AD 1995 nr 102

Parter:

Svenska Kommunalarbetareförbundet; Malmöhus läns landsting

Nr 102

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Malmöhus läns landsting i Lund.

Mellan Malmöhus läns landsting och Svenska Kommunalarbetareförbundet (SKAF) gällde för den tid som är aktuell i målet kollektivavtalet Allmänna Bestämmelser 89 (AB 89).

I avtalet § 6 mom. 1 andra stycket finns följande bestämmelse.

Vid stadigvarande förflyttning av arbetstagare skall beaktas, att vägande skäl skall föreligga för att förflytta arbetstagaren mot dennes önskan.

L.N., B.B., L.M., S.H. och M.P.T. är medlemmar i SKAF. De är undersköterskor och har som sådana tjänstgjort på kirurgklinikens akutmottagning vid Helsingborgs lasarett. Vid en MBL-förhandling den 21 juni 1993 om en omorganisation av den kirurgiska kliniken, innebärande bl.a. en neddragning där av 22 tjänster, accepterade arbetsgivaren ett förslag från Svenska Hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund (SHSTF) om att sköterskebemanningen nattetid på klinikens akutmottagning skulle bestå enbart av sjuksköterskor, dvs. några undersköterskor skulle inte längre arbeta där under natten. Denna förändring av tjänsterna kom också att verkställas varför ett antal undersköterskor kom att förflyttas från sin nattjänstgöring på akutmottagningen till andra arbetsuppgifter. Även neddragningen av 22 tjänster vid kliniken kom att genomföras. Omorganisationen innebar bl.a. att de nämnda undersköterskorna förflyttades till andra arbetsuppgifter.

Mot bakgrund av detta har SKAF väckt talan mot landstinget och yrkat att arbetsdomstolen skall

1. förklara att landstingets förflyttning av undersköterskorna L.N., B.B., L.M., S.H. och M.P.T. har utgjort brott mot § 6 i kollektivavtalet om allmänna bestämmelser AB 89,

2. förplikta landstinget att utge allmänt skadestånd

a) till var och en av L.N., B.B., L.M., S.H. och M.P.T. med 50 000 kr, och

b) till förbundet med 50 000 kr,

allt jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 15 augusti 1994) tills betalning sker.

Landstinget har bestritt käromålet i dess helhet. Såsom i och för sig skäligt skadestånd har vitsordats 5 000 kr till envar av undersköterskorna och till förbundet också 5 000 kr. Ränteyrkandet har vitsordats som skäligt i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Parterna har till utveckling av talan anfört i huvudsak följande.

Svenska Kommunalarbetareförbundet (SKAF)

L.N., B.B., L.M., S.H. och M.P.T. är anställda vid Helsingborgs lasarett. De har alla tillhört kirurgklinikens akutmottagning, där de varit ständigt nattarbetande. De har mot sin vilja förflyttats från nattakuten, där de ersatts av sjuksköterskor. Frågan är om landstinget har haft rätt enligt § 6 mom. 1 andra stycket i AB 89 att förflytta dem mot deras vilja.

Kirurgkliniken består av ett antal vårdavdelningar, avdelningarna 31-35, samt akutmottagningen. Det finns ytterligare två akutmottagningar vid lasarettet; den ena är barnklinikens och den andra medicinklinikens akutmottagning. Tidigare hade man enbart en akutmottagning som omfattade samtliga områden. Akutmottagningarna vid barn- och medicinklinikerna bröts emellertid ut till egna mottagningar år 1988 resp. år 1991.

Den 27 maj 1993 beslutade direktionen vid Helsingborgs sjukvårdsdistrikt att antalet vårdplatser vid kirurgklinikens vårdavdelningar 31-35 skulle reduceras fr.o.m. den 1 september 1993 från 110 till 88 platser, dvs. en reducering skulle ske med 22 vårdplatser. Samtidigt beslutades att 22 tjänster skulle dras in. I beslutet nämndes det inte något om att de undersköterskor som arbetade natt på kirurgklinikens akutmottagning skulle ersättas med sjuksköterskor.

Någon gång i mitten av juni 1993 erhöll de fackliga organisationerna vid sjukhuset en skriftlig kallelse till en MBL-förhandling. Ärendet gällde kirurgiska klinikens omorganisation, verksamhet och personalstat. Till kallelsen var fogad en handling med rubriken "Omorganisation vid kirurgkliniken", daterad den 10 juni 1993. I denna redogjordes bl.a. för direktionens beslut att reducera antalet vårdplatser och tjänster samt vilka avdelningar som skulle komma att beröras av neddragningarna. Akutmottagningen nämndes över huvud taget inte.

Bilagt till kallelsen fanns ytterligare en handling som var undertecknad av chefsöverläkaren vid kirurgiska kliniken J.O.. I denna angavs bl.a. följande.

Genomförande

22 tjänster omstationeras från kirurgkliniken till andra ställen i distriktet. MBL-förhandling sker i två steg, först organisationen och därefter namnen på tjänsterna. LAS kommer i princip att följas för dem som omstationeras utanför kliniken. Om vi vill göra avvikelse för någon enskild person kommer vi att förhandla särskilt om detta.

- - - - - - - -

På akutmottagningen och på natten strävar vi efter att endast bemanna med sjuksköterskor. Denna målsättning kan vi inte uppnå i denna omorganisation, utan det får lösas successivt. När en underskötersketjänst blir vakant besättes den med en sjuksköterska.

- - - - - - - -

Vid den här tidpunkten var det således inte aktuellt att genomföra några förändringar beträffande den undersköterskepersonal som tjänstgjorde på natten vid akutmottagningen.

I samma handling angavs även följande:

Personalstat för akutmottagningen

Bemanningen på akutmottagningen ändras inte eftersom vi nyligen gjort en omorganisation här. Vi strävar efter att bemanna med endast sjuksköterskor genom naturlig avgång. Om intagningsavdelningen flyttar ner till psykakuten får man diskutera hur dessa enheter kan samarbeta.

Den omorganisation som åsyftas här är den omorganisation som gjordes i samband med att man bröt ut medicinakutmottagningen till en egen akutmottagning i början av år 1991. Då bestämdes det att det dagtid skulle finnas 13 sjuksköterskor och 7 undersköterskor i tjänst samtidigt på kirurgiska akutmottagningen. Vad gäller arbete under natten så bestämdes det att två sjuksköterskor och en undersköterska skulle tjänstgöra samtidigt.

