AD 1994 nr 12

Parter:

Svenska Livsmedelsarbetareförbundet; Livsmedelsbranschens Arbetsgivareförbund; Hemglass Sverige Aktiebolag

Nr 12

Svenska Livsmedelsarbetareförbundet

mot

Livsmedelsbranschens Arbetsgivareförbund och Hemglass Sverige Aktiebolag i Strängnäs.

1 BAKGRUND

Mellan Livsmedelsbranschens Arbetsgivareförbund och Svenska Livsmedelsarbetareförbundet gäller kollektivavtal om bl.a. allmänna anställningsvillkor. Hemglass Sverige AB är genom medlemskap i arbetsgivareförbundet bundet av kollektivavtalet.

Bolaget har cirka 170 anställda, varav 50 är tjänstemän. Av tjänstemännen är ungefär tio elektriker, kyltekniker och förmän. Bolaget tillverkar glass vid en fabriksanläggning i Strängnäs. Verksamheten i Strängnäs är uppdelad i ett mixeri och en produktionsavdelning.

Verksamheten i mixeriet sker i ett trevåningshus med trappor mellan våningarna. Mixeriet ligger i anslutning till produktionsavdelningen, men vissa av mixeriets tankar är belägna i produktionsavdelningen. De anställda kommer upp på mixeriets rörkonstruktioner och tankar genom att använda stegar. I mixeriet arbetar man både med påfyllning av glassråvaror och övervakning.

Produktionsavdelningen är uppbyggd kring åtta sk. linjer där de anställda arbetar med tillverknings- och förpackningsmaskiner. Dessa maskiner är upphöjda från golvet och sköts från plattformar till vilka man kommer via små trappor. Plattformar och trappor är gjorda av metall. Golvet i anläggningen består av kakelplattor som vid rengöring begjuts med vatten. Arbetet består i övervakning, skötsel och påfyllning av maskinerna. Arbetet sker huvudsakligen stående eller under förflyttning. En position per linje är sittande, medan övriga positioner är gående, stående och sittande. De anställda roterar mellan positionerna så att ingen skall arbeta på samma position längre än 15 minuter. De sittande positionerna upptar en och en halv till tre timmar per arbetsdag, resten av arbetstiden avser övriga positioner.

P.E. är född 1961 och medlem av Livsmedelsarbetareförbundet. Han har en medfödd ortopedisk sjukdom. Enligt intyg den 10 maj 1993 av överläkaren vid ortopediska kliniken vid Mälarsjukhuset i Eskilstuna, L-G.B., består P.E:s sjukdom i "multipla kongenitala förändringar med fibulaaplasi vänster underben, förändringar i vänster fot, kongenitalt kort femur på höger sida, samt dysplastisk höftled, höger sida". Detta innebär i korthet att P.E. bl.a. har en vänstersidig fotdeformitet, kort vänstersidigt lårben samt att höger höftled ligger grunt placerad. Han har arthros, dvs. broskförstöring, i högra höften.

P.E. anställdes hos bolaget år 1981 och började arbeta i produktionsavdelningen och övergick sedan till mixeriet. Den 19 augusti 1987 omplacerades han till produktionsavdelningen. Han drabbades vid denna tid av belastningssmärtor i ena höften. Under tiden den 29 september till 25 oktober 1987 var han på grund härav helt sjukskriven och blev från den 3 december 1987 halvt sjukskriven. Tiden den 20 september till den 13 november 1988 var han ledig för att genomgå ett arbetstest i AMS regi och var därefter åter halvt sjukskriven fram till den 21 augusti 1989. Fr.o.m. detta datum t.o.m. den 10 juni 1992 genomgick han i rehabiliteringssyfte gymnasiets fyraåriga tekniska utbildning på Komvux i Eskilstuna. Under denna period, i juli 1991, opererades han också i höger höftled. Efter avslutad utbildning erhöll han inget arbete. Han sökte sig då tillbaka till bolaget. Han hade semester mellan den 11 och 28 juni 1992 och återkom och arbetade hos bolaget den 29 och 30 juni 1992. Bolaget gav honom dock sistnämnda dag tjänstledigt p.g.a sjukdom. Mellan den 12 oktober och den 6 november 1992 hade han en praktikplats i en TV-affär. I början av december 1992 meddelade P.E. att han ville avbryta sin tjänstledighet. Den 22 december 1992 hölls ett möte med bolagets anpassningsgrupp vid vilket överenskoms att P.E. skulle söka arbetsprövning i ett företag utanför bolaget. Han arbetsprövade under en vecka från den 25 januari 1993 vid ett företag vid namn Larmcenter i Södertälje och fick sedan en provanställning i samma företag fram till den 30 juni 1993.

