AD 1995 nr 22

Parter:

VVS-Entreprenörernas Arbetsgivareförbund; Svenska Byggnadsarbetareförbundet

Nr 22

VVS-Entreprenörernas Arbetsgivareförbund

mot

Svenska Byggnadsarbetareförbundet.

1 BAKGRUNDEN TILL TVISTEN

1.1 Kollektivavtalsregleringen mellan parterna

Calor VVS AB (bolaget) bedriver installationsverksamhet inom VVS- branschen vid ett sextiotal enheter i Sverige. Som medlem i VVS- Entreprenörernas Arbetsgivareförbund (VVS) är bolaget gentemot Svenska Byggnadsarbetareförbundet (SBAF) och dess hos bolaget anställda medlemmar bundet av ett mellan VVS och SBAF för tid efter annan gällande kollektivavtal avseende VVS-installationsområdet, det s.k. VVS- installationsavtalet.

Tvisten i det föreliggande målet rör frågan om omfattningen av bolagets skyldighet att betala lön för ett ackordsarbete sommaren 1992. Det för målet aktuella VVS-installationsavtalet, som gällde under tiden den 1 februari 1991 - den 31 mars 1993, innehåller bl.a. följande bestämmelser.

§ 5 Ackordsarbete-

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Mom 1

RÖR

Ackordsarbete ska användas i alla sådana fall, där detsamma är möjligt att genomföra. Ackordsarbete förutsätter överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetstagare.

Vid ackordsarbete tillämpas blandackord. Överenskommelse om rörlig del träffas mellan arbetsgivaren och ackordslaget genom ackordstagaren. Till grund för beräkningen av den rörliga delen läggs den tid som beräknas åtgå för en yrkesarbetare att utföra arbetet.

Parterna rekommenderar att företag och ackordstagare överenskommer om ackord enligt systemet Normtid VVS (VVS-ackord) när detta är tillämpligt. Vid VVS-ackord utgöres den fasta delen av timlön. Tilläggspremien per underskriden normtidstimme utgöres av samma belopp, dvs timlönen.

För VVS-ackord gäller Mom 2-15 nedan.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Mom 4

Förtjänstriktpunkt (lokal förtjänstriktpunkt, LFP) vid VVS-ackord är det belopp, som SBAFs lokalavdelning och VVSk-Es regionala enhet i särskild ordning överenskommit om för visst område. LFP skall tillämpas för objekt belägna inom området.

Överenskommelse om LFP löper med samma giltighetstid som detta avtal, om inte parterna enas om annan giltighetstid. Sådan överenskommelse får inte ges kortare giltighetstid än ett år.

Har den lokala löneutvecklingen väsentligt avvikit från vad de lokala parterna utgått ifrån när de ingick LFP-överenskommelsen har varje part rätt att säga upp överenskommelsen. Sker sådan uppsägning upphör överenskommelsen efter två månaders uppsägningstid, dock tidigast sex månader efter det att överenskommelsen ingicks.

När överenskommelse om LFP träffas skall de lokala parterna analysera tillgänglig statistik, lokal löneutveckling och arbetsmarknadsförhållandena i övrigt.

Om överenskommelse om LFP ej kan träffas skall - om någon av de lokala parterna så begär - förnyad förhandling i LFP-frågan äga rum med deltagande av de centrala parterna.

Finns ej LFP överenskommer ackordstagaren och företaget om vilken förtjänstriktpunkt som skall tillämpas för ackordet.

Anmärkningar:

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

2. Vid ändringar av LFP till följd av ovanstående regler proportioneras sådana pågående VVS-ackord, som pågår längre än tre månader efter ändringspunkten.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Mom 5

Kan arbetsgivare och ackordstagare inte enas om vilken normtid som skall gälla, har var och en av dem rätt att biträdas av sin lokala organisation vid förnyad förhandling i frågan. Skulle överenskommelse ändock ej kunna träffas om normtiden har de rätt att påkalla ytterligare förhandling med deltagande av de centrala parterna.

Skulle överenskommelse i något fall ändock inte kunna träffas utförs arbetet mot en ersättning uppgående till summan av timlön och garanterat förskott.

Samma rätt till förhandling tillkommer arbetsgivare och ackordstagare såväl vid andra ackordsformer än VVS-ackord som när enighet om förtjänstriktpunkt enligt Mom 4 femte stycket inte kan uppnås. Även i nu nämnda fall tillämpas andra stycket ovan.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Till den nyss redovisade § 5, Mom. 1, finns i VVS-installationsavtalet en protokollsanteckning av följande lydelse.

8. Löneformer och underlag

I anslutning till § 5 Mom 1 (rör) konstaterar parterna att ackordsarbete utöver vad som där angives kan utföras.

dels i olika ackordsformer, såsom t ex:

- blandackord med annan överenskommen fast del

- volymackord

- volymackord med tilläggspremie

- klumpackord, och

dels med tillämpning av olika typer av underlag grundat på tid eller andra erfarenheter i det enskilda företaget.

Den 1 mars 1990 förordnade regeringen en grupp särskilda förhandlare med uppgift att medverka till uppgörelser mellan de avtalsslutande parterna på arbetsmarknaden för åren 1990 och 1991. Gruppen kom att kallas Förhandlingsgruppen eller förkortat FHG. I en skrivelse den 20 december 1990 till de centrala kollektivavtalsslutande parterna lade FHG fram ett förslag till stabiliseringsavtal för avtalsåren 1991 och 1992. Innehållet i detta avtal finns återgivet i domsbilaga A till arbetsdomstolens dom 1992 nr 106. Avtalet, som VVS och SBAF antog, låg till grund för överenskommelser som de träffade år 1991 och den 10 april 1992 på VVS-installationsområdet.

1992 års överenskommelse har följande lydelse.

ÖVERENSKOMMELSE

mellan VVS-Entreprenörernas Arbetsgivareförbund och Svenska Byggnadsarbetareförbundet avseende löner för andra löneperioden i avtalet VVS-E-SBAF 1991-04-16 på VVS-installationsavtalets område.

