AD 1995 nr 3

Parter:

Svenska Metallindustriarbetareförbundet; Sveriges Verkstadsförening; Volvo Personvagnar Aktiebolag

Nr 3

Svenska Metallindustriarbetareförbundet

mot

Sveriges Verkstadsförening och Volvo Personvagnar Aktiebolag i Göteborg.

Mellan Sveriges Verkstadsförening (VF) och Svenska Metallindustriarbetareförbundet (Metall) gäller kollektivavtalet Verkstadsavtalet. Genom medlemskap i VF är Volvo Personvagnar Aktiebolag (Volvo) bundet av Verkstadsavtalet.

Medlemmen i Metall E.G. har varit anställd som montör hos Volvo sedan år 1981. Han avskedades den 28 april 1992 från sin anställning.

Tvisten mellan parterna gäller huruvida E.G. dels genom den befattning han har tagit med ett antal föremål som finns förtecknade i ett beslagsprotokoll (1467-92) som är upprättat den 6 mars 1992 av polismyndigheten i Göteborg - protokollet är fogat som bilaga till domen (uteslutes här) - dels genom vissa ytterligare handlingar grovt har åsidosatt sina åligganden mot Volvo och därmed givit Volvo anledning att avskeda honom från hans anställning eller - alternativt - huruvida E.G. genom befattningen med föremålen och genom de ytterligare handlingarna förhållit sig på sådant sätt att saklig grund förelegat för Volvo att säga upp honom från anställningen.

Metall har yrkat att arbetsdomstolen skall

1. förklara avskedandet av E.G. ogiltigt, samt

2. förplikta Volvo att till E.G. utge allmänt skadestånd med 80 000 kr, och

3. förplikta Volvo att till E.G. utge ekonomiskt skadestånd med 15 297 kr i månaden fr.o.m. den 1 maj 1992 t.o.m. den 31 maj 1993, med 16 108 kr i månaden fr.o.m. den 1 juni 1993 t.o.m. den 30 november 1993, med 9 664 kr för tiden fr.o.m. den 1 december t.o.m. den 19 december 1993, med 16 108 kr i månaden fr.o.m. den 1 april 1994 t.o.m. den 30 juni 1994, med 15 941 kr i månaden fr.o.m. den 1 juli 1994 t.o.m. den 30 september 1994 samt med 11 386 kr för tiden fr.o.m. den 1 oktober t.o.m. den 22 oktober 1994.

I de yrkade ekonomiska skadestånden ingår övertidsersättning med 520 kr i månaden för tiden fr.o.m. den 1 maj 1992 t.o.m. den 31 maj 1993, med 532 kr i månaden för tiden fr.o.m. den 1 juni 1993 t.o.m. den 30 juni 1994 samt med 587 kr i månaden för tiden fr.o.m. den 1 juli 1994.

För det fall arbetsdomstolen skulle finna att det förelegat saklig grund för uppsägning av E.G. men inte skäl för avskedande har Metall yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta Volvo att till E.G. utge allmänt skadestånd med 40 000 kr och ekonomiskt skadestånd motsvarande fyra månaders uppsägningslön med 15 297 kr i månaden för maj, juni, juli och augusti 1992. I det yrkade ekonomiska skadeståndet ingår övertidsersättning med 520 kr i månaden.

Metall har yrkat ränta enligt 6 § räntelagen på de allmänna skadestånden från dagen för delgivning av stämning (den 24 januari 1994) och avseende de ekonomiska skadestånden på varje månadsbelopp från den första i påföljande månad, allt till dess full betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet. Vad gäller de allmänna skadestånden har arbetsgivarparterna inte vitsordat något belopp som skäligt i och för sig. Beträffande de ekonomiska skadestånden har arbetsgivarparterna bestritt att övertidsersättning skall utgå men i övrigt vitsordat beloppen. Ränteberäkningen har vitsordats.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Parterna har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak följande.

Metall

E.G. är född år 1955. Han har genomgått fordonsteknisk utbildning. Hans intresse är motorcyklar och bilar. Han har varit medlem i en motorcykelklubb och tävlat som motorcykelförare. Han har haft en buss med verktygsutrustning för att kunna reparera sina motorcyklar vid tävlingar. I mitten av 1970-talet, då han var anställd hos Scania-bilar i Göteborg, startade han en motorcykelrörelse. Han bodde då i Partille.

I slutet av 1970-talet träffade E.G. B.B.. Hon flyttade in i hans lägenhet i Partille. År 1979 köpte de en tomt i Lerum. På tomten fanns en sommarstuga som de flyttade in i. De fick två barn tillsammans, en pojke år 1980 och en flicka år 1982.

År 1981 slutade E.G. på Scania-bilar och erhöll arbete hos Volvo. Han arbetade först vid vagnverkstaden, där G.S. och H.S. var chefer. Arbetet vid vagnverkstaden var ett verkstadsarbete. Arbetsmiljön var auktoritär. De anställda övervakades av ett antal arbetsledare. Numera bedrivs arbetet utan arbetsledare. E.G. är till sin natur kreativ och en aning oppositionell, vilket inte uppskattades av G.S. och H.S.. Samarbetssvårigheter uppstod mellan E.G. och H.S..

I samband med att E.G. började arbeta hos Volvo utvecklade han motorcykelrörelsen. Han öppnade tillsammans med en kamrat "Lerums MC- shop" i Lerums centrum för försäljning av motorcyklar, tillbehör till motorcyklar och bildelar.

E.G. hade också en verkstad i anslutning till motorcykelrörelsen. Verkstaden bedrevs i en "öppen" form i den meningen att kamrater till E.G. lånade verkstaden för att utföra egna reparationsarbeten. Eftersom det var omöjligt för E.G. att ha alla slags verktyg i verkstaden tog många kamrater med sig egna verktyg. En del verktyg kan de ha lämnat kvar eller glömt att ta med sig. E.G. har också under den långa tid han innehaft verkstaden själv köpt verktyg, både nya och begagnade, på annons samt plockat på skroten och soptippen. Han har också köpt och fått material från Volvo.

År 1985 rev E.G. sommarstugan och byggde en villa på 170 kvadratmeter samt en bastu, ett förråd och ett skyddsrum. Under byggnadstiden arbetade E.G. nästan dygnet runt. När villan var färdig år 1986 började E.G. att bygga en garagebyggnad med en verkstadslokal om sammanlagt 120 kvadratmeter på tomten.

Garagebyggnaden var färdigställd år 1987. E.G. flyttade då motorcykelshopen från Lerums centrum till garagebyggnaden. Rörelsen bedrevs fortsättningsvis som ett handelsbolag med E.G. och B.B. som delägare. B.B. ägde också hälften av fastigheten.

Flyttningen av motorcykelrörelsen från Lerums centrum till garagebyggnaden fick till följd att verksamhetens omfattning ökade. Verksamheten bedrevs i samma öppna former som i Lerum. Allt fler kom dit för att reparera sina motorcyklar och bilar. Verkstaden blev en samlingsplats för motorintresserade ungdomar i Lerum.

E.G. fortsatte att skaffa material till verkstaden, bl.a. från Volvo. Han köpte exempelvis en kapmaskin och en motortvätt av Volvo och fick bänkar och hyllor av företaget.

Vid den aktuella tiden hade E.G. såsom anställd hos Volvo flyttat från vagnverkstaden till avdelningen för ljud och vibration. Detta skedde år 1986. Samarbetet med chefen där fungerade bra. Arbetet var ett slags laboratoriearbete.

Vid årsskiftet 1989/90 upplöstes samboförhållandet mellan E.G. och B.B.. E.G:s liv utvecklades härefter till en social katastrof. B.B. flyttade till en början från villan med de båda barnen. E.G. bodde ensam kvar där till augusti 1990 då B.B. fick besittningsrätt till villan. Hon hade ensam vårdnaden om barnen eftersom E.G. och B.B. inte var gifta. E.G. avhystes från villan och bosatte sig i bastun, som är en s.k. friggebod på sex kvadratmeter. Han hade fortfarande tillgång till verkstaden och garaget. E.G. bodde i bastun under hösten och vintern 1990/91. Under denna tid fick E.G. nästan inte träffa barnen alls. Det var en mycket svår tid för E.G.. Under januari-mars 1991 besökte han regelbundet läkare och hade kontakt med socialsekreterare. Det uppstod tvist med B.B. om vårdnaden om och umgänget med barnen. Under den aktuella tiden var E.G. psykiskt nedgången och sjukskriven på grund av krisreaktioner i samband med separationen.

