AD 1993 nr 39

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Landstinget i Uppsala län.

Mellan landstinget i Uppsala län (landstinget) och Svenska kommunalarbetareförbundet (förbundet) föreligger ett kollektivavtal benämnt Allmänna bestämmelser, AB 89, vilket innehåller bl.a. följande bestämmelser.

§ 6 Allmänna åligganden

1 Arbetstagare har att utföra de arbetsuppgifter som framgår av för arbetstagaren gällande anställningsavtal, och de åligganden i övrigt, som är förenade med anställningen. Om behov föreligger är arbetstagare dessutom skyldig att vikariera för annan arbetstagare hos kommunen och därvid helt eller delvis fullgöra även egna arbetsuppgifter, att byta schema eller förskjuta arbetstiden, att tjänstgöra utöver fastställd arbetstid samt att fullgöra jour och beredskap.

Vid stadigvarande förflyttning av arbetstagare skall beaktas, att vägande skäl skall föreligga för att förflytta arbetstagaren mot dennes önskan.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

10 Avstängning m m

1 Arbetstagaren kan på grund av förseelse tillfälligt försättas ur tjänstgöring av arbetsgivaren.

2 Är arbetstagare på sannolika skäl misstänkt för eller beträds med svårare fel eller försummelse i anställningen eller brott som kan medföra fängelse eller svårare förseelse utom anställningen, äger arbetsgivaren i avvaktan på ärendets avgörande avstänga arbetstagaren från tjänstgöring.

Avstängning får ske för högst 30 kalenderdagar i sänder. Har utredning angående förseelse upptagits av polis- eller åklagarmyndighet, gäller dock avstängningen intill dess beslut i åtalsfrågan eller lagakraftägande dom föreligger.

3 Föreligger eljest vägande skäl att avstänga arbetstagare äger arbetsgivaren besluta därom för högst 30 kalenderdagar i sänder.

4 Arbetstagare kan efter läkares hörande meddelas förbud att tjänstgöra för att förhindra att smitta sprids.

5 Arbetstagare kan meddelas förbud att tjänstgöra i avvaktan på resultat av beordrad läkarundersökning.

6 Arbetstagare, som vägrar genomgå läkarundersökning eller ställa sig till efterrättelse av läkare föreskriven vård, kan avstängas från tjänstgöring för högst 30 kalenderdagar i sänder.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

11 Disciplinpåföljd

Arbetstagare som i anställningen gjort sig skyldig till fel eller försummelse kan åläggas disciplinpåföljd i form av skriftlig varning eller - vid svårare eller upprepad förseelse - löneavdrag.

Disciplinpåföljd får dock ej åläggas arbetstagare för att han har deltagit i strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd.

2 Löneavdrag åläggs för minst en och högst trettio dagar och utgör för arbetstagare med lön för kalendermånad enligt § 14 1/5 av arbetstagarens lön per kalenderdag i trettiodagarsmånad. För annan arbetstagare avses med lön en på motsvarande sätt beräknad lön för kalendermånad.

3 Mer än en disciplinpåföljd får ej åläggas samtidigt för en och samma förseelse. Har arbetsgivaren vidtagit åtgärd för att anställa åtal mot arbetstagare, får arbetsgivaren ej inleda eller fortsätta disciplinärt förfarande i fråga om förseelse som avses med åtgärden.

Sedan arbetstagares anställning hos arbetsgivaren har upphört får disciplinpåföljd ej åläggas honom. Ej heller får disciplinpåföljd åläggas arbetstagare under uppsägningstid för händelse som inträffat före uppsägningen.

4 Innan fråga om disciplinär åtgärd avgörs skall berörd arbetstagare beredas tillfälle att yttra sig och lokal arbetstagarorganisation underrättas om den tilltänkta åtgärden. Organisationen har rätt till överläggning i frågan. Överläggning skall påkallas senast sju kalenderdagar efter underrättelsens mottagande.

5 Beslut om disciplinär åtgärd enligt denna paragraf skall meddelas skriftligen och på sådant sätt att tvekan inte kan uppstå om anledningen till åtgärden.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

§ 33 Jour och beredskap

1 Med jour avses att arbetstagare utöver fastställd ordinarie arbetstid står till arbetsgivarens förfogande på arbetsstället för att vid behov omedelbart kunna utföra arbete.

Med beredskap avses att arbetstagare utöver fastställd ordinarie arbetstid står till arbetsgivarens förfogande i bostaden eller på annan plats utom arbetsstället, som godkänts av arbetsledningen, för att vid behov utan dröjsmål kunna utföra arbete.

Jour och beredskap bör förekomma endast i den omfattning, som är oundgängligen nödvändig. Valet mellan jour och beredskap skall av arbetsgivaren göras enbart med hänsyn till vad verksamheten kräver.

2 Ersättning för jour och beredskap utges med belopp, som framgår av Bilaga A.

Ersättningen utges ej i den mån sådan ersättning uttryckligen inrymts i lönen eller kompensation härför utges i form av ledighet, avkortning av arbetstid eller annorledes.

3 Stadigvarande utläggning av jour och beredskap bör upptagas i schema eller dylikt, som överenskommes med företrädare för den fackliga organisationen.

