lagen.nu

AD 1995 nr 16

Fråga huruvida det funnits saklig grund för att säga upp ett par arbetstagare vid ett catering-bolag, vilka lämnat sitt arbete före arbetstidens slut men ändå registrerats för hel arbetstid.

Parter:

Hotell- och Restauranganställdas Förbund; HAO Flygbranschens Arbetsgivarförbund; Stockholm Airline Catering Aktiebolag

Nr 16

Hotell- och Restauranganställdas Förbund

/mot

HAO Flygbranschens Arbetsgivarförbund och Stockholm Airline Catering Aktiebolag i Stockholm/4/Arlanda.

BAKGRUNDEN TILL TVISTEN

Mellan Hotell- och Restauranganställdas Förbund (HRF) och HAO Flygbranschens Arbetsgivarförbund (HAO/FBA) gäller kollektivavtal. Stockholm Airline Catering AB (bolaget) är genom medlemskap i arbetsgivarförbundet bundet av avtalet.

Bolaget ingår i paraplyorganisationen SAS Service Partner AB. Bolagets verksamhet består i tillredning och leverans av mat och dryck i portionsförpackningar och också i leverans av tullfria varor till flygplan på Arlanda flygplats utanför Stockholm. Totalt arbetar ca 700 anställda vid bolaget, varav 100 tjänstemän och 600 arbetare. Bolaget har ett flygkök, förpackningsavdelningar, en diskavdelning och distributionsavdelningar vid flygplatsen.

HRF:s medlemmar S.J., född år 1942, och E.S., född år 1952, anställdes i bolaget år 1989 respektive år 1988. Under år 1993 arbetade de på var sin förpackningsavdelning på Arlanda. Under april - juni 1993 företog bolaget en kontroll av registreringen av de anställdas arbetstider och jämförde med de tider som hade registrerats då de hade passerat ut genom grinden till arbetsområdet. Vid denna kontroll fann bolaget att det i stor omfattning förekom att de anställda hade lämnat arbetsområdet före den registrerade arbetstidens slut. Detta föranledde bolaget att varsla om uppsägning av ca 68 anställda, däribland S.J. och E.S.. Efter överläggningar med HRF:s klubb hos bolaget bestämde sig bolaget slutligen för att säga upp endast 18 av dessa. Uppsägningarna kom dock inte att verkställas beträffande alla; bolaget kom i stället att träffa överenskommelse med flertalet om att deras anställningar skulle upphöra. Endast uppsägningarna av S.J. och E.S. har förts vidare till tvist vid domstol.

S.J. och E.S. sades upp på grund av personliga förhållanden den 9 respektive den 10 augusti 1993, båda med fem månaders uppsägningstid. Tvist har uppkommit mellan parterna om huruvida uppsägningarna varit sakligt grundade.

YRKANDEN

HRF har - så som förbundets talan slutligen bestämts - yrkat i första hand att arbetsdomstolen

a) förklarar bolagets uppsägningar av S.J. och E.S. ogiltiga,

b) förpliktar bolaget att till vardera S.J. och E.S. utge allmänt skadestånd med 60 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet från dagen för delgivning av stämning (den 16 februari 1994) till dess full betalning sker,

c) förpliktar bolaget att utge lön till S.J. för tiden från den 9 januari 1994 t.o.m. den 17 januari 1995 med 152 935 kr och till E.S. för tiden från den 10 januari 1994 t.o.m. den 17 januari 1995 med 115 315 kr.

För det fall arbetsdomstolen skulle finna att det inte förelegat saklig grund för att säga upp S.J. och E.S. men att deras anställningar ändå inte bestått efter uppsägningstidens utgång har förbundet i andra hand - alternativt till yrkandet i punkt c) - yrkat att arbetsdomstolen förpliktar bolaget att genast utge ekonomiskt skadestånd motsvarande utebliven lön till S.J. med 152 935 kr och till E.S. med 115 315 kr för den tid som för envar av dem anges i punkten c).

Förbundet har vidare, till yrkandena om lön alternativt ekonomiskt skadestånd, yrkat att arbetsdomstolen förpliktar bolaget att till S.J. och E.S. utge ränta enligt 6 § räntelagen på månadsvis förfallna belopp från den sista i varje månad till dess betalning sker, beräknad på följande månadsbelopp som angivits i kronor.

Månad Förfallet belopp Förfallet belopp

E.S. S.J.

-----------------------------------------------------------

Januari 1994 0 8 824

Februari 1994 2 453 12 523

Mars 1994 10 468 12 523

April 1994 12 523 12 523

Maj 1994 9 235 12 523

Juni 1994 10 057 12 523

Juli 1994 12 523 12 523

Augusti 1994 9 646 12 523

September 1994 4 303 12 523

Oktober 1994 12 523 12 523

November 1994 12 523 12 523

December 1994 12 523 12 523

Januari 1995,

t.o.m. den 17 6 358 6 358;

allt till dess betalning sker.

Förbundet har slutligen i anslutning till sitt andrahandsyrkande hemställt att arbetsdomstolen skall förbehålla S.J. och E.S. rätt att återkomma med yrkande om ekonomiskt skadestånd avseende inkomstförlust för tid efter den 17 januari 1995.

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet, men vitsordat yrkad lön alternativt ekonomiskt skadestånd och beräknad ränta som skäliga i och för sig. De har i första hand gjort gällande att HRF:s ogiltighetstalan är preskriberad, varför det inte heller finns något rättsligt stöd för lön till dem efter uppsägningstidens utgång, och i andra hand - för det fall arbetsdomstolen skulle ogilla preskriptionsinvändningen - att det förelegat saklig grund för uppsägningarna.

Arbetsgivarparterna har vidare invänt att HRF:s yrkanden om ekonomiskt skadestånd och om ränta därpå - vilka framställts först efter det att stämningsansökan ingivits i målet - skall avvisas, eftersom de utgör en otillåten taleändring genom att de inte stöder sig på väsentligen samma grund som förbundets talan i övrigt. Enligt arbetsgivarparterna har yrkandena om ekonomiskt skadestånd samt ränta därpå i vart fall framställts för sent enligt bestämmelserna i 41 § anställningsskyddslagen och de skall därför avvisas.

HRF har bestritt avvisningsyrkandena.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Vid huvudförhandlingen har S.J. biträtts av tolk. Till utveckling av sin talan har parterna i huvudsak anfört följande.

ARBETSGIVARPARTERNA

År 1962 bildades SAS Catering AB och detta bolag ändrade år 1985 namn till den nuvarande firman SAS Service Partner AB. Samtidigt organiserades bolaget om så att varje driftenhet blev en egen juridisk person. Stockholmsenheten fick då namnet Stockholm Airline Catering AB. Detta bolag går dock vid exempelvis marknadsföring under namnet SAS Service Partner, eftersom bolaget är en stor leverantör till SAS och ofta förknippas med SAS.

Bolagets verksamhet bedrivs vid Arlanda flygplats och består i catering, dvs. bolaget lagar, förpackar och levererar mat och dryck samt lagerhåller och levererar tullfria varor till flygbolag som trafikerar Arlanda flygplats. Verksamheten bedrivs, med undantag för arbetet på tjänstemannasidan, inom elva avdelningar som är fördelade inom tre huvudområden, nämligen flygkök, packning och transport. Flygköket har ett varmkök och ett kallkök samt bageri. Det finns fyra packningsavdelningar, nämligen SAS-packningen, Europa-packningen, inrikespackningen och interkontinentalpackningen, samt en diskavdelning. På transportsidan finns tre avdelningar, nämligen en för sprit och tullfria varor till SAS, en för motsvarande varugrupper till charterflygbolag samt en transportavdelning. Bolaget betjänar en mängd andra flygbolag än SAS och levererar dagligen omkring 19 000 förpackningar med mat m.m. till flygplanen.