Den 26 januari 1993 varslade bolaget P.E. om uppsägning och hävdade med stöd av ett utlåtande den 20 januari 1993 av företagsläkaren M.E. att det inte var förenligt med 3 kap 2 § arbetsmiljölagen att låta honom återgå till arbete i tillverkningen. Han uppsades den 1 februari samma år på grund av personliga förhållanden med den 1 maj 1993 som sista anställningsdag. Han är sedan den 30 juni 1993 arbetslös.

Tvist har uppstått mellan parterna huruvida bolaget haft saklig grund enligt 7 § anställningsskyddslagen att säga upp P.E..

2 YRKANDEN M.M.

Livsmedelsarbetareförbundet har yrkat att arbetsdomstolen skall

1. ogiltigförklara uppsägningen av P.E.,

2. förplikta bolaget att till P.E. utge ekonomiskt skadestånd avseende löneförlust med 4 982 kr 94 öre för december 1992, 11 626 kr 86 öre för januari 1993, 6 090 kr 26 öre och 632 kr 70 öre för februari 1993, 1 616 kr 90 öre för mars 1993, 1 546 kr 60 öre för april 1993, 1 476 kr 30 öre för maj 1993, 913 kr 90 öre för juni 1993, 12 180 kr 52 öre för respektive juli, augusti och september 1993, 12 135 kr 99 öre för oktober 1993 samt 8 090 kr 66 öre för november 1993,

3. förplikta bolaget att till P.E. utge semesterersättning på det yrkade beloppet under punkten 2 med 14,2 procent fram till den 1 april 1993 och med 13,2 procent för tiden därefter jämte dröjsmålsränta enligt 6 § räntelagen fr.o.m. den sista i varje månad tills betalning sker, samt

4. förplikta bolaget att till P.E. utge allmänt skadestånd med 50 000 kr för brott mot anställningsskyddslagen jämte ränta enligt 6 § räntelagen fr.o.m. dagen för delgivning av stämning tills betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt samtliga yrkanden. De yrkade beloppen har vitsordats såsom i och för sig skäliga. Arbetsgivarparterna har för det fall att de skulle tappa målet yrkat att skadestånden skall jämkas.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Arbetsdomstolen har i beslut den 17 maj 1993 avslagit ett från arbetsgivarparternas sida framställt interimistiskt yrkande om upphörande av P.E:s anställning.

3 PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

3.1 LIVSMEDELSARBETAREFÖRBUNDET

3.1.1 Grunder för talan

Bolaget har inte haft saklig grund för sin uppsägning av P.E.. Det arbete P.E. har att utföra för bolaget har denne innehaft sedan år 1981 utan större problem. Hans hälsotillstånd är bättre nu än det var när han började hos bolaget. Anställningsavtalet är ett civilrättsligt avtal vari parterna åtar sig att tillhandahålla ömsesidiga prestationer, arbetstagaren sitt arbete och arbetsgivaren ersättning för det. Någon anmärkning mot P.E:s sätt att tillhandahålla sin prestation har inte anförts. Bolaget saknar rätt att avbryta ett anställningsförhållande vid sjukdom som inte påverkar arbetsprestationen. Bolaget har i sitt varsel hänvisat till arbetsmiljölagen. Denna lag, som är en allmän lag i förhållanden till anställningskyddslagens specialreglering, är inte tillämplig i detta fall. Vad som lagligen kan utgöra saklig grund för uppsägning är uttömmande reglerat i anställningsskyddslagen. Att arbetsgivaren inte anpassar sin arbetsmiljö, med följd att risk föreligger för de anställdas hälsa, utgör inte grund för uppsägning.

Bolaget har heller inte arbetsprövat P.E. och inte utfört någon omplaceringsutredning. Också på grund härav saknas saklig grund för uppsägning.

3.1.2 Omständigheterna

P.E. har en medfödd höftskada. Trots denna anställdes han av bolaget. Han var under tiden den 21 augusti 1989 till den 10 juni 1992 ledig för att med stöd av försäkringskassan genomgå en arbetsmarknadsutbildning. Sommaren 1991 opererades P.E. i höften. Operationens syfte var att förbättra höftfunktionen. Efter utbildningen erhöll inte P.E. något arbete inom det område han utbildat sig för. Han tog därför i mars 1992 kontakt med bolagets personalchef K.S. för att anhålla om viss obetald semester efter den 10 juni 1992 och om att sedan få återgå till arbetet. Han beviljades semestern och arbetade utan problem den 29 och 30 juni 1992. Den sistnämnda dagen kallades han in till personalchefen som förklarade att det inte var lämpligt att han arbetade kvar hos bolaget och att han skulle beviljas ledighet på grund av sjukdom under ett år. Anledningen till att han skulle ha ledigheten var att varken försäkringskassan eller bolaget ville betala sjukersättning till P.E. om denne återgick till arbetet och de gamla besvären skulle återkomma. Bolaget erbjöd honom därför tjänstledighet på grund av sjukdom. P.E. gick med på detta, då han inte ville bli av med sjukersättningen. Enligt förbundets mening finns det dock ingen grund att innehålla sjukersättning till P.E.. 3 kap. 8 § andra stycket lagen om allmän försäkring är över huvud taget inte tillämpligt då denna författning inte reglerar rätten till ersättning efter genomgången rehabiliteringsutbildning. Enligt förbundet gick därför P.E. med på tjänstledighet under felaktiga förutsättningar.

