AD 1995 nr 29

Parter:

Svenska Metallindustriarbetareförbundet; Sveriges Verkstadsförening; Volvo Lastvagnar Komponenter Aktiebolag

Nr 29

Svenska Metallindustriarbetareförbundet

mot

Sveriges Verkstadsförening och Volvo Lastvagnar Komponenter Aktiebolag i Skövde.

Bakgrund

Volvo Lastvagnar Komponenter AB (Volvo) tillverkar bildelar vid ett flertal produktionsenheter inom Sverige. Svenska Metallindustriarbetareförbundets (Metalls) medlemmar R.W. och M.P. arbetar vid Volvos driftsenhet i Köping, där ca 550 av förbundets medlemmar är anställda.

Mellan Sveriges Verkstadsförening (VF) och Metall gäller ett för tid efter annan upprättat kollektivavtal, det s.k. verkstadsavtalet. Som medlem i VF är Volvo gentemot Metall och dess hos bolaget anställda medlemmar bundet av avtalet.

Tvist har uppkommit mellan parterna om R.W:s och M.P:s rätt till traktamentsersättning enligt § 10 mom. 1 i verkstadsavtalet vid arbete utom verkstaden under år 1994.

Avtalets lydelse har sin grund i det avtal som träffades vid 1991 års avtalsrörelse. Då omarbetades de då gällande bestämmelserna i verkstadsavtalet om traktamente och § 10 mom. 1 fick följande lydelse gällande för tiden den 1 april 1991 t.o.m. den 31 mars 1993.

§ 10. Arbete utom verkstaden

Mom 1

De lokala parterna kan med utgångspunkt från gällande skattelagstiftning träffa överenskommelse om ersättning för ökade levnadskostnader vid resor i tjänsten.

Träffas ej sådan överenskommelse gäller följande.

Vid arbete utom verkstaden utgår traktamente om färdvägen från arbetsplatsen till verkstaden respektive bostaden uppgår till minst 50 km och arbetaren på grund av tjänsteresan måste övernatta utanför sitt hem.

Traktamente för dag är 150 kronor. För avresedagar med avresa efter kl. 12.00 och hemresedagar med återkomst före kl. 19.00 är beloppet dock 75 kronor per dag.

Vid längre bortovaro än 3 månader på samma ort är motsvarande belopp 100 kronor respektive 50 kronor.

Om arbetsgivaren ej betalar kostnaden för logi utgår traktamente för natt med 75 kronor.

Om överenskommelse om annat ej träffas och traktamente enligt ovan utgår erhåller arbetaren ett researvode om 155 kronor per dag. På avresedagar med avresa efter kl. 12.00 och hemresedagar med återkomst före kl. 19.00 utgår dock researvode med 80 kronor.

De i fjärde stycket nämnda beloppen avseende s.k. heldags- resp. halvdagstraktamente motsvarade de då i anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen angivna s.k. skattefria beloppen. Med verkan fr.o.m. den 1 januari 1993 höjdes dessa belopp efter beslut av Riksskatteverket (RSV) till 170 resp. 85 kr.

Genom en överenskommelse daterad den 4 februari 1993 höjdes bl.a. motsvarande belopp i § 10 mom. 1 i verkstadsavtalet. Överenskommelsen har följande lydelse.

Överenskommelse om traktamente m m vid arbete utom verkstaden

Sveriges Verkstadsförening och Svenska Metallindustriarbetareförbundet träffar följande överenskommelse om ersättning vid arbete utom verkstaden, verkstadsavtalet § 10.

Verkstadsavtalet, § 10 mom 1 ändras enligt följande.

150 kr ändras till 170 kr

75 kr ändras till 85 kr

100 kr ändras till 119 kr

Ändringarna gäller fr o m 1 januari 1993.

Överenskommelsen är en övergångslösning inför nytt verkstadsavtal med anledning av att tidigare verkstadsavtal - på stabiliseringsavtalets grund - upphör att gälla den 31 mars 1993.

Parterna är därför överens om att några ytterligare förändringar av bestämmelsen inte skall ske vid förhandlingarna om nytt verkstadsavtal för tiden fr o m den 1 april 1993.

Överenskommelsen innebär inga principiella medgivanden från parterna om förutsättningarna m m för att ändra avtalets bestämmelser.

Stockholms den 4 februari 1993

SVERIGES VERKSTADSFÖRENING SVENSKA METALLINDUSTRI-

ARBETAREFÖRBUNDET

Å.T. G.L.

Någon ytterligare förändring av § 10 mom 1 gjordes inte i det verkstadsavtal som därefter träffades den 10 maj 1993 med giltighetstid t.o.m. den 31 mars 1995.

Med verkan fr.o.m. den 1 januari 1994 höjde RSV på nytt de skattefria beloppen avseende hel- och halvdagstraktamente, denna gång till 180 kr för hel dag och 90 kr för halv dag. Någon uttrycklig ändring i verkstadsavtalets § 10 mom. 1 har detta inte föranlett.

Under år 1994 arbetade R.W. och M.P. utom verkstaden och var därför enligt § 10 mom. 1 i verkstadsavtalet ostridigt berättigade till traktamente och researvode. Ostridigt i målet är vidare att R.W. arbetade utom verkstaden den 20 januari och den 14 april, varvid han vid vardera tillfället var berättigad till ett heldags- och ett halvdagstraktamente. Han arbetade på motsvarande vis den 29 mars, varvid han var berättigad till två heldagstraktamenten. M.P. arbetade utom verkstaden den 20 och 31 januari och den 3 och 24 mars, varvid han vid vart och ett av dessa tillfällen var berättigad till ett heldags- och ett halvdagstraktamente. M.P. arbetade dessutom utom verkstaden den 9 mars, varvid han var berättigad till två heldagstraktamenten. Volvo har till R.W. och M.P. betalat ut traktamente för dessa tillfällen med 170 kr för varje heldag och 85 kr för varje halvdag.