4 Arbetsgivare och arbetstagarorganisation får träffa kollektivavtal om längre begränsningsperiod för jouruttag än fyra veckor eller kalendermånad och högre jouruttag än 48 timmar per 4-veckorsperiod eller 50 timmar per kalendermånad.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Vid landstinget finns en fastighetsförvaltning. Fastighetsförvaltningen är indelad i distrikt och ett av distrikten omfattar Enköpings och Håbo kommuner. Sistnämnda fastighetsdistrikt förvaltar bl.a. sjukhuset i Enköping, två vårdcentraler samt fastigheter inom omsorgen och tandvårdsverksamheten. Fastighetsdistriktet har elva anställda; en driftschef, en arbetsledare, en assistent, en tekniker och sju hantverkare. Som ett led i verksamheten har fastig hetsdistriktet en organisation för beredskap för att kunna göra arbetsinsatser under icke ordinarie arbetstid.

K-G.K. som är medlem i förbundet, har sedan juni 1981 varit anställd som hantverkare vid det nämnda fastighetsdistriktet. Under några perioder har han ingått i beredskapsorganisationen. I april 1991 beslutade landstinget att K-G.K. inte längre skall beordras beredskap.

Med anledning av detta beslut har förbundet väckt talan mot landstinget. I första hand har förbundet därvid gjort gällande att beslutet står i strid mot § 6 i AB 89 genom att det innebär en stadigvarande förflyttning, omplacering, som företagits mot K-G.K:s önskan och utan att vägande skäl för åtgärden förelegat. I andra hand har förbundet gjort gällande att beslutet strider mot § 10 AB 89 genom att det innebär en avstängning för vilken det saknas grund. Förbundet har vidare, oavsett om landstingets beslut kan anses stå i strid mot de nämnda bestämmelserna i AB 89 eller inte, gjort gällande att landstingets åtgärd vidtagits i bestraffningssyfte och att landstinget därigenom brutit mot § 11 i AB 89 och 62 § medbestämmandelagen. I sista hand har förbundet gjort gällande att landstinget genom den vidtagna åtgärden förfarit otillbörligt och i strid mot god sed på arbetsmarknaden och därigenom brutit mot de principer på vilka kollektivavtalet vilar och även mot grunderna för 7 § anställningsskyddslagen, eftersom åtgärden syftat till att förmå K-G.K. att säga upp sig.

Med hänvisning till det anförda har förbundet yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta landstinget att utge

1. till K-G.K.

a. allmänt skadestånd med 30 000 kr för brott mot kollektivavtalet, 30 000 kr för brott mot 62 § medbestämmandelagen och 30 000 kr för brott mot 7 § anställningsskyddslagen jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker och

b. ekonomiskt skadestånd för förlust av beredskapsersättning med 49 400 kr för tiden fr.o.m. april 1991 t.o.m. oktober 1992 jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 2 600 kr från den sista i varje månad till dess betalning sker samt

2. till förbundet

allmänt skadestånd för brott mot kollektivavtalet med 50000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

Landstinget har bestritt käromålet och därvid gjort gällande i första hand att dess beslut att inte beordra K-G.K. beredskap inte varit en sådan åtgärd som avses i § 6 AB 89 och i andra hand - om domstolen skulle finna att åtgärden faller under § 6 AB 89 - att landstinget haft vägande skäl för beslutet. Vidare har landstinget gjort gällande att beslutet inte inneburit en avstängning av K-G.K. att det inte vidtagits i något disciplinärt syfte och att det inte står i strid mot god sed på arbetsmarknaden eller mot de grunder som kollektivavtalet vilar på eller mot 7 § anställningsskyddslagen eller grunderna för detta lagrum.

Landstinget har vitsordat skäligheten i sig av yrkat ekonomiskt skadestånd och yrkad ränta. Landstinget har, för det fall domstolen i någon del skulle bifalla käromålet, yrkat att det allmänna skadeståndet skall bortfalla helt eller i vart fall nedsättas.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader. Parterna har till utveckling av sin talan anfört följande.

Förbundet

Vid tidpunkten för beslutet att K-G.K. inte längre skulle ingå i beredskapsorganisationen ingick sex personer i denna organisation vid fastighetsdistriktet i Enköping. Dessa hade beredskap var sjätte vecka enligt ett visst bestämt schema. Fem hantverkare ingick i beredskapsorganisationen. Däri ingick även driftschefen D.Z. Närmaste chef över D.Z. var fastighetschefen H.D. som hade sin tjänstgöring förlagd till landstingets administration i Uppsala.

Under beredskapen skall den som har beredskap under icke ordinarie arbetstid finnas tillgänglig i hemmet eller på annan godkänd plats för att vid behov kunna rycka in och utföra arbete. Normalt skall den som har beredskap befinna sig i hemmet och vara tillgänglig på telefon. Om något händer, t.ex. vid strömavbrott eller hissfel, blir den som har beredskap uppringd antingen av någon i personalen på aktuell plats eller av larmcentralen. På Enköpings sjukhus finns fyra eller fem inbrottslarm. Samtliga larm utom ett går till ett väktarbolag. Det inbrottslarm som inte går dit går i stället till larmcentralen, som vid larm meddelar den som har beredskap. Detta inbrottslarm finns vid läkemedelsförrådet i anslutning till operationsavdelningen.