Avdelningarna är normalt indelade i 2-4 grupper som vardera består av 3-12 personer. Varje avdelning förestås av en produktionsledare och varje grupp i sin tur av 1-4 s.k. styransvariga. De sistnämnda, som vanligtvis är kollektivanställda, deltar tillsammans med de övriga i produktionen men har dessutom överblick över hur gruppen fungerar och skall rapportera om produktionsförhållandena där till produktionsledaren. När organisationen tidigare var annorlunda hos bolaget fanns det arbetsledare. Det är ofta sådana arbetstagare som blivit styransvariga.

Fram till hösten 1991 redovisades arbetstiden inom företaget på så sätt att de anställda stämplade in respektive ut sin tid med stämpelkort i en stämpelklocka som fanns i anslutning till avdelningen. Korten fanns förvarade i en särskild hållare på väggen intill stämpelklockan. De i målet aktuella avdelningarnas lokaler ligger inom ett inhägnat område och arbetstagarna var före hösten 1991 tvungna att passera en bemannad grind eller själva låsa upp med nyckel för att komma in på området. Någon registrering av tiden när passagen ägde rum förekom dock inte.

Hösten 1991 införskaffade bolaget ett nytt tidredovisningssystem, ett s.k. tidomatsystem med tillhörande kortterminal. Registrering av arbetstiderna görs sedan dess på elektronisk väg på så sätt att ett för den anställde personligt kort förs in i en kortläsare eller att en för arbetstagaren personlig kod knappas in i terminalen på avdelningen, varvid tiden läses av. Den 28 oktober 1992 utvidgades systemet för att användas även vid passagen genom grinden. De anställda måste alltsedan dess använda sitt tidomatkort för att komma in eller ut genom grinden. De kan inte längre använda nyckel. Inte heller kan den personliga koden användas för passage genom grinden.

Efter det att bolaget på våren 1993 upptäckte det i målet aktuella fusket ändrades under sommaren 1993 systemet för registrering av arbetstiden på så sätt att tiden kunde registreras endast med användning av tidomatkortet. De anställda kan alltså inte längre få arbetstiden registrerad i tidomatsystemet genom att använda den personliga koden.

Våren 1993 kom det via förslagslådan in ett förslag till bolaget om förändringar av tidredovisningssystemet i syfte att förhindra, som det sades, det omfattande fusket med redovisningen av arbetstiden. Uppgiften att det förekom fusk var en fullkomlig nyhet för bolaget och det beslöts därför att en undersökning skulle göras. Bolagets initiala kontroll gav indikationer på att uppgiften om fusk kunde vara korrekt och en grundligare kontroll genomfördes därför. Kontrollen gick till på så vis att bolaget lät göra en utskrift dels av de tidredovisningslistor som innehöll uppgifter om in- och utpasseringstiderna vid grinden, dels motsvarande listor med uppgift om den registrerade arbetstiden vid avdelningarna. Man började med diskavdelningen. För varje anställd där jämfördes därefter tiderna. Det kom då för flera av dem fram att den registrerade tiden för utstämpling från avdelningen vid ett eller flera tillfällen låg senare än den tid som registrerats för utpassering genom grinden. Kontrollen utvidgades därefter till att omfatta flera avdelningar med samma resultat. Kontrollen, som inleddes den 1 april och avslutades den 13 juni 1993, gjordes medvetet relativt lång i syfte att minska felmarginaler. Man fann att arbetstagarna fuskade och att fusket var koncentrerat till tre avdelningar som låg intill varandra, nämligen SAS-packningen, Europa-packningen och diskavdelningen.

Den 14 juni 1993 varslade bolaget om att man övervägde att säga upp de berörda anställda på grund av fusket. Med anledning härav begärde HRF- klubben dagen därpå genom sin ordförande K.H. överläggningar med bolaget. Dessa påbörjades den 17 juni. Parterna träffades ett flertal gånger. Under denna tid kom man överens om att företa intervjuer med varje berörd arbetstagare efter ett i förväg upprättat frågeformulär, som hade godkänts av fackklubben. Intervjuerna skedde i närvaro av en företrädare för bolaget och K.H..

Den utredning som bolaget gjorde via tidredovisningslistorna visade att fusket varit mest omfattande på diskavdelningen. Flera arbetare där hade lämnat sitt arbete vid 20.30-tiden, trots att arbetet skulle sluta först kl. 22.00. Under förhören medgav de allra flesta som hördes att de hade gått hem i förväg utan att dessförinnan ha stämplat ut. Eftersom fusket omfattade så många anställda skulle bolaget komma i svårigheter om alla de som fuskat blev uppsagda. Många av de anställda på diskavdelningen hade haft uppfattningen att de fick gå hem när diskmaskinerna, som stängdes av kl. 20.00, var rengjorda. Bolaget bestämde därför att de som arbetat där skulle få vara kvar om de lämnat sitt arbete först efter kl. 20.30, liksom de övriga arbetare på diskavdelningen och övriga avdelningar som hade stämplat ut för tidigt färre än 4 gånger under kontrollperioden, förutsatt att de varit frånvarande från arbetet mindre än 1,5 timmar sammanlagt; allt under förutsättning att arbetarna betalade tillbaka vad de på detta sätt erhållit för mycket i lön. Detta innebar att det kvarstod 18 arbetstagare som bolaget vid överläggningarna med HRF-klubben förklarade att bolaget skulle säga upp. Bland dem var S.J. och E.S.. Enligt tidkontrollen hade de lämnat sitt arbete för tidigt vid 5 respektive 2 tillfällen och var för sig varit frånvarande från arbetet sammanlagt mer än 1,5 timmar.

HRF har gjort gällande att arbetet på diskavdelningen och förpackningsavdelningarna utgjort ett slags betingsarbete, dvs. att de anställda haft rätt att lämna sin arbetsplats i förtid och med bibehållen lön, när arbetsuppgifterna var avklarade och det inte längre fanns något att göra. Så har emellertid inte varit fallet. Ingen anställd har haft rätt att själv avgöra om han fick gå hem i förväg. Inom företaget har det dock ibland av olika skäl förekommit att en arbetstagare begärt och beviljats lov att gå hem före arbetstidens slut. En grundläggande förutsättning härför har dock varit att den tid har registrerats då arbetstagaren avslutat sitt arbete och lämnat arbetsplatsen. En ansökan om ledighet prövas mot bakgrund av faktorer som den enskilde arbetstagaren normalt inte kan förfoga över. Det är därför i första hand produktionsledaren som har att pröva en begäran om ledighet och vilket slags ledighet det gäller. Om denne inte är i tjänst, kan den styransvarige mot bakgrund av produktionsförhållandena bevilja ledighet, om det uppkommer att akut behov. Det har också säkert förekommit att en styransvarig har givit en arbetare lov att gå hem före arbetstidens slut, om denne har anfört något behjärtansvärt skäl, men det har då inte varit fråga om någon ledighet utan löneavdrag. Den styransvarige har inte haft mandat att bevilja ledighet med bibehållen lön. En förutsättning för att en anställd skall få gå hem före arbetstidens slut är att arbetstiden registreras på rätt sätt.

Genom att inte registrera sin arbetstid på rätt sätt har S.J. och E.S. vilselett bolaget att betala lön under tid då de inte varit på arbetsplatsen. Det ligger i sakens natur att en anställd måste arbeta under arbetstid och bara kan få lön för sådan tid. Bolaget har inte känt till att anställda gått hem för tidigt. Även om arbetsuppgifterna på en avdelning kunde vara färdiga, fanns det alltid arbete på andra avdelningar som de anställda kunde flyttas över till vid behov. Bolaget har inte känt till att vissa styransvariga i sin tur känt till fusket bland de anställda. Vissa av dem har själva deltagit i det.

De anställda har vid anställningens början fått en grundläggande orientering om de regler som gäller på arbetsplatsen, inklusive de som gäller för tidredovisningen. Varje nyanställd får dessutom en skriven handledning som innehåller uppgifter om de regler som gäller för tidredovisning av arbetstiderna. Man har också från bolagets sida regelbundet informerat de anställda om vad som gäller, när ryktet gått om att det förekommit fusk, stöld eller liknande. S.J. och E.S. har således varit informerade och införstådda med de regler som gällt. Det kom under förhören inte fram att det förelegat några språksvårigheter bland de anställda som gjort att de inte förstått den information som lämnats till dem.

