AD 1993 nr 54

Arbetsgivaralliansen Branschkommitté VERKSTADSINDUSTRI och Telub Aktiebolag i Växjö

mot

Svenska Metallindustriarbetareförbundet och Telub Verkstadsklubb i Växjö.

Den 25 februari 1988 träffades enligt branschavtalet ett nytt lokalt kollektivavtal vid bolaget om ett nytt lönesystem. Parterna är överens om att företrädare för arbetstagarsidan i detta avtal numera är Telub Verkstadsklubb i Växjö (klubben).

Det nämnda avtalet om ett nytt lönesystem innebär bl.a. att lön skall utgå i form av dels en grundlön, dels en kvalifikationslön. I avtalet anges bl.a. följande:

Överenskommelse har träffats om ett nytt lönesystem. Detta innehåller dels en grundlön, dels en kvalifikationslön.

Grundlönen indelas i 5 grupper och följer Branschavtalets arbetsvärderingsprincip. Vid införandet är Branschavtalets lägsta löner grundlön i de 5 grupperna (bilaga 2).

Kvalifikationslönen är ett tillägg utöver grundlönen och följer ett kvalifikationsvärderingssystem enligt bilaga 3 inklusive tillägg. Kvalifikationsvärderingspoängen omsätts till kvalifikationslön genom att ett örestal fastställs för varje poäng (vid genomförandet 1,2 öre/poäng).

Grundlön och kvalifikationslön bildar tillsammans en individuell timlön.

Ökade kvalifikationspoäng samt uppflyttning till annan ingrupperingsgrupp, ställt i förhållande till bedömningarna vid föregående löneförhandling, skall betraktas som icke nivåpåverkande lönehöjning. Före löneförhandlingar skall individuella beräkningar utföras och reviderad bas användas vid beräkningen av kvalifikationsvärderingstal.

I den gemensamma lönestatistiken för SFO/Metall finns tre statistikgrupper; fast, kombination och ackord. Telubgruppens lönesystem innehåller både fast del och effektivitetsdel. Lokalt skall parterna vid löneförhandling ta hänsyn till lönesystemets speciella konstruktion.

Lönesystemet omfattar både fast lön och ackordslön. Vid både fast lön och ackordslön är arbetstagaren under en och samma löneperiod garanterad sin individuella timlön. Vid frysning av lönen på grund av sänkt ingruppering eller sänkt kvalifikationspoäng påverkas endast den del som orsakat sänkningen. Det totala lönepåslaget vid ordinarie löneförhandling får dock ej underskrida vad de centrala parterna kommit överens om vad beträffar generell löneökning.

Parterna skall varje år i samband med löneförhandling träffa överenskommelse om lägsta ingångslöner för nyanställda i var och en av de 5-grupperna (bilaga 4).

Efter det att ingruppering och kvalifikationsvärdering är gjord i den partssammansatta gruppen har båda parter möjlighet att begära förhandling angående riktigheten i bedömningen i både enskilt fall och totalt sett.

Verkstadsklubben skall informeras om alla förändringar som sker.

För att ge den enskilde möjlighet att påverka sin löneutveckling och arbetsinnehåll skall parterna föra diskussioner om påverkbara faktorer som exempelvis arbetsorganisation, utbildning och utveckling etc.

Lönesystemet skall inte betraktas som någon form av premie- eller vinstdelningssystem.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

I protokollsanteckningar till överenskommelsen anges bl.a. följande:

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Detta avtal gäller fr.o.m 1988-01-01. Avtalet har en uppsägningstid av 3 månader. Systemet har en prövotid av högst 2 år. Under denna prövotid kan nödvändiga förändringar föreslås och genomföras efter sedvanliga förhandlingar.

Införandet av lönesystemet har medfört en löneökning på i snitt 3,3 %. Vid genomförandet antas att den totala vinsten för företaget, i form av större intresse för den egna arbetsuppgiften, kan medföra lägre personalomsättning, bättre kvalitet på utfört arbete, jämnare arbetstakt etc., täcker kostnaden för lönesystemets genomförande. Parterna är överens om de svårigheter som finns för att mäta ovanstående effekter. En seriös och öppen attityd med en gemensam vilja att nå en rättvis bedömning fordras. I kommande löneförhandling skall eventuellt löneutrymme p.g.a. positivare resultateffekter, ställt mot kända värden vid genomförandet, utvärderas och diskuteras.

Parterna är överens om att under prövotiden komma med regler för förhållandet mellan grund- och kvalifikationslön.

Den i avtalet nämnda bilagan 4 innehåller bl.a. följande tabell.

Grupp Grundlön Yrkesår Tillägg Totallön

Poäng Poäng

--------------------------------------------------------------

1 Årets Enligt 125 Grundlön

2 Fastställda kvalifikations- 125 + yrkesår p

3 Grundlön värderings- 125 + tillägg 125p

4 avtalet 125

5 125

Vid de lokala förhandlingarna vid bolaget angående 1989 och 1990 års centrala löneavtal bestämdes grundlönen så att den motsvarade branschavtalets lägsta lön.

