AD 1994 nr 136

Parter:

Sveriges Verkstadsförening; Svenska Metallindustriarbetareförbundet

Nr 136

Sveriges Verkstadsförening

mot

Svenska Metallindustriarbetareförbundet.

Mellan Sveriges Verkstadsförening (VF) och Svenska Metallindustriarbetareförbundet (Metall) träffades den 10 maj 1993 överenskommelse om nytt riksavtal för verkstadsindustrin (verkstadsavtalet) för tiden t.o.m. i första hand den 31 mars 1995. Avtalet innehåller bl.a. följande bestämmelser.

§ 7 Ersättning för arbete på obekväm tid och övertid

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Mom 3

Skiftformstillägg

Vid skiftarbete utgår skiftformstillägg i procent på lönen (tidlön + ackord) i följande fall

intermittent treskiftsarbete 7 procent

kontinuerligt treskiftsarbete 21 procent

kontinuerligt skiftarbete med

storhelgsdrift 26 procent

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Bilaga till verkstadsavtalet

Regler för månadslön

För månadslön gäller följande kompletterande regler. Paragrafhänvisningarna hänför sig till verkstadsavtalet.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

1. Månadslönens beräkning

Månadslönen avvägs med utgångspunkt från arbetets art samt arbetstagarens duglighet och prestation.- - - - - - - - - -

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Anteckningar ur förhandlingsprotokollet

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

6.

Innebörden av termerna lägsta timlön, timlön och tidlön.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Tidlön = lön per tidsenhet, dvs timlön, veckolön eller månadslön.

Varta Batteri AB (bolaget) bedriver tillverkning av batterier i Hultsfred. Bolaget är genom medlemskap i VF bundet av verkstadsavtalet. A.K. är medlem i Metall och anställd i bolaget.

Vid bolaget tillämpas månadslön.

Mellan parterna råder tvist huruvida A.K. såsom månadsavlönad skiftarbetare har rätt till skiftformstillägg.

VF har yrkat att arbetsdomstolen fastställer att A.K. inte har rätt till skiftformstillägg med 1 423 kr för löneperiod 10 år 1993.

Metall har bestritt yrkandet.

Tvisten vid arbetsdomstolen utgör en sådan tvist som avses i 35 § medbestämmandelagen.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

VF

Den normala veckoarbetstiden enligt verkstadsavtalet är 40 timmar. Vid intermittent treskiftsarbete är arbetstiden i genomsnitt per kalenderår 38 timmar under helgfri vecka. Vid kontinuerligt treskiftsarbete är motsvarande arbetstid 36 timmar om storhelgsdrift inte förekommer och annars 35 timmar.

Arbetstidsförkortningen för skiftarbetare infördes inom verkstadsindustrin år 1974 efter en överenskommelse mellan SAF och LO. Samtidigt överenskom VF och Metall om s.k. skiftformstillägg för att kompensera skiftarbetare för de minskade inkomster den förkortade tiden ledde till. Överenskommelsen innebar emellertid en viss överkompensation i förhållande till den inkomstminskning som arbetstidsförkortningen faktiskt medförde.

Att skiftformstilläggen innebär en överkompensation för arbetstidsförkortningen har att göra med olika avtalsförändringar som gjorts tidigare, bl.a. med avseende på hur rasttid skulle beräknas (jfr AD 1973 nr 7). VF godtar inte Metalls försök att med matematikens hjälp visa att månadsavlönade bör få skiftformstillägg för rättvisans skull. Ett sådant beräkningssätt är alltför förenklat. Detta framgår vid beaktande av den komplicerade bakgrunden till beräkningen av de skiftformstillägg som förekommer och av att årsarbetstid måste beräknas över långa tidsintervall för att bli korrekta (jfr SOU 1992:27 s. 76 f.).

Reglerna om skiftformstillägg fick sin nuvarande form år 1977. Samtidigt gjordes en rad andra ändringar i avtalet, bl.a. med avseende på ersättning för obekväm arbetstid. Reglerna om skiftformstillägg fick därför anpassas till avtalsförändringarna i övrigt. Detta gjordes utan att någon materiell förändring uppkom totalt sett. Skiftformstilläggen räknades helt enkelt om matematiskt, men någon ytterligare överkompensation uppkom inte.

De tidiga avtalsbestämmelserna om skiftformstillägg var så formulerade att det framgick av dem att de inte gällde månadslön. I 1975 års avtal fanns följande anmärkning till § 7 mom. 1.

Vid kontinuerligt treskiftsarbete utgår skiftformstillägg med 13 procent av lönen (tidlön + ackord). Samma gäller premielönedelen vid månadslön.

Vid kontinuerligt treskiftsarbete med storhelgsdrift utgår skiftformstillägg med 18 procent av lönen (tidlön + ackord). Samma gäller premielönedelen vid månadslön.

I 1976 års avtal formulerades motsvarande anmärkning på följande sätt.

Vid kontinuerligt treskiftsarbete utgår fr.o.m. tidpunkten för arbetstidsförkortningen - - - - - skiftformstillägg med 13 procent av lönen (tidlön + ackord). Samma gäller premielönedelen vid månadslön. Tidigare skiftformstillägg bortfaller.