Förändringarna av löner gäller - om inte annat särskilt angivits - från och med den löneperiod som börjar den 1 april 1992 eller närmast därefter.

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER BILAGA A

LÖNEBILAGAN BILAGA B

PROTOKOLLSANTECKNINGAR BILAGA C

Bestämmelserna i detta kollektivavtal innebär inte någon reglering av medbestämmandelagens dispositiva regler eller tillämpning av lagens § 32.

Stockholm den 10 april 1992

K.G. Wivstam G.H.

VVS-ENTREPRENÖRERNAS SVENSKA

ARBETSGIVAREFÖRBUND BYGGNADSARBETAREFÖRBUNDET

BILAGA A

Övergångsbestämmelser

Ändringar av löner sker fr.o.m. den löneperiod som börjar den 1 april 1992 eller närmast därefter.

Följande höjningar skall utläggas av arbetsgivaren vid lönerevisionstillfället.

1.1 Utgående lön för yrkesarbetare som avlönas med fast tidlön beräknad per timme höjs med 165 öre/timme.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

4.1 Lokalt överenskomna förtjänstriktpunkter (LFP) där normtidssystemet tillämpas, höjs med tillämpning av avtalets § 5 mom 4 anm 2 med 165 öre.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

9. Raka ackord höjs vid lönerevisonstidpunkten med 1,7 %.

Pågående ackord proportioneras efter utförda arbetstimmar före och efter lönerevisionstillfället.

BILAGA C

PROTOKOLLSANTECKNINGAR

1. Till övergångsbestämmelserna.

Tillämpas andra ackordslöneformer än normtidsackord och rent ackord skall den sammanlagda höjningen av fast och rörlig del utgöra 165 öre.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

I en skrivelse daterad den 13 april 1992 hemställde parterna om FHG:s godkännande av överenskommelsen. Skrivelsen har följande innehåll.

Preliminär överenskommelse träffad mellan VVS-Entreprenörernas Arbetsgivareförbund och Svenska Byggnadsarbetareförbundet på VVS- Installationsavtalets område

Parterna har enats om att det utrymme som står till förfogande för andra avtalsåret uppgår till 1.7 %. Parterna har därvid gjort avräkning för löneutvecklingen under tidigare tidsperiod.

Lägsta lön ökades med 255 öre/timme.

Utrymmet om 1.7 % fördelades jämt mellan ackord och tidlön.

Parterna hemställer om förhandlingsgruppens godkännande av det preliminära avtalet.

VVS-ENTREPRENÖRERNAS SVENSKA

ARBETSGIVAREFÖRBUND BYGGNADSARBETAREFÖRBUNDET

(B.R.) (G.H.)

B.R. G.H.

Enligt vad parterna uppgett godkändes avtalet av FHG.

1.2 Tvistens uppkomst

Bolagets filial i Örnsköldsvik erhöll i början av juni 1992 ett entreprenaduppdrag av Hägglunds AB i samma stad. Entreprenaden omfattade rörmontage samt installation, uppsättning och inkoppling av s.k. kylbafflar. För Örnsköldsviksområdet saknades vid denna tidpunkt sådan överenskommelse om lokal förtjänstriktpunkt (LFP) som anges i VVS- installationsavtalets § 5 mom. 4 första stycket.

Bolaget erbjöd en förtjänstriktpunkt på 82 kr per timme medan ackordstagaren begärde att den skulle bestämmas till 83,65 kr per timme. Då parterna inte kunde enas har därefter lokal och central förhandling hållits utan att tvisten kunnat biläggas. Under den centrala förhandlingen förklarade SBAF att den aktuella tvisten är en s.k. lönetvist och att 35 § medbestämmandelagen är tillämplig.

2 YRKANDEN

VVS har mot denna bakgrund väckt talan i arbetsdomstolen och yrkat att domstolen skall fastställa att Calor VVS AB inte är skyldigt enligt VVS- installationsavtalet att utbetala lön beräknad på en högre förtjänstriktpunkt än 82 kr per timme för ackordsarbete avseende det entreprenaduppdrag som bolagets filial i Örnsköldsvik erhöll i juni 1992 av Hägglunds AB i samma stad och som omfattade rörmontage samt installation, uppsättning och inkoppling av s.k. kylbafflar.

SBAF har bestritt bifall till VVS talan.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

3 VVS

3.1 Kollektivavtalsregleringen mellan parterna

Företagen inom VVS-branschen sysslar med allt från servicearbeten av enklare slag till mycket kvalificerade och omfattande installationer. Arbetsuppgifterna bestäms inte av företaget utan av beställaren. Vad företagen utför är därför i hög grad en unik produktion, även om det också förekommer vissa återkommande arbetsuppgifter i entreprenaderna. Förhållandena vid varje entreprenad varierar således mycket och är beroende också av väder och vind, företagens planeringsinsatser, olika materialförsörjning och framkomlighet på arbetsplatsen m.m.

Fram till år 1990 föreskrevs det i det mellan parterna gällande kollektivavtalet inom det nu aktuella avtalsområdet en obligatorisk tillämpning av ackord och som "stupstock" gällde en särskild riktprislista, den s.k. PT-listan (part team-listan). Systemet hade, mer eller mindre oförändrat, använts i decennier och uppfattades av parterna som föråldrat. Från såväl arbetstagarsidan som arbetsgivarsidan kritiserades det för att alla arbetsoperationer - oavsett var de utfördes - skulle täckas in i en för hela landet gemensam lista. Systemet ansågs okänsligt bl.a. för lokala löner och arbetsmarknadsförhållanden.

