AD 1995 nr 104

Fråga om avskedande enligt 11 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning av en polisman som utom tjänsten gjort sig skyldig till grovt rattfylleri. Betydelsen av polismannens alkoholberoende och av rehabiliteringsinsatser.

Parter:

Staten genom Rikspolisstyrelsen; T.E.

Nr 104

Staten genom Rikspolisstyrelsen

mot

E.T. i Lindome.

ÖVERKLAGAD DOM

Mölndals tingsrätts dom 1994-12-29, DT 795

Tingsrättens dom, se bilaga.

Staten har yrkat att arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens dom, skall fastställa det av personalansvarsnämnden vid RPS fattade beslutet att avskeda E.T., befria staten från skyldigheten att ersätta kostnaden för E.T:s allmänna rättshjälp samt förplikta E.T. att ersätta staten för dess rättegångskostnader i tingsrätten.

E.T. har bestritt ändringsyrkandena.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har avgjort målet efter huvudförhandling. Vid denna har E.T. på nytt hörts under sanningsförsäkran samt förnyat vittnesförhör hållits med L.G..

Parterna har till stöd för sin talan åberopat i huvudsak detsamma som antecknats i tingsrättens dom. De har med undantag för personalchefen B.L:s skrivelse också åberopat samma skriftliga bevisning som i tingsrätten.

Domskäl

Enligt 11 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning - som är tillämplig i målet (jfr punkten 6 till lagen /1994:260/ om offentlig anställning) - får en arbetstagare avskedas, om denne har begått brott som visar att han uppenbarligen är olämplig för sin anställning. Enligt lagens förarbeten skall olämplighetsrekvisitet tolkas restriktivt och avskedande komma ifråga endast om det med hänsyn till såväl brottets beskaffenhet som anställningens art och övriga omständigheter skulle verka stötande om arbetstagaren får behålla sin tjänst.

Arbetsdomstolen har i domarna 1992 nr 38-42 utförligt behandlat frågan om avskedande av polismän som gjort sig skyldiga till rattfylleri. Av domarna framgår att det i och för sig inte är förenligt med de höga krav på redbarhet och anseende för laglydnad som måste ställas på polismän, att en polisman gör sig skyldig till grovt rattfylleri. Vid bedömningen av frågan om ett avskedande skall komma i fråga måste dock beaktas också andra faktorer av betydelse. Hit hör frågan om brottet hör samman med ett allvarligt missbruksproblem. Hit hör också om arbetstagaren genom en längre och väl vitsordad tjänstgöring visat sig väl skickad för sin tjänst. Vid den samlade bedömning som alltid skall göras och som oftast sker i efterhand måste även hänsyn tas till vad som faktiskt har hänt efter brottet eller avskedandebeslutet; förhållanden som många gånger kan belysa frågan om arbetstagaren är olämplig för sin anställning.

Av skäl som arbetsdomstolen anfört i de nyss nämnda domarna från år 1992 kan vid tillämpningen av avskedanderegeln i 11 kap. 1 § 1976 års LOA i vart fall de grova trafiknykterhetsbrotten sägas inta något av en särställning, eftersom de ofta bottnar i och utgör symptom på ett allvarligt alkoholmissbruk hos gärningsmannen. Enligt domstolens uttalande bör vid sådana brott rehabiliteringssynpunkter träda i förgrunden. Kan det konstateras att ett trafiknykterhetsbrott haft samband med ett alkoholberoende av sjukdomskaraktär, bör det avgörande för avskedandefrågan i regel bli om arbetstagaren visat sig beredd att medverka till effektiva rehabiliteringsinsatser och om dessa kan antas leda till ett så bestående resultat att brottet med fog kan sägas ha varit en engångsföreteelse.

