AD 1994 nr 92

Parter:

Svenska Elektrikerförbundet; Elektriska Arbetsgivareföreningen; Elenergi i Jönköping Aktiebolag

Nr 92

Svenska Elektrikerförbundet

mot

Elektriska Arbetsgivareförening och Elenergi i Jönköping Aktiebolag.

1 ALLMÄNT

Mellan parterna gäller kollektivavtal, det s.k. installationsavtalet.

Elunion Väst Aktiebolag (EU) bedrev tidigare elinstallationsverksamhet bl.a från en filial i Jönköping. Vid filialen fanns tretton i SEF organiserade montörer anställda. Platschef var A.L.. EU försattes i konkurs den 23 februari 1993. Den 5 mars 1993 sade konkursförvaltaren, advokaten J.B., upp samtliga anställda.

Den 12 mars 1993 påkallade konkursförvaltaren förhandling med SEF:s avdelning nr 26 enligt 11 § medbestämmandelagen avseende överlåtelse av rörelsen i Jönköping till ett av A.L. nybildat aktiebolag, Elektroteam i Jönköping Aktiebolag (ET). Förhandlingen ägde rum den 15 mars 1993. Enligt protokoll från förhandlingen meddelade konkursförvaltaren avdelningen, företrädd av ombudsmannen A.O., att ET önskade förvärva rörelsen och återanställa sju av EU:s anställda, däribland A.L.. A.O. förklarade att avdelningen inte kunde acceptera något avsteg från företrädesrätten till återanställning utan föreslog att A.L. skulle anställa i enlighet med gällande turordning.

Personalen hade dagarna därefter ett möte i konkursbolagets lokaler. Vid detta möte diskuterades turordningsfrågan och A.L. redogjorde bl.a för den affärside som han ansåg borde ligga till grund för ett nybildat företags verksamhet. Vid mötet utdelades en blankett för undertecknande till dem som inte skulle beredas arbete i ET. Ett undertecknade innebar att man avstod från sin företrädesrätt till återanställning. Ingen undertecknade dock blanketten.

Den 24 mars 1993 ägde en ny förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen rum mellan konkursförvaltaren och avdelningen. Avdelningen företräddes åter av ombudsmannen A.O.. Av protokollet från förhandlingen, som hölls per telefon, framgår att konkursförvaltaren redogjorde för ett anbud på konkursbolagets inventarier, varulager och pågående arbeten från ett nybildat aktiebolag, enligt uppgift ägt, förutom av A.L., av montörerna hos det tidigare EU, S.N., X.X., A.D., J.L., Y.Y. och R.P.. A.O. vidhöll avdelningens inställning i frågan om företrädesrätt till återanställning.

Samma dag träffades ett överlåtelseavtal mellan EU:s konkursbo och ET genom vilket konkursboet till ET överlät varulager, inventarier och pågående arbeten i viss omfattning. Den 25 mars 1993 meddelade konkursförvaltaren avdelningen att ET förvärvat konkursbolagets rörelse.

Avdelningen påkallade den 6 april 1993 lokal tvisteförhandling att äga rum den 21 april 1993. ET inställde sig inte till förhandlingen.

Den 7 juni 1993 inkom ändringsanmälan till Patent- och registreringsverket rörande bl.a ny styrelse i ET. De ovan nämnda montörerna samt A.L. angavs som styrelseledamöter och A.L. dessutom som verkställande direktör. Ändringen registerades den 1 juli 1993.

Den 31 augusti 1993 genomfördes lokal tvisteförhandling.

Den 21 februari 1994 registrerade Patent- och registreringsverket att ET bytt firma till Elenergi i Jönköping Aktiebolag. Detta bolag är för närvarande vilande. Den verksamhet som ET tidigare drev utövas numera i ett handelsbolag i vilket de ovan nämnda montörerna och A.L. är bolagsmän.

2 TVISTEN

Tvist mellan parterna har uppkommit huruvida de montörer som inte kom att arbeta i ET haft företrädesrätt till återanställning hos företaget. SEF har gjort gällande att en övergång av del av EU:s rörelse skett till ET och att montörerna bort erbjudas anställning i ET. Arbetsgivarparterna har invänt att någon övergång av del av rörelsen inte förekommit, att de montörer som knöts till ET inte skall betraktas som anställda utan ses som delägare i ett kompanjonbolag och att därför något åsidosättande av företrädesrätten inte skett samt att de montörer som inte kom att arbeta i ET inte gjort anmälan om anspråk på företrädesrätt till återanställning.

Bolagets inställning har lett till att förhandling enligt 32 § anställningsskyddslagen mellan SEF:s lokala avdelning och ET inte genomförts. Den förhandling enligt 10 § medbestämmandelagen som avdelningen påkallade den 6 april 1993 kom till stånd först den 31 augusti 1993. Tvist har uppkommit om ET gjort sig skyldigt till brott mot 32 § anställningsskyddslagen och till förhandlingsvägran.

3 YRKANDEN M.M.

SEF har yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta Elenergi i Jönköping Aktiebolag att

1. till envar av R.J., A.I., C.J., J.S., M.H., Z.Z. och M.J. utge allmänt skadestånd med 50 000 kr för brott mot 25-26 §§anställningsskyddslagen,

2. utge ekonomiskt skadestånd till R.J. med 115 742 kr, till A.I. med 66 962 kr och till J.S. med 156 147 kr, allt enligt beräkningar och avseende tid som framgår av bilagorna 1-41.

3. till SEF utge allmänt skadestånd med 25 000 kr för brott mot 32 § anställningsskyddslagen, samt

4. till SEF utge allmänt skadestånd med 25 000 kr för förhandlingsvägran.

På beloppen under punkterna 1, 3 och 4 har yrkats ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning, den 30 december 1993, till dess betalning sker. På de ekonomiska skadestånden har yrkats ränta enligt bilagorna 1-3.

SEF har vidare yrkat att arbetsdomstolen förbehåller SEF rätt att, i mån av befogenhet, väcka talan för arbetstagarna avseende skada som kan uppkomma för tid efter huvudförhandlingen i målet.

Arbetsgivarparterna har bestritt bifall till SEF:s samtliga yrkanden. De har inte kunnat vitsorda de belopp och de beräkningar som framgår av ovan nämnda domsbilagor. Vad gäller storleken av de allmänna skadestånden för den händelse SEF:s talan skulle vinna bifall har arbetsgivarsidan överlämnat frågan till domstolens prövning.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna sammanfattningsvis anfört följande.

4 SEF

4.1 Bakgrunden.

EU var medlem i EA och bedrev installationsverksamhet på flera orter i västsverige, bl.a i Jönköping. Vid Jönköpings-filialen fanns det tretton montörer som var medlemmar i SEF och platschef var A.L.. Verksamheten vid filialen i Jönköping fungerade väl. EU försattes emellertid i konkurs den 23 februari 1993 beroende på problem inom koncernen.

Konkursförvaltaren sade upp personalen den 5 mars 1993 och informerade i samband därmed om bestämmelserna om återanställningsrätt enligt anställningsskyddslagen. Samtliga närvarande anställda anmälde vid detta tillfälle anspråk på företrädesrätt till återanställning. Därefter påkallade konkursförvaltaren förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen med avdelningen angående en eventuell överlåtelse av Jönköpings-rörelsen till ett av A.L. i mars 1993 nybildat aktiebolag, ET. I det bolaget var A.L. själv styrelseledamot och hans hustru suppleant.

Förhandlingen ägde sedan rum den 15 mars 1993 varvid konkursförvaltaren meddelade att A.L:s bolag ville överta rörelsen och återanställa sex montörer från EU. Avdelningen förklarade att man inte accepterade något avsteg från turordningen utan yrkade att ET skulle anställa enligt turordningen. Vid förhandlingen åtog sig konkursförvaltaren att framföra detta till A.L..

Den 19 mars 1993 kallades montörerna till ett möte hos konkursbolaget. Några av montörerna berättade vid mötet att A.L. ville anställa vissa av montörerna i sitt bolag ET. Det sades att om A.L. inte fick frångå turordningen skulle denne inte köpa konkursrörelsen. Vid mötet inställde sig också A.L. själv och berättade om de arbetsuppgifter som de återanställda skulle få. Vid mötet utdelades en blankett som de montörer A.L. inte ville ha uppmanades skriva på. Det framgår av blanketten att en underskrift innebar att man inte skulle göra anspråk på företrädesrätt till återanställning. Det var dock ingen som skrev på blanketten. Inför mötet, som ursprungligen var tänkt att hållas den 17 mars 1993, hade upprättats en dagordning av vilken framgår att just dessa frågor skulle behandlas. Dagordningens punkter kom också att följas.

Den 24 mars 1993 ägde en fortsatt förhandling rum mellan konkursförvaltaren och avdelningen. Konkursförvaltaren redogjorde därvid för ett anbud på konkursbolagets inventarier och varulager ävensom pågående arbeten i Jönköping. Anbudet skulle ha kommit från ett "nybildat aktiebolag, enligt uppgift ägt av S.N., X.X., A.D., J.L., Y.Y., R.P. och A.L.". Det bolag som påstods vara nybildat var inget annat bolag än A.L:s bolag ET. Avdelningen vidhöll sin inställning och krävde att företrädesrätten och turordningen skulle iakttas.