Under 1980-talet inleddes därför ett ganska omfattande samarbete mellan VVS och SBAF i syfte att få fram ett modernare system som skulle fungera som ett icke obligatoriskt hjälpmedel och utgöra ett underlag bl.a. för lokala ackordsuppgörelser. Genom studier av faktiska arbetstider och genomsnittsberäkningar fick man fram det s.k. normtidsverket, som kommer till användning vid beräkning av tidsåtgången för VVS-installationer vid ny- och ombyggnader. I systemet anges tider för åtskilliga arbetsoperationer, vilka kallas grundtider. Systemet ger dessutom utrymme för avvikelseanalyser. Avsikten är att ackordstagaren och företaget gemensamt skall komma överens om arbetets normtid genom att bedöma om det skall göras tillägg eller avdrag från grundtiderna beroende på hur förhållandena avviker från det som parterna anser vara normalt. Systemet - med sin frihet för parterna att avtala - innebär givetvis en lockelse för ackordslaget att få med så många normtidstimmar som möjligt för ackordet, medan företaget kan ha ett motsatt intresse. Den osäkerhet som kan sägas ligga i att avtalet i denna del endast tillhandahåller ett hjälpmedel för att få till stånd överenskommelser mellan företaget och ackordslaget förklarar att man i avtalet tillhandahåller också andra ackordslöneformer, se protokollsanteckning nr 8 till avtalet.

Med 1989 års avtal infördes den nu aktuella regleringen i VVS- installationsavtalet att gälla från och med den 1 februari 1990. Med den utformning som regleringen har vad gäller val av löneform och som framgår bl.a. av § 5 mom. 4 och 5 och av protokollsanteckningen nr 8 är det uppenbart att parterna har åsyftat en hög grad av decentralisering av lönebildningen och att ge utrymme för rent lokal lönebildning.

Enligt avtalet skall arbetsgivaren och en representant för arbetstagarna (ackordstagaren) gemensamt komma överens om den normtid som skall gälla för arbetet. För de fall överenskommelse om lokal förtjänstriktpunkt (LFP) inte har träffats för området, skall arbetsgivaren och ackordstagaren dessutom träffa överenskommelse om den förtjänstriktpunkt som skall tillämpas för arbetet (mom. 4). För det fall parterna inte kan enas om vilken normtid som skall gälla eller om enighet inte kan nås om förtjänstriktpunkt föreskriver avtalet att arbetet skall utföras mot en ersättning uppgående till summan av timlön och garanterat förskott (mom. 5).

I Örnsköldsviksområdet fanns fram till år 1990 en överenskommelse om LFP, men denna upphörde då sedan SBAF sagt upp den och krävt högre förtjänstriktpunkt.

Vid 1991 år avtalsrörelse träffade parterna ett tvåårsavtal gällande till och med den 31 mars 1993. I samband med uppgörelsen antog parterna FHG:s förslag till stabiliseringsavtal. Uppgörelsen har på ett sätt intresse i målet, eftersom parterna i denna uttryckligen angav att "man gemensamt skulle vidta erforderliga justeringar av LFP-överenskommelser i samband med att överenskommelse om lönehöjning m.m. träffas för det andra avtalsåret.". Med den inställning som SBAF nu har i målet borde man från den sidan ha aktualiserat frågan om förtjänstriktpunkter redan år 1991 vad gäller sådana områden där det inte hade träffats några överenskommelser om LFP (LFP-fria områden), men det gjorde man inte.

Inför 1992 års förhandlingar hade parterna enligt stabiliseringsavtalet ett s.k. utrymme att fördela. Detta utrymme kom till uttryck i lönehöjningsbestämmelserna i bilagorna A och B till överenskommelsen den 10 april 1992, men också av de löner som utvecklades inom ramen för det fria förhandlingssystem som gällde i områden där överenskommelser om LFP inte fanns.

1992 års uppgörelse innehåller en uttömmande reglering av de löneförändringar som skulle ske vid lönerevisionstidpunkten. Det saknas där regler eller anvisningar om hur lönen för ej påbörjade eller påtänkta arbeten skulle höjas eller om att företag, i områden där det inte fanns några överenskommelser om LFP, skulle vara skyldiga att i sin budgivning höja sina erbjudanden på visst sätt. Anledningen till detta var att parterna inte åsyftade att det skulle finnas några regler om detta. Sådana regler skulle dessutom vara ganska meningslösa; de skulle innebära att man skulle höja löner som vid lönerevisionstillfället inte finns. Till detta kommer att det i avtalet ges regler för hur man skall hantera situationen, då det inte finns någon överenskommelse om förtjänstriktpunkt, nämligen bestämmelserna i § 5 mom. 5.

Det var under 1992 års förhandlingar aldrig tal om att ändra reglerna i § 5 om fastställande av förtjänstriktpunkt. SBAF gör nu gällande att uppräkning av ackordet skall ske med utgångspunkt i den praxis vad gäller förtjänstriktpunkt som bolaget tillämpat. Om man skulle ha en sådan ordning för en förändring av lönesättningen, uppkommer frågor som hur man skall fånga in en sådan praxis m.fl., under vilken tidsperiod skall denna praxis bedömas m.fl. Det finns inte i avtalet någon regel om detta.

Parterna redovisade i skrivelsen den 13 april 1992 till FHG hur utrymmet för lönehöjningar hade använts. Redovisningen i sig kan inte anses utgöra någon betalningsutfästelse som en enskild arbetstagare kan hävda.

Under 1994 års avtalsförhandlingar förelåg en arbetsmarknadskonflikt mellan parterna och arbetarna gick ut i strejk under tiden den 13 maj - den 1 juni 1994. Den 1 juni träffades en uppgörelse mellan parterna. I denna uppgörelse återfinns exakt samma skrivningar om hur överenskommen LFP skulle höjas som i 1992 års överenskommelse, nämligen med vissa ören och med tillämpning av anmärkning 2 i § 5 mom. 4. I en särskild protokollsanteckning sägs vidare under rubriken Övergångsbestämmelserna att om andra ackordslöneformer tillämpas än VVS-ackord och rent ackord skall den sammanlagda höjningen av fast och rörlig del utgöra 180 öre.

Det kan ju tyckas logiskt av SBAF att acceptera identiska skrivningar åren 1994 och 1992. SBAF har ju intagit den ställningen att man tolkar övergångsbestämmelserna i 1992 års överenskommelse så att varje individ skall vara garanterad lönehöjning. Märkligt är dock vad som hände under det allra sista dygnet av förhandlingarna år 1994. SBAF framställde nämligen då krav på att det i protokollsanteckningarna skulle tillföras en bestämmelse som garanterade att det kom till stånd en höjning även av ackord, där överenskommelse om LFP inte hade träffats. Detta skulle bli mycket svårt. Om VVS hade gått med på detta, hade den lönebildning som parterna kommit överens om år 1990 slagits sönder, i vart fall för en tid. Propån från SBAF avvärjdes dock till viss del. Parterna kom överens om en protokollsanteckning av följande lydelse.