Av protokollet från MBL-förhandlingen den 21 juni 1993 framgår att arbetsgivarens förslag endast gällde neddragning av 22 tjänster och vilka vårdavdelningar som skulle komma att beröras. Att det skulle vara fråga om att ersätta undersköterskor med sjuksköterskor på natten vid akutmottagningen nämndes inte. Vid förhandlingen framställde emellertid SHSTF ett yrkande om att personalen nattetid på akutmottagningen skulle bestå enbart av sjuksköterskor. Parterna enades om att detta skulle behandlas vid MBL-förhandlingen trots att frågan inte var anmäld i förväg. Det var alltså SHSTF som tog initiativ till att undersköterskorna skulle ersättas med enbart sjuksköterskor på natten. SKAF ansåg att det vore olyckligt att minimera antalet undersköterskor och yrkade därför att underskötersketjänsterna skulle få vara kvar vid akutmottagningen nattetid. Enligt SKAF borde ny förhandling hållas, om en underskötersketjänst blev vakant och en konvertering då var aktuell. Arbetsgivaren anslöt sig emellertid till SHSTF:s förslag att bemanna akutmottagningen med endast sjuksköterskor under natten. SKAF accepterade inte detta och SHSTF:s förslag gjordes därför även föremål för en central MBL-förhandling. Vid denna protesterade SKAF mot förslaget, men fick inte gehör för sina synpunkter.

Kort tid efter MBL-förhandlingen den 21 juni 1993 blev det känt för all personal att SHSTF och arbetsgivaren ville ha bort undersköterskorna från nattakuten. De berörda undersköterskorna blev oerhört chockade och kränkta över beskedet. Samtliga sjuksköterskor med nattjänstgöring vid akutmottagningen och även andra sjuksköterskor på akutmottagningen - med undantag för några arbetsledare bl.a. B.J., B.M. och E.B.N., som var SHSTF:s fackliga förtroendeman - protesterade skriftligen mot förslaget. Initiativet härtill togs av en sjuksköterska.

Efter den centrala MBL-förhandlingen i juli 1993 påkallade förbundet lokal tvisteförhandling och senare även central tvisteförhandling angående förflyttningen av undersköterskorna från nattjänstgöringen vid akutmottagningen. Den lokala förhandlingen ägde rum den 2 och 29 september 1993 och vid denna medverkade chefsöverläkaren vid kirurgkliniken J.O.. Först den 11 oktober 1993 bifogade J.O. ett särskilt yttrande till protokollet från förhandlingarna där han angav sina skäl för att ta bort undersköterskorna från nattakuten. Förutom kompetenshöjning angavs det i detta yttrande att akutverksamheten var föremål för en strategisk satsning i Helsingborg och att man var beredd att ta ett utökat ansvar för akut sjuka patienter i nordvästra Skåne. Detta stämmer emellertid inte med verkligheten. Det fanns inte några konkreta, aktuella planer på att ta hand om sådana patienter från nordvästra Skåne. I yttrandet angavs även att akutmottagningens lokaler hade byggts om och att de hade utvidgats för att fylla de högt ställda krav som hade uppstått till följd av den strategiska satsningen. Någon ombyggnation har dock ännu inte förekommit vid kirurgkliniken. Akutmottagningen har renoverats, men verksamheten bedrivs på samma sätt som tidigare.

Först vid den muntliga förberedelsen i arbetsdomstolen den 14 december 1994 påstod arbetsgivaren att undersköterskorna vid akutmottagningen hade utfört arbetsuppgifter som de inte hade behörighet till och att sjuksköterskorna på eget bevåg felaktigt hade delegerat arbetsuppgifter till undersköterskorna; uppgifter som sjuksköterskorna sedan inte kunde följa upp. Motparten hävdade även att verksamheten nattetid vid akuten stod och föll just med att undersköterskorna utförde arbetsuppgifter som de inte var behöriga att utföra och att detta var oacceptabelt. Dessa anmärkningar och påståenden hade inte framförts tidigare vare sig till undersköterskorna själva eller till deras fackförbund.

Det bestrids att de berörda undersköterskorna har utfört arbete som de inte haft behörighet att utföra. Förbundets inställning är också att det inte har förelegat några kvalitets- eller kompetensproblem med att ha undersköterskor och sjuksköterskor arbetande i samma vårdlag vid nattakutmottagningen. Bemanningen har sett ut på detta sätt i flera år och är också sådan på de flesta sjukhus i Sverige. En stor del av de arbetsuppgifter som ligger inom en sjuksköterskas ansvarsområde kan även en undersköterska utföra eller erhålla delegation att utföra. Det är endast 10-15 procent av en sjuksköterskas arbetsuppgifter som är av sådan art att de endast kan utföras av en sjuksköterska och sådana arbetsuppgifter förekommer mera sällan vid en akutmottagning. Det kan tilläggas att undersköterskor fortfarande arbetar natt tillsammans med två sjuksköterskor på de båda övriga akutmottagningarna vid lasarettet, dvs. vid barnkliniken och vid medicinkliniken. Det är i princip inte någon skillnad i sak mellan arbetets art på medicin- och kirurgklinikerna. - Före konverteringen av underskötersketjänsterna på kirurgklinikens akutmottagning fanns det fyra sjuksköterskor och två undersköterskor i tjänst där under kvällen fram till kl. 24.00 och för tiden därefter fram till kl. 7.00 var två sjuksköterskor och en undersköterska i tjänst. Efter konverteringen är motsvarande fördelning för tiden fram till kl. 24.00 fem sjuksköterskor och en undersköterska och för tiden därefter tre sjuksköterskor.

