AD 1994 nr 49

Parter:

SACO:s Tjänstemannaförbund; Scandinavian Airlines System (SAS)

Nr 49

SACO:s Tjänstemannaförbund

mot

Scandinavian Airlines System (SAS) i Stockholm-Arlanda.

Bakgrunden till tvisten

Mellan SAS och SACO:s Tjänstemannaförbund SRAT finns inget kollektivavtal, inte heller mellan HAO Flygbranschens Arbetsgivarförbund (FBA), som SAS är medlem i, och SRAT. Däremot har FBA och Svenska Transportarbetareförbundet träffat kollektivavtal avseende arbets- och löneförhållanden för flygtekniker med typcertifikat (flygteknikeravtalet).

I § 5 mom. 7 i flygteknikeravtalet finns bestämmelser om varning och suspension. Momentet har följande lydelse.

Om arbetstagaren har gjort sig skyldig till allvarlig förseelse i tjänsten kan arbetsgivaren tilldela arbetstagaren skriftlig varning. Sådan åtgärd skall omgående delges den lokala fackföreningen. Fackföreningen har möjlighet att inom tre veckor från delfåendet göra invändning mot åtgärden.

Om arbetstagaren gjort sig skyldig till förseelse som kan föranleda uppsägning eller avskedande kan arbetsgivaren och den lokala fackföreningen i stället för uppsägning eller avskedande överenskomma om suspension för viss tid. Arbetstagaren skall godkänna sådan åtgärd. Under suspensionstid har arbetsgivaren inga ekonomiska förpliktelser gentemot arbetstagaren.

Kan överenskommelse om suspension för viss tid ej träffas eller kan arbetstagaren inte godkänna sådan överenskommelse, kan frågan om suspension hänskjutas till central förhandling.

Mellan SAS och SRAT råder tvist om bl.a. huruvida SAS haft rätt att i december 1993 suspendera följande sju medlemmar i Svensk Flygteknikerförening (SFF), nämligen H.H., D.L., J.S., L.B., Å.J., B.D.P. och V.C.C.. SFF är en av SRAT:s medlemsföreningar. Det är ostridigt att SAS är bundet av flygteknikeravtalet och parterna i målet är också överens om att detta avtal är tillämpligt på medlemmarna i SFF.

Av ett protokoll vid en lokal förhandling den 10 december 1993 mellan SAS och Transport Avd. 46 (CFF) framgår att SAS meddelade att företaget beslutat att suspendera de sju nämnda medlemmarna i SFF och ytterligare en anställd under fyra månader med verkan fr.o.m. den 13 december 1993 t.o.m. den 12 april 1994. Vidare framgår av protokollet att CFF inte hade något att invända mot beslutet. Sedan SRAT i en skrivelse den 12 december 1993 meddelat att SRAT:s uppfattning var att det saknades fog för att suspendera de aktuella teknikerna hänsköt SAS och CFF ärendet till central förhandling. Denna hölls den 12 december 1993. I protokollet från denna förhandling antecknades att parterna i anledning av att de uppfattade SRAT:s skrivelse så att de berörda arbetstagarna inte godkände överenskommelsen om suspension och med hänvisning till § 5 mom 7 i teknikeravtalet var överens om att de aktuella åtta flygteknikerna skulle suspenderas med verkan från den 13 december 1993 t.o.m. den 12 april 1994.

Det bör här tilläggas att SAS före suspensionen av de aktuella medlemmarna i SFF avstängde dessa från arbetet med omedelbar verkan. Parterna är överens om att avstängningarna upphörde den dag suspenderingarna började gälla.

SRAT har väckt talan hos arbetsdomstolen och därvid yrkat bl.a. att suspenderingarna av de sju medlemmarna i SFF skall upphävas och att arbetsdomstolen interimistiskt skall besluta om hävning av dessa suspenderingar och förklara att medlemmarna skall få återgå i tjänst. Som grund för yrkandet har SRAT åberopat att det inte föreligger vare sig skäl för avskedande av medlemmarna eller ens saklig grund för att säga upp dem, varför suspenderingarna är ogiltiga såsom stridande mot såväl kollektivavtalet som mot de enskilda anställningsavtalen.

Arbetsgivarsidan har bestritt bifall till yrkandena. Enligt arbetsgivarsidan kan en överenskommelse som träffats på central nivå inte överprövas av domstol med mindre än att överenskommelsen strider mot god sed på arbetsmarknaden; och så är inte förhållandet i detta mål. I vart fall, hävdar SAS, har det funnits skäl för avskedande eller åtminstone saklig grund för uppsägning.

SRAT har bestritt att överenskommelsen inte kan prövas av domstol annat än under den förutsättning som arbetsgivarsidan uppgett. Enligt SRAT strider det dock under alla förhållanden mot god sed på arbetsmarknaden att tillämpa kollektivavtalet på det sätt som skett.

Arbetsgivarsidan har till utveckling av sitt bestridande i anfört i huvudsak följande.