19. Övergångsbestämmelserna

Parterna är ense om att det står i strid med intentionerna i detta avtal om ett företag eller driftsenhet vid företag, som ej omfattas av lokal överenskommelse om LFP, generellt eller systematiskt sänker tillämpade företagsinterna förtjänstriktpunkter i syfte att neutralisera de kostnadsökningar som denna avtalsuppgörelse föranleder.

Protokollsanteckningen utgör enligt VVS inte någon betalningsregel. Skulle något företag agera i strid med regeln, kan det dock vara fråga om ett kollektivavtalsbrott.

Med hänsyn till att SBAF i målet hävdar att det redan år 1992 fanns en regel som hindrade företagen att tillämpa en lägre förtjänstriktpunkt än vad som tidigare hade brukats, kan frågan ställas varför SBAF år 1994 gick med på en betydligt "mjukare" skrivning.

3.2 Bakgrunden till den föreliggande tvisten

I början av juni 1992, dvs. två månader efter det att 1992 års överenskommelse om lönerevision började gälla, erhöll Calor VVS AB:s filial i Örnsköldsvik ett entreprenaduppdrag från Hägglunds AB att utföra kvalificerat rörmontage och installation av kylbafflar m.m. i Örnsköldsvik. I ackordslaget ingick 4-5 man. Bolaget och ackordslaget bedömde att tidsåtgången för arbetet skulle uppgå till 1 100 timmar.

I Örnsköldsviksområdet saknades vid denna tidpunkt en sådan överenskommelse om LFP som avses i § 5 mom. 4 första stycket i VVS- installationsavtalet. Under sådana förhållanden skall, enligt samma moment sjätte stycket, överenskommelse träffas mellan ackordstagaren och företaget om vilken förtjänstriktpunkt som skall tillämpas för ackordet, dvs. det är en förhandlingsfråga för det enskilda ackordet vilken förtjänstriktpunkt som skall gälla. Om överenskommelse i en sådan fråga inte kan träffas i det enskilda fallet, gäller "stupstocken" i paragrafens mom. 5, som säger att arbetet ändå skall utföras och då mot en ersättning som uppgår till summan av timlönen och garanterat förskott, en ersättning som i juni 1992 uppgick till 71,30 kr per timme. Stupstocksregeln gäller såväl när man inte kan komma överens om förtjänstriktpunkten som då man inte kan enas om den normtid som parterna rekommenderar för denna typ av ackord.

Den förtjänstriktpunkt som bolaget erbjöd ackordslaget var 82 kr per timme medan ackordstagaren begärde 83,65 kr per timme. Då parterna inte kunde enas, blev frågan föremål för lokal och därefter central förhandling. Vid den centrala förhandlingen gjorde SBAF gällande att FHG:s förslag till stabiliseringsavtal från den 20 december 1990, vilket för år 1992 gav förhandlingsutrymme för löneförhöjningar om sammanlagt 1,7 procent, skulle på något sätt garantera en motsvarande förtjänstökning åt alla inom hela avtalsområdet. VVS bestred påståendet, eftersom förbundet ansåg att FHG:s förslag inte utgjorde någon betalningsregel och hänvisade till förhandlingsordningen och betalningsregeln i § 5 mom. 4 sista stycket och mom. 5 i VVS- installationsavtalet.

SBAF hänvisade även till protokollsanteckning nr 1 till kollektivavtalet den 10 april 1992, medan arbetsgivarsidan menade att denna protokollsanteckning hänförde sig till de olika ackord som anges i protokollsanteckning nr 8 till VVS-installationsavtalet. Detta är också den rimliga tolkningen, eftersom det av övergångsbestämmelserna i övrigt annars skulle ha framgått att höjningen om 165 öre skulle gälla för hela den flora av ackord som kan förekomma enligt VVS-installationsavtalet.

SBAF gjorde dessutom gällande att det funnits en praxis inom Calor VVS AB att tillämpa en förtjänstriktpunkt om 82 kr per timme och att detta skulle ha betydelse för tvisten. VVS bestred att det skulle ha förekommit en sådan praxis, liksom att en eventuell sådan skulle ha betydelse för tvisten.

3.3 Sammanfattning av VVS inställning i målet

VVS inställning i målet kan sammanfattas enligt följande. I 1992 års avtal saknas garantier för lönehöjningar i LFP-fria områden för sådana ackordsarbeten där överenskommelse om förtjänstriktpunkt ännu inte hade träffats vid lönerevisionstillfället. På orter där överenskommelser om LFP inte förhandlats fram, skall ackordstagaren och företaget komma överens om vilken förtjänstriktpunkt som skall gälla för arbetet. Det är alltid en förhandlingsfråga mellan parterna vilken förtjänstriktpunkten slutligen blir vid sådana överenskommelser. Kan parterna inte komma överens, finns det bestämmelser i VVS-installationsavtalet som reglerar hur lönen skall bestämmas. Inom Calor VVS AB har det saknats fast praxis om att tillämpa en förtjänstriktpunkt på 82 kr per timme. Även om så vore fallet har detta inte utgjort något hinder för bolaget att erbjuda lägre ersättningsnivåer vid de fria förhandlingar som förts i syfte att komma överens om en förtjänstriktpunkt.