Den 30 november 1990 träffades en central överenskommelse mellan dåvarande SFO-branschkommitte VERKSTADSINDUSTRI och Svenska Metallindustriarbetareförbundet respektive Statsanställdas förbund om komplettering av 1990 års löneavtal att gälla fr.o.m. den 1 december samma år. Överenskommelsen innebar bl.a. att det för varje arbetsplats ställdes ett örestal, lägst 20 öre, till förfogande för bildande av en lönepott som skulle fördelas genom lokal överenskommelse. Vid fördelningen skulle, enligt överenskommelsen, särskild hänsyn tas till enskilda arbetstagare eller grupper av arbetstagare med ogynnsamt löneläge eller ogynnsam löneutveckling, dock med beaktande av strukturen i befintliga lönesystem. Om de lokala parterna inte kunde enas om fördelningen skulle tillgängligt örestal i stället läggas ut generellt.

I den centrala överenskommelsen angavs också i punkt 2 för såväl kategorin Vuxna samtliga lönegrupper som kategorin Minderåriga höjda belopp avseende lägsta löner. De nya beloppen innebar för branschavtalets kategori Vuxna jämfört med beloppen i 1990 års centrala löneavtal en höjning av timlönen i de olika lönegrupperna på mellan 2.30 och 2.79 kr.

I början av år 1991 ägde lokala förhandlingar rum mellan bolaget och verkstadsklubben om hur den centrala uppgörelsen skulle omsättas på lokal nivå. Parterna hade olika uppfattningar om hur grundlönen enligt 1988 års lokala överenskommelse härvid skulle bestämmas. Parterna har inte kunnat enas och denna fråga utgör tvisten i detta mål.

Enligt arbetstagarsidan skall grundlönen enligt 1988 års lokala överenskommelse motsvara branschavtalets lägsta lön, medan arbetsgivarsidan hävdar att grundlönen kan underskrida lägsta lönen enligt branschavtalet bara slutresultatet leder till en lön som för varje enskild arbetstagare totalt sett inte understiger branschavtalets lägsta lön.

Arbetsgivarparterna har, som deras talan slutligt bestämts, yrkat att arbetsdomstolen förklarar att den lokala överenskommelsen den 25 februari 1988 mellan Telub AB och Telub Verkstadsklubb i Växjö inte innebär skyldighet för Telub AB att fr.o.m. den 1 december 1990 höja grundlönerna i respektive grupp till de belopp som anges i punkten 2 i den centrala överenskommelsen den 30 november 1990 mellan SFO- branschkommitte VERKSTADSINDUSTRI och Svenska Metallindustriarbetareförbundet respektive Statsanställdas förbund.

Arbetstagarparterna har bestritt bifall till yrkandet. Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader. Till utveckling av talan har parterna i huvudsak anfört följande.

Arbetsgivarparterna

Den lokala överenskommelse som träffades i februari 1988 om ett nytt lönesystem i bolaget hade föregåtts av ett mycket långvarigt gemensamt utredningsarbete. En av de svåraste frågorna under överläggningarna var hur man i det lokala avtalet skulle definiera begreppet grundlön. Verkstadsklubben ville knyta grundlönerna till branschavtalets lägsta löner, medan bolaget ville behålla kontrollen över den framtida löneutvecklingen. Denna fråga höll på att stjälpa hela överenskommelsen. Klubbens representant i utredningsarbetet och överläggningarna, klubbordföranden S.J. kom i detta läge med det förslag till formulering som sedermera kom att inflyta i avtalet och som gick ut på att grundlönerna skulle följa branschavtalets lägsta löner vid införandet av det lokala avtalet. Detta förslag godtogs efter noggranna överväganden från arbetsgivarsidan och för att man över huvud taget skulle få till stånd ett avtal. Överenskommelsen innebar inte att bolaget därmed godtog att branschavtalets grundlön även för framtiden skulle motsvara branschavtalets lägsta lön. Detta hade inneburit att bolaget avhänt sig möjligheten att ha kontroll över avtalet, eftersom kvalifikationsdelen i så fall varit beroende av tillägg utöver en garanti. En sådan reglering skulle inte innebära någon uppoffring från arbetstagarsidan. Att det inte varit parternas avsikt att grundlönen skulle motsvara branschavtalets lägsta lön framgår framför allt av den nyssnämnda skrivning som tillkom efter förslag från arbetstagarsidan.

Även avtalets ordalydelse ger uttryck för den gemensamma partsavsikten att det lokala avtalets grundlön skall följa branschavtalets lägsta lön endast vid införandet. Det är vidare ostridigt att branschavtalet medger lokala överenskommelser om löner, så länge slutresultatet leder till en lön som för varje enskild arbetstagare totalt sett inte understiger branschavtalets lägsta lön.