Tvisten i målet gäller om traktamentsersättningarna enligt verkstadsavtalet skall utgå med belopp motsvarande de av RSV för år 1994 medgivna skattefria beloppen.

Metall hävdar att § 10 mom. 1 i verkstadsavtalet skall tolkas på det viset och gör gällande att Volvo genom att för de nu aktuella tillfällena betala ut traktamentsersättningar endast motsvarande de av RSV medgivna skattefria beloppen för år 1993 har gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott. Genom att Volvo under år 1994 har utgett traktamenten enligt de nivåer som gällde för år 1993 har R.W. och M.P. enligt Metall uppburit traktamentsersättning med sammanlagt 50 kr resp. 80 kr för lågt belopp.

Arbetsgivarparterna har bestritt Metalls tolkning av avtalet samt att Volvo genom sitt förfarande skulle ha brutit mot kollektivavtalet.

Yrkanden

Metall har yrkat att arbetsdomstolen förpliktar Volvo att utge traktamentsersättning till R.W. med 50 kr och till M.P. med 80 kr jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från den 30 april 1994 till dess betalning sker. Metall har vidare yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta Volvo att utge allmänt skadestånd med 1 000 kr till vardera R.W. och M.P. och med 100 000 kr till förbundet jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från dag för delgivning av stämningsansökan (den 1 september 1994), till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt Metalls talan men har vitsordat beräkningen av traktamentsersättningarna samt ränteyrkandena i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Metall

Metalls uppfattning i tvisten grundas dels på hur bestämmelsen i § 10 mom. 1 i verkstadsavtalet är uppbyggd, dels på vad som utspelades mellan parterna vid 1991 års avtalsförhandling, då bestämmelsen infördes, och vad som senare inträffat.

Före 1991 års avtal utgick traktamenten med betydligt högre belopp än nu. Den 1 april 1989 var nivån för de 15 första dygnens bortovaro 338 kr per dygn. Nivåerna höjdes enligt dåvarande regler i takt med konsumentprisindexhöjningarna. Den ersättning som utbetalades kallades endast för traktamente. Vid 1991 års avtalsrörelse gjordes, till följd av den skatteomläggning som genomförts med verkan fr.o.m. den 1 januari 1991, en uppdelning av ersättningen i dels traktamenten, som var skattefria, dels researvoden, som var skattepliktiga.

Researvodena blev i denna avtalsrörelse en kontroversiell fråga. Metall å sin sida ville i avtalet införa regler som värdesäkrade researvodena genom en indexering. VF å andra sidan framställde krav på att några regler om researvoden inte skulle införas i verkstadsavtalet eller, om sådana regler ändå infördes, att de i vart fall på sikt skulle avskaffas. Under avtalsrörelsen närmade sig parterna varandra och Metall kunde då tänka sig att för stunden frånfalla sitt krav på indexering bara man införde regler om researvoden i avtalet. VF gick till slut med på att införa regler om researvode, men ville då att det sammanlagda beloppet av traktamente och researvode bestämdes till en lägre nivå än vad som tidigare hade utgetts som traktamente. Metall accepterade detta, eftersom förbundet insåg att en bibehållen nivå av ersättningarna med hänsyn till skatteomläggningen skulle innebära en kraftig kostnadsökning för företagen.

VF:s krav var vidare att bestämmelserna om researvode endast skulle gälla övergångsvis samt att detta skulle framgå av en protokollsanteckning i avtalet. Förhandlingarna ledde till slut till att man i 1991 års avtal bestämde heldagstraktamentet till 150 kr, halvdagstraktamentet till 75 kr och heldagstraktamentet vid längre bortovaro än tre månader på samma ort till 100 kr. Dessa belopp motsvarade de belopp som vid denna tidpunkt utgjorde skattefri ersättning. Vidare fastslogs nivåer för researvoden utan några bestämmelser om indexering eller att arvodena skulle vara av övergångskaraktär. Traktamentena utgjorde således den skattefria ersättningen medan researvodena var skattepliktiga.

1991 års förhandlingar sköttes från Metalls sida av G.L. och från VF:s sida av H.H.. De har var för sig fört minnesanteckningar från de överläggningar som ägde rum under några dagar i april 1991. Av minnesanteckningarna framgår att tvistefrågorna främst rörde sig om researvodena, nämligen om sådana skulle utgå, storleken av dem och hur frågan skulle behandlas i framtiden. G.L. har emellertid också antecknat att H.H. på hans fråga bekräftade att traktamentsbeloppen självfallet skulle justeras enligt vad som skedde i övrigt på arbetsmarknaden och efter de anvisningar som myndigheterna skulle lämna. H.H. har i sina anteckningar i anslutning till Metalls krav på indexering av researvodena skrivit att "Jag förklarade dock att skulle de avdragsgilla beloppen i kommunalskattelagen ändras, så var vi beredda att ta konsekvensen av det, såvitt avsåg traktamentena. Detta accepterade G.L.".

I anslutning till 1991 års verkstadsavtal träffades även några tilläggsöverenskommelser. I bilaga 3 till protokollet den 19 april 1991 från avtalsförhandlingarna redogörs för en av dessa. Den tar främst sikte på lokala överenskommelser som avviker från verkstadsavtalets regler om traktamenten och researvoden. Det sägs där att bakgrunden till de ändrade traktamentsbestämmelserna är 1990/91 års skatteomläggning och att grundläggande för verkstadsavtalets regler både tidigare och i fortsättningen är att traktamente är ersättning för kostnader. Det anges vidare att de nya skattereglerna innebär att arbetsgivaren i större utsträckning än tidigare är skyldig att betala sociala avgifter, att ändringar i villkoren också kan medföra höjda semersterlönekostnader m.m. och att de lokala parterna vid sin analys skall beakta detta så att företagens totala kostnader inte ökar. Överenskommelsen styrker enligt Metalls uppfattning att traktamenten är ersättning för kostnader och att parterna har utgått från skattelagstiftningens regler vid de överenskommelser som träffades under 1991 års avtalsrörelse.