Den 4 mars 1991 råkade E.G. ut för en allvarlig motorcykelolycka och blev inlagd på sjukhus. Ena benet gipsades. Han kunde inte bo i bastun med gipsat ben utan bodde hos en kamrat i en månad. Därefter, i början av april 1991, flyttade han tillbaka till bastun men hade fortfarande svårt att förflytta sig.

Under sjukskrivningstiden besökte han vid ett tillfälle Volvo. Han var då fortfarande gipsad. Han lånade en vinkelborrmaskin som fanns i ett skåp på arbetsplatsen. Han skulle använda den för att förse motorcykeln med en ställning för att få stöd för det gipsade benet. Han lånade också en sax vid samma tillfälle. Gipset togs bort i slutet av april 1991.

Vid denna tid arbetade B.B:s juridiska ombud på att få E.G. avhyst också från garagebyggnaden. Ungefär samtidigt köpte E.G:s mor en husvagn åt honom som tillfällig bostad. Han ställde upp husvagnen på garageuppfarten.

I början av maj 1991 aviserades från kronofogdemyndigheten att avhysning av E.G. från garagebyggnaden skulle ske i mitten av månaden. Vid den tiden hade E.G. redan flyttat husvagnen till ett torp några kilometer bort. Han hade tagit med några motorcyklar, vattenskidor, en verktygslåda, några instrument och en del kläder.

E.G. klagade på avhysningsbeslutet till hovrätten men fick inte bifall till sitt överklagande. I mitten av maj 1991 verkställdes avhysningsbeslutet genom att lås byttes till garagebyggnaden. Situationen var då den att E.G. bodde ensam i husvagnen medan B.B. hade tillgång till alla hans tillhörigheter. Han var dessutom fortfarande sjukskriven. Sjukskrivningen varade till juli 1991.

Vid denna tid hade B.B. träffat en ny man, J.F., som också arbetade hos Volvo. Det uppstod ett spänt förhållande mellan B.B. och J.F. på ena sidan samt E.G. på andra sidan. E.G. var ett störande moment i relationen mellan B.B. och J.F. medan J.F. var ett störande element i relationen mellan E.G. och hans barn. E.G. förvägrades att träffa barnen.

I februari 1992 kontaktade J.F. Volvos säkerhetstjänst och meddelade att B.B. ville att säkerhetstjänsten skulle besöka garagebyggnaden eftersom det enligt B.B. fanns verktyg där som kom från Volvo. Den 25 februari 1992 åkte U.S. och B.O.P. från säkerhetstjänsten till garagebyggnaden. De fann föremål som de ansåg kunde härledas till Volvo. Vad de såg var en i stort sett komplett verkstad med tusentals föremål som hade anskaffats under 20 års tid.

Samma dag gjordes en polisanmälan mot E.G.. Den 6 mars 1992 gjorde polisen husrannsakan i verkstaden och garaget samt i ett förråd. U.S. och B.B. var närvarande. Polisen beslagtog 49 föremål, varav 45 ansågs komma från Volvo. Den 9 april 1992 hämtade polisen E.G. till förhör. E.G. hade tidigare blivit hörd av polisen i ett annat ärende. Vid det tillfället blev han kvarhållen från lördag till måndag på grund av att han inte kunde legitimera sig. Det var en mycket obehaglig erfarenhet och han ville inte bli kvarhållen ännu en gång. Han hade också hört ryktesvis att om man medgav vissa omständigheter fick man gå. E.G. svarade så gott han kunde på de frågor som ställdes. Frågorna ställdes utifrån beslagsprotokollet. E.G. fick emellertid inte se de föremål som finns upptagna i protokollet.

Den 10 april 1992 blev E.G. avstängd från arbetet och underrättad om att han skulle avskedas. Den 22 april hölls varselöverläggningar och den 28 april blev E.G. avskedad på grund av stöld enligt vad som antecknades på avskedandebeskedet. Lokal förhandling hölls den 30 april. Parterna kunde inte enas, varför Metall påkallade central förhandling.

E.G. hade under lång tid försökt att få ut sina tillhörigheter. I augusti 1992 löstes frågan om bodelning mellan E.G. och B.B. genom förlikning och E.G. kunde först vid denna tid komma i besittning av sina tillhörigheter.

Den 2 oktober 1992 hölls central förhandling. Man bestämde att förhandlingen skulle ajourneras i avvaktan på att brottmålet skulle avgöras. Tanken var att utgången i brottmålet skulle styra den fortsatta utvecklingen i arbetstvisten. Blev E.G. fälld, skulle Metall godkänna avskedandet. Om han däremot blev frikänd, skulle Volvo återta avskedandet.

Den 16 december 1992 väcktes åtal mot E.G. vid Göteborgs tingsrätt för bl.a. grov stöld och häleri. B.R., U.S., L.I., B.B. och J.F. hördes vid tingsrätten. Den 1 juni 1993 meddelade tingsrätten sin dom. E.G. dömdes för stöld av vinkelborrmaskinen och saxen men blev - såvitt är av intresse i målet - i övrigt frikänd. Tingsrätten fann att föremålen vid punkterna 5, 6, 12, 25, 34-44 och 49 i beslagsprotokollet inte kunde härledas till Volvo samt att föremålen vid punkterna 4, 10, 13, 14, 16-18 i samma protokoll, som utgjorde s.k. specialverktyg, kunde finnas även utanför Volvo. I övrigt godtog tingsrätten E.G:s förklaringar, t.ex. att han fått ta hem pärmen (punkten 21 i beslagsprotokollet) och att han hittat sekretesskynket (punkten 24 i nämnda protokoll). E.G. överklagade tingsrättens fällande dom såvitt avsåg vinkelborrmaskinen och saxen. Genom dom den 1 november 1993 ogillade Hovrätten för västra Sverige åtalet även i denna del.

Med hovrättens dom borde saken ha varit ur världen och Volvo tagit tillbaka E.G.. Så blev det dock inte. Vid de återupptagna centrala förhandlingarna i december 1993 vidhöll Volvo att E.G. hade stulit de aktuella föremålen från Volvo. Tvisten kunde inte lösas, varför Metall blev nödsakat att väcka talan i arbetsdomstolen.

Metalls uppfattning är att E.G. inte har gjort sig skyldig till stöld eller häleri eller något annat brottsbalksbrott. De allmänna domstolarnas bedömning är riktig. Det finns inte heller vid en arbetsrättslig bedömning skäl att skilja E.G. från anställningen.

Arbetsgivarparterna

Arbetsgivarsidan finner anledning att göra följande tillägg till och tillrättalägganden av den från Metalls sida lämnade sakframställningen.

E.G. underrättades den 3 maj 1991 om den tilltänkta avhysningen från garaget och verkstaden. Han utnyttjade lokalerna till den 15 maj 1991 då avhysningen verkställdes och lås byttes. E.G. tog vid det tillfället inte med sig samtliga verktyg utan en hel del lämnades kvar.

De föremål som togs i beslag vid husrannsakan den 6 mars 1992 påträffades i verkstaden. En stereo och en booster anträffades dock inmonterade i en bil som tillhörde B.B.. Hon pekade ut dessa föremål för polisen såsom misstänkt stöldgods från Volvo.

Vid det första polisförhöret efter husrannsakan vilket hölls den 9 april 1992 erkände E.G. att han av Volvo stulit en del av de i beslag tagna föremålen. Vid senare polisförhör - efter det att han avskedats från Volvo - återtog han emellertid erkännandet.

Åtal väcktes för grov stöld såvitt avser de föremål som angivits vid punkterna 1-18, 20, 21, 24-44 och 49 i beslagsprotokollet samt för häleri avseende bilstereon och boostern, punkterna 22-23 i protokollet.

Arbetsgivarparterna gör gällande att de föremål som omfattades av åtalet för grov stöld och häleri tillhör Volvo. Vidare anser arbetsgivarparterna att E.G. förfarit brottsligt med avseende på samtliga dessa föremål enligt följande.