Under sin anställningstid har K-G.K. under två perioder tillhört den fasta beredskapsorganisationen. Första gången han ingick i den var under tiden april - november 1985. Därefter och fram till sommaren 1986 var K-G.K. sjukskriven på grund av en psykisk sjukdom. Denna sjukdom hade även medfört att han under åren fram till 1986 varit sjukskriven några månader varje år. Efter sommaren 1986 har han inte besvärats av sjukdomen. När K-G.K. återgick i arbete efter sommaren 1986 bad han att få slippa beredskapstjänstgöringen. Skälet till detta var att han behövde tid för att återhämta sina fysiska krafter innan han kunde återgå i beredskap. Detta förklarade han för D.Z. I slutet av år 1989 blev K-G.K. tillfrågad av D.Z. om han kunde ingå i beredskapsorganisationen igen. K-G.K. accepterade detta. Han hade tidigare framställt anspråk på att få delta i beredskapsorganisationen. K-G.K. ingick sedan i denna organisation från början av 1991 till senare delen av mars 1991 då beslutet fattades att han av personliga skäl inte längre skulle ingå i denna. Detta besked lämnades till K-G.K. antingen den 25 eller den 26 mars 1991.

K-G.K. har alltså tillhört en fast beredskapsorganisation. Beredskapen är utformad enligt § 33 AB 89 mom. 3. För detta har en garanterad beredskapsersättning på 2 600 kr per månad utgått. För beredskapstjänstgöringen har årligen ett schema upprättats. Detta var ett permanent och stadigvarande förhållande. Att tillhöra beredskapsorganisationen och utföra beredskapstjänstgöring har därför varit en av K-G.K:s ordinarie arbetsuppgifter. Beslutet som landstinget fattade om att K-G.K. inte längre skulle ingå i denna organisation innebar därför att han förflyttades från arbetsuppgifter med beredskapstjänstgöring till arbetsuppgifter utan sådan tjänstgöring. K-G.K. har genom beslutet fått vidkännas en stadigvarande förändring av sitt arbete och sina arbetsförhållanden. Detta innebar också att K-G.K. fick vidkännas en minskning av sin inkomst med 2 600 kr per månad.

I första hand gör förbundet gällande att den åtgärd som landstinget beslutat om har varit en sådan stadigvarande förflyttning som avses i § 6 andra stycket AB 89. Enligt bestämmelsen krävs vägande skäl för att vidta en sådan åtgärd mot arbetstagarens önskan. Åtgärden har vidtagits mot K-G.K. önskan och några vägande skäl har inte förelegat. Därutöver har som motiv för åtgärden personliga skäl angetts av landstinget. De händelser som landstinget därvid har åberopat är felaktigt beskrivna och har inte medfört att K-G.K. fått några anmärkningar eller tillrättavisningar av arbetsgivaren. De påstådda händelserna har inte heller utgjort fel, försummelser eller förseelser från K-G.K:s sida och har i vart fall endast varit bagatellartade. Dessa händelser har därför inte utgjort vägande skäl för åtgärden och landstinget har genom sitt beslut brutit mot § 6 i AB 89.

I andra hand gör förbundet gällande att landstingets åtgärd innefattar en stadigvarande avstängning från beredskapstjänstgöringen i strid mot § 10 AB 89. Landstinget har inte haft rätt att vidta avstängning på sätt som skett och landstinget har genom sin åtgärd brutit mot § 10 i AB 89.

För det tredje gör förbundet gällande att åtgärden, oavsett om den är att betrakta som en stadigvarande förflyttning, avstängning eller något annat, har skett i bestraffningssyfte. I § 11 i AB 89 anges vilka disciplinpåföljder som kan förekomma och förutsättningarna för att ålägga sådan påföljd. Av bestämmelserna framgår att omplacering eller avstängning inte får användas som disciplinpåföljd. Förutsättningar för att meddela disciplinpåföljd har inte heller förelegat. Landstinget har därför brutit mot § 11 AB 89 och 62 § medbestämmandelagen.

Slutligen gör förbundet gällande att landstinget genom sin åtgärd har förfarit otillbörligt och i strid mot god sed på arbetsmarknaden och därmed brutit mot de principer som kollektivavtalet vilar på, närmast principer som § 6 första stycket AB 89 är uttryck för, eller mot grunderna för 7 § anställningsskyddslagen. Arbetsledningens syfte var enligt förbundets mening att förmå K-G.K. att på eget initiativ lämna anställningen. Landstingets åtgärd är också med hänsyn till de ekonomiska och personliga konsekvenserna att jämställa med en uppsägning.

Landstinget har ådragit sig skyldighet att utge allmänt och ekonomiskt skadestånd till K-G.K. för brott mot kollektivavtalet, medbestämmandelagen och anställningsskyddslagen samt allmänt skadestånd till förbundet för brott mot kollektivavtalet.

Landstinget

I den beredskapsorganisation som finns vid fastighetsdistriktet ingår för närvarande sex personer. Förutom D.Z. ingår även arbetsledaren S-E.Ö. teknikern D.A. samt tre hantverkare. Detta innebär att av de sju hantverkarna i distriktet ingår mindre än hälften i beredskapsorganisationen. Under en beredskapsvecka görs vanligen en eller två insatser.

