AD 1993 nr 68

Kristianstads läns landsting

mot

Lärarnas Riksförbund.

Tvisten i målet rör tolkningen av överenskommelsen 1990-12-18 om löne- och anställningsvillkor för lärare, skolledare och syofunktionärer och det är detta avtals övergångsbestämmelse till BOK 387 och BOL 39 angående lönegaranti som är av intresse. Den omtvistade bestämmelsen är införd i punkt 13 i § 3 i Bilaga 1 till § 2 i den nämnda överenskommelsen. Av betydelse i tvisten är också AB 89 § 18 mom. 2 st. 4-6. Bestämmelserna har följande lydelser.

Överenskommelsen 1990-12-18 om löne- och anställningsvillkor för lärare, skolledare och syofunktionärer

§ 3 i Bilaga 1 till §2

13 Övergångsbestämmelser till BOK 387 och BOL 39

a) Lönegaranti

Till arbetstagare utgående lön enligt tariff jämte eventuellt särskilt löneplanstillägg och/eller marknadslönetillägg enligt skolavtalet 1990-12-31, divideras med den faktor som motsvarar arbetsårets längd (t.ex. 0,88 vid 40 veckor), varvid fast kontant lön motsvarande anställning med semester erhålles. Fr.o.m. 1991-01-01 fastställs uppehållslönen enligt bestämmelserna i AB 89 § 18 med tillämplig uppehållslönefaktor.

Arbetstagare --- beräkning av lön.

§ 18 Lön m.m. för arbetstagare grupp 1 med uppehåll (ferier) i anställningen

2 Arbetstagare --- specialbestämmelser.

Vid anställning --- denna paragraf.

För arbetstagare --- följande tabell.

För arbetstagare med fast kontant lön skall löneberäkning göras på grundval av överenskommen lön för anställning med semester, varvid lönebeloppet multipliceras med tillämplig uppehållslönefaktor enligt följande tabell.

-----------------------------------------

Antal arbetsveckor Uppehållslönefaktor

under verksamhetsåret

-----------------------------------------

35 0,77

36 0,79

37 0,81

38 0,83

39 0,85

40 0,88

41 0,90

42 0,92

43 0,94

44 0,96

45 0,98

-----------------------------------------

Fr.o.m. arbetsårets början det kalenderår arbetstagaren fyller 40 år förhöjs uppehållslönefaktorn med 0,03.

Efter överenskommelse --- fyllnadslön.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Mellan parterna föreligger tvist om huruvida den faktor som anges i den ovan återgivna bestämmelsen i punkt 13 i § 3 i Bilaga 1 till § 2 i överenskommelsen 1990-12-18 omfattar den förhöjning för arbetstagare som fyllt 40 år som regleras i AB 89 § 18 mom. 2 st. 6 eller om förhöjningen skall läggas till angivna faktor. Tvisten har inte kunnat lösas vid tvisteförhandlingar.

Landstinget har därför väckt talan i arbetsdomstolen mot förbundet och yrkat att arbetsdomstolen skall fastställa att den faktor med vilken division skall göras enligt första meningen § 3 punkten 13 a i Bilaga 1 till § 2 i överenskommelsen 1990-12-18 om löne- och anställningsvillkor för lärare, skolledare och syofunktionärer skall utgöra summan av uppehållslönefaktorn enligt tabellen i AB 89 § 18 mom. 2 st. 6 och i förekommande fall delfaktorn 0,03 i det efterföljande stycket.

Förbundet har bestritt bifall till käromålet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Landstinget

Den tvistiga bestämmelsen om lönegaranti tillkom vid de förhandlingar om löne- och anställningsvillkor för lärare, skolledare och syofunktionärer som ägde rum under hösten 1990 i samband med att huvudmannaskapet för grundskolan, gymnasieskolan och särskolan den 1 januari 1991 skulle överföras från staten till kommunerna. Förhandlingar hade dessförinnan förts under 1989 och hade lett fram till ett principavtal den 1 december 1989 om löner för aktuella yrkesgrupper.

Före den 1 januari 1991 var ungdomsskolans lärare kommunalt anställda men hade statligt reglerade tjänster. Detta gällde även för grupper som är aktuella i detta mål, nämligen gymnasielärare och lärare på de landstingskommunala vårdgymnasieskolorna och naturbruksskolorna. Staten hade enligt lagen om ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar m.m. rätt att träffa för kommunerna bindande kollektivavtal. Kollektivavtalen som på skolans område benämndes skolavtal träffades mellan Statens arbetsgivarverk och de fackliga huvudorganisationerna på det statligt reglerade området.

Genom ett beslut som 1989/90 års riksdag fattade skulle den statliga regleringen av anställningsvillkoren inom skolan upphöra med utgången av år 1990. Därmed skulle lärarna komma under ett enhetligt kommunalt huvudmannaskap.

För att klara denna övergång slöt inblandade parter centrala kollektivavtal. Först slöts i december 1989 ett avtal vars parter för perioden 1989-1990 var Statens arbetsgivarverk, SACO-SR, Statsanställdas Förbund och TCOS. För perioden 1991 var parterna i avtalet Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet, Civilingenjörsförbundet, Lärarnas Riksförbund, Skolledarförbundet, Svenska Facklärarförbundet och Sveriges Lärarförbund.