4 SBAF

Förslaget till stabiliseringsavtal som avgavs av FHG den 20 december 1990 utgjorde utgångspunkt för de löneöverenskommelser som träffades på VVS-installationsområdet för åren 1991 och 1992. Genom en uppgörelse som träffades mellan parterna den 16 april 1991 tog parterna centralt över de lokala överenskommelser som hade träffats om förtjänstriktpunkter. I uppgörelsen sades nämligen att "Nu gällande lokala överenskommelser om förtjänstriktpunkter får ej sägas upp förrän 1993-03-31. Lokala överenskommelser som löpt ut 1990-12-20 eller senare äger åter giltighet genom denna överenskommelse." Denna del av överenskommelsen tillkom för att motverka lokala löneglidningar och höjningar utöver de nivåer som FHG hade anvisat i förslaget till stabiliseringsavtal och som parterna enligt överenskommelsen skulle följa.

Genom överenskommelsen den 10 april 1992 avtalade parterna bl.a. att timlönerna för yrkesarbetare som avlönades med fast tidlön skulle höjas med 165 öre, att lokalt överenskomna förtjänstriktpunkter där normtidssystemet tillämpades skulle höjas lika mycket och att raka ackord skulle höjas med 1,7 procent, vilket motsvarar 165 öre per timme. Det avtalades vidare om att höjningarna skulle vara generella, vilket framgår av brevet från VVS och SBAF till FHG den 13 april 1992. I detta sägs bl.a. att parterna hade enats om att det utrymme som stod till förfogande för löneökningar under det andra avtalsåret uppgick till 1,7 procent och att detta utrymme skulle fördelas jämnt mellan ackord och tidlön.

För det i målet aktuella arbetet har enligt ackordssedeln gällt att arbetet skulle utföras som ackord med tilläggspremie. Detta är en ackordsform som enligt 1992 års avtal ger rätt till en höjning med 165 öre. Höjningen skall läggas till den förtjänstriktpunkt som har gällt vid bolaget. För tiden januari 1991 till maj 1992 har arbetsgivaren och ackordstagarna tillämpat en förtjänstriktpunkt på 82 kr per timme, i vart fall har så varit fallet under åren 1992 och 1993. Inför varje nytt uppdrag där arbetsgivaren och de anställda har varit överens om att arbetet skall göras på ackord har företrädare för bolaget och ackordstagaren, utifrån de normtidslistor som finns, diskuterat och bestämt vilken normtid som skall gälla för arbetet. Under åren 1991 och 1992 har diskussionerna mellan bolaget och ackordstagaren endast gällt normtidsbestämningen medan frågan vilken förtjänstriktpunkt som skulle gälla inte har berörts. Anledningen härtill är att parterna har varit överens om att förtjänstriktpunkten skulle vara 82 kr per timme. Överenskommelsen har varit muntlig och har bekräftats i ackordssedlarna.

Av protokollet från den lokala förhandling som hölls den 3 september 1992 med anledning av förevarande tvist, framgår att bolaget menade att den förtjänstriktpunkt som gällde var 79 kr 50 öre samt att den generella höjningen om 165 öre jämte ett extra påslag om 85 öre motiverade att bolaget erbjöd att förtjänstriktpunkten för det aktuella uppdraget bestämdes till 82 kr per timme. Enligt SBAF:s inställning tyder detta på dels att bolaget vitsordat att det funnits en överenskommelse om förtjänstriktpunkt mellan arbetstagarna och bolaget, även om parterna har varit oense om nivån, dels att bolaget accepterat att den generella höjningen av lönerna med 165 öre även skulle omfatta de nu i målet aktuella ackordslönerna.

VVS beskrivning av hur punkten 19 i protokollsanteckning till 1994 års avtal kom till är inte korrekt. Den däri upptagna frågan hade varit föremål för diskussion under avtalsrörelsen. Anteckningen ger inte uttryck för någon "mjukare skrivning". SBAF har genom den endast velat göra ett förtydligande i förhållande till 1992 års avtal. Det finns i landet endast fem områden, där det inte har träffats överenskommelser om lokal förtjänstriktpunkt (LFP), nämligen Örnsköldsvik, Stockholm, Växjö, Kalmar och Karlskrona. Enligt SBAF finns det inget skäl för att dessa områden skulle vara undantagna från den generella höjning av lönerna som parterna kommit överens om. Med protokollsanteckningen syftade man till att ge uttryck för att det förhållandet inte skulle utnyttjas att det inte finns överenskommelser om LFP över hela landet.

SBAF:s inställning i målet kan sammanfattas enligt följande. 1992 års avtal innebar att generella löneförhöjningar skulle göras inom branschen med 165 öre per timme. Avtalet innebar vidare att den generella löneökningen, vid orter där överenskommelser om LFP inte hade förhandlats fram, skulle läggas till den förtjänstriktpunkt som enligt praxis gällt inom företaget. Vid Calor VVS AB fanns, före 1992 års avtal, en fast praxis om att tillämpa en förtjänstriktpunkt på 82 kr per timme.

5 DOMSKÄL

5.1 Bakgrund

Tvisten i målet gäller huruvida Calor VVS AB för ett VVS-arbete i Örnsköldsvik under juni 1992 är skyldigt att utbetala lön beräknad på en högre förtjänstriktpunkt än 82 kr per timme som bolaget har erbjudit ackordstagaren och som bolaget alltjämt står fast vid. VVS vill ha fastställt att bolaget inte har skyldighet att betala lön efter en högre förtjänstriktpunkt, medan SBAF hävdar att bolaget är skyldigt att betala lön efter en förtjänstriktpunkt per timme på 82 kr med ett generellt tillägg på 165 öre.

I målet har parterna åberopat såväl muntlig som skriftlig bevisning. På VVS begäran har förhör upplysningsvis hållits med filialchefen hos bolaget S.R., f.d. verkställande direktören vid VVS K-G.W. och f.d. förhandlingschefen vid VVS C.F.. På SBAF:s begäran har också upplysningsvis hörts funktionären vid SBAF:s avd. 13 i Örnsköldsvik J-E.W. och förbundsombudsmannen G.H. samt L.J. och B.P., båda anställda hos bolaget och ingående i det ackordslag som utförde det i målet aktuella arbetet.