Den 25 mars 1993 meddelade konkursförvaltaren avdelningen via telefax att ET förvärvat konkursbolagets inventarier, lager och arbeten. Samma dag skickades de arbetstagare som inte var önskvärda hem för gott, medan de montörer som A.L. ville behålla fick anställning hos ET.

4.2 Återanställningsrätten.

4.2.1 ET är inte att anse som ett kompanjonbolag.

Den tvist som har uppkommit mellan parterna grundar sig på att ET gör gällande att de montörer som SEF menar blivit förbigångna inte har någon företrädesrätt eftersom ET påstås vara ett kompanjonbolag. SEF:s inställning är i första hand att när ET övertog verksamheten den 24 mars 1993 från EU och den 25 mars 1993 anställde de montörer som A.L. ville ha var ET uppenbart inget kompanjonbolag. Visserligen hävdas detta av arbetsgivarsidan och även konkursförvaltaren påstod detta, men vid tiden för övergången framgår av registreringsbevis för ET att styrelsen bestod av A.L. med hustrun som suppleant. I detta skede övertog ET personal från EU, personal som långt senare kom att ingå i ET:s styrelse. En anmälan om förändring i styrelsen inkom till Patent- och registreringsverket den 7 juni 1993 och ledde till registrering först den 1 juli 1993. Detta innebär att när ET övertog EU:s verksamhet var ET inte något kompanjonbolag och reglerna om företrädesrätt gällde därför för ET som hos vilken annan arbetsgivare som helst.

4.2.2 Ett kringgående av anställningsskyddslagen har skett.

Förbundet hävdar alternativt att, även om ett kompanjonbolag i formell mening kan anses ha bildats i samband med övertagandet, åtgärden är att se som ett försök att kringgå anställningsskyddslagen. A.L. bestämde sig i samband med EU:s konkurs för att ta över den verksamhet som EU bedrev och det framgår av vad som tidigare redovisats att han endast ville anställa R.P., J.L., X.X., Y.Y., S.N. och A.D.. Han försökte att få avdelningen med på ett avsteg från företrädesrätt och turordning men när det inte gick försökte A.L. genom mötet den 19 mars 1993 förmå de som han inte ville anställa att avstå från företrädesrätten genom att dela ut den ovan berörda blanketten. Detta lyckades inte heller. Det är uppenbart att det är i det läget som iden om kompanjonskap kom upp. Det anförda visar att syftet med kompanjonbolaget var att kringgå anställningsskyddslagen och därför skall företrädesrätten gälla fullt ut för dem som blivit förbigångna. Tilläggas kan att A.L. varit den drivande kraften vid tillkomsten av ET. Vidare är att märka att A.L. efter styrelseförändringen i juli 1993 ägde 52 procent av aktierna medan de övriga ägde drygt 8 procent var.

4.2.3 Ett övertagande av EU:s rörelse har skett.

Enligt SEF har EU:s rörelse de facto övergått till ET. Exakt hur detta har gått till kan SEF inte redogöra för. Från en dag till en annan har ET dock kommit att besitta i stort sett alla EU:s tillgångar. Detta förutsätter enligt förbundets mening någon slags samverkan mellan EU och ET.

SEF menar att ET nu bedriver en verksamhet i Jönköping som överensstämmer med den verksamhet EU bedrev där. ET startade sin verksamhet dagen efter det att EU upphörde med sin, den 25 mars 1993. Rörelserna bedrevs i samma lokaler.

När EU tog hand om lokalerna år 1992 hade de karaktären av lagerlokaler, som inte var anpassade för en installationsrörelse och EU tvingades därför göra omfattande ombyggnader för att få en fungerande verksamhet. Genom dessa ombyggnader fick EU ett kontor med tre arbetsplatser och ett mindre konferensrum. Det senare var fullt möblerat samt utrustat med telefonväxel, telefax, kopieringsmaskin, persondator med skrivare, skrivmaskin, TV, video, kassaskåp och overheadprojektor. Det fanns hos EU också minikök, omklädningsrum och lunchrum med erforderliga skåp, möbler, mikrovågsugn och kylskåp. Det fanns vidare ett lager med produkter som den 31 december 1992 enligt uppgift var värderat till i vart fall 200 000 kr. Det fanns också en mängd inventarier i lagerutrymmena som lagerhyllor, arbetsbänkar, handverktyg och andra verktyg för montörerna samt elsvets, borrmaskiner, bilningsmaskiner och andra maskiner. Det fanns också ett arkiv, förmodligen med EU:s kundregister och dokumentation om de arbeten som EU utfört och utförde. ET övertog också, vilket kan utläsas av överlåtelseavtalet, pågående arbeten samt därutöver EU:s kundkrets. Av ingivna fakturor framgår att ET, som det ser ut, också tog över faktureringsrätten avseende dessa pågående arbeten. ET övertog därutöver, genom de aktuella montörerna och A.L., delar av EU:s personal.

SEF menar att det rent allmänt finns ett sådant samband mellan rörelserna och en sådan identitet mellan företagen att det måste vara fråga om samma företag och därmed en övergång i 25 § anställningsskyddslagens mening. Dessutom finns också ett klart rättsligt samband genom själva överlåtelseavtalet. Därmed är det visat att det skett en övergång av EU:s rörelse till ET på sådant sätt att bestämmelserna i 25-26 §§anställningsskyddslagen är tillämpliga.

4.2.4 De förbigångna montörerna har haft tillräckliga kvalifikationer för att arbeta hos ET.

Det har också påståtts från motsidan att de förbigångna montörerna inte skulle ha tillräckliga kvalifikationer för det arbete som finns hos ET. Det kan då först nämnas att X.X. utfört kalkylarbete av tjänstemannakaraktär och därför lämnas utanför resonemanget.

ET har åberopat diverse intyg för att styrka att tillräckliga kvalifikationer inte skulle föreligga för de förbigångna. Rent allmänt kan anföras att de åberopade kurserna alla var mycket kortvariga. En teleteknisk grundkurs har sålunda pågått i fem dagar. Övriga kurser var kortare än så. Inställningen hos SEF är att, även om kurserna kan vara till fördel, dessa inte var nödvändiga för att klara arbetsuppgifterna hos ET. De förbigångna montörerna var alla genom lång teoretisk utbildning och genom sina under lärlingstiden och därefter förvärvade yrkesmässiga kunskaper tillräckligt skickliga för att utföra de arbetsuppgifter som förekom hos ET.

De montörer som SEF företräder har blivit förbigångna av andra montörer med kortare anställningstid. A.I. har blivit förbigången av J.L., Y.Y., S.N. och A.D.. Det hävdas att A.I. har tillräckliga kvalifikationer för samtliga arbetsuppgifterna som de återanställda fått. R.J. har blivit förbigången på samma sätt och av samma personer och han har också tillräckliga kvalifikationer. J.S. har blivit förbigången av Y.Y., S.N. och A.D.. Han har haft tillräckliga kvalifikationer för de arbetsuppgifter som de som förbigått honom haft. A.I., J.S. och R.J. skulle ha fått arbete om turordningen följts. De har därför rätt till ekonomiskt och allmänt skadestånd på sätt som yrkats.

De övriga arbetstagare som SEF företräder har också blivit kränkta även om de, om turordningen följts, inte skulle ha fått anställning. De har däremot blivit förbigångna. Detta gäller M.H. som har blivit förbigången av Y.Y., S.N. och A.D.. C.J. och M.J. har blivit förbigångna av S.N. och A.D.. Z.Z. slutligen har blivit förbigången av A.D..

SEF:s alternativa inställning är följande. Enligt förbundet handlar det om fem arbeten som är tillgängliga hos ET för R.J., A.I. och J.S. och SEF menar att vid tillämpningen av återanställningsprincipen arbetsgivaren skall ta hänsyn till varje arbetstagares speciella förutsättningar. Om det skulle förhålla sig på det sättet att en viss arbetstagare inte skulle klara visst arbete hos arbetsgivaren men väl ett annat, måste arbetsgivaren ta hänsyn till detta på det sättet att samtliga i gruppen erbjuds de fem arbetena. I detta fall föreligger - som redan nämnts - inte några sådana problem. Alla tre behärskar arbetsuppgifterna mer än väl. Skulle motsatsen visas så måste arbetsgivaren i alla fall erbjuda arbete. Därmed menas att om någon inte skulle klara alla arbetsuppgifter eller ha tillräckliga kvalifikationer för alla arbetsuppgifter så finns det kanske andra arbetsuppgifter som han klarar.

Med stöd av det ovan anförda menar SEF att ET brutit mot 25 och 26 §§anställningsskyddslagen och skadestånd skall utgå på sätt som yrkats.