K-G.K. som anställdes i juni 1981, tillhörde inte från början de arbetstagare som ingick i beredskapsorganisationen. Först under våren 1990 började han med beredskap, d.v.s. efter nio års tjänstgöring. K-G.K. hade under en längre tid själv begärt att bli beordrad till beredskap men D.Z. var tveksam till detta. Skälet till D.Z:s tveksamhet var att det ställs stora krav på pålitlighet och stabilitet på dem som ingår i beredskapsorganisationen. D.Z. kände till att K-G.K. hade gått på behandling vid den vuxenpsykiatriska mottagningen i Enköping och var därför osäker på om K-G.K:s hälsotillstånd var sådant att han kunde ingå i beredskapsorganisationen. D.Z. kontaktade därför mottagningen och fick beskedet att K-G.K. borde kunna få beredskap om han ville ha det. Annars skulle K.G.K. kunna "känna sig utanför". D.Z. var fortfarande tveksam men han beslutade ändå att beordra K-G.K. till beredskapstjänstgöring. Detta skedde någon gång under våren 1990.

Till en början avlöpte K-G.K:s beredskapstjänstgöring utan problem men under våren 1991, efter ca ett år, började arbetsledningen bli tveksam till fortsatt beredskapstjänstgöring för K-G.K. Därefter inträffade ett antal händelser som tillsammans med den tveksamhet man redan hyste föranledde arbetsledningen att besluta att K-G.K. inte längre skulle ingå i beredskapsorganisationen.

I mars 1991 installerades en ny hiss mellan akutmottagningen och intensivvårdsavdelningen på Enköpings sjukhus. Hissen är av mycket stor betydelse för patienternas säkerhet och det får inte inträffa att patienter blir kvar i den vid driftstopp. Det är därför nödvändigt att de som ingår i beredskapsorganisationen kan hantera hissen på ett betryggande sätt. I samband med att hissen installerades genomförde leverantören en drifts- och underhållsdemonstration där samtliga som ingick i beredskapen deltog. Enligt de närvarande gav K-G.K. vid denna demonstration ett intryck av att vara ointresserad av hur hissen fungerade och närmast frånvarande. D.Z. gjorde K-G.K. uppmärksam på detta under demonstrationen. När sedan var och en av deltagarna skulle tvångsöppna hissdörren som övning för en nödsituation misslyckades K-G.K. med att göra detta på ett riktigt sätt. Arbetskamraterna och arbetsledningen reagerade på detta och var efter denna händelse inte övertygade om att K-G.K. skulle klara av hissen vid en nödsituation.

En annan viktig uppgift vid beredskapstjänstgöring är att byta gastuber vid de sjukvårdsenheter som behöver gas i sin verksamhet. Om det inte finns gas kan det uppkomma allvarlig fara för patienterna. K-G.K. visade både osäkerhet och ovilja när det gällde att arbeta med gas. Vid några tillfällen tog K-G.K. upp denna osäkerhet med sina arbetskamrater, bl.a. D.A. och D.Z. Enligt dem gav K.G.K. vid dessa samtal ett mycket osäkert intryck. D.Z. försökte därför att instruera K-G.K. om vad som skulle göras när gasen tog slut. D.Z. fick dock intrycket att K-G.K. inte riktigt tillgodogjorde sig denna instruktion.

Vid ett tillfälle, den 23 oktober 1990, fick D.A. larm på sin mobiltelefon om att gasen hade tagit slut på en av sjukhusets avdelningar och att det var bråttom att få fram ny gas. D.A. befann sig långt från platsen och ringde därför till driftcentralens kafferum för att försöka få tag på någon som skulle kunna byta gastuber. D.A. talade med en arbetskamrat, L.I. Eftersom L.I. inte själv kunde inte byta gastuber, bad han K-G.K. som fanns där, att göra det. L.I. upplyste även K-G.K. om att det var bråttom. K-G.K. avböjde att byta gastuber med motiveringen att han skulle till sjukgymnasten. Av en händelse kom en av de andra hantverkarna, J.S. in i rummet. Denne ombads att ombesörja bytet, vilket han också gjorde. När J.S. återkom till kafferummet efter bytet var K-G.K. fortfarande kvar där. L.I. och D.A. blev upprörda över K-G.K. beteende och deras förtroende för honom påverkades.

Vid ett senare tillfälle - under vecka 11 år 1991- då K-G.K. hade beredskap gjordes en felanmälan från sjukhuset till honom. Felet bestod i att en dörr var trasig. K-G.K. vägrade att befatta sig med dörren och hänvisade till en vaktmästare, som också hade beredskap. Vaktmästaren åkte ut och reparerade dörren. K-G.K:s handlingssätt var felaktigt, eftersom dessa reparationer skall utföras av fastighetsavdelningen. Det ingick därför i K-G.K:s åligganden att utföra reparationen. Efter händelsen framfördes även klagomål från sjukhuset till fastighetsavdelningen.

Vid två ställen på sjukhuset finns ett drifts- eller övervakningslarm som börjar ljuda när någon kommer in på de larmade områdena. Dessa larm finns vid läkemedelsrummet intill operationssalarna och vid centralsteriliseringens förråd där det alltid finns personal i tjänst. Larmen finns för att inga obehöriga skall komma in på dessa områden. Larmet går till den som har beredskap och till länsalarmeringscentralen. Om larmet går ljuder också en gäll siren på platsen och det går inte att undvika att höra att larmet går. När den som har beredskap får ett larm skall han åka till larmcentralen vid sjukhuset och via en dator ta reda på var larmet utlösts. Larmet utlöses ofta av att någon ur personalen av misstag öppnar en dörr. Personalen underrättar då den som har beredskapen om detta innan denne hinner fram till sjukhuset. För övervakningen vid sjukhuset finns även väktare, som tillhör ett inhyrt väktarbolag, och dessa väktare kan larmas när övervakningslarmet har gått. Det är vanligt att en väktare är först på platsen. Det finns inget krav på att arbetstagaren skall agera som polis eller liknande och det har heller inte inträffat någon incident med detta övervakningslarm.