Vid kontinuerligt treskiftsarbete med storhelgsdrift utgår fr.o.m. tidpunkten för förkortningen skiftformstillägg med 18 procent av lönen (tidlön + ackord). Samma gäller premielönedelen vid månadslön. Tidigare skiftformstillägg bortfaller.

Att avtalsbestämmelserna om skiftformstillägg varken i tidigare lydelser av avtalstexten eller i sin nuvarande form gäller månadsavlönade skiftarbetare styrks av innehållet i de återgivna avtalstexterna på två sätt. För det första följer det av uttrycket "tidlön + ackord". Detta uttryckssätt är etablerat och betecknar genomsnittsförtjänsten per timme för en arbetare som har timlön och ackord. För det andra framgår förhållandet av regeln: "Samma gäller premielönedelen vid månadslön". Denna regel har följande bakgrund. För månadsavlönade med premielön beräknas premielönedelen med produktionsresultatet under en längre tid som underlag. När arbetstiderna förkortades för skiftarbetarna blev underlaget för premielöneberäkningen också mindre. Eftersom avsikten var att arbetarna inte skulle förlora ekonomiskt på arbetstidsförkortningen, kompenserades de månadsavlönade genom att de fick skiftformstillägg på premielönedelen. Efter en viss övergångstid behövdes dessa tillägg inte alls för de månadsavlönade, eftersom eventuella premielönedelar då beräknades på ett underlag som anpassats till de nya, kortare arbetstiderna. I den nu gällande avtalstexten finns därför inget anmärkt angående skiftformstillägg på premielönedelen. Detta styrker ytterligare att avtalstexten i § 7 mom. 3 i verkstadsavtalet inte innefattar månadsavlönade.

När månadslön infördes för arbetare var det angeläget för avtalsparterna att åstadkomma en så exakt översättning som möjligt från timlön till månadslön. Från Metalls sida var man mån om att behålla spannet mellan enbart timlön och timlön med ackord. Inom VF ansågs det viktigt att spannet mellan arbetarlöner och tjänstemannalöner inte förändrades. Den gemensamma avsikten var därför att övergången till månadslön inte skulle påverka storleken av den totala lönen för arbetstagaren. Utvecklingen har sedan gått snabbt och kopplingen mellan timlönen och månadslönen har så gott som upphört. Idag tillämpas på avtalsområdet fri lönesättning med månadslön som utgångspunkt. Metalls tillvägagångssätt att "räkna tillbaks" till timlön är konstruerat och verklighetsfrämmande.

I VF:s kommentar till verkstadsavtalet finns inte något om att skiftformstillägg skall utges för månadsavlönade. Detta tyder på att det inte heller fanns någon gemensam partsavsikt vid avtalstillfället av innebörd att de månadsavlönade skulle ha sådana tillägg. I Metalls avtalskommentar nämns visserligen skiftformstillägg för månadsavlönade, men där har ett felaktigt beräkningssätt redovisats. För den som arbetar 35 timmar i veckan anges - i enlighet med Metalls avtalstolkning sådan den redovisats i detta mål - att skiftformstillägget skall vara 26 procent. Därefter förklaras i kommentaren att 14 procent därav utgör kompensation för lönebortfall på grund av arbetstidsförkortningen och att - till följd därav - tilläggens storlek för arbetstagare med månadslön som inte reduceras på grund av arbetstidsförkortningen skall vara 12 procent. Matematiskt är detta inte korrekt. Om arbetstagare med oreducerad månadslön över huvud taget skall ha tillägg, skall detta inte uppgå till mer än 10,25 procent. Metall har upptäckt felskrivningen först under denna process, vilket har föranlett en ändring av förbundets yrkande. Den rättsliga ståndpunkt Metall nu intar överensstämmer alltså inte med innehållet i den egna avtalskommentaren. Att Metall inte har haft sin egen ståndpunkt klar, tyder också på att någon gemensam partsavsikt angående avtalsinnehållet i den nu omtvistade delen inte har funnits.

En intressant jämförelse kan göras mellan verkstadsavtalet och järnbruksavtalet, som gäller mellan Stål- och Metallförbundet och Metall. I järnbruksavtalet finns uttryckliga regler om särskilda skiftformstillägg för månadsavlönade. Om det varit avtalsparternas avsikt att verkstadsavtalet också skulle innehålla regler om sådana tillägg, hade parterna med all sannolikhet gjort dessa regler uttryckliga på samma sätt som i järnbruksavtalet.

Utöver den nu aktuella tvisten har det över huvud taget inte förekommit några tvisteförhandlingar mellan parterna angående skiftformstillägg för månadsavlönade. Det tyder på att den tolkning Metall nu hävdar är felaktig.

I avtalstolkningsfrågan är VF:s uppfattning sammanfattningsvis följande.

Verkstadsavtalet innehåller en uttrycklig regel om skiftformstillägg för timavlönade skiftarbetare. För månadsavlönade finns ingen motsvarande regel. VF anser därför att månadsavlönade skiftarbetare inte har rätt till skiftformstillägg.