Att avsikten inte har varit att grundlön och lägsta lön skulle följa varandra även efter det lokala avtalets införande framgår också klart av att det i avtalet sägs att parterna varje år i samband med löneförhandling skall träffas överenskommelse om lägsta ingångslöner för nyanställda i var och en av de fem grupperna. Med uttrycket "lägsta ingångslöner" avses löner som uppgår till i vart fall branschavtalets lägsta löner. När det i tabellen i bilaga 4 i det lokala avtalet talas om "Årets Fastställda Grundlön" avses den grundlön som bestäms genom det lokala avtalet.

Sedan det lokala lönesystemsavtalet infördes har lokala löneförhandlingar vid bolaget ägt rum med anledning av 1989 och 1990 års centrala löneavtal samt en förhandling med anledning av en central överenskommelse den 30 november 1990.

Förhandlingen avseende 1989 års löneavtal fördes mot bakgrund av att redan tidigare tecknade överenskommelser delvis hade intecknat löneutrymmet. Det nya lönesystemet tillämpades dock vid denna förhandling, som resulterade bl.a. i att grundlönen i de olika grupperna ökades till samma nivå som motsvarande lägsta lön i branschavtalet. Även vid förhandlingen avseende 1990 års avtal bestämdes grundlönen på detta sätt.

I januari 1991 hölls lokala förhandlingar med anledning av den centrala överenskommelsen den 30 november 1990. Denna överenskommelse innehöll en centralt fastställd s.k. förtjänstutvecklingsgaranti. För bolagets del motsvarade förtjänstutvecklingsgarantin 20 öre. Vid förhandlingarna krävde dock arbetstagarsidan 4,5 %, vilket skulle ha inneburit att de nya lägsta lönerna i branschavtalet skulle komma att utgöra fasta komponenter i det lokala avtalet. Parterna har inte kunnat enas.

Sammanfattningsvis hävdar arbetsgivarparterna att 1988 års lokala överenskommelse mellan bolaget och verkstadsklubben inte innebär någon överenskommelse om att grundlönen skall följa de i § 2 mom. 1 i branschavtalet bestämda lägsta lönerna. Vad som avtalats är att denna koppling endast skulle gälla inledningsvis. Att grundlönerna enligt de lokala avtalen även kom att motsvara lägsta lönerna enligt branschavtalet vid förhandlingarna om lönerna enligt 1989 och 1990 års löneavtal kan inte anses ha inneburit att någon praxis etablerats. Frågan kom aldrig att ställas på sin spets under de goda åren. Det måste mer till för att man skall kunna frångå avtalets ordalydelse.

Tilläggas kan att en annan av de verkstadsklubbar som numera omfattas av det i målet aktuella lönesystemet, nämligen verkstadsklubben vid Industrielektronik i Växjö AB, vid löneförhandlingar i februari 1991 hade en annan uppfattning i fråga om grundlönen än den som arbetstagarsidan har i detta mål. Även vid dessa förhandlingar var fråga om en komplettering av 1990 års löner med hänsyn till förtjänstutvecklingsgarantin. Vid de lokala förhandlingarna kom parterna överens om en höjning av lönesystemets kvalifikationsfaktor utan någon höjning av grundlönen. En kopia av protokollet från denna lokala förhandling har ingetts till arbetsdomstolen efter huvudförhandlingens slut.

Arbetstagarparterna

Branschavtalet är ett minimilöneavtal på så sätt att det utgör en garanti för att dess lägsta löner inte får underskridas, vare sig för ackordsarbete eller annat arbete. Vad som är den lägsta lönen framgår av tabellen i § 2 mom. 1 i avtalet. Varje vuxen arbetare skall placeras in i någon av de fem lönegrupperna. Det sägs också i detta moment att en arbetstagare som arbetat minst två år inom metallindustrin skall erhålla högre lön än lägsta lön. Den lägsta lönen för respektive grupp får inte underskridas. Bestämmelserna ligger till grund även för ackordslön (§ 7 mom. 2). Varje arbetare skall veta vilken lägsta timlön han har.

Enligt bestämmelserna i § 3 mom. 1 består den fasta lönen av två komponenter: dels grundlön, dels kvalifikationstillägg. Lönedifferentiering skall åstadkommas genom lokala överenskommelser enligt riktlinjer som anges i branschavtalet.

En lokal överenskommelse kan i princip ha vilket innehåll som helst bara överenskommelsen inte kommer i konflikt med branschavtalet. Först om det lokala lönesystemet medför en lön som kommer under branschavtalets lägsta lön blir arbetsgivaren förpliktad att utge lägsta lönen. Det är de lokala parternas sak att konstruera det lokala avtalet. I branschavtalet finns ingen koppling till lönerna i ett lokalt avtal. Kopplingen sker genom det lokala avtalet. Det finns inget som hindrar att grundlönen i en lokal överenskommelse motsvarar lägsta lönen i branschavtalet.