Landstinget har hävdat att undersköterskor bl.a. inte får ge intramuskulära injektioner, inte ta ut läkemedel ur medicinskåp, inte ta emot muntliga ordinationer från läkare, inte delta i telefonrådgivning, inte identifiera patienter eller blodgruppera. Förbundet hävdar att undersköterskorna får utföra dessa arbetsuppgifter efter delegation med undantag dock för blodgruppering. Däremot får de t.ex. inte ge intravenösa injektioner, inte sätta dropp, inte ge blodtransfusioner, inte handha nyckel till medicinskåp och journalrum. Grundläggande regler om delegering inom sjukvården finns bl.a. i Socialstyrelsens kungörelse (SOSFS 1980:100) med allmänna råd om delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvård m.m. Av denna framgår att såväl läkare som sjuksköterskor kan delegera arbetsuppgifter till undersköterskor som besitter reell kompetens för uppgiften i fråga på grund av sin yrkeserfarenhet. Sjuksköterskorna kan även delegera arbetsuppgifter utan att först ha inhämtat något medgivande till detta från chefsöverläkaren.

Beträffande de i målet aktuella undersköterskorna är följande att säga.

B.B. och L.M. anställdes vid Helsingborgs lasarett år 1966 resp. 1968 och kom till akutmottagningen som ständigt nattarbetande undersköterska år 1980 resp. 1983. De arbetade sista gången på nattakuten den 31 oktober 1993. Fr.o.m. den 1 november 1993 var de omplacerade; B.B. till en nattjänst på intagningsavdelning 35 och L.M. till en nattjänst på två avdelningar, dels gastroentereologiska avdelningen 33, dels intagningsavdelning 35.

L.N. anställdes vid Helsingborgs lasarett år 1965. Från år 1968 och fram till sommaren 1991 arbetade hon natt på akutmottagningen med undantag för några perioder av barnledighet. Sommaren 1991 erhöll hon tjänstledighet från sin nattjänst på akutmottagningen och började i stället vikariera på akutmottagningen på en dagtjänst som innehades av M.P.T.. Genom den i målet omtvistade omplaceringen kom L.N:s grundtjänst att flyttas från nattakuten till avdelning 35. L.N. fortsatte emellertid att vikariera på den dagtjänst som hon hade vid akutmottagningen. Även efter sommaren 1991 har hon dock arbetat på nattakuten, då som ersättare.

Förbundet hävdar att det inte har förelegat vägande skäl för att förflytta B.B., L.M. och L.N. från nattakuten. Genom att ändå förflytta dem har landstinget gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott och är därför skyldigt att utge allmänt skadestånd till förbundet och de berörda arbetstagarna.

Landstinget har i målet gjort gällande att förbundets talan inte kan "omfatta" eller under några omständigheter kan vinna bifall såvitt gäller S.H. och M.P.T..

I fråga om dessa båda undersköterskor gäller följande.

S.H. anställdes vid Helsingborgs lasarett år 1975. Under åren 1977-1981 tjänstgjorde hon på akutmottagningen och var sedan borta för annat arbete i två år. Fr.o.m. juni 1983 och fram t.o.m. augusti 1993 var hon placerad på akutmottagningen som ständigt nattarbetande undersköterska. Enligt landstinget förflyttades S.H. från kirurgiska kliniken därför att antalet tjänster vid kliniken drogs ned och hon inte hade tillräckligt lång anställningstid för att stanna kvar. Landstingets beslut om neddragning av 22 tjänster vid kirurgkliniken gällde emellertid inte tjänster på akutmottagningen utan tjänster på andra avdelningar. Det har inte heller redovisats någon turordningslista av vilken det framgår att S.H. tillhör de undersköterskor som hade den kortaste anställningstiden och därför måste omplaceras. Någon gång i augusti 1993 fick S.H. besked om att hon fr.o.m. den 1 september 1993 skulle tillhöra resurspoolen, en enhet utanför kirurgkliniken. När hon erhöll detta besked valde hon att i stället ta tjänstledigt för att påbörja studier till läkarsekreterare, vilket hon inte skulle ha gjort om hon inte hade blivit omplacerad.

M.P.T. anställdes år 1981 vid Helsingborgs lasarett och började att arbeta vid akutmottagningen dagtid år 1989 fram till sommaren 1991. Därefter bytte hon tjänstgöring med L.N. och vikarierade på hennes tjänst på nattakuten samtidigt som L.N. vikarierade på M.P.T:s tjänst på dagakuten. Beslutet att förflytta L.N:s tjänst på nattakuten innebar att både L.N. och M.P.T. blev omplacerade. M.P.T. blev omplacerad till resurspoolen fr.o.m. den 1 november 1993. En fråga som kan ställas är vad som hände med M.P.T:s ordinarie tjänst på dagakuten. Landstinget har - som det får förstås - hävdat att omplaceringen av henne har skett i enlighet med turordningsreglerna i anställningsskyddslagen. Om detta resonemang skulle vara riktigt, borde konsekvensen bli att någon annan undersköterska med längre anställningstid skulle ha omplacerats till M.P.T:s tidigare tjänst på dagakuten. Så är emellertid inte fallet. Arbetsgivaren har inte redovisat vad som hänt med denna tjänst trots att förbundet begärt detta.

Om arbetsgivaren inte hade beslutat att ersätta undersköterskor med sjuksköterskor nattetid på akutmottagningen, hade S.H. och M.P.T. - liksom de andra undersköterskorna - nu varit kvar där för nattjänstgöring. De båda har blivit omplacerade mot sin vilja utan att det förelegat vägande skäl härför. De, liksom förbundet, är därför berättigade till allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott. Skulle arbetsdomstolen finna att S.H. och M.P.T. omplacerats på andra grunder än de som landstinget åberopat beträffande de tre övriga undersköterskorna hävdar förbundet i andra hand att det i vart fall inte har förelegat vägande skäl att omplacera dem till resurspoolen.

Landstinget

Akutmottagningen vid lasarettet i Helsingborg har en stor öppenvårdsverksamhet som är av stor central betydelse för lasarettets slutenvård. Akutverksamheten är och har varit föremål för en stark strategisk satsning i Helsingborg och planeras även att ta ett ökat ansvar för akut sjuka patienter i nordvästra Skåne. För att kunna uppfylla dessa mål har man nyligen byggt om och fräschat upp lokalerna för att de skall motsvara nya, högre ställda krav. Verksamheten är inte statisk utan förändras och specialinriktas efter de aktuella sjukvårdsbehov som växer fram. I dag finns det en internmedicinsk del med egen akutmottagning och observationsenhet, vilket har förbättrat det funktionella sambandet mellan akutmedicin och slutenvård.

