatsen genom Ditt handlande. Jag har även fått samma synpunkter från företagsledningen. Själv har jag redan i mitt tidigare brev framfört att detta inte gagnar företaget. I den rådande ekonomiska situationen är det viktigare än någonsin att vi drar åt samma håll. Personalen, eller i alla fall en stor del av personalen, vill ha arbetsro.

Du må ha goda intentioner och Du säger att Du inte vill skada företaget, Jag tror Dig. Faktum är dock att man upplever att Ditt handlande får motsatt effekt. Blir det väsentliga då inte hur Du upplevs, inte hur Du tänker?

Var strid har sin tid. Du har fått fram Ditt budskap, loud and clear, för att uttrycka saken milt. Alla berörda vet vad Du anser vara rätt. Har Du inte nått Ditt syfte?

Tag vill därför ånyo vädja till Dig. Så inte oro bland våra medarbetare.

Du har som chefssekreterare och sekreterare i styrelsen fått en ansvarsfull position i företaget. Du har också fått mitt personliga förtroende. Jag behöver Dig. Företaget behöver Dig. Snälla L., svik inte mitt förtroende.

Trots att L.S. fick motta denna vädjan trappade hon närmast upp konflikten ytterligare. Den 9 september 1991 skrev hon ett brev till vad hon kallade "De fyras gäng". Hon gick i det till hotfullt och kränkande angrepp mot fyra hos bolaget anställda SIF-medlemmar som inte hade velat underteckna en namnlista med begäran om ett möte i SIF-klubben den 11 september. Hon utmålade dessa som okamratliga och osolidariska och förklarade sig emotse deras svar på frågor, som bl.a. antydde att de inte ville "ställa upp" på A.F. m.fl. En av dem som brevet riktade sig till var tjänstemannen på ekonomiavdelningen E.H. Hon är ensamstående och beroende av att kunna försörja sig själv, och hon hade vid denna tid kommit till uppfattningen att L.S:s agerande innebar en risk för företagets och de anställdas framtid. Hon hade därför inte velat skriva på namnlistan. Dagen därpå fick hon brevet till "De fyras gäng" med anmodan om svar före kl. 12. Omkring kl. 10 blev hon uppringd av L.S. som frågade, om hon tänkte skriva på namnlistan. E.H. svarade nej och framhöll att hon måste arbeta i stället för att hålla på och läsa brev. Senare gick hon till L.S. och begärde en ursäkt av henne för de kränkande uttalandena i brevet till "De fyras gäng". I stället för att be om ursäkt kränkte L.S. åter E.H. genom att säga att hon var den enda kvinnan som inte hade skrivit på namnlistan och fråga henne hur hon kunde vara så "osolidarisk".

På liknande sätt hade L.S. ett par veckor tidigare djupt kränkt tjänstemannen G.E. som hade ingått i SIF-klubbens förhandlingsdelegation vid förhandlingarna under våren. Vid ett sammanträffande mellan dem hade L.S. sålunda uppgett att A.F:s lilla dotter hade farit så illa av moderns bekymmer, att hon blivit sjuk och kunde dö. L.S. anklagade G.E. för att i så fall ha medverkat till detta, varefter hon sade att om G.E. "mådde dåligt" efter deras samtal kunde hon komma till L.S. för att få hjälp. G.E. blev djupt upprörd av att - som hon tog det - bli anklagad för att vara en "mördare". Hon var enligt egen uppgift "fruktansvärt" illa till mods under lång tid efter samtalet. Detta och att det alltid var något som hände kring L.S. hade oroat G.E. och påverkat hennes arbete.

Även andra anställda upplevde situationen som upprivande och störande för bl.a. arbetet, något som framfördes till B.R. L.N. och G.F:s. Många sökte liksom S.W. hålla sig undan från L.S. för att slippa obehaget att bli utsatta för hennes aggressivitet.

Omkring mitten av september 1991 tycktes L.S. äntligen inse att ärendet om uppsägningen av A.F. sedan länge var löst. Hon skrev den 13 september ett meddelande till B.R. där hon förklarade att hon var nöjd med den lösning "sakfrågan" hade fått, eftersom A.F. var nöjd och glad. Det är då att märka att detta, såsom tidigare framhållits, inte på något sätt var L.S:s förtjänst. Hon skrev meddelandet på ett utdrag ur protokollet från SIF-klubbens möte den 15 augusti, Av detta framgick att hon vid mötet hade uttalat att hon ansåg att företagets "image" hade skadats och att hon ville försöka rätta till detta.

S.W. var vid denna tid mycket plågad av L.S:s beteende. Han är som försäljare på den svenska marknaden med synnerligen omfattande och goda kundkontakter en av företagets viktigaste och värdefullaste medarbetare. Han har emellertid svåra personliga problem att kämpa med. Han och L.S. hade varit vänner och hon hade då varit ett gott stöd för honom. Nu hade hon emellertid vänt sig mot honom och han befann sig i en situation där han bara sökte undvika henne. S.W. har själv berättat att han knappast vågade svara i sin hemtelefon och inte ville öppna dörren innan han förvissat sig om att det inte var L.S. som sökte honom. Han upplevde det så, att han hade svårt att arbeta och att även andra var så störda av L.S:s agerande att det fanns risk för att företaget skulle "gå omkull". Han övervägde också att lämna sin anställning hos bolaget för att slippa henne, vilket han framförde till sin chef L.N.

I mitten av september 1991 tog S.W. emellertid ett initiativ för att få slut på allt bråk. Tillsammans med redovisningschefen T.G. författade han ett brev till B.R., vilket skrevs under av SIF-medlemmarna. Man förklarade i brevet att man förstod att uppsägningarna hade varit nödvändiga för bolagets fortsatta existens, att de känslor som hade uppkommit i samband därmed nu var döda och begravda och att man inte längre ville vara med om att gräva i vem som hade "gjort fel", eftersom A.F. hade fått sin uppgörelse med företaget. Det skall nämnas att även L.S. undertecknade detta brev. Dess innehåll var dock direkt riktat mot hennes agerande under månaden efter klubbmötet den 15 augusti.

B.R. hade varit mycket bekymrad över den oro och dåliga stämning som hade spritt sig i företaget på grund av L.S:s aktion. Bolaget befann sig i ett mycket allvarligt ekonomiskt läge. Det var helt nödvändigt med sammanhållning bl.a. för att få den nya, nedbantade organisationen att fungera väl. Han blev därför glad när han fick det av S.W. och T.G. författade brevet och såg att även L.S. hade undertecknat detta.

Den 18 september 1991 fanns på annonsplats i lokaltidningen Hudiksvalls Tidning införd en dikt av följande lydelse:

"BR

Du tog vägen till min innersta kärna,. Du visste min närhet till vågens blå. Du rörde om i min vilsna hjärna. Vilken glädje, att Du fann mig ändå. LENA"

Samma dag eller någon dag senare kom L.S. in på B.R:s kontor och visade honom annonsen med dikten, som han inte hade sett tidigare. Hon var vid denna tid glad och uppspelt. Hon frågade lite "koketterande" vad han tyckte om dikten och dess anspelningar på dem, "BR" och "L.". Hon uppträdde på sådant sätt att B.R. blev övertygad om att det var hon själv som hade skrivit dikten. När han sade att "det där" inte hade med dem att göra sade hon - fortfarande i lättsam ton - att det kunde få stora konsekvenser och leda till skilsmässa i hans äktenskap, om hans hustru läste dikten. B.R. skärpte tonen något och sade att L.S. borde "glömma" dikten och att hans hustru inte var intresserad. L.S. bytte då helt plötsligt inställning och började tala om att det var någon på företaget som sökte skada dem. B.R. försäkrade att han betraktade det hela som en bagatell, att hon inte behövde "bry sig" och att de nu borde ägna sig åt arbetet, men hon ville inte ge sig. Hon sade att det nog var G.F:s som hade skrivit dikten och gick och talade med denne. Hon kom sedan tillbaka till B.R. och sade att det inte var G.F:s som var författaren. Det framgick att hon nu i stället avsåg att misstänkliggöra ett par tjänstemän som hon hyste agg till efter händelserna i augusti och början av september, nämligen S.W. och T.G. B.R. försökte övertala henne att låta bli detta, men förgäves. Han uppfattade det som att hon här hade funnit en ny möjlighet att starta ett "bräk", sedan hennes aktion avseende A.F. hade runnit ut i sanden.

På kvällen fredagen den 20 september 1991 ringde L.S. hem till B.R. Det skall då nämnas att L.S. en eller ett par dagar tidigare hade omnämnts i en nyhetsartikel i den andra lokaltidningen, Hälsinge-Kuriren, sedan hon som vittne till ett butiksinbrott nära hennes bostad hade handlat rådigt och gjort sådana iakttagelser att hon kunde identifiera gärningsmännen och deras bil. När hon nu ringde till B.R. var hon orolig och sade att hon inte kände sig trygg, att hon stod bakom gardinen och tittade ut på gatan för att se om det fanns någon där. Hon menade att hon hade riskerat livet för att hjälpa polisen. B.R. försökte lugna och hjälpa henne. Eftersom hon tidigare hade framhävt sitt goda förhållande till sin vuxna dotter sade han att hon borde ta kontakt med dottern eller någon annan anhörig. Han erbjöd sig även att komma hem till henne, men hon svarade att hon redan hade bett sin f.d. sambo att komma.

Vid samtalet blev B.R. orolig för L.S. Han trodde att den som bäst kunde hjälpa henne var hennes dotter, som såvitt han visste var anställd eller praktiserade hos B.S. på Mullingstorp. Av ren omtanke om L.S. ringde han därför samma kväll till Mullingstorp och sökte hennes dotter. Denna var emellertid inte anträffbar och han fick tala med B.S. B.R. beklagade att han inte kunde få tala med L.S:s dotter, eftersom hennes mor var orolig och uppriven och behövde någon att tala med. När B.S. frågade vad som stod på nämnde B.R. att L.S. hade blivit förändrad efter kursen på Mullingstorp. B.S. lovade då att genast ta kontakt med henne. Senare samma kväll ringde B.S. upp B.R. och berättade att han hade talat med L.S. och rekommenderat henne att söka någon hjälp så att hon kunde få lugnande tabletter. Ytterligare en stund senare ringde B.R. till L.S. för att förvissa sig om att hon hade fått sällskap. Hon bekräftade att så var fallet och föreföll lugn. Han ringde henne också söndagen den 22 september. Hon föreföll även då lugn, och på måndagen kom hon till arbetet som vanligt.

L.S. fortsatte emellertid med sitt aggressiva och provocerande uppträdande gentemot arbetskamrater. Hon anklagade flera för att ha haft med dikten i tidningen att göra. Den 19 september 1991 skrev hon ett meddelande till E.H. och frågade denna om det var "hennes H." som hade skrivit dikten och förklarade att hon var "tacksam för svar före kl. 16.00". Hon beskyllde S.W. för att ha skrivit dikten och senare riktade hon sina beskyllningar mot T.G. Hon gick under arbetstid omkring och talade med andra anställda om bl.a. dikten. Såväl G.F:s som L.N. fick mot slutet av september motta allvarliga klagomål på L.S:s aggressiva och otrevliga uppträdande från långt fler anställda än de som här har namngetts. Folk kände sig störda i arbetet. Stämningen inom bolaget sjönk och många anställda fordrade en ändring. I oktober 1991 polisanmälde L.S. med hänvisning till dikten, T.G. för förtal. Även denna polisanmälan har sedermera avskrivits.