Under tjänstledigheten försökte P.E. få ett annat arbete inom det område han utbildat sig för, men misslyckades. Han begärde därför den 21 december 1992 att få avbryta sin tjänstledighet och återgå till arbetet hos bolaget. Bolaget förvägrade honom dock detta och det överenskoms istället, delvis under medverkan av bolaget, att han skulle genomgå en statligt finansierad provanställning. Han erhöll därefter en arbete hos ett larmbolag. Hans arbete bestod i att sätta upp larmcentraler och han kom att utföra ungefär samma arbete som en installationstekniker. Detta arbete var ur belastningssynpunkt arbetsammare än arbetet hos bolaget. Den 26 januari 1993 varslade bolaget P.E. om uppsägning under åberopande av 3 kap. 2 § arbetsmiljölagen. Varslet fullföljdes sedermera och han sades upp på grund av personliga förhållanden den 1 februari samma år.

Avgörande i tvisten är dels P.E:s handikapp, dels vilken betydelse detta har för hans arbete. Enligt förbundets mening stöder det läkarintyg som överläkare L-G.B. utfärdat den 10 maj 1993 att P.E. är fullt arbetsför. Att P.E. nu är mycket bättre beror på att den operation han genomgick sommaren 1991 gjort honom smärtfri. Hans nuvarande problem består i att hans rörlighet i höger ben är begränsad och att hans vänstra ben är kortare vilket leder till vissa problem vid arbete med fotpedal hos bolaget. Han klarar dock detta arbete med viss anspänning. De problem som finns i hans nuvarande arbete skulle lätt kunna åtgärdas av bolaget med några enkla åtgärder. Enligt Livsmedelsarbetareförbundet påverkar arbetet inte hans hälsa negativt och det kommer inte att tidigarelägga en eventuell operation av hans höftledsarthros. Det framgår av företagsläkaren M.E:s utlåtande den 16 september 1992 i arbetsskadeärende bl.a. att P.E:s besvär inte orsakats av arbetet och att arbetet inte heller påskyndat förloppet av denna sjukdom. Normala fysiska belastningar i det dagliga livet skulle lika gärna kunna vara orsaken till P.E:s besvär. Även en bilaga till arbetsskadeanmälan upprättad den 18 oktober 1991 av personalchefen K.S. styrker att bolaget tidigare har menat att arbetet inte har någon inverkan på hans skada. Enligt Livsmedelsarbetareförbundet är det arbete P.E. skulle utföra hos bolaget att anse som lättare industriarbete, där inga tunga lyft ingår. Det innehåller inga särskilda arbetsmoment som belastar höftlederna. P.E. skulle inte ha några svårigheter att utföra detta arbete.

3.2 Arbetsgivarparterna

3.2.1 Grund för talan

Bolaget har haft saklig grund för sin uppsägning av P.E., då denne av medicinska skäl inte kan utföra något arbete för bolaget utan hälsorisker. Vid bedömningen av huruvida bolaget haft saklig grund för uppsägningen skall följande omständigheter särskilt beaktas. Någon omplacering av P.E. har inte varit möjlig att genomföra. Att beakta är vidare att P.E. konsekvent vägrat att medverka till att ge bolaget underlag för en annan medicinsk bedömning än den företagsläkaren M.E. gjort. P.E. har vidare vid tidpunkten för uppsägningen erhållit möjlighet att arbetspröva i ett annat företag. Denna arbetsprövning har sedermera övergått i en provanställning vid samma företag. P.E. har över huvud taget fått all den hjälp och allt det stöd man rimligen kan begära av bolaget.