I akutmottagningens lokaler hos kirurgkliniken finns även jourläkarcentralen, dvs. distriktets jourhavande primärvårdsläkare som vid sidan om den särskilda barnakuten fullgör vissa uppgifter som gäller barn. Akutmottagningen kan betraktas som navet i sjukvårdsdistriktets katastrofplan. På grund härav ställs det höga krav på kunskap och förmåga hos personalen och en kontinuerlig kompetensutveckling är därför nödvändig. Verksamheten är extra sårbar under jourtid, dvs. under lördagar, söndagar och helger samt också i övrigt under icke vanlig kontorstid, eftersom bemanningen då av naturliga skäl är lägre än annars. Jourläkarna ansvarar dessutom för de inneliggande patienterna och i stor utsträckning även för akuta operationer och finns därför inte alltid omedelbart tillgängliga på akutmottagningen.

I den tidigare organisationen bestod sköterskebemanningen vid akutmottagningen nattetid av två sjuksköterskor och en undersköterska, vilket motsvarade minimibemanningen. En undersköterska har en kortare utbildningstid än en sjuksköterska och de medicinska kunskaperna är därför inte lika omfattande hos henne som hos en sjuksköterska vid bedömningen av akut sjuka patienter. Detta medför att undersköterskans arbetsuppgifter begränsas. Undersköterskan får bl.a. inte ge intravenösa/intramuskulära injektioner, inte sätta dropp, inte ta ut läkemedel ur medicinskåpen, inte ta emot muntliga ordinationer från läkare, inte delta i telefonrådgivningen eller identifiera patienter. På grund härav har många sjukhus runt om i landet bemannat eller är på väg att bemanna akutmottagningarna fullt ut med enbart legitimerade sjuksköterskor. Vid lasarettet i Helsingborg planeras inte någon generell konvertering till enbart sjuksköterskor på akutmottagningen. Under dagtid är den tjänstgörande personalgruppen så pass stor att vårdarbetet kan fördelas på ett funktionellt sätt inom vårdlag med såväl sjuksköterskor som undersköterskor. Nattetid är emellertid behovet stort av tre parallellt arbetande sjuksköterskor med ansvar för var sin s.k. vårdlinje med likvärdig kontinuitet och kompetens för omhändertagandet.

Den 27 maj 1993 beslutade sjukvårdsdirektionen om nedskärningar med 20 procent av vårdplatserna inom landstinget men med bibehållen sjukvårdsproduktion. Organisationsförändringen trädde i kraft den 1 september 1993. Beslutet fick till praktisk följd att 22 tjänster och motsvarande antal vårdplatser drogs in vid kirurgkliniken, vilket i sin tur ledde till att all personal vid akutmottagningen kom att beröras på något sätt av personalomställningen. MBL-förhandlingar genomfördes i juni och juli 1993.

Vid den förhandling som ägde rum i juni yrkade SHSTF att enbart sjuksköterskor skulle arbeta nattetid på akutmottagningen och parterna enades om detta. Efter nedskärningen av personalstyrkan märktes det allt tydligare att det förelåg ett behov av mer kompetent personal vid akutmottagningen. Klinikledningen hade fått klart för sig att undersköterskorna i praktiken hade utfört arbetsuppgifter vid akutmottagningen som de inte haft behörighet till, vilket var helt oacceptabelt. Arbetsgivaren hade inte gett någon generell delegation till undersköterskorna att utföra dessa arbetsuppgifter. Sjuksköterskorna hade felaktigt och på eget bevåg delegerat vissa arbetsuppgifter som de sedan inte hade kunnat följa upp. Verksamheten stod och föll just genom att undersköterskorna utförde arbetsuppgifter som de inte hade behörighet att utföra. Det bör poängteras att arbetsgivaren aldrig har ifrågasatt att undersköterskorna inte har utfört ett bra arbete inom det egna kompetensområdet.

De personalnedskärningar som genomfördes innebar bl.a. att S.H. och M.P.T. omplacerades till andra arbetsuppgifter. Varken S.H. eller M.P.T. hade tillräckligt långa anställningstider för att vara kvar på kirurgkliniken och de kom därför efter förhandlingar med SKAF lokalt att omplaceras till den s.k. resurspoolen. Vid förhandlingarna följdes turordningsreglerna i anställningsskyddslagen, dvs. omplaceringarna bestämdes efter sköterskornas anställningstid, dock med den avvikelsen att den som hade nattjänst placerades på en nattjänst, deltidstjänstgörande på en deltid etc.

Redan vid den omorganisation som ägde rum år 1991 erbjöds och accepterade S.H. att vidareutbilda sig, men hon har haft kvar sin anställning och gått kvar som resurs över stat vid akutmottagningen. M.P.T. innehade sedan cirka tolv år en tjänst på dagtid vid kirurgkliniken. Vid personalneddragningen visade det sig att det krävdes minst femton års anställningstid för att en arbetstagare med dagtid inte skulle beröras av omställningen. Det bestrids att S.H. och M.P.T. skulle ha fått vara kvar på kirurgkliniken, om inte konvertering hade skett av underskötersketjänsterna vid nattakuten. Det har aldrig förhandlats om några frågor om brott mot turordningsregler eller LAS-listor i ärendet och dessa frågor hör inte heller hemma i målet. Landstingets uppfattning är därför att SKAF:s talan endast kan omfatta de tre övriga undersköterskorna, dvs. L.N., B.B. och L.M..

Organisationsförändringen vid kirurgkliniken hänförde sig dels till det politiska beslutet om neddragning av verksamheten och antalet tjänster, dels till arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet och därmed sammanhängande frågor, såsom att bestämma anställningens innehåll, arbetsuppgifter och ansvar. För att kunna genomföra verksamhetsförändringen på bästa sätt har de sjuksköterskor som började tjänstgöra vid akutmottagningen nattetid efter organisationsförändringen fått genomgå en introduktionstid om två månader och gått bredvid erfarna sjuksköterskor. Några helt nyutexaminerade sjuksköterskor har inte fått arbeta vid akutmottagningen nattetid.