Lägsta timlön fastställs således centralt och beräknas på sätt som de centrala organisationerna kommer överens. Tanken är att lägsta lönen skall ge en lägsta rimlig förtjänst. Det får inte bli för stort glapp mellan utgående förtjänst och lägsta lön. - Centrala förhandlingar om löner kan innebära generella höjningar eller att pengar avsätts i en pott att fördela lokalt. Samtidigt justeras beloppen för lägsta löner.

Det är riktigt att 1988 års lokala överenskommelse är ett resultat av ett långvarigt utredningsarbete. Målsättningen från verkstadsklubbens sida var hela tiden att få till stånd ett avtal som innebar ett så fast lönesystem som möjligt. Målsättningen från bolagets sida var tvärtom att utrymmet för individuella variationer skulle vara så stort som möjligt. Under förberedelsearbetet besökte klubben andra företag och gjorde studier för att se hur dessa hade utformat sina lönesystem.

Den lokala överenskommelse som slutligen träffades år 1988 innebar att parterna enades om ett system med grundlön och kvalifikationslön. Den kopplingen gjordes till branschavtalet att grundlönen för vuxna delades in i fem grupper motsvarande branschavtalets lönegruppsindelning. För varje grupp utgör alltså grundlönen motsvarande lägsta lön enligt branschavtalet.

Under förhandlingarna inför 1988 års lokala överenskommelse var verkstadsklubbens utgångspunkt att grundlönen skulle vara den stora lönedelen och kvalifikationstillägget en liten del. Med överenskommelsen skulle man få ett system för hur överskjutande del av löneutrymmet, kvalifikationstillägget, skulle fördelas bland arbetstagarna.

Resultatet av förhandlingarna år 1988 blev att grundlönen då kom att utgöra 82-83 % och kvalifikationslönen 17-18 % av den totala lönen. Detta innebar alltså att lönen kom att ligga omkring 17-18 % över branschavtalets lägsta lön. Som jämförelse kan nämnas att i branschen låg den utgående lönen i snitt ca 20-25 % över lägsta lönen.

Vid förhandlingarna inför 1988 års överenskommelse deltog för klubben bl.a. dess dåvarande ordförande S.J. och klubbens nuvarande kassör L.S. S.J. avled i september 1990. Det kan inte vitsordas att det var han som föreslog den formulering avtalstexten fick, d.v.s. att branschavtalets lägsta lön skulle vara grundlön "vid införandet". Inte heller kan det vitsordas att S.J. skulle ha avsett att avtalstexten skulle tolkas så som arbetsgivarparterna nu gör gällande. Under förhandlingarna hade S.J. fortlöpande kontakt med förbundets ombudsman B.S. S.J. ville därvid förvissa sig om att de centrala parterna skulle behålla och justera lägsta lönerna i branschavtalet. Detta var ju viktigt med tanke på kopplingen mellan den lokala överenskommelsens grundlön och branschavtalets lägsta lön. Med det nya systemet slapp man diskussioner om grundlönens storlek. Och detta var en av de stora vinsterna med systemet.

Efter 1988 års lokala överenskommelse har lönerna reviderats lokalt. 1989 och 1990 års centrala löneavtal innebar en höjning av nivåerna för lägsta lön och motsvarande justeringar av grundlönerna gjordes då också i de lokala överenskommelserna.

1988 års lokala överenskommelse hade en prövotid om två år. Detta framgår av en protokollsanteckning. Av protokollsanteckningen framgår också att nödvändiga förändringar kunde föreslås och genomföras under denna tid efter sedvanliga förhandlingar. Det framgår också av en annan del av protokollsanteckningarna att parterna var överens om att under prövotiden komma med regler för förhållandet mellan grund- och kvalifikationslön. Det system som infördes den 1 januari 1988 och som alltså innebar att grundlönen enligt den lokala överenskommelsen skulle svara mot lägsta lönen i branschavtalet följdes också i tillämpningen under prövotiden. Under denna tid fördes inte fram några krav på att kopplingen mellan den lokala överenskommelsens grundlön och branschavtalets lägsta lön skulle ändras. Allt detta bekräftar att den ursprungliga partsavsikten var att den lokala överenskommelsens grundlön skulle följa branschavtalets lägsta lön.

Grunden för arbetstagarsidans talan kan sammanfattas enligt följande. 1988 års lokala överenskommelse om ett nytt lönesystem innebar att grundlönen knöts till branschavtalets lägsta lön. Varje höjning av lägsta lönen enligt branschavtalet leder till motsvarande höjning av grundlönen. Att detta var parternas gemensamma avsikt stöds också tydligt av den faktiska tillämpning av överenskommelsen som gjordes i anslutning till 1989 och 1990 års löneavtal.

Arbetstagarparterna har i en skrivelse som ingetts efter huvudförhandlingen vitsordat arbetsgivarparternas uppgifter att verkstadsklubben vid Industrielektronik i Växjö AB i februari 1991 ingått en lokal kompletterande överenskommelse till 1990 års löner som innebar att grundlönen inte höjdes. Man har dock framhållit att denna klubb inte släppt sin principiella inställning om grundlönens följsamhet till lägsta lönen i branschavtalet och härvid gett in ett protokoll från den 27 juni 1991 om lokal förhandling angående 1991 års centrala löneavtal, i vilket antecknats vid § 6: "VKI hävdar att grundlönen skall vara lika med lägsta lön vilket företaget bestrider. - Parterna enades om att man skall invänta AD-dom angående tvist mellan Telub AB och Telubs verkstadsklubb. Därefter återupptas förhandlingarna."