I § 5 i VVS-installationsavtalet finns bestämmelser om ackordsarbete och om ersättning för sådant arbete. Det i målet aktuella ackordet har utgjort ett s.k. VVS-ackord, något som innebär att arbetstagaren har rätt till en fast lönedel, som svarar mot avtalets timlön, samt en grundpremie och en tilläggspremie (svarande mot avtalets timlön) per underskriden normtidstimme. Normtiden avses innefatta i princip all den arbetstid som går åt för ett ackordslag med genomsnittlig prestation att utföra arbetet. Normtiden bestäms med hjälp av ett tidunderlag som kallas Normtid VVS Nybyggnad Ombyggnad och som avtalsparterna gemensamt tagit fram. Normtiden fastställs genom överenskommelse mellan arbetsgivaren och ackordstagaren. Lönens storlek är beroende också av den förtjänstriktpunkt som gäller för ackordet.

Förtjänstriktpunkten vid VVS-ackord kan utgöras av det belopp som SBAF:s lokalavdelning och VVSk-Es regionala enhet i särskild ordning överenskommit för ett visst område. Den på detta sätt bestämda riktpunkten, som kallas lokal förtjänstriktpunkt, LFP, skall enligt kollektivavtalet tillämpas för objekt belägna inom området (§ 5 mom. 4 första stycket). Om det inte har träffats någon överenskommelse om LFP, skall ackordstagaren och företaget komma överens om vilken förtjänstriktpunkt som skall tillämpas för ackordet (samma moment sista stycket). Av § 5 mom. 5 framgår att om någon överenskommelse om normtid inte kan träffas, i förekommande fall trots biträde av lokal organisation eller förhandlingsinsats på central nivå, skall arbetet utföras mot en ersättning uppgående till summan av timlön och garanterat förskott. Detsamma gäller om enighet om förtjänstriktpunkt enligt paragrafens mom. 4 femte stycket inte kan uppnås.

Det är ostridigt i målet att parterna år 1991 antog FHG:s förslag den 20 december 1990 till stabiliseringsavtal och att de överenskommelser om löner som parterna slöt samma år och den 10 april 1992 grundades på detta avtal.

5.2 Arbetsdomstolens bedömning

5.2.1 Allmänna utgångspunkter

Det är ostridigt i målet att det under den aktuella tiden saknats en överenskommelse om LFP för Örnsköldsviksområdet. För ackordsarbeten hos bolaget skulle därför, enligt § 5 mom. 4 sjätte stycket VVS- installationsavtalet, ackordstagaren och företaget komma överens om vilken förtjänstriktpunkt som skulle tillämpas för ackordet. Någon skyldighet för bolaget att vid förhandlingar inför en sådan överenskommelse lämna erbjudande om en lägsta garanterad förtjänstriktpunkt kan inte utläsas ur detta kollektivavtal och har inte heller av parterna påståtts föreligga på denna grund.

SBAF har gjort gällande att parterna genom överenskommelsen den 10 april 1992 avtalade om att lönehöjningar skulle göras inom VVS- installationsområdet med 1,7 procent eller 165 öre per timme och att höjningarna skulle vara generella, vilket enligt SBAF framgår av parternas brev den 13 april 1992 till FHG. På orter där det inte hade förhandlats fram någon överenskommelse om LFP skulle lönehöjningen enligt förbundet läggas till den förtjänstriktpunkt som enligt praxis gällt hos arbetsgivaren, och hos bolaget gällde och tillämpades enligt fast praxis en förtjänstriktpunkt på 82 kr per timme.

VVS däremot hävdar att 1992 års överenskommelse om lönehöjningar inte omfattar sådana ackord i LFP-fria områden, där arbetsgivaren och ackordstagaren ännu inte vid lönerevisionstillfället - dvs. den löneperiod som började den 1 april 1992 eller närmast därefter - hade träffat någon överenskommelse om förtjänstriktpunkten för ackordet. 1992 års avtal tar enligt VVS sikte endast på överenskommelser som redan var träffade vid lönerevisionstillfället, däri inbegripet överenskommelser om LFP. VVS har vidare förnekat att det hos bolaget funnits någon praxis av sådant innehåll som SBAF påstår.

5.2.3 Parternas kollektivavtalsrättsliga förhållanden

Vad gäller parternas kollektivavtalsförpliktelser kan konstateras att parterna är överens om dels att FHG:s förslag till stabiliseringsavtal blev gällande mellan parterna på den grunden att de antog förslaget, dels att med 1992 års överenskommelse ett stabiliseringsavtal kom att gälla mellan parterna i enlighet med FHG:s förslag till sådant avtal. Det kan här noteras att FHG i sitt förslag till stabiliseringsavtal angav bl.a. att de stabiliseringsavtal som skulle omfatta åren 1991 och 1992 - och som det alltså ankom på parterna att träffa avtal om - skulle medföra ett trendbrott genom en kraftig nedväxling av kostnadsutvecklingen och att det krävdes tillfälligt omfattande avsteg från de då gällande systemet för lönebildning. Det räckte inte med låga centrala avtalsmässiga löneökningar, sades det vidare, utan även den lokala lönebildningen måste omfattas av stabiliseringsavtalen.

Som arbetsdomstolen uttalat i domen 1992 nr 106 kan stabiliseringsavtalet enligt FHG:s förslag inte tjäna som lönekollektivavtal för avtalsperioden. Arbetsdomstolen har också uppfattat parterna så att de är överens om att avgörande för prövningen av VVS talan i målet är hur 1992 års överenskommelse skall förstås.

5.2.4 1992 års överenskommelse

Avtalets lydelse och de förhandlingar som föregick avtalet

Enligt den skrivning som inleder bilaga A till 1992 års överenskommelse avser de i bilagan upptagna övergångsbestämmelserna "Ändringar av löner" från en viss tidpunkt, något som språkligt sett rimligtvis måste hänföra sig till sådana löner vars innehåll är bestämt. Att bestämmelserna tar sikte endast på förändringar av något redan bestämt återkommer i punkten 1.1 där det talas om "utgående löner" och i punkten 4.1 där man talar om "Lokalt överenskomna förtjänstriktpunkter". Ordalydelsen i överenskommelsen talar sålunda för att denna endast avser sådana fall där lönerna inför den nya löneperiodens början var bestämda i någon form, t.ex. genom centralt eller lokalt avtal eller genom överenskommelse mellan arbetsgivaren och ackordstagaren.