Månadslön infördes vid bolaget fr.o.m. december 1992 efter ett avtal därom med Metalls lokala klubb. Vid en förhandling den 10 december samma år kompletterades månadslöneavtalet med bestämmelser bland annat om skiftformstillägg för arbetstagare med treskiftsarbete. De lokala parterna förklarade sig därvid införstådda med att det kunde bli fråga om justeringar av tilläggen, efter det att de undersökt vad som gällde enligt verkstadsavtalet i denna fråga. Den 14 juni 1993 ägde en lokal tvisteförhandling rum. Bolaget pekade på att det hade visat sig att det inte fanns någon central överenskommelse om skiftformstillägg - eller s.k. överbetalning - för arbetstagare med månadslön. Mot den bakgrunden förklarade bolaget att några sådana tillägg i fortsättningen inte skulle betalas ut. Metallklubben ansåg emellertid att de skiftformstillägg som dittills hade utgått för de månadsavlönade skulle vara kvar och begärde central förhandling i frågan. Senare har Metall förklarat att stödet för dess krav inte skulle finnas i någon separat central överenskommelse utan i själva verkstadsavtalet.

Såsom framgått av vad som anförts i det föregående saknar Metall stöd i verkstadsavtalet för kravet på skiftformstillägg för månadsavlönade skiftarbetare. I A.K:s fall har man lokalt varit överens om den månadslön som skall utgå. Först senare har tvisten om skiftformstillägg kommit upp. Såsom månadsavlönad har A.K. inte rätt till skiftformstillägg. VF:s fastställelsetalan skall därför bifallas.

Metall

Den s.k. månadslönebilagan är ett komplement till verkstadsavtalet. Detta framgår redan av första meningen i bilagan. I den mån bilagan inte innehåller särskilda regler för de månadsavlönade gäller reglerna i verkstadsavtalet.

För att beräkna skiftformstillägg för månadsavlönade krävs inga särskilda regler. Därför finns heller inte några regler därom i månadslönebilagan. Reglerna i § 7 mom. 3 i verkstadsavtalet är tillräckliga.

På motsvarande sätt förhåller det sig exempelvis med ersättning för arbete på obekväm tid. Särskilda regler därom saknas i månadslönebilagan. Reglerna i § 7 mom. 1 gäller obestridligen även månadsavlönade.

Parterna har varit ense om att det inte skall ha någon betydelse för arbetstagarens förtjänstnivå om han avlönas per månad eller per timme. Vid övergången till månadslön eftersträvade man därför ett så neutralt resultat som möjligt.

Att införa månadslön för arbetare var en aktuell fråga i slutet av 1960-talet. År 1969 tillsatte Metall och VF en gemensam arbetsgrupp med uppgift att förbereda ett sådant införande genom att kartlägga vilka kompletteringar till verkstadsavtalet som erfordrades. Gruppens arbete innefattade till stor del matematiska beräkningar och mynnade ut i utformningen av den s.k. månadslönebilagan. Efter viss testverksamhet infördes bilagan genom 1971 års avtalsrörelse.

År 1974 träffade avtalsparterna en överenskommelse om arbetstidsförkortning för skiftarbetare. Utgångspunkten för överenskommelsen var att skiftarbetarna skulle behålla sin lön trots att antalet veckoarbetstimmar för dem sjönk. Tekniskt genomfördes detta genom att de erhöll skiftformstillägg. Procentsatserna för dessa tillägg har från år 1977 varit oförändrade. De bestämdes efter strikt matematiska beräkningar utförda av förbundets statistiker m.fl. När beräkningarna gjordes tog man hänsyn till de komplicerade omständigheter rörande helgdagar m.m. som också redovisas i betänkandet SOU 1992:27 rörande beräkning av årsarbetstid. Målsättningen var att arbetstagarna skulle ha samma totallön efter arbetstidsförkortningen som före.

Skiftformstilläggen består av flera delar. En del skall kompensera för den direkta arbetstidsförkortningen. För skiftarbetare med 35 timmars arbetsvecka uppgår den delen till 14,29 procent. En annan del utgörs av motsvarigheten till det tioprocentiga tillägg som utgick redan flera år före denna arbetstidsförkortning. Detta skifttillägg bakades helt enkelt in i det nya skiftformstillägget. En tredje del är avsedd att kompensera arbetstagarna för att de efter arbetstidsförkortningen har färre veckoarbetstimmar som kan ligga till grund för ersättning för obekväm arbetstid. En fjärde och sista del utgörs av en kompensation för att man år 1977 övergick från ett system med varierande ersättning för obekväm arbetstid till ett system som innebar att alla som arbetade på obekväm tid ersattes med samma belopp per timme. Den förändringen var negativ för skiftarbetarna, som fick lägre ersättning för arbete på obekväm arbetstid än de tidigare hade haft. En betydande del av skiftformstilläggen avser alltså kompensation för helt andra saker än arbetstidsförkortningen.

Bolaget är enligt verkstadsavtalet i och för sig skyldigt att betala skiftformstillägg till A.K. med 26 procent. En del därav får bolaget emellertid redan anses ha betalat. Bolaget har nämligen när månadslönen till A.K. bestämdes utgått ifrån vad han borde ha fått i timlön och multiplicerat detta med 175, dvs. antalet arbetstimmar per månad vid 40 timmars arbetsvecka. Eftersom A.K. har en arbetsvecka på 35 timmar hade bolaget i stället kunnat multiplicera en lämplig timlön med cirka 150, vilket motsvarar antalet arbetstimmar per månad vid den veckoarbetstiden. Eftersom bolaget alltså har bestämt en högre månadslön än som hade krävts, får bolaget anses ha betalat en del av det skiftformstillägg det var skyldigt att utge. Den del bolaget redan skall anses ha betalat motsvarar den del av skiftformstillägget som är avsett att utgöra kompensation för arbetstidsförkortningen, dvs. 14,29 procent.