Fusket har uppenbarligen förekommit under lång tid. Bolaget har gjort vad man kunnat för att uppdaga det och när det uppdagades ingrep bolaget med kraft. Genom sitt agerande har S.J. och E.S. vilselett bolaget att betala ut lön för tid under vilken de inte arbetat. Deras agerande utgör saklig grund för uppsägning.

Preskriptionsfrågan

De överläggningar som fördes sommaren 1993 med HRF-klubben hölls med anledning av de varsel om uppsägningar som bolaget övervägde. Under överläggningarna sökte man utreda varför fusket hade förekommit och man diskuterade också olika former av fusk. Diskussionen var övergripande och varje enskilt fall diskuterades inte. I samband med att överläggningarna avslutades den 9 augusti 1993 konstaterade parterna att någon enighet beträffande vilka som skulle sägas upp inte kunde träffas. Bolaget varslade då klubben om de uppsägningar som bolaget skulle företa. K.H. förklarade därvid att HRF direkt ville yrka ogiltigförklaring av uppsägningarna. Några uppsägningar var vid denna tidpunkt ännu inte vidtagna, men bolaget godtog ändå att klubben härmed hade lämnat en underrättelse enligt 40 § anställningsskyddslagen. I anslutning till att överläggningarna avslutades den 9 augusti 1993 diskuterade man den fortsatta gången. K.H. förklarade då, så som bolagets personalchef C.Å. uppfattade det, att tvistefrågan nog kunde komma att hamna på central nivå. Någon lokal förhandling med anledning av de varslade uppsägningarna förekom inte.

Samma dag som överläggningarna avslutades, dvs. den 9 augusti, anslog bolaget på anslagstavlan följande information till de anställda.

"I N F O R M A T I O N

INFORMATION OM FÖRHANDLINGARNA

Förhandlingarna mellan Företaget och HRF beträffande tidsstämplingsfusket har avslutats idag måndagen den 9 augusti .

Företaget och HRF har avslutat överläggningarna i oenighet. Företaget har beslutat att

- säga upp aderton personer

- ingen med vikariatsanställning får fortsatt förtroende

- samtliga med kortare anställningar är redan avslutade.

De personer som sägs upp får information om detta under måndagen samt de som är lediga idag får det på tisdagen. De som är frånvarande under en längre tid kommer att få skriftligt besked hemskickat.

Övriga personer som har varslats om uppsägning men som inte blir uppsagda kommer att tilldelas skriftliga varningar.

HRF har förklarat att centrala Förhandlingar kommer att begäras för de som Företaget har sagt upp."

Meddelandet till de anställda med informationen är underskrivet av C.Å., som är väl införstådd med skillnaden mellan överläggningar och förhandlingar. Anledningen till att det i meddelandet har angetts att parterna har hållit förhandlingar är att detta är det vedertagna sättet att ange att parterna på arbetsmarknaden har träffats för att diskutera olika angelägenheter. Meddelandet vänder sig till de anställda och någon juridisk tolkning av ordvalet bör därför inte göras. I meddelandet står det vidare att HRF har förklarat att centrala förhandlingar kommer att begäras för dem som företaget har sagt upp. Detta har sin förklaring i att K.H. vid överläggningarnas slut uppgav att hon var beredd att driva tvistefrågan så långt att den så småningom skulle komma att hamna på central nivå.

Genom en skrivelse dagtecknad den 9 september 1993 och ställd till Handelns Arbetsgivarorganisation begärde HRF central förhandling i tvisten. Denna påbörjades den 27 september 1993 och avslutades den 27 januari 1994. Redan inledningsvis första dagen gjorde arbetsgivarsidan en preskriptionsinvändning, vilket också framgår av protokollet från förhandlingen.

Enligt förhandlingsordningen i Huvudavtalet mellan Svenska Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i Sverige skall det vid tvister mellan parterna i första hand hållas lokal förhandling (Kap. II § 3 första stycket) och, om uppgörelse inte kan nås och man från centralt håll begär det, därefter central förhandling. Till denna huvudregel finns dock ett undantag (samma paragraf tredje stycket) som innebär att en förhandling kan tas upp direkt på central nivå, men endast under förutsättning att de centrala parterna kommer överens om detta. Någon sådan överenskommelse har inte träffats i detta fall. Regleringen i Huvudavtalet utgör inte något hinder mot att de lokala parterna kommer överens om att ej hålla någon lokal förhandling. Någon sådan överenskommelse har emellertid inte träffats och inte heller har det hållits någon lokal förhandling. Om parterna varit överens om att lokal förhandling inte behövdes, skulle det ha framgått av protokollet.

Om en lokal förhandling inte har ägt rum skall, enligt 40 § tredje stycket i anställningsskyddslagen, talan väckas inom två veckor efter det att tiden för underrättelse om ogiltigförklaring av uppsägningarna har gått ut. Talan har inte väckts inom denna tid. HRF:s rätt till talan är därför preskriberad såvitt gäller yrkandet om att uppsägningarna skall förklaras ogiltiga. Från arbetsgivarsidan gjordes som redan framkommit en preskriptionsinvändning i denna del omedelbart vid den centrala förhandlingens början.

Övriga frågor

HRF har först under målets handläggning i arbetsdomstolen yrkat ekonomiskt skadestånd och ränta därpå, liksom ränta på yrkad lön. Enligt arbetsgivarsidans uppfattning är det inte möjligt att samtidigt yrka ogiltigförklaring av uppsägning och ekonomiskt skadestånd. Yrkandena om ekonomiskt skadestånd och ränta därpå har framställts först efter det att stämning väckts om ogiltigförklaring av uppsägningarna och om allmänt skadestånd. De förstnämnda yrkandena grundar sig inte på väsentligen samma grund som bolagets talan i övrigt och utgör därför en otillåten taleändring. Yrkandena skall därför avvisas. I vart fall har yrkandena framställts för sent och är enligt 41 § anställningsskyddslagen jämförd med 42 § samma lag preskriberade och skall därför avvisas.

HRF

De flesta av bolagets arbetare, ca 95 procent, är invandrare och ungefär en lika stor andel tjänstemän är svenskar. S.J. och E.S. är iranier. E.S. började sitt arbete hos bolaget på diskavdelningen men under den i målet aktuella tiden arbetade både han och S.J. på en förpackningsavdelning, J. på den s.k. Europa-packningen och S. på den s.k. SAS-packningen. Avdelningarna är av hygieniska skäl relativt slutna. Man arbetar i skift på dessa avdelningar. Hemgång i förtid har i huvudsak förekommit på eftermiddagsskiften, då det funnits omkring 7 arbetare på Europa-packningen och 15 arbetare på SAS-packningen. Avdelningarna har alltså inte varit särskilt stora. Arbetsledaren eller, som han brukar kallas, den styransvarige kunde därför ganska lätt se om någon arbetare lämnade sitt arbete i förtid. Varken S.J. eller E.S. har smitit från sitt arbete. De utförde båda ett bra arbete. En anställning hos bolaget har varit relativt attraktiv för en invandrare, eftersom det i anställningsförmånerna ingår att arbetstagaren får en fri flygresa per år för sig och sin familj. På detta sätt kan den anställde t.ex. resa hem och besöka sina släktingar. Man har därför varit mån om att sköta sitt arbete och att få behålla sin anställning, vilket visas bl.a. av att man haft höga resultatlöner.