Av ett yttrande från Socialstyrelsen år 1982 - som delvis finns refererat i arbetsdomstolens dom AD 1992 nr 38 och som styrelsen i allt väsentligt alltjämt ställde sig bakom i ett i den nu nämnda domen i sin helhet återgivet, nytt yttrande från år 1992 - framgår att ett beroende av alkohol kan vara av sjukdomskaraktär och att endast en läkare som är väl förtrogen med alkoholfrågor i det individuella fallet och efter noggrann undersökning kan avgöra när ett alkoholmissbruk nått en sådan intensitet att det kan anses vara av sjukdomsvalör. Mot bakgrund av dessa svårigheter vid diagnostiseringen av sjukdomskaraktären hos ett alkoholberoende eller ett alkoholmissbruk uttalade arbetsdomstolen i de nämnda domarna från år 1992 att man måste räkna med en gråzon, där principerna om förbud mot uppsägning och avskedande vid sjukdom bör slå igenom även om sjukdomskaraktären ter sig något tveksam men övervägande skäl ändock talar för att samma principer bör gälla som vid helt klarlagd sjukdom.

Av E.T:s egna uppgifter under förhöret i arbetsdomstolen har följande kommit fram. Han lider sedan år 1984 av svår psoriasis. Sjukdomen medförde att han inte ville fortsätta med de idrottsaktiviteter som han tidigare hade ägnat sig åt på fritiden. Han började i stället missbruka alkohol och drack vid tiden för trafiknykterhetsbrottet tre helflaskor starksprit i veckan. Varje fridag drack han en helflaska sprit. Han förtärde aldrig alkohol på sitt arbete och visade där heller inga synliga tecken på missbruk. Han insåg inte att han missbrukade alkohol förrän hovrätten meddelade sin dom i brottmålet i december 1992. Redan efter polisingripandet i januari 1991 och misstanken om rattfylleribrott blev han dock så chockad att han omedelbart slutade dricka sprit. Han arbetade därefter fram till den 25 oktober 1991, då han blev sjukskriven på grund av sin psoriasis. I november 1993 beviljades han sjukbidrag på grund av denna sjukdom och han kom härefter att vistas på ett hälsohem i Spanien varje vinter för rehabilitering av sjukdomen. Han återgick den 1 mars 1995 till sitt arbete och tjänstgör nu vid säkerhetskontrollen på Landvetters flygplats.

Utredningen om E.T:s påstådda alkoholberoende är mycket knapphändig. Någon medicinsk utredning finns inte. Arbetsdomstolen ifrågasätter dock inte E.T:s uppgifter att han påbörjade missbruket av alkohol i samband med att han år 1984 drabbades av psoriasis. Den höga alkoholkoncentration som uppmättes i hans utandningsluft efter körningen - motsvarande ett värde vid blodprovtstagning om 2,6 promille i blodet - talar för att denna konsumtion kom att bli så omfattande att han vid tiden för brottet var alkoholberoende. Mot denna uppfattning kan i och för sig tala uppgiften att E.T. efter rattfylleribrottet på egen hand har lyckats avhålla sig från fortsatt missbruk. Att han har kunnat avstå från alkohol måste dock ses mot bakgrund av att han från hösten 1991 blev föremål för omfattande vårdinsatser. Även om dessa insatser var inriktade på hans psoriasissjukdom får det antas att hans vistelser på hälsohem i utlandet bidragit till att underlätta för honom att bearbeta alkoholberoendet. Det förhållandet att vården var gynnsam för hans hudsjukdom, som i sin tur var orsaken till missbruket, måste också ha haft positiv inverkan på hans ansträngningar att komma från alkoholberoendet. Även om sjukdomskaraktären i hans alkoholberoende ter sig något tveksam talar enligt domstolens mening ändå övervägande skäl för att samma principer vid prövningen av avskedandet bör gälla som vid helt klarlagd sjukdom.

Frågan är då om E.T. trots rattfylleribrottet bör få stå kvar i tjänst. Arbetsdomstolen beaktar härvid följande.