Timlön och ackord skall bestämmas i enlighet med vad som anges i §§ 3 och 4 i verkstadsavtalet. Hur månadslön skall bestämmas framgår av den första punkten i månadslönebilagan. Där anges att lönen skall avvägas med utgångspunkt från arbetets art samt arbetstagarens duglighet och prestation. Arbetstidens förläggning finns inte omnämnd, utan får kompenseras på annat sätt.

När bolaget övergick från timlön till månadslön multiplicerades, på sätt som nyss beskrivits, gällande timlöner med 175 även för skiftarbetare som arbetade färre timmar per månad.

A.K. hade timlönen 79 kr 31 öre och arbetade 153,1 timmar per månad. Om bolaget multiplicerat A.K:s timlön med 153,1 hade månadslönen blivit 12 144 kr. Bolaget skulle då ha varit skyldigt att dessutom betala honom skiftformstillägg med 26 procent därav, dvs. 3 158 kr. A.K:s totala månadsinkomst skulle ha blivit summan av de nämnda beloppen, nämligen 15 302 kr.

Bolaget har i stället vid omläggningen till månadslön för A.K. gått till väga på det sättet att hans timlön, 79,31 kr, multiplicerats med en oreducerad arbetstid på 175 timmar per månad. Därvid har bolaget kommit fram till en månadslön på 13 879 kr, dvs. 1 735 kr mer än om bolaget strikt hade följt det gällande beräkningssättet. Bolaget måste därför anses ha betalat 1 735 kr av skiftformstillägget som en del av månadslönen. Det återstår följaktligen för bolaget att som skiftformstillägg till A.K. den aktuella månaden betala skillnaden mellan 3 158 kr och det nyss nämnda beloppet. Denna skillnad uppgår till det yrkade beloppet, 1 423 kr, vilket är detsamma som 10,25 procent av månadslönen 13 879 kr. Beloppet kan också sägas utgöra 11,71 procent av den månadslön på 12 144 kr som A.K. skulle ha haft om bolaget hade räknat lönen efter hans faktiska arbetstid. Den senast nämnda procentsatsen, 11,71 procent, är också vad som återstår av skiftformstillägget på 26 procent när den del som avser att direkt kompensera arbetstidsförkortningen, nämligen 14,29 procent, har betalats.

I Metalls avtalskommentar har av misstag getts råd som är lätta att misstolka och som har baserats på en alltför förenklad version av de beräkningar som nu redovisats. Där har man angett att den del av skiftformstillägget som avser att kompensera arbetstidsförkortningen uppgår till 14 procent samt att skiftformstillägget därför blir 12 procent för en skiftarbetare med 35 veckoarbetstimmar om hans månadslön har beräknats på oreducerad arbetstid. Läsaren kan felaktigt få intrycket att ett sådant tillägg skall beräknas på denna månadslön, i stället för på den månadslön han skulle ha haft om lönen räknats på veckoarbetstiden 35 timmar. Skrivningen kan således orsaka matematiska tankefel.

VF gör sak av att det i § 7 mom. 3 i verkstadsavtalet som en förklaring till begreppet "lön" inom parantes har anmärkts "tidlön + ackord". Enligt VF är det allmänt känt i branschen att uttrycket "tidlön + ackord" betyder timlön och ackord. Metall delar inte den uppfattningen och hänvisar vad gäller detta till punkten 6 i de protokollsanteckningar som finns bilagda verkstadsavtalet. Där står det klart uttryckt att innebörden av termen tidlön är "lön per tidsenhet, dvs timlön, veckolön eller månadslön".

Det finns inget i verkstadsavtalet som ens antyder att arbetsgivare skulle vara befriade från att betala skiftformstillägg åt månadsavlönade. Månadslönebilagan innehåller en uttömmande reglering av de modifikationer som krävs för att få månadslön och timlön att bli likvärdiga för arbetstagarna.

Parterna hade ingen anledning att vilja undanta de månadsavlönade skiftarbetarna från rätten till kompensation i de avseenden skiftformstillägget avser att täcka. Rent faktiskt innebär VF:s avtalstolkning i detta fall att A.K. skulle få sin totala lön sänkt med cirka tio procent per månad. Ett sådant utfall har parterna definitivt inte avsett att verkstadsavtalet skulle ge vid övergång till månadslön.

I mitten av 1970-talet förekom ett par centrala tvisteförhandlingar mellan parterna angående näraliggande frågeställningar.