I 7 § i avtalet från december 1989 anges att samtliga kommunala respektive landstingskommunala avtal skall gälla för gymnasieskolans lärare fr.o.m. den 1 januari 1991. I 8 § i samma avtal sägs att lönerna skall höjas med 3 procent utöver de avtalsenliga löneökningarna för året. Dessutom anges att slutlönerna för lärare inklusive fasta lönetillägg garanteras till lägst 17 500 kr per månad. 8 § följs upp av ÖLA-91 vari anges att den fasta kontanta lönen för här aktuella grupper höjs med 3,0 procent fr.o.m. den 1 januari 1991. Av intresse är också att parterna i 10 § 2 st. i avtalet från december 1989 angett att vid sammanfallande förmåner enligt AB 89 och skolavtalet skall dubbel kompensation inte ges. Parterna blev i överläggningarna inför detta avtal överens om att fortsätta att förhandla om de övergångsvisa anordningar som skulle behövas vid överföringen från det statliga till det kommunala avtalsområdet. Detta framgår av 15 § i avtalet. Noteras kan därvid att inget särskilt sägs i avtalet om att kommunala avtalsregler skulle få tillbakaverkande effekt på den tid som skolavtalet gällt. Inte heller finns det någon specialregel om särskilda förmåner till lärare som har fyllt 40 år eller någon regel om löneökningar utöver vad som anges i 8 §. Vidare är värt att notera att avtalsperioden omfattades av Förhandlingsgruppens rekommendationer vilka SACO-K anslutit sig till.

Förhandlingar om övergångsbestämmelser för i målet aktuella grupper fördes under hösten 1990 mellan å ena sidan arbetsgivarförbunden på den kommunala sektorn och å andra sidan Civilingenjörsförbundet och Lärarnas Riksförbund. Förhandlingarna resulterade i överenskommelsen 1990-12-18. Den 18 december 1990 träffades även mellan å ena sidan arbetsgivarförbunden på den kommunala sektorn och å andra sidan Sveriges Lärarförbund och Svenska Facklärarförbundet (numera sammanslagna till Lärarförbundet) en överenskommelse om löne- och anställningsvillkor för lärare, skolledare och syofunktionärer. Detta avtal har i väsentliga delar samma innehåll som avtalet med Lärarnas Riksförbund.

Enligt kommunala avtalsbestämmelser för de aktuella yrkesgrupperna gäller vanligtvis en konstruktion med uppehållslön. Uppehållslönen fungerar så, att den intjänade lönen fördelas och utbetalas under verksamhetsåret och inte enbart under arbetsåret. Verksamhetsår är den tidsperiod om 12 månader som förflyter från verksamhetens början på hösten till samma tid året därpå medan arbetsår är den tidrymd av verksamhetsåret varunder arbetstagaren är tjänstgöringsskyldig. För varje arbetstagare skall det antal arbetsveckor under verksamhetsåret under vilka tjänstgöringsskyldighet föreligger bestämmas. Med utgångspunkt i det fastställda antalet arbetsveckor erhålls med ledning av tabellen i AB 89 § 18 mom. 2 en uppehållslönefaktor. Det lönebelopp som överenskommits för anställning med semester multipliceras med tillämplig uppehållslönefaktor. Det så framräknade beloppet utgör lönen i uppehållsanställningen. Den tillämpliga uppehållslönefaktorn enligt tabellen förhöjs med 0,03 det år då arbetstagaren fyller 40 år.

Bakgrunden till den särskilda bestämmelsen för 40-åringar och äldre är att de grupper som hade semesteranställning 1984 fick sin semester förlängd. För att kompensera de arbetstagare som inte hade semester utan ferier infördes denna bestämmelse som innebar en viss löneökning.

Fram till 1989 tillämpades för kommunalt anställda ett system med ålderslöneklasser. Genom detta system premierades lång tid i anställningen. För lärarna gällde dessutom ett system med tilläggslöneklasser.

Lönerna för de yrkesgrupper som fördes över från det statliga till det kommunala avtalsområdet bestod före överföringen av en del benämnd tarifflön jämte eventuellt löneplanstillägg och en del benämnd marknadslönetillägg. Under sommarperioden betalades en speciell ferielön ut. Tarifflönesystemet innebar i princip att varje lärarkategoris lön var centralt bestämd och att varje anställningsperiod om ett och ett halvt år innebar lönepåslag om mellan 100 och 300 kr. Efter 15 års anställning nåddes slutlönen i tariffen. På det statliga området gällde vidare längre semester och högre semesterlönetillägg för dem som hade fyllt 40 år, även för här aktuella grupper.

På både det kommunala och det statliga området har man alltså premierat lång anställningstid och högre ålder, även om man använt olika tekniker för att uppnå detta.

