AD 1993 nr 73

JUSEK

mot

Försäkringskasseförbundet och Försäkringskassan Stockholms län.

Mellan Försäkringskasseförbundet (FKF) och Statens Arbetsgivarverk å ena sidan samt SACO och Försäkringsanställdas Förbund å andra sidan gäller bl.a. huvudavtal för försäkringskasseområdet, HA-FK. Försäkringskassan Stockholms län och JUSEK är som medlemmar i FKF respektive SACO bundna av detta avtal.

M.Ö. som är medlem i JUSEK, anställdes den 1 mars 1987 vid Försäkringskassan Stockholms län. Den 26 maj 1992 sade försäkringskassan upp honom från hans anställning. Tvist har uppkommit om uppsägningen. Tvisten har inte kunnat lösas vid förhandlingar mellan parterna.

JUSEK har väckt talan vid arbetsdomstolen mot FKF och försäkringskassan och yrkat att arbetsdomstolen

1. förklarar uppsägningen av M.Ö. ogiltig och

2. förpliktar Försäkringskassan Stockholms län att till JUSEK för M.Ö:s räkning utge allmänt skadestånd med 30 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena. De har förklarat att de inte kan vitsorda något skadeståndsbelopp som skäligt men att ränteyrkandet vitsordas som skäligt i sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

JUSEK

M.Ö. som är född 1949, har en akademisk examen, fil. kand. I denna ingår 60 poäng sociologi, 20 poäng statistik och 40 poäng beteendevetenskapliga ämnen. Den 1 mars 1987 anställdes han av försäkringskassan för att arbeta vid dess centralkontor. Dessförinnan hade han arbetat ett år på Riksförsäkringsverket.

Försäkringskassan har förutom ett centralkontor omkring 50 lokalkontor i länet. Vid centralkontoret finns bl.a. en VD-funktion med två VD-staber och enheter för revision samt administrativ service och drift. Såvitt gäller socialförsäkringsområdet är länet indelat i tre regioner, en för länets norra del, en för Stockholm och en för länets södra del. Inom varje region finns avdelningar för administration, sjukförsäkring, pensioner och bidrag. Dessutom finns inom region Norr en vårdkostnadsavdelning och inom region Söder en utlandsavdelning. Region Norr och region Stockholm har vardera ca 20 lokalkontor och region Söder ca 15 lokalkontor. Det administrativa ansvaret för lokalkontoren ligger på regionerna, som handhar bl.a. budget-, datapersonal- och organisationsfrågor. Regionerna ansvarar också för tillsynen över och servicen åt lokalkontoren.

Inom försäkringskassan finns omkring 3 200 anställda, däribland omkring 2 400 handläggare. Av handläggarna är omkring 2 100 försäkringshandläggare och resten administrativ personal. Handläggarna är fördelade så att det finns omkring 500 på centralkontoret och 1900 på lokalkontoren. Personalomsättningen uppgår till ca 7 %, per år, ca 140 personer eller 170 personer, om man även räknar med den administrativa personalen.

M.Ö. anställdes för att handlägga i huvudsak vårdbidragsärenden, d.v.s. ärenden angående bidrag till föräldrar som vårdar sjuka barn under längre tider. Han fick då en grundläggande handledning av mycket erfarna handledare. Med detta arbetade han från den 1 mars 1987 till mitten av februari 1988. Han hade då sökt och fått ett vikariat på Riksförsäkringsverket, där kran sedan arbetade med arbetsskadeärenden till utgången av 1989.

Under 1988 hade tjänsterna som handläggare av vårdbidragsärendena flyttats från försäkringskassans centralkontor till lokalkontoren. När M.Ö. återkom till försäkringskassan blev det en diskussion om vilka arbetsuppgifter han skulle ha. Han var anställd vid centralkontoret och han placerades den 8 januari 1990 vid centralkontorets statistikenhet. Placeringen där avsåg ett vikariat. Då vikariatet löpte ut vid årsskiftet 1990/91 blev det en ny diskussion om hans arbetsuppgifter. M.Ö. hade önskemål om att få arbeta vid centralkontoret och även förslag på arbetsuppgifter där. Regionchefen L.S.B. ansåg dock att det inte fanns någon tjänst för honorar där utan föreslog att han skulle placeras vid lokalkontoret i Bromma. M.Ö. fick veta att han "med våld" skulle placeras där om han inte frivilligt accepterade en placering där.