Den ena av de båda tvisterna förekom vid Uddcomb Sweden AB i Karlskrona. I samband med att arbetstidsförkortningen genomfördes åren 1974 och1975 höjdes nattskiftstillägget enligt då gällande verkstadsavtal för att kompensera nattskiftarbetarna för förkortningen. Nattskiftstillägget kom därefter att kompensera både för det besvär som följer med skiftarbete i sig och för arbetstidsförkortningen. Det liknade alltså mycket det nuvarande skiftformstillägget. Vid Uddcomb hade då arbetstiden förkortats och i verkstadsavtalet hade nattskiftstillägget höjts från 30 till 56 procent. Parterna enades i tvisten om att bolaget var skyldigt att betala nattskiftstillägg med 56 procent av verkstadsavtalets bastal, trots att man vid Uddcomb hade månadslön och trots att nattskiftstillägget innehöll delar som utgjorde kompensation för arbetstidsförkortning. Den andra tvisten förekom vid AB Tetra Pak i Lund. Parterna förhandlade där om nattskiftstillägget vid intermittent treskift. De enades den gången om en något annorlunda konstruktion, som innebar att den fasta månadslönen sänktes till 35/40-delar av den tidigare månadslönen och att det samtidigt slogs fast att nattskiftstillägget skulle vara 56 procent därav. Slutsatsen av dessa tvister är att parterna var överens om att verkstadsavtalet för arbetsgivaren innebar en skyldighet att betala nattskiftstillägg med 56 procent, trots att en del därav utgjorde kompensation för arbetstidsförkortning.

Den del av nattskiftstillägget som avsåg arbetstidsförkortningen bakades år 1977 in i skiftformstillägget. Arbetsgivaren måste därför, i linje med de nu nämnda överenskommelserna, numera vara skyldig att betala skiftformstillägg även om arbetstagaren har månadslön. Att en del av nattskiftstillägget "flyttades" till skiftformstillägget framgår av VF:s avtalskommentar enligt följande.

Det nytillkomna tillägget för intermittent skiftarbete respektive ökningen i andra fall är en följd av att kompensationen för den 1975 genomförda arbetstidsförkortningen på treskift i fortsättningen i sin helhet skall beräknas separat, d v s som skiftformstillägg. Hittills har en betydande del av kompensationen bakats in i nattskiftstillägget.

Upplysningen i 1975 och 1976 års verkstadsavtal att "samma gäller premielönedelen vid månadslön" är menad som ett förtydligande. Det ansågs självklart att skiftformstillägg skulle utgå även till de månadsavlönade. Men det kunde förutses att parterna lokalt kunde bli oense om huruvida tillägget skulle beräknas enbart på den fasta månadslönen eller även på premielönedelen, om inte ett förtydligande gjordes i den delen. I senare avtal har anmärkningen fallit bort, eftersom den ansågs onödig. Anmärkningen har aldrig kommenterats i parternas cirkulär eller avtalskommentarer. Det tyder på att den inte har haft någon särskild betydelse.

Järnbruksavtalet är konstruerat på ett helt annat sätt än verkstadsavtalet och kan inte direkt jämföras med detta. Dock kan konstateras att även järnbruksavtalets parter ansett det nödvändigt med skiftformstillägg för månadsavlönade. Enligt järnbruksavtalet utgår skiftformstilläggen med ett visst örestal per timme. Detta örestal förändras kontinuerligt när parterna träffar nya avtal. Skiftformstillägget enligt verkstadsavtalet, som uttrycks i procenttal, följer i stället automatiskt med lönens storlek. Därför behövs inte heller någon särskild regel i verkstadsavtalet om hur det skall beräknas för de månadsavlönade.

När lönen fastställs för en arbetstagare på en arbetsplats där månadslön traditionellt tillämpas, bestämmer man en månadslön direkt utan att först fastställa timlön. Men man skall samtidigt ta hänsyn till hur det gick till när månadslön en gång infördes vid arbetsplatsen. Om arbetsgivaren kan visa att man vid den övergången "bakade in" en del av skiftformstillägget i månadslönen, får arbetstagaren nöja sig med ett i motsvarande mån minskat skiftformstillägg. Kan arbetsgivaren däremot inte visa att han vid övergången till månadslön tog hänsyn till arbetstidsförkortningen, måste han däremot betala skiftformstillägg med hela 26 procent.

I regel är det opraktiskt att "baka in" skiftformstillägget i månadslönen, när den fastställs. Arbetstagaren kommer kanske inte alltid att arbeta skift.

Metall vitsordar att parterna inte tidigare har tvistat om skiftformstillägg för månadsavlönade. Men Metall drar slutsatsen att detta beror på att arbetsgivarna i allmänhet har betalat skiftformstillägg även åt månadsavlönade arbetstagare. En medlem i Metall skulle inte stillatigande ha accepterat att få sin lön sänkt med 10 procent eller mer därför att hans arbetsgivare övergått till månadslön.

Metall menar således att det uttryckligen framgår av verkstadsavtalet att månadsavlönade skiftarbetare har rätt till skiftformstillägg. Parterna har gemensamt avsett att avtalet skulle tolkas så. Om VF vid införandet av månadslönebilagan avsett att frånta vissa skiftarbetare ett tillägg på 26 procent, hade det ålegat VF att klargöra denna avsikt vid avtalsförhandlingarna. Så skedde inte.

Domskäl

Bakgrunden

Mellan Varta Batteri AB och verkstadsklubben vid bolaget träffades den 6 november 1992 ett avtal om införande fr.o.m. den l december samma år av månadslön. I avtalet angavs bl.a. att vid beräkningen av månadslönen skulle som beräkningsunderlag användas "AV/KV-lön per 1/4-92".

I en kompletterande överenskommelse den 10 december 1992 enades bolaget och verkstadsklubben bl.a. om att vid omräkningen av arbetstagares timlön till månadslön använda beräkningsfaktorn 175. Parterna kom samtidigt överens om att undersöka huruvida det förekom någon central överenskommelse om "den s.k. överbetalningen". Därmed avsåg parterna tydligtvis en eventuell central överenskommelse angående skiftformstillägg vid övergång till månadslön. Frågan blev efter hand tvistig och fördes upp på central nivå.