På morgonen den 18 mars, då larmet hade gått under K-G.K:s beredskap, tog han upp frågan om larmet med D.A. K-G.K. upplyste D.A. om att larmet hade gått och han uppmanade även denne att koppla bort detta larm. D.A. sade till K-G.K. att han inte hade rätt att göra det och hänvisade även K-G.K. att ta upp saken med D.Z. Senare under dagen hade avdelningen ett möte till vilket samtliga arbetstagare var kallade. Till mötet, som började kl 9.30, infann sig samtliga arbetstagare utom K.G.K. Man sökte då K-G.K. via personsökare. K-G.K. infann sig först kl 10.50, då mötet redan var avslutat. Efter mötet informerade D.A. D.Z. om att K-G.K. hade uppmanat honom att koppla ur larmet.

Den 19 mars 1991 blev D.Z. vid arbetsdagens början uppringd av H.D. H.D. informerade D.Z. om att K-G.K. hade ringt honom och talat om larmet. K-G.K. hade bl.a. frågat H.D. om det var meningen att man skulle åka på inbrottslarm. H.D. hade hänvisat K-G.K. till att ta upp frågan med D.Z. och även sagt till honom att inte gå förbi sin chef. H.D. gav inte K-G.K. något stöd i frågan om det var lämpligt eller inte att åka på inbrottslarm. H.D. uttryckte också vid telefonsamtalet med D.Z. tveksamhet till att K-G.K. skulle vara kvar i beredskapsorganisationen. Samma morgon tog D.Z. upp det inträffade med K-G.K. D.Z. talade om för K-G.K. att om det var något som skulle klaras ut var det i första hand till honom som K-G.K. skulle vända sig och inte till fastighetschefen. D.Z. påtalade även för K-G.K. att denne inte hade någon befogenhet att uppmana någon arbetstagare att stänga av larmet. K-G.K. erinrades också om att larmet fyllde en viktig funktion. Efter samtalet, kl. 07.30, lämnade K-G.K. arbetsplatsen utan att meddela någon detta. Ungefär kl 08.50 ringde K-G.K. till en assistent och meddelade att han tog kompensationsledigt resten av dagen. K-G.K:s handlande var inte förenligt med rutinerna för hur sådan ledighet skulle begäras och beviljas. Hans handlande försvårade även planeringen av arbetet den dagen.

Den 27 mars 1991 gick K-G.K. hem utan att meddela någon detta. Förhållandet uppdagades först när man sökte honom i hemmet per telefon.

Till följd av de inträffade händelserna och det bristande förtroendet för K-G.K. tog D.Z. med K-G.K. upp frågan om fortsatt beredskapstjänstgöring. K-G.K. uppgav att han inte längre ville bli beordrad beredskap. K-G.K. var kort efter samtalet i kontakt med D.A. K-G.K. uppgav för denne att han var lättad över att inte längre vara beordrad beredskap.

Landstinget kallade därefter förhandlingar enligt medbestämmandelagen. Dessa genomfördes den 5 april 1991. Förbundets avdelning motsatte sig då landstingets förslag att inte längre beordra K-G.K. beredskap. Landstinget vidhöll dock sitt beslut.

Landstingets beslut har inte grundats på någon vilja att bestraffa K-G.K. och det är inte heller fråga om någon avstängning. Beslutet är ett arbetsledningsbeslut som syftar till att verksamheten skall fungera på ett säkert och tryggt sätt. Beslutet kan därför inte anses stå i strid mot god sed på arbetsmarknaden eller mot de grunder som kollektivavtalet vilar på.

Beredskap regleras delvis i § 33 AB 89. Enligt avtalet avses med beredskap att arbetstagaren utöver fastställd ordinarie arbetstid står till arbetsgivarens förfogande i bostaden eller på annan plats utom arbetsstället som godkänts av arbetsgivaren för att vid behov utan dröjsmål kunna utföra arbete. Beredskapstjänstgöringen är inte en rättighet för arbetstagaren utan en skyldighet som åvilar denne inom ramen för anställningsavtalet. Detta betyder att landstinget som arbetsgivare efter eget avgörande kan både beordra en arbetstagare att fullgöra beredskap och besluta att en arbetstagare inte längre skall beordras att fullgöra sådan. Detta följer av § 6 AB 89. Enligt denna bestämmelse har arbetstagaren att utföra de arbetsuppgifter som framgår av gällande anställningsavtal och de åligganden i övrigt som är förenade med anställningen. Vidare framgår att, om behov föreligger, arbetstagare dessutom är skyldig att bl.a. fullgöra jour eller beredskap. Att fullgöra beredskap ingår således i arbetstagarens allmänna åligganden, d.v.s. att det är en skyldighet.