När det gäller saxen och vinkelborrmaskinen (nr 7 och 8 i beslagsprotokollet) har E.G. tidigare uppgivit att han fått tillstånd av Volvo att låna vinkelborrmaskinen men att han lånat saxen utan sådant tillstånd. Han har vidare berättat att han haft för avsikt att återlämna verktygen till Volvo men hindrats att göra detta på grund av att han avhysts från verkstaden och garaget.

Arbetsgivarparterna bestrider att E.G. har fått tillstånd av Volvo att låna vinkelborrmaskinen. Om så varit fallet, skulle det ha funnits kvar dokumentation rörande lånet. Ingen som helst dokumentation har emellertid kunnat återfinnas. Arbetsgivarparterna gör i första hand gällande att E.G. har stulit vinkelborrmaskinen och saxen. Det förhållandet att E.G. inte har iakttagit Volvos regler för anställdas hemlån av verktyg och att han, trots att han haft goda möjligheter till det, inte återlämnat verktygen till Volvo visar enligt arbetsgivarparternas mening att E.G. haft uppsåt att tillägna sig verktygen. E.G. har haft möjlighet att lämna tillbaka verktygen till Volvo innan avhysningen verkställdes och även därefter eftersom han i vart fall den 25 juni och den 31 oktober 1991 varit inne i verkstaden och garaget för att hämta saker.

Om arbetsdomstolen skulle finna att E.G. inte har stulit saxen och vinkelborrmaskinen, gör arbetsgivarparterna i andra hand gällande att E.G. har åsidosatt sina åligganden som anställd genom att olovligen tillgripa verktygen och använda dem för privat bruk. Hos Volvo finns mycket stöldbegärlig egendom och svinnet av verktyg är stort. Med hänsyn härtill håller Volvo strikt på reglerna om anställdas hemlån av verktyg. Det förhållandet att E.G. utan tillstånd tagit med sig saxen och vinkelborrmaskinen har därför inneburit ett allvarligt åsidosättande av vad han haft att rätta sig efter som anställd hos Volvo. Detta har enligt arbetsgivarparternas mening i sig utgjort grund för att skilja E.G. från anställningen. E.G:s handlande att utan tillstånd föra ut verktygen från Volvo och använda dem för privat bruk är straffrättsligt att bedöma som egenmäktigt förfarande.

Vad angår bilstereon och boostern (nr 22 och 23 i beslagsprotokollet) gör arbetsgivarparterna gällande att E.G. köpt dessa föremål av en annan person trots att han insett eller misstänkt eller haft skälig anledning att anta att de var stulna från Volvo. Arbetsgivarparterna åberopar härvid E.G:s uppgifter vid polisförhör den 9 april och den 17 juni 1992. Arbetsgivarparterna åberopar vidare att E.G. har sysslat med föremål av detta slag i sitt arbete. I vart fall fanns föremål av detta slag i E.G:s närhet hos Volvo. Till detta skall läggas att i vart fall stereon inte fanns på den svenska marknaden vid den tidpunkt då E.G. påstår att han förvärvade den. Arbetsgivarparterna påstår alternativt att E.G. själv stulit föremålen i fråga.

När det gäller sekretesskynket (nr 24 i beslagsprotokollet) har E.G. tidigare uppgivit att han hittat skynket på personalparkeringen utanför Volvos område. Arbetsgivarparterna gör dock i första hand gällande att E.G. stulit sekretesskynket från Volvo.

Om arbetsdomstolen skulle godta E.G:s uppgifter, påstår arbetsgivarparterna som grund för avskedande följande. E.G., som själv befattade sig med sådana skynken i sitt arbete, måste ha insett eller misstänkt eller haft skälig anledning att anta att skynket tillhörde Volvo. Han borde ha anmält till företaget att han hittat skynket och inte ha tagit det och använt det för eget bruk. Han har genom sitt förfarande frånhänt Volvo äganderätten till skynket och själv tillägnat sig det. Hans handlande beträffande skynket har inneburit ett allvarligt åsidosättande av vad som ålegat honom gentemot Volvo och utgjort tillräckligt skäl att skilja honom från anställningen. Hans förfarande torde straffrättsligt vara att bedöma som olovligt förfogande.

Vad härefter angår övriga aktuella föremål i beslagsprotokollet (nr 1-6, 9-18, 20, 21, 25-44 och 49) gör arbetsgivarparterna i första hand gällande att E.G. stulit dessa föremål. Arbetsgivarparterna åberopar därvid vissa uppgifter från E.G. vid polisförhöret den 9 april 1992. Av dessa uppgifter framgår att E.G. erkänner att han tagit merparten av de aktuella föremålen från Volvo. Något hot om frihetsberövande fanns inte vid det tillfället. E.G:s uppgift om att skälet till hans erkännande var att han var rädd för att bli frihetsberövad förtjänar därför enligt arbetsgivarparternas mening inte tilltro. Arbetsgivarparterna vill vidare särskilt framhålla följande.

E.G. har såvitt avser vissa av föremålen uppgett att de var kasserade och att han fått dem av Volvo på s.k. skrotlapp. Inget av de i beslag tagna föremålen utgjorde dock kasserat material. När det gäller verktygen är samtliga funktionsdugliga och sådana verktyg kasseras inte av Volvo. Övrigt material var produktionsmaterial, dvs. material som används vid bilproduktion, och sådant material får anställda varken köpa eller erhålla på skrotlapp.

Vidare har E.G. beträffande andra föremål uppgett att han kan ha köpt dem av Volvo. Om det förhållit sig på det sättet, skulle det hos Volvo finnas dokumentation rörande köpen. Någon sådan dokumentation finns inte. Vidare ligger det till så att eventuell Volvomärkning tas bort när en anställd köper ett verktyg. På de flesta av de aktuella verktygen finns Volvomärkningen kvar.

För det fall arbetsdomstolen skulle finna att E.G. inte stulit ifrågavarande föremål från Volvo gör arbetsgivarparterna i andra hand gällande följande.

Med hänsyn till att samtliga verktyg befunnits vara funktionsdugliga och övriga föremål utgjort produktionsmaterial och på grund av att Volvo inte avhänder sig funktionsdugliga verktyg och produktionsmaterial måste föremålen i fråga ha frånhänts Volvo genom brott. E.G. har förvärvat dessa föremål i näringsverksamhet eller som ett led i en verksamhet, som bedrivits vanemässigt eller annars i större omfattning. Föremålens märkning, art, utseende och mängd samt E.G:s verksamhet och det sätt på vilket han har kommit över föremålen medför enligt arbetsgivarparternas uppfattning att E.G. vid respektive förvärv måste ha insett eller misstänkt eller haft skälig anledning att anta att föremålen frånhänts Volvo genom brott. Mot bakgrund av det anförda gör arbetsgivarparterna gällande att E.G:s nu redovisade befattning med föremålen, som vittnar om en betydande illojalitet mot Volvo, utgör grund för att skilja E.G. från anställningen. Den angivna befattningen med föremålen i fråga torde straffrättsligt vara att bedöma som häleri eller häleriförseelse.

Arbetsgivarparterna vill sammanfattningsvis beträffande E.G:s förfarande avseende samtliga aktuella föremål i beslagsprotokollet särskilt betona att gärningarna har begåtts fortlöpande under E.G:s anställningstid hos Volvo och att föremålen i fråga kontinuerligt använts i hans rörelse.

Arbetsgivarparterna åberopar därutöver att E.G. tidigare gjort sig skyldig till liknande allvarlig misskötsamhet. År 1983 blev han varnad för medhjälp till stöld. E.G. hade vid tillfället själv hämtat ut reservdelar till en arbetsuppgift som han hade att utföra. E.G. överlämnade reservdelarna till en arbetskamrat som inte skulle delta i denna arbetsuppgift. Överlämnandet ägde rum i en avsides belägen korridor. Avsikten med handlandet måste ha varit att frånhända Volvo dessa reservdelar. Vidare har E.G. vid flera tillfällen tagit material för privat bruk ur "skrotbingen", vilket inte är tillåtet. Arbetsledningen har reagerat skarpt mot detta när det upptäckts. E.G. har bl.a. den 21 oktober 1984 fått en tillsägelse av H.S. angående detta.