Det "fusk" som bolaget fann vid kontrollen år 1993 gällde tre avdelningar, nämligen diskavdelningen och Europa-packningen och SAS- packningen. På dessa sistnämnda två avdelningar, där alltså S.J. och E.S. arbetade, förpackas den mat och den dryck som flygbolagen beställer till sina flygplan. På SAS-packningen och på Europa-packningen förekom det - med arbetsledningens goda minne - att de anställda fick gå hem tidigare, om de var klara med sitt arbete för det aktuella arbetspasset. Det hade alltså uppstått en praxis att man där arbetade på beting. Arbetsledaren tillät den anställde att gå i förtid, om de portioner som hade beställts till planen var färdigförpackade och det inte fanns mer att göra på avdelningen. Så har också varit förhållandet under den i målet aktuella kontrollperioden, då S.J. och E.S. gått hem från arbetet före arbetstidens slut. På motsvarande sätt fick de som arbetade i disken gå hem tidigare, när diskmaskinerna var färdigtvättade för det aktuella passet. Passet slutade kl. 22.00 men redan kl. 20.30 stängdes diskmaskinerna av för rengöring. E.S. hade alltså från sitt tidigare arbete på diskavdelningen erfarenhet av att man fick gå hem när arbetet för passet var klart. Som skiftassistent på packningsavdelningen hade han också i sådana fall själv lämnat anställda tillåtelse att gå hem före arbetstidens slut.

Det vitsordas att bolaget hösten 1991 införde ett databaserat inpasseringssystem, s.k. tidomatkort. I detta system finns det på varje avdelning en apparat, där den anställde med sitt kort eller med en kod skall registrera när han påbörjar respektive avslutar sitt arbetspass. Före hösten 1991 hade arbetarna haft stämpelkort. När någon då fick gå hem tidigare registrerades detta antingen på så sätt att arbetaren själv stämplade ut när han gick och arbetsledaren satte sin signatur på kortet eller också lämnade arbetaren kortet till arbetsledaren eller en arbetskamrat, som stämplade ut för arbetaren när den ordinarie arbetstiden för passet var slut.

Tidomatkortsystemet innebär inte endast att kortet används för registrering av arbetstiden. Kortet kom att användas också som "nyckel" för in- och utpassage genom grinden till arbetsområdet. Med tidomatkortet blev det därför inte längre möjligt för en anställd att lämna ifrån sig kortet till någon arbetskamrat när han skulle gå för dagen; han behövde kortet för att kunna passera genom grinden. I stället lämnade nu den arbetare som fick gå tidigare sin personliga kod till arbetsledaren eller någon arbetskamrat, och denne registrerade med hjälp av koden arbetarens hemgång vid arbetspassets slut. Så har det också gått till i de nu aktuella fallen, då S.J. och E.S. gått hem före arbetstidens slut.

Med tidomatkortsystemet kom det alltså att bli möjligt för bolaget att kontrollera den registrerade arbetstiden mot den tid då arbetaren passerade in respektive ut genom grinden. Vid den kontroll som bolaget genomförde år 1993 upptäckte bolaget att drygt 40 procent av totalt 150-200 arbetare vid de tre avdelningarna - diskavdelningen, SAS- packningen och Europa-packningen - hade lämnat sina arbetsplatser och passerat ut från arbetsplatsen före den tid som hade registrerats som avslutad arbetstid. Det var endast vid dessa tre avdelningar som detta "fusk" hade förekommit.

Med anledning av resultatet av kontrollen varslade bolaget om att ca 68 anställda kunde komma att bli uppsagda av personliga skäl. Under de överläggningar som följde startade bolaget i samråd med fackklubben en utredning som bl.a. innehöll intervjuer med de berörda arbetstagarna. Det kom vid dessa intervjuer fram att arbetet vid alla tre avdelningar närmast varit att likna vid beting på så sätt att arbetsledningen hade tillåtit de anställda att gå hem när arbetet för passet var klart, vilket i sig var när leveranserna till sista planet var packade och sista disken och rengöringen av maskinerna var klar samt att förfaringssättet inte var nytt.

När resultatet av intervjuundersökningen var klart bestämde bolaget så som arbetsgivarparterna nu uppgivit att vissa arbetstagare som hade deltagit i "fusket" inte skulle sägas upp. Med dessa begränsningar kvarstod endast 18 arbetstagare som bolaget avsåg att säga upp, och bland dem som underrättades om detta var S.J. och E.S..

HRF gör sammanfattningsvis gällande att det inte förelegat saklig grund för att säga upp dem av följande skäl.

1. Arbetet vid de berörda avdelningarna har utförts på beting; arbetstagaren har fått gå hem när det inte har funnits mer att göra.

2. Förfarandet har varit omfattande; det har berört ca 40 procent av de anställda vid de tre aktuella avdelningarna. Förfarandet har kommit att innebära en tradition att de anställda fick gå hem när arbetet var klart för passet.

3. Arbetsledningen har haft vetskap om företeelsen och accepterat den. Den har lämnat bl.a. S.J. tillstånd att gå hem tidigare. Det faller på sin egen orimlighet att 40 procent av de anställda skulle ha kunnat gå ifrån arbetet utan tillstånd eller i vart fall utan att arbetsledningen känt till att så skedde. Några invändningar mot att arbetstagarna gick hem tidigare har inte framförts från arbetsledningens sida.

4. Arbetstagarna har varit okunniga om att förfarandet skulle ha varit otillbörligt. De har i vart fall inte insett graden av det allvarliga i att inte följa arbetstiderna.

Preskriptionsfrågan

Den 17 juni 1993 påbörjades överläggningar mellan företaget och HRF:s klubbordförande K.H. om de uppsägningar som bolaget övervägde och den 9 augusti 1993 avslutades dessa. Överläggningarna ledde fram till att bolaget förklarade att 18 av arbetarna skulle sägas upp. Av protokollet från överläggningarna framgår att HRF yrkade ogiltigförklaring av uppsägningarna, som alltså då ännu inte hade verkställts, och att bolaget godtog att så skedde. Parterna var då överens om att ärendet var uttömt på lokal nivå och att det lokala förhandlingskravet fick anses uppfyllt. Samma dag som förhandlingarna avslutades anslog bolaget det av arbetsgivarparterna nämnda meddelandet på arbetsplatsen. I detta meddelande, som hade rubriken Information om förhandlingarna, angavs bl.a. att förhandlingarna om tidsstämplingsfusket hade avslutats i oenighet och att 18 personer skulle sägas upp samt att HRF hade förklarat att centrala förhandlingar skulle begäras i fråga om dem som bolaget sagt upp.

Enligt kap. II § 4 i Huvudavtalet mellan LO och SAF - som gäller mellan parterna - framgår att om en uppgörelse inte kan nås vid lokal förhandling, ankommer det på den part som vill fullfölja ärendet att hänskjuta frågan till förhandling mellan förbunden (central förhandling) samt att en framställan om en sådan förhandling skall göras hos motsidan senast två månader från den dag den lokala förhandlingen enligt 9 § i samma kapitel skall anses avslutad. Bestämmelsen utgör en ordningsföreskrift, vilket gör det möjligt för parterna att komma överens om en annan ordning. HRF:s inställning är dock att parterna den 9 augusti 1993 kom överens om att det lokala förhandlingskravet fick anses vara uppfyllt. Parterna har därigenom kopplat in sig på den förhandlingsordning som gäller enligt kollektivavtalet. Central förhandling har påkallats och talan väckts inom rätt tid. HRF har därför inte förlorat sin nu väckta talan om ogiltigförklaring av uppsägningarna.

Övriga frågor

Av vad som tidigare framförts framgår att bolaget inte har haft saklig grund för uppsägningarna av S.J. och E.S.. Oavsett om det funnits saklig grund för uppsägningarna eller ej består deras anställningar i vart fall fram till dagen för arbetsdomstolens dom i målet. De har därför rätt till yrkad lön, som avser tiden fram till den första huvudförhandlingsdagen i målet.

Om arbetsdomstolen skulle dela HRF:s uppfattning att bolaget ej haft saklig grund för uppsägningarna, men ändå skulle anse att S.J:s och E.S. anställningar upphörde vid uppsägningstidernas utgång, dvs. den 9 respektive den 10 januari 1994, har de båda i vart fall rätt till ekonomiskt skadestånd motsvarande lön i enlighet med yrkandena. HRF:s yrkanden i denna del, liksom yrkandet om ränta, utgör inte någon otillåten taleändring; yrkandena har väsentligen samma grund som yrkandet om ogiltigförklaring av uppsägningarna. Det finns därför inget skäl för att avvisa dessa yrkanden.