Bestämmelser om skyldighet att fullgöra beredskap har funnits länge i kollektivavtalen. I motsvarande äldre avtal, LABK 1970, fanns bestämmelser härom i § 5 med rubriken "Allmänna skyldigheter". Där uttalades att arbetstagarens allmänna skyldigheter fastställdes av arbetsgivaren och att i dessa ingick bl.a. att fullgöra beredskap. Till denna bestämmelse hade landstingsförbundet och kommunförbundet utgivit en kommentar. Av denna framgår att bestämmelsen hade denna utformning därför att kommunaltjänstemannalagen inte medgav att avtal träffades om myndighets eller inrättnings arbetsuppgifter eller om ledningen eller fördelningen av arbete inom myndigheten. Detta innebar att arbetsgivaren ensidigt hade att besluta i frågor av detta slag. Vidare framgår av kommentaren att momentet innehåller ett konstaterande av att det är arbetsgivaren som ensidigt fastställer arbetstagarens åligganden och att arbetstagarens tjänstgöringsskyldighet innebär en plikt att utföra övertidsarbete samt jour och beredskapstjänst. I 1975 års kollektivavtal, LABK 1975, flyttades bestämmelsen oförändrad till § 6. År 1977 ändrades bestämmelsen. Denna förändring berodde på att kommunaltjänstemannalagen upphävdes och det inte längre fanns något förbud mot avtal i denna del. Fortfarande föreligger en skyldighet för arbetstagaren att utföra de arbetsuppgifter som framgår av gällande anställningsavtal och vid behov fullgöra jour och beredskap. Av en till bestämmelsen fogad anmärkning framgår vidare att det finns en möjlighet för arbetstagaren att i vissa fall slippa bli beordrad beredskap. Det framgår dock inte någonstans i avtalet att det finns en rättighet att fullgöra sådan. Inte heller i K-G.K:s anställningsavtal kan det anses ingå en rättighet att fullgöra beredskap. Detta stöds av att K-G.K. under nio år arbetat i fastighetsdistriktet utan att bli beordrad beredskap och av att flertalet hantverkare för närvarande inte ingår i beredskapsorganisationen. Att K-G.K. rent faktiskt begärt och beordrats beredskap innebär inte att en sådan rätt har influtit i hans anställningsavtal, jfr AD 1983 nr 177.

K-G.K. har för övrigt kvar sina arbetsuppgifter, arbetstider och övriga avlöningsförmåner. Han kan därför inte anses ha blivit skild från sin anställning, förflyttad eller avstängd. Ett beslut att inte beordra någon beredskap kan enligt rådande synsätt på arbetsmarknaden inte användas som en disciplinär åtgärd, se AD 1991 nr 72. Grund saknas för att påstå att landstinget vidtagit denna åtgärd i disciplinärt syfte.

Beslutet kan inte anses strida mot grunderna för kollektivavtalet eller anställningsskyddslagen. Ett beslut om att beordra någon beredskap eller om att inte beordra sådan är ett arbetsledningsbeslut som inte kan prövas av domstol annat än i undantagsfall. Landstinget har haft godtagbara skäl för sitt beslut och detta har inte fått några ingripande verkningar för K-G.K. Skulle domstolen anse att det krävs vägande skäl för åtgärden anser landstinget att sådana har förelegat.

Förbundet

Det bestrids att K-G.K. skulle ha uppträtt ointresserat och oengagerat vid demonstrationen av hissen. Vidare bestrids att K-G.K. inte skulle klarat av den praktiska hanteringen av hissen. Om det skulle visa sig att K-G.K. inte klarade av att hantera hissen berodde detta inte på ointresse eller dåligt engagemang. K-G.K. har aldrig tidigare fått något påpekande om att han vid denna demonstrationen skulle uppträtt felaktigt. Händelsen med hissen har inte berörts vid de förhandlingar som förts utan denna händelse har tagits upp först i arbetsdomstolen.

Det bestrids att K-G.K. skulle vara okunnig om och osäker på hur man fyller på gas. Vidare bestrids att K-G.K. vid ett tillfälle skulle ha vägrat att fylla på gas. Dessa uppgifter har inte tidigare framförts och K-G.K. har inte heller fått någon anmärkning för detta.

K-G.K. kontaktades av en i personalen vid sjukhuset angående den trasiga dörren. Klockan var då halv sex och felet bestod i att dörrlåset var trasigt. K-G.K. visste att en vaktmästare hade beredskap och trodde att denne eventuellt kunde vara kvar. Han bad därför personen vid sjukhuset att först kontakta vaktmästaren och be denne att laga dörren och att återkomma om denne inte anträffades. Ingen återkom varför K-G.K. utgick från att problemet var löst. K-G.K:s handlande kan inte anses felaktigt eftersom man bör kunna lösa problem på detta sätt. På grund av K-G.K:s handlande behövde landstinget inte betala övertidsersättning.

Det larm som finns vid läkemedelsförrådet är ett larm som endast är kopplat till larmcentralen och inte till något väktarbolag. Vid larm ringer larmcentralen upp den som har beredskap. Denne får sedan inställa sig vid sjukhuset och via en dator ta reda på var larmet har gått. Väktarna går endast ronder på sjukhuset och är alltså inte alltid närvarande. Under natten till den 18 mars 1991- som var det sista dygnet på en beredskapsvecka - hade K.G.K. fått rycka ut på grund av detta larm. Eftersom K-G.K. hade uppfattningen att det kunde finnas vissa risker med att rycka ut ensam på detta larm, ansåg han att det var angeläget att ta upp saken med sina arbetskamrater och arbetsledningen för att få igång en diskussion. Han tog därför upp frågan om larmet vid kafferasten på morgonen den 18 mars 1991. Han tog även upp frågan om larmet med D.Z. men fick ingen reaktion från denne. K-G.K. talade även med D.A. om larmet men uppmanade aldrig denne att stänga av larmet. Däremot nämnde K-G.K. att han tänkte tala med H.D. om larmet, vilket han även gjorde. K-G.K. var närvarande under hela avdelningsmötet den 18 mars. Samtalet med H.D. ägde rum den 18 eller 19 mars. Vid detta sade K-G.K. att han tyckte det var farligt att rycka ut ensam på sådana larm. K-G.K. så även att han tyckte det borde vara väktarbolagets uppgift att rycka ut på dessa larm eller att den som har beredskap i vart fall borde åtföljas av en väktare. K-G.K. uppfattade det som om H.D. var positiv till hans förslag.