Den rättsliga grunden för landstingets inställning i målet är sammanfattningsvis följande. De förflyttningar som företagits har skett inom ramen för undersköterskornas anställningar. Mot bakgrund av att undersköterskor inte kan utföra alla de arbetsuppgifter som krävs för ett effektivt och snabbt omhändertagande förelåg det grund för konverteringen av tjänsterna på nattakuten och därmed även vägande skäl för att förflytta de berörda undersköterskorna mot deras vilja. Något brott mot § 6 mom. 1 andra stycket i AB 89 föreligger således inte.

Förbundet

Om konverteringen av tjänsterna som undersköterskor till sjukskötersketjänster inte hade ägt rum, skulle både S.H. och M.P.T. ha varit kvar på nattakuten. Det finns inte något stöd vare sig i lag eller avtal för att tillämpa de principer för omplacering som landstinget har redovisat i fråga om dessa båda undersköterskor; principer som delvis är hämtade från lagen om anställningsskydd. Det naturliga betraktelsesättet är att det är enbart de arbetstagare som är direkt berörda av en neddragning som skall omplaceras. Förbundet kan inte godkänna de principer som ligger till grund för landstingets påstående att det skulle föreligga en arbetsbristsituation beträffande S.H. och M.P.T.. Det går inte heller att träffa lokala avtal om vad som skall anses utgöra vägande skäl enligt § 6 andra stycket i AB 89 för omplacering av en arbetstagare.

Det är riktigt att M.P.T. hade en grundtjänst vid dagakuten, men hon vikarierade på L.N:s nattjänst sedan sommaren 1991. Det fanns ett personligt avtal mellan arbetsgivaren och M.P.T. om att hon skulle vikariera på denna tjänst t.o.m. den 31 december 1993 och att vikariatet kunde komma att fortsätta därefter. Vid omplaceringstillfället var M.P.T:s anställningsavtal fortfarande gällande och detta kunde inte ensidigt ändras av arbetsgivaren. Omplaceringen av M.P.T. innebar att arbetsgivaren bröt mot det enskilda anställningsavtalet.

Den principiella frågan i målet är om en arbetsgivare kan genomföra en kompetenshöjning genom att förflytta en viss kategori arbetstagare, i detta fall undersköterskor, mot deras vilja för att bereda plats åt någon annan kategori. Det är en sak att förverkliga en målsättning om kompetenshöjning genom successiv avgång och en helt annan att i ett enda slag vidta en omplacering som får ingripande konsekvenser för flera personer. Enligt SKAF har landstinget inte haft vägande skäl för att besluta om de aktuella förflyttningarna. Fråga har inte varit om något omedelbart behov av att på akutmottagningen nattetid ersätta undersköterskor med sjuksköterskor.

Bestämmelsen i § 6 mom. 1 andra stycket i AB 89 utgör en inskränkning i arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet. Enligt vad arbetsdomstolen uttalat i AD 1987 nr 18 ger bestämmelsen uttryck för en avvägning mellan å ena sidan arbetsgivarens intresse av att inom ramen för sin rätt att leda och fördela arbetet organisera arbetskraften på ett för honom lämpligt sätt och den andra sidan arbetstagarens intresse att inte behöva förflyttas mot sin vilja. Det är alltså, som också domstolen sade, fråga om en avvägning mellan två motstående intressen.

Det är från flera håll omvittnat att undersköterskorna tagit mycket illa vid sig av arbetsgivarens beslut om förflyttning; de har känt sig kränkta och t.o.m. värdelösa. Några av dem hade en mycket lång tid bakom sig på nattakuten och lång erfarenhet av arbetet där. De har alla haft en känsla av yrkesstolthet. Med arbetsgivarens beslut kom de att ryckas upp från en arbetsgemenskap och placeras ut på olika ställen, bl.a. till resurspoolen där arbetstagaren får stå till förfogande för de arbetsinsatser som behövs. Vid MBL-förhandlingen i juni 1993 hade arbetsgivaren inte någon avsikt att genomföra den nu aktuella förändringen; det fanns endast en framtida målsättning att successivt och genom naturlig avgång ersätta undersköterskorna med sjuksköterskor. Mer angelägen var alltså inte förändringen för arbetsgivarens del. Den slutsats som man måste dra är att om inte det lokala sjuksköterskefacket kuppartat vid förhandlingen hade krävt en omedelbar förändring, så hade inte heller arbetsgivaren tagit upp frågan. Någon närmare motivering till förändringen lämnades inte heller då.

Enligt SKAF:s mening var undersköterskornas intresse av att få vara kvar i sina gamla arbetsuppgifter mycket större än arbetsgivarens intresse av att få genomföra förändringen. Det räcker inte för en förflyttning mot arbetstagarnas vilja att arbetsgivaren anger att han vill höja kompetensen. Det måste finnas särskilda omständigheter för en så drastisk förändring som skett. Sådana omständigheter har inte visats i målet.

Traditionellt är undersköterskorna en accepterad krets inom sjukvården. De har i många år funnits på akutmottagningarna runt om i landet och haft sin uppgift att fylla. Det har visserligen förekommit att underskötersketjänster tagits bort från akutmottagningar, men det har skett i liten omfattning och på små sjukhus. På barn- och medicinakuten vid Helsingborgs lasarett har man kvar undersköterskor för tjänstgöring även på natten. I vart fall medicinkliniken har uppgifter som är likvärdiga eller kanske än mer kvalificerade än dem som undersköterskorna möter på kirurgklinikens akutmottagning. Det finns andra sätt att höja personalens kompetens än att ersätta undersköterskorna med sjuksköterskor. Karolinska sjukhuset i Solna har t.ex. ett särskilt program för kompetenshöjning av undersköterskor för att ta till vara deras yrkeserfarenhet på ett effektivt sätt. En arbetsgivare har också möjlighet att delegera arbetsuppgifter för att höja kompetensen.