3.2.2 Omständigheterna

P.E. kom till bolaget år 1981. Bolaget hade måhända inte då fullt klart för sig hur allvarliga hans kroppsliga defekter var. Han började arbeta på produktions- avdelningen, där han var både effektiv och duktig. P.E. tillfrågades efter ungefär ett år om han ville övergå till mixeriet, vilket han accepterade. Han kom därefter att arbeta på mixeriet under flera år. Under denna period hade han ingen onormal sjukfrånvaro. Under det första halvåret 1986 började emellertid P.E. att få svårigheter att orka med sitt arbete och hans sjukfrånvaro ökade under denna tid till 13 procent. P.E:s problem blev för bolaget gradvis uppenbara. I början av år 1987 aktualiserades av den dåvarande företagsläkaren T.S. frågan om P.E:s arbete i mixeriet verkligen var lämpligt för honom med hänsyn till hans hälsotillstånd. På företagsläkarens begäran hölls den 20 mars 1987 en förhandling med Livs-klubben i bolaget i frågan. Man överenskom då att P.E. skulle omplaceras. Saken rann dock ut i sanden då företagsläkaren ville avvakta och P.E. av andra skäl var frånvarande under sommaren.

I augusti 1987 lades produktionen i mixeriet om från skift till dagtid, vilket fick till följd att produktionen minskades och att en av de anställda blev övertalig. Denne anställde skulle omplaceras. Det blev för bolaget naturligt att välja P.E., trots att denne inte hade den kortaste anställningstiden, dels eftersom han kunde sköta produktionsanläggningens maskiner, dels på grund av hans hälsotillstånd. En förhandling i frågan hölls den 19 augusti 1987. Som orsak till omplaceringen angavs då arbetsbrist men givetvis fanns också med i bilden P.E:s hälsotillstånd.

T.S. var dock bekymrad för P.E:s hälsa vilket framgår av T.S:s brev till bolagets dåvarande personalchef den 29 september 1987. T.S. bedömde det som svårt för P.E. att komma åter i arbete hos bolaget med tanke på hans besvär. T.S. föreslog ett möte med bolagets anpassningsgrupp och att arbetsförmedling och försäkringskassa skulle kallas till mötet. P.E. var vid denna tid av T.S. helt sjukskriven, men blev senare halvt sjukskriven. Vid anpassningsgruppens möte den 3 december 1987 deltog bl.a. företagshälsovården, Livsmedelsarbetareförbundet, SIF-klubben och bolaget. Det konstaterades vid detta möte att P.E., enligt företagsläkaren, hade bestående skador i höften och på grund därav belastningssmärtor i benen. Vidare konstaterades att P.E. inte kunde arbeta heltid och att det inte fanns något lämpligt arbete för honom hos bolaget. P.E. skulle därför fortsätta att vara sjukskriven i samma omfattning som tidigare. P.E. arbetade under och efter denna tid mycket oregelbundet och var ofta helt frånvarande. Den 20 september 1988 fick P.E. ledigt för att genomgå tester i AMS regi. Syftet var att man skulle ta reda på vilka alternativa arbeten och utbildningar P.E. skulle passa bäst för. Redan då hade man siktet inställt på att P.E. skulle omskolas till något lämpligare arbete på sikt. Efter testperioden var P.E. åter halvt sjukskriven. Under sin studietid vid Komvux opererades P.E. år 1991. Han inlämnade den 9 oktober 1991 en anmälan om arbetsskada. I sin anmälan uppgav P.E. att skadan hade visat sig i mars 1987 och bestod av förslitning av fot och höft. Vid denna tid bedömde P.E. att han fått sina skador av det tunga arbetet i mixeriet. Företagsläkaren M.E. bedömde emellertid i sitt utlåtande den 16 september 1992 att P.E:s smärtor inte orsakats av hans arbete. Detta utlåtande avsåg dock endast tiden före år 1987.

När P.E. avslutat sin Komvux-utbildning den 10 juni 1992 bedömde försäkringskassan honom som färdigrehabiliterad och ansåg att han skulle söka arbete inom det område inom vilket han hade utbildat sig. Kassan hade muntligen till bolaget bekräftat att sjukersättning inte skulle utgå om P.E. återgick till arbetet hos bolaget och de tidigare besvären återkom.