Arbetsgivarparterna

I anslutning till arbetstagarparternas sistnämnda skrivelse har arbetsgivarparterna återkommit skriftligen och framhållit att protokollet från den lokala förhandlingen i februari 1991 vid Industrielektronik har bevisintresse, eftersom protokollet visar hur 1988 års avtal tolkats "utan påverkan" av personer som varit delaktiga i avtalets tillkomst. Att arbetstagarparten vid Industrielektronik i juni 1991 intog en annan hållning är enligt arbetsgivarparterna i detta mål ganska naturligt, eftersom det då stod klart att förhandlingarna om 1990 års avtal strandat vid Telub AB.

Parterna i målet

I 4 kap. 5 § första stycket lagen om rättegången i arbetstvister finns bestämmelser om vem som har rätt att väcka och utföra talan i arbetsdomstolen och vem som skall stämmas in som svarande. Såvitt gäller tvist om kollektivavtal finns särskilda bestämmelser om rätt för den organisation som slutit avtalet att föra talan för den som är eller har varit medlem i organisationen. För sådana tvister som i samma paragraf kallas "annan arbetstvist" gäller andra bestämmelser. Enligt dessa är det den centrala arbetsgivar eller arbetstagarorganisation som har rätt att väcka och utföra talan, vare sig tvisten avser en enskild arbetsgivare/arbetstagare eller gäller en underorganisation. Som svarande skall den stämmas in mot vilken yrkandet i målet riktas. Om talan förs mot en medlem i en organisation, skall även organisationen stämmas in.

I den stämningsansökan som arbetsgivarparterna ingav till arbetsdomstolen yrkades att arbetsdomstolen i första hand skulle fastställa att tvisten i målet inte är en sådan lönetvist som avses i 35 § medbestämmandelagen. Yrkandet har senare återkallats och avskrivits från vidare handläggning. Fråga är alltså numera endast om en tvist om kollektivavtal och denna tvist rör ett lokalt sådant avtal.

De nämnda bestämmelserna i 4 kap. 5 § arbetstvistlagen får förstås så att om tvisten rör ett lokalt kollektivavtal är det avtalets parter som är de som är behöriga att uppträda som parter i domstolen (AD 1977 nr 164). Detsamma måste i förekommande fall anses gälla part som senare inträtt i avtalsslutande parts rättigheter och skyldigheter. Någon talerätt eller rätt att svara i målet på medlems vägnar i mål av detta slag tillkommer inte avtalsparternas centrala organisationer. Varken Arbetsgivaralliansen Branschkommitté VERKSTADSINDUSTRI eller Svenska Metallindustriarbetareförbundet är därför behöriga att uppträda som parter i detta mål. Arbetsgivaralliansens talan skall därför avvisas, liksom den talan bolaget för mot Metallindustriarbetareförbundet.

Tvisten

I branschavtalet, som är träffat på central nivå och som parterna i detta mål är bundna av, finns bestämmelser bl.a. om lägsta lön och om olika löneformer som kan tillämpas i företagen. Enligt avtalet skall lokal överenskommelse träffas om lönenivå samt lönespridning i företaget. De lokala parterna kan också enas om att komplettera lönesystemen med kvalifikationstillägg där hänsyn tas till arbetstagarens kompetens.

Den 25 februari 1988 träffades en lokal överenskommelse om ett nytt lönesystem vid bolaget. Detta system innehåller dels en grundlön, dels en kvalifikationslön.

Den 30 november 1990 träffades på central nivå en överenskommelse om bl.a. höjning av beloppen för lägsta lön att gälla fr.o.m. den 1 december 1990 (punkt 2 i överenskommelsen). Med anledning härav har uppkommit tvist mellan parterna i målet om hur 1988 års lokala överenskommelse skall tolkas. Vad tvisten närmare gäller är hur grundlönen skall bestämmas för tiden fr.o.m. den 1 december 1990.

Enligt verkstadsklubben avses med grundlön samma lön som branschavtalets lägsta lön, medan bolaget hävdar att den grundlön som avses i den lokala överenskommelsen skulle följa branschavtalets lägsta lön endast vid anförandet av denna överenskommelse, men att grundlönen därefter skall fastställas lokalt utan annan koppling till branschavtalets lägsta lön än att den totala lönen för varje arbetstagare inte får understiga branschavtalets lägsta lön.

