AD 1994 nr 95

Parter:

Svenska Industritjänstemannaförbundet; Tetus Aktiebolag

Nr 95

Svenska Industritjänstemannaförbundet

mot

Tetus Aktiebolag i Järfälla.

Mellan Svenska Industritjänstemannaförbundet (SIF) och Tetus Aktiebolag (Tetus) gäller kollektivavtal.

S.N., som är medlem i SIF, anställdes av Tetus 1986. Hans anställning sades upp den 13 juli 1993 och hans sista anställningsdag var den 13 januari 1994. Tetus anförde som grund för uppsägningen att S.N. uppvisat samarbetssvårigheter och att han visat en uppenbar oförmåga att rätta sig efter de föreskrifter om arbetets utförande som han fått.

Parterna tvistar i frågan om uppsägningen var sakligt grundad.

SIF har yrkat att arbetsdomstolen ålägger Tetus att till S.N. betala

1. allmänt skadestånd med 50 000 kr,

2. ekonomiskt skadestånd motsvarande lön och semesterersättning med

a) 9 070 kr för tiden 14 - 31 januari 1994,

b) 16 465 kr för februari 1994,

c) 16 465 kr för mars 1994,

d) 16 465 kr för april 1994,

e) 9 743 kr för tiden 1 - 18 maj 1994, samt

3. ränta enligt 6 § räntelagen på det allmänna skadeståndet från den 29 oktober 1993 och på övriga belopp från den 25 i respektive månad; allt tills betalning sker.

SIF har vidare yrkat att arbetsdomstolen skall förbehålla SIF rätten att i mån av befogenhet senare yrka ersättning för den förlust som S.N. kan komma att lida efter den 18 maj 1994.

Tetus har bestritt yrkandena. Som skäligt allmänt skadestånd har Tetus vitsordat 20 000 kr. Tetus har vidare vitsordat beräkningen av det yrkade ekonomiska skadeståndet och den yrkade räntan.

I stämningsansökan yrkade SIF ogiltigförklaring av uppsägningen. Yrkandet har sedan återkallats.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SIF

Tetus tillverkar främst kablage. Tillverkningen är småskalig och produkterna anpassade efter respektive kunds önskemål. K-E.W. leder företaget och kallas verkställande direktör. Det finns ett tjugotal anställda i Tetus. Av dem är drygt tio montörer. S.N. var den som anställdes först, 1986. Han har under hela sin anställningstid varit ansvarig för produktionen. Han har också haft som arbetsuppgift att kapa kabel och att ställa in maskiner. Ibland fick han dessutom själv montera kablage. Kvalitetsansvarig vid Tetus var T.N.. Det var han som upprättade alla tillverkningsorder. Under tillverkningen skulle tillverkningsordern alltid följa med produkten. På ordern skulle var och en göra signerade anteckningar om utfört arbete. S.N. brukade följa den instruktionen. Anteckningarna gjordes som ett led i den interna kontrollen. Kablagen slutavsynades av en anställd vid namn C.W.. Hos henne samlades alla tillverkningsorder in. Hon upptäckte ibland att någon hade glömt att anteckna utfört arbete. Då brukade hon gå ut till den det gällde och be denne att fylla i och signera i efterhand.

I början av 1993 upprättades nya befattningsbeskrivningar för Tetus anställda. S.N. fick del av sin i mars 1993. I och med att den nya befattningsbeskrivningen började gälla fick han i viss mån nya arbetsuppgifter och nytt ansvar. Han skulle nämligen i fortsättningen även dels ansvara för lagret, dels varje vecka ge skriftliga rapporter om försenade tillverkningsorder och en tillverkningsprognos för kommande tvåveckorsperiod.

Rätt snart började S.N. planera för hur lagret skulle fungera under hans ansvar. Han konstaterade att fler hyllor behövdes och bad någon gång i mars K-E.W. att beställa sådana. K-E.W. åtog sig att ordna det, men hyllorna kom inte förrän i juni 1993. Då sattes de upp och arbetet med att ordna lagret kunde börja. S.N. skulle till att börja med få hjälp med lagret av R.F., som tidigare hade arbetat i lager. R.F. behövde dock utbildning vad avsåg Tetus varor. S.N. hade mycket att göra under våren 1993 och hann då inte med att utbilda R.F.. Det betydde att han fick göra det mesta själv då.

Kablarna förvarades på spolar av olika storlek. På de minsta fanns inte mer än 300 meter kabel. S.N. och en anställd vid namn T.L. hade olika meningar om lagersaldot skulle stämmas av varje gång man hade gjort en avspolning från en sådan liten kabelbobin. T.L. ansåg att så måste ske, medan S.N. ansåg det onödigt. Efter att frågan diskuterats gav K-E.W. S.N. rätt.

I vart fall från och med april 1993 skötte S.N. sina nya uppdrag att rapportera förseningar och ge tillverkningsprognoser.

Den 6 april 1993 fick S.N., trots vad som nu redogjorts för, en skriftlig erinran från Tetus genom K-E.W.. I denna erinran påstods att han inte hade förbättrat lagerdisciplinen, att han hade vägrat att medverka till att lagersaldot ändrades efter varje avspolning samt att han inte hade efterlevt sin skyldighet att ge skriftliga förseningsrapporter och tillverkningsprognoser.