Bolaget blev överraskat när P.E. återkom efter tre års bortavaro. Personalchefen K.S. delgav P.E. bolagets uppfattning att bolaget på grund av P.E:s hälsa inte kunde ta på sitt ansvar att låta honom återgå i arbete med de risker det skulle innebära. Efter diskussioner överenskoms att P.E. skulle beviljas tjänstledighet för sjukdom för tiden den 30 juni 1992 till den 30 juni 1993. Att P.E. inte blev sjukskriven berodde bl.a. på att företagsläkaren M.E. inte var beredd att sjukskriva P.E. då denne fick anses färdigrehabiliterad. P.E. ångrade sig efter en tid och ville avbryta sin tjänstledighet. Ett nytt möte med anpassningsgruppen hölls den 22 december 1992, där bl.a. en vägledare från ett till arbetsförmedlingen anknutet bolag vid namn Arbetslivstjänster var närvarande. Bolaget stod för kostnaderna att låta Arbetslivstjänster medverka. Vid mötet överenskoms att Arbetslivstjänster med arbetsförmedlingens hjälp skulle försöka hitta en lämplig arbetsprövning till P.E.. Målsättningen var att hitta en lösning utanför bolagets verksamhetsområde, då det inte fanns några lämpliga arbeten inom bolaget. En arbetsprövning på en larmfirma i Södertälje ordnades också åt P.E. och samhället stod för kostnaderna. Bolaget ansåg sig efter detta ha gjort allt som rimligen kunde begäras för att uppfylla sitt rehabiliteringsansvar. Med stöd av företagsläkaren M.E:s läkarutlåtande den 20 januari 1993 bedömde bolaget det som uteslutet att låta P.E. återgå till sitt arbete. I utlåtandet bedömde M.E. att det inte var lämpligt av medicinska skäl för P.E. att återgå till arbetet. En återgång till arbetet skulle kunna innebära en risk för tidigareläggande av ytterligare operativa åtgärder. Bolaget ansåg att detta utlåtande hade stor tyngd, då M.E. kände till både bolaget och P.E.. Det fanns för bolaget ingen annan rimlig lösning än att avsluta anställningsförhållandet. Det bör påpekas att bolaget vid den centrala förhandlingen den 16 mars 1993 samt vid den muntliga förberedelsen i målet erbjudit P.E. att återgå i arbete om han underkastade sig en förnyad läkarundersökning av opartisk läkare. P.E. har dock vägrat detta.

Vad gäller själva arbetet har arbetsinspektionen krävt att de anställda i produktionsanläggningen roterar. För att systemet skall fungera måste alla anställda kunna delta i rotationen. Ofta kan lägen uppstå då det är bråttom att åtgärda vissa inträffade incidenter för att maskinerna inte skall stanna. Både trappor och golv kan vara hala på grund av vattenbegjutning. Enligt bolaget är arbetet på mixeriet mest ergonomiskt påfrestande. Den anställde har där att röra sig mellan våningsplanen i trappor och måste dessutom kunna klättra på tankar, rörkonstruktioner och stegar.

Vad gäller omplaceringsfrågan har denna diskuterats kontinuerligt. Bolaget har ett 50-tal tjänstemän anställda. P.E. torde med sin tekniska utbildning vara mest lämpad för ett tekniskt tjänstemannaarbete. Dessa arbeten är dock i sig mera påfrestande än arbetet i produktionen. Bolaget har också sagt upp personal och har under år 1993 i praktiken haft anställningsstopp. På tjänstemannasidan har personalen minskats vad gäller produktion. Vad gäller marknadssidan saknar P.E. alla kvalifikationer för dessa arbeten. Några vakanser finns heller inte.

3.3 LIVSMEDELSARBETAREFÖRBUNDET

Vad gäller det förhållandet att P.E. vägrat att underkasta sig en förnyad läkarundersökning kan följande anföras. P.E. har konsulterat sin behandlande läkare, L-G.B., som sagt till honom att det inte finns något hinder för honom att återgå till arbetet hos bolaget. L-G.B. har sedermera utfärdat ett läkarutlåtande som utvisar att han står för denna ståndpunkt. P.E. har meddelat bolaget detta.

4 DOMSKÄL

4.1 Tvisten m.m.

P.E. lider av en medfödd ortopedisk sjukdom. Han anställdes hos bolaget år 1981. Efter några år drabbades P.E. av belastningssmärtor i ena höften vilka fick till följd att han blev sjukskriven för längre tidsperioder. P.E. har sedermera genomgått en teknisk rehabiliteringsutbildning för att söka erhålla arbete utanför bolaget. Då han inte lyckades få något arbete efter utbildningen och då han efter en operation 1991 upplevt sig vara smärtfri har han önskat återgå i arbete hos bolaget. Bolaget har emellertid, med hänvisning till P.E:s hälsa, vägrat att låta P.E. återuppta arbetet hos bolaget. Bolaget har samtidigt sagt upp P.E. med hänvisning till personliga förhållanden.

En grundläggande tvistefråga i målet gäller huruvida saklig grund för uppsägning kan anses föreligga enligt 7 § anställningsskyddslagen, med hänsyn till de hälsorisker P.E. skulle utsätta sig för om han återgick till arbetet hos bolaget. Bolaget har anfört att en återgång till arbetet hos bolaget innebär en risk för att P.E. skulle få höftoperera sig tidigare än annars. En andra tvistefråga gäller huruvida bolaget har brustit i sin skyldighet att söka omplacera P.E. till annat arbete hos sig.

4.2 Har bolaget haft saklig grund för sin uppsägning av P.E.?

Arbetsdomstolen har i tidigare domar haft att ta ställning till uppsägning av arbetstagare som lidit av sjukdom (se t.ex AD 1978 nr 139 och 1979 nr 67). Domstolen har funnit att regeln i anställningsskyddslagen rörande saklig grund för uppsägning innebär ett principiellt förbud för arbetsgivare att säga upp arbetstagare på grund av sjukdom. En uppsägning av detta skäl kan endast godtas i vissa undantagsfall. Ett sådant undantagsfall är t.ex. om arbetstagarens arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt så att arbetstagaren inte längre kan förväntas utföra något arbete av värde för arbetsgivaren.

Särskiljande för detta mål är att bolaget som saklig grund för att skilja P.E. från hans anställning endast åberopat att risker för P.E:s hälsa föreligger vid en återgång till arbetet. De hälsorisker bolaget synes göra gällande består i de risker som är knutna till att P.E. kan behöva tidigarelägga operativa ingrepp i höften. Bolaget har inte ens påstått att P.E:s nuvarande sjukdomstillstånd är sådant att det skulle begränsa hans arbetsförmåga eller innebära andra olägenheter för bolaget om P.E. skulle återgå till arbetet. Enligt domstolens mening bör frågan om uppsägning på grund av sjukdom som inte påverkar arbetsgivarens verksamhet bedömas än mer restriktivt. Endast i yttersta undantagsfall torde enbart faran för en arbetstagares hälsa kunna accepteras som argument från arbetsgivarens sida i en uppsägningstvist.

Fråga i målet är då om de framtida hälsorisker för P.E. vid en återgång till arbete hos bolaget är sådana att de kan anses utgöra saklig grund för uppsägning.

Den utredning som föreligger i målet beträffande de hälsorisker P.E. kan löpa vid tidigarelagda operativa ingrepp är huvudsakligen de uppgifter som P.E. och de två läkarna, J.E. och M.E., lämnat vid huvudförhandlingen. Även viss skriftlig bevisning har betydelse.

P.E. har anfört bl.a. följande. Han har genom sitt handikapp i höger höft och vänster ben och fot något nedsatt rörelsefrihet. Under åren 1981-86/87 arbetade han hos bolaget utan problem. Han fick därefter sådan smärta i höften att han var tvungen att sjukskriva sig. Operationen år 1991 gjorde honom emellertid smärtfri och hans arbetsförmåga är nu minst lika god som när han började hos bolaget. Hans behandlande läkare hade inga synpunkter när han avsåg att åter börja hos bolaget. Det finns i sig alltid en risk att smärtan i höften kan återkomma, t.ex om han börjar arbeta igen hos bolaget. Han hade dock inga problem att arbeta den 29 och 30 juni 1992. Bolaget har också på en av packningsmaskinerna i produktionsavdelningen bytt en fotpedal mot en handkontroll samt i övrigt ändrat en del produktionsutrustning, vilket inneburit att en del arbetsamma arbetsmoment försvunnit. Den operation han kan behöva genomgå skulle avse att sätta in en konstgjord höftled och eliminera ett eventuellt nytt värktillstånd. Situationen på arbetsmarknaden är sådan att han vill arbeta hos bolaget. Hans mål är ändock att skaffa sig ett arbete som passar hans tekniska utbildning.

J.E. har bl.a. anfört följande. Han är läkare men för närvarande inte en behandlande sådan och inte någon ortoped. De senaste tio åren har han arbetat på LO-Rättsskydd och bistått arbetsskadeenhetens handläggare. P.E. har artros, dvs. en förstöring av brosket i höger höftled, vilket ger minskad rörlighet och kan ge smärta. På P.E. syns det som en hälta och balanssvårigheter vad gäller vänster ben. Frågan huruvida belastning påverkar artrosen är kontroversiell. Medicinvetenskapen kan sägas vara uppdelad i två läger, ortopedi och arbetsmedicin, där de verksamma inom arbetsmedicinen, dit han själv räknar sig, anser att belastning har en betydelse därvidlag. Forskningen har visat att det finns ett samband mellan vissa tyngre yrken, som lant- och byggnadsarbetare, och artros.Till de lågexponerade yrkena hör bl.a. mejeriarbete till vilket P.E:s arbete hos bolaget får räknas. Endast lätt belastning på nedre extremiteterna och höftlederna förkommer vid arbete hos bolaget. Enligt hans mening kan det arbete som utförs hos bolaget beskrivas just som L-G.B. anför i sitt intyg, lätt stående, gående och med inslag av sittande moment. När det gäller höftleden kan han inte se annat än att arbetet hos bolaget medför närmast optimal rörlighet för P.E.. Det anses av läkare att en konstgjord höftled endast i nödfall bör opereras in på patienter som är yngre än 40 år, då man inte är säker på att dagens proteser håller. För P.E:s del skulle en sådan operation äga rum tidigast år 2001, men osäkerheten att bedöma detta är stor. En tidigareläggning av en sådan operation kan ha negativa konsekvenser för en patient, då patienten kan gå miste om nyare teknologi vad gäller proteser som kommer fram efter operationen. En tidig operation kan emellertid också vara positiv i den bemärkelsen att patienten ges möjlighet att leva ett rörligare liv, vilket ger lägre vikt och mindre blodfetter och därför mindre risk för hjärtinfarkt. Att vänta med operationen kan å andra sidan innebära risker för hjärt- och lungkomplikationer. Han kan inte uttala sig om en framtida höftledsoperation på P.E. är ofrånkomlig. Rimligtvis torde inte alla drabbade patienter behöva genomgå denna.

M.E. har anfört bl.a. följande. Han är företagsläkare bl.a. för bolaget och sysselsätter sig huvudsakligen med rehabiliteringsärenden. Han har inte ortopedisk kompetens. Han känner väl till det arbete som utförs hos bolaget och har träffat P.E. ett stort antal gånger. Det arbete som utförs hos bolaget är inte lätt gående, stående och med inslag av sittande arbetsmoment. Vad gäller produktionsavdelningen så är det framför allt skuldror och axlar som belastas. Arbetet på denna avdelning är processtyrt och kan inte anses lätt. Arbetet i mixeriet är det tyngsta hos bolaget och ställer hårda krav på alla kroppsdelar. Endast unga män orkar arbeta där. Alla operationer innebär en risk. Vad gäller risken med att tidigarelägga en höftledsoperation, så har han talat med L-G.B. och även med läkare på akademiska sjukhuset i Uppsala. Dessa har upplyst honom om att en tidigareläggning av en operation är skadlig eftersom en protes endast håller ett visst antal år och därefter måste bytas ut. Man kan emellertid inte göra om höftledsoperationen hur många gånger som helst eftersom den benmassa som protesen skall fästas i minskar för varje operation. Man bör absolut söka undvika att operera någon som är yngre än 40 år. Läkarutlåtandet av den 16 september 1992 var ett svar på en fråga från försäkringskassan om arbetsskada och avsåg endast förfluten tid. Innan han avgav utlåtandet av den 20 januari 1993 till bolagets anpassningsgrupp hade han en telefonkontakt med L-G.B.. Sedan han orienterat denne om hur arbetet hos bolaget bedrevs beträffande vissa arbetsmoment, uppgav L-G.B. att det var olämpligt för P.E. att arbeta hos bolaget. L-G.B. ansåg att P.E:s missbildning var allvarlig. Det fanns en stor risk för en tidigareläggning av en höftledsoperation om P.E. utsattes för olämplig belastning. L-G.B:s uppfattning styrkte honom i hans uppfattning att arbetet var olämpligt för P.E.. Vad som kan upplevas arbetsamt av P.E. i arbetet i processavdelningen är främst de hala golven, arbetet på plattformarna samt det faktum att arbetet är processtyrt. Det möter i och för sig inga hinder att P.E. på kort sikt går tillbaka till arbetet hos bolaget, riskerna för en tidigareläggning av ett operativt ingrepp finns på längre sikt. Den höftledsoperation P.E. genomgått håller, med den teknik som använts, som bäst i ungefär tio år; vid olämplig belastning betydligt kortare tid, kanske två år. Läkare har i sig endast ett informationsansvar medan patienten ytterst ansvarar för sin egen hälsa. Syftet med att hindra P.E. att återgå i arbete hos bolaget är dock att så länge som möjligt skydda honom från en höftledsoperation.

Av läkarutlåtande av M.E., daterat den 16 september 1992, framgår bl.a. att M.E. inte ansåg att P.E:s besvär orsakats av arbetet. Inte heller ansåg han arbetet ha påskyndat sjukdomsförloppet. Av M.E:s utlåtande av den 20 januari 1993 framgår bl.a. att M.E. ansåg att P.E. inte borde återgå till arbetet hos bolaget av medicinska skäl. En återgång skulle kunna innebära en tidigareläggning av operativa åtgärder. Ställningstagandet var förankrat hos L-G.B.. L-G.B. har i ett eget intyg den 10 maj 1993 anfört att P.E. mycket väl kan klara av ett lättare gående och stående arbete med inslag av sittande arbetsmoment.

Som ovan nämnts är domstolens inställning till att sjukdom skulle kunna utgöra saklig grund för uppsägning restriktiv. Bolaget, som har bevisbördan för att saklig grund för uppsägning föreligger, har i detta fall endast anfört den uppsägningsgrunden att en återgång till arbetet skulle innebära en risk för att operativa ingrepp i höften skulle behöva tidigareläggas.

Domstolen konstaterar först att P.E:s påstående att han efter operationen år 1991 inte längre besväras av smärta inte har ifrågasatts i målet. Det synes vidare vara ostridigt att P.E. när han tidigare varit smärtfri utfört arbetet hos bolaget utan problem under åtskilliga år. Vidare är att beakta att P.E. enligt egen uppgift har som mål att söka sig till ett arbete som passar den tekniska utbildning han numera har. Den tid som arbetet hos bolaget skulle avse får därför antas vara begränsad.

Den bevisning som förebringats i målet vad gäller de hälsorisker en eventuell tidigareläggning av ett operativt ingrepp i höften skulle innebära för P.E. är i vissa delar motsägelsefull. Utredningen ger enligt domstolens mening inga säkra belägg för att P.E., vid en återgång till arbete hos bolaget, under de närmaste åren riskerar att genomgå en höftledsoperation. Inte heller har framkommit att en tidigarelagd operation tveklöst skulle vara negativ för P.E..

Arbetsdomstolen finner vid en samlad bedömning att den hälsorisk bolaget ansett utgöra skäl för att skilja P.E. från hans anställning inte utgör saklig grund för uppsägning enligt anställningsskyddslagen. Käromålet skall därför bifallas.

Arbetsdomstolen saknar vid sådant förhållande anledning att pröva huruvida bolaget brustit i sin skyldighet att söka omplacera P.E. till annat arbete hos sig.

4.3 Skadestånd

Bolaget har genom uppsägningen brutit mot 7 § anställningsskyddslagen och är därmed enligt 38 § första stycket samma lag skyldig att utge skadestånd till P.E. för den ekonomiska skada som han lidit till följd av uppsägningen. Bolaget har inte anfört något som utgör skäl för jämkning av yrkade belopp. Om beloppen i sig råder ingen tvist.

Bolaget är vidare enligt 38 § andra stycket anställningsskyddslagen skyldigt att utge allmänt skadestånd till P.E. för den kränkning han har åsamkats genom den lagstridiga uppsägningen. Emellertid finner domstolen, med hänsyn dels till att bolaget otvivelaktigt verkat seriöst för att finna en rimlig lösning för P.E., dels till den svårbedömda situationen, skäligt att detta skadestånd helt skall bortfalla.

4.4 Rättegångskostnader

Livsmedelsarbetareförbundet och arbetsgivarparterna har båda vunnit och tappat i arbetsdomstolen. Vad Livsmedelsarbetareförbundet har tappat utgör dock endast en mindre del varför arbetsgivarparterna har att ersätta Livsmedelsarbetareförbundet dess rättegångskostnader. Arbetsgivarparterna har inte haft någon erinran mot yrkat belopp. Arbetsdomstolen har uppfattat Livsmedelsarbetareförbundets kostnadsyrkande i enlighet med punkt 3 i domslutet.

5 DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen förklarar uppsägningen av P.E. ogiltig.

2. Hemglass Sverige AB förpliktas att till P.E. utge ekonomiskt skadestånd med 4 982 kr 94 öre för december 1992, 11 626 kr 86 öre för januari 1993, 6 090 kr 26 öre och 632 kr 70 öre för februari 1993, 1 616 kr 90 öre för mars 1993, 1 546 kr 60 öre för april 1993, med 1 476 kr 30 öre för maj 1993, 913 kr 90 öre för juni 1993, 12 180 kr 52 öre för respektive juli, augusti och september 1993, 12 135 kr 99 öre för oktober 1993 samt 8 090 kr 66 öre för november 1993. På beloppen skall dels utgå semesterersättning med 14,2 procent fram till den 1 april 1993 och med 13,2 procent på för tiden därefter, dels dröjsmålsränta enligt 6 § räntelagen fr.o.m. den sista i varje månad.

3. Livsmedelsbranschens Arbetsgivarförbund och Hemglass Sverige AB förpliktas att med hälften var ersätta Svenska Livsmedelsarbetareförbundet dess rättegångskostnad med fyrtioåttatusensjuttiofyra (48 074) kr, varav 41 426 kr för arvode, jämte ränta på det förstnämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för dom till dess betalning sker. I ersättningen ingår mervärdeskatt med 8 463 kr.

Dom 1994-02-02, målnummer A-95-1993

Ledamöter: Hans Stark, Michael Koch, Inga Jerkeman, Lennart Hörnlund, Lars Ahlvarsson, Tore Andersson och Sven Kinnander. Enhälligt.

Sekreterare: Jakob Hedenmo