I målet har förutom skriftlig bevisning åberopats förhör upplysningsvis på bolagets begäran med G.N. som på arbetsgivarsidan ledde förhandlingarna om 1988 års lokala överenskommelse och som också deltog i de lokala löneförhandlingarna därefter, och J-E.I. som på arbetsgivarsidan deltog i förhandlingarna om 1988 års överenskommelse och som numera är anställd hos Industrielektronik AB, samt på arbetstagarparternas begäran med J-E.A. och L.S. som båda deltagit i lokala löneförhandlingar efter 1988 års överenskommelse samt B.S. förbundsombudsman och ansvarig inom förbundet för bl.a. lönetekniska frågor och branschavtalet.

Gemensam partsavsikt?

Enligt såväl bolagets som verkstadsklubbens uppfattning var den gemensamma partsavsikten med 1988 års överenskommelse den som respektive part för egen del nu hävdar i målet.

Av utredningen framgår att 1988 års lokala överenskommelse föregicks av ett mycket omfattande utrednings- och förhandlingsarbete i vilket G.N. och S.J. hade stor del. S.J. är numera avliden.

G.N. har i fråga om tillkomsten av 1988 års överenskommelse uppgett bl.a. följande. Det gamla lönesystemet ansågs "trubbigt” och man ville med det nya lönesystemet få in fler lönegrupper och ett system som innebar att man fick en bättre "morot". Från arbetsgivarsidan ville man ha in den s.k. 80-20-regeln, som innebar att 80 procent av lönen skulle utgöras av grundlön och 20 procent av kvalifikationslön. G.N. uppfattade det så att även S.J. ansåg att 80-20-regeln skulle ge bra proportioner. Förhandlingarna om det nya lönesystemet pågick från semestern år 1987 till februari 1988. Till de svåraste frågorna hörde bl.a. hur lönesystemets grundlön skulle definieras (grundlönefrågan), hur 80-20-regeln skulle formuleras i lönesystemsavtalet och huruvida fackligt arbete skulle ge högre kvalifikationslön (förtroendemannafrågan). Den sistnämnda frågan kom att lösas mycket sent.

När det gällde grundlönefrågan arbetade, enligt G.N. han och S.J. mycket med avtalstexten för att finna en lösning som inte band upp bolaget i framtiden. Bolaget ville ha möjlighet att ändra lönesystemet, om man inte hade råd med det. Många förslag till skrivningar togs fram, men förhandlingarna fördes inte framåt. En dag i slutet av år 1987 kom S.J. upp till G.N. och sade att han hade en ide och föreslog att de skulle skriva att branschavtalets lägsta lön skulle vara grundlön "vid anförandet". Med den formuleringen hade de inte bundit sig för någonting, ansåg S.J. och parterna kunde därför förhandla senare, om det blev några problem. G.N. tyckte att det var en bra ide och den förslagna skrivningen kom också att ingå i överenskommelsen. Det nya lönesystemsavtalet kostade bolaget en lönehöjning om 1 kr 85 öre per timme vid införande, vilket motsvarade 3-4 procent.

L.S. har bekräftat att det var känt för klubben att arbetsgivaren ofta talade om 80 - 20 regeln, men denna regel godkändes inte från klubbens sida och inte heller utgick man från denna under de lokala förhandlingarna om löner. Att grundlönen skulle följa branschavtalets lägsta lön var enligt henne hela tiden en utgångspunkt för klubben. Detta var en viktig fråga, eftersom det medförde att klubben fick central hjälp att ta fram grundlönen och lokalt bara behövde förhandla om kvalifikationsdelen. Enligt L.S. bekräftade S.J. senare för henne att 1988 års lokala avtal innebar att de anställda alltid var garanterade lägsta lönen enligt branschavtalet och att det var möjligt att därutöver påverka lönen genom poäng. S.J. sade också att om lägsta lönen enligt branschavtalet ändrades, skulle detta slå igenom också på grundlönen enligt det lokala avtalet. Även J-E.A. har uppgett att man från klubbens sida önskade ett fast lönesystem. En av orsakerna härtill var att det gamla systemet gav möjligheter att "smörja" vissa arbetstagare på ett ojuste sätt. Enligt J-E.A. berättade S.J. att arbetsgivaren motsatte sig ett fast system och i stället ville ha ett system som skulle ge en större "morot". S.J. sade att G.N. önskade att kvalifikationsdelen skulle vara 17-18 procent och detta motsvarade vad man hade då. Enligt J-E.A. sade S.J. aldrig att det var han som föreslagit att man skulle skriva "vid införandet" i det lokala avtalet. J-E.A., som hade nära kontakter med S.J. och även besökte honom under hans sjukdomstid och då talade om fackliga frågor, uppfattade det så att det nya lönesystemet innebar dels en ökad stabilitet genom kopplingen mellan grundlön och branschavtalets lägsta lön, dels en möjlighet för den fackliga organisationen att kontrollera att det inte förekom godtyckliga lönepåslag. B.S. har bekräftat att S.J. enligt vad han erfor, var mest intresserad av en fast månadslön. Han har också berättat att S.J. ringde honom vid ett tillfälle och frågade om det någonsin hade inträffat att branschavtalets lägsta timlön inte hade höjts. Bakgrunden var att S.J. hade ett förslag som innebar att man skulle koppla grundlönen till branschavtalets lägsta lön. B.S. uppfattade det också så att klubben fick igenom denna koppling, som han själv tyckte var en av de stora fördelarna med det nya lönesystemet. B.S. har tillagt att förbundets policy är att den fasta delen av lönen bör uppgå till minst 90 procent och kvalifikationsdelen till högst 10 procent, men att förbundet märkt en tendens att grundlönerna hamnar långt under branschavtalets lägsta löner. Enligt B.S. var också S.J:s bud under förhandlingarna med bolaget att fördelningen skulle vara 90-10.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Den förebragta utredningen ger en allmän bild av att G.N. och S.J. som företrädare för de avtalsslutande parterna, från skilda utgångspunkter varit mycket angelägna om att införa det nya lönesystemet och att de därvid sökte ett sätt att få ett avtal till stånd trots de svårigheter som fanns att nå en gemensam syn i frågan hur grundlönen skulle bestämmas. Visserligen kan det inte råda någon tvekan om att båda var överens om att grundlönen då avtalet trädde i tillämpning skulle motsvara branschavtalets lägsta lön. Av uppgifter som G.N. lämnat innebar detta att 82 procent av lönen kom att utgöra grundlön och 18 procent kvalifikationslön. Vad som skulle gälla vid senare lokala löneuppgörelser står däremot inte lika klart. Enbart genom de uppgifter som lämnats av G.N. J.-E.I. L.S. J-E.A. och B.S. om förhållandena fram till dess överenskommelsen träffades kan några säkra slutsatser inte dras.