Parternas gemensamma syfte i förhandlingarna om lön för aktuella grupper var att de berörda arbetstagarna fr.o.m. den 1 januari 1991 skulle erhålla lön enligt kommunala avtalsbestämmelser. Eftersom de kommunala avtalsbestämmelserna hade en annan teknisk uppbyggnad än motsvarande bestämmelser på det statliga avtalsområdet krävdes någon form av övergångsbestämmelser för överföringen. Den nu omtvistade bestämmelsen i överenskommelsen 1990-12-18 är en sådan.

Det fanns, under förhandlingarna inför överenskommelsen 1990-12-18, en mycket viktig princip för överföringen av lärarna till det kommunala avtalsområdet, nämligen att ingen lärare skulle behöva få, i relativa termer, sänkt lön. Lärarna skulle alltså erhålla minst lika mycket betalt per arbetad tid hos landstinget som de erhållit i den statligt reglerade anställningen. Om en lärare hade arbetat med 40 veckors arbetsår i den statligt reglerade anställningen och erhållit viss lön skulle läraren behålla samma lön vid oförändrat arbetsår i den kommunalt reglerade anställningen. En eventuell ökning av arbetsårets längd efter överföringen skulle medföra motsvarande relativa ökning av lönen. Denna princip om lika lön kom till uttryck i den omtvistade bestämmelsen i överenskommelsen 1990-12-18. Bestämmelsens rubrik, lönegaranti, visar att det var just detta som åsyftades.

När de kommunala avtalsbestämmelserna och övergångsbestämmelserna skulle börja tillämpas uppstod genast tvister mellan förbundet och ett flertal landsting, däribland Kristianstads läns landsting. Parterna tvistade om huruvida den delfaktor om 0,03 enligt AB 89 § 18 mom. 2 st. 6 som skall läggas till när en arbetstagare med uppehållslön fyller 40 år skulle, när det gällde överförda arbetstagare med åldern 40 år och äldre, anses invägd i lönegarantin.

Tvisten i Kristianstads läns landsting omfattar 38 lärare och betyder i pengar för landstinget drygt 20 000 kr i månaden. För landstingen totalt berörs minst 550 lärare vilket, i pengar räknat fram till mars 1993, betyder cirka 8 miljoner kronor.

För att åskådliggöra tvistefrågan kan följande exempel ges.

En lärare som fyllt 40 år den 31 december 1990 och som i sin statligt reglerade anställning haft 40 veckors arbetsår under verksamhetsåret 1990/91 och en total lön om 15 000 kr per månad skall ha samma arbetsår under resten av verksamhetsåret oaktat bytet av avtalsområde.

Enligt landstingets mening skall framräkningen av lönen i den kommunalt reglerade anställningen göras på följande sätt. Lönen, 15 000 kr, divideras med den totala uppehållslönefaktorn 0,91. Denna faktor består av dels 0,88 som erhålls ur tabellen i AB 89 § 18 för 40 veckors arbetsår, dels 0,03 som gäller för arbetstagare som fyllt 40 år. I den omtvistade bestämmelsen står visserligen "den faktor som motsvarar arbetsårets längd". Ordalydelsen skall emellertid ses mot bakgrund av att efter överföringen till det kommunala avtalsområdet arbetsårets längd kunde ändrats för vissa arbetstagare. Dessa arbetstagare skulle då vara garanterade en motsvarande relativ ökning eller sänkning av lönen. Ordalydelsen utvisar att utgångspunkten vid beräkningen är det arbetsår som arbetstagaren hade i den statligt reglerade anställningen. Efter divisionen erhålls 16 483 kr som alltså är det månadsbelopp arbetstagaren skulle ha erhållit vid anställning med vanlig semester. Eftersom oförändrat arbetsår om 40 veckor skulle gälla under läsåret 1991/92 skall 16 483 kr multipliceras med 0,91. Det oförändrade, garanterade, månadsbeloppet 15 000 kr erhålls efter multiplikationen.

Enligt förbundets mening, däremot, skall lönen i detta exempel divideras med enbart uppehållslönefaktorn 0,88. Efter division erhålls månadslönebeloppet 17 045 kr. Detta belopp skall för arbetsåret 1991/92 multipliceras med 0,91. Den nya lönen blir 15511 kr. Lönen höjs alltså med 3 procent efter överföringen till det kommunala avtalsområdet om förbundets tolkning är den riktiga.

Det ovan nämnda avtalet 1990-12-18 mellan arbetsgivarförbunden på den kommunala sektorn och nuvarande Lärarförbundet har i punkt 14 a) § 3 i Bilaga 1 till § 2 en bestämmelse om lönegaranti som är formulerad på samma sätt som bestämmelsen i Lärarnas Riksförbunds avtal. Inga tvister har uppkommit med Lärarförbundet om innebörden av den bestämmelsen. På Lärarförbundets område tillämpas avtalet enligt landstingets tolkning. Lärarförbundet har fått tillfälle att yttra sig i förevarande mål men avstått från det. Lärarförbundets ståndpunkt kommer emellertid till uttryck i en avtalskommentar, "Förändringar på skolområdet 1991", vari följande anges. "Lönegarantin innebär att samtliga lärare som förs över till BOL 39/BOK 387 kommer att få behålla sin tidigare lön. Den något besvärliga räkneoperation som måste göras för att komma fram till vilken krontalslön lönegarantin innebär har att göra med att arbetsgivaren i samband med att lönen bestäms också anger vilket antal arbetsveckor och vilken uppehållslönefaktor som skall gälla framöver." Det är bl.a. detta som beskrivits i exemplet ovan.