L.S. fortsatte också att inför andra anställda tala om företagsledningen som inkompetent. Hon var enligt egen uppgift "fruktansvärt" arg på B.R. för att denne hade sökt kontakt med hennes dotter och talat med B.S. något som han alltså hade gjort av ren omtanke om henne och i den bästa avsikt. B.R. sökte likväl i det längsta - snart dock som den siste - att skydda L.S. och förklara för andra att allt nog skulle gå över. Han uppfattade henne dock som utstuderat elak.

Den 1 oktober 1991 skrev L.S. ett brev till S.W. som hon i kopia tillställde även B.R. Brevet innehöll en del mer eller mindre förtäckta hotelser om skandaliserande skriverier i pressen och om polisanmälan. Hon skrev också om sin situation hos bolaget, som hon kallade "dårarnas paradis", och antydde att hon ville byta arbete, eftersom hon ansåg sig överkvalificerad och underbetald. - Även i övrigt angrep hon ofta S.W. både som privatperson och som arbetstagare. Hon beskyllde honom för att springa B.R:s ärenden och för att vara oduglig till allt. Samma dag som hon skrev brevet hade S.W. blivit så störd i sitt arbete av hennes uppträdande på arbetsplatsen att han hade gått in till henne och i ilska fällt den olyckliga repliken "egentligen skulle man lägga upp dig på bordet och våldta dig". Detta var naturligtvis inte allvarligt menat, och S.W. uppfattade det inte som om hon då kände sig kränkt, men senare polisanmälde hon honom för bl.a. sexuellt ofredande. Anmälningen har efter utredning avskrivits.

Både B.R. och L.N. såg med oro på L.S:s fortsatta angrepp på S.W. dels med tanke på hans personliga problem och dels därför att han därmed också fortsatt umgicks med allvarliga tankar på att lämna sin anställning hos bolaget. L.N. var som marknadschef så störd och bekymrad att det enligt hans egen uppfattning gick ut över hans arbete.

Den 1 eller 2 oktober 1991 hölls under ledning av produktionschefen M.H. och L.N. ett sedvanligt personalmöte med verkstadsledningen och all kontorspersonal utom den på ekonomiavdelningen. Mötet var avsett för diskussioner om arbetet, information och en stunds sällskaplig samvaro. Medan M.H. redovisade beläggningssiffror i produktionen avbröts han plötsligt av L.S. Hon började anklaga honom för att inte ha gjort tillräckligt för att skapa utbildningsmöjligheter för de anställda i stället för att låta det gå till uppsägningar. Som det uppfattades återkom hon alltså till den tidigare frågan om bolagets handläggning av vårens personalnedskärningar. M.H. försvarade sig väl, men L.S. gav sig inte utan fortsatte med sina anmärkningar på ett mycket obehagligt och aggressivt sätt. De närvarande anställda började "skruva på sig" och L.N. fick till slut ingripa och säga ifrån att mötet inte var något forum för de frågor som L.S. hade tagit upp. Efteråt kom anställda till L.N. och tyckte att det var "för djävligt" att L.S. fick "hålla på så där".

Främst bekymren för S.W. och händelsen vid det nyss nämnda personalmötet fick till följd att L.N. den 2 oktober 1991 skrev ett brev till B.R. L.N. berättade i brevet om personalmötet och om en del andra saker rörande L.S. Han framhöll att han ansåg att företagsledningen nu måste "ta tag i" L.S:s fall, sluta "backa" för hennes agerande samt säga ifrån "på skarpen" vem som bestämde på företaget och att var och en skulle "veta sin plats". L.N. avslutade brevet med att säga, att även om det ledde till att L.S. sade upp sig så var ändå verkligheten den att ingen var oersättlig samt att han var orolig för att andra viktiga personer, när tiderna blev bättre, skulle lämna företaget på grund av den infekterade stämning som L.S:s agerande hade skapat.

B.R. som i det längsta hade hoppats att L.S. skulle kunna talas till rätta och ta sitt förnuft till fånga, kände nu att det fanns en sådan press från övriga i ledningen och de anställda att han samlade företagets ledningsgrupp till ett möte en av de första dagarna i oktober 1991. Vid mötet konstaterades att L.S:s uppträdande och handlande medförde svåra samarbetsproblem men, att alla relationer dock inte var fullständigt sönderrivna. Man beslöt att föreslå henne en månads ledighet med full lön. Motiven för detta var flera. Man räknade sålunda med att hon under en tids ledighet med vila kunde få perspektiv på sin situation, lugna ned sig och på nytt kunna fungera tillsammans med andra anställda. Det bedömdes också som absolut nödvändigt att få en tids arbetsro hos bolaget.

När L.S. delgavs förslaget blev hon nöjd och tyckte att det var en bra åtgärd. Hon och bolaget enades om att hon skulle vara ledig fr.o.m. måndagen den 14 oktober och återkomma i tjänst måndagen den 11 november 1991. Under ledigheten skulle det finnas en vikarie för henne. B.R. uppmanade L.S. att vila sig under ledigheten och kanske resa bort någonstans.

Den 16 oktober 1991 reste B.R. i tjänsten till Japan. Någon eller några dagar senare kontaktades L.N. av L.S. som ville göra en tjänsteresa till USA. L.N. svarade att bolaget inte hade någon tjänsteförrättning i USA och att hon alltså inte kunde få resa i tjänsten. Han hänvisade henne att vända sig till B.R. om hon ville söka få en resa betald.

Därefter förekom ett telefonsamtal mellan L.S. och B.R. som då fortfarande befann sig i Japan. Hon sade att hon tänkte åka till USA och att han ju hade sagt att hon borde resa någonstans. Han framhöll att han menat att hon kanske skulle göra någon kortare resa, exempelvis till en anhörig, för att komma hemifrån och att det absolut inte var lämpligt att hon reste till USA när hon fått ledigt för att vila. L.S. blev då aggressiv i tonen och sade att hon skulle resa och att bolaget skulle betala, eftersom hon tänkte resa till en mässa i Milwaukee där bolaget hade en monter. Resan skulle kosta ca 30000 kr. När B.R. framhöll att bolaget vid mässan skulle representeras av sitt amerikanska dotterbolag och inte av någon från Sverige hänvisade hon till att hon hade fått en inbjudan till en mottagning i samband med mässan och tänkte gå på den. Han svarade att hon väl inte på allvar krävde en tjänsteresa till en mottagning. Hon sade då att hon gott kunde få en sådan resa efter allt vad hon hade gjort för bolaget. B.R. frågade henne hur det skulle se ut, om hon fick en betald resa till en mottagning när bolaget befann sig i ekonomisk kris och hon hade gjort sig till ovän med ett flertal anställda. Han förklarade att hennes begäran var "omöjlig". L.S. blev då mycket arg och kallade honom för en "djävla snåljåp". Hon sade att hon skulle resa i alla fall, men att det skulle få konsekvenser för hennes anställning att han vägrade att låta bolaget betala för resan. Samtalet hade börjat balanserat men L.S. hade efter hand blivit allt otrevligare för att sluta med personliga utfall mot B.R., hotelser och svordomar. Vid detta samtal insåg B.R. att de två aldrig mer skulle kunna samarbeta som tidigare och att även deras personliga vänskap var definitivt slut.

Något senare ringde L.S. till L.N. för att få praktiska råd inför sin USA-resa. Han frågade, om hon hade talat med B.R. Hon sade då att B.R. var "snål" och att L.N. kunde hälsa honom att när hon kom tillbaka skulle "helvetet bryta löst". L.N. underrättade B.R. om detta.

Sedan L.S. fått sin ledighet hade man från bolagets sida tagit kontakt med företagshälsovården i ärendet. Den 21 oktober 1991 ringde en sköterska därifrån hem till L.S. för att höra efter om hon ville komma till företagshälsovården för ett samtal. L.S. svarade emellertid att hon inte var sjuk och att ingen hade rätt att lägga sig i vad som rörde hennes hälsotillstånd.

L.S. reste den 22 oktober 1991 på egen bekostnad till USA. Den 28 oktober fick bolaget motta ett till B.R. riktat telefax från L.S. som då befann sig i San Francisco. Telefaxet, som var hållet i en glad ton, innehöll en födelsedagshälsning till B.R. och några ord om att hon hade träffat en man. Det innehöll emellertid också ett meddelande att hon inte avsåg att återinträda i tjänst förrän tidigast den 18 november. Hon beslöt alltså egenmäktigt att förlänga sin ledighet med minst en vecka. Bolaget hade inte någon möjlighet att nå henne för att meddela att man inte godkände en sådan förlängning av ledigheten. - Det har numera framkommit att L.S. någon gång under sin vistelse i USA hade haft ett telefonsamtal med tjänstemannen M.A. hos bolaget, och att L.S. då tydligen nämnt att hon tänkte komma tillbaka senare än den 11 november. B.R. nåddes dock inte av något meddelande om samtalet.

L.S. återkom inte i tjänst den 11 november. Två dagar senare reste B.R. och G.F:s till bolagets dotterbolag i Tampa, USA, för bl.a. ett styrelsemöte i detta bolag. De fick där den 18 november beskedet att L.S. inte heller den dagen hade återgått i tjänst. Samma dag fick de veta att hon alltjämt befann sig i USA och skulle anlända till Tampa.

Eftersom L.S. tidigare vid flera tillfällen hade nämnt att hon funderat på att sluta hos bolaget och nu uppenbarligen hade fortsatt sin olovliga utevaro, var man hos bolaget angelägen att få veta om hon ville behålla sin anställning. För den händelse det var hennes avsikt, ville man varna henne för att hennes olovliga frånvaro innebar ett helt oacceptabelt beteende. För att allt skulle skötas på ett korrekt sätt tog man från bolagets sida kontakt med en jurist hos Stål & Metall och fick besked om hur han borde formulera ett brev för sådana fall av olovlig utevaro där det är oklart huruvida arbetstagaren vill behålla sin anställning. B.R. undertecknade därefter den 18 november ett sådant brev till L.S. Brevet hade - bortsett från datering, adressering och underskrift - följande innehåll:

"Ang. bortavaro från tjänst

Den 6 oktober i år bekräftades Din ledighet med lön omfattande fyra veckor. Detta innebär att Du skulle vara åter i tjänst den 11 november,.

Du har ensidigt meddelat att Du ej är i tjänst den 11 november. Jag vill därför fråga Dig om Du vill fortsätta Din anställning vid Iggesund Tools AB.

Om Du ej inställer Dig för tjänst vid företaget den 25 november måste vi tolka detta som en uppsägning från Din sida och vi kommer då att göra en slutreglering av Dina mellanhavanden från och med denna datum."

Vid ett telefonsamtal till dotterbolaget hade L.S. bett att få bli hämtad vid flygplatsen. När hon samtidigt fått veta att det var styrelsemöte i dotterbolaget hade hon särskilt framhållit, att hon "inte på några villkor" ville träffa B.R. Han lät därför den person som hämtade henne vid flygplatsen ta med sig brevet och överlämna det till henne. L.S. framförde att hon önskade ett samtal med företrädare för bolaget på kvällen den 19 november. G.F:s och styrelseledamoten L.R. för vilken hon hade förtroende, mötte henne därför över en middag på en restaurang. Under hela deras möte var L.S. mycket arg och aggressiv. Under en flera timmar lång "monolog" förklarade hon med häftiga utfall hur inkompetent hon ansåg bolagets ledning vara. Hon gick igenom B.R. L.N. och G.F:s både som chefer och personer, deras enligt hennes mening stora kompetensluckor och även deras mer intima familjeförhållanden. G.F:s och L.R. sökte få klarhet om hennes framtidsplaner, men det var omöjligt. När hon tillfrågades, om och i så fall när hon tänkte återgå i tjänst, sade hon bara att hon skulle resa till Stockholm och hälsa på sin dotter och sedan resa till Hudiksvall för att bli sjukskriven för sömnproblem. Hon nämnde inte något om att hon önskade ta ut semester. - Påföljande dag ringde G.F:s självmant till L.S. och lovade, att om det var så att hon blev sjukskriven vid återkomsten till Sverige, så skulle bolaget låta henne tillgodoräkna sig även en vecka före läkarens sjukskrivningsdatum som sjukskrivningstid.