Om en anställd vid Tetus på grund av sjukdom inte kunde komma till arbetsplatsen rådde den rutinen att han eller hon skulle ringa till bolaget och meddelade detta till någon person som fanns där. Den som fick meddelandet skulle sedan föra det vidare till företagsledningen. S.N. var sällan sjuk, men när han var det följde han den beskrivna rutinen. Såvitt han minns var han inte någon gång frånvarande på grund av sjukdom under våren 1993. Vid ett par tillfällen hände det dock att han kom för sent, på grund av att han hade varit på sjukhuset och vakat hos sin sjuka mor. Då ringde han mycket tidigt på morgonen till den ende nattarbetaren på Tetus och meddelade att han skulle bli sen. När han senare på förmiddagen kom till arbetsplatsen tog han först kontakt med den som under tiden hade tagit över ansvaret för produktionen, i regel T.N.. Han hade dessutom alltid kontakt med K-E.W. någon gång under dagen.

Den 23 juni 1993 fick S.N. sin andra erinran från Tetus. I den påstods att han inte kommunicerade med VD vid sjukfrånvaro och återkomst. Innan S.N. fick denna erinran hade ingen krävt att han skulle iaktta en sådan kommunikationsplikt.

Samma dag fick S.N. ytterligare en erinran. K-E.W. påstod i den, för Tetus räkning, att S.N. hade underlåtit att fylla i en tillverkningsorder och att Tetus därför hade belastats med en reklamation. Bakgrunden till att den omnämnda reklamationen gjordes är följande. Ericsson Telecom AB övervägde under våren 1993 att köpa kablage av Tetus. Innan avtal kunde slutas ville Ericsson se prov på produkterna. T.N. var som kvalitetsansvarig vid bolaget också ansvarig för de prover som kom att sändas från Tetus till Ericsson. Från Tetus sida var man angelägen om att se vilka krav Ericsson ställde. De verktyg som användes vid Tetus var sådana att det lätt kunde bli skrapmärken på kablarna. På de prover som sändes till Ericsson fanns små skrapmärken, men Ericsson godtog dem och gjorde sedan en beställning hos Tetus. När Tetus hade levererat 3 000 kablage reklamerades 191 stycken ur ett parti på 400 på grund av skrapmärken. De reklamerade kablagen undersöktes vid Tetus. Det visade sig då att högst 20 exemplar hade skrapmärken som var mer omfattande än de märken som hade funnits på de godkända proverna. Dessa kablage borde därför aldrig ha sänts till Ericsson. Övriga reklamerade kablage hade inte värre skrapmärken än proverna. Över hundra av dem hade så lätta märken att de kunde åtgärdas genom att någon helt enkelt gned lite med fingret runt märket. Det var snarast fråga om missfärgningar. De kablage som inte kunde åtgärdas ersattes snabbt. Ericsson led därför minimal skada. S.N:s roll i produktionen av kablagen till Ericsson inskränkte sig till att han hade ställt in den maskin som användes. De mera omfattande skrapmärkena kunde möjligen ha upptäckts av C.W. vid slutavsyningen. Men hon gjorde bara stickprov, eftersom T.N. hade sagt åt henne att göra så i stället för att kontrollera vartenda exemplar. I september 1993 skrev Ericsson till Tetus och uttryckte allmänt missnöje med kablagens kvalitet och Tetus leveransprecision. Uppenbarligen hade Ericsson höjt sina krav. Genom sitt brev meddelade Ericsson också att inga fler order skulle komma att avropas förrän Tetus presenterat en plan för hur problemen skulle bemästras. Ericsson vidtar ofta liknande åtgärder mot sina leverantörer i syfte att uppnå god kvalitet. Reklamationen och påpekandet innebar inte att Ericsson inte längre godkände Tetus som leverantör. Från och med december 1993 har Ericsson fortsatt att avropa hos Tetus.

S.N:s arbetsuppgift vid Tetus AB var svårbestämd. Han skulle dels vara arbetsledare, dels sköta praktiska uppgifter i lagret och när det gällde att bereda tillverkningen av kablagen.

Efter att S.N. hade sagts upp fick han en rad skriftliga erinringar från Tetus. Den 13 augusti 1993 erinrades han om bland annat att han enligt Tetus mening gled undan sin arbetsledarroll och att han fortfarande själv kapade kabel och beredde order. Att kapa kabel och bereda order ingick dock bland S.N:s arbetsuppgifter. Den 20 augusti erinrades han om att Tetus inte ansåg att han uppfyllde de baskrav som Tetus ställde på sin produktionschef. Han beordrades samtidigt att förbättra sin arbetsledande roll, att hålla samtliga underställda fullt sysselsatta, att delegera beredningen av tillverkningsorder, att fullfölja delegeringen av lagerarbetet och att till VD lämna en konkret förteckning över de verktyg som måste anskaffas. S.N. hade då nyligen kommit tillbaks till Tetus efter att ha haft semester. En verktygsförteckning hade han redan tidigare lämnat in. Den 14 september fick han återigen en erinran, huvudsakligen avseende påstådd olovlig frånvaro. Tetus har dock senare medgett att frånvaron inte var olovlig. Tre dagar senare, den 17 september, fick S.N. en varning igen. Denna gång påpekade Tetus, genom K-E.W., att det hade hittats nio stycken icke ifyllda tillverkningsorder vid slutavsyningen. Samtliga avsåg en beställning från ABB, som var omfattande och lite speciell. Det visade sig att C.W. utan att fråga hade tagit undan tillverkningsorderna och lagt dem åt sidan för att förbereda leveranserna. I efterhand diskuterade S.N. det inträffade med C.W.. Han förklarade då att hon i stället borde göra egna kopior om en liknande situation inträffade igen. Den 7 oktober mottog S.N. en skriftlig varning. Tetus påtalade däri att S.N. inte korrekturläste strukturregister, trots att han faktiskt gjorde det. Vidare påtalade Tetus några bagatellartade misstag, exempelvis att S.N. hade vänt några kontakthus fel. Ytterligare en skriftlig varning fick S.N. den 18 oktober. Han varnades då för att ha brustit i planering, övervakning och uppföljning av produktionspersonalens arbetssätt. Anledningen till detta var att man vid slutavsyningen hade funnit kablage som hade tagit skada på grund av felaktigt utförd krympning. S.N. åtgärdade omedelbart problemet så att ingen skada uppkom för Tetus.