Initiativet till en lönegaranti av den angivna innebörden togs av förbundet som den 2 november 1990 kl. 12.30 genom förhandlarna T.H. och J.B. överlämnade ett skriftligt yrkande. Förslaget hade föregåtts av diskussioner mellan parterna om att ingen lärare skulle behöva vidkännas sänkt lön. Rubriken till förbundets yrkande löd: "Lönegaranti för landstingskommunala lärare i samband med övergången från statligt reglerade tjänster till kommunala befattningar 1991-01-01". Yrkandet innehöll bl.a. ett stycke med följande innehåll.

"Utgående avlöningsförmåner divideras med faktorn 0,88 (40 veckors arbetsår), varvid lön på motsvarande semestertjänst erhålles. Därefter framräknas lön med uppehåll enligt § 18 i AB med gällande uppehållslönefaktor. Vid framräknande av lön med uppehåll skall deltidsanställning omräknas till heltidsanställning "

Efter överläggningar blev parterna så småningom överens om en lönegarantibestämmelse enligt punkten 13 a). Konstruktionen av denna övergångsbestämmelse bygger i allt väsentligt på förbundets förslag från den 2 november 1990. Inte vid något tillfälle under förhandlingarna parterna emellan diskuterades någonting annat än en lönegaranti. Parterna hade alltså inte som syfte att höja lönerna för 40-äringar.

Landstinget har sammanfattat grunderna för käromålet enligt följande. Landstinget hävdar för det första att parterna gemensamt åsyftat att med bestämmelsen i § 3 i punkten 13 a) i överenskommelsen 1990-12-18 införa en garanti för bibehållen lön vid oförändrat arbetsår. Något annat diskuterades inte under förhandlingarna. Förbundets synsätt skulle ha inneburit att en stor mängd arbetstagare skulle ha erhållit en särskild löneökning på 3 procent. Någon sådan ökning ingick inte i parternas totala ram för överföringen av de aktuella yrkesgrupperna till det kommunala avtalsområdet.

Landstinget hävdar för det andra att ordalydelsen talar för landstingets uppfattning. Bestämmelsen är rubricerad "Lönegaranti". Denna formulering brukar regelmässigt användas av parterna för att reglera ett löneskydd i ett nytt kollektivavtal med ändrad lönesättningsteknik. Löneskyddet skall syfta till att ge arbetstagarna bibehållna löneförmåner, men heller inte mer efter avtalsändringen.

För det tredje anses den part som framlägger ett avtalsförslag ha skyldighet att lägga sig vinn om att för andra parten klargöra vad han åsyftar. Eftersom förbundet är den part som framlagt förslaget om lönegaranti så har det alltså åvilat förbundet en upplysningsplikt. Det har därmed ankommit på förbundet att förklara att regeln i punkten 13 a) inte inneburit en lönegaranti utan en regel om löneökning. Detta har förbundet dock inte gjort. Landstinget menar att förbundet därmed får bära risken för eventuella missuppfattningar hos arbetsgivarparten.

Slutligen menar landstinget att arbetstagarpartens uppträdande vid de förhandlingar som resulterade i en ny huvudöverenskommelse om löner för innevarande avtalsperiod och omständigheterna i övrigt talar för landstingets uppfattning. Av löneavtal OLA-91 med SACO-K framgår de lönehöjningar för aktuella yrkesgrupper som tillkom utöver övriga lönehöjningar för 1991 och som var en följd av principöverenskommelsen den 1 december 1989 med lärarorganisationerna. Om den tolkning av punkten 13 a) i överenskommelsen 1990-12-18 som förbundet gör gällande vore riktig, skulle flertalet överförda lärare erhålla en lönehöjning med 6 procent och inte 3 procent som löneavtalet anger. Detta har inte varit parternas avsikt. Om övergångsbestämmelsen haft denna innebörd skulle lönehöjningarna för 40-åringarna räknats av från det totala löneutrymmet för 1991 års löneavtal med huvudorganisationen.

Förbundet

När det gäller bakgrund och händelseförlopp har förbundet inget att tillägga till landstingets framställning. Förbundet menar att den tvistiga övergångsbestämmelsen har följande innebörd för de som fyllt 40 år. Den lön som läraren hade den 31 december 1990 skall divideras med uppehållslönefaktorn motsvarande arbetsårets längd. Den faktor om 0,03 som är angiven i AB 89 § 18 mom. 2 st. 6 skall därvid ej beaktas. Vid angivna division erhålls den fasta kontanta lön som motsvarar lönen hos en arbetstagare som har anställning med semester. Det var denna lönegaranti som parterna ville uppnå och som var nödvändig för att lärarna inte skulle vidkännas en lönesänkning. Efter divisionen skall AB 89 § 18 mom. 2 st. 6 tillämpas som vanligt, vilket innebär att arbetstagare som fyllt 40 år får en höjning av uppehållslönefaktorn med 0,03. Det faktum att den utgående lönen blir högre för arbetstagare som fyllt 40 år före kommunaliseringen är endast en naturlig följd av att alla kommunala avtal skall tillämpas på aktuella grupper fr.o.m. den 1 januari 1991. Lönehöjningen för de arbetstagare som är äldre än 40 år regleras alltså i AB 89 § 18, inte i övergångsbestämmelsen.