Den 8 januari 1991 började M.Ö. arbeta på lokalkontoret i Bromma. Placeringen avsåg i första hand en tid på tre månader och efter denna tid skulle en utvärdering göras. Eftersom M.Ö. inte tillhörde lokalkontoret kom han inte att ingå i dess ordinarie organisation med omkring 60 försäkringshandläggare.

Vid lokalkontoret skulle M.Ö. arbeta med vårdbidrag och med handikappersättningar. Det hade då gått tre år sedan han senast arbetade med vårdbidrag och handikappersättningar hade han aldrig tidigare arbetat med. Han blev lovad inskolning och handledning. Han var också tvungen att sätta sig in i lagen om allmän försäkring, allmänna råd om ärendena samt litteratur på området. Dessutom försökte han att få handledning av övriga handläggare, kontorschefen A.B:s och sektionschefen M.H. De hade dock själva en stor arbetsbörda och det var därför svårt för M.Ö. att få information och hjälp av dem.

Efter ungefär en månad på lokalkontoret fick M.Ö. ett antal vårdbidrags- och handikappsersättningsärenden. De ärenden han fick var "surdegar" som andra hade lagt åt sidan. Han fick dock även en del nya ärenden men betydligt färre än andra handläggare. När M.Ö. märkte att det var svårt att få inskolning och handledning på lokalkontoret, tog han kontakt med en tidigare chef och tidigare arbetskamrater för att få hjälp. Dessa fanns på lokalkontoret vid Zinkensdamm och vid ett tillfälle besökte han det kontoret. Han blev sedan av avdelningschefen T.J. tillsagd att inte ta några sådana kontakter.

Fortsättningsvis försökte M.Ö. handlägga ärendena i enlighet med de kunskaper han hade. Han framförde till A.B. och M.H. att han ville ha ytterligare utbildning. De ansåg dock inte att han skulle ha någon ytterligare utbildning. I sammanhanget kan nämnas att försäkringskassan anordnar 130 kurser per år som sammanlagt omfattar 25 000 utbildningsdagar för de 2 100 försäkringshandläggarna.

M.Ö. ansåg att han hade för få ärenden att handlägga och han framförde till T.J. att han ville ha fler ärenden, särskilt nya sådana. De ärenden M.Ö. hade handlade han på det sätt som han fann lämpligt med hänsyn till sina kunskaper. Han lämnade sedan ifrån sig ärendena för beslut. Flertalet ärenden var det ingen som hade några synpunkter på. Endast i enstaka fall återkom A.B. eller M.H. och framförde synpunkter på hans arbete.

M.Ö. ansåg att underlaget i ärendena kunde förbättras och framförde även dessa synpunkter. För detta fick han motta kritik från L.S.B. vid ett samtal i mars 1991. Hon uppmanade honom att endast handlägga sina egna ärenden.

Under hösten 1991 uppkom diskussioner och kritik riktades mot M.Ö:s sätt att sköta sina ärenden. De synpunkter som framfördes rörde frågan hur mycket arbete han utförde och kvaliteten på detta.

I november 1991 bestämdes det att M.Ö. i stället för det tidigare arbetet skulle göra en utvärdering av sådana tjänster som lokalkontoret hade köpt under en period från bl.a. arbetsmarknadsinstitutet. Någon sådan utvärdering hade aldrig gjorts tidigare. M.Ö. fick lägga fram förslag till hur utvärderingen skulle göras. Detta förslag lade han fram för I.S. som då hade efterträtt A.B. som chef för lokalkontoret i Bromma. I.S. var dock inte särskilt intresserad.

En rapport om utvärderingen skulle vara klar den 31 mars 1992. Under arbetet med utvärderingen samtalade M.Ö. sammanlagt kanske en timme med I.S. om detta. Hon hade inga särskilda synpunkter på arbetet. Den rapport som utarbetades skulle sedan intas i verksamhetsberättelsen som en bilaga. I.S. var uppenbarligen mycket nöjd med rapporten. Men när L.S.B. hade sett rapporten meddelade I.S. att rapporten inte fick tas med, eftersom M.Ö:s namn fanns nämnt. En del av rapporten togs i stället in i den löpande texten i verksamhetsberättelsen.