Under våren 1993 var arbetsbelastningen hård för S.N.. Han fick nya arbetsuppgifter och skulle inskola R.F. i lagerarbetet. Det var sedan tidigare trångt och rörigt i lagret. Man kan inte lasta S.N. för oordning i lagret under denna tid, eftersom uppgiften att ansvara för lagret var så ny för honom då, att han inte hade haft en rimlig chans att åstadkomma ordning ännu. Att S.N., i stället för att invänta K-E.W:s ankomst till Tetus, meddelade nattarbetaren att han skulle komma sent till arbetet efter vaken hos modern kan i vart fall inte ha skadat Tetus. Det kan inte heller vara riktigt att lasta S.N. för reklamationen från Ericsson. Även om han skulle anses ansvarig för de fel som ledde till reklamationen, så kan det inte utgöra saklig grund för uppsägning. Att reklamationer förekommer får man räkna med. Om S.N. har underlåtit att fylla i tillverkningsorder på rätt sätt i anslutning till utfört arbete, så har det berott på att han glömt det eller på att han har fått bråttom med något annat. Det har inte berott på nonchalans. För övrigt saknar det betydelse för kablagens kvalitet hur tillverkningsordern har fyllts i. S.N. hade inte svårt att samarbeta med sina arbetskamrater. Att han var ogillad av företagsledningen innebär inte att han hade samarbetssvårigheter.

De ytterligare varningar S.N. fick från Tetus under hösten 1993 kom efter att han blivit uppsagd och när tvisten med Tetus var ett faktum. Även om man bortser från det, så utgjorde de omständigheter som påpekades i dessa varningar inte saklig grund för uppsägning.

Sammanfattningsvis kan sägas att Tetus under S.N:s uppsägningstid utsatte honom för rena förföljelser eller trakasserier, troligen i syfte att S.N. skulle avstå från det yrkande om ogiltighetsförklaring som han inledningsvis framställde. Tetus borde i stället ha försökt lösa problemet konstruktivt, jfr AD 1987 nr 52 och 111. Trots trakasserierna och arbetskamraternas skämt om dem, gjorde S.N. goda insatser för Tetus under hösten 1993. Men han orkade till sist ändå inte vidhålla sitt yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningen.

Tetus kunde i vart fall ha omplacerat S.N. till montör.

Tetus brott mot anställningsskyddslagen måste anses ha varit grovt. S.N. har därför rätt till ett högt skadestånd.

Tetus

Tetus tillverkar kablage och teknisk apparatur. Produkterna håller hög teknisk standard. Bolaget är känt för hög kompetens och leveranssäkerhet. Det bildades 1984. Den förste som anställdes var S.N.. Detta skedde 1986. Den 1 april 1987 blev S.N. arbetsledare och produktionschef. Han hade ensam ansvaret för hela produktionen. I slutet av 1980-talet expanderade Tetus, så att ett tjugotal anställda slutligen fanns i bolaget. Det kunde då sägas att Tetus vilade på tre ben, nämligen S.N:s ansvar för produktionen, T.N:s ansvar för planering, beredning och kalkylering och slutligen K-E.W:s ansvar för försäljning och inköp. Visserligen var T.N. ytterst kvalitetsansvarig i förhållande till kunderna, men det var S.N. som under produktionen ansvarade för att kontrollera kvaliteten. När konjunkturen vände i början av 1990-talet ansåg K-E.W. att det måste krävas mer av de anställda. Därför upprättades befattningsbeskrivningar och en ny tillverkningsinstruktion. S.N:s befattningsbeskrivning kodifierades under våren 1993 och var färdigställd den 10 mars. Detta innebar i och för sig ingen förändring av hans arbetsuppgifter, utom möjligen vad gällde lagret. Tidigare hade det varit något oklart vem som ansvarade för lagret, men i befattningsbeskrivningen klargjordes det att S.N. hade det ansvaret. Vidare skrevs det in i befattningsbeskrivningen att S.N. regelbundet skulle göra och redovisa tillverkningsprognoser. Visserligen arbetade man i Tetus huvudsakligen kortsiktigt, med leveranstider på två till sex veckor, men det var ändå väsentligt att en viss planering gjordes så att kapaciteten blev utnyttjad. Vikten av att göra tillverkningsprognoser borde S.N. ha förstått även innan befattningsbeskrivningen upprättades, men han gjorde då över huvud taget ingen sådan planering. I befattningsbeskrivningen skrevs det också in att S.N. skriftligen och regelbundet skulle rapportera förseningar i produktionen samt att han regelbundet skulle kommunicera med K-E.W.. S.N. fick del av befattningsbeskrivningen och tillverkningsinstruktionen och förklarade att han var införstådd med att det var viktigt att följa dem. Om befattningsbeskrivningen sade han bland annat: "ja, det är ju så här det skall fungera". Det ålåg S.N. som produktionsansvarig att informera sina underställda om tillverkningsinstruktionen och att tillse att de följde den. Instruktionen innebar bland annat att var och en skulle anteckna och signera det arbete han eller hon utfört på en tillverkningsorder som hela tiden följde produkten. Eftersom varje kablage dessutom var märkt kunde man vid en eventuell reklamation sedan lätt konstatera vem som hade utfört det felaktiga arbetet.