Ordalydelsen i den omtvistade övergångsbestämmelsen talar klart för förbundets uppfattning då det ju anges att den utgående lönen enligt skolavtalet 1990-12-31 skall divideras med "den faktor som motsvarar arbetsårets längd". Därefter skall multiplikation göras med "tillämplig uppehållslönefaktor". Den tillämpliga uppehållslönefaktorn varierar vid multiplikationen med arbetsårets längd och arbetstagarens ålder. För arbetstagare som är 40 år och äldre gäller att uppehållslönefaktorn ökas med 0,03.

Landstinget hävdar att förbundet haft en upplysningsplikt angående sitt syfte med bestämmelsen och en plikt att klargöra innebörden av den. Det är riktigt att förbundet avgav det första förslaget till avtalstext. Emellertid mottog förbundet fyra dagar senare från Landstingsförbundet ett nytt förslag till avtalstext. Den nya texten blev om möjligt ännu tydligare än förbundets egen och har följande lydelse.

"Till arbetstagare utgående lön enligt tariff jämte eventuellt särskilt löneplanstillägg enligt Skolavtalet 1990-12-31, divideras med den faktor som motsvarar arbetsårets längd (t.ex. 0,88 vid 40 veckor), varvid fast kontant lön för motsvarande anställning med semester erhållen. Fr.o.m. 1991-01-01 fastställs uppehållslönen enligt bestämmelserna i AB 89 § 18 med tillämplig uppehållslönefaktor."

Landstingsförbundet har alltså själv varit med och utformat avtalstexten och här därför minst lika stort ansvar för bestämmelsens formulering som förbundet har. Om Landstingsförbundet avsett att bestämmelsen skulle ha en annan betydelse än vad som framgår av avtalstexten borde Landstingsförbundet i stället ha klargjort detta för förbundet. Det kan därvid påpekas att övergångsbestämmelsen hänvisar till AB 89, ett avtal vars innebörd och effekter Landstingsförbundet måste vara väl förtroget med.

För att belysa följderna av landstingets tolkning kan följande exempel ges. Utgångspunkten i exemplet är att det finns två lärare som vid övergången till det kommunala avtalsområdet är 39 respektive 40 år gamla. Båda har en statligt avtalad lön om 15 000 kr och ett arbetsår om 40 veckor vid utgången av år 1990. Den utgående lönen för 39-åringen divideras med faktorn 0,88, varvid den fasta kontanta lönen blir 17 045 kr. Under 1991 fyller 39-åringen 40 år. Om arbetsåret är oförändrat, 40 veckor, multipliceras därför den fasta kontanta lönen med 0,91 (0,88+0,0.3), varvid 15 511 kr erhålls som lön i den kommunala anställningen. För den lärare som fyllt 40 år före den 1 januari 1991 divideras den utgående statligt reglerade lönen med 0,91 (0,88+0,0.3), varvid den fasta kontanta lönen blir 16483 kr. Lönen multipliceras därefter med 0,91, varefter lönen i den kommunalt reglerade anställningen blir 15 000 kr. Om landstingets tolkning är riktig kommer alltså personer som vid övergången till det kommunala avtalsområdet är fyllda 40 år att få lägre lön än de som fyller 40 år efter övergången. Det skall i detta sammanhang påpekas att det vid revisionsförhandlingar kommer att påföras procentuella löneökningar med utgångspunkt i den fasta kontanta lönen, vilket innebär att gruppen lärare som är över 40 år vid övergången till det kommunala avtalsområdet alltid kommer att släpa efter i löneutvecklingen.

För anställning med semestertjänst utgår enligt AB 89 ett semesterdagstillägg för varje semesterdag som den anställde har. Personer som är över 40 år gamla har 33 semesterdagar medan övriga arbetstagare har 27 semesterdagar. Personer över 40 år får alltså en högre lön beroende på detta semesterdagstillägg. För lärare med ferier utgår inget semesterdagstillägg. Detta tillägg anses i stället ingå i uppehållslönen. För att kompensera 40-åringarna för den uteblivna lönehöjning som semesterdagstillägget utgör ökas uppehållslönefaktorn för denna grupp med 0,03. Även arbetstagare med ferier får därför högre lön vid uppnådda 40 år. Om landstingets tolkning är den rätta innebär regeln att de lärare som den 1 januari 1991 var fyllda 40 år inte kommer i åtnjutande av lönehöjningen. Detta kan inte ha varit parternas avsikt och heller inte förenligt med AB 89.