M.Ö. aktualiserades under hösten 1991 i försäkringskassans anpassningsgrupp och hans ärende togs upp till behandling första gången vid ett sammanträde den 11 november 1991. En anpassningsgrupps uppgift är att tillsammans med berörd arbetstagare reda ut föreliggande problem och åstadkomma förbättringar. Gruppen har emellertid i huvudsak bestått av personer som utgjort M.Ö. motparter även om han fått stöd av sin facklige representant. I stället för att försöka reda ut problem och komma med förslag till åtgärder har gruppen bara riktat anklagelser mot M.Ö. för hans sätt att handlägga ärenden. Några andra förslag än att han skulle göra den nyss nämnda utvärderingen har inte framlagts. Endast i begränsad utsträckning har M.Ö. själv fått komma till tals.

Vid ett sammanträde den 8 april 1992 hävdade anpassningsgruppen uppfattningen att M.Ö. skulle sägas upp om han inte accepterade att övergå till att arbeta som vaktmästare. Arbetsgivaren sade alltså inte att uppsägningen berodde på M.Ö:s sätt att sköta sitt arbete. Han har inte heller i något sammanhang varnats för att uppsägning kunde bli aktuell om han inte bättrade sig. Trots det menade gruppen att M.Ö. hade brutit mot anställningsavtalet och att det förelåg saklig grund för att säga upp honom.

Om det förhåller sig som arbetsgivarsidan påstår att M.Ö. saknat vilja eller förmåga att utföra arbete i tillräcklig mängd och med godtagbar kvalitet, har försäkringskassan varit skyldig att omplacera honom. Arbetsgivaren har inte utrett möjligheterna att omplacera honom inom ramen för den försäkringssekreterartjänst som han hade eller till andra likvärdiga tjänster. Det har funnits goda möjligheter till omplacering. Omsättningen av personal är som nämnts stor. Vid den aktuella tiden, november 1991- maj 1992, fanns det ca 20 lediga tjänster av samma eller likvärdigt slag som han kunde ha omplacerats till. Tjänster fanns bl.a. som administrativ assistent, personalkonsulent, utlandssekreterare, ekonomihandläggare, inköpssekreterare och försäkringssekreterare.

L.S.B. hävdade att arbete som vaktmästare var det enda som kunde erbjudas M.Ö. Hon gjorde också gällande att han med stöd av en bestämmelse i den s.k. kassaförordningen skulle kunna beordras till annat arbete. M.Ö:s uppfattning var dock att han inte tvångsvis kunde omplaceras till arbete som vaktmästare.

Tjänsten som vaktmästare är helt artskild från och inte alls likvärdig med den tjänst M.Ö. har. Försäkringskassan har inte heller framfört att han skulle få behålla den lön han tidigare haft vid en övergång till arbete som vaktmästare. Erbjudandet om omplacering till vaktmästararbete är oskäligt och M.Ö. har haft rätt att tacka nej till detta erbjudande.

JUSEK gör gällande att uppsägningen av M.Ö. inte var sakligt grundad.

Arbetsgivarparterna

M.Ö. arbetade som sjukvårdsbiträde nr. m. innan han på hösten 1986 avlade sin akademiska examen och fick arbete vid Riksförsäkringsverket för en kortare tid. När han anställdes av försäkringskassan den 1 mars 1987 var han en mogen människa med god grundutbildning. Han anställdes som utredningssekreterare för att handlägga vårdbidragsärenden och han fick samma utbildning och handledning som ett antal andra personer som anställdes vid samma tillfälle. Chef för den avdelning där han anställdes var L.S.B.

Redan i början av anställningen uttalade M.Ö. att han var kvalificerad för annat arbete och att han inte ville arbeta med vårdbidragsärenden. Efter ett är fick han tjänstledigt för att arbeta vid Riksförsäkringsverket. Arbetet där kom att pågå ca två är men förlängdes sedan inte mer. När M.Ö. återkom till försäkringskassan ville han ha mer övergripande arbetsuppgifter och ville inte arbeta med vårdbidragsärenden. Han gavs möjlighet att arbeta med annat på centralkontoret under ett år men sedan fanns det inte arbetsuppgifter för honom där.

En omorganisation hade skett, varvid handläggningen av vårdbidragsärendena lagts ut på lokalkontoren. M.Ö. skulle därför placeras på ett lokalkontor. Han ansåg själv att han var lite "ringrostig". Det ansågs därför lämpligt att han fick arbeta på lokalkontoret i Bromma, där det fanns en erfaren kontorschef och erfarna handläggare. Kontorschefen A.B. och sektionschefen M.H. var positiva till att han placerades där.