På förmiddagen den 19 mars kallade D.Z. K-G.K. till sig. D.Z. var mycket upprörd över att K-G.K. hade tagit kontakt med H.D. angående utryckning vid inbrottslarm. D.Z. förklarade bestämt och bryskt för K-G.K. att det inte fick gå till på det sättet och att K-G.K. inte fick kontakta H.D. D.Z. uppgav vidare att det skulle inte bli någon förändring avseende inbrottslarmet. D.Z. förklarade att K-G.K. inte hade något mer där att göra om han skulle bete sig på det här sättet. K-G.K. tog illa vid sig av vad D.Z. hade sagt och lämnade därför arbetsplatsen. K-G.K. ringde sedan hemifrån till arbetsplatsen och sade att han hade tagit kompensationsledigt resten av dagen. Den resterande delen av veckan var K-G.K. ledig enligt sitt arbetsschema.

K-G.K. återkom till arbetet måndagen den 25 mars 1991. Den 26 eller 27 mars blev han kontaktad av D.Z. och fick beskedet att han inte längre skulle ingå i beredskapsorganisationen och att detta gällde med omedelbar verkan. D.Z. gav inget närmare skäl till beslutet och detta kom som en obehaglig överraskning för K-G.K. K-G.K. tog mycket illa vid sig av beskedet. Han gav aldrig uttryck för att han accepterade eller var lättad över att inte ingå i beredskapsorganisationen. K-G.K. lämnade arbetsplatsen efter halva dagen den 27 mars 1991 och tog kompensationsledigt.

Landstinget har inte tidigare behandlat sistnämnda händelser. Det har aldrig påståtts att K-G.K. gjort fel när han begärt ledigheten. I vart fall är det inte ovanligt att en arbetstagare tar ledigt på det sättet.

Landstinget

Det bestrids att händelserna inte varit kända för förbundet. Dessa har i vart fall behandlats i svaromålet.

Domskäl

Tvisten i detta mål är föranledd av att arbetsledningen vid det fastighetsdistrikt inom Uppsala läns landsting som omfattar Enköping och Håbo kommuner i april 1991 beslutade att K-G.K. som är anställd som hantverkare vid distriktet, inte längre skulle utföra beredskapstjänstgöring. K-G.K. hade då varit anställd vid distriktet i omkring tio år och under det senaste året ingått i distriktets beredskapsorganisation. I denna organisation ingick driftschefen, en arbetsledare och tre av distriktets sju hantverkare. Beredskapen innebar för K-G.K:s del att han, vid sidan av det arbete han utförde under ordinarie arbetstid, var sjätte vecka skulle hålla sig tillgänglig för att vid behov kunna inställa sig och utföra arbete utanför ordinarie arbetstid vid bl.a. sjukhuset i Enköping. För detta har utgått en särskild ersättning, som under den i målet aktuella tiden uppgick till 2 600 kr i månaden.

Förbundet har under åberopande av flera grunder gjort gällande att landstinget handlat felaktigt genom att fatta beslutet att K-G.K. inte fortsättningsvis skulle användas för beredskapstjänstgöring. Förbundet har i första hand gjort gällande att åtgärden att utesluta K-G.K. från beredskapstjänstgöring utgör en sådan stadigvarande förflyttning som arbetsgivaren enligt § 6 andra stycket i det mellan parterna gällande kollektivavtalet, AB 89, måste ha vägande skäl för att vidta mot arbetstagarens önskan och i andra hand att åtgärden utgör en avstängning. Landstingets uppfattning är att det inte är fråga om förflyttning eller avstängning och att landstinget, om åtgärden anses innebära en förflyttning, haft vägande skäl för denna åtgärd.

Parterna har alltså skilda uppfattningar om bl.a. innebörden i §6 andra stycket i AB 89. Denna eller motsvarande bestämmelse har funnits i mellan parterna ingångna kollektivavtal under lång tid. Någon utredning om vad som förekom i samband med att bestämmelsen ursprungligen tillkom har parterna inte förebringat. Till utredning av bestämmelsens innebörd har dock förhör upplysningsvis hållits på begäran av förbundet med J.S. som är avtalsombudsman vid förbundet, och på begäran av landstinget med J.S. som är förhandlare vid landstingsförbundet.

Av J.S:s och J.S:s uppgifter framgår att det inte har förekommit några diskussioner mellan parterna om huruvida åtgärder av det i målet aktuella slaget är att betrakta som en stadigvarande förflyttningar i avtalets mening och att denna fråga inte heller föranlett några centrala tvisteförhandlingar, även om det faktiskt förekommit att arbetsgivare beslutat att ta enskilda arbetstagare ur beredskapstjänstgöring. J.S. har emellertid, utan att ange någon särskild grund härför, som sin mening uttalat att den åtgärd som landstinget vidtagit mot K-G.K. utgör en stadigvarande förflyttning enligt avtalet. J.S. har redovisat en motsatt uppfattning i denna fråga.