Arbetsgivarsidan är sannolikt inte heller helt medveten om vad det betyder om en arbetsgivare skulle ha rätt att i ett enda slag ersätta arbetstagare med varandra på det sätt som skett. Det skulle kunna leda till att personalgrupper i olika kristider och liknande kan hanteras mot varandra. Bestämmelsen i § 6 i AB 89 lägger hinder i vägen för en sådan ordning. Om samhället däremot skulle ha en önskan att ta bort undersköterskorna helt från vården eller ge dem mindre kvalificerade arbetsuppgifter, får ett sådant genomförande ske genom samhällelig planering och inte genom att en enskild chefsöverläkare får för sig att handla på visst sätt. Samhället har ställt resurser till förfogande för utbildning till undersköterskor och därmed också ställt sig bakom uppfattningen att denna yrkesgrupp behövs inom vården.

Landstinget har bevisbördan för att det förelegat vägande skäl för förflyttningen av de aktuella undersköterskorna. Landstinget har inte visat att så är fallet. SKAF:s talan skall därför bifallas.

Landstinget

Såväl organisatoriska som medicinska aspekter ger vid handen att arbetsgivaren haft vägande skäl för förflyttningen av undersköterskorna. Vid den aktuella nattakuten vid Helsingborg lasarett bedrivs livsviktig akutvård. Upptagningsområdet är mycket stort och har många invånare. Mot bakgrund av tidigare erfarenheter har arbetsgivaren kunnat konstatera att den kompetens som undersköterskorna besitter inte är tillräcklig för den högt kvalificerade vård som bedrivs under mycket speciella förhållanden vid nattakuten. MBL-förhandlingen i juni 1993 visar de goda förhållanden som förelåg mellan arbetsgivaren och de fackliga organisationerna. Mot bakgrund av egna erfarenheter förde SHSTF då fram ett konstruktivt yrkande om att nattakuten skulle bemannas enbart med sjuksköterskor. Arbetsgivaren har tagit sitt fulla ansvar för att upprätthålla högsta möjliga kompetens bland nattpersonalen. Arbetsledningen har valt att i enlighet med gällande kollektivavtal stadigvarande förflytta undersköterskorna från nattakuten till andra arbetsplatser; några uppsägningar har inte skett av de aktuella undersköterskorna. Omorganisation har helt klart gagnat verksamheten. Något brott mot kollektivavtalet föreligger inte. Käromålet skall därför ogillas.

Domskäl

Tvisten

Tvisten i målet gäller om landstinget haft vägande skäl enligt § 6 mom. 1 andra stycket i AB 89 för att stadigvarande förflytta de fem i målet aktuella undersköterskorna vid lasarettet i Helsingborg till andra arbetsuppgifter. Enligt SKAF har arbetsgivaren inte haft sådana skäl. Det är ostridigt att arbetsgivaren i anslutning till en MBL-förhandling i juni 1993 om kirurgklinikens omorganisation beslutade att det inte längre skulle tjänstgöra några undersköterskor nattetid vid kirurgklinikens akutmottagning och att detta beslut verkställdes den 1 november 1993. Sedan denna dag tjänstgör i stället endast sjuksköterskor där nattetid. Landstinget hävdar att det funnits vägande skäl för den förflyttning av undersköterskor som denna förändring av bemanningen medförde. Enligt landstinget har dock två av de i målet aktuella undersköterskorna, S.H. och M.P.T., inte omplacerats på grund av den förändrade bemanningen på nattakuten. Dessa två har i stället enligt landstinget förflyttats från kirurgkliniken till den s.k. resurspoolen, som hör till en annan enhet inom lasarettet, på grund av att antalet tjänster på kirurgkliniken dragits ned och arbetsbrist därför uppstått för dem båda på kirurgkliniken. Parterna i målet är överens om att de förflyttningar som har skett beträffande de fem undersköterskorna har ägt rum inom ramen för deras anställningar. Fråga har alltså inte varit om någon uppsägning av anställning eller om förflyttning till arbetsuppgifter som undersköterskorna inte varit skyldiga att utföra.

Konverteringen av underskötersketjänsterna på nattakuten och betydelsen av denna förändring för L.N., B.B. och L.M.

Som SKAF uppgett har innebörden av bestämmelsen i § 6 mom. 1 andra stycket i AB 89 berörts bl.a. i AD 1987 nr 18, där domstolen uttalade att bestämmelsen ger uttryck för en avvägning mellan de olika intressen som arbetsgivaren och arbetstagare har i saken. För arbetsgivarens del är det fråga om att inom ramen för dennes rätt att leda och fördela arbetet organisera arbetskraften på ett för honom lämpligt sätt och för arbetstagaren är det fråga om intresset av att inte behöva förflyttas mot sin vilja. Som också uttalades i den nämnda domen får bestämmelsen anses ställa upp ett krav på att de skäl som ligger till grund för förflyttningen är godtagbara i sammanhanget, närmast så att de kan hänföras till administrationen av personalen och organisationen av arbetet. Som arbetsdomstolen vidare uttalade i den nämnda domen bygger den aktuella bestämmelsen i AB 89 på uppfattningen att arbetstagarens rätt att inte behöva förflyttas mot sin vilja är av ett inte obetydligt värde för arbetstagaren och att en sådan förflyttning är en ingripande åtgärd. Bestämmelsen får därför också anses uppställa ett krav på att arbetsgivaren i första hand försöker uppnå sitt syfte med mindre ingripande åtgärder om detta är möjligt.

SKAF:s inställning kan sammanfattas så att de berörda undersköterskornas intresse av att få stanna kvar i sina gamla arbetsuppgifter var större än arbetsgivarens intresse av att ersätta undersköterskorna med sjuksköterskor. SKAF har härvidlag pekat på att undersköterskorna genom förflyttningen ryckts bort från en arbetsgemenskap, där flera av dem tjänstgjort under en mycket lång tid och fullgjort ett bra arbete. Arbetsgivaren har inte själv initierat den förändring som beslutades och något omedelbart behov av en kompetenshöjning på nattakuten har inte förelegat; för arbetsgivaren hade det varit möjligt att genom ökad delegering och andra insatser höja kompetensen hos undersköterskorna. I vart fall hade utbytet av undersköterskor till sjuksköterskor kunnat ske genom naturlig avgång. SKAF har vidare anlagt vissa principiella synpunkter på effekterna om en arbetsgivare tillåts byta ut en arbetstagarkategori mot en annan.