Parterna är överens om att grundlönen vid de lokala förhandlingar som hölls i anslutning till 1989 och 1990 års centrala löneavtal bestämdes att utgå till samma belopp som branschavtalets lägsta lön. Såvitt kommit fram genom förhören med G.N. L.S. och J-E.A. var frågan om grundlönens storlek inte uppe till diskussion vid dessa förhandlingar. Samtliga deltog vid förhandlingarna angående 1990 års avtal, men vid den lokala förhandlingen året innan var inte J-E.A. med.

Visserligen har G.N. uppgett att bolaget i förhandlingarnas början vad gäller 1989 års löneavtal föreslog att grundlönen skulle underskrida lägsta lönen enligt branschavtalet. Detta bud från bolagets sida synes dock inte ha varit allvarligare menat och enligt G.N. reagerade inte heller klubben på detta. Enligt vad såväl G.N. som L.S. uppgett kom förhandlingarna avseende såväl 1989 som 1990 års löner att gälla lönernas kvalifikationsdel. Enligt vad G.N. uppgett hade bolaget vid förhandlingarna år 1989 inget emot att grundlönen då skulle motsvara branschavtalets lägsta lön, eftersom detta innebar att grundlönen kom att bli 76 procent och kvalifikationsdelen 24 procent av den totala lönen, d.v.s. till och med bättre än målsättningen 80-20. G.N. har vidare uppgett att lönekraven i anslutning till förhandlingarna om 1990 års löner var mycket höga; löneglidningen var oerhörd. Resultatet av förhandlingarna då blev enligt honom att 73,7 procent kom att utgöra grundlön och 26,3 procent kvalifikationsdel. Även J-E.A. har bekräftat att förhandlingarna då kom att gälla kvalifikationsdelen. I slutet av år 1990 fick de lokala parterna som en följd av den centrala överenskommelsen om en förtjänstutvecklingsgaranti ytterligare 20 öre/timme att fördela. Verkstadsklubben begärde då enligt G.N. totalt 2 kr 30 öre och tvisten uppkom. Enligt honom innebar fackets krav, om det godtagits, att förhållandet mellan grundlön och kvalifikationslön skulle blivit 91,5-8,5 procent.

Enligt arbetsdomstolens mening finns det inte anledning anta annat än att verkstadsklubben underförhandlingarna med anledning av 1989 och 1990 års löneavtal utgick ifrån att grundlönen skulle svara mot branschavtalets lägsta lön, medan arbetsgivarsidan för sin del var nöjd med att man från arbetstagarsidan inte krävde högre grundlön. Det finns inget i utredningen som stöder att verkstadsklubben under förhandlingarna uttryckligen gav till känna att man utgick från att 1988 års lokala avtal innebar att grundlönen skulle svara mot branschavtalets lägsta lön. Saken torde kunna beskrivas så att frågan hur grundlönen skulle bestämmas aldrig kom att diskuteras beroende på att båda sidor med sina respektive utgångspunkter fick sina önskemål tillgodosedda. Det förhållandet att bolaget inte uttryckligen förklarade att man inte ansåg att grundlönen redan genom 1988 års överenskommelse var knuten till branschavtalets lägsta lön kan inte tas till intäkt för att bolaget vid förhandlingarna hade denna uppfattning.