DOMSKÄL

Tvisten i målet gäller huvudsakligen två frågor, nämligen dels om HRF:s talan om ogiltigförklaring av uppsägningarna av S.J. och E.S. är förlorad enligt 42 § anställningsskyddslagen, dels om bolaget har haft saklig grund för att säga upp dessa två från deras anställningar hos bolaget.

I målet har parterna åberopat såväl muntlig som skriftlig bevisning. På förbundets begäran har S.J. och E.S. hörts under sanningsförsäkran, klubbordföranden K.H. hörts upplysningsvis samt f.d. arbetarna vid bolaget A.Z., A.A. och S.A. hörts som vittnen. På arbetsgivarparternas begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med förhandlingschefen P-O.W. samt vittnesförhör med personalchefen C.Å., driftchefen M.K. samt produktionsledarna B.A., X.X. och F.J..

Preskriptionsfrågan

Arbetsgivarparterna har i denna del till stöd för sin talan åberopat att det inte hållits någon lokal förhandling i frågan om ogiltigförklaring av uppsägningarna och tillagt följande. Under sådana förhållanden skall talan väckas inom två veckor efter det att underrättelsetiden enligt 40 § första stycket anställningsskyddslagen gick ut. S.J. sades upp den 9 augusti 1993 och E.S. dagen därpå. Talan skulle därför ha väckts för S.J:s del senast den 6 september 1993 och för E.S. räkning senast den 7 september 1993. Eftersom talan väcktes först den 9 februari 1994 har HRF:s rätt till talan om ogiltigförklaring av uppsägningarna preskriberats.

HRF har bestritt att förbundets talan om ogiltigförklaring av uppsägningarna är förlorad och har till stöd för detta anfört följande. Parterna höll under tiden den 17 juni till och med den 9 augusti 1993 överläggningar med anledning av det upptäckta "fusket" med arbetstidsredovisningen bland de anställda. När överläggningarna avslutades den 9 augusti var parterna överens om att möjligheterna att i lokala förhandlingar komma längre var uttömda och att det lokala förhandlingskravet fick anses uppfyllt genom de diskussioner som förevarit. Parterna kopplade härigenom in sig på den förhandlingsordning som följer av Huvudavtalet mellan SAF och LO och HRF påkallade därför central förhandling inom den i avtalet föreskrivna tvåmånaderstiden. Efter det att den centrala förhandlingen avslutades väckte HRF sedan talan i rätt tid.

Av förhören med K.H., P-O.W. och C.Å. har följande kommit fram. Den 14 juni 1993 varslade bolaget HRF-klubben om att man övervägde att säga upp ca 68 arbetare vid diskavdelningen och två förpackningsavdelningar på den grunden att de enligt bolaget hade fuskat med arbetstiden; arbetarna hade gått hem före arbetstidens slut, men det hade ändå registrerats full arbetstid för dem. Efter det att överläggningarna påbörjades kom parterna överens om att det skulle göras enskilda intervjuer med alla de berörda arbetarna. Anledningen var att man tyckte att det var märkligt att den felaktiga tidredovisningen haft så stor omfattning. Intervjuerna gick till på det viset att arbetarna frågades ut enligt en lista med frågor. Frågorna hade utformats av P-O.W. och i förväg godkänts av K.H.. Varje arbetstagare intervjuades av M.K. från bolaget och med K.H. närvarande. När resultaten av intervjuerna var klara fortsatte man att diskutera frågan om uppsägningar. Bolaget drog upp olika gränser för i vilken omfattning bolaget utan ytterligare åtgärder kunde acceptera att arbetstagarna hade gått hem i förtid. Bolagets gränsdragning var generell och utgick ifrån, såvitt gällde diskavdelningen, när utstämplingen hade skett, och i övrigt i fråga om denna avdelning och de båda andra avdelningarna ifrån hur många gånger arbetstagaren hade gått hem för tidigt och den sammanlagda tid som arbetstagaren inte varit på arbetet trots att frånvaron var registrerad som arbetstid. Denna avgränsning medförde att antalet arbetare som bolaget från början hade tänkt säga upp minskade till 18. Då hade bolaget enligt P-O.W. på K.H:s begäran också tagit undan en arbetare i ganska hög ålder som skulle få svårt att få nytt arbete och ytterligare en med mycket lång anställningstid. Enligt P-O.W. och C.Å. uppfattade de båda det så att man var överens med K.H. om vilka som skulle sägas upp. Enligt dem ändrade emellertid K.H. uppfattning i slutet och förklarade att hon inte kunde acceptera att det förelåg saklig grund för uppsägning av de resterande arbetarna. K.H. har för sin del förklarat att det inte var fråga om någon ändrad uppfattning från hennes sida.

Av protokollet från överläggningarna framgår att sedan parterna konstaterat att de inte kunde nå någon enighet, företaget förklarade att uppsägningarna skulle komma att ske enligt dess förslag. Vidare är det antecknat att "HRF framförde att man direkt i överläggningen önskade yrka ogiltigförklaring av samtliga uppsägningar" och att "Företaget bekräftade att man mottagit ogiltigförklaringen samt förklarade överläggningen avslutad".

Enligt K.H. var parterna i slutskedet överens om att de hade tömt ut möjligheten att fortsätta förhandla på lokal nivå. Enligt henne frågade bolaget om HRF nu skulle begära centrala förhandlingar och på detta svarade hon ja. P-O.W. och C.Å. har däremot uppgivit att frågan till K.H. inte ställdes på detta sätt. Enligt C.Å. såg han framför sig långa förhandlingar under hela hösten och ansåg att det skulle vara bortkastad tid. Han frågade därför K.H. hur de skulle gå vidare och om tvisten skulle gå till centrala förhandlingar. På detta svarade K.H. ja. Enligt P-O.W. och C.Å. gällde deras fråga hur långt hon tänkte att HRF skulle gå. De har vidare uppgivit att frågan om lokal förhandling inte var uppe till diskussion. K.H. har tillagt att P-O.W. 10-12 dagar efter det att överläggningarna hade avslutats påminde henne genom att fråga att hon väl inte glömt att påkalla central förhandling, varpå hon svarade att hon hade bett HRF:s Stockholmsavdelning att begära sådan förhandling. Enligt K.H. stötte P-O.W. på vid ytterligare ett par tillfällen och sade att det nu började bli ont om tid. P-O.W. har bekräftat att han kan ha frågat K.H. om huruvida hon haft kontakt med sitt förbund, men att han i övrigt inte minns vad han kan ha sagt till henne.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

När överläggningarna avslutades den 9 augusti 1993 hade parterna behandlat frågan om det påstådda fusket med arbetstidsregistreringen i nästan två månader. Varje arbetstagare hade intervjuats. Företrädare för företaget och fackklubbens ordförande K.H. var närvarande vid dessa intervjuer och man hade tillsammans följt upp resultatet av intervjuerna. Företaget och fackklubben hade hållit möten vid i vart fall tre-fyra tillfällen. Därutöver hade vissa underhandskontakter förekommit mellan K.H. och P-O.W.. Samtalen mellan företag och fackklubb resulterade slutligen i att antalet arbetstagare som bolaget hade för avsikt att säga upp decimerades till 18. Allt detta visar enligt arbetsdomstolens mening på att parterna ganska ingående behandlat varje enskild arbetstagare och dennes påstådda fusk med tidsstämplingen. Redan dessa förhållanden talar för att parterna inte såg det möjligt att komma längre i lokala förhandlingar. Härutöver bör också beaktas att den information som bolaget anslog den 9 augusti 1993 och som har rubriken "Information om förhandlingarna" inte bara på grund av sin rubricering utan även till sitt innehåll i övrigt ger en bild av att parterna på lokal nivå slutfört ärendet. Det sägs således inledningsvis att parternas förhandlingar beträffande tidsstämplingsfusket har avslutats samma dag. Det sägs också att HRF har förklarat att centrala förhandlingar kommer att påkallas. Såvitt framgår av utredningen framförde inte den centrala arbetsgivarorganisationen någon invändning när man där mottog HRF:s begäran om central förhandling och en sådan kom också till stånd, varvid man från arbetsgivarsidan först då gjorde invändning om preskription i fråga om HRF:s yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningarna.