A.K., som är anställd hos bolaget och arbetar i kontinuerligt treskiftsarbete med storhelgsdrift, erhöll månadslön vid övergången till denna löneform hos bolaget. Rörande hans löneförhållanden framgår följande av utredningen i målet. Hans timlön enligt beräkningsunderlaget synes ha uppgått till 79,31 kr. Vid övergången till månadslön multiplicerades hans timlön med omräkningsfaktorn 175 och fastställdes månadslönen till 13 879 kr.

Parternas ståndpunkter i tvisten

VF:s ståndpunkt kan sammanfattas enligt följande. Reglerna i § 7 mom. 3 i verkstadsavtalet om skiftformstillägg gäller endast timavlönade skiftarbetare. Det finns inte någon motsvarande reglering för månadsavlönade. En månadsavlönad skiftarbetare har alltså inte rätt till skiftformstillägg. - För A.K:s del var månadslönen fastställd till 13 879 kr. Det föreligger ingen skyldighet för bolaget enligt verkstadsavtalet att utge skiftformstillägg till A.K. såsom månadsavlönad.

Metalls ståndpunkt låter sig sammanfattas på följande sätt. Reglerna i § 7 mom. 3 gäller inte bara timavlönade skiftarbetare utan även skiftarbetare med månadslön. Om emellertid en arbetsgivare kan visa att skiftformstillägg helt eller delvis inräknats i månadslönen vid den ursprungliga övergången vid företaget från timlön till månadslön, skall detta i motsvarande mån beaktas vid avgörandet av om rätt till skiftformstillägg föreligger för en månadsavlönad skiftarbetare hos företaget. - Beträffande A.K. framräknade bolaget dennes månadslön genom att använda beräkningsfaktorn 175, motsvarande veckoarbetstiden 40 timmar, i stället för att utgå från den faktiska veckoarbetstiden 35 timmar som A.K. hade såsom skiftarbetande i treskift med storhelgsdrift. Dennes månadslön kom därigenom att innefatta del av skiftformstillägget om 26 procent. Det av Metall för A.K:s räkning fordrade beloppet utgör återstoden av skiftformstillägget.

Gäller reglerna om skiftformstillägg månadsavlönade skiftarbetare?

Såsom framgår av redovisningen för VF:s och Metalls ståndpunkter i tvisten har parterna skilda uppfattningar i frågan huruvida enligt verkstadsavtalet en skiftarbetare med månadslön har rätt till skiftformstillägg. Denna avtalstolkningsfråga har visserligen inte hänskjutits till domstolens prövning genom en fastställelsetalan men frågan har betydelse för domstolens ställningstagande till det lönekrav som tvisten i målet gäller. VF:s talan är i själva verket uteslutande grundad på den av VF åberopade tolkningen av verkstadsavtalets regler om skiftformstillägg.

Innan arbetsdomstolen går närmare in på avtalstolkningsfrågan finns anledning att beröra verkstadsavtalets principiella uppbyggnad vad gäller månadsavlönade. Avtalets skilda regler är i princip tillämpliga oavsett vilken form av tidlön - timlön, veckolön eller månadslön - som tillämpas för den enskilda arbetaren. För månadslön gäller emellertid dessutom vissa kompletterande regler som finns samlade i den s.k. månadslönebilagan. Den omständigheten att verkstadsavtalets regler i princip har generell tillämplighet oavsett löneform betyder dock inte att varje enskild bestämmelse gäller även för månadsavlönade. I sakens natur ligger exempelvis att avtalets regler i § 3 om löneformen timlön inte är tillämpliga för månadsavlönade (jfr regeln i punkt 2 i månadslönebilagan om beräkningen av lönen per timme för månadsavlönad). Ett annat exempel är reglerna om helglön i § 9. Dessa inleds i mom. 3 med bestämmelsen att arbetare, som inte är avlönad per vecka eller längre tidsenhet, har rätt till helglön. Här framgår alltså uttryckligen av avtalstexten att reglerna inte gäller månadsavlönade.

Vad gäller skiftformstillägg förekommer inga regler härom i månadslönebilagan utan endast i § 7 mom. 3 i själva verkstadsavtalet. Avgörande för i vad mån en månadsavlönad skiftarbetare kan göra anspråk på skiftformstillägg är därför om reglerna i § 7 mom. 3 har någon tillämplighet vid månadslön.

Till en början finns anledning att peka på att begreppen timlön och månadslön inte förekommer i § 7 mom. 3. I avtalstexten anges endast att skiftformstillägg skall utgå i procent av lönen. Som reglerna är formulerade går de i och för sig otvivelaktigt att tillämpa oberoende av vilken löneform som är i fråga. Vidare kan anmärkas att reglerna är placerade i en paragraf som i övrigt innehåller bestämmelser om tilläggsersättningar som utgår även vid månadslön och detta utan någon särskild markering i avtalstexten.