I början av januari 1991 började M.Ö. på lokalkontoret i Bromma. Han fick några veckor på sig för att studera författningar och anvisningar. Vid månadsskiftet januari/februari skulle han börja arbeta med ärenden. Man var hänsynsfull mot honom vid ärendetilldelningen. Han fick vårdbidragsärenden i vilka en efterkontroll skulle göras. Det var inte några "surdegar". M.Ö. fick också akter i vilka han kunde se hur andra tidigare hade utfört samma arbete.

I efterkontrollerna ingick att kontakt skulle tas med och kompletteringar inhämtas från de försäkrade. Det förutsattes alltså att sådana kontakter skulle tas. Det föreföll dock som att M.Ö. inte ville ta kontakt med de försäkrade. Han tyckte att det var fel att ta kontakt med de försäkrade och han ville i stället skicka ut ett formulär, som de försäkrade skulle fylla i och återsända. M.Ö:s ärenden blev liggande. A.B. och M.H. påpekade för honom att han skulle ta kontakt med de försäkrade. Oändliga diskussioner förekom om detta. Det blev också en viss irritation bland övriga anställda. Kontoret var hårt belastat av arbete och alla arbetade intensivt utom M.Ö. som bara ville diskutera. A.B. och M.H. påpekade för honom att han måste arbeta av ärendena.

M.Ö. var också borta en hel del från lokalkontoret. Han ansåg sig ha rätt att vara det eftersom han fortfarande var placerad centralt. Avdelningschefen T.J. på centralkontoret kontaktades och han klargjorde för M.Ö. att denne skulle arbeta som de andra handläggarna. Flera sådana samtal med M.Ö. fördes, bl.a. av L.S.B. och av Å. Svensk, som blev chef för lokalkontoret när A.B. blev sjuk. Vid dessa samtal gjorde alla klart för M.Ö. att hans dittillsvarande arbetsprestationer inte var godtagbara. Någon påtaglig förbättring skedde inte.

Placeringen på lokalkontoret var avsedd att vara i första hand i tre månader. Den tiden räckte dock inte till för någon utvärdering, eftersom M.Ö. i stort sett inte hade uträttat någonting. Placeringen på lokalkontoret förlängdes därför till slutet av augusti. M.Ö. kände väl på sig att hans sätt att arbeta inte uppskattades. Det framgår av en skrift i vilken han framförde synpunkter på arbetsmetoderna.

Trots de samtal som hölls med M.Ö. inträdde ingen förbättring. Under tio månader, januari - oktober 1991, presterade han tre-fyra föredragningspromemorior, av vilka en fick omarbetas. En normalt arbetande handläggare presterar två-fyra promemorior per vecka även i mer komplicerade ärenden än de som han hade. M.Ö. gjorde alltså på tio månader inte mer än en skicklig handläggare gör på en vecka. Med normal arbetstakt borde han ha klarat av omkring 60 ärenden.

M.Ö:s dåliga arbetsprestationer togs upp av A.B.R. och T.J. i en den 28 augusti 1991 dagtecknad promemoria. Den utmynnade i ett förslag att ärendet skulle tas upp i anpassningsgruppen, som skulle få ta ställning till M.Ö:s framtida arbetsuppgifter. Ärendet togs sedan upp på ett sammanträde med anpassningsgruppen i november 1991. I.S. som då hade efterträtt A.B.R. som sektionschef, var villig att låta M.Ö. pröva andra arbetsuppgifter vid lokalkontoret och sedermera bestämdes att han skulle göra så.

M.Ö:s första uppgift var att utreda effekterna av köp av externa tjänster. Man ville se vad man fick för de pengar som lades ut på sådant. Undersökningen skulle avse ett och ett halvt är. Under den tiden hade det förekommit 24 köp av externa tjänster. Uppgiften innebar att han skulle ta fram akterna och se vilka kostnaderna och resultaten var. M.Ö. kom dagligen till I.S. och förde långa samtal om metoder och mål för undersökningen. I.S. gick först noggrant igenom dessa frågor med M.Ö. men blev senare irriterad på hans sätt att arbeta. Hon gav honom besked om att utredningen skulle ingå i verksamhetsberättelsen och att därför krävdes att den var skriven på ett klart och enkelt språk. Men utredningen skrevs på ett krångligt språk. M.Ö. arbetade med utredningen under tre månader. Resultatet blev sju-åtta små textstycken och en del bilder, sammanlagt nio sidor. I.S. blev tvungen att arbeta om utredningsrapporten.

En utvärdering gjordes sedan av M.Ö:s arbete vid ett sammanträde i anpassningsgruppen den 30 mars 1992. I.S. var då inte beredd att fortsättningsvis ha honom som utredningsassistent på lokalkontoret.

Sammanfattningsvis kan konstateras att M.Ö. under tio månader avarbetat tre-fyra ärenden och därefter under tre månader presterat en niosidig utredning med bilder. En så låg prestation hade ingen av hans chefer någonsin sett. Han hade inte fungerat som utredningsassistent trots att han hade fått all tänkbar hjälp. Han kunde inte heller placeras som försäkringssekreterare, eftersom försäkringsärendena kräver en mycket högre arbetstakt än den M.Ö. presterat. L.S.B. föreslog mot denna bakgrund att M.Ö. skulle återgå till centralkontoret och där arbeta inom kontorsservicefunktionen. Hon påpekade att detta inte behövde vara hans slutliga placering utan att han kunde återgå till annat arbete när han visat en normal arbetsprestation. M.Ö. avvisade erbjudandet.

Vid den aktuella tiden rådde anställningsstopp vid försäkringskassan. Under 1992 avvecklades 72 personer. Till ett antal tjänster skedde internrekrytering. Endast till en kvalificerad personalhandläggartjänst skedde en extern rekrytering. Det fanns ingen annan möjlighet än att säga upp M.Ö. som på ett flagrant sätt hade avvikit från vad som normalt krävs och getts möjligheter att utföra annat arbete. När uppsägningen skedde fanns ingen annan omplaceringsmöjlighet än den som M.Ö. avvisade. Uppsägningen var enligt arbetsgivarsidans mening sakligt grundad.

Domskäl

Huvudfrågan i tvisten

M.Ö. har sagts upp från sin anställning hos Försäkringskassan Stockholms län. Tvisten i målet rör frågan om uppsägningen är sakligt grundad.

Arbetsgivarsidan har till stöd för att uppsägningen skall anses sakligt grundad åberopat i huvudsak följande. M.Ö. har visat sådan brist på förmåga eller vilja att utföra de med tjänsten förenade arbetsuppgifterna att han därigenom ådagalagt att han är klart olämplig för fortsatt anställning som försäkringssekreterare. Han har prövats i annat arbete. När M.Ö. inte heller utfört det arbetet på ett godtagbart sätt, har han erbjudits omplacering till det enda arbete som försäkringskassan kunde erbjuda honom. Detta erbjudande har han dock avböjt.

Arbetstagarsidan har däremot gjort gällande att M.Ö. har fullgjort sina arbetsuppgifter på ett med hänsyn till omständigheterna tillfredsställande sätt. Arbetstagarsidan har också gjort gällande att arbetsgivaren aldrig varnat M.Ö. för att uppsägning kunde komma i fråga på grund av brister i sättet att utföra arbetet och att han därmed aldrig fått tillfälle att bättra sig. För det fall att arbetsdomstolen skulle finna att han inte fullgjort sina arbetsuppgifter på ett tillfredsställande sätt har arbetstagarsidan gjort gällande att försäkringskassan inte fullgjort sina skyldigheter i omplaceringshänseende och inte ens gjort en omplaceringsutredning. Enligt arbetstagarsidans mening kunde M.Ö. ha omplacerats till annan tjänst som var likvärdig med den han hade. Erbjudandet om vaktmästararbete var oskäligt och M.Ö. hade rätt att avböja detta.

Utredningen i målet

På begäran av JUSEK har M.Ö. hörts under sanningsförsäkran och B.S. ordförande i SACO-föreningen på försäkringskassan, hörts som vittne.

På begäran av arbetsgivarsidan har vittnesförhör hållits med förra kontorschefen A.B., sektionschefen M.H. kontorschefen I.S. avdelningschefen T.J. och regionchefen L.S.B.

Har M.Ö. visat bristande förmåga eller vilja att utföra sina arbetsuppgifter?

M.Ö. anställdes vid försäkringskassan den 1 mars 1987 för att handlägga vårdbidragsärenden. Efter ett är med sådant arbete var han under två år tjänstledig för att arbeta vid Riksförsäkringsverket. Därefter arbetade han ett år på försäkringskassans centralkontor. Någon utredning har inte förebringats om hur M.Ö. skötte sitt arbete under dessa tidigare perioder. Utredningen har i stället inriktats på vad som förekommit sedan han i januari 1991 placerats vid försäkringskassans lokalkontor i Bromma.

Vid lokalkontoret fick M.Ö. till uppgift att handlägga främst vårdbidragsärenden. Arbetsgivarsidans inställning är att han inte fullgjorde detta på ett tillfredsställande sätt. Arbetstagarsidan menar däremot att M.Ö. skötte arbetet på ett med hänsyn till omständigheterna tillfredsställande sätt.

Arbetsgivarsidans anmärkningar mot M.Ö:s arbete avser att han inte utfört arbete i tillräcklig mängd och med godtagbar kvalitet. Såvitt gäller hans arbete med vårdbidragsärenden ger den förebringade utredningen inte något besked om kvaliteten på arbetet.

När det gäller vilken mängd arbete han utfört har arbetsgivarsidan framhållit att M.Ö. under en tid av tio månader inte presterade mer än tre-fyra föredragningspromemorior vilket inte är mer än vad en skicklig handläggare presterar under en vecka. Dessa uppgifter, som inte har testritts av arbetstagarsidan, visar enligt arbetsdomstolens mening att den mängd arbete M.Ö. utfört under denna period klart understiger vad som normalt måste kunna krävas av en handläggare. I själva verket måste slutsatsen bli att M.Ö. inte utfört arbete av någon betydenhet under denna period. Frågan blir därför närmast vilken förklaringen kan vara till att han utfört så lite arbete.

Arbetstagarsidan har i detta sammanhang gjort gällande att M.Ö. inte fått den utbildning och handledning som han begärt. Arbetsgivarsidan har framhållit bl.a. följande. När M.Ö. den 1 mars 1987 anställdes för att handlägga vårdbidragsärenden fick han samma utbildning och handledning som andra samtidigt anställda handläggare. Efter ett år med sådana arbetsuppgifter kom han under tre år att ägna sig at annat arbete. När han åter skulle börja arbeta med vårdbidragsärenden fick han några veckor på sig för att studera författningar, allmänna råd och praxis. Han fick också akter som visade hur andra handläggare hade utfört samma arbetsuppgifter. Personal vid lokalkontoret stod också till förfogande för att ge handledning.

Arbetstagarsidan har inte bestritt dessa uppgifter men menar tydligen att M.Ö. ändå inte getts rimliga förutsättningar för arbetet. Man har uppgett att han efterfrågat mer utbildning men inte fått sådan och att han för att få råd och vägledning måst vända sig till ett annat kontor.

Enligt arbetsdomstolens mening visar utredningen inte annat än att M.Ö. har fått samma förutsättningar som andra handläggare när det gäller utbildning. Han gavs också tid att åter sätta sig in i arbetet med ärenden av detta slag sedan han varit borta från det under några är. Utredningen ger inte heller belägg för annat än att personalen vid lokalkontoret i Bromma stått till förfogande och kunnat ge honom handledning. Mot denna bakgrund kan arbetsdomstolen inte finna att brist på utbildning eller handledning kan förklara att M.Ö. utfört så lite arbete som han gjort. Förklaringen måste vara en annan.

Arbetsgivarsidan har också anfört att M.Ö. har visat ovilja att utföra arbetet på det sätt som det enligt arbetsledningens direktiv skulle Boras. Man har framhållit att han ifrågasatt arbetsmetoderna och särskilt varit ovillig att ta de kontakter med de försäkrade som var en förutsättning för att uppgifterna skulle kunna fullgöras. Detta har inte ifrågasatts av arbetstagarsidan och framgår för övrigt redan av vad M.Ö. själv framfört som sina synpunkter i en den 19 juli 1991 dagtecknad skrift. Av vittnesförhören med A.B. och M.H. framgår också att M.Ö. var ovillig att arbeta enligt de rutiner som tillämpades trots att han uppmanades att göra det. Enligt A.B. var det också så att M.Ö. tidvis "flöt omkring" på kontoret utan att arbeta. L.S.B. har uppgett att M.Ö. redan från början gav uttryck för att han inte ville arbeta med vårdbidragsärenden på ett lokalkontor utan med andra uppgifter på centralkontoret.

Mot bakgrund av vad sålunda framkommit finner arbetsdomstolen att det, i avsaknad av andra förklaringar, måste antas att det är M.Ö:s ovilja att utföra arbetsuppgifterna på det sätt som arbetsledningen krävde som utgör förklaringen till att han utfört arbete i en anmärkningsvärt liten omfattning. I detta ligger att det enligt arbetsdomstolens mening inte framkommit några omständigheter som kan ursäkta M.Ö:s låga prestation under den tid han var placerad vid lokalkontoret för att handlägga vårdbidragsärenden.

M.Ö:s sätt att utföra sina arbetsuppgifter föranledde arbetsgivaren att aktualisera honom i försäkringskassans anpassningsgrupp. Detta resulterade i att I.S. som då hade blivit chef för lokalkontoret i Bromma, accepterade att pröva M.Ö. på andra arbetsuppgifter. Han skulle utföra visst utredningsarbete. Enligt arbetsgivarsidans mening var inte heller hans prestationer i det arbetet godtagbara.

Det utredningsarbete M.Ö. skulle utföra innebar att han skulle sammanställa kostnaderna för och resultatet av de köp av externa tjänster som förekommit under en period. Arbetsgivarens kritik mot honom i denna del avser såväl sättet för arbetets genomförande som resultatet.

Arbetsgivarsidan har i denna del framhållit följande. Det var ett begränsat material att bearbeta. Under den aktuella perioden hade det förekommit 24 köp av externa tjänster. M.Ö. kunde inte arbeta självständigt utan vände sig i mycket stor utsträckning till I.S. och förde långa samtal med henne om målet och metoderna för utredningen. Utredningen skrev han på ett krångligt språk trots att det särskilt framhållits att språket skulle vara enkelt. Resultatet av tre månaders arbete blev sex sju små textstycken och en del bilder, sammanlagt nio sidor. I.S. blev tvungen att arbeta om M.Ö:s rapport.

Arbetstagarsidan har uppgett att M.Ö. samtalade med I.S. om detta arbete sammanlagt högst en timme och att hon endast kommit med några redaktionella anmärkningar mot och uppenbarligen varit mycket nöjd med M.Ö:s rapport.

M.Ö:s och I.S:s utsagor om vad som förevarit dem emellan angående utredningsarbetet skiljer sig åt i vissa delar. Arbetsdomstolen finner det dock inte påkallat att uppehålla sig vid detaljer i händelseförloppet. Det väsentligaste synes nämligen vara en sammanfattande bedömning av M.Ö:s prestationer under den aktuella perioden om tre månader. En sådan bedömning måste göras med hänsyn till de krav som arbetsgivaren kan anses berättigad att ställa på ett arbete av detta slag. Av förhöret med I.S. framgår att den rapport som M.Ö. lämnade trots flera omarbetningar måste omarbetas av henne. Enligt arbetsdomstolen visar utredningen i målet klart att resultatet av M.Ö:s arbete under denna tremånadersperiod inte motsvarade arbetsgivarens berättigade krav. I.S. var inte beredd att låta M.Ö. fortsätta att arbeta med utredningar vid lokalkontoret.

Arbetsdomstolen gör sammanfattningsvis den bedömningen att M.Ö. utfört de arbetsuppgifter han tilldelats vid lokalkontoret på ett sätt som arbetsgivaren inte skall behöva godta och som inte varit ursäktligt samt att arbetsgivaren haft fog för sin uppfattning att M.Ö. visat sig olämplig för sådana arbetsuppgifter.

Har försäkringskassan varnat M.Ö. för att bristerna kunde föranleda åtgärder?

Arbetstagarsidan har också gjort gällande att M.Ö. aldrig varnats för att hans sätt att sköta arbetet kunde leda till en uppsägning och att han därmed inte fått tillfälle att bättra sig.

Av vittnesförhören i målet framgår att A.B. M.H. och I.S. vilka arbetade vid lokalkontoret, uttalat missnöje med M.Ö:s sätt att sköta arbetet och att L.S.B. och T.J. med anledning av missnöjet med M.Ö:s sätt att arbeta haft samtal med honom om detta. Någon bättring har dessa samtal ändå, såvitt utredningen visar, inte lett till.

Av utredningen framgår också att försäkringskassan vid ett sammanträde med anpassningsgruppen redan den 13 november 1991, dvs., innan M.Ö. fick andra arbetsuppgifter och omkring ett halvt år före uppsägningen, redogjorde för sin syn. Det har antecknats att försäkringskassan ansåg att han bröt mot anställningsavtalet, att saklig grund för uppsägning förelåg men att en omplaceringsskyldighet fanns.

Enligt arbetsdomstolens mening måste det mot bakgrund av vad sålunda framkommit ha stått helt klart för M.Ö. att arbetsledningen var missnöjd med och inte beredd att acceptera hans sätt att arbeta samt att hans anställning var i fara om ingen förbättring skedde. Arbetstagarsidans påstående att M.Ö. inte skulle ha varnats för vad som skulle kunna ske har alltså inte något fog för sig.

Har försäkringskassan fullgjort sina skyldigheter i omplaceringshänseende?

I denna del är i första hand tvistigt om försäkringskassan har utrett möjligheterna till omplacering. Vilka krav som skall ställas på en utredning om omplaceringsmöjligheter måste givetvis bli beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Försäkringskassan är en stor arbetsgivare med många anställda. För en stor arbetsgivare innebär skyldigheten att undersöka omplaceringsmöjligheterna ofta att man noggrant måste pröva vilka lämpliga lediga befattningar som kan finnas. Samtidigt måste omfattningen av sådana undersökningar kunna begränsas med hänsyn till andra av arbetsgivaren redan vidtagna åtgärder. I detta fall är av särskilt intresse att M.Ö.

sedan det visat sig att han inte fullgjort sitt arbete som försäkringssekreterare på ett godtagbart sätt, beretts annat arbete, nämligen som utredningsassistent, och att han inte heller fullgjort detta arbete på ett för arbetsgivaren godtagbart sätt. Av detta har försäkringskassan med fog dragit slutsatsen att M.Ö. inte var lämplig som försäkringssekreterare eller som utredningsassistent. Därmed måste försäkringskassan vara berättigad att vid sin undersökning av omplaceringsmöjligheterna bortse från sådant handläggararbete som M.Ö. redan visat sig olämplig för. Arbetsgivarsidan har också uppgett att det vid den aktuella tiden rådde anställningsstopp vid försäkringskassan. Antalet tjänster som kunde bli aktuella för omplacering av M.Ö. och som försäkringskassan därmed haft anledning att beakta i sammanhanget begränsas med hänsyn till dessa omständigheter betydligt. Det finns inte heller något krav på att omplaceringsutredningen skall göras eller redovisas på något visst sätt.

L.S.B. har uppgett att en personalsekreterare särskilt arbetade med frågan om omplacering av M.Ö. just för att man inte skulle förbise några möjligheter, att man muntligen för arbetstagarsidan redovisade vilka försök som gjorts samt att man slutligen inte funnit någon annan möjlighet än den som M.Ö. avvisade.

Mot den nu angivna bakgrunden finns det enligt arbetsdomstolens mening inte fog för att hävda att försäkringskassan underlåtit att fullgöra sin utredningsskyldighet på ett sådant sätt att uppsägningen av M.Ö. redan på grund härav kan underkännas

Utredningen ger inte heller belägg för att det utöver det arbete som M.Ö. erbjöds funnits några arbeten som det kan anses skäligt att kräva att försäkringskassan erbjöd M.Ö. I detta ligger att arbetsdomstolen anser att det, mot bakgrund av hur M.Ö. skött sitt arbete, inte är skäligt att kräva av försäkringskassan att den skulle erbjuda M.Ö. någon av de tjänster som arbetstagarsidan nämnt som tänkbara för en omplacering av M.Ö.

Arbetsdomstolen kan inte finna att utredningen ger belägg för annat än att försäkringskassan fullgjort sina skyldigheter i omplaceringshänseende.

Var uppsägningen sakligt grundad

Sammanfattningsvis gör arbetsdomstolen följande bedömning av uppsägningsfrågan. M.Ö. har utfört sina arbetsuppgifter vid lokalkontoret på ett sätt som arbetsgivaren inte skall behöva godta. Några omständigheter som kan ursäkta honom har inte framkommit. Arbetsgivaren har fog för sin uppfattning att M.Ö. var olämplig för arbete som försäkringssekreterare och som utredningsassistent. Arbetsgivaren har med anledning av missnöjet med M.Ö:s sätt att arbeta gett honom möjlighet att pröva andra arbetsuppgifter och gjort klart för honom att uppsägning kunde komma i fråga utan att någon bättring inträtt. Slutligen har arbetsgivaren gett honom ett erbjudande om annat arbete, som han dock avböjt. Något annat arbete som skäligen bort erbjudas M.Ö. har såvitt utredningen visar inte funnits.

Uppsägningen av M.Ö. är alltså sakligt grundad. Käromålet skall därför avslås.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång i huvudsaken skall JUSEK ersätta arbetsgivarparternas rättegångskostnader.