4.2.5 Skadeståndsanspråken.

Det hävdas för det första att de av SEF yrkade ekonomiska skadestånden är skäliga. Det är normalt utgående löner i dessa sammanhang och enligt uppgift har man samma lön hos ET. För det andra har ET en skyldighet att tillämpa kollektivavtalet. Grunden för detta är 28 § medbestämmandelagen. Enligt denna bestämmelse övergår kollektivavtalet till ET vid övergång av verksamheten. ET är skyldigt att tillämpa kollektivavtalet och den lönenivå som gällde hos EU före konkursen. SEF hänvisar här till rättsfallet AD 1984 nr 32. SEF hävdar att gällande lönenivå före konkursen, inklusive ortstillägg och personliga tillägg var 85,52 kr per timme. Enligt kollektivavtalet utgick fyraveckorslön. Minimilönenivån låg vid samma tillfälle på omkring 63-64 kr/tim.

Installationsavtalet är ett minimilöneavtal och av övergångsbestämmelserna till respektive avtalsuppgörelse framgår att lönerna skall höjas på ett visst sätt vilket också innebär att en arbetsgivare under avtalsperioden inte kan göra en kollektiv lönesänkning. ET har anställt vissa montörer men har egentligen haft skyldighet att anställa de tre montörer som SEF yrkar ekonomiska skadestånd för. ET skulle haft skyldighet att i de anställningarna betala de yrkade lönerna, varför de yrkade skadestånden skall utgå.

4.3 Brott mot 32 § anställningsskyddslagen.

Enligt 32 § anställningsskyddslagen ålåg det ET att förhandla med avdelningen innan bolaget den 25 mars 1993 anställde arbetstagare, eftersom andra arbetstagare hade företrädesrätt till återanställning i verksamheten. Förhandlingar har inte ägt rum och därför skall allmänt skadestånd utgå till SEF.

4.4 Förhandlingsvägran.

SEF har gjort gällande att ET gjorde sig skyldigt till förhandlingsvägran när tvisten om företrädesrätt till återanställning väl uppstått. De montörer som ET tog över och anställde var alla arbetstagare från EU och vid tidpunkten medlemmar i SEF. På grund härav är 10 § medbestämmandelagen tillämplig.

Avdelningen påkallade lokal tvisteförhandling den 6 april 1993 att äga rum den 21 april 1993. ET svarade med ett brev att man inte såg skäl till förhandling. Avdelningen besvarade omedelbart brevet och begärde att förhandling ändå skulle genomföras. Bolaget uteblev emellertid från förhandlingen och meddelade avdelningen att A.L. i stället uträttade bankärenden och att han skulle ringa senare. Den 23 april 1993 fick avdelningen ett nytt brev från A.L. i vilket denne anförde att bolaget ansåg att det inte förelåg skäl att förhandla. Förbundet begärde då central tvisteförhandling vilket resulterade i att det, genom påverkan från EA:s sida, blev lokal tvisteförhandling den 31 augusti 1993. ET har med hänsyn till det inträffade gjort sig skyldigt till förhandlingsvägran. Allmänt skadestånd skall därför utgå.

5 Arbetsgivarparterna

5.1 Bakgrunden.

EU:s filialföretag i Jönköping försattes i konkurs den 23 februari 1993 och den 5 mars samma år sades samtlig personal upp till följd av konkursen. Den konkursförvaltare som tillsattes kontaktade A.L. flera gånger. Konkursförvaltaren försökte påverka A.L. att överta hela installationsrörelsen från EU, men A.L. ställde sig avvisande härtill. A.L:s inställning grundade sig på att han bedömde att EU:s rörelse saknade ekonomiska förutsättningar att generera ett överskott. Särskilt skulle installationsdelen hindra andra delar av verksamheten att fungera. A.L. lät sig dock övertalas att för säkerhets skull inregistrera ett aktiebolag. Det var inte särskilt dyrt och konkursförvaltaren menade att A.L. kanske skulle ändra sig. Om denne inte skulle använda bolaget, var ingen större skada skedd och han skulle kunna vinna mycket tid på att ha ett aktiebolag registrerat.

Den 15 mars 1993 genomförde konkursförvaltaren en förhandling med avdelningen. Förvaltaren hade för ögonen att överlåta hela rörelsen till A.L. eller det bolag denne hade registrerat. Det är viktigt att notera att något bindande anbud från A.L:s sida att förvärva rörelsen inte förelåg vid denna tidpunkten. Det står visserligen i det justerade protokollet från MBL-förhandlingen att så var fallet, men detta stämmer inte. Om det var någon som skulle lämna ett anbud, var det konkursförvaltaren till A.L.. Förvaltaren hade ju flera gånger tidigare försökt påverka A.L. att förvärva rörelsen. Efter det att förhandlingen den 15 mars 1993 strandat upphörde konkursförvaltaren med att söka sälja rörelsen till A.L..

Arbetsgivarsidans uppfattning är att personalklubbsmötet på EU:s filial ägde rum den 17 mars 1993. Personalen höll på eget initiativ mötet. Stämningen var dyster eftersom alla kände att sysselsättningen var hotad för samtliga. A.L. ombads att delta i mötet. Mötesdeltagarna ville att A.L. skulle ge sin syn på verksamheten i EU och framför allt hur verksamheten kunde läggas upp för att hävda sig i framtiden på marknaden i Jönköping samt även vilken inriktning en rörelse borde ha om den skulle kunna komma igång. A.L. menade att om man skulle driva en verksamhet i Jönköping måste denna inriktas på service och löpande underhåll medan de traditionella installationsentreprenaderna skulle lämnas därhän. Efter detta lämnade A.L. mötet och hade ingen del i det som skedde därefter, t.ex. att den tidigare nämnda blanketten utdelades.

Det hade hittills varit endast preliminära diskussioner och underhandskontakter mellan de blivande kompanjonerna i ET men den 18 mars 1993 kom man överens om att driva rörelse i kompanjonskap. Man kom samtidigt överens om av praktiska skäl att använda A.L:s bolag som kompanjonbolag. Kompanjonbolaget bildas genom ett muntligt avtal mellan kompanjonerna. Registreringen av bolaget hos Patent- och registreringsverket är inte styrande för bildandet. Det finns även ett skriftligt kompanjonavtal men det tar sikte på vilka ekonomiska insatser som kompanjonerna skulle göra i bolaget. Vad gäller svaren på frågor som avser kompanjonbolagets organisation, intern ansvarsfördelning och att alla kompanjonerna skulle vara representerade i styrelsen finns dessa inte i något skriftligt avtal men det framgår av den skriftliga organisationspromemoria som finns ingiven i målet hur ansvarsfördelning osv. från den 18 mars 1993 är gjord i bolaget.

Den 24 mars 1993 köpte kompanjonbolaget vissa inventarier m.m. av mindre värde från konkursförvaltaren och i slutet av mars samma år startade kompanjonbolaget sin verksamhet.

5.2 Arbetsgivarsidans invändningar mot käromålet såvitt avser återanställningsrätten.

5.2.1 ET är att anse som ett kompanjonbolag.

Arbetsgivarsidan hävdar att ET är bildat av sju delägare och att det i ET inte fanns någon verksam person som inte samtidigt var delägare. Kompanjonerna drev verksamheten och tog alla del i denna. Bolagsstyrelsen bestod av delägarna och A.L. var verkställande direktör. Kompanjonerna var samtliga tidigare anställda hos EU. När EU försattes i konkurs, bildades kompanjonbolaget i syfte att bereda delägarna sysselsättning. Arbetsgivarsidan hänvisar till rättsfallet AD 1987 nr 9 och menar att omständigheterna i princip är desamma som i det fallet.

5.2.2 Något kringgående av anställningsskyddslagen har i inte ägt rum.

Innan det slutligt bestämdes att ett kompanjonbolag skulle bildas, verkade konkursförvaltaren för att sälja hela rörelsen till någon köpare. Han försökte därvid trygga sysselsättningen för de anställda samtidigt som han strävade efter att tillgodose borgenärernas önskemål. Konkursförvaltaren bedömde att en förutsättning för att kunna avyttra rörelsen var att avdelningen beviljade avsteg från anställningsskyddslagens turordningsregler. En förhandling i den frågan togs upp den 15 mars 1993. Det är förutsatt i konkurslagen att konkursförvaltaren skall göra ansträngningar för att rekonstruera verksamheten. Även i rättsfallet AD 1987 nr 9 undersöktes möjligheterna till en rekonstruktion av konkursbolaget, men detta ledde ingen vart varför ett kompanjonbolag bildades. Vid tidpunkten för konkursförvaltarens förhandlingar med avdelningen förelåg inget anbud från A.L:s sida att förvärva rörelsen. Konkursförvaltarens ansträngningar skall enligt arbetsgivarsidans uppfattning ses åtskilt från bildandet av ett kompanjonbolag. Tanken på en sådan uppläggning realiserades när det inte kom något anbud från konkursförvaltaren.