I frågan vad som förekom under 1992 års förhandlingar har K-G.W. och G.H. hörts. K-G.W. tillträdde den 1 februari 1992 som vice verkställande direktör hos VVS med ansvar bl.a. för att på arbetsgivarsidan sköta dessa förhandlingar. Han har uppgett att han, tillsammans med B.R., hade i uppdrag att utifrån tillgänglig statistik finna det löneutrymme som FHG hade anvisat. Enligt honom var förhandlingen en "idealförhandling", eftersom parterna efter matematiska beräkningar kunde enas om vilka höjningar som skulle ske beträffande tidlönerna och pågående ackord. Han har vidare berättat att parterna inte diskuterade några systemförändringar eller förändringar av andra villkor. G.H., som för SBAF:s del deltog i förhandlingarna, har bekräftat att parterna inte förde några diskussioner om vilken effekt avtalet skulle få på icke avtalade ackord på orter där LFP inte fastställts. Men SBAF:s målsättning var dock enligt honom att inga grupper skulle vara undantagna från lönehöjning. C.F., som under 1992 års avtalsrörelse hade det övergripande ansvaret för arbetsgivarsidans förhandlingar, har uppgett att han inte fick någon information om att parterna vid förhandlingarna hade diskuterat frågan vilken effekt avtalets lönehöjningar skulle få på kommande ackordsuppgörelser inom ett företag i ett LFP-fritt område. Han har vidare sagt att han är övertygad om att han skulle ha fått information härom om frågan varit uppe till diskussion.

Av den sålunda förebragta utredningen drar arbetsdomstolen slutsatsen att frågan inte berördes under förhandlingarna om vad som skulle gälla i fråga om sådana ackord där någon uppgörelse om förtjänstriktpunkten ännu inte hade träffats vid lönerevisionstillfället. I detta ligger att man under förhandlingarna inte diskuterade vad som skulle gälla i fråga om lönen för sådana ackord där det vid lönerevisionstillfället inte fanns någon överenskommelse om LFP och inte heller någon sådan företagsintern överenskommelse om förtjänstriktpunkt som avses i § 5 mom. 4 sjätte stycket i VVS-installationsavtalet.

Vad som förekommit under förhandlingarna ger således inte stöd för att 1992 års överenskommelse skall uppfattas på något annat sätt än vad ordalydelsen ger uttryck för, nämligen att den omfattar löner som redan inför lönerevisionstillfället var på något sätt bestämda.

Var lönen för det aktuella ackordet bestämd?

Frågan är då mot denna bakgrund om lönen för det i målet aktuella ackordet var i någon mening bestämd vid tiden för lönerevisionen. SBAF:s inställning får förstås så att det hos bolaget fanns en företagsintern överenskommelse om att förtjänstriktpunkten skulle vara 82 kr per timme och att praxis hos bolaget också haft detta innehåll, något som VVS förnekat.

L.J. och B.P., som ingått i det lag som utförde det aktuella ackordsarbetet, har i denna fråga uppgett att förtjänstriktpunkten aldrig diskuterades med bolaget inför de enskilda ackordsarbetena. Enligt dem erhöll man alltid ackord med en förtjänstriktpunkt på 82 kr per timme och B.P. har sagt att detta gällde alltsedan år 1990. L.J. har tillagt att han uppfattade det så att det fanns en överenskommelse med bolaget om att förtjänstriktpunkten skulle vara 82 kr per timme. Att bolaget också betalat ackordslön med utgångspunkt i en förtjänstriktpunkt på 82 kr per timme framgår av tretton ackordssedlar som SBAF förebragt i målet och som avsett ackordsuppgörelser träffade under tiden januari 1991 - maj 1992. Åtta av dessa sedlar har gällt antingen L.J. eller B.P..

VVS har gentemot denna bevisning till stöd för sin uppfattning företett åtta ackordsräkningar för tiden april - december 1991, där förtjänstriktpunkten varit 78 kr i två fall och 79 kr 50 öre i sex fall. Av dessa åtta sedlar har fem gällt samma arbetstagare, H.B., som två av de ackordssedlar som SBAF åberopat.

Bolagets filialchef S.R. och J-E.W., som enligt egen uppgift sedan år 1984 tillhört SBAF:s avdelning i Örnsköldsvik och följt ackorden hos bolaget, har uppgett att det inte funnits någon överenskommelse om att en viss förtjänstriktpunkt skall gälla för ackordsarbetena hos bolaget. Enligt S.R. har förtjänstriktpunkten i enlighet med vad VVS- installationsavtalet föreskriver bestämts från fall till fall relaterat till det objekt arbetet avsett. J-E.W. däremot har beskrivit situationen så att bolaget i de allra flesta fallen tillämpat en förtjänstriktpunkt på 82 kr per timme och att det är den riktpunkt som gällt för de ackordsarbeten som L.J. och B.P. haft alltsedan år 1990 och hade ännu år 1993.

Av den sålunda förebragta utredningen kan man enligt arbetsdomstolen inte dra den slutsatsen att bolaget innan det nu aktuella ackordsarbetet aktualiserades åtagit sig att tillämpa en förtjänstriktpunkt på 82 kr per timme för alla VVS-ackordsarbeten lika lite som det är visat att ackordstagaren bundit sig för att inte använda den frihet som kollektivavtalet ger denne att inför varje ackord träffa överenskommelse med arbetsgivaren om en förtjänstriktpunkt på en annan nivå. Att det i praktiken inom ett företag tillämpats en förtjänstriktpunkt som under en viss tid är mer eller mindre konstant är visserligen en omständighet som kan ha särskild betydelse när parterna skall träffa överenskommelse om nya ackordsarbeten. Någon allmän avtalsrättslig skyldighet för arbetsgivaren eller ackordstagaren att mot denna bakgrund även fortsättningsvis tillämpa samma förtjänstriktpunktnivå föreligger dock inte. Lönen för det aktuella ackordet kan därför inte anses ha varit i förväg i någon mening bestämd.