Med hänvisning till det anförda anser arbetsgivarparterna sammanfattningsvis att det funnits laglig grund för avsked eller i vart fall uppsägning.

Domskäl

1. Bakgrunden till tvisten m.m.

Arbetsdomstolen konstaterar att de omständigheter som ligger till grund för Volvos åtgärd att den 28 april 1992 avskeda E.G. från dennes anställning vid företaget har nära anknytning till E.G:s rent personliga förhållanden och den livssituation i vilken han befann sig under några år före avskedandet. Domstolen anser att det för den rätta förståelsen av vad som förekommit är ofrånkomligt att betrakta händelseförloppet mot denna bakgrund.

E.G. och B.B. hade varit sammanboende sedan slutet av 1970-talet och har två gemensamma barn. De separerade vid årsskiftet 1989/90. Separationen ledde till tvister mellan dem rörande vårdnaden om och umgänget med de två barnen samt kvarsittanderätten till den gemensamma bostaden med tillhörande garagebyggnad ävensom angående bodelning. Efter separationen blev B.B. bekant med J.F.. Denne har arbetat hos Volvo dels som anställd arbetare, dels som inhyrd väktare.

Upprinnelsen till avskedandet av E.G. var att J.F. i februari 1992 kontaktade Volvos säkerhetstjänst. Kontakten ledde till att säkerhetsinspektören U.S. och utredningsinspektören B.O.P. vid säkerhetstjänsten någon vecka senare besökte den av B.B. disponerade garagebyggnaden med den däri befintliga verkstaden från vilka lokaler E.G. i maj 1991 blivit avhyst. Besöket resulterade i att Volvo den 25 februari 1992 polisanmälde E.G. för stöld av verktyg från Volvo.

Vid en av polismydigheten i Göteborg företagen husrannsakan i bl.a. garaget och verkstaden den 6 mars 1992 beslagtogs ett stort antal föremål som ansågs härröra från Volvo. (Beslagsprotokollet utgör en bilaga till denna dom). Den 9 april 1992 förhördes E.G. för första gången av polisen. Påföljande dag avstängdes han från arbetet samt underrättades om att han skulle bli avskedad. Avskedandet verkställdes den 28 april 1992. På E.G:s begäran antecknades på avskedandebeskedet att skälet till avskedandet var stöld. I december 1993 åtalades E.G. för bl.a. grov stöld och häleri. Brottmålsprocessen resulterade i att E.G. frikändes.

Såväl B.B. som J.F. har hörts som vittnen i arbetsdomstolen och har därvid lämnat en rad för E.G. belastande uppgifter som direkt eller indirekt rör hans befattning med de beslagtagna föremålen. J.F. har under vittnesförhöret lämnat en berättelse om bakgrunden till kontakten med Volvos säkerhetstjänst som enligt domstolens mening innebär att denna kontakt närmast är att betrakta som en mot E.G. riktad repressalieåtgärd därför att denne enligt J.F:s uppfattning inte lämnade J.F. och B.B. i fred.

Med hänsyn till det sist anförda samt till det allmänt spända förhållande som otvivelaktigt har rått och som alltjämt synes råda mellan B.B. och J.F. på den ena sidan och E.G. på den andra måste enligt domstolens åsikt de vittnesuppgifter som B.B. och J.F. har lämnat i målet bedömas med stor försiktighet och tillmätas ett mycket begränsat bevisvärde.

2. Omfattningen av arbetsdomstolens prövning; tvisten i målet

E.G. åtalades vid Göteborgs tingsrätt för grov stöld (åtalspunkten 1) såvitt avser de föremål som finns upptagna som nr 1-18, 20, 21, 24-44 och 49 i beslagsprotokollet samt för häleri (åtalspunkten 2) såvitt avser de föremål som finns upptagna som nr 22 och 23 i protokollet. När arbetsdomstolen i fortsättningen hänför sig till föremålen i beslagsprotokollet som en helhet avses enbart de föremål som sålunda omfattades av åtalet.

Arbetsgivarparterna har till stöd för att grund förelegat att skilja E.G. från anställningen åberopat att E.G. stulit eller på annat sätt förfarit brottsligt med avseende på samtliga föremål. Arbetsgivarparterna har vidare åberopat att E.G. den 11 augusti 1983 tilldelats en skriftlig varning för medhjälp till stöld och att han den 21 oktober 1984 fått en tillsägelse av arbetsledningen att det är förbjudet att plocka upp material ur skrotbingen.

Metall har bestritt arbetsgivarparternas påstående att E.G. gjort sig skyldig till något brott med avseende på de aktuella föremålen i beslagsprotokollet. Metall har därvid anfört att de allmänna domstolarnas bedömning i brottmålet är riktig. Vad avser händelserna år 1983 och 1984 har Metall inte framfört någon invändning mot arbetsgivarparternas beskrivning av dessa. Sammanfattningsvis har Metall anfört att grund för att skilja E.G. från anställningen inte har förelegat.

3. Brottmålsdomarnas bevisverkan i målet

Enligt arbetsdomstolens fasta praxis vid tillämpning av anställningsskyddslagens bestämmelser om uppsägning och avskedande gäller att allmän domstols i brottmålsdom gjorda bedömning av huruvida en arbetstagare har begått den gärning som föranlett att denne sagts upp eller avskedats från sin anställning bör tillmätas betydande bevisverkan vid prövningen av uppsägnings- eller avskedandefrågan. Denna praxis bygger på vad som allmänt gäller om en brottmålsdoms betydelse i ett efterföljande tvistemål. Det bör framhållas att grundsatsen om brottmålsdomens bevisverkan gäller även en dom varigenom en tilltalad blivit frikänd (se AD 1992 nr 65).

En given sak är att grundsatsen om en brottmålsdoms bevisverkan i en efterföljande arbetstvist omfattar endast den allmänna domstolens ställningstagande i själva bevisfrågan. Om exempelvis den åtalade har frikänts på annan grund än bristande bevisning saknar brottmålsdomen varje bevisverkan. Detsamma gäller om den gärning som kommer upp i arbetstvisten är en annan än den som varit föremål för den allmänna domstolens prövning.

De gärningar från E.G:s sida som i förevarande mål är föremål för arbetsdomstolens prövning sammanfaller endast delvis med dem som prövades i brottmålet. Beträffande de föremål som omfattades av åtalet för grov stöld har arbetsgivarparterna sålunda i detta mål alternativt åberopat att E.G. har gjort sig skyldig till egenmäktigt förfarande, häleri respektive olovligt förfogande. Vidare har arbetsgivarparterna i arbetsdomstolen, såvitt avser de föremål som omfattades av åtalet för häleri, alternativt gjort gällande att E.G. stulit föremålen från Volvo.

I brottmålet hördes sju vittnen på åklagarens begäran. Fem av dem har hörts även i arbetsdomstolen på arbetsgivarparternas begäran. Därutöver har tio vittnen hörts på arbetsgivarparternas begäran och tre vittnen på Metalls begäran. Vidare har en rad skriftliga bevis som inte åberopades i brottmålet tillkommit i arbetsdomstolen.

Såsom framgår av det anförda är de gärningar som arbetsdomstolen har att bedöma i väsentlig utsträckning avvikande från vad de allmänna domstolarna haft att ta ställning till och den bevisning som åberopas i arbetsdomstolen väsentligen en annan än den som de allmänna domstolarna prövat. Som följd härav blir arbetsdomstolens prövning med nödvändighet självständig i förhållande till den prövning som skett genom brottmålsdomarna och utrymmet för att tillerkänna dessa någon särskild bevisverkan mycket begränsat.

4. E.G:s uppgifter vid polisförhören

E.G. hördes av polisen den 9 april, den 12 maj och den 17 juni 1992. Han har bestritt att han vid förhören uttryckt sig på det sätt som framgår av förundersökningsprotokollet. I detta hänseende har han anfört följande. Förhörsledaren, polisinspektören E.A., har skrivit så som han har uppfattat E.G:s uppgifter. E.G. har inte i efterhand läst igenom eller godkänt E.A:s anteckningar. Vid det första polisförhöret den 9 april 1992 var E.G. rädd för att bli kvarhållen och lämnade därför oriktiga uppgifter. Han fick vid det tillfället inte heller se de beslagtagna föremålen. Det fick han göra först i samband med de senare förhören. Vid dessa förhör tillrättalade han de uppgifter som han lämnat vid det första förhöret.