I målet har förekommit en relativt omfattande utredning. Sålunda har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med de fem i målet aktuella undersköterskorna, vittnesförhör med nuvarande vice sektionsordföranden hos SKAF I.T., som deltog vid MBL-förhandlingen i juni 1993 i egenskap av då nytillträdd facklig förtroendeman hos SKAF, och sjuksköterskorna vid kirurgkliniken H.P. och K.P. samt förhör upplysningsvis med t.f. ombudsmannen hos SKAF:s lokalavdelning X.X., som deltog vid den centrala MBL-förhandlingen i juli 1993. På landstingets begäran har vittnesförhör hållit med chefsöverläkaren vid den kirurgiska kliniken J.O., överläkaren där S.O. samt sjuksköterskorna E.B.N., tillika sektionsordförande hos SHSTF, B.M. och B.J., båda sektionsledare vid kirurgklinikens akutmottagning. Vidare har skriftlig bevisning förebragts.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Den förändring som arbetsgivaren beslutade om i fråga om sköterskebemanningen nattetid på akutmottagningen utgör en fråga som är hänförlig till organisationen av arbetet där. Enbart det förhållandet att incitamentet till förändringen kom från SHSTF kan inte tas till intäkt för att det inte funnits vägande skäl för den förflyttning som följde. Av betydelse är i stället vilka skälen är för den beslutade förändringen.

Från arbetsgivarsidan hävdas att det varit nödvändigt att höja kompetensen bland sköterskepersonalen på nattakuten och att detta kunde ske endast genom att ersätta underskötersketjänsterna med sjukskötersketjänster. Detta har bestritts från SKAF:s sida.

Parterna i målet har framfört olika uppgifter om vilken behörighet som tillkom undersköterskorna i deras arbete på nattakuten, huruvida undersköterskorna överskred sin behörighet under tjänstgöringen där och om möjligheten att utöka undersköterskornas behörighet genom en vidgad delegation till dem av sjuksköterskornas arbetsuppgifter. Arbetsdomstolen finner det inte erforderligt att närmare gå in på frågan vilka uppgifter som undersköterskorna faktiskt utfört och om de alltid haft behörighet att utföra dem. Konstateras kan nämligen att det ostridigt föreligger skillnader i såväl utbildning som behörighet mellan de båda yrkesgrupperna och att denna skillnad också återspeglas i sköterskornas kompetens för att utföra de olika arbetsuppgifter som förekommer på akutmottagningen. Parterna är i målet också överens om att det finns vissa uppgifter som en undersköterska inte får utföra.

Även med beaktande av de möjligheter till delegering som finns inom sjukvården saknar en undersköterska alltså behörighet att utföra alla en sjuksköterskas uppgifter. Enligt vad SKAF uppgett rör det sig på en akutmottagning om 10-15 procent av en sjuksköterskas arbetsuppgifter. Någon utredning som stöder dessa uppgifter har dock inte förebragts i målet. I en akutsituation kan dock givetvis även en begränsning i behörigheten som genomsnittligt är av den uppgivna storleken ställa till problem. S.O., som sedan år 1994 har delegerat chefsansvar för akutmottagningen och de 22 vårdplatser som hör till akutvårdsenheten, har i sitt vittnesmål lämnat en redogörelse för arbetet nattetid på mottagningen. Av dennes uppgifter framgår inte bara att arbetet där ställer höga krav på personalen vid omhändertaganden av personer som utsatts för trauman av olika slag; högt kvalificerad vård och snabba insatser krävs exempelvis vid brusten kroppspulsåder, blödande magsår, utomkvedshavandeskap med blödningar i bukhålan samt vid skador i samband med trafikolyckor och misshandel. Av vittnesmålet framgår också att arbetsbelastningen, som inte kan förutses, och arbetsuppgifterna kan variera mycket från tid till annan och med mycket kort varsel. Enligt honom tog akutmottagningen under år 1994 emot i medeltal 45 vårdsökande under nattpassen, dvs. tiden mellan kl. 21.30 och tidig morgon dagen därpå, varav i medeltal åtta patienter inom kirurgsektionen. Svängningarna i besökstalen är dock stora. Andelen patienter som läggs in är större under natten än under dagen, dvs. man har nattetid fler "tyngre" fall. Enligt S.O. krävs det en sjuksköterskas insatser när det gäller att hos en svårt sjuk patient t.ex. snabbt etablera fri venväg, dvs. sätta nål för att kuna ge stor volym vätska, ta blodprov, administrera potenta läkemedel när en patient sövs eller behöver smärtlindring, sätta sond och vissa katetrar. Det är vidare enligt honom önskvärt också att ha en sjuksköterska som assistans vid insättning av dränage i bröstkorg och öppnande av bröstkorg, för hjälp att hålla luftvägar fria, att assistera vid placering av katetrar i stora kärl, att kontrollera svårt skallskadade patienter och att kontrollera pupill- och andningsmönster m.m. Han har också redogjort för arbetsuppgifter som enligt hans mening i och för sig kan delegeras till undersköterskor under dagtid, då flera sjuksköterskor är i tjänst och kan ta över om så behövs, men som enligt honom bör ligga på en sjuksköterska nattetid när bemanningen på mottagningen är låg.

Med sitt beslut i fråga om bemanningen på nattakuten har arbetsgivaren höjt kompetensen på mottagningen från två sjuksköterskor och en undersköterska till enbart tre sjuksköterskor. Sett i belysning av bl.a. S.O:s uppgifter och utredningen i övrigt har det otvivelaktigt funnits godtagbara skäl för denna förändring. Även med beaktande av att flera av de aktuella undersköterskorna haft en mycket långvarig placering vid nattakuten och såvitt framkommit fullgjort sina arbetsuppgifter väl får den förebragta utredningen anses visa att arbetsgivaren inte hade kunnat uppnå den eftersträvade kompetenshöjningen enbart genom en vidgad delegation av arbetsuppgifter till undersköterskorna med eller utan särskilda utbildningsinsatser. Det har med andra ord inte varit möjligt för arbetsgivaren att nå den högre kompetensen på annat sätt än att ersätta undersköterskorna med sjuksköterskor.