Utredningen ger alltså inte vid handen att det finns någon mellan kollektivavtalsparterna gemensam avsikt som kan läggas till grund för avgörandet. Arbetsdomstolen måste därför grunda sitt avgörande på mer allmänna överväganden, varvid avtalets ordalydelse i avsaknad av annan utredning blir av särskild vikt. Den fråga som bör ställas är om den åtgärd som vidtagits i K-G.K:s fall enligt vanligt språkbruk kan betecknas som en förflyttning eller en avstängning.

Arbetsgivarens åtgärd mot K-G.K. har alltså inneburit att han fråntagits beredskapstjänstgöring. Denna tjänstgöring har varit av begränsad omfattning. Den omfattade beredskap var sjätte vecka och medförde mestadels endast en eller två arbetsinsatser per sådan vecka. K-G.K:s arbete under ordinarie arbetstid har däremot inte alls påverkats av arbetsgivarens åtgärd. Han utför sina vanliga arbetsuppgifter på samma platser och tider som förut, i samma arbetsgemenskap och med oförändrad lön. Han har också alltjämt att under ordinarie arbetstid utföra sådana arbetsuppgifter som kan vara aktuella under beredskapstjänstgöring. Objektivt sett är bortfallet av beredskapsersättningen om 2 600 kr per månad den enda följd av landstingets beslut som kan anses vara till påtaglig nackdel för K-G.K.

Enligt arbetsdomstolens mening skulle det strida mot allmänt språkbruk att beteckna en åtgärd som medför så begränsade förändringar av en arbetstagares villkor som de nu beskrivna som en förflyttning eller en avstängning av arbetstagaren, även om arbetstagaren säkerligen kan uppfatta inkomstminskningen som något mycket negativt. Avtalets ordalydelse talar alltså för arbetsgivarsidans ståndpunkt. Mot denna bakgrund och i avsaknad av annan utredning kan arbetsdomstolen inte finna att arbetstagarsidan styrkt sina påståenden om brott mot § 6 eller § 10 i AB 89.

Av den bedömning som här gjorts av beslutets verkningar för K-G.K. som inte genom kollektivavtal eller enskilt avtal tillförsäkrats någon rätt till beredskapstjänstgöring, följer också att arbetsdomstolen inte kan finna att åtgärden, som förbundet också gjort gällande, till sina verkningar skulle vara att jämställa med en uppsägning.

Förbundet har också gjort gällande att landstingets åtgärd mot K-G.K. vidtagits i bestraffningssyfte och att landstinget därigenom brutit mot 11 § AB 89 och 62 § medbestämmandelagen. Landstinget har bestritt dessa påståenden. Utredningen i målet ger inget stöd för att landstinget vidtagit åtgärden i bestraffningssyfte. Utredningen visar, som kommer att framgå i det följande, i stället att arbetsledningen styrts av andra motiv när den beslutade att K-G.K. inte längre skulle utföra beredskapstjänstgöring. Förbundet har alltså inte heller styrkt sina påståenden om brott mot § 11 i AB 89 eller 62 § medbestämmandelagen.

Förbundet har slutligen gjort gällande att landstinget genom den vidtagna åtgärden förfarit otillbörligt och i strid mot god sed på arbetsmarknaden och därigenom brutit mot de principer på vilka kollektivavtalet vilar och även mot grunderna för 7 § anställningsskyddslagen, eftersom åtgärden syftat till att förmå K-G.K. att säga upp sig. Landstinget har bestritt även dessa påståenden. Landstinget har uppgett att åtgärden vidtagits för att verksamheten skall fungera på ett säkert och tryggt sätt.

Bakgrunden till och motiven för arbetsledningens beslut att K-G.K. inte längre skulle utföra beredskapstjänstgöring har belysts genom de vittnesförhör som på landstingets begäran hållits med driftschefen D.Z. teknikern D.A., hantverkaren L.I. och f.d. fastighetschefen H.D. Av deras utsagor framgår att anledningen till åtgärden uteslutande var att D.Z. hyste tvivel om K-G.K:s förmåga att på ett fullgott sätt utföra de arbetsuppgifter som en arbetstagare under beredskap är hänvisad att utföra på egen hand. Utredningen i övrigt ger inte stöd för att motivet för åtgärden skulle ha varit något annat än detta. En del av de arbetsuppgifter som förekommer under beredskapstjänstgöring kan vara av avgörande betydelse för bl.a. sjukhuspatienternas säkerhet och landstinget har ett ansvar för att dessa arbetsuppgifter utförs på ett fullgott sätt.

Enligt arbetsdomstolens mening har landstinget haft objektivt godtagbara skäl för sin åtgärd och den kan inte sägas stå i strid mot god sed på arbetsmarknaden eller mot några principer som kollektivavtalet vilar på.

Av den bedömning som nu gjorts i fråga om landstingets motiv för den vidtagna åtgärden följer också att arbetsdomstolen inte kan finna att utredningen ger stöd för förbundets påstående att landstinget vidtagit åtgärden i syfte att förmå K-G.K. att säga upp sin anställning.

Arbetsdomstolen finner sammanfattningsvis att käromålet skall avslås. Vid denna utgång skall förbundet förpliktas att ersätta landstinget dess kostnader i målet.