Sammanfattningsvis kommer arbetsdomstolen av den förebragta utredningen till den slutsatsen att parterna på lokal nivå varit överens om att särskilda lokala förhandlingar inte skulle vara meningsfulla och att parterna härigenom också får anses ha varit överens om att de med de överläggningar som förekommit fullgjort också en lokal förhandling. Eftersom HRF:s talan inte påståtts vara förlorad på någon annan grund än att lokal förhandling inte skett skall arbetsgivarparternas preskriptionsinvändning därför avslås.

Hade bolaget saklig grund för att säga upp S.J. och E.S.?

Till stöd för att det förelegat saklig grund för att säga upp S.J. och E.S. har arbetsgivarparterna åberopat att S.J. och E.S. under tiden den 1 april - den 13 juni 1993 lämnat sin arbetsplats före arbetstidens slut utan att registrera den förtidiga hemgången i bolagets elektroniska tidredovisningssystem och att de genom att full arbetstid trots detta registrerats för dem vilselett bolaget att utbetala lön för tid då de inte har befunnit sig på arbetsplatsen.

HRF har bestritt att det förelegat saklig grund för uppsägningarna.

I målet är ostridigt att de två arbetstagarna gått hem före arbetstidens slut, S.J. vid fem tillfällen under tiden från och med den 12 april till och med den 31 maj 1993, och E.S. vid två tillfällen - den 17 april och den 30 maj 1993 - och att full arbetstid då registrerats för dem. Härigenom har de ostridigt kommit att få lön för tid då de inte befunnit sig på arbetsplatsen. Enligt den utredning som arbetsgivarparterna presenterat och som är ostridig uppgår den sammanlagda tid för vilken S.J. på detta vis oriktigt uppburit lön till 4,17 timmar och för E.S. del till 2,87 timmar. Dessa timantal har bolaget kommit fram till genom att jämföra olika tidsregistreringar i bolagets tidomatkortsystem som installerades hösten 1991 på avdelningarna och hösten 1992 vid grinden till det aktuella arbetsområdet. Före hösten 1991 hade arbetstagarna stämpelkort, som hanterades manuellt på avdelningen.

Av utredningen i övrigt framgår följande.

Bolagets verksamhet är uppdelad på elva avdelningar. Det övergripande ansvaret för varje avdelning vilar på en produktionsledare. Denne deltar dock inte i det dagliga produktionsarbetet. Varje avdelning är uppdelad i grupper om 3-12 arbetstagare. Ansvarig för produktionen inom varje grupp är en eller flera s.k. styransvariga, men även gruppen som sådan har ett visst ansvar. De styransvariga är direkt underställda produktionsledarna och skall regelbundet rapportera till dessa om hur produktionen löper. Tidigare fanns det arbetsledare på avdelningarna. Dessa befattningar finns inte längre kvar.

S.J. och E.S. arbetade våren 1993 på två skilda förpackningsavdelningar, nämligen Europa-packningen respektive SAS-packningen. S.J. hade börjat sin anställning hos bolaget på SAS-packningen medan E.S. hade börjat som diskare för att fyra månader senare få fast anställning på en av förpackningsavdelningarna. De är båda iranier.

E.S. och S.J. har under förhören förklarat att de inte ansett att de, som arbetsgivaren påstår, fuskat när de gått hem före den ordinarie arbetstidens slut utan att registrera detta i tidredovisningssystemet. De har härom berättat att de gjort precis som alla andra samt att rutinen alltsedan de började arbeta hos bolaget varit att arbetare kunde få gå hem utan löneavdrag så snart arbetet för passet var klart och det inte fanns mer att göra. Enligt dem hade de tillåtelse till detta.

S.J. och E.S. har närmare berättat följande. Systemet med tidigare hemgång förutsatte att det fanns någon eller några kvar som var kunniga och stannade till arbetstidens slut. Bland personalen brukade man därför alternera i fråga om den tidigare hemgången. På den tiden då arbetarna redovisade sin arbetstid med ett stämpelkort brukade arbetsledaren samla in korten för de arbetare som fick tillstånd av denne att gå hem i förväg. Arbetsledaren stämplade i dessa fall korten vid arbetstidens slut eller skrev på dem på det klockslag då arbetstiden skulle ha avslutats. Alternativt stämplade en arbetskamrat ut för den som hade gått hem i förtid. När tidomatsystemet infördes brukade den ansvarige på avdelningen be dem som skulle gå hem tidigare att anteckna sina personliga koder på en papperslapp. Denne eller någon arbetskamrat slog vid arbetstidens slut in dessa koder i kortläsaren för tidomatsystemet.

S.J. har uppgett att F.J., som är produktionsledare vid hans avdelning, vid i vart fall två av de tillfällen som nu är aktuella beviljade honom tillstånd att gå hem i förtid. Han uppfattade det så att han - liksom tidigare - fick gå utan löneavdrag när arbetet var klart. Enligt S.J. ringde F.J., som delvis hade andra arbetstider än de som arbetade i produktionen, ofta till arbetsplatsen för att höra efter hur arbetet flöt. När S.J. informerade om att allt var bra och att arbetet var klart hände det att F.J. beviljade honom tillstånd att gå hem. När S.J. frågade F.J. vem som skulle stämpla ut, sade denne att han inte skulle bry sig om det. Enligt S.J. förekom det att han fick gå hem tidigare inte bara därför att det inte fanns mer att göra. Det förekom också ibland när det var mycket att göra eller man hade ont om folk att han arbetade över, t.ex. på lunchen, och att han därför vid något senare tillfälle fick gå hem tidigare utan att varken övertiden eller den för tidiga hemgången registrerades.

E.S. har uppgivit att han vetat om att man inte fick gå hem utan lov, men att han haft tillåtelse av "chefen" att gå hem tidigare vid de båda aktuella tillfällena och att han inte minns vem som då var ansvarig på avdelningen. Han har vidare berättat att det förekommit att det vid något arbetsskift endast infunnit sig sex arbetstagare mot de åtta som skiftet skulle bestå av. Eftersom detta innebar att de sex arbetstagarna fick göra åtta arbetstagares arbetsinsats antecknade arbetsledaren på stämpelkorten att de utfört exempelvis två övertidstimmar trots att de gått hem vid ordinarie arbetstids slut. Detta motiverades från arbetsledarens sida med att en sådan lösning var billigare för bolaget jämfört med att bolaget med kort varsel skulle behöva kalla in två extra arbetstagare.