Efter hand noterade Tetus att S.N. inte följde befattningsbeskrivningen och tillverkningsinstruktionen. Vidare märktes att han brast i sin arbetsledarroll och att han nonchalerade erinringar och varningar. Till en början hoppades man från Tetus sida att S.N. skulle rätta sig efter de erinringar han fick, men eftersom förhoppningarna inte infriades valde bolaget slutligen att säga upp honom.

Tetus första erinran till S.N. skrevs den 6 april 1993. S.N. hade då ännu inte på något sätt beaktat innehållet i befattningsbeskrivningen. Han erinrades därför om sina skyldigheter att ansvara för lagret, att rapportera förseningar och att lämna tillverkningsprognoser.

Senast någon gång under 1992 förklarade K-E.W. för S.N. att han måste anmäla eventuell sjukfrånvaro direkt till honom. Trots detta och trots att K-E.W. brukade vara på arbetsplatsen från kl. 6.30 varje morgon till kl. 20 anmälde S.N. sjukdom genom att ringa till nattpersonalen. Han underlät dessutom att direkt vid återkomsten till arbetsplatsen ta kontakt med K-E.W.. Tetus erinrade honom därför angående detta den 23 juni 1993.

Den 17 juni 1993 reklamerade Ericsson 191 av 400 levererade kablage. Orsaken till reklamationen var att kablagen hade skrapmärken. S.N. hade gjort misstaget att låta två oerfarna arbetstagare ensamma utföra arbetet med dessa kablage. Det visade sig sedan att tillverkningsordern avseende kablagen ifråga var helt blank. Eftersom S.N. således hade brustit i sin plikt enligt tillverkningsinstruktionen att se till att tillverkningsorder alltid fylldes i, gav Tetus honom ytterligare en skriftlig erinran den 23 juni 1993. Han fick alltså två erinringar den dagen.

Efter uppsägningen visade S.N. totalt ointresse för arbetet. Tetus fann ofta anledning att ge honom erinringar och varningar. Det var också angeläget för Tetus att säkra bevisning om S.N:s brister.

När S.N. kom tillbaks efter semestern sommaren 1993 gick han direkt till verkstaden i stället för att först ta kontakt med K-E.W.. Han ägnade över hälften av sin arbetstid till att kapa kabel och bereda order. Arbetsledaruppgiften försummade han. Han borde ha prioriterat att planera, leda, fördela och övervaka arbetet samt att vaka över miljö- och arbetsskyddsfrågor. Vid ett tillfälle rullade en av S.N:s underställda upp kabel på ett felaktigt sätt. S.N. ingrep dock inte. Den 13 augusti 1993 erinrade Tetus honom angående vad som nu nämnts.

Ytterligare en skriftlig erinran gav Tetus till S.N. den 20 augusti 1993. Det verkade då som om S.N. inte tog tidigare erinringar på allvar. Han hade ännu inte förbättrat sin arbetsledande roll.

Den 9 september 1993 var S.N. hos SIF. Han hade i förväg begärt och fått ledigt från arbetet denna dag. Han hade dock inte angett orsak till sin begäran. Samma dag som han hade varit där lämnade han en lapp till företagsledningen. På lappen hade han antecknat "ledighet utan avdrag". Detta trots att det inte fanns någon överenskommelse om att han inte skulle få löneavdrag. Tetus tillställde honom, främst med anledning av detta, ytterligare en skriftlig erinran den 14 september 1993.

Den 17 september 1993 skrev Tetus nästa erinran till S.N.. Då hade man i verkstaden hittat nio icke ifyllda tillverkningsorder avseende kablage som var beställda av ABB Network Control AB. ABB:s kunder kunde när som helst kräva att få göra ett oannonserat besök hos Tetus eller någon annan underleverantör till ABB. Om en ABB-kund vid ett sådant besök skulle få se att en tillverkningsorder inte var ifylld ordentligt, så skulle ABB-kunden kräva skadestånd av ABB och ABB kanske i sin tur bryta avtalet med Tetus.

Under hösten 1993 blev S.N. väldigt passiv. Han förbättrade inte sin arbetsledande roll. Vid ett tillfälle gjorde han misstaget att vända kontakthusen fel på en leverans kablage. Kunden reklamerade. Till följd av felet kunde dyr utrustning ha kommit till skada. Vid ett annat tillfälle gjorde han fel när han kapade kabel. Han underlät sedan att notera detta. Sådana fel förekommer visserligen nästan dagligen, men det är viktigt att de noteras så att det hela tiden finns riktiga uppgifter i lagersaldot. Vidare glömde han en gång bort att i tid leverera en beställning som färdigställts. Tetus utfärdade med anledning av dessa misstag en skriftlig varning till honom den 7 oktober 1993.

Vid krympning av s.k. krympslang har det hos Tetus förekommit problem med att operatören värmer för mycket så att plasten smälter eller missfärgas. Detta hände bland annat med ett parti kablage som skulle levereras till ABB under hösten 1993. Felen upptäcktes vid slutavsyningen och kostade Tetus drygt 16 000 kr. Dessutom stördes relationen till ABB. Det ålåg S.N. att antingen hitta en bra och säker metod för att utföra krympningen eller säga ifrån om att uppgiften inte kunde klaras. Sannolikt berodde felen på att han inte i tillräcklig utsträckning övervakade arbetet med krympningen. Med anledning av detta varnade Tetus skriftligen S.N. den 18 oktober 1993.