I slutet av november eller början av december 1991 återkom L.S. till Sverige. Hon kontaktade då bolaget genom att ett flertal gånger telefonera till bl.a. B.R. och G.F:s såväl när de befann sig på sina kontor som när de var hemma. Hon krävde därvid på ett synnerligen otrevligt sätt - med hotelser, svordomar och kränkande personliga utfall både mot den hon talade med och mot andra anställda hos bolaget - att bolaget skulle betala hennes resa till USA. Hon ställde även ekonomiska krav avseende lön, trots att hon inte återgått i tjänst och trots att hon inte lämnat något sjukintyg. Vid samtalen nämnde hon aldrig att hon tänkte eller ville återkomma i tjänst eller att hon behövde hjälp med sin hälsa, utan det enda hon var intresserad av var att få pengar, 30 000 -100 000 kr. För det fall hon inte fick vad hon begärde, skulle hon skandalisera bolaget, B.R. och G.F:s i både rikspress och lokalpress så att de båda sistnämnda blev "jagade från stan'. Det var uppenbart att hon var ur balans. B.R. frågade henne om hon inte behövde hjälp för detta, men det förnekade hon. Någon gång nämnde hon att hon var sjukskriven. När hon då tillfrågades om orsaken till sjukskrivningen och om sjukintyg svarade hon dock att hennes "privatliv" inte angick bolaget. Praktiskt taget samtliga telefonsamtal med L.S. under denna tid fram till mitten av december följde samma mönster. B.R. och G.F:s tog mycket allvarligt på hennes olika hotelser och befarade starkt att hon verkligen skulle allvarligt skada bolaget.

L.S. hade nu fullständigt förverkat det förtroende som bolagets ledning måste kunna hysa för henne som sekreterare åt styrelsen, verkställande direktören eller andra chefer. Mot ilen bakgrunden och med hänsyn till de allvarliga störningar som hade förekommit även i förhållandet mellan L.S. och andra anställda bedömdes förutsättningarna för att behålla henne i bolagets tjänst som små. Man undersökte hos bolaget likväl möjligheten att föreslå henne omplacering till något annat arbete. Det fanns dock inte någon vakant plats. Även möjligheten att göra en personalomflyttning övervägdes. Det arbete hon kunde anses vara kvalificerad för var en besatt tjänst vid vad som tidigare utgjorde försäljningsavdelningen. Bolaget hade emellertid tidigare sagt upp anställda där och man var därför tveksam till att göra ytterligare ingrepp i personalbesättningen. Därtill kom att L.S. ett flertal gånger hade gjort klart att hon var överkvalificerad och underbetald för befattningen som bl.a. verkställande direktörens sekreterare. Hon ansågs därför knappast kunna vara intresserad av en mindre attraktiv tjänst. Vidare hade anställda som i så fall skulle bli L.S:s arbetskamrater varit bland dem som under hösten vänt sig till sin chef och klagat på hennes beteende mot dem. För att bolaget under sådana förhållanden likväl skulle söka placera henne vid ifrågavarande avdelning hade det åtminstone fordrats, att alla kunde tro på att samarbetsproblemen var överståndna. Några tecken därpå fanns emellertid inte, allra minst från L.S:s sida. Slutligen skulle tjänsten innebära vissa kundkontakter, och hennes beteende visade att det kunde innebära en betydande risk för bolaget att ge henne sådana uppgifter.

Bolagsledningen tog därför kontakt med SIF-klubbens ledning för att informera denna om problemet, och den 13 december 1991 varslades klubben om att bolaget avsåg att säga upp L.S. Grunderna var samarbetsproblem och även hennes olovliga frånvaro i november månad. Den 16 december underrättades L.S. enligt 30 § anställningsskyddslagen om att bolaget avsåg att säga upp henne på grund av hennes personliga förhållanden. På detta reagerade L.S. genom att utropa: "Toppen! Jättebra! Detta har jag jobbat för länge! Detta skall kosta företaget pengar!". I ett brev till en arbetskamrat den 20 december skrev hon: "Nu är jag varslad om uppsägning och blir uppsagd 30/12. Toppen!".

Först den 18 december inkom till bolaget ett läkarintyg avseende L.S. Av detta intyg framgick att hon var sjukskriven på grund av "psykiska besvär" för tiden den 4-20 december 1991. Senare lämnade hon in ett läkarintyg som visade att hon var sjukskriven på grund av "psykisk kris" under tiden den 21 december 1991 - 31 januari 1992. Det skall nämnas att de sjukskrivande läkarna i intygen under rubriken "Bedömning av rehabiliteringsbehov" har antecknat, i det förra intyget "Pat. avser ej att återgå till sitt gamla arbete" och i det senare intyget "Troligen ej åter till nuv. tjänst".

När L.S. hade underrättats om den tilltänkta uppsägningen förvärrades hennes beteende. Sålunda fortsatte hon att ringa hem till B.R. och G.F:s varvid hon svor och använde kränkande uttryck. Hon skrev även brev till dem och även nu gällde det pengar. I ett brev till B.R. av den 23 december 1991 begärde hon en slutreglering av sina mellanhavanden med bolaget, och det framgick att hon därvid ville ha en mycket stor summa pengar. Hon skrev vidare att hon var "djävligt förbannad" och hämndlysten, påminde om att B.S. förutspått att hon skulle lämna sekreterarjobbet, frågade ont det inte kändes som om helvetet nu hade brakat löst över honom så som hon hälsat honom i oktober, hotade med att gå till pressen och med att polisanmäla honom för ärekränkning och förtal samt framhöll att hon var en god skådespelerska och att det inte var någon konst att spela "hysteriskt fruntimmer". Hon slutade brevet med att säga, att om han inte ordnade med vad hon begärt skulle tron eventuellt komma och arbeta den 1 februari 1992, och tillfogade frågan: "Vilket är värst?". Den 26 december skrev hon ett brev till L.N. i vilket hon var mycket försmädlig och kränkande mot honom och andra hos bolaget, bl.a. B.R. S.W. och G.F:s Hon skrev att hon kallade G.F:s "fögderi" för "Avdelning dum-dum", något som anställda på avdelningen tidigare hade fått höra direkt av henne. Även i detta brev framhöll hon att hon var en skådespelerska och att det hade varit en barnlek att spela "hysteriskt fruntimmer". Slutligen hotade hon med att gå till pressen och skandalisera bl.a. L.N. Kombinationen av krav och hotelser gjorde att breven uppfattades som ren "utpressning".

Hos bolaget såg man nu inte någon annan utväg än att fullfölja sin avsikt att säga upp L.S. Hon hade själv "bränt alla broar" och omintetgjort varje möjlighet att behålla henne i bolagets tjänst. Hon hade ställt sig helt avvisande till varje försök att utreda, om hon var i behov av någon hjälp. Hon hade såväl under som efter den betalda ledighet som haft till syfte att hjälpa henne och att "kyla ned" de uppkomna samarbetsproblemen fortsatt med sitt aggressiva och destruktiva beteende, riktat mot bolaget, mot företagsledningen och mot arbetskamrater. Bolaget hade den 18 december 1991 visserligen fått veta att hon var sjukskriven för psykiska besvär, men hon kunde själv disponera över sjukskrivningen och hotade med att återkomma i tjänst i syfte att hämnas för förmenta oförrätter och "ställa till ett helvete". Hos bolaget måste man självfallet ta hänsyn också till förhållandena för andra anställda och till företagets fortbestånd.

Den 3 januari 1992 tillställde bolaget därför L.S. uppsägningsbeskedet, vilket hon kvitterade den 8 januari. Vid ett möte mellan henne och G.F:s den 7 januari angav han de närmare skälen för uppsägningen. Hon gick vid detta tillfälle till lindriga handgripligheter mot G.F:s varefter hon hotade honom med att hon skulle polisanmäla honom för våldtäkt eller sexuellt ofredande. Den 9 januari polisanmälde hon sex tjänstemän i bolaget, nämligen G.E. för förtal, E.H. för ärekränkning och förtal, B.R. för ärekränkning och förtal, L.N. för olaga hot, G.F:s för sexuellt ofredande samt S.W. för ärekränkning, förtal, sexuellt ofredande, olaga hot, hemfridsbrott och rattonykterhet. Polisanmälningarna har föranlett utredning. I flera fall har polismän varit hos bolaget och hållit förhör med de anmälda och i några fall har anställda fått bege sig till polisstationen för förhör där. Samtliga anmälningar har sedan avskrivits av åklagarmyndigheten i Hudiksvall.

I samband med uppsägningen underrättades L.S. om att hon befriades från arbetsskyldighet under uppsägningstiden, och den 30 mars 1992 nödgades bolaget t.o.m. förbjuda henne att besöka bolagets lokaler. Skälet till detta förbud var att hon vid ett besök på kontoret den 23 mars hade gått in till S.W. varvid hon i samband med en ordväxling även hade gett sig på honom rent fysiskt, klöst honom i ansiktet, slitit av honom glasögonen och med en vass klack trampat honom på ena foten.

Efter uppsägningen fortsatte L.S. att fram till december 1992 skriva brev till bolaget och olika personer med anknytning till detta. Sålunda skrev hon till B.R. samt till G.F:s L.N. L.R. styrelseordföranden L.G.S. och S.W. Hon framförde krav på ersättning och hot om skandalisering. Hon uttalade sig mycket kränkande om olika personer, så t.ex. kallade hon B.R., G.F:s och L.N. för "Iggesund Fools" samt S.W. bl.a. för "springsjas" och "Rövslickarnas Konung". I ett brev till bolagets styrelse den 16 juni 1992 kallade hon B.R. en "girig, obegåvad, fantasilös, avsutten jurist som med Hitler-fasoner leder företaget". I brevet uttalade hon sig också nedlåtande och förolämpande om bl.a. G.F:s och L.N. Arbetskamrater i SIF-klubbens styrelse och deras "anhängare" kallade hon i samma brev för "rövslickargänget".

Arbetsgivarparterna hävdar sammanfattningsvis att det anförda visar att bolaget haft saklig grund för uppsägningen av L.S. Det må vara riktigt att hennes handlande i samband med stormötet i SIF-klubben den 15 augusti 1991 till en början varit att betrakta som avseende en intern facklig angelägenhet. Det har emellertid mycket snabbt utvecklat sig till ett agerande som i högsta grad angått bolaget som arbetsgivare, genom att hon gått till personliga angrepp mot såväl chefer som arbetskamrater på ett sätt som lett till allvarliga samarbetsproblem med destruktiva effekter för arbetsmiljö och verksamhet hos bolaget. Hennes beteende har efter hand blivit helt oacceptabelt och hennes angrepp mot bolaget, mot personer i företagsledningen och mot arbetskamrater med därav följande samarbetsproblem har gått långt utöver vad som rimligen kunnat tålas i anställningsförhållandet. - L.S. har dessutom varit olovligen frånvarande från sin tjänst under tiden den 11-26 november 1991. Bolaget har då i enlighet med G.F:s tidigare nämnda löfte tillgodoräknat henne även en vecka före den första sjukskrivningen som sjuktid.