Arbetsgivarparterna har mot bakgrund av vad E.G. sålunda har anfört åberopat valda delar av förhörsutskriften och E.A:s uppgift i brottmålet vid tingsrätten att det inte nämndes något om anhållande eller häktning vid förhöret den 9 april 1992.

Uppgifter som en misstänkt lämnar under förundersökning rörande brott tillmäts som regel ett begränsat bevisvärde i den efterföljande brottmålsprocessen. Generellt sett finns anledning att tillämpa samma synsätt när det gäller bevisvärdet i tvistemål av uppgifter av nu avsett slag. Såvitt framkommit har E.G. inte i efterhand tagit del av eller godkänt E.A:s anteckningar från förhören. Mot bakgrund av det anförda finner arbetsdomstolen att E.G:s uppgifter vid polisförhören inte skall ligga till grund för prövningen i målet.

5. Vilka beslagtagna föremål kan härledas till Volvo?

5.1 Inledande anmärkningar

För domstolens prövning av vilken betydelse E.G:s befattning med de beslagtagna föremålen skall tillmätas i målet är av helt avgörande betydelse i vad mån föremålen kan härledas till Volvo. Om detta inte kan ske, föreligger självfallet ingen grund för att lasta E.G. för att föremålen kunde anträffas i verkstaden.

Arbetsgivarparterna har gjort gällande att samtliga beslagtagna föremål ursprungligen kommer från Volvo. Med några få undantag har Metall motsatt uppfattning i denna fråga.

Enligt arbetsdomstolens mening ger utredningen inte stöd för något annat antagande än att de beslagtagna föremålen funnits i verkstaden även medan E.G. disponerade verkstaden och att de alltså inte har förts dit efter det att han blev avhyst därifrån den 15 maj 1991. E.G. har emellertid, med vissa undantag, inte kunnat lämna några bestämda uppgifter om sin åtkomst av föremålen. Han har beträffande en del av föremålen förklarat att han inte känner igen dem.

5.2 Föremål med bortslipad märkning

Till stöd för sitt påstående att föremålen kan härledas till Volvo har arbetsgivarparterna förebragt utredning bl.a. om hur Volvo märker sina verktyg. Utredningen i denna del kan sammanfattas på följande sätt.

På vissa verktyg inristas ett "V" med hjälp av en vibratorpenna. Andra verktyg märks med avdelningsnummer eller avdelningsnamn. Vid vagnverkstaden märks verktygen med grön färg. Den märkning som har skett slipas bort när Volvo avhänder sig ett verktyg genom försäljning.

På två av föremålen i beslagsprotokollet, nr 15 och 20, är märkningen bortslipad. Även om dessa föremål eller något av dem ursprungligen kan ha kommit från Volvo är det, med hänsyn till att märkningen sålunda är bortslipad, inte uteslutet att de kan ha lämnat Volvo på ett legalt sätt. Arbetsdomstolen bortser därför från dessa föremål vid den fortsatta prövningen.

5.3 Föremål som saknar märkning

Vissa av de aktuella föremålen saknar helt märkning av det beskrivna slaget. Detta gäller nr 5, 6, 12, 17, 21, 25, 34, 40-44 och 49. Av förhören med U.S. och H.S., som är arbetsledare vid vagnverkstaden hos Volvo och var E.G:s närmaste chef år 1981-1986, har framgått att dessa föremål inte med säkerhet kan härledas till Volvo. Arbetsdomstolen bortser även från dessa föremål vid den fortsatta bedömningen.

En av de mätklockor som upptagits som nr 3 i beslagsprotokollet saknar märkning. Arbetsdomstolen finner att denna klocka inte kan härledas till Volvo.

5.4 Specialverktyg

En del av de verktyg som är upptagna i beslagsprotokollet utgör s.k. specialverktyg. Med detta avses enligt utredningen i målet verktyg som har tagits fram för att underlätta en reparation av en bil av visst fabrikat, t.ex. Volvo. De specialverktyg som avser Volvobilar är märkta med ett sjusiffrigt nummer som börjar med 999 och är indelade i olika grupper som motsvarar bilens olika funktioner såsom chassi, bromsar, bakvagn, framvagn och motor. Motor utgör funktionsgrupp 2. Märkningen med nr 21 på verktygen vid nr 10 och 16 i beslagsprotokollet visar att dessa specialverktyg tillhör funktionsgruppen motor. Specialverktygen finns hos Volvoverkstäder och hos Volvoåterförsäljare såsom Bil & Truck och E.N.. Enligt H.S. kan vissa specialverktyg inte köpas i handeln. Han har dock inte kunnat ange vilka.

I beslagsprotokollet finns det specialverktyg som saknar annan märkning än det sjusiffriga nummer som har nämnts förut. Dessa är det nyssnämnda verktyget nr 10 samt verktyget 13. Med hänsyn till vad som nu har anförts kan dessa verktyg inte härledas till Volvo. I fortsättningen bortser arbetsdomstolen därför även från dessa föremål.

5.5 Föremål märkta med grön färg

Ett par föremål i beslagsprotokollet är enligt vad som har antecknats där märkta med grön färg. Själva märkningen är inte gjord på något särskilt sätt utan märket består i ett grönt streck eller en grön fläck. De föremål som åsyftas är nr 4 och 16. Genom utredningen i målet har framkommit att även nr 14 är märkt med grön färg och att det föremålet suttit ihop med föremålet nr 4.

Såsom nyss nämnts har framkommit att märkning med grön färg förekommer vid vagnverkstaden hos Volvo. Enligt H.S. finns emellertid sådan märkning även på andra håll inom Volvo. Vidare har framkommit att det är vanligt inom verkstadsbranschen att verktyg märks med färg. Med hänsyn härtill finner arbetsdomstolen att de föremål som endast är märkta med grön färg inte kan härledas till Volvo.

5.6 Föremål med speciell märkning

Som nyss nämnts ristar Volvo in ett V på vissa verktyg. Enligt arbetsdomstolen kan de föremål i beslagsprotokollet som har denna märkning, nämligen nr 18 och nr 26-32 härledas till Volvo.

Av utredningen i målet har framkommit att avdelningarna i den miljö i vilken E.G. tidigare har arbetat betecknades med femsiffriga nummer som började med 56 och att verktygen märktes med dessa avdelningsnummer.

Nr 1 i beslagsprotokollet, en chuck till en pelarborrmaskin, är märkt "avd 56822". Vidare är nr 9 i nämnda protokoll, en mutterdragare, märkt med nr "56632" och med "Baloo". I fråga om dessa föremål har följande framkommit i målet.

Nummer 56822 och 56632 har utgjort avdelningar hos Volvo. E.G. har arbetat i närheten av dessa avdelningar. "Baloo" är smeknamnet för A.L., som tidigare har arbetat vid avdelning 56632.

På grund av vad som sålunda har framkommit i målet anser arbetsdomstolen att föremålen nr 1 och 9 i beslagsprotokollet kan härledas till Volvo.

I målet har vidare framkommit att Volvo också märker sina verktyg med avdelningsnamn.

En av de mätklockor som upptagits som nr 3 i beslagsprotokollet är märkt "Mätrum". Enligt U.S. finns det ett mätrum vid det mekaniska laboratorium inom avdelningen för ljud och vibration där E.G. har arbetat. L.I., gruppchef vid rigglabb och E.G:s chef från mitten av september 1990 till tidpunkten för avskedandet, har berättat att han med hjälp av en inköpsanmodan som skrevs ut den 26 april 1979, har spårat klockan till Volvos mätrum. Inköpsanmodan har åberopats som skriftlig bevisning i målet.

Arbetsdomstolen finner att mätklockan märkt "Mätrum" på grund av denna märkning och vad som i övrigt har framkommit kan härledas till Volvo.