Initiativet till bildandet av kompanjonbolaget togs inte av A.L. ensam utan av kompanjonerna tillsammans. Dessa hade flera diskussioner och det hela fick värka fram en tid innan man träffade avtal om att driva rörelse i kompanjonskap. De initiativ konkursförvaltaren på ett tidigare stadium i konkursen tog för att trygga sysselsättningen kan inte få till följd att bildandet av ett kompanjonbolag på ett senare stadium betraktas som ett kringgående av anställningsskyddslagens regler. Konkursförvaltaren har bara gjort vad som är förutsatt i konkurslagstiftningen.

5.2.3 Ett övertagande av EU:s rörelse har inte skett.

Arbetsgivarsidan bestrider att ett övertagande av EU:s rörelse har skett. Kompanjonbolaget har inte förvärvat ens någon del av den verksamhet som bedrevs av EU. Det är riktigt att lager och inventarier av mindre omfattning övertogs, men samtliga serviceavtal som EU hade sades upp av konkursförvaltaren vilket innebär att tryggheten att ha en löpande inkomst från en kundstock inte fanns för kompanjonerna. Företagsekonomiskt sett var dessa därför tvungna att starta från början. Det är riktigt att några pågående arbeten övertogs men övertagandet innebar endast att dessa arbeten skulle avslutas. Det gällde fyra entreprenader och arbetena slutfördes under en vecka med en begränsad arbetsinsats. Vad gäller rörelselokalen så återgick denna efter konkursen till hyresvärden och kompanjonerna fick teckna ett nytt hyresavtal med denne. EU:s telefonnummer fick kompanjonerna lösa ut från Telia AB. Den sammanlagda köpeskilling som kompanjonerna betalade konkursförvaltaren visar också att det inte kan ha varit fråga om en övergång av en hel rörelse. Arbetsgivarsidan vill vidare understryka att mervärdeskatt erlades på köpeskillingen, vilket enligt skattelagstiftningen innebär att någon övergång av rörelse inte skett. Mervärdeskatt erläggs nämligen inte då en hel rörelse övertas. Att någon övergång av rörelsen inte har skett framgår vidare av att kompanjonbolaget har en helt annan inriktning på sin verksamhet än EU. EU hade kvar nyinstallationsentreprenaderna i sin verksamhet, medan kompanjonerna bedömde att den verksamheten inte var lönsam varför man istället inriktade sig på service och löpande underhåll. Det var en ny strategi som kompanjonerna beslutade sig för. Även detta visar att det inte var någon övergång av rörelse.

Arbetsgivarsidan vill även i detta sammanhang peka på EES-avtalet, som omfattar ett EG-direktiv, 77/187. Detta direktiv tar sikte på företagsöverlåtelser. Direktivet har inte införlivats med svensk rätt, men det beror på att lagstiftaren anser att svensk rätt redan uppfyller direktivets krav. EG-domstolen har också i avgörandet 24/85 prövat vad som är en företagsöverlåtelse. EG-domstolen har fäst avgörande avseende vid huruvida majoriteten av de anställda övergått till det nya bolaget. Även om kompanjonerna i det aktuella målet skulle betraktas som anställda har ET inte övertagit majoriteten av de anställda i EU. Slutsatsen blir att en konventionsvänlig tolkning av svensk rätt innebär att någon övergång av rörelse inte skett.

5.2.4 De montörer SEF företräder saknar tillräckliga kvalifikationer för arbete hos ET.

Arbetsgivarsidan anser vidare att de montörer SEF företräder saknar tillräckliga kvalifikationer för att arbeta hos ET. Kompanjonerna i ET har alla särskilda kvalifikationer. De har specialiserat sig inom sådana områden som service, felsökning, lyftdonservice, brand- och inbrottslarmsinstallationer och kalkylering. Genom denna specialisering möjliggörs en inriktning mot den aktuella marknadsnischen, nämligen att syssla med löpande underhåll i stället för med traditionella entreprenader. Detta gör att man kan uppnå en tillfredsställande lönsamhet i kompanjonbolaget. De montörer som SEF yrkat skadestånd för är inriktade på traditionellt installationsarbete och är därför inte tillräckligt kvalificerade för att verka i kompanjonbolaget.

5.2.5 Anmälan om anspråk på återanställning har inte skett.

Arbetsgivarsidans inställning är, såsom förut anförts, att kompanjonbolaget bildades den 18 mars 1993. Det förelåg vid den tidpunkten ingen anmälan om anspråk på företrädesrätt. Det framgår heller inte av något protokoll att någon sådan anmälan skulle ha gjorts.

5.2.6 SEF:s avtalsområde har inte berörts.

Enligt arbetsgivarsidan var kompanjonerna i praktiken företagsledare. Samtliga var representerade i bolagets styrelse och hade inflytande och ansvar över bolagets angelägenheter på ett sådant sätt att de var att anse som företagsledare.

Som en undergrund hävdas att var och en av kompanjonerna hade resultatansvar för sina egna projekt varför samtliga kan sägas haft tjänstemannabefattningar. Med hänsyn härtill har inget turordningsbrott skett inom det område SEF representerar. Det ifrågasätts inte att det arbete som utfördes i sig faller under installationsavtalet.

5.2.7 Skadeståndsanspråken.

Arbetsgivarparterna kan vad gäller beräkningen av de ekonomiska skadestånden inte hålla med om den beskrivning av gällande rätt som lämnats av SEF. SEF har anfört att beräkningarna grundar sig på att de tre montörerna hade beretts anställning hos ET och att dessa då skulle ha erhållit samma lön som hos EU. Så hade emellertid inte varit fallet. De montörer som blev verksamma hos ET tog inte ut några marknadsmässiga löner. Skulle de tre montörer SEF företräder ha anställts så hade de fått minimilön enligt installationsavtalet. Det vitsordas i och för sig att minimilönenivån enligt installationsavtalet låg kring 63-64 kr/timme. ET skulle dock inte ha kunnat överleva om montörerna hade anställts utan hade då gått i konkurs eller hade kanske inte ens kunnat påbörja verksamheten. De aktuella montörerna kan därför inte anses ha lidit någon reell skada, då de i vart fall inte kunnat vara anställda hos ET.

Arbetsgivarsidan hävdar att om ett företag försätts i konkurs och ett annat bolag köper konkursbolaget varvid köparbolaget är tvingat att följa turordningen, så anges inte i anställningsskyddslagen att de arbetstagare som har rätt till återanställning skulle ha en tryggad lön i det köpande bolaget. Denna lag slår endast fast att dessa arbetstagare har rätt till en återanställning. Den lön som skall utgå vid en återanställning bestäms av kollektivavtalets regler. Arbetsgivaren kan inte erbjuda dessa arbetstagare en lägre lön än vad som följer av kollektivavtalet. Om kollektivavtalet medger högre löner och de anställda i konkursbolaget har högre löner, är dessa löner inte skyddade bara för att arbetstagarna har företrädesrätt till återanställning.

5.3 Brott mot 32 § anställningsskyddslagen.

Arbetsgivarsidan gör här gällande samma invändningar som framfört ovan under 5.2.

5.4 Förhandlingsvägran.

Avdelningens förhandlingsframställan var daterad den 6 april 1993. I denna framställan begärdes skadestånd för vissa före detta anställda i EU. SEF hävdar att det förelåg en förhandlingsskyldighet enligt 10 § medbestämmandelagen. Denna bestämmelse tar dock sikte på det fallet att förhandlingsfrågan rör förhållandet mellan arbetsgivaren och sådan medlem i organisationen som är eller varit arbetstagare hos arbetsgivaren. Denna framställan gällde dock montörer som varken var eller hade varit arbetstagare hos kompanjonbolaget, varför 10 § medbestämmandelagen inte är tillämplig i detta fall.

Kompanjonbolaget blev medlem i EA den 1 maj 1993 och därmed förelåg naturligtvis förhandlingsskyldighet. Förhandlingar genomfördes också, visserligen med en tidsutdräkt vilket berodde på mellankommande semestrar och den konflikt som härjade på installationsavtalets område och som medförde att all förhandlingsverksamhet i realiteten låg nere. Förhandlingar kom till stånd den 31 augusti 1993 och det var så fort båda parter kunde efter det att kompanjonbolaget blivit medlem i EA.

6 SEF

SEF vidhåller att enbart ett möte med personalen församlad ägde rum och att detta skedde den 19 mars 1993.

6.1 ET ett kompanjonbolag?

SEF anser inte att ET är ett kompanjonbolag utan, på grund av det kringgående av anställningsskyddslagen som skett, A.L:s bolag. Det är för SEF en ny uppgift att kompanjonavtalet skulle ha träffats den 18 mars 1993. Detta måste vara en efterhandskonstruktion. SEF menar att det inte har bildats något kompanjonbolag, utan det har kommit fram som ett påstående för att man skall kunna anställa utan att iakttaga företrädesrätten. Om ett kompanjonavtal träffats, har det skett senare, i vart fall inte den 18 mars 1993. Även om ett sådant avtal har träffats, så saknar det relevans, då det övergripande syftet med iden att starta ett sådant bolag har varit att komma ifrån reglerna om företrädesrätten. När det övergripande syftet är detta, innebär det att ett kringgående av anställningsskyddslagen skett.