Eftersom S.N. under hösten 1993 resignerade allt mer och inte skötte sin arbetsledande uppgift, skrev Tetus ytterligare en varning den 2 november 1993. I den påtalades att han i allt för hög grad hade överlåtit arbetet med att omprioritera tillverkningsorder till T.N., att han inte längre tog sitt ansvar för lagerhanteringen och att han undvek att besvara frågor från underställda. En direkt följd av att S.N. inte fungerade i sin roll som arbetsledare var att T.N. efter hand använde allt större del av sin arbetstid - upp till 50 procent - till att utföra uppgifter som egentligen åvilade S.N..

Det var nödvändigt för Tetus att kunna ställa höga krav på S.N.. Han hade en arbetsledande ställning och ett stort ansvar för produktionen. Tetus levererade till kunder som i sin tur ställde stora krav på produkterna och måste därför kunna lita på att S.N. gjorde sin uppgift utan problem. Anledningen till att S.N:s arbetsuppgifter kodifierades i en befattningsbeskrivning var att Tetus funnit att produktionen inte fungerade väl. Egentligen borde S.N. själv ha tagit initiativ till att lösa de problem som förelåg. En produktionschef måste ha den mentala styrka som krävs för att leda arbetet med produktionen; bland annat måste han vara beredd att omplacera underställda om det erfordras för att arbetsresultatet skall bli bra.

Tetus anser sig ha styrkt att S.N. hade samarbetssvårigheter och att han var ointresserad av att följa tillverkningsinstruktionen. Enligt Tetus var uppsägningen sakligt grundad. Om arbetsdomstolen skulle komma till en annan slutsats, är det i vart fall inte skäligt med ett högre allmänt skadestånd än 20 000 kr.

Domskäl

S.N. sades upp från sin anställning hos Tetus den 13 juli 1993. Hans sista anställningsdag var den 13 januari 1994. Tetus har hävdat att uppsägningen var sakligt grundad, eftersom S.N. hade uppvisat samarbetssvårigheter och en uppenbar oförmåga att rätta sig efter föreskrifter om arbetets utförande.

SIF har gjort gällande att uppsägningen inte var sakligt grundad. Enligt SIF:s mening hade S.N. varken svårt att samarbeta eller svårt att rätta sig efter givna instruktioner. För det fall sådana svårigheter skulle finnas ha förekommit har SIF hävdat att de i vart fall inte har varit tillräckligt betydande för att kunna utgöra saklig grund för uppsägning. SIF har härvid gjort gällande att det särskilt bör beaktas att Tetus påståenden till största delen hänför sig till tiden efter det att S.N. blev uppsagd. Enligt SIF:s mening måste S.N:s agerande efter denna tidpunkt ses mot bakgrund av att uppsägningen skett och att tvist uppstått mellan parterna. SIF har slutligen hävdat att det skäligen kunnat krävas att Tetus beredde S.N. annat arbete, exempelvis som montör, hos bolaget och att saklig grund för uppsägning i vart fall därför inte kan anses ha förelegat.

Tetus har till utveckling av sitt påstående om samarbetssvårigheter och svårigheter att rätta sig efter givna föreskrifter huvudsakligen hänfört sig till innehållet i tio skriftliga erinringar och varningar som Tetus tillställt S.N.. Tre av dem utfärdades före uppsägningen och sju därefter.

Vid huvudförhandlingen har förhör under sanningsförsäkran hållits med S.N. på SIF:s begäran och med K-E.W. på Tetus begäran. Vidare har vittnesförhör hållits på begäran av SIF med R.F. och E.S. och på begäran av Tetus med T.L. och T.N.. Parterna har vidare åberopat innehållet i Tetus befattningsbeskrivning för produktionschef, i Tetus tillverkningsinstruktion och i en reklamation från Ericsson Telecom AB.

S.N. hade varit produktionsansvarig vid Tetus i flera år, när det skrevs en befattningsbeskrivning för produktionschef i av mars 1993. Av den framgår bland annat att produktionschefen skall ansvara för lagerhållningen i produktionslagret. Vidare framgår att han en gång i veckan skriftligen skall avrapportera samtliga försenade tillverkningsorder och presentera en tillverkningsprognos för kommande tvåveckorsperiod. Härutöver innehåller befattningsbeskrivningen bland annat den upplysningen att befattningen är direkt underställd VD och den bestämmelsen att produktionschefen kontinuerligt skall kommunicera med K-E.W. och T.N. beträffande samtliga avvikelser från planerad produktionstakt. Av förhören med K-E.W. och S.N. har framgått att uppgiften att ensam ansvara för lagret gavs till S.N. först i och med att befattningsbeskrivningen skrevs. Det har inte framgått annat än att den uttryckliga skyldigheten att rapportera förseningar och att ge tillverkningsprognoser också infördes då.

Sedan 1991 finns vid Tetus en allmän tillverkningsinstruktion för kablage. Av den framgår bland annat att det skall upprättas en tillverkningsorder vid varje tillverkning av kablage. Vidare framgår det att tillverkningsordern skall innehålla uppgifter om vem som utfört varje arbetsmoment och att det är arbetsledaren som ansvarar för att instruktionen följs.

Av utredningen i målet har det vidare framgått att verksamheten vid Tetus hade expanderat kraftigt i slutet av 1980-talet och att den lågkonjunktur som följde i början av 1990-talet var påfrestande för bolaget.

Tetus har valt att precisera sin kritik mot S.N. genom att hänvisa till och kommentera de skriftliga erinringar som bolaget gett honom. Påståendet att S.N. uppvisat samarbetssvårigheter har Tetus över huvud taget inte utvecklat närmare.

Händelserna före uppsägningen

Arbetsdomstolen behandlar först de tre erinringar som Tetus gav S.N. före uppsägningen.