Innebär 1992 års överenskommelse en generell rätt till lönehöjning?

SBAF har gjort gällande att 1992 års överenskommelse ger en generell rätt till lönehöjning inom VVS-installationsavtalets område och har som stöd för detta åberopat det brev som avtalsparterna skrev den 13 april 1992 till FHG och där det sägs att det utrymme som stått till förfogande, 1,7 procent, fördelats jämnt mellan ackord och tidlön.

Det kan visserligen sägas att FHG med sitt förslag till stabiliseringsavtal åsyftat en låg nominell löneökningstakt på hela avtalsområdet. Vad frågan i detta mål gäller är dock om överenskommelsen från år 1992 kan anses ha ett sådant generellt innehåll som SBAF påstår. I detta påstående ligger också att för sådana VVS-ackord hos bolaget där lönen ännu inte är bestämd vid lönerevisionstillfället skall lön utgå efter en förtjänstriktpunkt på 82 kr per timme, vilket enligt SBAF är den förtjänstriktpunkt som man varit överens om skulle gälla hos företaget och som också tillämpats i praxis där, plus ett tillägg enligt 1992 års överenskommelse på 165 öre per timme.

SBAF:s resonemang förutsätter inte bara att arbetsgivarens och ackordstagarens rätt enligt VVS-installationsavtalets § 5 mom. 4 sista stycket att fritt träffa avtal om förtjänstriktpunkt för VVS-ackord i LFP-fria områden satts åsido genom 1992 års överenskommelse utan också att man av denna överenskommelse kan utläsa att en lönehöjning skall utgå på det sätt SBAF påstår.

Arbetsdomstolen vill till en början framhålla att det inte av texten i 1992 års överenskommelse kan utläsas att arbetsgivaren och ackordstagaren fråntagits den avtalsfrihet som finns reglerad i VVS- installationsavtalet. Utredningen i målet visar inte heller, som tidigare sagts, att parterna under 1992 års avtalsförhandlingar haft det gemensamma syftet att reglera sådana situationer där arbetsgivaren och ackordstagaren i LFP-fria områden vid lönerevisionstillfället ännu inte hade träffat överenskommelse om förtjänstriktpunkten.

Vidare kan den frågan ställas, vad som trätt i stället om arbetsgivarens och ackordstagarens fria förhandlingsrätt skulle anses ha temporärt upphört genom 1992 års överenskommelse. Noteras kan här att det i 5 § mom. 5 i VVS-installationsavtalet finns en supplementär regel för det fall någon överenskommelse om normtid och förtjänstriktpunkt inte kunnat träffas; en regel som innebär att arbetet skall utföras mot en ersättning uppgående till summan av timlön och garanterat förskott. Om arbetsgivaren och ackordstagaren inte längre själva får avtala om förtjänstriktpunkten, slår då denna bestämmelse till? Och om det inte skulle vara så, från vilken bas skall lönehöjningen utgå enligt 1992 års överenskommelse? Något svar på dessa frågor och de frågor som följer på dem går inte att utläsa ur denna överenskommelse.

Sammantaget anser arbetsdomstolen att ett upphävande av arbetsgivarens och ackordstagarens rätt enligt § 5 mom. 4 i VVS-installationsavtalet att fritt bestämma förtjänstriktpunkten hade krävt bestämmelser om vad som då i stället skulle gälla. 1992 års överenskommelse innehåller inte någon reglering i något av dessa båda avseenden. I avsaknad av en sådan måste överenskommelsen enligt arbetsdomstolen förstås så att bestämmelserna i VVS-installationsavtalet om avtalsfrihet bestod. Av arbetsdomstolens nyss lämnade redovisning följer att det inte kan anses visat att bolaget före det nu aktuella ackordsarbetet åtagit sig att tillämpa en förtjänstriktpunkt på 82 kr per timme för kommande VVS- ackordsarbeten. Under sådana förhållanden saknar det betydelse vilken praxis som kan ha förelegat hos bolaget dessförinnan.

Någon generell rätt till höjning av tidigare tillämpad förtjänstriktpunkt för VVS-ackord hos bolaget ger alltså inte 1992 års överenskommelse. Vad parterna i skrivelsen den 13 april 1992 till FHG uppgett om att utrymmet om 1,7 procent fördelades jämnt mellan ackord och tidlön får förstås så att parterna med denna upplysning endast avsåg att ge uttryck för vilken fördelning som parterna ansåg att man hade avtalat om i förhållande till de ackord som avtalet omfattade.

5.2.5 Arbetsdomstolens slutsats

Utredningen i målet ger inte stöd för att bolaget på grund av 1992 års överenskommelse varit skyldigt att utbetala lön enligt VVS- installationsavtalet beräknad på en högre förtjänstriktpunkt än 82 kr per timme för det aktuella ackordsarbetet. VVS talan skall därför bifallas.

5.3 Rättegångskostnader

Vid denna utgång skall SBAF ersätta VVS dess rättegångskostnader. Yrkad ersättning har vitsordats.

6 DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen fastställer att Calor VVS AB inte är skyldigt enligt det s.k. VVS-installationsavtalet att utbetala lön beräknad på en högre förtjänstriktpunkt än 82 kr per timme för ackordsarbete avseende ett entreprenaduppdrag som bolagets filial i Örnsköldsvik erhöll i juni 1992 av Hägglunds AB i samma stad och som omfattade rörmontage samt installation, uppsättning och inkoppling av s.k. kylbafflar.

2. Svenska Byggnadsarbetarförbundet skall ersätta VVS-Entreprenörernas Arbetsgivareförbund för rättegångskostnader med fyrtiofyratusenfemhundranittionio (44 599) kr, varav 42 500 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på förstnämnda belopp från dagen för denna dom tills betalning sker. Av ersättningen utgör 8 500 kr mervärdesskatt.

Dom 1995-03-08, målnummer A-51-1994

Ledamöter: Nina Pripp, Dag Ekman, Margit Strandberg, Peter Ander, Björn Lindell, Alf Karlsson och Inge Janerus. Enhälligt.

Sekreterare: Jan Bergman