VF har emellertid till stöd för uppfattningen att reglerna i § 7 mom. 3 inte gäller vid månadslön pekat på den förklarande parentes - (tidlön + ackord) - som förekommer i avtalstexten i anslutning till ordet lönen. Enligt VF:s mening har uttrycket "tidlön + ackord" en etablerad innebörd och syftar endast på löneformen timlön. Metall har bestritt att det förhåller sig på detta sätt. Ingen som helst utredning om uttryckets betydelse generellt eller på avtalsområdet har förebringats i målet. Med hänsyn härtill och under särskilt beaktande av att begreppet tidlön är uttryckligen definierat i verkstadsavtalet såsom innefattande också månadslön, kan parentesen inte tillmätas någon betydelse när det gäller att ta ställning till vad avtalsreglerna innebär efter sin ordalydelse.

Det anförda leder fram till att VF inte kan anses ha stöd i den omtvistade avtalstextens ordalydelse för sin uppfattning om hur reglerna om skiftformstillägg skall tolkas.

I målet har emellertid bägge parter åberopat ett antal ytterligare omständigheter i tolkningsfrågan. Syftet härmed har varit att söka påvisa att avtalsparterna hade en gemensam avsikt vid de omtvistade reglernas tillkomst som stämmer överens med partens i målet redovisade ståndpunkt. Av dessa omständigheter finner domstolen anledning att fästa avseende vid och närmare gå in på följande.

VF har åberopat det innehåll reglerna om skiftformstillägg hade i 1975 och 1976 års verkstadsavtal. I dessa tidiga avtal fanns i anslutning till reglerna om skiftformstillägg anmärkt följande: "Samma gäller premielönedelen vid månadslön". (Jfr de i VF:s sakframställning återgivna citaten). Någon motsvarande anmärkning finns inte i senare avtal. Av den åberopade formuleringen framgår, har VF anfört, att avtalsparterna menat att vid månadslön skiftformstillägg skall utgå endast på premielönedelen. VF har tillagt att efter viss övergångstid behövdes dessa tillägg inte för de månadsavlönade, eftersom eventuella premielönedelar då beräknades på ett underlag som anpassats till de nya, kortare arbetstiderna.

Metalls biträdande förbundsordförande G.L., som hörts i målet på Metalls begäran, har instämt i att formuleringen kan uppfattas på det av VF angivna sättet. Men han har samtidigt bekräftat vad Metall anfört till bemötande av VF:s påstående, nämligen att avtalsparterna på den tiden var ense om att skiftformstillägg skulle utgå till månadsavlönade med skiftarbete men att risk ansågs föreligga för att frågan om rätt till skiftformstillägg på premielönedelen av månadslönen skulle föranleda lokala tvister om inte ett särskilt klarläggande i det avseendet gjordes i avtalet och att formuleringen senare togs bort såsom obehövlig.

Enligt arbetsdomstolens mening förefaller den från arbetstagarsidan lämnade förklaringen till formuleringen inte helt övertygande. Men inte heller det av VF förda resonemanget går fritt från invändningar. Sålunda måste beaktas att VF menar att det underförstått framgår av formuleringen vid en läsning motsättningsvis att skiftformstillägg inte skall utgå på månadslönens fasta del. Underlåtenheten den gången från avtalsparternas sida att i avtalstexten uttyckligen ange vad som skulle gälla för den fasta delen av månadslönen kan emellertid mycket väl ha varit föranledd av att förhållandet inte kunde uttryckas med någon enkel fomulering. Rätten till skiftformstillägg på den fasta delen av månadslönen kunde exempelvis - i enlighet med den ståndpunkt Metall intar i tolkningsfrågan - vara beroende av om tillägget i större eller mindre utsträckning kunde anses inräknat i månadslönen eller ej. Till detta kommer att det inte föreligger någon skriftlig eller annan utredning i målet som närmare belyser innebörden av reglerna om skiftformstillägg i 1975 och 1976 års verkstadsavtal. Det förhållandet att formuleringen över huvud taget inte synes vara berörd i avtalsparternas cirkulär eller avtalskommentarer i övrigt är även ägnat att mana till försiktighet med att dra slutsatser i tolkningshänseende på grundval av formuleringen på det sätt som VF vill göra. Enligt arbetsdomstolens mening kan därför det nu ifrågavarande argumentet från VF:s sida inte tillmätas någon avgörande betydelse när det gäller att ta ställning till parternas avsikt med avtalsregleringen.

VF har även åberopat bestämmelser i järnbruksavtalet till stöd för sin uppfattning i tolkningsfrågan. Detta avtal innehåller, enligt vad som upplysts i målet, regler om att skiftformstillägg skall utgå till månadsavlönade arbetare. VF har anfört att saken borde ha uttryckts lika klart i verkstadsavtalet om meningen varit att skiftformstillägg skulle utgå till månadsavlönade även enligt det avtalet. Att så inte skett tyder enligt VF på att enligt verkstadsavtalet månadsavlönade inte har rätt till skiftformstillägg. Metall har för sin del fäst vikt vid att järnbruksavtalet över huvud taget innehåller regler om skiftformstillägg för månadsavlönade. Detta tyder, enligt Metall, på att motsvarande bör gälla även för de månadsavlönade skiftarbetare som omfattas av verkstadsavtalet. Arbetsdomstolen finner att intetdera sättet att argumentera bör ges företräde framför det andra och anser därför att det åberopade innehållet i järnbruksavtalet inte stödjer VF:s sak i någon påtaglig utsträckning.