Den första skrevs den 6 april 1993, alltså ungefär en månad efter det att den nya befattningsbeskrivningen upprättats. I denna erinran påtalade Tetus att S.N. ännu inte hade förbättrat lagerdisciplinen och att han inte heller hade gjort vare sig någon skriftlig rapport över försenade tillverkningsorder eller någon tillverkningsprognos. Vidare påpekade Tetus att S.N. förklarat att han inte var beredd att medverka till att lagersaldot per kabel ändras efter varje avspolning. Det senast nämnda påståendet har Tetus inte hävdat i målet. Tetus har i stället förklarat att S.N. hade rätt i sin uppfattning att lagersaldo inte behövde ändras efter avspolningar från småbobiner med mindre än cirka 300 meter kabel. Vad gäller den i befattningsbeskrivningen ålagda skyldigheten att ge förseningsrapporter och prognoser har S.N. berättat att uppgifterna utfördes i vart fall fr.o.m. april månad. K-E.W. har i allmänna ordalag sagt att S.N. ännu inte på något sätt hade följt befattningsbeskrivningen den 6 april 1993 och tillagt att S.N. behövde hans hjälp med att utforma blanketter för rapporterna. Om lagret har S.N. berättat att det var trångt och rörigt när han tog över ansvaret och att hans första åtgärd därför var att i mars månad genom K-E.W. beställa fler hyllor. Den 6 april hade dessa hyllor ännu inte kommit till Tetus. K-E.W. har bekräftat att han åtog sig att beställa hyllor till lagret och att leveransen av dessa drog ut på tiden.

Den 23 juni 1993 utfärdade Tetus två skriftliga erinringar till S.N.. En av dem rörde S.N:s kommunikationsplikt och den andra rörde dels skyldigheten att fylla i tillverkningsorder, dels en reklamation.

I sin erinran angående kommunikationsplikt noterade Tetus, genom K-E.W., att S.N. inte kommunicerade med VD vid sjukfrånvaro och andra ärenden och att han inte heller kommunicerade med VD i omedelbart samband med sin återkomst efter sådan frånvaro. Tetus erinrade också om att sådant förfarande innebar brott mot anställningsavtalet. S.N. har härom berättat att han över huvud taget inte var frånvarande på grund av sjukdom under våren 1993, att han vid ett par tillfällen blev försenad på grund av vak hos sin sjuka mor, att han anmälde dessa förseningar till den ende nattarbetaren vid Tetus, samt att han inte förrän han fick erinran hade hört talas om att han skulle vara skyldig att lämna meddelande direkt till K-E.W. omedelbart före och efter eventuell frånvaro. K-E.W. har berättat att han redan någon gång under 1992 muntligen informerade S.N. om att han måste anmäla eventuell frånvaro direkt till honom och att han själv brukade vara på arbetsplatsen från kl. 6.30 till kl. 20.00 varje dag.

I sin erinran angående ifyllandet av tillverkningsorder m.m. påtalade Tetus att bolaget hade drabbats av en reklamation från kunden Ericsson Telecom AB, som påstod sig ha funnit skrapmärken på 191 av 400 levererade kablage. Vidare noterades i erinran att tillverkningsordern avseende det reklamerade partiet inte var ifylld. Enligt Tetus innebar detta att S.N. hade brutit mot bolagets tillverkningsinstruktion och mot sin befattningsbeskrivning. S.N. erinrades om att detta var ett "slutgiltigt klarläggande" av hans skyldigheter i anställningsavtalet. Vid huvudförhandlingen har Tetus i denna del lagt S.N. till last att han underlät att tillse att tillverkningsordern fylldes i och att han lät två oerfarna arbetstagare utföra arbetet utan erforderlig övervakning.

S.N. har berättat följande om tillverkningen av det reklamerade partiet. Ordern från Ericsson omfattade flera partier. Den föregicks av att två prover sändes till Ericsson. Med det verktyg som man vid Tetus avsåg att använda för att iordningställa de kablage Ericsson önskade beställa var det lätt hänt att kablarna fick skrapmärken. Det var därför angeläget att Ericsson i förväg lämnade sitt godkännande till Tetus produkter. T.N. ansvarade för att proverna sändes till Ericsson och för att inhämta det bolagets synpunkter. Inte förrän när T.N. meddelade att Ericsson hade godkänt proverna startades produktionen. T.N. instruerade C.W. att vid slutavsyningen inte granska varje kablage utan nöja sig med att göra stickprov. När de reklamerade kablagen kom tillbaka till Tetus visade det sig att endast 15 - 20 stycken av dem hade skrapmärken som var större än de märken som fanns på de godkända proverna. Större delen av övriga reklamerade kablage hade märken som var så obetydliga - närmast missfärgningar bara - att man lätt kunde skrapa bort dem med ett finger. De återtogs senare av Ericsson. Det sjuttiotal kablage som Ericsson inte återtog kunde lätt ersättas med andra, eftersom Tetus hade reserver i lagret.

T.N. har berättat följande angående reklamationen. Anledningen till att de två proverna sändes till Ericsson var inte att man ville veta om Ericsson godkände skrapmärken, utan att man ville förvissa sig om att man uppfattat ritningen till beställningen riktigt. Proverna sändes till konstruktörerna hos Ericsson. På ett av proverna fanns visserligen ett skrapmärke, men det var inte någon särskild avsikt med det. Han ansåg att det var alltför tidsödande att optiskt kontrollera alla de kablage Ericsson beställt och beordrade därför C.W. att i stället göra 20 stickprov per parti på 400. Hon gjorde så, åtminstone i fråga om det första partiet, och fann då inga oacceptabla kablage. Huruvida hon kontrollerade de senare producerade partierna känner han inte till. Han anser att det ålåg S.N. att kontrollera att C.W. skötte sina arbetsuppgifter.