Vad gäller övergången av rörelsen tycks arbetsgivarsidan anse att endast en del av rörelsen övergick till ET. Om så är fallet menar SEF att merparten av rörelsen övergick till ET. Konkursbolaget och ET träffade visserligen ett överlåtelseavtal med innebörden att lager och inventarier till ett värde av 44 000 kr exklusive mervärdeskatt överläts till ET, men SEF menar att ET övertog mer än vad som framgår av detta avtal och att det över huvud taget var identitet mellan de båda verksamheterna. ET arbetade i samma lokaler, övertog personal och kan sägas ha fortsatt EU:s verksamhet, men i förminskad skala och med mindre personal. ET:s verksamhet förutsatte att EU verkat före ET. Överlåtelseavtalet visar dessutom på att det fanns ett rättsligt samband mellan verksamheterna. Konkursförvaltaren angav, när han första gången ville förhandla med SEF lokalt, att det var fråga om överlåtelse av rörelsen och det handlade då om lokalerna, ett övertagande av hyresrätten, lagret, inventarierna och de pågående arbetena. Enda skillnaden var sedan att hyresrätten inte kom att nämnas i överlåtelseavtalet, men likväl övertog ET hyresavtalet och blev hyresgäster i samma lokaler. Av fakturor framgår också att ET tog betalt för arbeten som hade utförts av EU. Det måste ha skett en överenskommelse att detta skulle ske.

Arbetsgivarsidan har påstått att man inte registrerat någon anmälan om företrädesrätt. Som tidigare sagts har en sådan anmälan skett den 5 mars 1993. Det framgår också att arbetsgivarsidan bedömde det på samma sätt genom den blankett man hade utformat till mötet den 19 mars 1993, där man försökte få vissa montörer att avstå från sin företrädesrätt. Båda parter ansåg då att en sådan anmälan var gjord.

7 Domskäl

7.1 Inledning.

Tvisten gäller främst huruvida nuvarande Elenergi i Jönköping Aktiebolag, förutvarande ET, brutit mot 25 och 26 §§anställningsskyddslagen genom att inte återanställa montörerna R.J., A.I. och J.S. samt genom att även förbigå montörerna M.H., Z.Z. och M.J..

Mellan parterna är också tvistigt huruvida bolaget underlåtit att förhandla i frågan om företrädesrätt till återanställning och därigenom brutit mot 32 § anställningsskyddslagen och därutöver om bolaget vägrat förhandla enligt 10 § medbestämmandelagen.

7.1.2 Har en övergång skett av del av EU:s rörelse till ET?

En första förutsättning för att de berörda arbetstagarna skall kunna göra anspråk på företräde till återanställning är att en övergång, hel eller delvis, av EU:s rörelse till ET har skett. I 25 § andra stycket sista meningen anställningsskyddslagen anges att om det företag eller den del av det företag där verksamheten bedrivs övergått till en ny arbetsgivare företrädesrätten gäller mot den nye arbetsgivaren.

Arbetsdomstolen har i sin praxis vid ett flertal tillfällen haft att pröva frågan om en övergång av rörelse eller del av rörelse skett (se särskilt rättsfallen AD 1976 nr 18, 1978 nr 153, 1979 nr 140, 1984 nr 14 och 1988 nr 88). Domstolen har därvid uttalat att för att den aktuella bestämmelsen i 25 § anställningsskyddslagen skall kunna tillämpas fordras att det föreligger ett direkt rättsligt samband mellan den förutvarande och den nye arbetsgivaren vilket kan karaktäriseras som eller jämföras med en överlåtelse av ett företag. Det mest närliggande exemplet på rättsligt samband är ett sedvanligt avtal om överlåtelse av rörelsen. Domstolen har uttalat att det för att en övergång av en rörelse skall anses föreligga krävs mer än att t.ex lokaler och inventarier överlåts. För att det skall kunna anses att en övergång i lagens mening har skett fordras i princip att själva rörelsen, näringsverksamheten, eller del av denna har övergått till den nye arbetsgivaren. Domstolen har också konstaterat att någon allmän regel inte kan uppställas huruvida en övergång av ett företag eller en del av ett företag har skett. Omständigheterna i det enskilda fallet blir avgörande. De anförda rättsfallen ger emellertid stöd för det generella uttalandet att några stränga krav inte uppställs för att en övergång av en rörelse eller en del av en rörelse skall anses ha ägt rum. Det förhållandet att verksamheten efter förändringen bedrivs i yttre former som sett ur de anställdas synvinkel är att uppfatta som i huvudsak oförändrade torde vara att uppfatta som ett starkt bevis för att det föreligger ett sådant rättsligt samband som utgör eller är att jämföra med ett överlåtelseavtal.

I målet har från arbetsgivarsidan berörts det EG-direktiv rörande företagsöverlåtelser (nr 77/187) som omfattas av EES-avtalet. Med anledning härav skall framhållas följande. Direktivet har inte införlivats med svensk rätt. Det rättsläge som har etablerats i Sverige genom lagbestämmelsen i 25 § andra stycket sista meningen anställningsskyddslagen och dess tillämpning i praxis får anses vara i princip entydigt. Detta gäller oavsett att det i det enskilda fallet kan te sig svårt att avgöra huruvida en övergång i lagens mening har skett. Det anförda föranleder slutsatsen att det sålunda föreliggande rättsläget skall ligga till grund för domstolens prövning utan något särskilt hänsynstagande till innehållet i EG-direktivet och den praxis som utvecklats av EG-domstolen. Med detta uttalande har domstolen inte velat uttrycka någon uppfattning vare sig i fråga om direktivets närmare innebörd eller i frågan i vad mån någon skillnad i rättsläge föreligger i Sverige i jämförelse med rättsläget inom EG.

I målet är upplyst att konkursboet och ET träffade ett överlåtelseavtal den 24 mars 1993. Enligt avtalet överlät konkursboet till ET varulager, inventarier och pågående arbeten i viss omfattning. Det är vidare ostridigt att ET påbörjade sin verksamhet i nära anslutning till att EU upphörde med sin, att ET började verksamheten på samma ort och i samma lokaler som EU och med i stort samma utrustning. I målet har också framkommit att A.L. utverkade från Telia AB att för ET erhålla samma telefonnummer som EU haft. Utredningen ger även vid handen att ET bedriver en verksamhet inriktad på service och underhåll medan EU:s verksamhet visserligen var bredare och innefattade bl.a traditionella elentreprenader, men att denna också innehöll service och underhåll.

Av utredningen i målet framgår dessutom följande. Både R.J. och A.I. har bl.a uppgett att ET tog över hela EU:s lager och R.J. har tillagt att EU sysslade med alla förekommande elarbeten och att han inte såg att ET hade någon ny inriktning på verksamheten jämfört med EU. A.L. har själv bl.a uppgett att i stort sett alla inventarier och hela lagret övertogs av ET och att alla EU:s pågående arbeten fullföljdes av ET.

Arbetsdomstolen finner vid en samlad bedömning av omständigheterna att det varit fråga om en sådan övergång av en del av rörelse som avses i 25 § andra stycket sista meningen anställningsskyddslagen.

7.2 Har ett kompanjonbolag bildats?

7.2.1 Allmänt.

Nästa tvistiga fråga som domstolen har att pröva är om ET kan anses som ett sådant bolag som arbetsgivarparterna i målet har kallat ett kompanjonbolag. Med ett kompanjonbolag har i målet åsyftats ett aktiebolag i vilket ett antal personer med delägarställning arbetar i verksamheten utan att vara arbetstagare i den mening som avses i 25 § anställningsskyddslagen. Skulle domstolen besvara frågan huruvida ett kompanjonbolag bildats jakande, innebär detta att några anställningsavtal inte träffats som kan föranleda tillämpning av anställningsskyddslagens regler om företrädesrätt m.m. Bakgrunden till detta synsätt står att finna i rättsfallet AD 1987 nr 9.

Domstolen berörde i det nämnda rättsfallet frågan vilka förutsättningar som bör gälla för att bildandet av ett kompanjonbolag av åsyftat slag inte skall anses utgöra ett kringgående av anställningsskyddslagens regler om företrädesrätt till återanställning. Av rättsfallet torde framgå att det skall vara fråga om ett verkligt kompanjonskapsförhållande mellan berörda personer och att enbart ett kapitaltillskott från vissa arbetstagare i en övertagande arbetsgivares rörelse inte räcker för att sätta företrädesrätts- och turordningsbestämmelserna ur spel. Vidare torde kunna utläsas att man vid bedömningen skall beakta inte bara huruvida de verksamma personerna äger en större andel av aktierna och om de har ett väsentligt inflytande över bolagets verksamhet, utan man bör därutöver även granska de faktiska förhållandena kring själva bildandet av kompanjonbolaget, den roll de verksamma personerna tillsammans har spelat för det nya företagets tillkomst och om det gemensamma syftet för dem varit att tillsammans bereda sig möjlighet till fortsatt sysselsättning. Arbetsdomstolen underströk i rättsfallet att den gränsdragning som måste ske var känslig och svår att göra i det enskilda fallet. Bedömningen skulle göras med öppna ögon för den risk för kringgående av företrädesrätten som kunde finnas.

Enligt domstolens mening synes bevisbördan för att ett kompanjonbolag bildats i första hand åvila arbetsgivarsidan. Detta innebär att arbetsgivarparterna i målet har att klarlägga omständigheterna kring bildandet av bolaget, dess konstruktion etc. och att oklarheter i dessa hänseenden faller tillbaka på arbetsgivarsidan.

7.2.2 Omständigheterna kring bolagsbildandet.

Domstolen konstaterar först att EU försattes i konkurs den 23 februari 1993 och att samtlig personal sades upp av konkursförvaltaren den 5 mars samma år. Ostridigt är vidare att A.L. därefter lät registrera bolaget ET med sig själv som styrelseledamot och sin hustru som suppleant. Vidare har framkommit att konkursförvaltaren förde en förhandling med SEF den 15 mars 1993 rörande en överlåtelse av konkursboets tillgångar.

Rörande vad som förekom vid förhandlingen föreligger ett av konkursförvaltaren advokaten J.B. upprättat förhandlingsprotokoll. Protokollet är justerat av ombudsmannen A.O.. I protokollet anges följande under § 2.

"J.B. redogjorde för ett av A.L., anställd som platschef för bolaget i Jönköping, avlämnat anbud, innefattande att han genom ett nybildat aktiebolag skulle förvärva rörelsen i Jönköping, d.v.s. hyresrätt, inventarier och pågående arbeten. Köparbolaget skulle även erbjuda sju av bolagets anställda, däribland A.L. själv, ny anställning".

Konkursförvaltaren har inte hörts i målet. Däremot har ombudsmannen A.O. som företrädde SEF:s avdelning under förhandlingen hörts upplysningsvis. Han har under förhöret bekräftat att protokollet speglar vad som förekom under förhandlingen. A.L. har själv bl.a uppgett att han inte var särskilt intresserad att överta ett rekonstruerat EU och att han för egen del hade andra arbeten på gång. Han har vidare anfört att det kring det aktuella tillfället inte fanns något anbud från hans sida på EU.

Arbetsdomstolen finner inte skäl att ifrågasätta innehållet i protokollet, som är mycket tydligt formulerat av konkursförvaltaren. Arbetsdomstolen anser utrett att konkursförvaltaren vid förhandlingen redogjorde för ett anbud från ET om att överta EU:s rörelse och att återanställa ett visst mindre antal montörer från EU. Det är ostridigt att A.O. vid förhandlingen krävde att den gällande turordningen skulle följas och att konkursförvaltaren lovade framföra detta till A.L..

Det är ostridigt i målet att montörerna höll ett personalmöte någon av dagarna efter den 15 mars 1993 och att A.L. medverkade vid mötet. Det har från arbetsgivarsidan inte bestritts att en dagordning hade gjorts upp till mötet. Av punkt 4 framgår att A.L. skulle lämna information om ett " ev. nytt företag", att avdelning 26 skulle informera om "deras tolkning av förtursrätt" och att därefter "diskussioner om förtursrätten" skulle hållas. SEF:s påstående att dagordningen kom att följas har inte bestritts av arbetsgivarsidan. Det är vidare ostridigt att en blankett utdelades enligt vilken de montörer som inte skulle komma ifråga för fortsatt verksamhet skulle avstå sin företrädesrätt till återanställning och att ingen undertecknade denna blankett.

Utredningen ger följande vid handen rörande vad som i övrigt förekom vid mötet.

Å.Å. har bl.a uppgett att sex montörer ville att de övriga skulle avstå från sin företrädesrätt till återanställning genom att skriva på en blankett som R.P. eller X.X. delade ut. Det redogjordes sedan för vilka montörer som A.L. ville ha kvar. A.L. förklarade själv vid mötet att det var ett funktionsval och inte ett personval som styrde vilka montörer han behövde. Vid mötet sades inget om något kompanjonbolag. Däremot gjordes klart att om A.L. inte fick igenom avstegen från turordningen skulle han inte starta den nya verksamheten. A.I. har bl.a uppgett att det vid personalmötet inte talades om något kompanjonbolag. A.L. redogjorde för sitt tilltänkta bolag och att de montörer som han ville ha valts ut med hänsyn till funktionen. På mötet argumenterades för att sex arbeten var bättre än inga alls. Det sades nämligen att om inte A.L. skulle få som han ville blev det inga arbeten alls. R.P. har bl.a uppgett att det var han som kallade till mötet, som hölls den 17 mars 1993. A.L. redogjorde för den ambition han hade att starta ett företag som skulle syssla med reparation och underhåll. A.L. sade vidare att han i företaget endast ville ha sådana montörer som skulle klara av även mekaniskt arbete. Detta var anledningen till att turordningsfrågan togs upp vid mötet. Den dagordning han hade gjort upp inför mötet kom att följas. Ytterligare ett möte för personalen hölls den 19 mars 1993, då A.O. redogjorde för turordningsreglerna. A.L. har bl.a uppgett att han blev ombedd av montören R.P. att komma till mötet den 17 mars 1993. Han talade då i princip för ett kompanjonbolag. Han redogjorde för vilken verksamhet ett företag borde ha för att fungera och dessutom för den affärside han hela tiden haft, att driva en rörelse med sex montörer. Denna ide kom senare att genomföras. Han hade ingen del i den blankett som sedan kom att utdelas på mötet.

Arbetsdomstolen drar den slutsatsen av utredningen att det var A.L. som verkade för att få möjlighet att fullfölja köpet av åtminstone en del av EU:s verksamhet med anställande av vissa montörer utan hänsyn till turordningen. Frågan om bildande av ett kompanjonbolag synes ha väckts av A.L. i ett sent skede av det händelseförlopp som ledde till överlåtelseavtalet den 24 mars 1993.

Arbetsgivarparterna har gjort gällande att ett muntligt kompanjonavtal träffades den 18 mars 1993. SEF har bestritt att ett sådant avtal ingåtts och i vart fall så tidigt om den angivna dagen. Förbundet har vidare anfört att om ett kompanjonavtal ingåtts måste det ändå ses som ett kringgående av anställningsskyddslagens regler om företrädesrätt.

De personer som kunnat lämna uppgifter om det påstådda kompanjonavtalet är R.P. och A.L..

R.P. har bl.a uppgett att A.L. tog initiativet till ett möte den 18 mars 1993 och att man därvid beslöt att påbörja en verksamhet i kompanjonform. Han har i övrigt inte kunnat lämna några detaljer om avtalets innehåll utan endast hävdat att formerna för hur bolaget skulle organiseras, bolagsform, aktiekapital, ekonomiska insatser m.m. efter hand beslutades. A.L. har bl.a uppgett att flera montörer var förbittrade över att förhandlingarna den 15 mars 1993 inte gick i lås. Dessa montörer tryckte på. Han och de sex övriga montörerna bestämde sig på kvällen den 18 mars 1993 för att satsa på ett kompanjonbolag. Det var första gången alla de som ville starta ett kompanjonbolag träffades. Han vet egentligen inte anledningen till att man startade ett sådant bolag. Man hade inte diskuterat turordningsfrågorna även om denna fråga fanns i bakgrunden. Några dagar senare förslog hans revisionsbyrå, Öhrlings Reveko, att de kunde använda hans bolag ET i kompanjonrörelsen.

Arbetsdomstolen finner i och för sig inte skäl att ifrågasätta arbetsgivarsidans påstående om att ett möte ägde rum den 18 mars 1993 och att berörda personer vid detta bestämde sig för att starta ett bolag där A.L. och montörerna kring honom skulle ingå som delägare. Huvudsyftet var uppenbarligen att säkra sysselsättningen. Det skall framhållas att utredningen i målet ger en oklar bild av såväl kompanjonavtalets tillkomst som dess närmare innebörd. Anmärkningsvärt är att något i skriftlig form utformat avtal inte företetts i målet.

Vad gäller bolagets organisation och ledning samt hur aktierna fördelats m.m. har R.P. bl.a anfört att det var klart från början att A.L. skulle ha aktiemajoriteten i kompanjonbolaget. R.P:s egen ekonomiska insats i bolaget var 4 500 kr. De företagsledande uppgifter som ankom på honom var att närvara vid de styrelsemöten som kom att hållas en gång per månad och i övrigt att svara för sitt ansvarsområde inom elverksamheten. A.L. har bl.a uppgett att han inte ville ha någon "polsk riksdag" i kompanjonbolaget. Han framförde därför till de andra, efter att ha talat med sin revisionsbyrå, att han ville bli verkställande direktör i ET med 51 procent av aktierna medan de övriga sex montörerna skulle få drygt 8 procent var. Ingen sade emot honom. Kompanjonbolaget hade så småningom styrelsemöte en gång per månad. Vid dessa möten var han ordförande. Han arbetade huvudsakligen på kontoret med kontors- och ledningsarbete. De övriga delägarnas företagsledande uppgifter bestod i att närvara vid styrelsemöten och i övrigt se till att ET:s offerter kunde genomföras tekniskt och ekonomiskt.

7.2.3 Bedömning.

Utredningen ger vid handen att ett kompanjonbolag bildats. Domstolen finner emellertid inte annat utrett än att det var A.L., och inte delägarna tillsammans, som tog initiativet till och var drivkraften bakom bildandet av bolaget. Det var också A.L:s egen affärside som genomfördes och som innebar att endast en del av EU:s verksamhet skulle drivas vidare med sex av A.L. utvalda montörer. Vidare skall beaktas att tanken på ett kompanjonbolag väcktes av A.L. först sedan det hade visat sig att en överenskommelse om avsteg från anställningsskyddslagens turordningsregler inte kunde uppnås med avdelningen eller de berörda arbetstagarna själva. I målet får anses utrett att det var A.L. ensam som intog en företagsledande ställning i ET och att de sex montörerna innehade ställningen av arbetstagare. A.L. innehade en dominerande ställning i ET på grund av sitt aktieinnehav och sin särskilda kompetens. Varje enskild montörs kapitaltillskott i företaget var mycket begränsat.

Arbetsdomstolen finner sammanfattningsvis att omständigheterna inte är sådana att det kan sägas att det bolag, ET, som A.L. och de övriga sex montörerna blev delägare i, vid tillämpning av 25 § anställningsskyddslagen är att anse som ett kompanjonbolag i nu avsedd mening. Den invändning från arbetsgivarsidan som är grundad på att ett kompanjonbolag bildats och som innebär att anställningsskyddslagens företrädesregler inte skulle äga tillämplighet när de sex montörerna knöts till ET skall därför inte tillmätas betydelse vid tvistens avgörande.

7.3 Anmälan om företrädesrätt till återanställning.

Arbetsdomstolen har härefter att pröva den tvistiga frågan huruvida de berörda arbetstagarna har anmält anspråk på företrädesrätt.

Av 27 § första stycket anställningsskyddslagen följer att en arbetstagare som av arbetsgivaren enligt 8 § andra stycket samma lag erhållit uppsägningsbesked med angivande av att arbetstagaren har företrädesrätt till återanställning måste anmäla anspråk på företrädesrätt hos arbetsgivaren innan företrädesrätten kan göras gällande.

Arbetsgivarparterna har anfört att någon anmälan om företrädesrätt inte gjorts till ET, medan SEF gjort gällande att anmälan skett muntligen till konkursförvaltaren den 5 mars 1993.

Arbetsdomstolen, som förutsätter att montörerna av konkursförvaltaren erhållit ett sådant besked om vilket det stadgas i 8 § andra stycket anställningsskyddslagen, konstaterar först att anmälan kan lämnas formlöst. Har byte skett på arbetsgivarsidan, kan anmälan lämnas till den gamle eller den nye arbetsgivaren. Bevisbördan för att en anmälan gjorts åvilar arbetstagarsidan.

Vad SEF anfört om att anmälan gjordes den 5 mars 1993 stöds av R.J:s uppgifter. Denne har uppgett att samtliga montörer var närvarande vid ett möte med konkursförvaltaren den 5 mars 1993 och att R.J. på konkursförvaltarens fråga om några var intresserade av återanställning, svarat ja och att svaret avsåg alla montörerna. A.I. har bekräftat dessa uppgifter. Vidare framgår av utredningen att parterna under de förhandlingar som föregick träffandet av överlåtelseavtalet den 24 mars 1993 utgick från att anspråk på företrädesrätt förelåg från montörernas sida.

Arbetsdomstolen saknar vid en bedömning mot bakgrunden av det anförda anledning att ifrågasätta de uppgifter som R.J. och A.I. lämnat. Domstolen ser det hela som att R.J. vid tillfället uttryckte vad hela montörskollektivet ansåg. Konkursförvaltaren var vid det nämnda tillfället att anse som montörernas arbetsgivare. Arbetsdomstolen kan därför inte finna annat än att en riktig anmälan om anspråk på företrädesrätt gjorts den 5 mars 1993.

7.4 Kvalifikationsfrågan.

Arbetsdomstolen prövar härefter den tvistiga frågan om kvalifikationerna hos de tre montörer som SEF anser bort ha återanställts av ET. Enligt 25 § första stycket sista meningen anställningsskyddslagen är en förutsättning för företrädesrätten att arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer för den nya anställningen.

Domstolen har i sin praxis tolkat lagens krav på tillräckliga kvalifikationer som avseende endast de allmänna kvalifikationer som normalt kan krävas av den som söker den aktuella anställningen. Arbetsgivaren kan heller inte förvänta sig att en arbetstagare redan första dagen fullständigt behärskar de nya arbetsuppgifterna, utan får tåla en viss upplärningstid. Domstolen har lagt bevisbördan för att en arbetstagare inte skulle vara tillräckligt kvalificerad på arbetsgivaren.

I målet är ostridigt att samtliga berörda montörer arbetat tillsammans i EU och att de är fullt utbildade yrkesmän. De montörer som SEF hört i målet har uppgett att de skulle klara de arbetsuppgifter som de i ET verksamma montörerna utför, eventuellt med någon kortare upplärningstid. Arbetsgivarsidan har genom förhöret med A.L. något belyst de montörers förmåga som blev verksamma hos ET. Domstolen konstaterar emellertid att det inte förebringats någon bevisning av betydelse från arbetsgivarsidan som rör bristande kvalifikationer hos de montörer SEF företräder.

Arbetsdomstolen finner med hänsyn till det anförda att arbetsgivarsidan inte har förmått styrka att de berörda montörerna saknat tillräckliga kvalifikationer för de arbeten som utförs hos ET.

7.5 Slutsats rörande frågan om brott mot 25 och 26 §§anställningsskyddslagen.

Arbetsdomstolen finner sammanfattningsvis att bolaget genom att inte återanställa montörerna R.J., A.I. och J.S. och genom att även förbigå övriga berörda montörer brutit mot 25 och 26 §§anställningsskyddslagen. Bolaget är därför skyldigt att utge skadestånd till montörerna.

7.6 Frågan om brott mot 32 § anställningsskyddslagen samt om förhandlingsvägran.

Arbetsdomstolen finner med hänsyn till sina ställningstaganden i det föregående att ET genom att inte förhandla rörande återanställningsfrågan med SEF:s lokalavdelning brutit mot 32 § anställningsskyddslagen.

Domstolen finner vidare att ET genom att utebli från det förhandlingstillfälle till vilket avdelningen kallat gjort sig skyldigt till förhandlingsvägran. Vad bolaget anfört kan inte fria bolaget från ansvar. Bolaget är med hänsyn till det inträffade skadeståndsskyldigt gentemot SEF.

7.7 Frågan om skadeståndets storlek.

Vad först gäller det allmänna skadeståndet till envar av de sju berörda montörerna finner domstolen att det skäligen bör bestämmas till 40 000 kr per arbetstagare.

Vad sedan gäller det ekonomiska skadestånd SEF yrkat i målet kan domstolen först konstatera att företrädesrätten till återanställning i och för sig inte innefattar att lönen för de återanställda blir reglerad. Den återanställde är inte utan vidare bibehållen vid de anställningsförmåner som gällde hos den tidigare arbetsgivaren. Avgörande är innehållet i det anställningsavtal som träffas med den nye arbetsgivaren. I ett fall som det förevarande blir avgörande vad som följer av den kollektivavtalsreglering som blev gällande för ET. Förbundet har påstått att den på området gällande sammanlagda timlönen för montörer var 85,52 kr och att minimilönen inklusive tillägg låg på omkring 63-64 kr/tim. Som ovan framgått har arbetsgivarsidan bestritt alla de beräkningar förbundet gjort och för egen del anfört att endast minimilön enligt gällande kollektivavtal kan utgå i återanställningssituationen. Arbetsdomstolen finner i brist på närmare utredning att bolaget kollektivavtalsenligt inte kan anses ha varit skyldigt att utge högre lön än 63 kr/tim. Domstolen har i avsaknad av närmare underlag för beräkning av skadeståndets storlek funnit anledning att reducera de av SEF yrkade beloppen i relationen 63 till 85,52.

Vad gäller det ekonomiska skadeståndet och räntan på detta avseende A.I. har domstolen utgått från den ändrade beräkning som framgår av bilaga 4 och reducerat yrkade belopp i enlighet med vad som angivits i det föregående. De reducerade belopp avseende ekonomiskt skadestånd och ränta till A.I. som anges i domslutet håller sig inom ramen för de yrkanden som framställdes under huvudförhandlingen. Någon ändring av talan kan därför inte anses ha skett efter huvudförhandlingen.

Vad slutligen gäller de allmänna skadestånden till SEF anser domstolen att dessa på grund av att förhandlingsbrotten synes vara en följd av A.L:s och ET:s ursprungliga villfarelse rörande kompanjonskapet m.m., kan jämkas något. Arbetsdomstolen bestämmer dessa skadestånd till 15 000 kr per förhandlingsbrott.

7.8 Förbehåll.

SEF skall, i enlighet med sitt yrkande, förbehållas rätten att i mån av befogenhet väcka talan för de aktuella arbetstagarna och yrka ersättning för skada som kan uppkomma för tid efter huvudförhandlingen i målet.

7.9 Rättegångskostnader.

Med hänsyn till utgången i målet skall arbetsgivarparterna förpliktas att med hälften var ersätta förbundet dess rättegångskostnad i målet. Om beloppet råder ingen tvist.

8 Domslut

Arbetsdomstolen förpliktar Elenergi i Jönköping Aktiebolag att

1. till envar av R.J., A.I., C.J., J.S., M.H., Z.Z. och M.J. utge allmänt skadestånd med 40 000 kr för brott mot 25 och 26 §§anställningsskyddslagen,

2. utge ekonomiskt skadestånd till R.J. med 85 264 kr, till A.I. med 56 269 kr och till J.S. med 113 715 kr,

3. till SEF utge allmänt skadestånd med 15 000 kr för brott mot 32 § anställningsskyddslagen,

4. till SEF utge allmänt skadestånd med 15 000 kr för förhandlingsvägran,

5. att på beloppen under punkterna 1, 3 och 4 utge ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 december 1993 till dess betalning sker, samt

6. att på beloppen under punkten 2 utge ränta enligt 6 § räntelagen enligt följande.

a) R.J.: ränta på 2 923 kr från den 25 juli 1993, 10 962 kr från den 25 augusti 1993, 8 442 kr från den 25 september 1993, 2 205 kr från den 25 oktober1993, 9 576 kr från den 25 november 1993, 10 962 kr från den 25 december, 1993, 10 962 kr från respektive 25 januari, februari och mars 1994 samt 7 308 kr från den 25 april 1994.

b) A.I.: ränta på 7 308 kr från den 25 juni 1993, 10 962 kr från respektive den 25 juli och den 25 augusti 1993, 3 906 kr från den 25 september 1993, 240 kr från den 25 december 1993, 204 kr från den 25 januari 1994, 6 610 kr från den 25 februari 1994, 10 962 kr från den 25 mars 1994 samt 5 115 kr från den 25 april 1994.

c) J.S.: ränta på 7 308 kr från den 25 maj 1993, 10 962 kr från den 25 juni 1993, 5 922 kr från den 25 juli 1993, 5 481 kr från den 25 augusti 1993, 10 962 kr från respektive den 25 september till den 25 december 1993, 10 962 kr från respektive den 25 januari till den 25 mars 1994 samt 7 308 kr från den 25 april 1994.

Ränta skall på samtliga belopp utgå från respektive förfallodag till dess betalning sker.

7. Arbetsdomstolen förbehåller SEF rätt att i mån av befogenhet väcka talan för de i målet avsedda arbetstagarna och yrka ersättning för skada som kan uppkomma för tid efter huvudförhandlingen i målet.

8. Arbetsdomstolen förpliktar EA och Elenergi i Jönköping Aktiebolag att med hälften var ersätta SEF dess rättegångskostnader med femtiotvåtusentvåhundrasjuttiosex (52 276) kr, varav 40 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta på det förstnämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från denna dag tills betalning sker.

Dom 1994-06-22, målnummer A-303-1993

Ledamöter: Hans Stark, Brita Swan, Olle Claesson (f.d. avdelningsdirektören vid Arbetsmarknadsstyrelsen; tillfällig ersättare), Ulf E. Nilsson (skiljaktig), Mats Holmgren (skiljaktig), Göran Karlsson och Christer Petterssonm (ombudsman i Svenska Metallindustriarbetareförbundet; tillfällig ersättare).

Sekreterare: Jakob Hedenmo

Ledamöterna Ulf E. Nilssons och Mats Holmgrens skiljaktiga mening

Vi är skiljaktiga beträffande frågan om de två allmänna skadestånden till SEF. ET har som utgångspunkt för sitt agerande haft att ett kompanjonbolag hade bildats där delägarna inte var arbetstagare i anställningsskyddslagens mening. I konsekvens härmed har ET ansett att någon förhandlingsskyldighet inte förelåg. Som arbetsdomstolen har understrukit i sin dom 1987 nr 9 är gränsdragningen beträffande kompanjonbolag av olika kategorier "svår att göra i det enskilda fallet". En felbedömning kan därför inträffa. Av betydelse i detta sammanhang är att någon avsikt att kränka den fackliga organisationens rättigheter och att vålla skada inte har förelegat. Vi anser därför att något allmänt skadestånd till SEF inte skall utges.

Överröstade i denna fråga har vi i övrigt ingen annan mening än majoriteten.

Bilaga 1

Beräkning av ekonomiskt skadestånd 17/7 93 - 14/4 94

R.J.

Lön/månad

Lön 85,52 x 160 x 1,0875 = 14 880:-

----------

Tiden 17/7 93 - 14/4 94 utgör 8 mån 28 dgr

8 mån x 14 880,48 = 119 043:-

28 dgr 28 x 14 880,48 = 13 888:-

-------------- ----------

30 132 931:-

Avgår: Arbete avd 26 (930903-931115)

201 tim x 85,52 - 17 189:-

---------

115 742:-

UNDERLAG FÖR RÄNTEBERÄKNING 1994-04-13

R.J.

Ränta på 3 968:- från 25/7 1993

14 880:- från 25/8 1993

11 459:- från 25/9 1993

2 993:- från 25/10 1993

12 999:- från 25/11 1993

14 880:- från 25/12 1993

14 880:- från 25/1 1994

14 880:- från 25/2 1994

14 880:- från 25/3 1994

9 920:- från 25/4 1994

Bilaga 2

Beräkning av ekonomiskt skadestånd 5/6 93 - 14/4 94

A.I.

Lön/månad

Lön 85,52 x 160 x 1,0875 = 14 880:-

---------

Tiden 5/6 93 - 14/4 94 utgör 9 mån 20 dgr

9 mån x 14 880,48 = 133 924:-

20 dgr 20 x 14 880,48 = 9 920:-

-------------- ----------

30 143 844:-

Avgår: Arbete Elajo (930913-940218)

5 mån 5 dgr - 76 882:-

----------

66 962:-

UNDERLAG FÖR RÄNTEBERÄKNING 1994-04-13

A.I.

Ränta på 9 920:- från 25/6 1993

14 880:- från 25/7 1993

14 880:- från 25/8 1993

5 302:- från 25/9 1993

1 197:- från 25/10 1993

:- från 25/11 1993

2 266:- från 25/12 1993

2 223:- från 25/1 1994

8 038:- från 25/2 1994

14 880:- från 25/3 1994

9 920:- från 25/4 1994

Bilaga 3

Beräkning av ekonomiskt skadestånd 4/5 93 - 14/4 94

J.S.

Lön/månad

Lön 85,52 x 160 x 1,0875 = 14 880:-

---------

Tiden 17/7 93 - 14/4 94 utgör 11 mån 10 dgr

11 mån x 14 880,48 = 163 685:-

10 dgr 10 x 14 880,48 = 4 960:-

-------------- ----------

30 168 645:-

Avgår: Arbete Munksjö (930719-930813)

167 tim x 74,83 - 12 498:-

----------

156 147:-

UNDERLAG FÖR RÄNTEBERÄKNING 1994-04-13

J.S.

Ränta på 9 920:- från 25/5 1993

14 880:- från 25/6 1993

8 893:- från 25/7 1993

8 370:- från 25/8 1993

14 880:- från 25/9 1993

14 880:- från 25/10 1993

14 880:- från 25/11 1993

14 880:- från 25/12 1993

14 880:- från 25/1 1994

14 880:- från 25/2 1994

14 880:- från 25/3 1994

9 920:- från 25/4 1994

Bilaga 4

Beräkning av ekonomiskt skadestånd 5/6 93 - 14/4 94

A.I.

Lön/månad

Lön 85,52 x 160 x 1,0875 = 14 880:-

---------

Tiden 5/6 93 - 14/4 94 utgör 10 mån 9 dgr

10 mån x 14 880.- = 148 800:-

9 dgr 20 x 14 880:- = 4 464:-

-------------- ----------

30 153 264:-

Avgår: Arbete Elajo (930913-940218)

5 mån 5 dagar - 76 882:-

----------

76 382:-

UNDERLAG FÖR RÄNTEBERÄKNING 1994-04-13

A.I.

Ränta på 9 920:- från 25/6 1993

14 880:- från 25/7 1993

14 880:- från 25/8 1993

5 302:- från 25/9 1993

0:- från 25/10 1993

0:- från 25/11 1993

326:- från 25/12 1993

277:- från 25/1 1994

8 973:- från 25/2 1994

14 880:- från 25/3 1994

6 944:- från 25/4 1994