Det är riktigt att det mellan å ena sidan arbetsgivarförbunden på den kommunala sidan och å andra sidan Sveriges Lärarförbund och Svenska Facklärarförbundet den 18 december 1990 träffades ett avtal innehållande en bestämmelse om lönegaranti som är likalydande med den i detta mal omtvistade bestämmelsen. De båda avtalen är emellertid helt olika avtal. Några samförhandlingar mellan å ena sidan Sveriges Lärarförbund och Svenska Facklärarförbundet och å andra sidan Lärarnas Riksförbund fördes inte i anledning av dessa båda avtal. Kommentaren till Sveriges Lärarförbunds och Svenska Facklärarförbundets avtal är därför utan intresse i detta mål.

Den hänvisning som landstinget gör till OLA-91 anser förbundet vara irrelevant. Den lönehöjning som regleras i OLA-91 hänför sig till det lönepåslag om tre procent som alla kommunaliserade lärare, skolledare och syofunktionärer skulle få på grund av övergången till kommunala anställningsvillkor. Att vissa lärare inom landstingssektorn får ytterligare en lönehöjning är bara en av följderna av att alla kommunala avtal skall tillämpas på denna grupp fr.o.m. den 1 januari 1991. Det blir alltså inte fråga om någon dubbel kompensation som landstinget påstår.

Landstinget

Förbundet har i ett exempel angett vilka skillnader i lön som uppkommer mellan de arbetstagare som inte fyllt 40 år vid övergången till det kommunala avtalsområdet och de som har gjort det. Det är emellertid inte sannolikt att en 39-åring och en 40-åring på det statliga området har samma lön eftersom lönen ökas med tiden. Exemplet är därför missvisande även om den redovisade effekten kan följa.

Domskäl

Tvisten i målet rör tolkningen av punkten 13 i § 3 i Bilaga 1 till § 2 i överenskommelsen 1990-12-18 om löne- och anställningsvillkor för lärare, skolledare och syofunktionärer. Den omtvistade punkten 13 är en övergångsbestämmelse som reglerar den lönegaranti som de aktuella lärarna skulle tillerkännas i anledning av att deras anställningsvillkor överfördes från det statligt till det kommunalt reglerade avtalsområdet.

Landstinget har uppfattningen att den faktor med vilken division skall göras enligt första meningen i bestämmelsen skall utgöra summan av uppehållslönefaktorn enligt tabellen i AB 89 § 18 mom. 2 st. 6 och i förekommande fall delfaktorn 0,03 i det efterföljande stycket. En tillämpning av regeln enligt landstingets uppfattning medför alltid att en lärare får exakt samma lön efter kommunaliseringen som han hade före, förutsatt att längden på arbetsåret inte ändras. Om arbetsåret däremot ändras kommer en tillämpning enligt landstingets tolkning att medföra motsvarande proportionella ändring av lönen.

Förbundet däremot menar att faktorn med vilken division skall göras skall bestå enbart av tillämplig uppehållslönefaktor utan tillägg i förekommande fall av delfaktorn 0,03. En tillämpning av regeln enligt förbundets uppfattning får för alla lärare upp till 40 års ålder samma effekt som enligt landstingets tolkning. För lärare som är 40 år och äldre får emellertid en tillämpning enligt förbundets tolkning en annan effekt. Vid divisionen enligt första meningen tas ju delfaktorn 0,03 inte med medan den gör det vid multiplikationen enligt andra meningen. Följden blir att lönen blir större efter räkneoperationen än före.

Parter i det avtal vari den omtvistade bestämmelsen finns är förutom Landstingsförbundet och Lärarnas Riksförbund även Svenska Kommunförbundet och Sveriges Civilingenjörsförbund. De båda sistnämnda förbunden har beretts tillfälle att yttra sig i tvisten. Svenska Kommunförbundet har därvid intagit samma ståndpunkt som landstinget medan Sveriges Civilingenjörsförbund stött förbundets tolkning i tvisten. Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet har avtalat även med Svenska Facklärarförbundet och Sveriges Lärarförbund, vilka numera sammanslagits till Lärarförbundet, om löne- och anställningsvillkor för lärare, skolledare och syofunktionärer. I det avtalet finns en bestämmelse vars lydelse överensstämmer med den i detta mål tvistiga. På landstingets begäran har även Lärarförbundet beretts tillfälle att yttra sig i tvisten men avstått från det.

Landstinget har som muntlig bevisning åberopat förhör upplysningsvis med förhandlarna på Landstingsförbundet T.C. och A.Å. Därutöver har viss skriftlig bevisning åberopats.

Förbundet har som muntlig bevisning åberopat förhör upplysningsvis med ombudsmannen J.B. Vidare har viss skriftlig bevisning åberopats.

De personer som hörts upplysningsvis i målet har deltagit i de förhandlingar som resulterade i överenskommelsen 1990-12-18. T.C. och A.Å. har förhandlat för Landstingsförbundet och J.B. har förhandlat för förbundet. Även T.H. som inte hörts i målet förhandlade för förbundet.