Angående ifyllande av tillverkningsorder i allmänhet har S.N. berättat följande. T.N. upprättade dem, kontrollerade vilket material som behövdes och beställde sådant som det var lång leveranstid på. Sedan fick S.N. orderna. Han hanterade dagligen ungefär 15 - 30 olika tillverkningsorder. Även han gjorde en genomgång av vilket material som erfordrades och beställde sådant som inte var beställt eller fanns förut. Därefter plockade han ihop vad som behövdes, kapade kabel när så erfordrades, noterade på tillverkningsordern vad han utfört, signerade och lade allt material tillsammans med ordern i en låda. Samtidigt märkte han lådan med en färgad lapp som visade hur bråttom det var med arbetet. Han gjorde också listor över arbetsuppgifter till övrig personal. Ibland hände det att han missade att fylla i vad han gjort på tillverkningsordern. Det berodde i så fall på stress eller glömska, orsakad exempelvis av att någon av montörerna avbrutit honom med en fråga eller en begäran att han skulle ställa in någon maskin. I sådana fall brukade C.W. upptäcka missen vid slutavsyningen och be honom att rätta till det då. Montörerna kände alla till att de skulle fylla i orderna. Han hade inte möjlighet att direkt övervaka var och en av dem hela tiden. Om de glömde eller underlät att fylla i utfört arbete på tillverkningsorderna så brukade C.W. upptäcka det. Verkstaden var inte större än att de i så fall lätt kunde komma ihåg vem som hade gjort vad och låta den som hade missat att fylla i göra detta i efterhand.

Arbetsdomstolen gör följande överväganden beträffande den kritik Tetus riktat mot S.N. för händelser i tiden före uppsägningen.

Utredningen visar att S.N. redan i mars 1993 med K-E.W:s medverkan beställde fler hyllor i syfte att kunna skapa ordning i lagret. Påståendet att han den 6 april 1993 ännu inte skulle ha vidtagit några åtgärder för att ta sitt nya ansvar som ensam lageransvarig är således vederlagt. När det gäller frågan om han skött sina i den nya befattningsbeskrivningen upptagna uppgifter att ge förseningsrapporter och tillverkningsprognoser ger utredningen inget entydigt besked. S.N. har uppgett att han utförde dessa uppgifter i vart fall fr.o.m. april månad. Tetus påstående om motsatsen stöds endast av K-E.W:s allmänna uttalande om att S.N. "inte på något sätt" följt befattningsbeskrivningen under tiden fram till den 6 april 1993 när erinran skrevs. Tetus kan inte anses ha styrkt sitt påstående i denna del.

Oavsett om K-E.W. någon gång under 1992 har informerat S.N. om att han måste anmäla eventuell frånvaro direkt till honom, så har S.N. gett godtagbara förklaringar till att han i de få fall som förekommit i stället anmält frånvaro till nattarbetaren redan tidigare på morgonen. Utredningen ger inget stöd för Tetus påstående att S.N. skulle ha varit skyldig att ta kontakt med K-E.W. omedelbart efter att han återkommit till arbetsplatsen. S.N. har oemotsagd berättat att han hade kontakt med K-E.W. dagligen och måste med det anses ha uppfyllt sin skyldighet enligt befattningsbeskrivningen att kontinuerligt kommunicera med denne.

När det gäller leveransen av ett parti kablage till Ericsson var det ostridigt så att tillverkningsordern inte var ifylld i enlighet med Tetus tillverkningsinstruktion och att S.N. ansvarade för att instruktionen efterföljdes. Inget tyder dock på att S.N. skulle ha nonchalerat instruktionen. Han har berättat att han alltid strävade efter att själv fylla i orderna korrekt, att alla hans underställda montörer kände till sin skyldighet i det avseendet och att C.W. dessutom brukade kontrollera och åtgärda eventuella missar i samband med slutavsyningen. Självfallet kunde S.N., som han också påpekat, inte övervaka alla underställda varje stund. Misstaget med den enda tillverkningsorder Tetus har hänfört sig till i denna erinran framstår med tanke på vad som nu nämnts som i någon mån ursäktligt. Tetus har vidare kritiserat S.N. för att denne låtit två oerfarna arbetstagare tillverka kablagen ifråga och antytt att reklamationen kunde bero på det. Då det inte har presenterats någon närmare utredning om omfattningen av fel på kablagen eller om orsaken till att dessa fel uppstått kan man enligt arbetsdomstolens mening inte fästa avseende vid kritiken mot S.N. i denna del.

Arbetsdomstolens slutsats är att Tetus inte har visat att det förelåg saklig grund för uppsägning när S.N. sades upp.

Därmed övergår arbetsdomstolen till att pröva vad som senare skedde.

Händelserna efter uppsägningen

Tetus har i denna del hänfört sig till först fyra erinringar och sedan tre varningar som S.N. fick under sensommaren och hösten 1993.