Bolagets personalchef C.Å. har närmare om arbetsförhållandena och arbetsfördelningen inom bolaget berättat följande. Eftersom Arlanda flygplats trafikeras dygnet runt är verksamheten normalt sådan att arbetstagarna inte behöver vara sysslolösa. Arbetet vid diskavdelningen tar i princip aldrig slut, medan detta lättare kan inträffa vid packningsavdelningarna eftersom maten av hälsoskäl inte kan packas alltför lång tid innan den skall förtäras. Arbetarna inom produktionen tillhör samma kollektivavtalsområde, varför det vid brist på arbete vid en avdelning är möjligt att flytta personalen till en avdelning som är hårdare belastad. Produktionsledarna vid avdelningarna kommunicerar ofta med varandra och får på så vis reda på om extra insatser behöver sättas in vid någon avdelning. Den enskilde arbetstagaren eller gruppen kan således inte själv avgöra om det inte finns något annat arbete att utföra. Varken arbetstagaren eller gruppen har heller rätt att bestämma om någon skall få gå hem i förtid och i så fall att löneavdrag inte skall ske. - Sedan januari 1991 har successiva förändringar gjorts inom bolaget. Dessa har syftat till att ge den producerande gruppen ett större ansvar för produktionen. Samtidigt har kompetensen inom bolaget successivt ökats. Inlärningen har delats in i tre block och för varje steg har arbetstagaren certifierats efter att ha gjort godkända test. Ju högre kompetens den enskilde arbetstagaren uppnår desto större ansvar kan delegeras till denne. De som har befordrats till styransvariga har genomgått bolagets utbildning i de tre blocken, vilket även inkluderar arbetsledningsutbildning. Någon generell befogenhet att besluta i personalfrågor följer inte med uppgiften som styransvarig. När produktionsledaren går hem för dagen övertar den styransvarige dennes ansvar endast såvitt avser produktionen. Den styransvarige kan, när han ansetts ha nått tillräckligt hög kompetensnivå, av sin närmaste chef få tillstånd att bestämma i personalfrågor, dock inte om ledighet utan löneavdrag. Delegeringen skall vara tydlig och göras mycket begränsad. Den styransvarige har alltid rapporteringsskyldighet till produktionsledaren som fortfarande behåller ansvaret. Det finns skriftliga instruktioner beträffande den styransvariges befogenheter endast vad gäller produktionen. I övrigt sker delegeringen muntligen. Genom bolagets treblocksutbildning får arbetstagarna kunskap om vilket ansvar och vilken befogenhet som följer med de olika utbildningsnivåerna. För att arbetstagarna skall få veta vilken befogenhet som muntligen delegerats till den styransvarige fordras att de informeras härom. I annat fall föreligger risk för att de inte följer hans order. När produktionsledaren har gått hem för dagen, vilket normalt sker kl. 17.00, ankommer det på de styransvariga att kommunicera mellan avdelningarna för att på så vis få reda på om någon avdelning behöver förstärkning.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

S.J:s och E.S. uppgifter att de anställda brukade få gå hem tidigare med bibehållen lön i de fall det inte fanns mer arbete att utföra har bekräftats i vittnesmålen från A.Z., som enligt egen uppgift anställdes vid diskavdelningen i augusti 1987 men senare flyttade till SAS- packningen och våren 1993 blev styransvarig där, och A.A. och S.A. som uppgivit att de började arbeta i diskavdelningen år 1988 respektive år 1989. Även K.H., som enligt egen uppgift arbetade på en packningsavdelning innan hon för fyra år sedan blev ordförande för fackklubben, har uppgivit att arbetsledarna på det sätt som S.J. och E.S. påstått lät anställda gå hem tidigare med lön i de fall arbetet var slut för dagen. Enligt A.Z. känner han inte till någon styransvarig som inte handlade på det beskrivna sättet och det var också hans uppfattning att den styransvarige hade befogenhet att bevilja sådan ledighet, även om han inte erhållit någon skriftlig information härom, och att produktionsledarna kände till förfarandet. Antecknas bör här att såväl A.Z. som A.A. och S.A. tillhörde den grupp som blev uppsagda av samma skäl som S.J. och E.S..

Att arbetarna på diskavdelningen brukade få gå hem i förväg när maskinerna var rengjorda för kvällen och att det på denna avdelning förekommit ett slags beting har bekräftats i C.Å:s vittnesmål och vitsordades också av bolaget vid överläggningarna sommaren 1993 enligt vad som framgår av överläggningsprotokollet, även om bolaget samtidigt enligt noteringarna menade att detta inte var godkänt av företaget. Av den samlade utredning som förebringats i målet, där arbetsdomstolen haft tillgång bl.a. till de nedtecknade svaren från intervjuerna sommaren 1993 med de arbetare som misstänktes för fusk med arbetstiden, framgår att det inte endast på diskavdelningen utan också på SAS-packningen och Europa-packningen i stor utsträckning förekom att arbetarna hade uppfattat det så att de fick lämna sitt arbete tidigare än vad som registrerades i tidomatsystemet när arbetet för dagen var avklarat. Parterna synes också vara överens om att detta förfarande förekommit bland ca 40 procent av arbetstagarna på dessa avdelningar.

F.J. har under förhöret bekräftat att han givit S.J. tillåtelse att gå hem i förtid när arbetet varit klart, men har tillagt att han därvid inte sagt något om lönen; enligt honom har han vare sig sagt att S.J. hade rätt till lön eller att denne inte hade rätt till lön. Arbetsdomstolen ifrågasätter inte S.J:s påstående att han vid två av de nu i målet aktuella tillfällena hade erhållit tillstånd från F.J. att gå hem i förtid.

Av den utredning som i övrigt förebragts anser sig domstolen kunna dra den slutsatsen att det förekommit också att styransvariga beviljat de anställda tillstånd att lämna sitt arbete i förtid. Huruvida det förhållit sig så vid de tillfällen i övrigt som nu är aktuella låter sig inte med säkerhet sägas. Det måste dock enligt arbetsdomstolens mening anses uteslutet att de styransvariga inte haft en sådan överblick över arbetarna i sin grupp att de inte blivit varse om någon av dem lämnat arbetet i förväg. Det har inte heller i övrigt kommit fram något i målet som visar att de styransvariga ingripit eller på annat sätt reagerat när anställda, såsom S.J. och E.S., gått hem för tidigt när arbetet var klart. Sammantaget anser arbetsdomstolen därför att såväl S.J. som E.S. i vart fall får anses haft grund för att uppfatta situationen så att de fick gå hem i förtid när det inte fanns mer arbete att utföra eller med andra ord att de hade tillåtelse till detta. Det kan här tilläggas att E.S. under förhöret i arbetsdomstolen givit intrycket av att inte ha haft helt klart för sig om det förelegat någon skillnad i uppgifterna hos de förutvarande arbetsledarna och de styransvariga.

Arbetsdomstolen finner inte anledning ifrågasätta att både S.J. och E.S. erhållit information om och också förstått att de skulle registrera sin arbetstid i det s.k. tidomatsystemet. Utredningen i målet är oklar om hur det närmare gick till när arbetstiden registerades för dem i de nu aktuella fallen. Det är ostridigt att registreringen kunde ske endast genom användande av personliga koder som hade tilldelats dem. Arbetsdomstolen ifrågasätter inte uppgifterna från S.J. och E.S. om att de lämnade sina koder till den ansvarige på avdelningen eller till någon arbetskamrat för att via denne få registreringen gjord vid arbetstidens slut. De båda har alltså varit medvetna om att det registrerades full arbetstid för dem, trots att de gick hem för tidigt och att avsikten med registreringen var att något löneavdrag inte skulle komma att ske. På detta sätt har de alltså medverkat till att lön kom att utbetalas till dem trots att de inte arbetade den aktuella tiden.

Frågan är då om de också haft grund för att uppfatta situationen så att de kunde vara frånvarande utan löneavdrag.

Av uppgifter som C.Å. och B.A. lämnat under förhören framgår att det är den styransvariges ansvar att rapportera till arbetsledningen om vad som förekommit under ett arbetspass. Enligt vad B.A. uppgivit under förhöret kan en styransvarig i produktionsledarens frånvaro besluta om ledighet för en arbetare, om det uppkommer ett akut behov och produktionen inte blir lidande av detta. Någon rätt att besluta i fråga om lön under denna tid har den styransvarige emellertid inte. Vad den styransvarige skall göra är endast att på en särskild lista notera den tid då vederbörande arbetstagare går hem. Noteringen stäms därefter av mot tidsredovisningen i tidomatsystemet och om någon oklarhet då uppkommer undersöks saken.

Av B.A:s uppgifter drar arbetsdomstolen slutsatsen att om den styransvarige handlade efter denna ordning, skulle en arbetstagares för tidiga hemgång ha uppmärksammats vid den efterföljande kontrollen. Om bolaget då hade ansett att ett löneavdrag skulle ske, hade arbetstagaren givetvis fått reda på det. Det torde vara ostridigt att någon notering om för tidig hemgång inte förekommit i de nu aktuella fallen. Detta är en omständighet som i sig talar för att S.J. och E.S. hade fog för att uppfatta situationen så att man från arbetsgivarsidan godtog att det registrerades full arbetstid för dem trots att de hade gått hem i förtid och att det alltså inte skulle ske något löneavdrag.