Suspendering är ett sätt för arbetstagarsidan att få till stånd en mildare åtgärd än den som arbetsgivaren annars kan förväntas tillgripa, nämligen uppsägning eller avsked. Arbetsgivaren har alltid rätt att i stället för att överenskomma om detta mildare straff välja att säga upp eller avskeda enligt bestämmelserna i lagen om anställningsskydd. Med texten i avtalet "Om arbetstagaren gjort sig skyldig till förseelse som kan föranleda uppsägning eller avskedande..." har avtalsparterna inte avsett att disponera över begreppet saklig grund, vilket inte heller är rättsligt möjligt. Förutsättningen för en överenskommelse är endast att arbetstagarens förseelse typiskt kan leda till uppsägning eller avsked. I princip kan varje förseelse eller åsidosättande av skyldigheter enligt anställningsavtal leda till uppsägning. - Om SRAT:s uppfattning vore riktig skulle en central överenskommelse om suspendering enligt kollektivavtalet nödvändigtvis behöva föregås av rättslig prövning i domstol huruvida saklig grund för uppsägning eller avskedande föreligger.

Skäl

Det saknas utredning i målet om bakgrunden till den aktuella bestämmelsen och om vilket syfte avtalsparterna kan ha haft med den. Något yttrande från Transportarbetareförbundet i fråga om tolkningen av avtalet har ännu inte inhämtats. En till sin lydelse helt identisk bestämmelse har visserligen varit uppe i arbetsdomstolens dom AD 1977 nr 21, dock utan att domstolen ingick i någon prövning av frågan om kollektivavtalets innebörd.

En förutsättning för suspension enligt 5 § 7 mom. andra stycket flygteknikeravtalet är att arbetstagaren gjort sig skyldig till förseelse som kan föranleda uppsägning eller avskedande. Bestämmelsen får anses innehålla det stöd i kollektivavtal som krävs enligt 62 § medbestämmandelagen för att SAS kan tillgripa disciplinära åtgärder mot en flygtekniker och detta oavsett om denne är medlem i den avtalsslutande arbetstagarorganisationen eller ej. Det kan enligt arbetsdomstolens mening inte råda någon tvekan om att det skulle strida mot god sed på arbetsmarknaden, om en arbetsgivare med stöd av den aktuella avtalsbestämmelsen tilläts suspendera en arbetstagare utan dennes godkännande i ett fall där det visserligen föreligger en överenskommelse därom mellan de kollektivavtalsslutande parterna på central nivå men där arbetstagaren inte gjort sig skyldig till någon förseelse av så allvarligt slag att förutsättningarna enligt avtalet för suspension har uppfyllts. Saken kan också uttryckas så att en överenskommelse som sluts på central nivå i denna fråga kan lämnas utan avseende, om det visar sig att det inte fanns något avtalsenligt stöd för att suspendera arbetstagaren från anställningen. I ett sådant fall är arbetstagaren inte skyldig att finna sig i den rättsstridiga suspenderingen, utan har rätt att få denna upphävd.

Något lagstöd för att formellt ogiltigförklara en arbetsgivares suspensionsbeslut finns visserligen inte. I stället har arbetsdomstolen i situationer av detta slag ansett sig kunna exempelvis särskilt förklara att arbetsgivarens åtgärd skall anses sakna verkan mot arbetstagaren (se t.ex. arbetsdomstolens beslut den 30 maj 1986 i mål B 60/86). Det blir därmed klarlagt att arbetsgivaren inte har rätt att genomdriva eller upprätthålla suspensionsbeslutet mot arbetstagaren. En annan sak är att arbetsgivaren, om han inte respekterar en sådan förklaring från domstolens sida, ytterst inte kan drabbas av någon annan rättslig påföljd än skadeståndsskyldighet för brott mot lag eller kollektivavtal.

Vad arbetsdomstolen nu har att pröva är det yrkande om interimistiskt förordnanden som SRAT framställt i målet. Vid denna prövning har arbetsdomstolen att tillämpa bestämmelsen i 15 kap. 3 § rättegångsbalken. Enligt denna bestämmelse får domstol bl.a. i rättegång interimistiskt förordna om lämplig åtgärd för att säkerställa parts rätt. Förutsättningarna för detta är enligt bestämmelsen att parten visar sannolika skäl för att han mot sin motpart har ett visst anspråk, och att det skäligen kan befaras att motparten genom att utöva viss verksamhet eller företa eller underlåta viss handling eller på annat sätt hindrar eller försvårar utövningen av partens rätt eller väsentligen förringar dess värde. Av förarbetena till bestämmelsen i dess nuvarande lydelse (prop. 1980/81:84) framgår att den avses medge inte endast att verkställigheten av en blivande dom eller annan exekutionstitel säkerställs utan också att parten genast skall kunna komma i åtnjutande av sin rätt. I samband därmed har emellertid också framhållits att det är tydligt att ett provisoriskt ordnande av rättsförhållandet mellan parterna, innan saken har prövats av domstolen, inte bör ske utan starka skäl. Parternas motstridiga intressen bör i sådant fall vägas mot varandra (a. prop. s. 230).

Arbetsdomstolen gör följande bedömning såvitt gäller yrkandet hänförligt till suspenderingarna.