L.S:s beteende skulle enligt SIF ha berott på psykisk sjukdom. Någon mer ingående undersökning av hennes psykiska hälsa har emellertid inte gjorts, och de läkarutlåtanden som SIF har ingett i målet är vagt hållna. Enligt arbetsgivarparternas mening ligger det närmare till hands att söka ursprunget till hennes handlande i den inverkan på hennes livssyn och syn på omgivningen som hennes deltagande i kursen på Mullingstorp våren 1991 fick. Det kan antas att hon önskade sluta hos bolaget och manövrerade för att bli uppsagd och därefter söka få ut ett skadestånd eller avgångsvederlag av bolaget eller för att komma i åtnjutande av sjukpension. Bl.a. uttalanden i hennes förut nämnda brev till B.R. den 23 december 1991 ger stöd för ett sådant antagande. Det vitsordas i och för sig att L.S. led av psykiska besvär vid tiden för uppsägningen. Enligt arbetsgivarparternas mening torde psykiska besvär dock inte ha varit orsaken till det handlande från hennes sida som ledde till uppsägningen, utan snarare en effekt av detta handlande och de konsekvenser för hennes förhållande till företagsledning och arbetskamrater som det så småningom gav upphov till. Enbart den omständigheten att hon när uppsägningen skedde var sjukskriven för psykiska besvär kan inte utesluta att saklig grund för uppsägningen förelegat. Hennes tillstånd var uppenbarligen inte allvarligare än att hon redan i februari 1992 åter gjorde en resa till USA.

Skulle domstolen finna visat att L.S. varit psykiskt sjuk under aktuell tid hävdar arbetsgivarparterna att saklig grund för uppsägning ändå förelegat. Hennes beteende hade rent faktiskt omintetgjort alla förutsättningar för en fortsatt anställning hos bolaget. Hennes tillstånd har inte varit sådant att hon inte kan hållas ansvarig för vad hon gjort. Det måste vidare beaktas att L.S. inte på något sätt har velat medverka till utredning om hennes eventuella behov av vård eller rehabilitering, åtgärder som varken bolaget eller någon annan har kunnat tvinga henne till. Hennes beteende efter den ledighet som hon, bl.a. i ett rehabiliteringssyfte, erhöll i oktober-november 1991 har varit sådant att det varken framstått som meningsfullt eller möjligt för bolaget att söka vidta andra åtgärder i syfte att förändra situationen än att avsluta anställningsförhållandet.

För det fall att domstolen likväl skulle finna att bolaget inte haft saklig grund för uppsägningen, bör bolaget inte rimligen åläggas någon skyldighet att utge allmänt skadestånd till L.S. Bolaget eller dess företrädare har inte haft någon skuld till de uppkomna samarbetsproblemen och bolaget har genom hennes agerande försatts i en vansklig och rättsligt svårbedömd situation.

SIF

Arbetsgivarparternas uppgifter om L.S:s anställningstid hos AB Iggesunds Bruk och sedermera hos svarandebolaget samt om hennes arbetsuppgifter vitsordas. L.S. hade alltså en sammanlagd anställningstid hos företaget om ca 15 år när hon blev uppsagd. Innan de aktuella händelserna inträffade hade hennes anställning löpt konfliktfritt, och såsom arbetsgivarparterna har uppgett var hon skicklig i sitt arbete och allmänt uppskattad.

L.S:s deltagande i kursen på Mullingstorp våren 1991 blev en positiv upplevelse för henne. Arbetsgivarparternas påståenden om kursens inverkan på henne är dock överdrivna. Vad som hände var att hon fick en stark respons från bl.a. B.S:s sida och fick upp ögonen för olika kvaliteter hos sig själv. När hon talade om att Iggesund kanske hade förlorat en sekreterare citerade hon enbart B.S:s avskedsord till henne. Hon hade i och för sig fått insikt om att hon hade förutsättningar för att ägna sig åt något annat än arbetet hos bolaget. Detta var emellertid ett bra arbete som L.S. trivdes med. En person i hennes ålder lämnar inte en sådan anställning tvärt, utan att ha en ny anställning e.d. att gå till. Hon umgicks inte med några planer på att sluta hos bolaget när allt började förstöras för henne genom att hon kom att engagera sig i den fackliga strid som utlöstes av uppsägningarna mot slutet av våren 1991.

Uppsägningsvarslen kom i mitten av maj 1991 och några dagar senare hölls ett möte med SIF-klubben. L.S. hade tidigare haft fackliga uppdrag inom SIF. Hon hade på eget initiativ avstått därifrån när hon blev sekreterare åt verkställande direktören, eftersom hon tyckte att hon inte ville "sitta på två stolar". Frän bolagets sida har dock aldrig vare sig formellt eller informellt framförts något om att hon på grund av sin tjänst borde avhålla sig från att vara fackligt aktiv. Såsom mycket intresserad av fackliga frågor brukade hon delta i SIF-klubbens möten. Vid mötet i maj framkom att A.F. som hade ca 25 års anställningstid hos företaget, med frångående av anställningsskyddslagens turordningsregler skulle få lämna sin anställning och att tre andra kvinnor skulle få minskad tjänstgöringsgrad. Många av SIF-medlemmarna fann framför allt behandlingen av A.F. djupt orättvis. Det visade sig att SIF-klubbens förhandlingskommitté om tre personer hade medverkat till denna genom att skriva på ett avtal med bolaget utan att först informera vare sig klubbstyrelsen eller medlemmarna. Vid ett senare klubbmöte före sommarsemestern 1991 hade stämningen förvärrats, och medlemmarna var mycket upprörda över vad som hade skett.

L.S. informerade sig tillsammans med S.W. närmare om förhandlingskommitténs handlande och ifrågasatte detta hos ombudsmannen vid SIF:s lokalavdelning. Under semestern funderade L.S. på huruvida och i så fall på vilket sätt hon kunde agera. Hon förstod att åtgärder från hennes sida skulle kunna leda till att hon kom på kollisionskurs både med en del personer inom SIF-klubben och med företagsledningen, och hon tänkte sig därför noga för. Efter semestern träffade hon emellertid A.F:s man S. och fick av denne höra att familjen hade fått sin semester helt förstörd som en följd av att A.F. skulle förlora sin anställning. Makarna F. hade mått mycket dåligt och deras lilla dotter hade fått en sjukdom allvarligt förvärrad. När L.S. fick veta detta bestämde hon sig för att ingripa mot den enligt hennes och andras mening orättvisa behandlingen av A.F. B.R. hade i maj månad på fråga av L.S. förklarat att A.F. skulle sägas upp på grund av att hon inte kunde engelska och inte heller ansågs kunna lära sig språket. L.S. uppfattade detta som ett grovt övertramp och fick genom efterforskningar veta att det kunde anses utgöra "diskriminering" av allvarligt slag.

L.S. och S.W. anordnade mot denna bakgrund mötet med SIF-klubben den 15 augusti 1991, vilket blev det mest välbesökta mötet i klubbens historia. Det är riktigt att L.S. därvid ledde en opposition både mot klubbstyrelsen och mot förhandlingskommittén för dess handlande i sannband med vårens förhandlingar. Det framkom att medlemmarna var mycket missnöjda med sina fackliga representanter, och såsom arbetsgivarparterna har uppgett tvingades klubbordföranden H-E.N. avgå med omedelbar verkan. Det var hela tiden fråga om interna fackliga förhållanden. Efter mötet kom A. och S.F. fram till L.S. De gav henne en kram, tackade henne och sade att hon redan genom sitt agerande vid mötet hade gett dem upprättelse.

Vid denna tid hade L.S. också ett flertal ofta häftiga diskussioner med B.R. om uppsägningen av A.F. vid vilka L.S. hävdade att bolaget hade handlat orätt medan B.R. försvarade bolagets beslut. L.S. ville inte gå bakom ryggen på honom utan sade rent ut att hon tänkte agera och "gå högre" inom SIF med ärendet, om inte harr gjorde något åt situationen. Hon märkte att han inte höll sig till sanningen, och det var därför hon skrev sitt brev till honom den 20 augusti 1991.

Det är riktigt att L.S. vid samma tid hade en diskussion med L.N. De kände varandra väl, och samtalet hade inte alls den karaktär som arbetsgivarparterna har hävdat. Hon frågade L.N. varför han inte hade ingripit och försvarat A.F. och han kom med vad hon uppfattade som svepskäl. L.S. sade då att hon ville minnas att han förr slogs för de små och svaga men att han nu till hennes ledsnad hade plånbok i stället för hjärta. L.N. blev mycket upprörd. Han reste sig och det såg ut som om han tänkte slå till henne, men i stället skrek han något om att han "gav fan i" både henne och SIF och att han tänkte sluta vid företaget. Han uppträdde vid tillfället så obehärskat att hon förlorade respekten för honom.

Vid samma tid hade L.S. också en diskussion med G.F:s om uppsägningen av A.F. Inte heller deras samtal hade den karaktär som arbetsgivarparterna har påstått. G.F:s hade inte något bra svar på L.S:s frågor om hur man på bolagets sida hade resonerat beträffande A.F. L.S. sade sig då vara förvånad över att han inte hade tagit kontakt med SAF:s chefsjurist. G.F:s var inte "glad", men det bestrids att han framhöll att hon på grund av sin ställning hos bolaget inte borde agera i ärendet. Han frågade bara varför hon gjorde detta och om hon inte kunde "förverkliga sig själv" på annat sätt. Hon svarade då att han inte alls förstod vad saken gällde, varefter hon gick.

Omkring den 11 september 1991 fick den fackliga striden sin lösning genom bolagets uppgörelse med A.F. Denna framförhandlades av ombudsmannen S.E. hos SIF:s lokalavdelning. Två dagar senare skrev L.S. till B.R. att hon var nöjd med den lösning som hade kommit till stånd. Hon undertecknade också det brev från en rad SIF-medlemmar till B.R., som S.W. och T.G. hade författat och som innebar att man förklarade att stridigheterna nu var över.

Det bestrids att L.S. med sin aktion för A.F. hade varit ute efter att skada bolaget eller B.R. En annan sak är att hennes argumentation i den fackliga striden också kom att innefatta kritik mot bolaget och dess företrädare, eftersom hon ansåg att bolagets beslut att säga upp A.F. var felaktigt.

Sedan A.F. fått sin uppgörelse med bolaget fortsatte L.S. inte med något agerande beträffande uppsägningarna på våren 1991. Hon upplevde det så, att hon hade fatt mänga SIF-medlemmars stöd och beröm för sitt handlande, men hon hade också fatt en del motståndare. Dessa var främst ledamöterna i SIF-klubbens förhandlingskommitté - H-E.N. S.N. och G.E. - men även T.G. som stödde denna "trojka" och tyckte att L.S. hade uppträtt som en "diktator". T.G. var också arg på henne därför att hon "gått på" honom med brevet till "De fyras gäng". Några utpräglade samarbetssvårigheter i arbetet hos bolaget var det dock inte fråga om, utan det rörde sig om interna fackliga motsättningar.