Det är ostridigt att E.T. efter rattfylleribrottet i januari 1991 ställde sig avböjande till arbetsgivarens försök att få till stånd en rehabilitering. Hans inställning får antas ha varit ett uttryck för det förnekande av alkoholberoende som är vanligt bland alkoholmissbrukare. Enbart det förhållandet att E.T. till en början inte var beredd att medverka till några rehabiliteringsinsatser bör därför inte tillmätas någon avgörande betydelse. De långa vistelser utomlands som senare följde bidrog givetvis till att de fortsatta kontakterna i rehabiliteringsfrågan mellan E.T. och hans arbetsgivare försvårades. Visserligen kan det diskuteras vilket motiv E.T. hade när han i januari 1993, dvs. efter det att hovrätten meddelat sin dom i brottmålet, för arbetsgivaren förklarade sig villig att genomgå rehabilitering. Enligt vad L.G. uppgett under förhöret kan emellertid konstateras att arbetsgivaren vid denna tid bedömde situationen så att det då inte längre fanns något behov av rehabilitering. Parterna är numera också ense om att E.T. inte är i behov av några kontrollåtgärder i fråga om sitt alkoholbruk. Flera år har förflutit sedan E.T. begick trafiknykterhetsbrottet och något nytt sådant brott har inte anmälts. Sammantaget drar arbetsdomstolen därför den slutsatsen att det finns skäl att utgå ifrån att E.T:s rattfylleribrott utgjort en engångsföreteelse som ytterst berodde på ett alkoholberoende som han numera är fri ifrån.

Efter rattfylleribrottet arbetade E.T. utan anmärkning i nio månader innan han blev sjukskriven för sin psoriasis. Han är nu 55 år gammal. Betydande hänsyn måste tas till att han innan han gjorde sig skyldig till trafiknykterhetsbrottet hade arbetat inom polisen i 30 år. Några anmärkningar mot hans sätt att sköta sitt arbete har aldrig framförts, bortsett från en händelse av mycket marginell betydelse som E.T. omnämnt och som inträffade under hans aspiranttid. Han har inte återfallit i brott och det har inte påståtts annat än att han skött sitt arbete efter det att han den 1 mars i år återkom i tjänst efter sin sjukledighet. De vårdinsatser som inriktats mot E.T:s psoriasis och hans eget arbete för att komma ur alkoholmissbruket har gjort det möjligt för honom att återgå i arbete och så långt hudsjukdomen medger ett normalt liv.

Sammanfattningsvis visar utredningen att E.T. har begått ett brott relaterat till ett alkoholmissbruk som uppenbarligen haft sin uppkomst i den svårartade hudsjukdom som han drabbades av. E.T. har såvitt nu kan bedömas genom de rehabiliteringsinsatser som gjorts funnit formen för hur han bäst skall hantera denna sjukdom. Hans prognos för framtiden vad gäller såväl hans psoriasis som förhållandet till alkohol måste anses god. Det ter sig enligt arbetsdomstolens mening därför inte rimligt om E.T. till följd av rattfylleribrottet i januari 1991 nu skulle skiljas från sin anställning. Vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet finner arbetsdomstolen att det brott som E.T. begått inte visar att han uppenbarligen är olämplig för sin anställning som polisman. Tingsrättens domslut skall därför fastställas.

Staten genom RPS skall vid denna utgång förpliktas att utge ersättning för E.T:s rättshjälpskostnader i arbetsdomstolen. Vad A.L. begärt i ersättning för sitt biträde enligt rättshjälpslagen finner domstolen skäligt.

Domslut

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut i överklagade delar.

2. Arbetsdomstolen fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen till A.L. för det biträde han lämnat E.T. i arbetsdomstolen med femtontusentrehundrafemtio (15 350) kr, varav 7 700 kr för arbete, 3 460 kr för tidsspillan och 4 190 kr för utlägg. I det sammanlagda beloppet ingår mervärdesskatt med 3 070 kr.

3. Staten genom Rikspolisstyrelsen förpliktas att utge ersättning för E.T:s rättshjälpskostnader i arbetsdomstolen vilka uppgår till sammanlagt sjuttontusenetthundratjugofem (17 125) kr.

Dom 1995-08-23, målnummer B-14-1995

Ledamöter: Nina Pripp, Hans Blyme, Ingemar Källberg, Lennart Hörnlund, Björn Qvarnström, Thore Ziethen och Marie-Louise Strömgren. Enhälligt.

Sekreterare: Kaisa Söderberg

Tingsrättens dom (ledamöter: Peter Ingvarsson, Per Österberg och Katarina Wingård)

BAKGRUND

Genom ett beslut av Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd den 18 januari 1993 avskedades E.T. från sin tjänst som polisassistent med konstitutorial vid Polismyndigheten i Göteborg och från sin tjänst som polisassistent vid samma myndighet, se bilaga 1 (uteslutes här).