Fr.o.m. den 1 januari 1993 höjdes i kommunalskattelagen de skattefria traktamentsbeloppen från 150 kr till 170 kr för heldag och från 75 kr till 85 kr för halvdag. Med anledning härav förekom en kontakt mellan parterna i januari 1993, varvid Metall framhöll att traktamentena enligt verkstadsavtalet skulle anpassas till de skattefria beloppen. VF:s inställning var inledningsvis att ett nytt avtal skulle löpa från den 1 april 1993 och att VF i samband därmed kunde tänka sig en förändring av beloppen. Vid en kontakt mellan G.L. och VF:s dåvarande förhandlare, Å.T., hänvisade G.L. till den överenskommelse som fanns och vad som sagts mellan honom och H.H. under förhandlingarna år 1991. Detta resulterade i att parterna den 4 februari 1993 träffade en skriftlig överenskommelse, där det avtalades att traktamentsersättningarna enligt § 10 mom. 1 i verkstadsavtalet skulle höjas fr.om. den 1 januari 1993 till de nya skattefria nivåerna. Bakgrunden till överenskommelsen var, i vart fall för VF:s vidkommande, förutom vad som sagts om de kontakter som hade förekommit, att föreningen önskade få frågan om researvodena "ur stridslinjen" inför 1993 års avtalsrörelse eftersom VF kunde förutse en mängd andra stridsfrågor inför dessa förhandlingar. Någon avsikt från parternas sida att ändra vad man kommit överens om vid 1991 års förhandlingar förelåg inte, nämligen att traktamente skulle utgå med de vid var tid gällande skattefria beloppen. Det förhållandet att parterna enades om att traktamentsbeloppen skulle höjas fr.o.m. den 1 januari 1993, och inte fr.o.m. den 1 april 1993 då giltighetstiden för det nya avtalet skulle börja löpa, bekräftar också vad som står i G.L:s minnesanteckningar från 1991 års överläggningar, nämligen att traktamentsbeloppen skulle höjas enligt skattebestämmelserna.

Den 1 januari 1994 höjdes de skattefria traktamentsbeloppen till 180 kr för heldag och 90 kr för halvdag. Volvo har dock för år 1994 inte utgett traktamentsersättningar i enlighet med dessa nivåer, vilket bolaget enligt Metalls tolkning av verkstadsavtalet är skyldigt att göra. Noteras bör härvid att bolaget, trots sin inställning vad gäller traktamentena, vid utbetalning av traktamentena har gjort kostavdrag i enlighet med de nivåer som genom den statlig regleringen har bestämts för år 1994.

Eftersom verkstadsavtalet enligt Metall har den innebörden att traktamente skall utgå med vid var tid gällande avdragsgillt belopp enligt gällande skattelag, skall Volvo förpliktas att utge 50 kr till R.W. och 80 kr till M.P. jämte ett allmänt skadestånd till var och en av dem. Volvo, som har många anställda, gör genom sitt avtalsbrott sammantaget stora besparingar, varför det är motiverat att bolaget förpliktas att utge ett högt allmänt skadestånd till förbundet.

Arbetsgivarparterna

Bestämmelser i kollektivavtal brukar delas in i två typer. Den ena är den som gäller mellan de avtalsslutande organisationerna och som inte på annat sätt än möjligen indirekt får rättsverkningar för det enskilda anställningsavtalet. Den andra typen är den som direkt riktar sig mot det enskilda anställningsavtalet. Den förevarande tvisten avser inte några förpliktelser mellan organisationerna. Det påstås således inte att VF har brustit i sin förhandlingsskyldighet eller i något åtagande mot Metall. Metalls talan, så som den är upplagd, innebär att det påstås att det finns andra bestämmelser i avtalet än de som framgår av det enskilda anställningsavtalet; tvisten är således av den andra typen enligt den nyss angivna definitionen. Detta innebär att även för det fall domstolen skulle finna att VF bort träffa en överenskommelse om exempelvis en höjning av traktamentena, så har det ingen rättslig relevans i den förevarande tvisten.

VF hade under många år före 1991 års avtal eftersträvat en förändring av traktamentsreglerna. VF ville ersätta de enligt föreningens uppfattning ålderdomliga reglerna med nya och modernare regler som var anpassade till skattelagstiftningen och minska företagens administrationskostnader. När 1990 års skattereform beslutades insåg även Metall att reglerna behövde ändras. Problemet var dock att ett flertal personer med de gamla reglerna erhållit stora fördelar och att man ville kompensera dem i någon mån.

VF:s inställning var inledningsvis att det räckte med att traktamentsersättningarna skulle fastställas lokalt utan central reglering i verkstadsavtalet. Metall gick dock ej med på förslaget utan menade att det i vart fall måste införas en "stupstock" i avtalet som reglerade förhållandet för det fall lokal överenskommelse ej träffades. VF övervägde då om föreningen skulle föreslå att "stupstocken" skulle formuleras så att det i verkstadsavtalet endast angavs att traktamente skulle utgå i enlighet med de nivåer som fastställdes i skattelagstiftningen. Övervägandet förkastades dock inom VF, eftersom detta skulle innebära att parterna överlämnade till statsmakterna att bestämma vilka nivåer som skulle gälla utan att parterna själva kunde förhandla om nivån. Genom att formulera "stupstocken" så som den sedermera kom till utryck i § 10 mom. 1 tredje - femte styckena i verkstadsavtalet förbehölls parterna rätten att göra en egen prövning samt att då själva göra den anpassning till skattelagstiftningen som man önskade.

Metall nöjde sig dock inte med detta utan krävde dessutom att en motsvarande "stupstock" skulle införas i avtalet beträffande den ersättning som kom att kallas researvode. Metalls argument för att en sådan ersättning skulle utges var att de föreslagna traktamentsersättningarna var betydligt lägre än vad som tidigare hade utgetts. VF:s inställning var dock att detta förhållande kunde kompenseras vid lokala förhandlingar enligt de riktlinjer som samtidigt drogs upp. Liknande motsättningar fanns vid denna tidpunkt inom de flesta avtalsområden.

VF gav sedermera efter för Metalls krav, varvid bestämmelsens sjunde stycke angående researvoden tillfördes avtalet. Det var därvid viktigt för VF att markera att bestämmelsen om researvoden, vilken närmast var en kompensation för att arbetstagarna tidigare hade haft bättre traktamentsförmåner, var en övergående "stupstock". VF önskade nämligen att det i takt med att traktamentena höjdes gjordes en motsvarande avräkning mot researvodena. Detta innebar enligt VF:s synsätt att när de "nya" traktamentena hade stigit till de "gamlas" nivåer, så skulle researvodena avvecklas. Förhållandet mellan traktamentena och researvodena var därför vad som vanligen brukar benämnas "kommunicerande kärl".

Metall accepterade dock inte detta utan framställde i stället krav på att researvodena skulle indexuppräknas. Förhandlingarna var vid denna tidpunkt låsta och H.H. för VF och G.L. för Metall fick därför i uppdrag att försöka lösa problemet. Resultatet av deras överläggningar blev att parterna kunde komma överens. Såvitt avser researvodena frånföll Metall sin begäran om att dessa skulle indexuppräknas och VF frånföll sitt krav på att det i en protokollsanteckning skulle anges att bestämmelsen var av övergångskaraktär. Parterna var vidare överens om att dessa ställningstaganden endast avsåg det kommande avtalet och således inte var principiella. Vad som närmare diskuterades i överläggningarna framgår av de minnesanteckningar som H.H. upprättade och sände över till G.L. som fick tillfälle att yttra sig över dem. Skälet till att minnesanteckningarna sändes över var att VF befarade att karaktären av övergångsbestämmelse beträffande researvoden annars skulle ha försvunnit, eftersom detta inte framgick av verkstadsavtalet. VF ville vara bevarad vid möjligheten att i fortsatta förhandlingar framställa krav på nedräkning av dem.

Problemet med researvoden uppkom ånyo under år 1992, dvs. under stabiliseringsavtalets andra år, då Metall framställde krav på att arvodena skulle räknas upp. I ett yttrande från Förhandlingsgruppen1 framgår att denna, i belysning av vad som förekommit mellan parterna vid 1991 års förhandlingar, fann att researvodena skulle vara oförändrade för år 1992.

Det är korrekt att VF önskade få frågan om traktamenten och researvode ur "stridslinjen" inför 1993 års avtalsrörelse. VF:s önskan inför de kommande förhandlingarna var att få till stånd en omkonstruktion av lönebestämmelserna. Därför var VF beredd att träffa en uppgörelse om traktamentena innan avtalsrörelsen för år 1993 påbörjades. För VF var emellertid frågan hur avräkningen av researvodena på sikt skulle ske en kärnfråga. Reservationen i sista stycket i överenskommelsen den 4 februari 1993 infördes just i syfte att markera att avräkningen av researvodena var central för VF och att föreningen vid senare förhandlingstillfälle avsåg att återkomma i frågan.

Sammanfattningsvis bestrider VF att de i § 10 mom. 1 i verkstadsavtalet angivna traktamentsbeloppen kan ändras på annat sätt än genom en uttrycklig, skriftlig överenskommelse mellan VF och Metall. Från VF:s sida är man beredd att höja traktamentsbeloppen i förhandlingar, men då endast med avräkning mot researvodena. Någon överkompensation vill VF inte ha kvar. Någon överenskommelse i kollektivavtalsrättslig ordning finns inte utöver 1991 och 1993 års avtalstext. Även om det skulle föreligga ett ömsesidigt missförstånd på så sätt att Metall uppfattat VF fel, går detta missförstånd inte ner i de enskilda anställningsavtalen. Om arbetsdomstolen mot förmodan skulle finna att det finns en kollektivavtalsrättslig förpliktelse enligt 1991 års avtal att följa skattelagstiftningens bestämmelser om skattefria belopp, är den förpliktelsen i vart fall utsläckt genom 1993 års överenskommelse.

Domskäl

Tvistefrågan

Tvisten i målet rör huruvida Volvo vid utbetalning av traktamenten enligt § 10 mom. 1 i verkstadsavtalet under år 1994 till två av bolagets anställda, R.W. och M.P., varit skyldigt att utge traktamente i nivå med de enligt kommunalskattelagen och Riksskatteverkets (RSV:s) beslut högsta avdragsgilla beloppen för sådan ersättning, de s.k. skattefria beloppen. Metall hävdar att så är fallet, medan detta bestrids av arbetsgivarparterna.

Utredningen i målet

Arbetsdomstolen har vid huvudförhandlingen hållit förhör upplysningsvis med på förbundets begäran avtalssekreteraren G.L. och på arbetsgivarparternas begäran H.H., som var förhandlingsansvarig hos VF vid 1991 års avtalsrörelse, och Å.T., förhandlingschef sedan år 1988 hos VF. Vidare har förebragts en del skriftlig bevisning.

Av utredningen i målet framgår följande.

1991 års avtalsrörelse

Parterna hade sedan flera tiotal år före 1991 års avtal haft ett regelsystem gällande traktamentsersättningar, som i vart fall VF uppfattade som föråldrat och som VF under lång tid önskat få ersatt med ett system mer anpassat till skattelagstiftningens. Det torde vara ostridigt att en avgörande omständighet för ändringen av avtalets traktamentsbestämmelser var den skatteomläggning som genomfördes med verkan fr.o.m. den 1 januari 1991. Med denna förändrades arbetstagarnas och arbetsgivarnas möjligheter att i beskattningshänseende göra avdrag för denna typ av ersättningar. Dessutom tillkom för arbetsgivarnas del en ökning av kostnaderna för sociala avgifter.

Under överläggningarna kom avtalsparterna fram till att man skulle bestämma ersättningen vid arbete utom verkstaden i en del som skulle vara skattefri, traktamente, och en del som var beskattningsbar, researvode. VF önskade införa regler i avtalet som innebar att det var de lokala parterna som skulle träffa uppgörelser i fråga om ersättningsnivåerna för ökade levnadsomkostnader vid resor i tjänsten, i vart fall i fråga om ersättningar utöver dem som var skattefria. Metall motsatte sig dock detta. Förbundet ville i stället att det i verkstadsavtalet uttryckligen angavs vilka ersättningsnivåer som skulle gälla för det fall lokala överenskommelser inte träffades. I denna fråga hade parterna emellertid svårt att enas.

Den 4 april 1991 sammanträffade G.L. för Metall och H.H. för VF i syfte att försöka få till stånd en uppgörelse främst i fråga om researvodena. De båda synes då ha ansett att traktamentsfrågan var avklarad. Nivåerna på traktamentsbeloppen knöts till de vid denna tidpunkt gällande skattefria beloppen för traktamente. Enligt vad G.L. uppgett var tvistefrågorna vid dessa överläggningar om researvodena skulle vara permanenta eller tillfälliga, om de skulle indexuppräknas, hur stora arvodena skulle vara och om de skulle vara semesterlönegrundande. VF accepterade under överläggningarna att det i verkstadsavtalet infördes "stupstocksregler" om researvodena. Eftersom VF på sikt ville avskaffa den formen av ersättning ville föreningen dock enligt H.H. att det gjordes en protokollsanteckning i vilken det skulle anges att ersättningen var av övergångskaraktär. Mot detta invände Metall som i stället ville att researvodena skulle värdesäkras genom en indexering.

G.L. har vidare berättat att parterna under de fortsatta överläggningarna angående researvodenas storlek och eventuellt semesterlönegrundande verkan rent hypotetiskt utgick från att researvodena enligt verkstadsavtalet skulle framstå som permanenta och att de inte skulle värdesäkras. Enligt G.L. kom parterna överens i dessa frågor, varefter vissa detaljdiskussioner om traktamentena uppstod.

Av avtalsutkastet framgick inte om eller på vilket sätt arbetsgivaren skulle ha rätt att göra avdrag från traktamentsersättningarna för utlägg som denne i förekommande fall hade haft för frukost, lunch och middag. Enligt G.L. var parterna emellertid helt överens om att man skulle följa de statliga reglerna för sådana avdrag. Någon bestämmelse härom infördes dock inte i avtalet. Enligt G.L. sade H.H. att traktamentena självklart skulle räknas upp efter de motsvarande skattefria belopp som skattemyndigheterna angav. I och med detta klarläggande ansåg G.L. att den frågan inte behövde diskuteras ytterligare. Från Metalls sida hade man enligt G.L. i slutet av 1970-talet träffat avtal på andra avtalsområden, där det bestämts att traktamentena skulle följa motsvarande bestämmelser på det statliga området. Att denna ordning skulle gälla skrevs aldrig uttryckligen in i dessa avtal, utan nya belopp skrevs automatiskt in allteftersom de statliga traktamentena höjdes. G.L. har vidare uppgett att oavsett hur H.H. exakt uttryckte sig så var det tveklöst så, att storleken av traktamentena skulle följa de vid var tid gällande skattefria beloppen. Hur denna anpassning skulle fungera praktiskt talade de inte om, enligt honom, men hans uppfattning var att det var en ren informationsfråga. G.L. har tillagt att om man inte hade fått en renodlad uppdelning i avtalet mellan skattefria och beskattade belopp, så hade de två typerna av ersättningar likaväl kunnat sammanläggas.

H.H. har närmare berättat följande om dessa överläggningar. Avtalet bygger i nu aktuella delar på att parterna tog in bestämmelser från andra avtalsområden. För VF var det dock angeläget att inte låsa fast sig vid bestämmelser som andra parter hade kommit överens om och därmed med automatik följa de förändringar som skedde inom dessa områden. H.H. framhöll även för G.L. att VF inte var intresserad av någon sådan automatik. G.L. menade att Metall då inte hade någon garanti för att beloppen skulle räknas upp, vilket H.H. samtidigt medgav. Denne framhöll dock att om ändringar inträffade i fråga om de statliga traktamentena och inom andra avtalsområden, så hade Metall ett starkt argument för att en höjning skulle ske, vilket VF var tvungen att beakta och inte kunde undgå att ta konsekvenserna av. Han framhöll dock samtidigt att det inte var fråga om någon garanti utan att parterna skulle ges möjlighet att göra en självständig prövning varje gång frågan aktualiserades. Enligt H.H. var det självklart att frågan skulle diskuteras när den blev aktuell och att det var rimligt att en höjning gjordes.

Efter det att H.H:s och G.L:s överläggningar hade avslutats fick G.L. ostridigt del av H.H:s minnesanteckningar från dessa. Anteckningarna hade upprättats samma dag som överläggningarna avslutades. Anledningen till att anteckningarna översändes, vilket ostridigt är mycket ovanligt, var enligt VF att man ville markera sin ståndpunkt beträffande researvodena och särskilt att VF förbehöll sig rätten att vid nästa förhandlingstillfälle driva frågan om att minska dessa eller avskaffa dem ur verkstadsavtalet. G.L. framförde två synpunkter på innehållet i H.H:s anteckningar, men inte någon av dem gällde den nu aktuella traktamentsfrågan.

H.H. har i sina minnesanteckningar skrivit bl.a. att om de avdragsgilla beloppen i kommunalskattelagen ändrades, "så var vi beredda att ta konsekvenserna av det, såvitt avsåg traktamentena". G.L. har under förhöret uppgett att han uppfattade detta på samma sätt som han hade uppfattat vad H.H. sagt under överläggningarna. G.L. har vidare uppgett att H.H. redan under överläggningarna sade att VF förbehöll sig rätten att vid nästa förhandlingstillfälle driva frågan om avskaffandet av researvodena i verkstadsavtalet. Enligt G.L. hade han inte någon erinran häremot vid detta tillfälle och inte heller hade han någon erinran när han fick del av minnesanteckningarna, eftersom han redan vid överläggningarna hade uppgett att VF lika lite kunde förvänta sig att Metall inte skulle driva frågan om indexering av researvoden vid nästa förhandlingstillfälle.

G.L. har vidare uppgett att man aldrig under denna avtalsrörelse diskuterade att traktamenten och researvoden skulle behandlas som s.k. kommunicerande kärl. Första gången han hörde att VF diskuterade i dessa termer var enligt honom någon gång i februari 1994.

1991 års förhandlingar resulterade i den lydelse av § 10 mom. 1 i verkstadsavtalet som är redovisad i inledningen till denna dom.

Överenskommelsen den 4 februari 1993

1991 års avtal skulle löpa ut den 31 mars 1993. I början av januari 1993 fick Metall besked om att de enligt kommunalskattelagen avdragsgilla traktamentsersättningarna hade höjts fr.o.m. årsskiftet från 150 kr till 170 kr för heldag och från 75 kr till 85 kr för halv dag. Med anledning av höjningen ringde G.L. upp Å.T., som sedan år 1988 var förhandlingsansvarig inom VF närmast under verkställande direktören. H.H. hade endast tillfälligt haft ansvaret för 1991 års förhandlingar.

Enligt vad G.L. har uppgett föreslog han Å.T. att parterna gemensamt skulle gå ut med information till medlemmar om att traktamentena skulle höjas till de nyssnämnda beloppen. Det är ostridigt att Å.T. inledningsvis sade att detta inte gick, eftersom avtalet löpte till den 31 mars 1993 och att en eventuell höjning fick tas upp vid kommande förhandling. När G.L., med hänvisning till överenskommelsen år 1991 och de diskussioner som förts mellan honom och H.H., sade att detta inte stämde bad Å.T. att få återkomma.

Å.T. har uppgett att när G.L. ringde upp honom, vilket skedde den 12 januari 1993, var P.T. hos honom. Denne hade i arbetsgruppen hand om de omdiskuterade frågorna på föreningens område. Enligt Å.T. fördes ingående samtal om bestämmelserna, varefter överläggningar ägde rum den 26 januari mellan honom och P.T., å ena sidan, och G.L. och B.E., å andra sidan, och därpå följde ytterligare överläggningar en vecka senare.

H.H., som vid denna tidpunkt hade slutat sin anställning vid VF, har uppgett att han med anledning av G.L:s och Å.T:s samtal blev uppringd av P.T.. H.H. framhöll för denne, som han minns det, att han hade sagt till G.L. att denne hade ett mycket starkt argument när det gällde höjning av traktamentena, eftersom det hade gjorts ändringar i kommunalskattelagen.

Enligt Å.T. var huvudregeln i 1991 års avtal att lokal överenskommelse skulle träffas i fråga om ersättning för ökade levnadsomkostnader vid resor i tjänsten. På grund härav, har han fortsatt, är de sammanlagda beloppen av de "stupstocksbelopp" som införts i verkstadsavtalet, varav det för researvoden är en ren kompromiss, engångslösningar. Å.T. har uppgett att han också vid telefonsamtalet med G.L. framförde denna ståndpunkt. Enligt honom påtalade han samtidigt att någon automatisk uppräkning av traktamentena inte kunde komma i fråga, utan detta fick lösas genom förhandlingar. Å.T. har vidare uppgett att han framförde att VF kunde tänka sig att gå med på en höjning av traktamentena, om motsvarande sänkning gjordes av researvodena, något som G.L. enligt honom inte ens ville diskutera. Benämningen kommunicerande kärl nämndes sannolikt inte vid detta tillfälle enligt Å.T..

Å.T. har vidare uppgett följande. I juni 1992 hade VF fattat en rad beslut för den kommande avtalsrörelsen som skulle komma att bli mycket kontroversiella. För att få frihet i förhandlingarna hade därför det då gällande verkstadsavtalet sagts upp redan i december 1992. Reaktionerna härpå blev hätska och de var mycket intensiva i slutet på januari 1993. VF, som inte ville få upp annat än löne- och semesterfrågor samt frågan om införande av karensdag vid sjukdom vid den kommande avtalsrörelsen, ville därför finna en samförståndslösning på det krav som G.L. framställt. Å.T. framhöll detta för G.L., varefter överenskommelsen den 4 februari 1993 träffades. Eftersom överenskommelsen inte i något avseende innebar att VF medgav att Metall hade rätt i sin uppfattning att traktamentena automatiskt skulle räknas upp till följd av skatteförändringarna, antecknades det i denna att den inte innebar några principiella ställningstaganden.

G.L. har i huvudsak berättat i överenstämmelse med vad Å.T. har uppgett om VF:s bevekelsegrunder för att medge Metalls krav men att VF därutöver angett att föreningen fick ta konsekvenserna av skatteändringarna. Han har vidare berättat att han inför 1993 års avtalsrörelse hade tryck på sig att researvodet skulle räknas upp i storleksordningen 10 procent samtidigt som han visste att VF ville sänka denna ersättning. G.L. förutsåg även för Metalls vidkommande en besvärlig avtalsrörelse för år 1993 och såg därför fördelar med Å.T:s förslag om att i februari 1993 träffa uppgörelse om en höjning av traktamentena och samtidigt avtala att ytterligare förändringar av § 10 i verkstadsavtalet inte skulle göras vid 1993 års ordinarie avtalsrörelse. G.L. har vidare uppgett att han var av den uppfattningen att Å.T. därvid insett att Metalls begäran om en höjning av traktamentsersättningarna var i enlighet med 1991 års avtal. G.L. trodde att Å.T. kommit till denna insikt sedan denne hade samtalat med H.H. och fått reda på vad parterna då kommit överens om och eventuellt också fått del av H.H:s minnesanteckningar. Överenskommelsen var dock enligt G.L. en kompromiss vad gäller researvodena.

Överenskommelsen den 4 februari 1993 fick det innehåll som framgår av inledningen till denna dom.

Metalls framställning om höjning av traktamentena med anledning av förändringar i kommunalskattelagen fr.o.m. den 1 januari 1994.

G.L. har berättat att han omkring den 10 januari 1994 fick kännedom om att de i skattelagstiftningen avdragsgilla traktamentsersättningarna hade höjts fr.o.m. årsskiftet från 170 kr till 180 kr för heldag och från 85 kr till 90 kr för halvdag och vidare uppgett följande. Han ringde därför på nytt upp Å.T. och påtalade att det var dags för parterna att gemensamt gå ut med information till medlemmarna om att traktamentena skulle höjas. Å.T. sade nej, men med vilken motivering har G.L. inte kunnat erinra sig.

Å.T. har för sin del uppgett att han motiverade VF:s ställningstagande med samma argument som han inledningsvis hade angett år 1993. Enligt honom gjorde G.L. samma hänvisningar om varför en höjning skulle göras som denne gjort året dessförinnan.

Enligt vad G.L. uppgett återkom Å.T. några gånger med olika förslag till uppgörelse, varav ett var att om en höjning av traktamentena skedde så skulle motsvarande minskning göras av researvodena. Detta var första gången G.L. hade hört ett sådant förslag, vilket enligt hans uppfattning föll på sin egen orimlighet. G.L. har dessutom uppgett att han blev förvånad över Å.T:s svar, eftersom han ansåg att parterna hade klarat av denna fråga året innan.

Arbetsdomstolens överväganden

Det är ostridigt att R.W:s och M.P:s rätt till ersättning för arbete utom verkstaden inte regleras av någon sådan lokal överenskommelse som avses i § 10 mom. 1 första stycket i verkstadsavtalet 1993/94. För R.W:s och M.P:s rätt till yrkat traktamente gäller därför bestämmelserna i § 10 mom. 1 fjärde stycket.

Det är ostridigt att kollektivavtalsparterna år 1991 valde att bestämma traktamentsbeloppen till belopp motsvarande dem som enligt kommunalskattelagen då var avdragsgilla, dvs. skattefria. Av avtalstexten kan emellertid inte utläsas att parterna då skulle ha förbundit sig att höja dessa belopp i takt med förändringar i skattelagstiftningens avdragsregler. Arbetsdomstolen konstaterar därför att det inte av ordalydelsen i § 10 mom. 1 i verkstadsavtalet framgår att parterna avtalat om några sådana automatiska höjningar av traktamentsbeloppen som Metall gör gällande i målet.

1991 års avtal föregicks av kollektivavtal, där traktamentsbeloppen låg på en betydligt högre nivå än vad parterna kom överens om vid 1991 års förhandlingar. Enligt utdrag som Metall förebragt från 1989/90 års avtal uppgick traktamentena för helt dygn fr.o.m. den 1 april 1989 till 338 kr vid bortovaro mellan 1 - 15 dygn och till 354 kr vid längre bortovaro. Med 1990/91 års skatteomläggning begränsades skattefriheten för traktamenten; till den del ersättningen översteg avdragsgill kostnad kom den inte bara att bli skattepliktig för arbetstagaren utan arbetsgivaren blev också skyldig att betala sociala avgifter för den. 1991 års avtal träffades mot denna bakgrund. Enligt avtalet kom traktamentet för helt dygn att bli 150 kr, vilket alltså var skattefritt, och det skattepliktiga researvodet 155 kr per hel dag, om inte överenskommelse om något annat träffades.

H.H. och G.L. har i fråga om vad som förevar under överläggningarna lämnat i stora delar samstämmiga uppgifter. Den utredning som förebragts visar att det främst var researvodena som diskuterades. Anledningen var uppenbarligen att parterna på ett tidigt stadium utgick ifrån att traktamentena skulle motsvara de i vart fall då i kommunalskattelagen avdragsgilla beloppen.

I frågan hur traktamentsbeloppen för framtiden skulle komma att se ut går deras uppgifter emellertid isär. Mot G.L:s uppgifter att parterna tveklöst var överens om att traktamentsbeloppen automatiskt skulle följa de vid var tid skattefria beloppen enligt skattelagstiftningen står H.H:s uppgifter att han framhöll att det inte fanns någon garanti för en sådan höjning, eftersom höjningar endast kunde komma till stånd efter förhandlingar mellan parterna.

Situationen kan enligt arbetsdomstolen uppfattas så att H.H. och G.L. inte varit helt medvetna om att de hade skilda uppfattningar om avtalets exakta innebörd vad gäller traktamentsbeloppen. Någon diskussion om att traktamentsbeloppen automatiskt, dvs. utan ändring av avtalet, skulle följa skattelagstiftningens motsvarande avdragsgilla belopp har uppenbarligen inte förekommit. De minnesanteckningar från överläggningarna som åberopats talar inte heller entydigt för att parterna varit överens om att traktamentsbeloppen på detta sätt helt skulle följa de skattefria nivåerna. Utredningen ger inte heller stöd för att H.H. av G.L:s agerande förstått eller bort förstå att denne uppfattade situationen så att man på denna punkt var överens om den tolkning som Metall nu gör gällande i målet.

Med 1991 års avtal lämnade parterna en gammal typ av traktamentsreglering och ersatte den med bestämmelser om dels en skattefri ersättning (traktamente), dels en skattepliktig ersättning (researvode). Utredningen visar att Metall var medvetet om att arbetsgivarsidan förbehöll sig rätten att vid nästkommande avtalsrörelse driva frågan om huruvida den särskilda ersättning som researvode utgjorde skulle finnas kvar. Med beaktande inte bara av att frågan om researvode - vilken utgjorde en del av den ersättning som avlöste de äldre traktamentena - således hade en osäker framtid, utan också med hänsyn till den ordalydelse det nya avtalet fick, hade det ankommit på Metall att, om förbundets uppfattning om vad som avtalats vore riktig, se till att avtalstexten förtydligades. Så skedde emellertid inte. 1991 års avtal kan därför inte tolkas på annat sätt än att de i § 10 mom. 1 fjärde stycket angivna traktamentsbeloppen utgjorde de belopp som parterna avtalat om. Någon automatisk uppräkning av beloppen kan därför inte göras gällande med stöd av avtalet.

Frågan är då om parternas överenskommelse den 4 februari 1993 leder till någon annan slutsats. Förspelet till denna överenskommelse var de ändringar i skattelagstiftningen som hade börjat gälla den 1 januari samma år. Med dessa ändringar höjdes de skattefria traktamentsbeloppen från 150 kr till 170 kr för heldag och från 75 kr till 85 kr för halvdag.

Den utredning som i denna del förebragts ger inte stöd för att parterna heller denna gång var överens om hur och när traktamentena i framtiden skulle höjas. Det är inte visat att VF med denna överenskommelse eftergav sin uppfattning att traktamentena skulle justeras efter förhandlingar mellan parterna. Arbetsdomstolen finner således inte heller att denna överenskommelse visar att det funnits en gemensam partsavsikt att de avtalsreglerade traktamentena med automatik skulle följa de förändringar som gjordes i skattelagstiftningen.

Inte heller ordalydelsen av denna överenskommelse ger stöd för en sådan uppfattning.

Arbetsdomstolens slutsats

Av vad som nu sagts följer att Metall inte styrkt sin talan i målet. Denna skall därför avslås.

Rättegångskostnader

Med den nu angivna utgången är Metall tappande part och skall förpliktas ersätta arbetsgivarparterna deras rättegångskostnader i arbetsdomstolen. Arbetsgivarparterna har yrkat ersättning för ombudsarvode med 20 000 kr jämte mervärdesskatt.

Metall har bestritt arbetsgivarparternas krav på ersättning för mervärdesskatt, men i övrigt vitsordat yrkat belopp. Förbundet har vidare anfört följande. Enligt 4 kap. 5 § arbetstvistlagen skall arbetsgivarorganisationen stämmas in jämte bolaget varför bolaget, mot vilket även yrkandena i denna rättegång riktas, får anses vara den främste bäraren av rättegångskostnaderna. I vart fall måste hälften av arbetsgivarparternas rättegångskostnader anses hänförliga till Volvo, som är mervärdesskattepliktigt, varför arbetsgivarparterna avseende rättegångskostnaderna i den delen inte äger rätt till ersättning för mervärdesskatt då detta inte utgör en kostnad för bolaget. Förbundet överlämnar till arbetsdomstolen att pröva kravet på ersättning för mervärdesskatt.

A.S. har i denna fråga uppgett följande. Han företräder de båda arbetsgivarparterna i egenskap av ombud för dem och är anställd hos Verkstadsindustriernas Service AB (VISAB), som ägs av Sveriges Verkstadsindustrier (VI). VISAB är registrerat som skattskyldigt enligt lagen om mervärdesskatt, men inte VF eller VI. Medlemsföretagen i VF betalar årligen en medlemsavgift till VF. Medlemmarna i VF måste också vara medlemmar i VI, som är en intresseförening och som genom VISAB tillhandahåller medlemsföretagen service av olika slag. För service avseende den allmänna verksamheten betalar medlemsföretagen årligen en obligatorisk serviceavgift till VISAB. Medlemsföretagen kan även frivilligt betala en serviceavgift för att erhålla bl.a. gratis rättshjälp vid förhandlingar och rättsliga tvister. Volvo betalar årligen även den frivilliga serviceavgiften. VISAB:s debitering för tjänsterna i detta mål, vilken inkluderar mervärdesskatt, utgör därför i sin helhet en rättegångskostnad för VF, för vilken Metall bör åläggas betalningsskyldighet.

Av de uppgifter som A.S. lämnat får kostnadsfri juridisk hjälp för den som betalar den frivilliga serviceavgiften anses ingå som en förmån som ytterst grundar sig på medlemskapet i VF. Arbetsgivarparternas kostnader för rättegången i målet måste därför i sin helhet anses falla på VF. Eftersom VF inte är mervärdesskattepliktig utgör VISAB:s debitering av mervärdesskatt en slutlig kostnad för föreningen. Metall skall därför ersätta VF för arbetsgivarparternas rättegångskostnader med 20 000 kr jämte kostnaden för mervärdesskatt, eller totalt 25 000 kr.