Det är riktigt att L.S. kom i en viss motsatsställning till E.H. och till G.E. Det berodde på att de båda inför L.S. ifrågasatte, om hon verkligen trodde att A.F. hade någon fördel av hennes agerande. Detta gjorde L.S. "förgrymmad". E.H. sade t.o.m. till en annan anställd att hon tyckte att A.F. var dum som lät L.S. försvara henne. Det var för detta som L.S. sedermera polisanmälde E.H. G.E. var naturligtvis arg för att hon som en av ledamöterna i SIF-klubbens förhandlingskommitté hade drabbats av kritik. L.S. anklagade inte G.E. för att vara en "mördare", utan framhöll bara för henne vid en arg ordväxling dem emellan att A.F:s dotter hade blivit sjuk och kunde drabbas av en olyckshändelse.

Man kan säga att SIF-medlemmarnas brev till B.R. i mitten av september, den s.k. fredspipan, utgjorde slutpunkten i en första fas av det händelseförlopp som ledde till uppsägningen av L.S. Denna första fas präglades av ett i och för sig militant fackligt agerande från hennes sida, riktat främst mot SIF-klubbens ledning och förhandlingskommitté. Indirekt innebar hennes agerande kritik mot bolagets handlande, men kritiken gällde en sakfråga av fackligt intresse. Hennes handlande tog sig inga otillbörliga uttryck och innebar inte att hon svek sina plikter i anställningen hos bolaget. Hennes diskussioner med L.N. och G.F:s präglades främst av skilda uppfattningar i den nyss nämnda sakfrågan. Detsamma gäller hennes kontakter med B.R. under denna tid, vilka måste betecknas som försiktiga och vänfasta.

Den andra fasen inleddes med att L.S. den 18 september 1991 råkade få syn på den av arbetsgivarparterna återgivna dikten som en personlig annons i Hudiksvalls Tidning. Hon hade inte skrivit eller låtit införa dikten. Det skall här nämnas att L.S. ca 20 år tidigare - i samband med starka påfrestningar i livet - hade drabbats av psykisk sjukdom och då på egenbegäran hade vårdats på psykiatrisk klinik under så lång tid som ett halvår. Diagnosen var då depressiv neuros samt akut paranoid reaktiv psykos.

När L.S. nu läste dikten i tidningen drabbades hon av ett hårt psykiskt slag och föll i gråt. Hon kopplade dikten till den nyss gångna tidens händelser och uppfattade den som gällande B.R. och henne. För detta talade inte bara överskriften "BR" och underskriften "L. utan även att L.S. är född i Vågens stjärntecken. Hon blev mycket illa berörd av att dikten kunde uppfattas så, att hon var kär i B.R. Vidare tog hon illa vid sig av att det i dikten talades om L:s "vilsna hjärna". Hon uppfattade dikten som en mot henne riktad provokation i avsikt att skada. Det är riktigt att hon senare visade dikten för B.R. och att hon, när denne hånskrattade och påstod att hon var "riktigt ute och cyklade", framhöll att den kunde få konsekvenser för hans äktenskap. Hon var emellertid också rädd för att dikten skulle kunna leda till att hon blev avskedad.

L.S. talade sedan också med olika arbetskamrater om dikten och fick då ytterligare grund för misstanken att det var någon hos bolaget som hade skrivit den och låtit föra in den i tidningen. Hennes misstankar kom så småningom att riktas mot T.G. men även mot S.W. Ett par arbetskamrater menade att hon borde göra en polisanmälan. Hon blev oerhört störd och orolig. Som SIF skall återkomma till kan det antas att ett psykotiskt tillstånd med paranoida inslag började utvecklas hos henne. Den 20 september 1991 kontaktade hon polisen och fick då veta att flera personer redan hade ringt dit och velat koppla dikten till ett ouppklarat försvinnande, där en kvinna vid namn L. befarades ha mördats genom dränkning. Att dikten sålunda hade väckt stor uppmärksamhet gjorde henne ännu mera förtvivlad.

På kvällen den 20 september var L.S. så rädd och orolig att hon bad sin f. d. sambo komma hem till henne så att hon slapp vara ensam. Hon ringde också till B.R. Denne uppmanade henne att ringa till sin dotter. Hon talade då om för honom att dottern befann sig på kurs hos B.S. på Mullingstorp och att hon därför inte kunde nå henne. B.R. visste mycket väl att kursdeltagarna på Mullingstorp under pågående kurs inte får störas med kontakter utifrån. Omkring kl. 23 blev L.S. uppringd av dottern, som var upprörd och frågade om modern "höll på att bli sjuk igen. L.S. lugnade henne och fick sedan tala med B.S. vilken då som läkare sade att hon kunde ha drabbats av en paranoid psykos och gav henne rådet att genast söka psykiatrisk hjälp. Hon fick veta att B.R. utan hennes medgivande hade ringt till Mullingstorp och diskuterat hennes psykiska hälsa med B.S. Detta gjorde henne utomordentligt upprörd och hon var under natten nära ett nervsammanbrott.

När L.S. måndagen den 22 september 1991 återkom till arbetet gick hon in till B.R. Hon var mycket arg och frågade vad han menade med att bakom ryggen på henne tala med B.S. och ställa diagnos på hennes psykiska tillstånd. B.R. nämnde då att han tidigare hade arbetat på ett psykiatriskt sjukhus och "kunde sådant". Det var detta handlande från B.R:s sida som ledde till schismen mellan dem. Hon förlorade helt förtroendet för honom.

L.S. var nu mycket "uppvarvad", arg och hektisk i sitt uppträdande och företedde både paranoida och maniska drag. Det är riktigt att det uppkom en konflikt mellan henne och den tidigare nära vännen S.W. som hade blivit mycket förargad när hon misstänkte honom för att ha skrivit den tidigare nämnda dikten eller åtminstone ha låtit föra in den i tidningen. S.W. bar sig mycket illa åt mot henne när han vid ett tillfälle tryckte sig tätt intill henne och sade att han "egentligen borde våldta henne på skrivbordet". L.N. hade därvid kommit med det plumpa förslaget att hon skulle svara "så'n tur har jag väl ändå inte".

Det bestrids att L.S. handlade felaktigt vid det av arbetsgivarparterna nämnda personalmötet den 1 oktober 1991. Hon framförde endast saklig kritik mot att man från bolagets sida hade försummat att utnyttja möjligheterna till utbildningsbidrag för personal som riskerade uppsägning. På grund av de påfrestningar som hon hade utsatts för särskilt sedan den 18 september var hennes psykiska tillstånd nu emellertid så dåligt att hon fann all anledning att acceptera bolagets förslag om en månads betald ledighet.

Ledigheten, som inleddes den 14 oktober 1991, kan sägas ha utgjort den tredje fasen i händelseförloppet. L.S:s tankar var fortfarande upptagna av den tidigare nämnda dikten, hon sov dåligt och kände sig hela tiden "rosenrasande" arg. Hon polisanmälde den 18 oktober T.G. på grund av dikten. Hon hade av Sveriges Exportråd inbjudits att delta i en mottagning i samband med en mässa i Milwaukee i USA. Anledningen till telefonkontakten mellan henne och B.R. om en resa dit var att han hade nämnt att hon kanske borde resa bort under ledigheten. Hon förstod emellertid hans argument för att hon inte kunde få göra resan som en tjänsteresa och det bestrids att hon vid telefonsamtalet kallade honom för "snåljåp" eller på annat sätt var oförskämd mot B.R. Hon var emellertid "fruktansvärt" arg på honom för hans tidigare nämnda kontakter med B.S. om hennes privatliv. När L.S. sedan talade med L.N. berättade hon för denne att hon hade gjort en polisanmälan om dikten och tillade, att nu skulle "helvetet braka löst över B.R."

Det är riktigt att L.S. den 21 oktober 1991 blev uppringd av en sköterska vid företagshälsovården, som dock inte kallade henne till något besök där utan bara frågade "hur hon mådde". L.S. uppfattade det som om någon "forskade" i hennes förhållanden och förklarade bara att hon skulle resa till USA påföljande dag, vilket också skedde.

Under vistelsen i USA var L.S. i ett ganska miserabelt tillstånd. Hon var ångestfylld och "uppskruvad", hon ältade fortfarande dikten och hennes sömnproblem kvarstod. Hon drabbades av en allvarlig magkatarr, åt alldeles för litet och magrade. Hon fann det likväl skönt att vara borta från bekymren hemmavid. Eftersom hon hade två veckors outtagen semester sände hon först telefaxet om återkomst i tjänst först den 18 november 1991, och senare talade hon per telefon med M.A. om att hon skulle återkomma den 25 november. M.A. skulle meddela detta till B.R. Det är inte säkert att hon vid samtalet med M.A. nämnde något om sin återstående semester, men den hade man hos bolaget kännedom om.

När L.S. den 18 eller 19 november 1991 anlände till Tampa, fortfarande i dåligt psykiskt tillstånd, var det första som hände att hon fick bolagets brev "angående olovlig bortavaro". När hon läste brevet på sitt hotell blev hon så bragt ur fattningen och chockad att benen vek sig under henne. Efter 15 års anställning hos bolaget i nära och personlig kontakt med dess ledning fann hon brevet och dess överlämnande till henne genom ett bud ytterst provocerande och "formalistiskt".

L.S:s reaktion med anledning av brevet inverkade i hög grad på hennes sammanträffande dagen därpå med G.F:s och styrelseledamoten L.R. L.S. var mycket arg och deras middag kom att vara i nästan sex timmar. Hon förstod på G.F:s - fastän han inte sade det - att man hos bolaget helst såg att hon sade upp sig. Det framgick utan tvekan för de båda andra att L.S. befann sig i ett mycket uppjagat och dåligt psykiskt tillstånd. Hon berättade att hon efter hemkomsten till Sverige skulle söka läkare för svåra sömnproblem. Nästa morgon ringde G.F:s till henne och sade att hon naturligtvis skulle få sjuklön för hela tiden den 11-25 november. Hon framhöll då för honom att det var oförskämt att väcka henne så tidigt när han visste att hon hade svårt att sova.

L.S. återkom till Sverige den 26 november 1991. Hon sjukskrev då sig själv och fick så småningom, den 6 december, tid hos läkaren H.J. Han sjukskrev henne för psykiska besvär för tiden den 4-20 december. Skälet till att han på sjukintyget antecknade att hon avsåg att ej återvända till arbetet hos bolaget var, att han menade att detta kanske inte var lämpligt med hänsyn till alla konflikter.

Med L.S:s återkomst till Sverige inleddes den fjärde fasen i händelseförloppet. Det är ingen tvekan om att hon nu var psykiskt sjuk, närmast i ett maniskt tillstånd som i själva verket kan ha dolt en depression. Det bestrids att hon, när hon underrättades om den tilltänkta uppsägningen, uttryckte något slags tillfredsställelse över detta. Denna tid präglas emellertid av att L.S. sedan hon underrättats om den tilltänkta uppsägningen och senare sagts upp, i sitt sjukdomstillstånd kom att uppträda och handla otillbörligt mot ett flertal personer med anknytning till bolaget. Det bestrids att hon någon gång tidigare kallat tjänstemännen under G.F:s för "avdelning dum-dum". Vidare skall framhållas att hon inte vid något tillfälle vände sig till någon utanför bolaget eller sökte få pressen att intressera sig för händelserna hos bolaget. Hennes brev till B.R. m.fl. personer under denna period, vilken varade i vart fram till på våren 1992, utgör enbart tydliga uttryck för den aggressiva, övermodiga, omdömeslösa och mot omgivningen hänsynslösa inställning som är typisk för en manisk psykos. Detsamma gäller flera av hennes handlingar i övrigt under denna tid. Det skall nämnas att psykiatern I.H. som L.S. tog kontakt med strax före julen 1991 och som då sjukskrev henne för "psykisk kris", ville förlänga denna sjukskrivning att gälla även efter den 31 januari 1992. L.S. fann emellertid inte anledning att gå sjukskriven, eftersom hon i samband med uppsägningen ändå hade befriats från arbetsplikt hos bolaget.