Genom de angivna förhören har framkommit att förbundet på morgonen den 2 november 1990 från sina ombudsmän i Uppsala läns landsting fick uppgiften att detta landsting hade planer på att i samband med kommunaliseringen utöka arbetsåret för vissa lärare. Detta gav upphov till en diskussion vid förhandlingen som hölls mellan parterna samma dag. J.B. har uppgett att det väsentliga för förbundet vid denna förhandling var dels att lärarna skulle få behålla så många som möjligt av de avlöningsförmåner som tillämpades i den statligt reglerade anställningen, dels att lärarna skulle få samma arbetsår som de hade före kommunaliseringen. J.B. har vidare uppgett att han och T.H. förde en muntlig argumentation i dessa frågor vid förhandlingen. T.C. och A.Å. har uppgett att de besked som lämnades från Uppsala läns landsting medförde att förbundet vid förhandlingen krävde att, vid överföringen till det kommunala avtalsområdet, det skulle råda korrespondens mellan arbetsårets längd och lönen så att ingen arbetstagare skulle behöva få längre arbetsår och samtidigt oförändrad lön. Efter förhandlingen sammanställde förbundet ett yrkande angående lönegaranti som lämnades till Landstingsförbundet samma dag. T.C. och A.Å. har uppgett att de accepterade förslaget och att de arbetade om det endast för att det skulle kunna användas som avtalstext, varför deras förslag som lades fram den 6 november 1990 alltså var strukturerat på samma sätt som förbundets förslag. Att texten kom att lyda just "den faktor som motsvarar arbetsårets längd" berodde enligt de båda förhandlarna på att Landstingsförbundet ville peka på att det var regelverket i § 18 i AB 89, alltså även den där ingående bestämmelsen om 40aringarna, som skulle tillämpas. T.C. och A.A. har vidare uppgett att om de förstått vilken betydelse förbundet lade in i avtalstexten och att denna skulle innebära lönehöjningar hade de tagit upp detta till diskussion. Deras inställning var att lönegarantin skulle garantera endast att ingen lärare skulle behöva vidkännas sänkt lön. Samtliga förhör ger vid handen att effekterna av avtalet inte togs upp till diskussion mellan parterna och att inga beräkningar gjordes för att kontrollera vilka de lönemässiga följderna skulle bli av avtalet. Ingenting nämndes vid förhandlingarna om 40åringarna och faktorn 0,03. J.B. har uppgett att så inte skedde eftersom effekten för 40-aringarna ju var inbyggd i AB 89 som en särskild förmån.

Geniensam partsavsikt?

Landstinget har till en början gjort gällande att parterna gemensamt åsyftat att bestämmelsen skulle ha den innebörd som landstinget hävdar. Förbundet har i stället intagit den ståndpunkten att parternas avsikt vid avtalsslutet var att bestämmelsen skulle ha den av förbundet angivna innebörden.

Av de förhör som hållits i målet har framkommit att förhandlingarna om lönegarantin inleddes den 2 november 1990, främst i anledning av att förbundet fått reda på att Uppsala läns landsting planerade att utöka arbetsåret för vissa lärare efter det att dessa överförts till det kommunala avtalsområdet. Det låg i förbundets intresse att tillskapa någon form av lönegaranti och J.B. och T.H. framhöll därför vid förhandlingarna den 2 november sin ståndpunkt, nämligen att lärarna skulle få behålla sina avlöningsförmåner och att de skulle få samma arbetsår efter kommunaliseringen som de haft innan. Förhörspersonerna har inte gett uttryck för olika uppfattning om vad som sades vid förhandlingen. Det har inte framkommit att parterna skulle ha diskuterat frågan om vad en lönegaranti reellt skulle innebära. Det finns på grund av det anförda ingen anledning att betvivla att förhandlarna för Landstingsförbundet vid förhandlingen den 2 november haft den avsikten med en lönegaranti som gjorts gällande i målet, nämligen att lärarna inte skulle få sänkt lön i förhållande till arbetsårets längd. Det finns heller inget som motsäger att förbundet vid denna förhandling haft den avsikt med att införa en bestämmelse om lönegaranti som förbundet gett uttryck för i målet. Någon gemensam partsavsikt har alltså inte kunnat visas ha varit för handen vid förhandlingen den 2 november.

Vad sedan gäller händelseförloppet fram till avtalsslutet finns enligt arbetsdomstolens mening inget som ger anledning att anse att parterna ände at sina avsikter med bestämmelsen så att samstämmiga viljeförklaringar uppkommit. I det sammanhanget kan ånyo konstateras att parterna inte diskuterat hur regeln skulle tillämpas och hur uträkningarna skulle ske i olika fall. Frågan är då närmast om bestämmelsens ordalydelse ger någon vägledning för tolkningen av bestämmelsens innebörd.

Ordalydelsen

Båda parter i målet har uppfattningen att deras egen tolkning av bestämmelsen har mest stöd i dess ordalydelse.