Nr 11 i beslagsprotokollet, en chuck, är märkt "Instrument avd". Av utredningen i målet har framkommit att det finns en instrumentavdelning hos Volvo. Den ligger i anslutning till en plats där E.G. har arbetat. Vid instrumentavdelningen används chuckar. Arbetsdomstolen finner mot bakgrund av vad som sålunda har framkommit att chucken kan härledas till Volvo.

En fast nyckel, nr 33 i beslagsprotokollet, är märkt "RL 14". Enligt arbetsgivarparterna står RL för rigglabb. E.G. var formellt anställd hos rigglabb när han arbetade vid avdelningen för ljud och vibration. L.I. har uppgett följande. När han såg den beslagtagna nyckeln reagerade han direkt på märkningen "RL 14" eftersom han i sitt arbete använder en verktygslåda som är märkt "RL 25" och som innehåller verktyg som också är märkta "RL 25". Syftet med märkningen är dels att efter utlåning till andra på arbetsplatsen få tillbaka de verktyg som man själv brukar använda, dels att hålla kvar dem hos Volvo. Vid rigglabb finns en verktygslåda som är märkt "RL 14".

På grund av det anförda anser arbetsdomstolen att nr 33 kan härledas till Volvo.

Som nr 2 i beslagsprotokollet har upptagits en mutterdragare. Mutterdragaren är märkt dels med "ESA", dels med nr 9018293. Enligt B.O.P. kan numret härledas till vagnverkstaden, där E.G. har arbetat. Enligt H.S. hade samtliga mekaniker vid vagnverkstaden en mutterdragare som de använde i sitt arbete. De brukade märka "sina" verktyg med någon personlig beteckning, såsom platsnummer, initialer, smeknamn (t.ex. Baloo) e.d. E.G. har själv uppgett att han använde denna mutterdragare i sitt arbete vid vagnverkstaden.

På grund av det anförda anser arbetsdomstolen att också nr 2 kan härledas till Volvo.

5.7 Bilstereon och boostern

Vid husrannsakan beslagtogs en bilstereo och en booster, nr 22 och 23 i protokollet. En booster är en slags förstärkare. Föremålen var monterade i en bil som tillhörde B.B.. Enligt U.S. pekades föremålen ut av B.B..

E.G. har om sin åtkomst av bilstereon och boostern berättat följande. Han förvärvade bilstereon av en man i overall som han träffade vid Bilbiten. Bilbiten är en butik för Volvoanställda som ligger utanför Volvos område. Eftersom mannen bar overall och befann sig i denna butik antog E.G. att mannen arbetade "på bandet" hos Volvo. E.G. och mannen kom i samtal med varandra, bl.a. om bilstereoapparater. Mannen sade att han hade en stereoapparat till salu. Mannen begärde 2 000 kr för apparaten. E.G. erbjöd 500 kr samt en cykel i betalning, vilket mannen accepterade. De bestämde träff utanför Bilbiten dagen därpå då affären gjordes upp. Bilstereoapparaten var begagnad. Det stod Volvo på den, varför E.G. förstod att den monterades in i Volvobilar. En sådan stereo kan dock monteras in även i bilar av annat fabrikat. Han har inte sett en sådan bilstereo och booster hos Volvo. Han har inte sysslat med stereoanläggningar i sitt arbete och han är inte heller särskilt intresserad av denna typ av anläggningar. Han fick några månader senare klart för sig att apparaten var avsedd för den amerikanska marknaden. Han berättade nämligen för sina arbetskamrater att den inte gick att ställa in på samma frekvenser som en svensk radio. En arbetskamrat sade då att det kunde vara en "USA-radio". Under brottmålsprocessen vid tingsrätten tog han på sin försvarares begäran reda på var stereon kom ifrån. Det visade sig att sådana apparater monterades in som standardtillbehör i Volvobilar som såldes på den amerikanska marknaden och att apparater av detta slag såldes ut på Bilbiten under en viss period.

E.G. har sagt sig inte minnas när han köpte bilstereon och boostern. I brottmålet vid tingsrätten uppgav han att han troligen köpte dem år 1987. Det är ostridigt att bilstereon och boostern monterades in i B.B:s bil. B.B. har uppgett att bilen köptes sommaren 1988 och att inmonteringen sannolikt ägde rum under hösten 1988.

Vid förhören med U.S. och H.S. har följande framkommit. Bilstereon är en USA-variant vilket man kan utläsa av att sista siffran i bilstereons beteckning - TD-6141 - är en etta och inte en nolla vilket är fallet när det gäller bilstereoapparater som är avsedda för Europa. En amerikansk apparat har inte samma frekvensområde som en svensk. Radiodelen fungerar därför inte bra i Sverige. Utseendemässigt föreligger det en påtaglig skillnad mellan en amerikansk och en svensk apparat. Frekvensväljaren, som finns på frontpanelen, är nämligen olika. Den aktuella bilstereon utgjorde standard i Volvobilar som såldes på den amerikanska marknaden. Bilstereon gick in i Volvos produktion vecka 26 år 1986. Dessförinnan hade den lagerförts hos Volvo under ett par års tid och monterats in i provvagnar. Vid provning, som sker hos Volvo under ett par års tid före leverans, provas nämligen samtliga detaljer hos bilen, inklusive en eventuell bilstereo. En vagnsingenjör är ansvarig för provningen. Denne kan uppdra åt en mekaniker vid vagnverkstaden att exempelvis montera ur en bilstereo ur en provvagn. Vagnverkstaden ansvarar nämligen för service av provvagnar. Efter urmontering skall bilstereon återställas till vagnsingenjören men det förekommer att föremål försvinner.

S.L., chef för Volvos reservdelslager sedan 15 år, har uppgett att bilstereon inte sålts ut på Bilbiten förrän fr.o.m. år 1992. Vid den tidpunkten hade modellen gått ut och kunde därför säljas hos Volvos återförsäljare som t.ex. Bilbiten. Dessförinnan fanns stereon bara i USA och hos Volvo i Sverige.

Mot bakgrund av vad som har framkommit finner arbetsdomstolen att bilstereon kan härledas till Volvo. När det gäller boostern saknas närmare utredning om dess härkomst. Denna kan därför inte härledas till Volvo.

5.8 Sekretesskynket

I beslagsprotokollet har som nr 24 upptagits ett s.k. sekretesskynke. Enligt U.S. och H.S. är ett sekretesskynke ett specialsytt tygskynke som används för att täcka över bilar i kommande modellprogram vid transport inom och utom Volvo för att förhindra insyn. Arbetsdomstolen anser med hänsyn härtill att nr 24 kan härledas till Volvo.

5.9 Plastpåsar med produktionsmaterial

Vid husrannsakan beslagtogs ett antal påsar med produktionsmaterial som används hos Volvo (nr 35-39). Sådant material kan emellertid även köpas i handeln. Materialet låg i plastpåsar som det står Volvo på. Enligt E.G. får sådana påsar fritt tas från Volvos lager. Påsarna finns enligt E.G. också hos Volvoverkstäder och hos Volvos återförsäljare. Dessa uppgifter har inte motsagts av arbetsgivarparterna.

Eftersom materialet i påsarna även förekommer utanför Volvo kan det i sig inte härledas till Volvo. Arbetsgivarparterna har emellertid till stöd för sitt påstående att materialet härrör från Volvo åberopat även andra omständigheter än att material av detta slag finns hos Volvo. Prövningen av om materialet i påsarna kan härledas till Volvo hör dock nära samman med frågan om E.G:s åtkomst av materialet och behandlas därför i det sammanhanget.

5.10 Vinkelborrmaskinen och saxen

Vinkelborrmaskinen och saxen, nr 7 och 8 i beslagsprotokollet, tillhör ostridigt Volvo.

5.11 Sammanfattning

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen att föremålen vid nr 1, 2, 7-9, 11, 18, 22, 24 och 26-33 samt mätklockan märkt "Mätrum" vid nr 3 i protokollet kan härledas till Volvo. När det gäller påsarna med produktionsmaterial, nr 35-39, återkommer arbetsdomstolen till prövningen av om detta material kan härledas till Volvo.