Beslutet har inneburit att L.N., B.B. och L.M. har förflyttats till andra underskötersketjänster inom kirurgkliniken. Med beaktande av verksamhetens särskilda art måste arbetsgivarens intresse av att snabbt få förändringen genomförd väga tyngre än intresset bland dem av att få behålla sina gamla arbetsuppgifter och den arbetsgemenskap som förelegat. Tillräckliga skäl för att arbetsgivaren skulle ha avvaktat med förändringen till dess den kunnat genomföras efter naturlig avgång har alltså inte förelegat. Arbetsgivaren får därför anses ha haft vägande skäl för sin förflyttning av de tre undersköterskorna.

Förflyttningen av S.H. och M.P.T.

Landstingets inställning får förstås så att varken S.H. eller M.P.T. haft någon "tjänst" vid nattakuten och att de därför inte heller förflyttats från denna; i stället har de båda omplacerats från den kirurgiska kliniken på grund av den arbetsbrist som följde av nedskärningarna där. SKAF:s talan får uppfattas så att båda undersköterskorna förflyttats från nattakuten och att arbetsgivaren saknat vägande skäl för att förflytta dem till resurspoolen.

Av utredningen i målet framgår att såväl S.H. som M.P.T. arbetade nattetid på kirurgsklinikens akutmottagning närmast innan de fördes över till resurspoolen. Den utredning som förebragts i fråga om deras anställningar är ofullständig och oklar.

Beträffande M.P.T. har SKAF gjort gällande att hon innehade inte endast en dagtjänst vid akutmottagningen, som hon var tjänstledig ifrån, utan även ett vikariat t.o.m. den 31 december 1993 på L.N:s tjänst på nattakuten och att hon förespeglats att detta vikariat skulle kunna komma att förlängas. J.O. har under förhöret uppgett att M.P.T. vid tiden för omflyttningen hade ett vikariat på L.N:s tjänst på nattakuten t.o.m. den 31 december 1993. Det är dock inte visat att M.P.T. kunde göra anspråk på att arbeta på nattakuten inom ramen för detta vikariat längre tid än L.N:s tjänst fanns kvar där. Eftersom L.N:s tjänst konverterades den 1 november 1993 hade M.P.T. därför inte från denna dag längre kvar något arbete på nattakuten.

Av den utredning som förebragts anser sig arbetsdomstolen inte kunna dra någon säker slutsats i fråga om omfattningen av S.H:s och M.P.T:s anställningar. Domstolen anser sig dock kunna lämna denna fråga därhän, eftersom båda parter i målet är överens om att även omplaceringarna av S.H. och M.P.T. utgjort förflyttningar inom ramen för deras anställningar. Enligt SKAF är de båda anställda som undersköterskor vid lasarettet, medan landstinget på fråga uppgett att de två är anställda som undersköterskor där eller eventuellt inom hela sjukvårdsområdet.

Det har inte från SKAF:s sida gjorts gällande att S.H. och M.P.T. på grund av avtal haft rätt att inom ramen för sina anställningar bli omplacerade till någon viss tjänst eller vissa arbetsuppgifter inom kirurgiska kliniken. Enligt vad J.O. uppgett berördes alla sjuksköterskor och undersköterskor av nedskärningarna vid den kirurgiska kliniken hösten 1993. Skälet till att S.H. och M.P.T. inte erhöll placering inom kliniken var enligt honom att arbetsgivaren för tillsättningen av de kvarvarande tjänsterna där tillämpade turordningsreglerna i anställningsskyddslagen - med beaktande dock även av att den som exempelvis hade haft en nattjänst även fortsättningsvis skulle ha en sådan tjänst - och att de båda med denna tillämpning hade för korta anställningstider för fortsatt tjänstgöring på kliniken. Från landstingets sida har också åberopats en handling från en förhandling den 30 juli 1993 mellan SKAF och landstinget angående tillsättningen av underskötersketjänster på kirurgkliniken. I handlingen finns antecknat att parterna enades om att placera undersköterskorna "enligt bilagan". Bilagan har dock inte företetts i målet.

Som arbetsdomstolen redan kommit fram till har arbetsgivaren haft godtagbara skäl för sitt beslut att konvertera underskötersketjänsterna på nattakuten. Några arbetsuppgifter skulle således inte längre finns kvar där för S.H. och M.P.T.. Det är uppenbart att en arbetsbrist uppstod på kirurgkliniken som en följd av beslutet om neddragning av tjänsterna där. Arbetsbristen ledde ostridigt inte till någon uppsägning av S.H. och M.P.T. från deras gamla anställningar. Det är oklart på vilken grund och på vilket sätt arbetsgivaren tillämpat de nämnda reglerna i anställningsskyddslagen på de omplaceringar som gjorts; bestämmelserna där tar sikte endast på turordning vid uppsägning. Annat har inte kommit fram än att skälet för arbetsgivarens beslut att placera S.H. och M.P.T. i resurspoolen var att det förelåg arbetsbrist på den kirurgiska kliniken och att arbetsgivaren gjorde den bedömningen att de båda på grund av sin kortare anställningstid jämförd med övriga undersköterskors inte kunde erbjudas fortsatt arbete på kliniken. Arbetsgivaren får därför anses ha haft vägande skäl för sitt beslut att förflytta S.H. och M.P.T. till resurspoolen.

Sammanfattning

Av vad som ovan redovisats följer att SKAF:s talan i sin helhet skall avslås.

SKAF har i målet särskilt framfört betänkligheter mot sådana ageranden från arbetsgivares sida som innebär att en grupp arbetstagare utesluts från arbetsuppgifter som de har utbildning för och också anställts för. Det ankommer inte på arbetsdomstolen att ta ställning till de effekter allmänt sett som kan följa av att behovet av en yrkeskategoris tjänster minskar generellt eller inom vissa områden. Problemet är inte nytt och det finns olika sätt att söka lösa de negativa effekterna av en sådan utveckling. Vad gäller förhållandena i det aktuella målet kan domstolen visserligen konstatera att undersköterskorna som grupp decimerades vid lasarettet men att det i vart fall för de aktuella undersköterskornas del var möjligt att erbjuda dem andra uppgifter vid lasarettet inom ramen för deras yrkeskunnande.

Rättegångskostnader

SKAF har förlorat sin talan i målet och skall därför ersätta landstinget för dess rättegångskostnader. Vad landstinget har yrkat i ersättning har vitsordats av förbundet. Ersättning skall därför utgå med fordrat belopp.