Den omtvistade bestämmelsen består av två meningar. I den första anges att lönen enligt skolavtalet skall divideras med "den faktor som motsvarar arbetsårets längd (t.ex. 0,88 vid 40 veckor)" varvid lön för anställning med semester erhålls. I andra meningen anges att uppehållslönen skall fastställas enligt "bestämmelserna i AB 89 § 18 med tillämplig uppehållslönefaktor".

Det har stått klart mellan parterna att den faktor som anges i bestämmelsens första mening skall hämtas ur AB 89 § 18. Vad som är tvistigt är om sjätte stycket i AB 89 § 18 är tillämpligt på första meningen eller om den faktor som där anges skall hämtas enbart ur tabellen i femte stycket i den angivna bestämmelsen.

Förbundet har anfört att ordalydelsen pekar på att det bara är "arbetsårets längd" som är variabel i första meningen och att därför arbetstagarens ålder inte skall påverka faktorn.

Landstinget har anfört att Landstingsförbundet genom formuleringen i första meningen endast ville peka på att det var regelverket i § 18 i AB 89 som skulle tillämpas. Vidare har landstinget anfört att regeln rubricerats "Lönegaranti", en formulering som parterna regelmässigt använder för att reglera ett löneskydd i ett nytt kollektivavtal med ändrad lönesättningsteknik. Landstinget menar att ett sådant löneskydd då syftar till att ge arbetstagarna bibehållna löneförmåner men inte mer.

Arbetsdomstolen anser att båda parter har visst fog för sin ståndpunkt i fråga om ordalydelsen. Ordalydelsen är således enligt arbetsdomstolens mening så oklar att den inte kan få någon avgörande betydelse för tvistens lösning.

Vem bör bära ansvaret för oklarheten?

Här kan först inskjutas att parterna i målet fört en del resonemang angående vilka konsekvenserna blir av den ena och den andra tolkningen av avtalet. Förbundet har därvid genom ett exempel visat att en tolkning av avtalet enligt landstingets uppfattning skulle göra att en lärare som fyller 40 år före den 1 januari 1991 får lägre lön än en lärare som fyller 40 år efter samma tidpunkt, förutsatt att de har samma lön före kommunaliseringen. Landstinget har mot detta exempel invänt att det är ovanligt att en 39-åring och en 40-åring har samma lön och att tillämpningen därför inte slår så hårt mot de lärare som fyllt 40 år före den 1 januari 1991 som förbundets exempel visar. Landstinget har å sin sida anfört att lönegarantiregeln tolkad enligt förbundets mening automatiskt skulle innebära en löneökning för arbetstagare som fyllt 40 ar. Frågan är då om det går att uttala något om vilken tolkning som är den mest rimliga. Arbetsdomstolen menar att detta skulle kräva en utförligare redogörelse för vilka effekterna skulle bli för olika arbetstagare och att det ändå är högst osäkert om man skulle kunna finna att den ena tolkningen av avtalet ger rimligare resultat än den andra. Resonemang kring vilken tolkning som är den rimligaste synes därför inte ge någon vägledning vid tolkningen. Arbetsdomstolen går i stället in på frågan om vem som bör bära ansvaret för att den omtvistade bestämmelsen blivit så oklar.

Det var förbundet som lade fram det första förslaget till avtalstext. Det finns ingen anledning att betvivla vad T.C. och A.Å. uppgett om att de accepterade avtalet och att de formulerade om texten enbart av den anledningen att den skulle kunna användas som avtalstext. En jämförelse mellan förbundets och Landstingsförbundets förslag talar för att det förhöll sig så, eftersom texterna kan sägas vara strukturerade på likartade sätt.

Vid förhören i arbetsdomstolen har framkommit att bakgrunden till diskussionerna om lönegaranti var att Uppsala läns landsting hade planer på att utöka arbetsåret för vissa lärare vars avtalsvillkor skulle överföras från det statliga till det kommunala avtalsområdet. Vad som med denna utgångspunkt diskuterades mellan parterna i förhandlingarna var att lärarna inte skulle behöva vidkännas sänkt lön om de hade lika långt arbetsår före som efter kommunaliseringen och att lönen skulle höjas proportionellt om arbetsåret förlängdes. Landstingsförbundet har därför fog för sin uppfattning att regeln om lönegaranti innebär just detta och att den alltså inte skall få till följd att någon lärare får högre lön för samma arbete efter kommunaliseringen. Eftersom något annat alltså inte kom upp till diskussion mellan parterna borde förbundet ha insett att Landstingsförbundet inte räknade med de effekter av lönegarantiregeln som följer av förbundets tolkning av den. Effekterna måste bedömas som betydande för landstingen eftersom regeln berör många lärare och alltså skulle medföra stora kostnader för landstingen. Det har på grund av det anförda ålegat förbundet att vid förhandlingarna klargöra effekterna av regeln enligt förbundets tolkning för Landstingsförbundet. Eftersom förbundet inte gjort detta bör tolkningen ske till förbundets nackdel och till landstingets fördel. Landstingets talan i målet skall därför vinna bifall.

Vid denna utgång skall förbundet svara för landstingets rättegångskostnader. Om beloppets storlek råder inte tvist.