Från arbetsgivarparternas sida har emellertid invänts att den styransvarige inte hade befogenhet att besluta om ledighet utan löneavdrag. Arbetsdomstolen finner inte av utredningen i målet mot detta bestridande visat att de styransvariga generellt hade en sådan rätt. Det framgår inte heller av den utredning som förebragts att de styransvariga i de nu aktuella fallen fått bemyndigande av produktionsledaren eller någon annan arbetsgivarföreträdare att medge frånvaro utan löneavdrag. Arbetsdomstolen utgår därför ifrån att de styransvariga saknade befogenhet att medge ledighet utan löneavdrag.

Däremot framgår det av utredningen att produktionsledaren kan ge en arbetare ledigt utan löneavdrag. Arbetsgivarsidans inställning får förstås så att någon sådan ledighet inte förekommit i något av de aktuella tillfällena. F.J. har som redan redovisats i sitt vittnesmål uppgivit att han lämnat S.J. tillstånd att gå hem tidigare, men tillagt att han inte medgivit någon ledighet utan löneavdrag. S.J. har vitsordat detta. Mot bakgrund av den praxis som enligt vad utredningen i målet visar tidigare rådde när arbetsledarna beviljade hemgång i förtid, nämligen att detta skedde utan löneavdrag, och med hänsyn till F.J:s ställning som företrädare för arbetsgivaren hade det enligt arbetsdomstolens mening ålegat denne att upplysa S.J. om att löneavdrag skulle komma att ske. I avsaknad av sådant besked får S.J. anses ha haft fog för att tro att han, liksom tidigare när en arbetsledare beviljade ledighet i motsvarande situationer, fick gå hem utan något löneavdrag. Vid denna bedömning saknar arbetsdomstolen anledning att gå in på frågan varför S.J:s för tidiga hemgång uppenbarligen inte noterades på den särskilda tjänstgöringslistan och F.J:s förhållande till listan och agerande i övrigt efter det han hade lämnat S.J. lov att gå tidigare.

Återstår då för arbetsdomstolen att pröva om S.J. vid de tre övriga tillfällena och E.S. vid båda de aktuella tillfällena insett eller bort inse att de inte hade rätt till lön, om de lämnade arbetet i förtid. Frågan är med andra ord om de med den registrering av arbetstiden som de initierade sökte vilseleda bolaget att betala ut en lön som de inte hade rätt till.

Arbetsdomstolen gör i denna del följande bedömning.

Normalt bör en arbetstagare kunna förlita sig på att hans överordnade handlar inom ramen för sin befogenhet. Vad C.Å. under förhöret uttalat om de befogenheter som tillkommer en styransvarig och om den kännedom arbetarna enligt honom har om räckvidden av de styransvarigas befogenheter, kan inte tas till intäkt för att S.J. och E.S. känt till eller bort känna till vad som i just deras nu aktuella fall gällde. Som redan sagts förekom det tidigare inga löneavdrag, då en arbetsledare lät en arbetare gå hem i förväg när arbetet var klart. Vad gäller E.S. bör här också noteras dels att han uppgivit att han tidigare som skiftassistent, dvs. assistent till en arbetsledare, hade rätt att i arbetsledarens frånvaro ge tillstånd och även gav sådana till arbetare som var klara med sitt arbete att gå hem i förtid utan löneavdrag, dels att han en kortare tid tjänstgjort på diskavdelningen, där det enligt bolagets medgivande förekom en viss form av beting. Med det som nu redovisats är dock inte sagt att inte en arbetstagare måste vara observant på de upplysningar som arbetsgivaren lämnar om förhållandena på arbetsplatsen. Den förebragta utredningen ger dock inte någon klarhet i vilken information som S.J. och E.S. fått om vem som var behörig att besluta om ledighet utan lön när bolaget inte längre hade kvar några arbetsledare.

Vid en sammanvägning av omständigheterna i målet finner arbetsdomstolen att det får anses ha legat nära till hands för S.J. och E.S. att utgå ifrån att de inte skulle vidkännas något löneavdrag, när de med den styransvariges goda minne gick gå hem i förtid. Arbetsdomstolen beaktar härvid också de bådas påståenden - vars riktighet domstolen inte ifrågasätter - att det inte funnits andra arbetsuppgifter att utföra de gånger de såvitt nu är i fråga gått hem för tidigt. Att de båda låtit andra svara för registreringen av deras arbetstid, för att på så sätt undgå löneavdrag, ter sig mot denna bakgrund förklarligt.

Med denna bedömning kommer arbetsdomstolen därför fram till slutsatsen att bolaget inte kan anses ha haft saklig grund för att säga upp S.J. och E.S.. HRF:s talan om ogiltigförklaring av uppsägningarna skall därför bifallas.

Övriga frågor

Vid denna utgång skall bolaget utge yrkad lön för tiden från det att S.J. och E.S. skildes från sina anställningar till och med den 17 januari 1995. Tvist om beloppens storlek råder inte. S.J. och E.S. är berättigade också till allmänt skadestånd. Detta bör bestämmas till 50 000 kr för envar av dem.

Arbetsdomstolen saknar i övrigt anledning att ingå i en prövning av de övriga yrkanden som framställts i målet.

Rättegångskostnader

Arbetsgivarparterna skall som förlorande parter ersätta HRF dess rättegångskostnader i arbetsdomstolen. De har förklarat sig inte ha någon erinran mot den ersättning som yrkats.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen avslår arbetsgivarparternas preskriptionsinvändning och ogiltigförklarar uppsägningarna av S.J. och E.S. från deras anställningar vid Stockholm Airline Catering AB.

2. Arbetsdomstolen förpliktar Stockholm Catering AB att utge lön till S.J. för tiden från den 9 januari 1994 till och med den 17 januari 1995 med etthundrafemtiotvåtusenniohundratrettiofem (152 935) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 8 824 kr från den 31 januari 1994, på månatliga förfallna 12 523 kr för tiden fr.o.m. februari t.o.m. december 1994 från den siste i varje månad och på 6 358 kr från den 31 januari 1995, allt till dess betalning sker.

3. Arbetsdomstolen förpliktar Stockholm Catering AB att utge lön till E.S. för tiden från den 10 januari 1994 till och med den 17 januari 1995 med etthundrafemtontusenetthundratrettiofem (115 135) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 2 453 kr från den 28 februari 1994, på 10 468 kr från den 31 mars 1994, på 12 523 kr från den 30 april 1994, på 9 235 kr från den 31 maj 1994, på 10 057 kr från den 30 juni 1994, på 12 523 kr från den 31 juli 1994, på 9 646 kr från den 31 augusti 1994, på 4 303 kr från den 30 september 1994, på 12 523 kr från den 31 oktober 1994, på 12 523 kr från den 30 november 1994, på 12 523 kr från den 31 december 1994 och på 6 358 kr från den 31 januari 1995, allt till dess betalning sker.

4. Arbetsdomstolen förpliktar Stockholm Catering AB att till vardera S.J. och E.S. utge allmänt skadestånd med femtiotusen (50 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 16 februari 1994 till dess betalning sker.

5. HAO Flygbranschens Arbetsgivarförbund och Stockholm Catering AB skall med hälften vardera till Hotell- och Restauranganställdas förbund utge ersättning för förbundets rättegångskostnader med sjuttioåttatusenniohundratjugotre (78 923) kr, varav 73 906 kr avser ombudsarvode, jämte ränta på förstnämnda belopp enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker. I den sammanlagda ersättningen ingår mervärdesskatt med 15 288 kr.

Dom 1995-03-01, målnummer A-27-1994

Ledamöter: Nina Pripp, Brita Swan, Margit Strandberg, Lennart Hörnlund, Björn Qvarnström, Alf Karlsson och Sune Israelsson. Enhälligt.

Sekreterare: Jan Bergman

Metadata

Domstol
Arbetsdomstolen
Avgörandedatum
1995-03-10
Målnummer
A-27-1994
Lagrum
7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd
Litteratur
Sökord
Anställningsskydd
Uppsägning från arbetsgivarens sida
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation