AD 1993 nr 9

Svenska Metallindustriarbetareförbundet

mot

Sveriges Verkstadsförening och Stålmonteringar AB, STÅLAB i Trollhättan.

L.F., som är medlem i förbundet, har varit anställd hos bolaget t.o.m. den 14 februari 1992.

Bolaget bedriver entreprenadverksamhet inom området stålbyggnadskonstruktioner samt tillverkning av detaljer för värmeväxlare. I anledning av driftsinskränkning vid bolaget i februari 1992 uppsades 21 arbetare och ett mindre antal tjänstemän. I samband med driftsinskränkningen förekom särskilda överläggningar angående uppsägning på grund av arbetsbrist av L.F. Förbundet gjorde gällande att L.F. skulle erbjudas en befattning som NC-operatör. Bolaget ansåg emellertid att L.F. saknade tillräckliga kvalifikationer för detta arbete och erbjöd denne i stället ett arbete som städare. Efter överläggningar den 13 februari 1992 mellan företrädare för VF och förbundet träffades en överenskommelse innebärande att L.F. mot visst vederlag skulle lämna sin anställning vid bolaget. Överenskommelsen har följande lydelse.

ÖVERENSKOMMELSE

Stålmonteringar AB STÅLAB, Trollhättan, och L.F. har i dag träffat följande överenskommelse.

1. L.F.s anställning upphör på grund av arbetsbrist 1992-02-14.

2. Bolaget betalar lön till och med 1992-02-14. Dessutom erhåller L.F. ett vederlag om kronor 150 000:- att utbetalas med 50 000:- 1992-02-14, 50 000:- 1992-05-14 samt 50 000:- 1992-08-15.

Bolaget gör på utbetalade belopp avdrag för preliminär skatt.

3. Bolaget betalar lagstadgade sociala avgifter på utgående vederlag.

4. Vid varje tillfälle under tiden 1992-02-14--1992-08-15 ej utbetalat vederlag är att betrakta som en lönefordran som L.F. har gentemot Stålmonteringar AB STÅLAB.

5. I och med denna överenskommelse har L.F. inga ytterligare krav vare sig ekonomiska eller andra gentemot bolaget.

Bolaget har ej heller mot L.F. några ytterligare krav.

Trollhättan 1992-02-13

Stålmonteringar AB STÅLAB

(J.-O.S.) (L.F.)

J.-O.S. L.F.

Tvist har uppkommit mellan parterna om innebörden av den träffade överenskommelsen. Enligt förbundets mening innebär uppgörelsen att bolaget, utöver de belopp som skall utges enligt överenskommelsens punkt 2, även skall utge intjänad semesterersättning till L.F. avseende tiden fram till den 14 februari 1992. VF och bolaget anser att överenskommelsen innebär en slutlig och fullständig reglering av bolagets skyldigheter gentemot L.F.

Förbundet har yrkat att bolaget skall förpliktas att till L.F. utge 33 308 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet från den 14 mars 1992 till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt bifall till käromålet. De har vitsordat det yrkade beloppet samt ränteyrkandet som skäliga i och för sig.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

L.F. var anställd vid bolaget sedan år 1969. Dessförinnan hade han sedan 1956 arbetat i ett företag som senare förvärvades av bolaget. Han drabbades vid mitten av 1980-talet av en arbetsskada. L.F. var fackligt aktiv och verkade bl.a. som huvudskyddsombud och förhandlare vid bolaget.

Vid driftsinskränkningen i februari 1992 träffades överenskommelse om en avtalsturlista avseende samtliga aktuella arbetstagare utom L.F. Rörande denne kunde enighet ej nås. Förbundet ansåg att L.F. skulle erbjudas en befattning som NC-operatör. Efter en kurs på sju veckor skulle L.F. vara kvalificerad för en sådan befattning. Bolaget motsatte sig dock att L.F. erhöll denna befattning och erbjöd i stället denne ett arbete som städare. Till följd av denna oenighet kom diskussionen mellan parterna att inriktas på att nå en uppgörelse enligt vilken L.F. mot ett avgångsvederlag skulle omedelbart lämna sin anställning vid bolaget.

Vid den överläggning som hölls den 13 februari 1992 deltog förbundsombudsmannen B.E. från förbundet och ombudsmannen K-E.N. från VF. Vidare var L.F. och avdelningsombudsmannen i förbundet, K.K., närvarande. Vid överläggningen räknade B.E. ut vad det skulle ha kostat bolaget att säga upp L.F. om bolaget hade haft rätt att göra detta. Beräknat på sex månaders uppsägningstid, som L.F. var berättigad till, uppgick lön och semesterersättning för denna period till ungefär 90 000 kr. B.E. föreslog som bud till arbetsgivarsidan ett avgångsvederlag uppgående till ungefär tre gånger detta belopp, d.v.s. 270 000 kr. Efter en längre diskussion inom arbetsgivarsidans förhandlingsgrupp återkom K-E.N. med vad som angavs vara ett slutbud om 150000 kr. Budet accepterades och en överenskommelse träffades mellan bolaget och L.F.

Vid överläggningen förekom över huvud taget ingen diskussion om anställningsförmåner fram till den 14 februari 1992. Diskussionerna rörde endast frågan vilket belopp bolaget skulle erlägga för att L.F. skulle lämna sin anställning. Det var arbetstagarsidans bestämda uppfattning att meningen "Bolaget betalar lön till och med 1992-02-14" i punkten 2 i överenskommelsen innebar att L.F. skulle erhålla samtliga fram till detta datum intjänade anställningsförmåner enligt lag och kollektivavtal. L.F. intjänade rättigheter hade ju inte berörts vid överläggningen, som endast syftade till att försöka uppnå enighet i fråga om avgångsvederlagets storlek avseende framtiden.

Till detta kommer att det var arbetsgivarsidan som formulerade överenskommelsen, varför oklarheter och otydligheter skall tolkas till den sidans nackdel. Vidare måste beaktas att L.F. under alla förhållanden var berättigad till sex månaders uppsägningslön, vilket motsvarade cirka 90 000 kr. Den semesterersättning han hade tjänat in avsåg 24 semesterdagar för det innevarande året samt därutöver ett antal sparade semesterdagar. Semesterersättningen uppgick sammanlagt till 33 308 kr. Ett belopp om cirka 90 000 kr och ett belopp om 33 308 kr skulle L.F. således under alla förhållanden vara berättigad till. Om denne inte utöver vederlaget om 150 000 kr enligt överenskommelsen skulle ha rätt att erhålla innestående semesterersättning skulle detta innebära att det reella avgångsvederlaget endast skulle utgöra cirka 27 000 kr. Det är bl.a. mot denna bakgrund en orimlig tanke att överenskommelsen skulle ha den innebörd som arbetsgivarsidan gör gällande.

Grunderna för förbundets talan kan sammanfattas enligt följande. I första hand görs gällande att det följer av överenskommelsen att bolaget till L.F. skall erlägga fram till den 14 februari 1992 intjänad semesterersättning. Med uttrycket lön i punkten 2 i överenskommelsen avses arbetsgivarens samtliga motprestationer för utfört arbete, vilka intjänats efter hand som arbetet utförts. I andra hand görs gällande att L.F:s rätt till den intjänade semesterersättningen följer av lag och kollektivavtal. Frågan om andra förmåner än lön i inskränkt mening intjänade fram till den 14 februari 1992 var inte föremål för diskussion mellan parterna. För L.F. och för förbundets företrädare framstod det som självklart att dessa förmåner inte omfattades av överenskommelsen. Bolagets företrädare måste ha insett att L.F. inte avsåg att avstå från intjänad semesterersättning. Bolaget borde därför ha tagit upp frågan och i överenskommelsen, som upprättades av bolagets företrädare, klargjort att även innestående semesterersättning omfattades av överenskommelsen. Genom att bolaget inte gjorde detta är bolaget bundet av förbundets uppfattning att nämnda ersättning föll utanför överenskommelsens reglering.

VF och bolaget

Den överenskommelse som tvisten gäller ingick som en liten del i de diskussioner som förekom mellan parterna i samband med bolagets driftsinskränkning i februari 1992. Inskränkningarna inom bolagets verksamhet innebar bl.a. att den avdelning där L.F. arbetade lades ned. Bolaget gjorde den bedömningen att L.F. inte utan en längre upplärningstid om i vart fall sex månader skulle kunna klara av arbetet som NC-operatör. Detta arbete ställde vidare stora krav på fysisk ansträngning vilket bolaget, med tanke på L.F:s yrkesskada, inte ansåg att denne borde utsättas för. Efter det att bolagets erbjudande om ett arbete som städare inte accepterats av L.F. och förbundet kom överläggningarna att inriktas på att finna en lösning innebärande att L.F. skulle lämna sin anställning mot att bolaget till honom utgav visst vederlag.

Vid överläggningen den 13 februari 1992 uppgav B.E. att L.F., för det fall bolaget haft rätt att säga upp denne, hade rätt till sex månaders uppsägningstid. B.E. uttryckte saken på det sättet att det under alla förhållanden skulle kosta bolaget 89 262 kr att bli av med L.F. B.E. angav därefter att L.F. mot ett vederlag om 270 000 kr, motsvarande ungefär tre gånger det tidigare angivna beloppet, skulle vara beredd att lämna sin anställning. VF:s ombudsman K-E.N. utgick från att i beloppet 89 262 kr ingick sex månaders uppsägningslön samt intjänad semesterersättning fram till den 14 februari 1992. K-E.N. kände dock inte till hur B.E. räknat fram beloppet.

K-E.N. lämnade budet vidare till arbetsgivarsidans förhandlingsgrupp och bad därvid bolagets ekonomichef, J-E.B., att kontrollera om den av B.E. angivna beräkningen kunde vara korrekt. J-E.B. svarade att beräkningen i stort sett stämde. Samtliga närvarande på arbetsgivarsidan utgick från att beloppet 89 262 kr avsåg lön under sex månader samt intjänad semesterersättning avseende tiden fram till den 14 februari 1992.

Diskussionerna på arbetsgivarsidan övergick därefter till att enbart gälla storleken på det förslag till vederlag som skulle lämnas som motbud till L.F. Någon diskussion om vad som ingick i beloppet 89 262 kr fördes inte, varken inom arbetsgivarsidans förhandlingsgrupp eller mellan parterna. L.F. accepterade motbudet om 150 000 kr varefter överenskommelsen upprättades av arbetsgivarsidan och underskrevs av L.F. och av bolagets företrädare.

Grunderna för arbetsgivarparternas bestridande kan sammanfattas enligt följande. Överenskommelsens ordalydelse innebär att L.F. saknar grund för sitt krav. Av punkten 5 och punkten 2 i överenskommelsen följer att L.F. avsagt sig alla krav mot bolaget utöver de som uttryckligen angetts i överenskommelsen. Uttrycket lön avser endast lön och inte andra avlöningsförmåner såsom semesterersättning. Denna tolkning vinner stöd av det förhållandet att arbetstagarsidans ursprungliga krav, enligt arbetsgivarsidans mening, även innefattade intjänad semesterersättning fram till den 14 februari 1992. Det ligger i linje härmed att anse att även det slutligt antagna beloppet om 150 000 kr innefattade semesterersättning fram till nämnda datum. När det gäller förbundets andra grund för käromålet anförs följande. Arbetsgivarsidan var vid överläggningarna i god tro när det gäller frågan om intjänad semesterersättning omfattades av överenskommelsens reglering. Genom B.E:s beräkning bibringades arbetsgivarsidan uppfattningen att det presenterade beloppet avsåg även intjänad semester fram till den 14 februari 1992. Någon anledning för arbetsgivarsidan att upplysa motsidan om sin uppfattning i detta avseende kunde därför inte föreligga. Det var snarast så att L.F., som var den ende som vid tillfället i detalj kände till omfattningen av innestående semesterersättning, borde ha klargjort för arbetsgivarsidan att krav av detta slag enligt hans uppfattning skulle falla utanför överenskommelsen.

Förbundet

Det är möjligt att B.E. till K-E.N. angav beloppet 89 262 kr. B.E. kan dock inte minnas hur han räknade fr m denna summa. Avsikten med angivandet av ett belopp var endast att ge en ungefärlig bild av bolagets kostnader för L.F. under en sexmånadersperiod.

Domskäl

Överenskommelsen den 13 februari 1992 mellan bolaget och L.F. innebar att L.F:s anställning hos bolaget skulle upphöra med utgången av påföljande dag och att bolaget skulle betala lön till och med samma dag samt dessutom utge ett vederlag om 150 000 kr. Tvisten gäller om L.F. har rätt att utöver vederlaget uppbära den vid anställningens avslutande innestående semesterersättningen. Denna uppgick till 33 308 kr.

Arbetsdomstolen går först in på frågan hur överenskommelsens ordalydelse är att uppfatta i det omtvistade hänseendet.

I överenskommelsen är det främst punkten 2 och punkten 5 första stycket som har intresse i detta sammanhang. I punkten 2 anges att bolaget betalar lön till och med den 14 februari 1992 och att L.F. dessutom erhåller ett vederlag om 150000 kr. Punkten 5 första stycket innehåller att L.F. i och med överenskommelsen inte har några ytterligare ekonomiska eller andra krav gentemot bolaget.

Vid en bedömning enbart efter ordalagen kan ligga nära till hands att uppfatta punkten 5 första stycket på det sättet att L.F. i och med överenskommelsen inte har rätt till någon ytterligare ekonomisk ersättning utöver vad som följer av själva överenskommelsen. Efter ordalagen skulle detta kunna innebära att vad L.F. kan göra anspråk på är vad som i punkten 2 betecknas som "lön" och "vederlag". Avgörande blir i så fall huruvida den innestående semesterersättningen kan anses vara innefattad i uttrycket "lön till och med 1992-02-14" i punkten 2. Ordet lön kan inte anses ha någon alldeles entydig innebörd i det allmänna språkbruket. Nära till hands ligger att uppfatta ordet på det sättet att det betyder det kontantbelopp som en arbetstagare periodvis uppbär såsom anställd, d.v.s. den betydelse ordet har i ordsammansättningar som timlön eller månadslön. Ges ordet lön en sådan innebörd, har L.F. efter ordalagen inte rätt till den innestående semesterersättningen. Det kan emellertid inte anses oförenligt med vanligt språkbruk att uppfatta uttrycket lön såsom innefattande även annan ekonomisk ersättning som en anställd uppbär för utfört arbete (jfr exempelvis uttryck som löneuppgift eller löneförmåner). Viss grund för att uppfatta ordet på detta sätt kan föreligga i varje fall när det som i detta fall är fråga om det slutlönebelopp som en arbetstagare uppbär när han eller hon slutar sin anställning. Om uttrycket "lön till och med 1992-02-14" i punkten 2 uppfattas i enlighet med det sist anförda, har L.F. efter överenskommelsens ordalag rätt till den innestående semesterersättningen.

Det förda resonemanget leder till att arbetsdomstolen inte finner det vara möjligt att med utgångspunkt från överenskommelsens innehåll dra någon säker slutsats i frågan om L.F:s rätt till innestående semesterersättning. övervägande skäl kan vid en bedömning efter ordalagen tala för att L.F. har rätt till - utöver vederlaget - endast den intjänade "ordinarie" lönen. Men detta kan, med den föreliggande formuleringen, inte anses tydligt framgå av överenskommelsens innehåll. Skäl kan som framgår av vad som förut anförts åberopas för att i stället uppfatta punkten 2 på det sättet att L.F. har rätt att utöver vederlaget uppbära de löneförmåner som innestår den 14 februari 1992, d.v.s. även innestående semesterersättning.

Vad som nu har anförts om överenskommelsens innehåll skall i det följande ställas samman med vad som i målet har framkommit i övrigt av betydelse för tolkningen av överenskommelsen. I första hand kommer därvid i fråga omständigheter kring tillkomsten av överenskommelsen.

I detta hänseende har förebringats muntlig bevisning från båda partssidor. På förbundets begäran har L.F. hörts under sanningsförsäkran samt vittnesförhör hållits med förbundsombudsmannen B.E. och avdelningsombudsmannen K.K. På arbetsgivarparternas begäran har vittnesförhör ägt rum med ombudsmannen K-E.N. L.F., B.E. och K.K. har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad förbundet har anfört i sin sakframställning. K-E.N. har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad arbetsgivarparterna har anfört i sin sakframställning.

Samtliga hörda personer har uppgett att frågan om L.F:s innestående semesterersättning över huvud taget inte var föremål för diskussion mellan parterna.

B.E. har bland annat berättat att han översiktligt beräknade bolagets kostnader för L.F:s anställning under en sex månader lång uppsägningstid, varvid han angav det ungefärliga beloppet 90 000 kr samt att han vid denna beräkning inte beaktade semesterersättning intjänad före dagen för parternas överläggning den 13 februari 1992. Från denna utgångspunkt angav B.E. att L.F. borde erhålla ett belopp av 270 000 kr. Enligt B.E. avsåg diskussionen endast frågan om storleken av det avgångsvederlag som bolaget skulle utge för att L.F. frivilligt skulle lämna sin anställning med omedelbar verkan.

K-E.N. har bland annat berättat att B.E. för honom angav det exakta beloppet 89 262 kr och att K-E.N. uppfattade detta såsom avseende sex månaders lön jämte intjänad semesterersättning fram till den 14 februari 1992. K-E.N. har vidare uppgett att B.E. uttryckte saken på det sättet att beloppet var vad L.F. "under alla förhållanden kostade bolaget". B.E:s uttalande medförde, enligt K-E.N., att arbetsgivarsidan i de fortsatta diskussionerna utgick från att utgångspunkten för arbetstagarsidans beräkningar var sex månaders lön och innestående semesterersättning. K-E.N. har vidare bekräftat att han inte frågade B.E. hur denne räknat fram beloppet. Diskussionen kom, enligt K-E.N., att inriktas på att nå fram till ett belopp som skulle kunna ligga till grund för en uppgörelse innebärande att L.F. med omedelbar verkan lämnade sin anställning.

Anledning föreligger att först ställa frågan huruvida B.E. genom vad han yttrade i anslutning till att han framförde arbetstagarsidans utgångsbud gav arbetsgivarsidan anledning att utgå från att det belopp som diskuterades mellan parterna skulle innefatta den innestående semesterersättningen.

Enligt arbetsdomstolens mening måste visserligen antas att B.E. verkligen nämnde beloppet 89 262 kr såsom vad L.F. "under alla förhållanden skulle kosta bolaget". Av vikt är dock att B.E. inte angav att beloppet innefattade den innestående semesterersättningen och inte heller på annat sätt upplyste om hur beloppet beräknats.k-E.N. frågade inte heller om detta. Under dessa omständigheter kan inte anses att arbetsgivarsidan på grund av vad B.E. yttrade haft anledning att utgå från att det ersättningsbelopp som diskuterades mellan parterna skulle innefatta innestående semesterersättning.

Av vikt blir i stället hur arbetsgivarsidans bud om 150000 kr, såsom det uttrycktes i den av arbetsgivarsidan formulerade avtalstexten, var att uppfatta från arbetstagarsidan. När budet presenterades angavs inte att beloppet innefattade även innestående semesterersättning. Detta är värt att särskilt uppmärksamma i belysning av att den innestående semesterersättningen inte diskuterats mellan parterna och att det inte framgick av omständigheterna att ersättningen på något sätt var tvistig. Vidare bör pekas på det i överenskommelsetexten använda uttrycket vederlag. Detta var ägnat att bidra till att föra tanken i den riktningen att vederlagsbeloppet skulle utgöra ersättning för vad som så att säga var L.F:s prestation vid överenskommelsetillfället, nämligen att han lämnade anställningen med omedelbar verkan. Såsom förut har utvecklats kan inte av själva överenskommelsetexten i övrigt tydligt utläsas att L.F. inte skulle ha rätt till den innestående semesterersättningen. Sammantaget var omständigheterna sådana enligt arbetsdomstolens bedömande att arbetstagarsidan får anses ha haft fog för att uppfatta överenskommelsetexten så att rätten till innestående semesterersättning inte skulle påverkas.

Följande omständigheter bör tillmätas särskild betydelse vid det slutliga ställningstagandet i tvisten. En tolkning av den träffade överenskommelsen i enlighet med arbetsgivarsidans ståndpunkt skulle innebära att L.F. hade eftergivit sin på lag och kollektivavtal grundade rätt till intjänad semesterersättning. Detta skulle ha skett utan att frågan om rätten till sådan ersättning över huvud taget nämnts mellan parterna och utan att överenskommelsen ger klart vid handen att en sådan eftergift från L.F:s sida var åsyftad.

Arbetsdomstolen kommer vid ett samlat övervägande till uppfattningen att överenskommelsen inte innebär att L.F. avstod från den innestående semesterersättningen. Detta betyder att förbundets talan skall bifallas och bolaget förpliktas att till L.F. utge det yrkade beloppet jämte ränta.

Vid denna utgång skall arbetsgivarparterna förpliktas att ersätta förbundet för rättegångskostnader.