I en erinran daterad den 13 augusti 1993 kritiserades han för att han hade glidit undan arbetsledarrollen, för att han inte hade kommunicerat med K-E.W. innan han gick in i verkstaden då han kom tillbaka från semestern, för att han inte hade delegerat arbetsuppgifter i tillräcklig utsträckning, för att han inte hade använt lagerkorrigeringslistan, för att han alltför sent hade meddelat att kabel av ett visst slag höll på att ta slut i lagret och för att han inte ingripit när en underställd rullade upp kabel på ett felaktigt sätt. En vecka senare, den 20 augusti, beordrade Tetus i en erinran S.N. att klart förbättra sin arbetsledande roll, att ägna större intresse åt varje enskild produktionsplats och underställd, att till K-E.W. överlämna en konkret förteckning över vilka verktyg som man behövde anskaffa samt att delegera beredningen av tillverkningsorder och lagerarbetet. Den 14 september 1993 erinrades S.N. på nytt. Denna gång huvudsakligen för att han, enligt Tetus, hade varit olovligen frånvarande en gång. Erinringen innehöll också påminnelser om kommunikationsplikten och om arbetsledaransvaret, samt kritik mot att avspolningar från bobiner med mer än 300 meter kabel inte noterades och mot att den då överlämnade verktygsförteckningen inte var tillräckligt preciserad. Nästföljande erinran fick S.N. tre dagar senare, den 17 september. I den påtalade Tetus att man hade hittat nio tillverkningsorder som inte var fullständigt ifyllda, trots att de avsåg kablage som var färdiga för testning. Kablagen var beställda av ABB Network Control AB. S.N. beordrades genom erinringen att följa tillverkningsinstruktionen och att se till att samtlig underställd personal fyllde i varje tillverkningsorder vid rätt tillfälle.

Den första varningen från Tetus till S.N. skrevs den 7 oktober 1993. Han varnades för att han inte längre korrekturläste strukturregister, för att han hade vänt kontakthusen fel på ett parti kablage, för att han hade kapat en kabel fel och sedan försökt att slänga bort den felkapade biten i smyg, samt för att han trots löfte om motsatsen hade underlåtit att leverera ett parti kabel inom en viss tid. Den 18 oktober varnades han på nytt. Anledningen till varningen var att det vid slutavsyningen hade upptäckts att ett parti s.k. krympslang hade värmts på felaktigt sätt så att kablagen delvis smält. S.N. kritiserades för att han inte hade organiserat materialhantering, arbetsplatser, utrustning och arbetsinstruktioner så att operatören alltid värmde uteslutande på slangen, runt hela slangen och med rätt temperatur. Slutligen varnades S.N. den 2 november 1994 för att han inte längre tog ansvar för omprioriteringar av tillverkningsorder, för lagerhanteringen och för de anställdas frågor. Han beordrades att följa befattningsbeskrivningen, ta de initiativ som normalt var förknippade med hans befattning, besvara frågor från och hjälpa de underställda, samarbeta med T.N. och vinnlägga sig om att inte vara irriterad.

Vid huvudförhandlingen har Tetus frånfallit sitt påstående om olovlig frånvaro.

Arbetsdomstolen gör följande överväganden.

Den allmänna kritiken mot S.N. för hans sätt att fungera som arbetsledare under hösten 1993 måste ses mot bakgrund av att S.N. under sommaren hade blivit uppsagd och att tvist hade uppkommit mellan parterna om uppsägningens giltighet. S.N. ansåg sig orättvist behandlad och Tetus ledning strävade enligt vad bolaget uppgett efter att säkra bevisning om S.N:s brister. I en sådan situation kunde man inte rimligen vänta sig att S.N. skulle visa den initiativkraft och beslutsamhet som är önskvärd hos en arbetsledare. Kritiken mot S.N. är diffust formulerad och utredningen i målet ger dåligt underlag för att bedöma hans faktiska kapacitet som arbetsledare. Det är Tetus som har bevisbördan för sitt påstående att saklig grund för uppsägning har förelegat. Arbetsdomstolen konstaterar att det inte är visat att S.N. allmänt sett har brustit i sin uppgift att vara arbetsledare.

Kritiken i övrigt mot S.N. rör händelser av relativt begränsad betydelse. Vid bedömningen av om dessa händelser, och misstaget före uppsägningen med tillverkningsordern avseende kablage till Ericsson, tillsammans kan utgöra saklig grund för uppsägning anser arbetsdomstolen att man måste beakta hur Tetus agerade för att komma till rätta med de problem bolaget ansåg sig ha. Såvitt framkommit vidtog Tetus inga andra åtgärder än att skriva erinringar och varningar. Enligt vad S.N. oemotsagd berättat lämnade K-E.W. inte personligen över dessa till honom. I stället skickade han dem, med T.L. som bud och utan övriga kommentarer, till verkstaden där S.N. befann sig. Det förekom såvitt framkommit inga konstruktiva diskussioner mellan företagsledningen, dvs. K-E.W., och S.N. om dennes uppgifter i framtiden. S.N. fick därför inte en rimlig möjlighet att uppfylla de krav som enligt befattningsbeskrivningen företagsledningen ställde på honom efter bolagets expansion och den därpå följande lågkonjunkturen.

Innan en arbetsgivare vidtar en så ingripande åtgärd som att säga upp en arbetstagare måste det krävas att andra utvägar prövats. Tetus borde enligt arbetsdomstolens mening ha övervägt vilka åtgärder, t.ex. utbildning eller omplacering, som kunde vidtas för att komma tillrätta med de problem som bolaget ansåg föreligga och ägnat mindre uppmärksamhet åt de mindre misstag som kan läggas S.N. till last. De varningar och erinringar som Tetus gav S.N. var inte ägnade att åstadkomma en lösning inom ramen för bestående anställning på de problem bolaget ansåg sig ha med hans sätt att utföra sina arbetsuppgifter. I detta sammanhang måste särskilt beaktas att bolaget i målet inte vidhållit alla anmärkningar som riktats mot S.N. och att vissa av anmärkningarna i erinringarna och varningarna framstår som helt ogrundade. Mot bakgrund av det nu anförda kan saklig grund för uppsägning enligt arbetsdomstolens mening inte anses ha förelegat.

Skadestånd m.m.

Det yrkade allmänna skadeståndet är skäligt. Vad som yrkats som ekonomiskt skadestånd har vitsordats. SIF har vunnit målet och förbundets yrkande om ersättning för rättegångskostnader är skäligt.