Uppsägningstiden löpte ut den 8 juli 1992. Något senare började L.S. studera vid en folkhögskola. Hon var emellertid i dåligt psykiskt skick efter att ha förlorat sin anställning hos bolaget och hade hög frånvaro från studierna. Sedan den 22 maj 1993 är hon sjukskriven med diagnosen psykisk insufficiens, och hon behandlas f.n. av psykiatern och överläkaren L.W.

Mot bakgrund av det anförda är SIF:s ståndpunkter sammanfattningsvis följande.

Det bestrids att det har förelegat samarbetsproblem av sådant slag att bolaget på den grunden varit berättigat att säga upp L.S. De motsättningar som uppkommit mellan L.S. och ett begränsat antal av hennes arbetskamrater har haft sin grund i att det rått delade meningar om hennes fackliga agerande eller nämligen när det gäller S.W. - varit av en mera personlig och privat natur. Motsättningarna har varit akuta under endast en kortare tid och arbetsgivarparternas påståenden om återverkningar på arbetsmiljö och verksamhet är svepande och överdrivna. I förhållande till det stora flertalet arbetskamrater har L.S. över huvud taget inte haft några relationsproblem. Det vitsordas att det även har uppstått vissa motsättningar mellan L.S. och bolagets ledning. Dessa har till en början haft sin bakgrund i en facklig fråga, där hennes kritik mot bolaget och dess ledning inte kan läggas henne till last som något otillbörligt eller felaktigt handlande. Sedan den fackliga frågan fått sin lösning i vad som måste kallas harmoni, har L.S. genom den olyckliga händelsen med dikten bragts ur balans. Till följd av att B.R. kontaktat B.S. och diskuterat hennes psykiska hälsa med denne har hon förlorat förtroende för B.R. och råkat i ett motsatsförhållande till honom. L.S:s psykiska hälsa har därefter försämrats, och efter bolagets onödigt provocerande behandling av henne mot slutet av hennes USA-resa har hon sjukskrivits för psykiska besvär. Sedan hon underrättats om den tilltänkta uppsägningen har hon råkat in i ett tillstånd där hon uppenbarligen inte haft full kontroll över sig själv.

Enligt SIF:s mening har vad som här har kallats samarbetsproblem och motsättningar förelegat under en så relativt kort tid att de redan av den anledningen inte kunnat utgöra saklig grund för uppsägning. Vidare har de problem som uppkommit haft sin grund i konkreta och tillfälliga förhållanden. De har således inte varit av permanent eller "strukturell" karaktär och har därmed inte kunnat betraktas som samarbetsproblem av så allvarlig natur som enligt praxis krävs för att motivera en uppsägning. Härtill kommer att man från bolagets sida inte gjort några egentliga försök att överbrygga förekommande motsättningar. Man har vidtagit endast en i egentlig mening positiv åtgärd, nämligen den att ge L.S. en månads ledighet.

När det gäller den påstådda olovliga frånvaron vitsordar SIF att det inte förekommer något formellt beslut om ledighet för L.S. för tiden den 11-25 november. Hos bolaget har man emellertid i vart fall senast i samband med händelserna i Tampa förstått att skälet till att L.S. förlängt sin ledighet varit hennes dåliga hälsotillstånd och att hon inte har varit kapabel att arbeta under ifrågavarande tid. Under dessa förhållanden hade bolaget åtminstone kunnat lägga ut den semester som L.S. hade innestående i stället för att åberopa bristen på ett formellt ledighetsbeslut mot henne.

Det anförda innebär att de omständigheter som arbetsgivarparterna har åberopat till stöd för uppsägningen av L.S. inte ens i och för sig har utgjort saklig grund för uppsägningen. Detta gäller i all synnerhet med hänsyn till L.S:s långa och i övrigt mycket väl vitsordade anställning hos företaget.

För det fall att domstolen inte biträder den uppfattningen, görs gällande att saklig grund för uppsägningen likväl inte har förelegat. Genom i målet ingivna läkarutlåtanden av och vittnesförhör med H.J. I.H. och L.W. måste nämligen anses styrkt, att de handlingar och de beteenden i övrigt från L.S:s sida, som i så fall skulle kunna ses som särskilt allvarliga, har bottnat i psykisk sjukdom hos henne. Det har varit fråga om en sjukdom av manisk karaktär med inslag av paranoida idéer. Den har inte varit kronisk eller invalidiserande, utan tvärtom av tillfällig och övergående natur med god prognos. Ett problem med ifrågavarande sjukdomstillstånd är att den sjuke helt saknar sjukdomsinsikt. Detta förklarar att L.S. ställt sig avvisande när hon av företrädare för bolaget - bl.a. B.R. som uppenbarligen förstått att hon inte var frisk - tillfrågats om annat än rent kroppsliga symptom. Först fram på våren 1992 har L.S. kommit till insikt om att hon behövde annan läkarhjälp än bara sjukskrivning.

Mot den bakgrunden har arbetsgivarparterna velat göra gällande att bolaget inte haft möjligheter att hjälpa L.S. med rehabiliteringsåtgärder. Det medges att detta varit svårt. Från bolagets sida kunde emellertid ha gjorts mer i den vägen. Man borde sålunda, när man i vart fall i december 1991 fick veta att L.S. var sjukskriven för psykiska besvär, inte ha sagt upp henne utan avvaktat den fortsatta utvecklingen. Man kunde ha tagit kontakt med företagshälsovården så att denna kunde ha sökt vinna L.S:s förtroende, något som enligt de i målet hörda läkarna är nödvändigt för att man skall kunna ingripa mot ett sjukdomstillstånd av ifrågavarande slag med medicinering e.d. För den händelse L.S. vållade problem under den tid då sjukdomen tydligen nådde sin klimax - från december 1991 och några månader framåt - kunde man vid behov ha avstängt henne från arbetet. L.S. har, inte minst med hänsyn till sin långa och väl vitsordade tjänst hos företaget, varit berättigad till en sådan mer hänsynsfull behandling. Det har sålunda inte varit nödvändigt att avsluta hennes anställning, och följaktligen har uppsägningen inte varit sakligt grundad. I sammanhanget skall slutligen nämnas att företagshälsovården först i juni 1992, när L.S. flera gånger hade påpekat att företaget var skyldigt att hjälpa henne med rehabilitering, kallade henne till ett samtal. Vid detta lovade man att ta kontakt med bolaget, men hon fick sedan beskedet att hon hade gjort sig "så omöjlig däruppe", att hon inte kunde räkna med att bolaget ville satsa på en rehabilitering av henne.

Under alla förhållanden har bolaget åsidosatt sin skyldighet att söka omplacera L.S. till annat arbete hos bolaget i stället för att säga upp henne. Även av detta skäl saknar uppsägningen av henne saklig grund. Det bestrids att bolaget gjort någon godtagbar omplaceringsutredning. Tydligen har det funnits en möjlighet att omplacera henne till vad som tidigare utgjorde försäljningsavdelningen. Det kan mycket väl ha förelegat även andra omplaceringsmöjligheter som inte utretts av bolaget.

Domskäl

Tvisten i målet gäller, om Iggesund Tools AB haft saklig grund för sin uppsägning den 8 januari 1992 av SIF-medlemmen L.S. från hennes anställning som sekreterare åt bl.a. bolagets verkställande direktör B.R.

Till utredning om de i målet aktuella händelser och förhållanden som arbetsgivarparterna har åberopat till stöd för det berättigade i uppsägningen har på SIF:s begäran L.S. hörts upplysningsvis. På arbetsgivarparternas begäran har likaså upplysningsvis hörts ett antal till bolaget knutna personer, nämligen B.R. administrative chefen (personalchefen) G.F:s marknadschefen L.N. styrelseordföranden L.G.S. försäljaren S.W. samt tjänstemännen E.H. och G.E. I samma hänseende har arbetsgivarparterna som skriftlig bevisning, åberopat bl.a. brev och andra handlingar som upprättats av L.S. och B.R. m.fl. personer under tiden från sensommaren 1991 till slutet av år 1992.

Till utredning om L.S:s hälsotillstånd under i målet aktuell tid har SIF åberopat skriftliga läkarutlåtanden av distriktsläkaren H.J. leg. läkaren och specialisten i psykiatri I.H. och överläkaren vid psykiatriska öppenvårdsmottagningen vid Hudiksvalls sjukhus L.W. Vidare har på SIF:s begäran vittnesförhör hållits med H.J. och I.H.

Händelseförlopp m.m.

Parterna har i målet, för att belysa och underbygga sina ståndpunkter i frågan huruvida uppsägningen av L.S. varit sakligt grundad eller ej, utförligt uppehållit sig vid den händelseutveckling som ägt rum från våren 1991 fram till uppsägningen i början av januari 1992 och under månaderna närmast därefter. Vad SIF därvid har uppgett har bekräftats av L.S. och av henne byggts på med ytterligare uppgifter om vissa enskilda händelser m.m. som dock inte är ägnade att påverka bedömningen i målet. På motsvarande sätt har vad arbetsgivarparterna uppgett i sin sakframställning i olika delar bekräftats av de olika personer som hörts på arbetsgivarparternas begäran, även här med vissa kompletterande uppgifter som inte är ägnade att påverka bedömningen. Genom vad sålunda och i övrigt förekommit har arbetsdomstolen bibringats följande bild av händelseutvecklingen.

Det är tydligt att L.S. efter kursen hos B.S. på Mullingstorp återkom till sitt arbete hos bolaget med delvis förändrade attityder till sitt liv och sin omgivning. Hon har själv beskrivit det så, att deltagandet i kursen hade gjort henne medveten om eller bekräftat vissa starka och positiva sidor i hennes personlighet och därmed också stärkt hennes självförtroende. När L.S. under den följande tiden kom att engagera sig med anledning främst av bolagets uppsägning av tjänstemannen A.F. utvecklade hon uppenbarligen också stor personlig kraft. Enligt arbetsdomstolens mening finns det inte stöd för att anta annat än att L.S. därvid handlade utifrån en ärlig uppfattning om att A.F. hade behandlats oriktigt samt drevs av en önskan att hjälpa denna till "upprättelse" och att ställa framför allt vissa av SIF-klubbens funktionärer till svars för vad hon såg som ett felaktigt handlande från deras sida. En annan sak är att hennes åsikt, att A.F. utsatts för någon form av rättsövergrepp från bolagets sida, såvitt utredningen visar inte hade skäl för sig.