6. Värdet på de beslagtagna föremål som kan härledas till Volvo

Den värdering som har gjorts av föremålen i fråga har gjorts av Volvo. Enligt B.O.P. har Volvo värderat föremålen utifrån nypris i april 1992. Nypriset såsom sådant har inte ifrågasatts av Metall. Förbundet har dock anfört att värderingen inte skall göras utifrån nypriset.

Av utredningen i målet har framkommit att i vart fall flertalet av de beslagtagna verktygen inte är i nyskick. De är dock inte utslitna. Enligt B.O.P. har samtliga verktyg funktionstestats och befunnits vara funktionsdugliga.

Arbetsdomstolen kommer i den mån det är erforderligt att vid den fortsatta bedömningen ta ställning till föremålens värde.

7. Volvos regler och rutiner för anställdas lån och förvärv av verktyg m.m.

7.1 Inledning

Innan arbetsdomstolen går in på prövningen av E.G:s åtkomst av de aktuella föremålen finns det skäl att beröra vilka regler och rutiner som gäller hos Volvo för anställdas lån och förvärv av verktyg m.m.

7.2 Lån av verktyg

Anställda hos Volvo får låna verktyg av Volvo. Skärande och slipande verktyg lånas dock inte ut. Det finns en skriftlig instruktion för hemlån av verktyg. Instruktionen har åberopats som bevisning i målet. För lån krävs tillstånd av den anställdes närmaste chef. Denne bestämmer också hur länge verktyget får lånas. Hemlån beviljas normalt över ett veckoslut eller en natt eftersom de flesta verktyg behövs i det dagliga arbetet. Det är oftast dyrbara specialverktyg som lånas. Vid hemlån fylls ett blankettset om tre exemplar i och undertecknas av låntagaren och tillståndsgivaren. Blankettsetet brukar i dagligt tal kallas för lånelapp. Det första exemplaret i blankettsetet - som är skärt - lämnas av den anställde till en vakt vid utpassering med föremålet i fråga, det andra exemplaret - som är gult - behålls av den anställde och det tredje exemplaret - som är blått - behålls av den lånebeviljande chefen. Vakten förvarar sitt exemplar av lånelappen i en pärm till dess att verktyget har återlämnats eller ersatts. Den lånebeviljande chefen behåller också sitt exemplar av lånelappen till dess att verktyget har återlämnats eller ersatts. Under lånetiden, som normalt inte utgör arbetstid, förvarar den lånebeviljande chefen ofta sitt exemplar på sitt skrivbord. Vid inpassering med det lånade verktyget lämnar den anställde sitt exemplar av lånelappen till vakten. När verktyget har lämnats tillbaka signerar den lånebeviljande chefen sitt exemplar av lånelappen och skickar det till vakten. När vakten har fått bekräftelse på att verktyget återlämnats, kastar denne samtliga exemplar av lånelappen. Om verktyget inte återlämnas i rätt tid, kontaktar vakten den lånebeviljande chefen som i sin tur vänder sig till låntagaren. Om man misslyckas med att få tillbaka ett lånat verktyg, går ärendet vidare till säkerhetsavdelningen för utredning.

7.3 Gratisförvärv av kasserat material

Förvärv genom kassation regleras i en instruktion, "Hemtagning av kasserat material m m av spillkaraktär". Instruktionen har åberopats som bevisning i målet. Förutsättningen för att man skulle kunna förvärva material genom kassation är att materialet saknar restvärde. Om en anställd vill erhålla ett föremål genom kassation, kontaktar han sin närmaste chef. Denne prövar om föremålet kan anses som kasserat. Om så befinnes vara fallet, utfärdar chefen en s.k. skrotlapp. Det är samma blankettset som används vid hemlån av verktyg, dock ikryssas rutan "Utförsel av kasserat material" i stället för rutan "Hemlån av verktyg". Skrotlappen innebär ett medgivande för den anställde att föra ut föremålet i fråga genom vakten. Det första exemplaret i blankettsetet - som är skärt - lämnas av den anställde till vakten vid utpassering med föremålet i fråga, det andra exemplaret - som är gult - behålls av den anställde och det tredje exemplaret - som är blått - behålls av den lånebeviljande chefen till ett dygn efter angiven utpasseringstid. Vakten kastar det skära exemplaret av skrotlappen när utpassering har skett. Material som kan bli föremål för förvärv genom skrotlapp är t.ex. spillvirke, oljor, färger, metallstycken, emballage och utbytt inredning såsom stolar, bord och hyllor. Verktyg kan också bli föremål för förvärv genom kassation. Produktionsmaterial kan däremot inte erhållas på skrotlapp.

7.4 Köp av material

Det finns en instruktion även beträffande försäljning av inkurant material och utrustning, s.k. auktorisationsbestämmelser. Dessa bestämmelser har åberopats som bevisning i målet. Det material som kan bli föremål för försäljning är sådant som är utrangerat, dvs. sådant som Volvo anser sig inte ha någon användning för längre, men ändå har ett restvärde. Inkurant produktionsmaterial säljs inte. Verktyg kan bli föremål för försäljning. Om ett föremål bedöms kunna säljas, bestäms ett pris på föremålet i fråga. Eventuell märkning tas bort. Den anställde betalar i en kassa och erhåller ett kvitto som denne visar upp för vakten vid utpassering med det köpta föremålet. Kvittona ingår också i Volvos bokföring.

7.5 Särskilt om förvärv av produktionsmaterial

Som förut nämnts kan produktionsmaterial inte bli föremål för förvärv genom kassation eller köp. Såvitt framkommit fanns det tidigare, för många år sedan, ett system för försäljning av inkurant produktionsmaterial till anställda men detta system fungerade inte. Numera skrotas därför allt inkurant produktionsmaterial. Material som skall skrotas läggs i containers, "skrotbingar", som finns ute i arbetsmiljön. Det är förbjudet att plocka upp material ur skrotbingarna. Det material som ligger i skrotbingarna transporteras vidare till skrotgårdar hos Volvo där en grovsortering av materialet sker innan det hämtas av etablerade destruktörer, med vilka Volvo har avtal.

7.6 Särskilt om förvärv av verktyg

Förut har framgått att verktyg kan erhållas på skrotlapp eller köpas. Genom utredningen i målet har framkommit att det är mycket ovanligt att verktyg säljs och än mer ovanligt att verktyg lämnas ut på skrotlapp. Av dem som hörts i målet, av vilka de flesta har lång anställningstid hos Volvo, har ingen kunnat erinra sig något fall där verktyg har erhållits på skrotlapp. Däremot har några kunnat erinra sig något enstaka fall där verktyg har sålts.

7.7 Tillämpningen och efterlevnaden av Volvos regler för lån och förvärv av verktyg m.m.

Vad gäller efterlevnaden av de nu beskrivna reglerna och rutinerna hos Volvo kan denna belysas ur två olika synvinklar, dels ur Volvos, dels ur de anställdas.

Genom utredningen i målet har framkommit att man från Volvos sida tillämpar bestämmelserna strikt. I vakten sker slumpvis kontroll av utpasserande varvid vederbörande får uppvisa medhavd väska. Den som påträffas med ett föremål som tillhör Volvo utan att ha något giltigt dokument såsom lånelapp, skrotlapp eller kvitto riskerar att misstänkas för stöld. Om vederbörande inte kan lämna någon godtagbar förklaring till sitt innehav av föremålet i fråga görs omedelbart en polisanmälan. Normalt blir följden också att vederbörande avskedas eller sägs upp.

Såvitt framkommit anser man från Volvos sida att lånesystemet fungerar bra. Det förekommer att lånade verktyg inte återlämnas i rätt tid och - enligt G.O., vaktchef hos Volvo sedan år 1988, i ca 2 % av samtliga fall - att den lånebeviljande chefens exemplar av lånelappen förkommer. Det senare gäller dock inte de lånebeviljande chefer som har hörts i målet, W.H., K.E. och L.I.. Var och en av dessa har förklarat att de inte vid något tillfälle blivit av med det egna exemplaret av lånelappen. Enligt G.O. har det såvitt han känner till inte hänt att vaktens exemplar av lånelappen försvunnit.