Sammanfattningsvis kan, enligt arbetsdomstolens mening, omständigheterna kring avtalets tillkomst och den tillämpning av avtalet som följde fram till det att tvisten uppkom inte anses ge uttryck för att det fanns en gemensam partsavsikt med det lokala avtalet. I själva verket talar mycket för att avtalsparterna inte kom att lösa knäckfrågan om förhållandet mellan grundlön och kvalifikationslön utan problemet sköts på framtiden.

Avtalets lydelse och tillämpning

Bolaget har till stöd för sin talan åberopat även den lokala överenskommelsens lydelse och därvid framhållit att det i denna uttryckligen anges endast att grundlönen skall följa branschavtalets lägsta lön "vid införandet". Sistnämnda uttryck åsyftar ostridigt på införandet av det lokala lönesystemet.

Även verkstadsklubben har för sin del åberopat den lokala överenskommelsens lydelse och därvid framhållit att enligt en uttrycklig protokollsanteckning hade överenskommelsen år 1988 en prövotid av två år och att nödvändiga förändringar kunde föreslås och genomföras under denna tid efter sedvanliga förhandlingar; att grundlönen under denna tid kom att motsvara branschavtalets lägsta lön och att några krav trots de protokollsanteckningar som fanns inte fördes fram under denna tid på att kopplingen mellan överenskommelsens grundlön och branschavtalets lägsta lön skulle ändras.

G.N. och L.S. har under förhören uppgett att det under den lokala överenskommelsens prövotid inte förekom några diskussioner mellan parterna om hur grundlönen skulle fastställas eller om förhållandet mellan grundlönen och kvalifikationslönen.

Den text som intagits i avtalet säger att vid införandet är branschavtalets lägsta löner grundlön i de fem grupper som den sistnämnda lönen indelas i. Uttrycket "vid införandet" återkommer i den bilaga 2 som det också refereras till i avtalet. I denna bilaga finns bestämmelser om ingruppering av arbeten enligt branschavtalets grupperingsregler. Sett till dessa delar av avtalet ger överenskommelsen enligt sin ordalydelse inte uttryck för annat än vad som gäller vid införandet av avtalet och synes i och för sig kunna förenas med båda partssidornas uppfattning om hur avtalet skall tolkas.

Enligt arbetsdomstolens mening ger emellertid de nu redovisade delarna av avtalet i förening med vissa protokollsanteckningar ett visst försteg för arbetstagarsidans ståndpunkt i målet.

Av en av protokollsanteckningarna i avtalet följer nämligen att nödvändiga förändringar kunde föreslås och genomföras under prövotiden efter sedvanliga förhandlingar. Enligt arbetsdomstolen synes "Nödvändiga förändringar etc." i detta sammanhang närmast ge stöd för uppfattningen att den part som ville ha en förändring till stånd i lönesystemet från vad som inledningsvis skulle gälla, nämligen en koppling mellan överenskommelsens grundlön och branschavtalets lägsta lön, hade att påkalla förhandlingar om detta under prövotiden. Det är ostridigt i målet att några sådana förhandlingar inte påkallats och att några förslag till förändringar inte fördes fram under denna tid. Enligt en annan protokollsanteckning var parterna överens också om att under prövotiden komma med regler om förhållandet mellan grund- och kvalifikationslön. Av utredningen framgår att några sådana regler inte kom att arbetas fram. Däremot framgår det att parterna, under de lokala löneförhandlingar som följde närmast efter det att 1988 års lokala avtal började gälla, tillämpade avtalet så att grundlönen kom att motsvara branschavtalets lägsta lön. Med beaktande av avtalets ordalydelse som sammantaget ger ett visst försteg åt arbetstagarsidans ståndpunkt i målet och till att avtalet rent faktiskt kommit att tillämpas i enlighet med denna ståndpunkt utan att man från arbetsgivarsidan i denna del föreslog några förändringar eller initierade diskussioner om en reglering av förhållandet mellan grund- och kvalifikationslön talar enligt arbetsdomstolens mening övervägande skäl för att avtalet skall tolkas så att grundlönen även efter prövotidens utgång skulle följa branschavtalets lägsta lön.

Arbetsdomstolens slutsats blir därför att bolaget är skyldigt att Fr.o.m. den 1 december 1990 höja grundlönerna så att dessa motsvarar branschavtalets lägsta löner enligt punkt 2 i den centrala överenskommelsen den 30 november 1990. Bolagets talan skall därför avslås.

Rättegångskostnader

Med denna utgång i målet skall bolaget förpliktas betala verkstadsklubbens rättegångskostnader. Svenska Metallindustriarbetareförbundet och verkstadsklubben har yrkat ersättning för rättegångskostnaderna i målet enligt en gemensam kostnadsräkning. Det finns inte anledning utgå från annat än att verkstadsklubben skulle haft de kostnader som upptagits i denna kostnadsräkning, om klubben ursprungligen ensam väckt och därefter utfört talan i målet. Bolaget skall därför förpliktas betala hela den summa som angetts i den gemensamma räkningen.