Metall har till stöd för sin ståndpunkt i tvisten åberopat vad som förekommit med anledning av två centrala tvisteförhandlingar i mitten på 1970-talet angående nattskifttillägg för månadsavlönade skiftarbetare. Arbetsdomstolen kan dock inte finna att vad som anförts rörande resultatet av dessa förhandlingar på något klarläggande sätt belyser vad parterna avsåg med reglerna om skiftformstillägg.

Parterna i målet är ense om att det tidigare inte har förekommit tvister mellan avtalsparterna om månadsavlönade skiftarbetares rätt till skiftformstillägg. Enligt VF:s mening tyder detta på att Metalls påstående att skiftformstillägg skall utges vid månadslön är felaktigt. Metall drar för sin del slutsatsen att frånvaron av tvister beror på att arbetsgivarna i allmänhet har betalat skiftformstillägg även åt månadsavlönade skiftarbetare. Förbundet har tillfogat den kommentaren att en medlem i Metall inte stillatigande skulle ha accepterat att få sin lön sänkt med 10 procent eller

mera i samband med en övergång till månadslön.

Enligt arbetsdomstolens mening kan man inte dra någon säker slutsats av betydelse för den föreliggande tolkningsfrågan av det förhållandet att tvister inte har förekommit som rör skiftgående månadsavlönades ersättning. Härför skulle ha krävts kännedom om avtalstillämpningen och någon utredning härom föreligger inte i målet.

Likväl menar arbetsdomstolen att det är av intresse i målet att parterna lokalt synes ha varit ense under årens lopp i synen på hur lönen skall bestämmas avseende månadsavlönade skiftarbetare. Enligt domstolens mening måste man utgå från som närmast självklart att ersättningen till skiftarbetare vid övergång till månadslön har bestämts under betydande hänsynstagande till att de dessförinnan uppburit ett avsevärt lönetillägg såsom särskild kompensation i deras egenskap av skiftgående. I själva verket har parterna i målet uttryckt sig på ett sätt som innebär att de synes vara ense om att övergången till månadslön inte skulle påverka storleken av arbetstagarens totala lön. Detta betyder i sin tur att man måste räkna med att den månadsavlönade skiftarbetarens ersättning i varje fall i tiden närmast efter övergången till månadslön har innefattat en kompensation för arbetstidsförläggningen. Om denna kompensation vid det enskilda verkstadsföretaget har tillförts arbetstagaren som ett tillägg till månadslönen eller om den "inbakats" i denna, har till äventyrs inte tillmätts någon betydelse. Domstolen ser häri den troliga förklaringen till att tvister mellan de centrala parterna inte har förekommit i saken.

Arbetsdomstolen drar följande slutsatser av det anförda. Det har inte kunnat påvisas i målet att avtalsparterna har haft någon gemensam avsikt med de omtvistade reglerna om skiftformstillägg som avviker från ordalydelsen. Detta leder till konstaterandet att VF inte har förmått visa i målet att reglerna i § 7 mom. 3 i verkstadsavtalet om skiftformstillägg är att uppfatta på det sättet att endast timavlönade skiftarbetare har rätt till sådant tillägg. Å andra sidan följer inte av detta ställningstagande att den rätta tolkningen skulle vara att skiftformstillägg alltid skall utges till månadsavlönade skiftarbetare såsom ett tillägg till månadslönen. Något sådant har heller inte gjorts gällande från Metalls sida i målet och stöds inte av omständigheterna. Utredningen i målet ger inte något belägg för att reglerna om skiftformstillägg skall tillämpas just på det av Metall i målet angivna sättet.

Såsom arbetsdomstolen ser saken är det inte möjligt att på grundval av den i målet föreliggande utredningen göra något generellt uttalande om under vilka förutsättningar en månadsavlönad skiftarbetare kan göra anspråk på skiftformstillägg vid sidan av den fastställda månadslönen. Förmodligen kan rättsläget enligt verkstadsavtalet inte beskrivas genom någon enkel formel. Situationen vid det enskilda verkstadsföretaget och måhända även de förhållanden som gällde när den enskilda skiftarbetarens månadslön fastställdes kan vara av betydelse.

I det uppkomna läget anser sig arbetsdomstolen inte böra ytterligare gå in på frågan om den generella innebörden av skiftformstillägget. Någon talan som direkt gäller tolkningen av bestämmelsen har, såsom redan påpekats, inte förts i målet.

A.K:s rätt till skiftformstillägg

Av utredningen torde framgå följande. Vid övergången hos bolaget från timlön till månadslön enades de lokala parterna i princip om att de nya lönerna skulle framräknas genom att gällande timlöner multiplicerades med 175. För A.K:s del kom detta att leda till att den ersättning som fortsättningsvis skulle utgå till honom såsom skiftarbetare inte skulle innefatta full kompensation för det skiftformstillägg han hade uppburit som timavlönad. Metall har angivit att härför skulle ha fordrats att månadslönen höjdes med ytterligare 10,25 procent. VF har inte uttalat sig om beräkningen.

Arbetsdomstolen finner vid ett övervägande av vad som framkommit att det inte föreligger någon i målet åberopad hållbar grund för att underkänna det för A.K:s räkning framställda lönekravet.

Arbetsdomstolens ställningstagande; rättegångskostnader

Den av VF förda fastställelsetalan skall avslås.

Vid denna utgång i målet skall VF åläggas ersätta Metall dess rättegångskostnader. Det råder inte tvist om skäligheten av yrkad ersättning.