Med bestämmelsen i § 5 mom. 7 andra och tredje styckena flygteknikeravtalet har parterna tillfört arbetsgivaren en möjlighet att vid förseelser från en arbetstagares sida tillämpa suspension för viss tid som en mildare påföljd än uppsägning eller avskedande. Genom bestämmelsen har arbetsgivaren fått möjlighet till en snabb reaktion för att komma till rätta med ett föreliggande problem, utan att behöva tillgripa den mer ingripande åtgärd som en uppsägning eller ett avskedande utgör. Själva anställningsförhållandet påverkas inte av beslutet om suspension, i vart fall inte om suspensionstiden inte är så lång att åtgärden till sina verkningar får jämställas med en uppsägning eller ett avskedande. Arbetsdomstolen har inte uppfattat SRAT:s talan så att förbundet gör gällande att suspensionsbeslutet inte skulle vara giltigt med hänsyn till den tid suspenderingarna omfattar, dvs. fyra månader.

SAS har tillämpat avtalsbestämmelsen i det nu aktuella fallet på det sätt som bestämmelsen formellt föreskriver, dvs. genom att träffa en central överenskommelse med Transportarbetareförbundet om suspenderingar. SRAT har gjort gällande att SAS bl.a. härigenom gjort sig skyldigt till föreningsrättskränkning, vilken kommit till uttryck i att företaget bestämt sig för att suspendera just sju av SFF:s medlemmar, men endast en medlem tillhörande Transportarbetareförbundet. Med beaktande av den utredning som hittills förebragts i målet anser arbetsdomstolen att SRAT inte ens gjort sannolikt att suspenderingarna haft något sådant ovidkommande, diskriminerande skäl.

Parterna i målet är oense om huruvida det funnits saklig grund för uppsägning eller t.o.m. skäl för att avskeda de berörda teknikerna. Däremot har de parter som på såväl lokal som central nivå deltagit i förhandlingarna om de aktuella suspenderingarna varit överens om att dessa arbetstagare skulle suspenderas, dvs. man har såvitt framgår av protokollen från förhandlingarna varit överens om att det funnits i vart fall saklig grund för uppsägning. Enligt arbetsdomstolens mening måste den bedömning som dessa parter gjorde vid förhandlingarna i sig själv anses väga tungt vid den preliminära prövning som domstolen nu har att företa. De förhandlande parterna måste genom sin närhet till och detaljkännedom om förhållandena på arbetsplatsen antas ha haft goda förutsättningar att sätta sig in i de problem som förelegat. Beaktas måste också den utredning som nu förebragts i målet om produktionsutvecklingen hos SAS under tiden före, under och efter suspenderingarna. Det synes av denna i vart fall klart framgå att produktiviteten inom flygteknikernas område starkt minskade efter september månads utgång, då det särskilda lönetillägg upphörde att utgå som de tidigare Linjeflyganställda SFF-medlemmarna uppburit enligt särskild överenskommelse. Omedelbart efter det att suspenderingarna verkställts började produktiviteten åter stiga för att successivt närma sig den erfarenhetsmässigt normala. Visserligen har SRAT och de SFF- medlemmar som varit närvarande vid sammanträdet i arbetsdomstolen för prövning av yrkandet om interimistiskt förordnande förnekat vad SAS lagt arbetstagarna till last. Mot bakgrund av de nyss angivna omständigheterna är det emellertid enligt arbetsdomstolen tveksamt om SRAT på detta stadium i målet har visat sannolika skäl för sin talan i denna del.

Vid den prövning som nu skall göras bör härutöver vägas in de motstridiga intressen som SAS och de berörda teknikerna har. Det är självklart att arbetstagarna har ett starkt intresse av att inte behöva stå utan lön och att detta intresse är särskilt starkt när det är fråga om lön som uteblir under en längre tid. Häremot står SAS intresse av att suspensionsbeslutet får stå fast och inte upphävs efter endast en summarisk prövning med den risk som kan följa med att SAS fråntas ett disciplinärt medel, om domstolen vid den slutliga prövningen skulle komma fram till att SAS hade grund för att besluta om suspension. För den arbetstagare som vid en slutlig prövning skulle befinnas ha utan grund blivit utsatt för en suspendering kvarstår däremot möjligheten att få den ekonomiska skada ersatt som denne drabbats av till följd av att lönen felaktigt hållits inne.

Med beaktande av det material som nu finns tillgängligt i målet kommer arbetsdomstolen sammantaget fram till den slutsatsen att SRAT inte visat på det sätt som krävs enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken att det finns skäl för bifall till yrkandet om interimistiskt förordnande om suspenderingarnas upphävande. Av detta följer att det inte heller kan bli fråga om något bifall till förbundets yrkande i övrigt om interimistiskt beslut.

Beslut

Arbetsdomstolen avslår SRAT:s yrkande om interimistiskt förordnande.

Dom 1994-03-23, målnummer A-31-1994

Ledamöter: Nina Pripp, Michael Koch, Ingemar Källberg, Torkel Unge, Inger Mattsson Kasserud, Göran Karlsson och Ulf Nilsson. Enhälligt.

Sekreterare: Claes-Göran Sundberg