Domstolen finner emellertid klarlagt att L.S. i sammanhanget inte begränsade sitt agerande till vad som skulle kunna sägas utgöra enbart en facklig fråga. Inte minst med hänsyn till vad som senare kom att utspela sig saknas det sålunda anledning att betvivla riktigheten av B.R:s L.N:s och G.F:s uppgifter om att L.S. i augusti 1991 vid samtal med L.N. och G.F:s framförde synpunkter på dem som chefer och personer, synpunkter som visserligen tog sin utgångspunkt i hennes syn på bolagets handlande mot A.F. men som gick längre än vad som kunde motiveras därav och blev personligt närgångna och kränkande för dem. Hon intog vid denna tid vidare en attityd i förhållande till B.R. som visserligen också den ytterst bottnade i vad hon ansåg om bolagets uppsägning av A.F. men som måste betecknas som aggressiv och oresonlig. Hennes beteende var otvivelaktigt ägnat att med rätta väcka den oro hos B.R. i vars egenskap av bolagets verkställande direktör, som återspeglas i de av arbetsgivarparterna åberopade breven från honom till L.S. av den 25 augusti och 6 september 1991. Det bör i sammanhanget framhållas att hon i sin aktion med anledning av uppsägningen av A.F. såvitt visats inte handlade i kraft av något fackligt uppdrag eller på uppdrag av A.F. Vidare bör nämnas att det inte har framkommit att B.R. eller någon annan på bolagets sida på något obehörigt sätt sökte tysta L.S:s kritik mot vad hon menade utgjorde ett felaktigt handlande mot A.F.

Genom vad B.R. L.N. G.F:s S.W. E.H. och G.E. har berättat får vidare anses utrett att L.S.:s handlande i samband med hennes aktion för vad hon betraktade som A.F:s intressen skapade oro på arbetsplatsen samt motsättningar mellan henne och en del andra anställda, som i viss mån inverkade negativt på arbetsförhållandena. L.S:s agerande härvidlag var otvivelaktigt till en del att hänföra till vad som kan sägas ha hört hemma på ett internt fackligt plan. Det har emellertid också framgått att hon, bl.a. genom sitt brev till "De fyras gäng", gick till personligt angrepp mot andra anställda på ett sätt som hon måste ha insett skulle skapa motsättningar som gick långt utöver internt fackliga relationer. Det brev som i mitten av september 1991 undertecknades av ett 20-tal SIF-medlemmar och överlämnades till B.R. - den s.k. fredspipan - ger stöd åt arbetsgivarparternas och de nyss nämnda sex personernas uppgifter om att L.S:s aktion i ärendet rörande A.F. så småningom skapade ett mindre gott arbetsklimat hos bolaget. L.S. har för övrigt inför domstolen själv beskrivit sitt agerande så att hon kan förstå att "folk blev rädda" för henne, eftersom hon hade en "väldig kraft" som hon inte tidigare visat.

Intill senare hälften av september 1991 synes det inte ha rått några motsättningar av personlig eller djupgående natur mellan B.R. och L.S. Enligt vad L.S. har uppgett kom hon emellertid att förlora allt förtroende för B.R. på grund av att han på kvällen den 20 september - sedan hon hade ringt upp honom i hemmet och berättat att hon kände sig orolig - utan hennes medgivande hade ringt till kursgården Mullingstorp och sökt hennes dotter och därefter talat med B.S. om L.S:s psykiska tillstånd. Enligt vad som vidare har framgått av L.S:s egna uppgifter hade denna händelse åstadkommit att hon därefter inte bara mist förtroendet för B.R. utan också bestående varit "fruktansvärt arg" på honom.

Beträffande händelseutvecklingen i övrigt från mitten av september och fram till början av oktober 1991 framgår av utredningen att det fortsatt rådde ett spänt förhållande mellan L.S. och dels personer i företagsledningen, dels flera anställda vid bolagets kontor. Den främsta anledningen härtill var uppenbart hennes efterforskande av författaren till den dikt som hade varit införd i Hudiksvalls Tidning den 18 september och som enligt hennes uppfattning tillkommit i syfte att skada henne. Det har blivit utrett att hon härvid bl.a. vänt sig till E.H. på ett sätt som denna haft skäl att uppfatta som förargande och att hon även riktat sig mot S.W. och redovisningschefen T.G. med sina misstankar. Vidare har framkommit att L.S. vid denna tid även i övrigt gått till kränkande angrepp mot S.W. samt i ett brev till denne, som hon i kopia tillställt även B.R. dels kommit med förtäckta hotelser om skandaliserande skriverier i pressen och dels bl.a. uttalat sig nedlåtande om bolaget och dess anställda. Genom S.W:s och L.N:s uppgifter, i förening med andra omständigheter, får anses utrett att hennes beteende mot S.W. varit av en så grav karaktär att han allvarligt övervägt att lämna sin anställning hos bolaget för att slippa vidare kontakter med henne.

L.N. och G.F:s har berättat att de mot slutet av september från anställda fick motta åtskilliga allvarliga klagomål på ett aggressivt och otrevligt uppträdande från L.S:s sida som man upplevde som störande i arbetet. L.N. har vidare berättat att L.S. vid det av arbetsgivarparterna redovisade personalmötet den 1 eller 2 oktober uppträdde så att han blev tvungen att tillrättavisa henne, att anställda deltagare i mötet efter detta hade kommit in till honom och klagat på hennes uppträdande och att han i anslutning till detta tillfälle hade blivit vittne till att L.S. i ett tjänsteärende hade uppträtt så arrogant och ovänligt mot E.H. att han reagerat starkt.

Det kan visserligen sägas att den kritik som sålunda har framförts mot L.S:s uppträdande under den nu berörda tidsperioden delvis varit svepande och att det uppenbarligen inte varit bara hon som betett sig olämpligt. Av S.W:s egna uppgifter framgår sålunda att han vid ett tillfälle den 1 oktober gjorde sig skyldig till en allvarlig förlöpning mot och kränkning av L.S. genom att i ilska häva ur sig att han "egentligen borde våldta henne på skrivbordet". Vidare kan konstateras att händelsen vid det nyss nämnda personalmötet såvitt visats knappast kan läggas L.S. till last på annat sätt än att hon kan anses ha valt fel tillfälle och sammanhang för att framföra sina kritiska synpunkter på bolagets personalpolitik.

Den samlade bilden av utredningen blir likväl att de störningar i relationerna på arbetsplatsen, som otvivelaktigt förekommit under den nu berörda tidsperioden, i allt väsentligt berott på L.S:s handlande och uppträdande.

Hon har själv uppgett att hon vid denna tid var mycket "uppvarvad" och arg. Det finns med hänsyn till omständigheterna inte heller anledning att betvivla B.R:s L.N:s och G.F:s uppgifter om att det varit fråga om störningar av en allvarlig och relativt omfattande karaktär. Det är sålunda klarlagt att det var förhållandena under denna period som ledde till att B.R. - vars uppgift att han då i det längsta sökt försvara L.S. vinner stöd av utredningen - samlade bolagets ledningsgrupp till det möte vid vilket beslutades att hon skulle föreslås en månads betald ledighet för att hon skulle få tillfälle att vila och lugna sig och för att man hos bolaget skulle få en tids arbetsro. Det finns inget som tyder på annat än att detta beslut tillkommit efter seriöst övervägande av en situation som av företagsledningen upplevdes som mycket bekymmersam.

När det gäller det fortsatta händelseförloppet skall till en början erinras om vad som i det föregående konstaterats därom att L.S. själv uppgett att hon i samband med händelsen den 20 september 1991 förlorat förtroendet för B.R. och enligt egen uppgift var mycket arg på honom. Under L.S:s nyss nämnda ledighet förekom någon gång mellan den 16 och 21 oktober ostridigt ett telefonsamtal mellan henne och B.R. rörande hennes tilltänkta resa till USA. Det är klarlagt att L.S. vid samtalet begärde att få resan betald av bolaget och att detta på goda grunder avvisades av B.R. Beträffande vad som därefter förekom vid samtalet går uppgifterna isär, men med hänsyn bl.a. till vad som nyss sagts om L.S:s allmänna inställning till B.R. vid denna tid sätter domstolen tilltro till hans uppgifter om hennes beteende mot honom vid samtalet. Det får sålunda anses utrett att hon vid tillfället, när han förklarade att bolaget inte avsåg att betala hennes planerade resa till USA, blev mycket arg och kom med personliga utfall mot B.R., kallade honom för "djävla snåljåp" och uttalade att hans vägran att låta bolaget betala för resan skulle få konsekvenser för hennes anställning hos bolaget. Domstolen finner av skäl som nyss angetts inte anledning att betvivla riktigheten av B.R:s uppgifter - om att han vid detta samtal för första gången förstod att de två aldrig mer skulle kunna samarbeta som tidigare och att deras personliga vänskap, grundad på deras mångåriga samarbete hos bolaget, var slut.

Det är ostridigt att L.S. efter detta telefonsamtal med B.R. hade en kontakt med L.N. varvid hon yttrade något om att nu skulle "helvetet braka löst" över B.R. L.S. har förklarat att hon därmed åsyftade det förhållandet att hon hade gjort en polisanmälan mot T.G. med anledning av dikten, och domstolen har inte anledning att ifrågasätta riktigheten av den uppgiften. Yttrandet visar likväl på hennes vid denna tid uppenbart fientliga inställning till B.R.

Det är utrett att L.S. sedan hon den 22 oktober 1991 rest till USA på egen bekostnad, utan bolagets föregående medgivande förlängde sin ledighet att sträcka sig utöver den 10 november. Vidare är utrett att bolagets företrädare den 18 november fick veta att hon då fortfarande befann sig i USA och skulle anlända till Tampa, där bl.a. B.R. och G.F:s befann sig för ett styrelsesammanträde i bolagets amerikanska dotterbolag. Vid sin ankomst till Tampa fick L.S. motta bolagets brev av den 18 november, vari hon tillfrågades om hon ville fortsätta sin anställning hos bolaget samt fick beskedet att utevaro efter den 24 november skulle av bolaget tolkas som en uppsägning från hennes sida. SIF och L.S. har hävdat att bolaget därmed förfarit "formalistiskt" och provocerande mot henne. Med hänsyn till L.S:s förfarande att utan förklaring inte återgå i tjänst hos bolaget på ursprungligen avtalad dag, till hennes demonstrerat fientliga inställning till B.R. samt till att utredningen visat att hon såväl vid flera tidigare tillfällen som vid det nyss berörda telefonsamtalet med B.R. antytt att hon kunde komma att lämna sin anställning hos bolaget kan domstolen emellertid inte finna något anmärkningsvärt i bolagets ifrågavarande handlande.

Vid ett möte påföljande dag mellan L.S. och G.F:s jämte styrelseledamoten i bolaget L.R. gick L.S. enligt vad utredningen visar till häftigt angrepp mot B.R., L.N. och G.F:s. G.F:s har berättat att hon under det flera timmar långa mötet, vid vilket hon var den som huvudsakligen talade, förklarade dem inkompetenta som företagsledning och även "gick igenom" deras mer intima familjeförhållanden. L.S. har inte förnekat riktigheten av dessa uppgifter. Hon har själv förklarat att hon under mötet var "rosenrasande" arg, främst på grund av bolagets nyss nämnda brev till henne, och att hon inte skrädde orden. Hon har vidare berättat att L.R. fann mötet så "fruktansvärt jobbigt" att han lämnade det långt före dess slut, medan G.F:s "stod pall" till klockan ett på natten. Av såväl L.S:s som G.F:s uppgifter framgår att G.F:s vid samtalet inte fick något besked huruvida eller när L.S. avsåg att återgå i tjänst hos bolaget utan endast fick veta att hon avsåg att resa hem till Sverige och att hon vid återkomsten till Hudiksvall skulle söka läkare för att bli sjukskriven på grund av sömnproblem.