YRKANDEN

E.T. har efter ansökan om stämning yrkat att tingsrätten skall ogiltigförklara avskedandet av honom.

Staten har bestritt käromålet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

GRUNDER OCH UTVECKLING AV PARTERNAS TALAN

E.T. har åberopat att det grova rattfylleribrottet inte visar att han är uppenbart olämplig för sin tjänst som polisassistent, varför avskedandebeslutet inte står i överensstämmelse med 11 kap 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning och anfört: Han är nu 54 år gammal och började sin tjänstgöring som polis år 1961. Under hela sin tjänstgöring har han varit anställd hos Polismyndigheten i Göteborg. Han är medlem i Svenska Polisförbundet. Sedan cirka 20 år har han haft polisassistenttjänsten. Från år 1988 har han vikarierat som polisinspektör vid säkerhetskontrollen på Landvetter Flygplats. Han har aldrig tidigare i sin tjänst fått någon prickning. Det grova rattfylleribrott han dömdes för av Hovrätten för Västra Sverige utgjorde en engångsföreteelse och begicks på hans fritid. Som en följd av den för honom chockartade händelsen har han alltsedan den varit fri från sjukligt alkoholberoende. Därför föreligger inte tillräckligt starka skäl för avskedande. - Sedan år 1984 har han haft svår psoriasis. Sjukdomen bröt ut troligen till följd av ett Fjärsing-stick och blev efterhand mycket påfrestande för honom på grund av en mycket besvärlig klåda. Denna och hudförändringarna medförde att han fick upphöra med olika idrottsliga fritidsaktiviteter. Han började att på sin fritid missbruka alkohol och blev beroende. Dock förtärde han aldrig alkohol i sitt arbete eller visade på arbetsplatsen synliga tecken på alkoholpåverkan. Under året närmast före brottet förtärde han cirka tre helflaskor starksprit i veckan. Vid tiden för brottet missbrukade han alkohol och var alkoholberoende. Detta styrks bland annat av den höga alkoholkoncentrationen, 1,30 milligram alkohol per liter utandningsluft, som uppmättes vid tillfället för rattfylleriet. Endast en allvarligt alkoholiserad person kan köra bil med en sådan mängd alkohol i utandningsluften. Han led då av alkoholism av sjukdomsnatur men hade inte själv insikt därom. Misstanken om rattfylleribrottet blev emellertid så chockartad för honom att han genast slutade att använda alkohol. Han arbetade i sin tjänst till den 25 oktober 1991. Då sjukskrev han sig för sin psoriasissjuka. Han var sedan sjukskriven tills han fr.o.m. november 1993 erhöll sjukbidrag. Varje vinter sedan sjukskrivningen 1991 har han vistats på ett hälsocenter i Costa Brava i Spanien för att minska psoriasisbesvären. - Efter rattfylleribrottet har han avhållit sig från all alkohol med undantag av lättöl till middagsmålen några gånger i veckan. Först efter hovrättens dom insåg han sitt missbruk. Han ställde sig då positiv till kontrollåtgärder från arbetsgivaren. På grund av sin svårartade psoriasis var han tvungen att efter hovrättens dom under en längre tid vistas i Spanien. Han återvände inte till Sverige förrän den 28 mars 1993. Hans psoriasis hade då förbättrats avsevärt. Han hade således inte möjlighet att delta i någon rehabilitering i Sverige för sitt alkoholmissbruk, eftersom det var viktigast att han först fick möjlighet att komma till rätta med sin psoriasis. Han har inte motsatt sig att undergå behandling eller kontroller, vilket ansvarsnämnden påstår i sitt beslut om avskedande.

Staten har åberopat att E.T. på grund av att han dömts för grovt rattfylleri är uppenbart olämplig att inneha sin anställning som polisman och anfört: Inför rättegångarna och under huvudförhandlingarna i såväl tingsrätten som i hovrätten bestred E.T. ansvar för rattfylleri. Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd yttrade till tingsrätten i det målet att E.T. skulle avskedas om han dömdes till ansvar för grovt rattfylleri. Med beaktande därav dömde tingsrätten E.T. till villkorlig dom jämte dagsböter. Hovrätten fastställde tingsrättens dom. E.T. förnekade under tiden närmast efter brottet alkoholberoende. Polismyndigheten i Göteborg kontaktade E.T. vid några tillfällen under januari 1991 och erbjöd honom hjälp till rehabilitering för alkoholproblem, men denne förnekade sådana och avböjde hjälp. Staten hävdar att E.T. inte varit och inte heller nu är alkoholberoende. Om han varit alkoholberoende har beroendet i vart fall inte varit av sjukdomskaraktär. Skulle E.T:s alkoholberoende anses ha varit av sjukdomskaraktär har polismyndigheten i vart fall fullgjort sina skyldigheter som arbetsgivare genom att försöka klarlägga vilka rehabiliteringsinsatser som behövdes för E.T. och genom att alltsedan brottsdagen försöka att förmå denne att genomgå rehabiliteringsåtgärder. När E.T. nu säger sig vara beredd till sådana finns inte längre något behov, eftersom han nu uppger sig inte vara alkoholberoende. På grund av att E.T. under vinterhalvåren sedan hösten 1991 vistats i Spanien under långa tider har det inte heller varit möjligt att genomföra några rehabiliteringsåtgärder. - Den omständigheten att E.T. efter brottet var i tjänst fram till den 25 oktober 1991, då han sjukskrevs på grund av psoriasis, talar emot att han vid tiden för brottet hade ett alkoholberoende av sjukdomskaraktär. Under denna tid skötte han sin tjänst utan att visa några indikationer på alkoholproblem. En arbetsgivare har ingen möjlighet att tvinga en anställd att medverka till behandling. Det faktum att E.T. nu är beredd undergå behandling saknar betydelse.

DOMSKÄL

E.T. har åberopat ett den 22 februari 1994 utfärdat intyg av legitimerade läkaren S.J., en skrivelse dagtecknad den 11 mars 1994 från personalchefen B.L., Polismyndigheten i Göteborg, samt ett brev dagtecknat den 9 maj 1994 från polisinspektören L.G., Polismyndigheten i Göteborg, administrativa byrån.

Staten har åberopat tingsrättens och hovrättens förut omnämnda domar samt ett yttrande dagtecknat den 18 december 1992 av personalkonsulenten B.A., Polismyndigheten i Göteborg.

Förhör under sanningsförsäkran har hållits med E.T. och vittnesförhör har på statens begäran hållits med nyssnämnde L.G..

Enligt 11 kap 1 § lagen om offentlig anställning får en arbetstagare som begått brott, som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning, avskedas.

Det är oomtvistat mellan parterna att det grova rattfylleribrott begånget den 11 januari 1991, för vilket E.T. genom lagakraftvunnen dom fällts till ansvar, i och för sig är ett sådant brott som med stöd av denna bestämmelse kan föranleda att en polisman avskedas från sin tjänst. Tvisten gäller om E.T. trots det, till följd av andra förhållanden, inte skall avskedas.

E.T. har hävdat att han vid tiden för brottet hade ett alkoholberoende av sjukdomsnatur. Han har inte genom läkarutlåtande visat att han då led av ett sådant alkoholberoende. Såsom uttalats av Arbetsdomstolen i mål rörande avskedande på grund av grovt rattfylleribrott (se bl.a. Arbetsdomstolens domar 1992 nr 38) föreligger ofta svårigheter att diagnosticera sjukdomskaraktären hos ett alkoholberoende, varför man bör räkna med en gråzon, där de principer som gäller för sjukdomar bör slå igenom även när frågan om sjukdomskaraktären ter sig något tveksam, men övervägande skäl ändå talar för att samma principer bör gälla som vid helt klarlagd sjukdom. E.T:s påstående om alkoholberoende av sjukdomsnatur motsägs inte, utan snarare styrks, av den höga alkoholkoncentration som uppmättes i hans utandningsluft i samband med brottet. Hans uppgift om att han under året före brottet genomsnittligt drack tre flaskor starksprit per vecka får, mot bakgrund av nyssnämnda höga alkoholkoncentration, godtas. Mot att alkoholberoendet är av sjukdomskaraktär talar i viss mån det förhållandet att E.T. omedelbart efter brottet utan vårdhjälp lyckades avhålla sig från användning av alkohol. Vid en samlad bedömning av dessa omständigheter anser emellertid tingsrätten att samma principer som vid alkoholberoende med helt klarlagd sjukdomskaraktär bör tillämpas beträffande E.T..

När det sedan gäller frågan om E.T. visat ovilja att medverka till rehabiliteringsåtgärder mot alkoholberoendet bör följande omständigheter beaktas. Det är allmänt känt att en alkoholberoende person har mycket svårt för att själv inse sitt beroende och att detta kan vara av sjukdomskaraktär samt därför i det längsta förnekar beroende. Under rättegångarna i brottmålet förnekade E.T. gärningen. Tingsrätten konstaterar att Hovrättens dom vann laga kraft den 23 december 1992. E.T. har uppgett att han först när Hovrätten meddelat sin dom accepterade att han dömdes för brottet och insåg att han vid tiden för brottet var alkoholberoende. Hans uppgifter om att han under tre vintrar efter tingsrättens dom hade svåra besvär av sin psoriasissjukdom och därför, med undantag av några dagar varje vinter, vistades i Spanien är ställda utom tvivel. Av E.T:s och vittnet L.G:s uppgifter framgår att E.T. vid ett samtal dem emellan den 15 januari 1993 medgav att han hade alkoholproblem och var beredd att medverka till rehabiliteringsåtgärder. Den omständigheten att E.T. var långtidssjukskriven och i stor utsträckning vistades utomlands försämrade uppenbarligen möjligheterna till kontakter mellan honom och arbetsgivaren. Det är således klarlagt att E.T. inom mindre än en månad efter det att domen för det grova rattfylleribrottet vann laga kraft till Gustafsson, som då skötte arbetsgivarens kontakter med personer som var i behov av stödåtgärder, uttalade sin vilja att medverka till rehabiliteringsåtgärder. Dessa omständigheter leder till att tingsrätten drar den slutsatsen att E.T. - sedan han genom lagakraftägande dom fällts till ansvar - varit villig till sådan medverkan.

Några rehabiliteringsåtgärder har dock inte kommit till stånd. Särskilt mot bakgrund av det uppenbart primära behovet av adekvat vård för psoriasissjukdomen kan E.T. inte lastas för att sådana åtgärder uteblivit. Parterna är nu överens om att E.T. inte längre är i behov av rehabiliterings- eller kontrollåtgärder i fråga om alkoholbruk.

Tingsrätten gör sammanfattningsvis följande bedömning. E.T:s grova rattfylleribrott utgör en engångsföreteelse, förorsakad av ett alkoholberoende av sjukdomskaraktär, vilket han efter brottet på egen hand lyckats bli fri från. Ingenting tyder på annat än god prognos i fråga om fortsatt alkoholavhållsamhet. Vidare måste beaktas att E.T. före brottet hade 30 års prickfri tjänst och även var i tjänst i nio månader tiden närmast därefter. Brottet kan, med hänsyn därtill och till att anledningen till att E.T. nu inte varit i tjänst på några år är hans psoriasissjuka, inte ge grund för slutsatsen att han uppenbarligen är olämplig för sin anställning som polisman. Därför skall personalansvarsnämndens beslut om avskedande ogiltigförklaras.

DOMSLUT

1. Tingsrätten ogiltigförklarar avskedandet av E.T. från hans tjänst som polisassistent med konstitutorial vid Polismyndigheten i Göteborg och från hans tjänst som polisassistent vid samma myndighet.

2. Tingsrätten fastställer enligt rättshjälpslagen A.L:s ersättning till 26 612 kr 50 öre, varav 25 625 kr för arbete, 850 kr för tidsspillan och 137 kr 50 öre för utlägg; av ersättningen utgör 5 322 kr 50 öre moms.

3. Staten förpliktas att betala hela kostnaden för E.T:s allmänna rättshjälp.