L.S. återvände till Sverige i slutet av november 1991. Hon inställde sig emellertid inte hos bolaget. B.R. och G.F:s har berättat att de under tiden närmast efter hennes återkomst och under första hälften av december i stället fick motta ett flertal telefonsamtal från L.S. B.R. har berättat att han vid ett första telefonsamtal i början av december hade frågat, om hon avsåg att komma tillbaka till bolaget men inte fått något svar. Han hade då vidare frågat om hon var sjukskriven, eftersom hon inte inställt sig hos bolaget, och fått svaret att det inte angick honom. På hans fråga om hur hon då tänkte sig att situationen skulle hanteras hade hon svarat att det var hennes privatsak. På motsvarande sätt hade hon, när han även vid olika telefonsamtal efter det första frågade henne "hur hon mådde", brukat svara något i stil med att hon mådde bra men att hennes hälsa inte angick honom. Vid något av samtalen hade hon dock uppgett att hon var sjukskriven, men inte velat säga något om anledningen därtill och förnekat att hon behövde någon hjälp. Enligt vad B.R. vidare har berättat gick samtliga telefonsamtal mellan honom och L.S. under denna tid enbart ut på att L.S. - mycket aggressiv och med förolämpande tillmälen som "skitstövel" o. d. mot honom - krävde att få pengar av bolaget, bl.a. betalning för sin USA-resa. När han avvisade detta möttes han alltid av hotelser om att hon skulle skandalisera honom och bolaget i både lokalpress och rikspress. - G.F:s har berättat att han vid fyra-fem telefonsamtal från L.S. under första hälften av december ställdes inför liknande ekonomiska krav från hennes sida på 30 000 till 100 000 kr, framförda tillsammans med hotelser om skandalisering m.m. Han hade anmodat henne att antingen inställa sig hos bolaget eller sända in sjukintyg, men förgäves. Med hänsyn till vad som i övrigt förekommit i malet har arbetsdomstolen inte någon anledning att ifrågasätta sanningsenligheten i de uppgifter som B.R. och G.F:s sålunda har lämnat.

Ostridigt är att bolaget omkring den 13 december varslade och överlade med SIF-klubben och den 16 december 1991 skriftligen underrättade L.S. om att bolaget avsäg att säga upp henne av personliga skäl. Vidare är ostridigt att bolaget den 18 eller 19 december fick motta det läkarintyg, utfärdat av H.J. den 6 december, enligt vilket L.S. var sjukskriven för psykiska besvär för tiden den 4-20 december.

Redan av den skriftliga bevisningen framgår att L.S. efter underrättelsen den 16 december fortsatte att med hotelser om skandalisering m.m. framföra ekonomiska krav mot bolaget samt att komma med förolämpande och kränkande uttalanden om B.R. L.N. och en del andra hos bolaget anställda personer. Detsamma framgår av B.R:s och G.F:s uppgifter om hennes agerande under denna tid och fram till uppsägningen i början av januari 1992. G.F:s har sålunda bl.a. berättat att hon vid ett telefonsamtal med honom den 23 december 1,991 krävde att bolaget senast kl. 15 samma dag skulle leverera 100000 kr till henne och att hon annars skulle vända sig till pressen med uppgifter om bolaget. Han har vidare - i likhet med B.R. - uppgett att man hos bolaget fann anledning att ta hennes hotelser på allvar. Enligt G.F:s hade man dock inte velat ge efter för vad man såg som utpressning, utan efter diskussion beslutat sig för att falla tillbaka på förhoppningen att tidningarna inte skulle intressera sig för hennes eventuella uppgifter. Arbetsdomstolen har inte heller såvitt gäller förhållandena under den nu berörda tiden fått skäl att ifrågasätta riktigheten av B.R:s och G.F:s uppgifter.

Den 3 januari 1992 utfärdade bolaget beskedet om att L.S. sades upp från sin anställning, vilket kvitterades av henne den 8 januari. Det är ostridigt att hon vid denna tid var av I.H. sjukskriven för tiden den 21 december 1991- 31 januari 1992 under diagnosen psykisk kris. Av utredningen framgår att L.S. i samband med att hon delgavs skälen för uppsägningen och därefter under uppsägningstiden fortsatte att genom brev och även vid ett par personliga besök på bolagets kontor uppvisa ett agerande likartat med det som hon enligt det tidigare anförda uppvisat under december månad 1991, innefattande bl.a. delvis mycket kränkande utfall mot B.R. L.N. och G.F:s men även mot en del andra anställda hos bolaget, däribland S.W.

Sammanfattande bedömning

Arbetsdomstolens sammanfattande bedömning av vad som sålunda förekommit måste bli att L.S. - efter att redan tidigare under hösten 1991 ha handlat och uppträtt på sådant sätt att det gett upphov till så småningom allvarliga motsättningar och samarbetssvårigheter på arbetsplatsen - under tiden från det att hon beviljades en månads ledighet och fram till uppsägningen i början av januari 1992 betett sig på ett sätt som omöjligen kan accepteras i ett anställningsförhållande. Hennes handlande och uppträdande under den sist nämnda perioden gentemot B.R. och andra personer i företagsledningen måste därjämte självfallet bedömas som alldeles särskilt allvarligt med hänsyn till den förtroendeställning hon innehaft som sekreterare åt bolagets högsta ledning.

Det har inte framkommit något som visar att bolaget eller dess ledning kan lastas för den situation som sålunda uppkommit och efter hand blivit allt allvarligare. Det är ställt utom tvivel att bolagets åtgärd att i oktober 1991 föreslå L.S. en månads ledighet var en seriöst syftande och med hänsyn till omständigheterna i och för sig lämplig åtgärd från bolagets sida för att om möjligt åstadkomma en förändring av förhållandena till det bättre. När det gäller vissa av L.S. framförda förklaringar till sitt handlande skall framhållas att domstolen väl finner det förståeligt att hon kände sig kränkt av B.R:s kontakt, på eget initiativ, med B.S. i samband med händelserna kring den 20 september 1991. Det finns emellertid inte anledning att anta annat än att hon likväl bort förstå att B.R:s handlande därvidlag, såsom framgår av utredningen, betingades av omtanke om henne sedan hon själv kontaktat honom och berättat om sin oro vid ifrågavarande tillfälle. Under alla förhållanden kan denna händelse inte på något sätt ursäkta hennes handlande under den följande tiden fram till uppsägningen. Motsvarande gäller, såsom tidigare har framgått, beträffande bolagets brev till henne av den 18 november 1991.

Betydelsen av L.S:s hälsotillstånd

SIF har emellertid gjort gällande att L.S:s handlande i vart fall från tiden omkring mitten av september 1991 berott på psykisk sjukdom hos henne och av den anledningen inte utgjort saklig grund för uppsägningen. I anslutning därtill har SIF vidare hävdat att bolaget bl.a. inte gjort tillräckligt för att rehabilitera henne från den påstådda sjukdomen.

Utredningen i denna del har som tidigare nämnts bestått av skriftliga läkarutlåtanden av L.W. H.J. och I.H. samt av vittnesförhör med de båda sistnämnda, vilka därvid varit av L.S. lösta från sin tystnadsplikt. Vidare har L.S. berättat om sitt hälsotillstånd under hösten 1991 och våren 1992. Genom vad sålunda och i övrigt förekommit finner domstolen i och för sig utrett att L.S. i december 1991 led av psykiska besvär av sjukdoms karaktär, d.v.s. besvär vilka såsom framgår av de av H.J. och I.H. den 6 respektive 19 december utfärdade sjukintygen bedömdes göra henne arbetsoförmögen. Utredningen ger vid handen att det varit fråga om ett tillstånd av manisk karaktär, som legat på gränsen till manisk psykos. Det måste antas, att detta tillstånd i vart fall i viss mån gjort sig gällande redan under någon tid före december månad 1991 och att det bestått i vart fall under några månaders tid efter årsskiftet 1991/92.

Enligt arbetsdomstolens mening kan det knappast råda tvekan om att ifrågavarande sjukdomstillstånd inverkat på L.S:s beteende under i vart fall december 1991 och därpå följande månader. Särskilt de i målet företedda breven från henne under denna tid vittnar otvivelaktigt härom, i sin hämningslöshet och med sina grova utfall mot olika personer hos bolaget. När det gäller att bedöma betydelsen härav för frågan huruvida bolaget haft saklig grund för uppsägningen av L.S. måste enligt domstolens mening emellertid beaktas följande. Av utredningen framgår att L.S. redan i slutet av sommaren 1991 gett uttryck för en mycket negativ uppfattning ont och inställning till två personer i företagsledningen, G.F:s och L.N. Hon har därefter i september 1991 kommit att inta en klart fientlig hållning gentemot B.R. Vid det tidigare nämnda mötet med bl.a. G.F:s i Tampa mot slutet av november är det också mot dessa tre personer som hon gått till angrepp. Likaså har hennes agerande i december 1991 och under följande månader varit främst inriktat mot dem. Hon har härvid gjort sig skyldig till delvis allvarliga kränkningar mot dem. Även om hennes uttryckssätt m.m. under inverkan av hennes psykiska obalans blivit grova och hämningslösa, finns det inte grund för antagande att hon varit omedveten om innebörden av sitt handlande, vilket uppenbarligen haft sin grund i hennes nyss nämnda inställning till ifrågavarande personer. Oavsett hennes sjukdom måste det därför konstateras att hennes handlande gentemot dessa och bolaget som sådant, såsom arbetsgivarparterna har framhållit, omintetgjort alla förutsättningar för att bolaget skulle kunna behålla henne i anställningen som sekreterare på företagsledningsnivå. Hennes beteende har varit sådant att det inte kan anses ha förelegat möjligheter att reparera den förtroendeskada och de skador på relationerna mellan henne och företagsledningen, som vållats av hennes handlande, genom att på sätt som SIF har antytt avvakta en fortsatt utveckling. Arbetsdomstolen kan inte heller biträda SIF:s uppfattning att bolaget brustit i fråga om försök att överbrygga de efter hand uppkomna motsättningarna.

Av utredningen får vidare anses framgå att bolaget på grund av L.S:s eget beteende inte haft möjlighet att - utöver ledigheten i oktober och november 1991-bistå henne med någon form av rehabiliterande insatser innan situationen i slutet av december 1991 utvecklats på sådant sätt att det inte rimligen kunnat begäras att bolaget skulle behålla henne i sin tjänst.

Vad slutligen angår SIF:s påstående att bolaget brustit i fråga om sin skyldighet att söka omplacera L.S. till annat arbete hos sig finner arbetsdomstolen genom B.R:s och G.F:s uppgifter visat, att det inte funnits någon ledig befattning som hon kunnat omplaceras till. Redan med hänsyn därtill har bolaget inte åsidosatt sin omplaceringsskyldighet enligt 7 § anställningsskyddslagen. Domstolen har därmed egentligen inte anledning att gå in på frågan i vad män bolaget kunnat bereda henne fortsatt anställning genom en omplacering som skulle ha inneburit att någon annan anställd i sin tur fått förflyttas till annat arbete. Vad arbetsgivarparterna har uppgett om bolagets överväganden därvidlag, uppgifter som bekräftats av B.R. och G.F:s och vars riktighet domstolen inte fått grund att ifrågasätta, visar likväl att bolaget måste anses ha visat sig berett att ta tillbörlig hänsyn till bl.a. L.S:s tidigare långa anställningstid hos företaget. Någon erinran kan enligt domstolens mening inte riktas mot bolagets bedömning att det med hänsyn till omständigheterna inte heller på detta sätt varit möjligt att bereda L.S. fortsatt anställning hos bolaget.

Arbetsdomstolen finner alltså att bolaget haft saklig grund för uppsägningen av L.S. SIF:s käromål skall följaktligen avslås.

Med hänsyn till utgången skall SIF förpliktas ersätta arbetsgivarparternas rättegångskostnader.