Det har från Metalls sida antytts att det finns en risk för att en för verktyg gällande lånelapp, som skall behållas tills det lånade verktyget har återlämnats, förväxlas med en skrotlapp, som kastas efter utförsel av det kasserade materialet. Detta har bestritts av G.O.. Han har förklarat att vaktpersonalen är väl förtrogen med systemet med låne- och skrotlappar och att man noga kontrollerar vilken ruta som är ikryssad på blanketten.

När det gäller de anställdas efterlevnad av de angivna bestämmelserna har annat inte framkommit i målet än att de anställda är väl förtrogna med bestämmelserna om förvärv av föremål genom kassation eller köp. Vad angår lån av verktyg har utredningen i målet inte gett något stöd för att det skulle vara vanligt förekommande att anställda lånar verktyg utan tillstånd. Enligt vad som framkommit vid förhöret med L.I. är Volvos policy vad gäller lån av verktyg generös till undvikande av att de anställda frestas att föra ut något verktyg från Volvo utan lånelapp. Enligt L.I. är det ovanligt att någon nekas lån. L.I. har inte uppfattat att anställda lånar hem verktyg utan lånelapp. Enligt L.I. står nämligen riskerna med ett sådant förfaringssätt inte i proportion till besväret att fylla i en lånelapp. Arbetsdomstolen anser att vad L.I. sålunda har sagt är övertygande. De tänkbara följderna av att bli ertappad med ett verktyg utan lånelapp - polisanmälan och avskedande eller uppsägning - måste rimligen verka starkt hämmande på de anställdas eventuella benägenhet att låna hem verktyg utan lånelapp.

Vad härefter gäller förbudet för de anställda att plocka upp material ur skrotbingarna framgår av utredningen i målet att sådant sker trots förbudet. Om detta beror på brister i informationen från Volvos sida eller ett medvetet åsidosättande av gällande regler från de anställdas sida har inte blivit klarlagt.

8. E.G:s åtkomst av de beslagtagna föremål som kan härledas till Volvo

8.1 Inledning

Arbetsdomstolen har konstaterat i det föregående att föremålen vid nr 1, 2, 7-9, 11, 18, 22, 24 och 26-33 samt mätklockan märkt "Mätrum" vid nr 3 i beslagsprotokollet kan härledas till Volvo.

8.2 Vinkelborrmaskinen och saxen (nr 7 och 8 i beslagsprotokollet)

Metall har anfört att E.G. lånat dessa föremål av Volvo med avsikt att återlämna dem. Arbetsgivarparterna har däremot gjort gällande i första hand att E.G. stulit föremålen från Volvo och i andra hand att han olovligen fört ut föremålen från Volvo och använt dem för privat bruk, vilket enligt arbetsgivarparterna straffrättsligt kan betecknas som egenmäktigt förfarande.

E.G. har om vinkelborrmaskinen och saxen berättat i huvudsak följande. Han åkte till sin arbetsplats under sjukskrivningstiden med gipsat ben för att hälsa på och berätta om olyckan samt för att låna en vinkelborrmaskin. Denna skulle användas vid byggandet av en ställning till motorcykeln. Han gick runt och hälsade och berättade hur han hade det. Han gick in till förmannens kontor och hämtade en lånelapp, fyllde i den och lade den på skrivbordet. Han hämtade lappen och vinkelborrmaskinen innan han skulle gå hem. Lappen var då påskriven. Han minns inte vem som hade beviljat lånet. Han såg inte när vederbörande skrev på lånelappen. Det måste ha varit någon av W.H., K.E., P-E.P., L.I. eller G.J.. Han minns inte hur länge han fick låna vinkelborrmaskinen. Innan han gick hem, tog han med sig en sax som låg på den egna arbetsbänken. Han skulle använda saxen till att klippa ett kraftigt skinn. Eftersom det inte fanns någon kvar på arbetsplatsen som kunde skriva på en lånelapp, tog han saxen med sig utan lånelapp. Det har förekommit att man i sådana situationer lånat utan lånelapp. Rutinen med lånelappar har inte upprätthållits så strikt som Volvo nu vill göra gällande. Han lade vinkelborrmaskinen och saxen i en ryggsäck som han hade med sig. Han brukar alltid ha ryggsäck när han åker motorcykel. Han lämnade ett exemplar av lånelappen avseende vinkelborrmaskinen till vakten. Han tror inte att han tog av sig ryggsäcken och visade upp borrmaskinen för vakten utan pekade bara på ryggsäcken. Hans exemplar av lånelappen har förkommit. Han brukade lägga alla papper i en låda i verkstaden. Lånelappen kan emellertid ha blivit liggande i hans byxficka. Han har ingen klar minnesbild av händelseförloppet men det måste ha gått till på det beskrivna sättet. När han hade byggt ställningen till motorcykeln fick han annat att tänka på än vinkelborrmaskinen och saxen eftersom det då blev aktuellt med avhysningen från verkstaden och garaget. Han kommer inte ihåg om han fick någon påstötning om att lämna tillbaka vinkelborrmaskinen. Under sjukskrivningstiden var han mycket svår att nå. Det är mycket möjligt att han besökte garaget och verkstaden den 25 juni och 31 oktober 1991. Vid det första tillfället hämtade han saker till semestern med barnen och vid det andra tillfället hämtade han förmodligen utrustning för att kunna göra service på en nyinköpt bil. Besöken var mycket kortvariga. Vid det andra tillfället ringde B.B. efter polisen när han kom dit. Han tänkte därför inte på att ta med sig vinkelborrmaskinen och saxen.

Arbetsdomstolen vill först framhålla att E.G., som i arbetsdomstolen för första gången lämnat uppgifter rörande de beslagtagna föremålen under sanningsplikt, har förklarat att han inte har någon klar minnesbild av händelseförloppet vid lånet av vinkelborrmaskinen utan att hans berättelse är en beskrivning av hur lånet måste ha gått till.

Som framgått av redogörelsen för rutinerna vid lån av verktyg skall såväl vakten som den lånebeviljande chefen behålla sitt exemplar av lånelappen tills verktyget har återlämnats. Om E.G. verkligen lånade vinkelborrmaskinen med lånelapp borde alltså dessa exemplar finnas kvar. G.O. har uppgett att det inte finns någon sådan lånelapp hos vakten. W.H., K.E. och L.I. har uppgett att de inte heller har kvar någon sådan lånelapp och att det inte hänt att deras exemplar av lånelappen förkommit. W.H. och K.E. har också berättat att de alltid haft personlig kontakt med den som lånat. P-E.P. har förklarat att han inte hade behörighet att bevilja E.G. lån och G.J., som i och för sig hade en sådan behörighet, har uppgett att det var hans underordnade chefer som normalt beviljade anställda lån av verktyg.

Av de nu redovisade omständigheterna - dels att E.G. förklarat sig inte ha någon klar minnesbild av hur lånet skulle ha gått till, dels att inte något exemplar av lånelapparna har kunnat återfinnas - kan man enligt arbetsdomstolen åsikt inte rimligen dra någon annan slutsats än att E.G. inte använde sig av lånelapp när han förde ut vinkelborrmaskinen från Volvo. Domstolen finner alltså att E.G. fört ut både saxen och vinkelborrmaskinen från Volvo utan tillstånd.

Domstolens ställningstagande leder fram till en ny fråga: Har saxen och/eller vinkelborrmaskinen verkligen förts ut från Volvo vid den av E.G. påstådda tidpunkten eller har detta i själva verket skett vid ett tidigare tillfälle utan samband med olycksfallet? Frågan kan också formuleras så att den i stället gäller om E.G:s berättelse i övrigt kan godtas, dvs. att han lånat saxen och vinkelborrmaskinen i april 1991 för ett arbete på sin motorcykel och att han haft för avsikt att återlämna föremålen till Volvo.

Enligt arbetsdomstolens mening saknas emellertid tillräckliga skäl att underkänna E.G:s berättelse i övrigt. Domstolen finner alltså inte visat att E.G. tillgripit saxen och vinkelborrmaskinen från Volvo med avsikt att tillägna sig dem. Genom att låna verktygen utan tillstånd har han emellertid gjort sig skyldig till ett åsidosättande av Volvos regler för lån av verktyg. Han har också åsidosatt lånereglerna genom att inte återlämna verktygen till Volvo.

Sammanfattningsvis finner alltså arbetsdomstolen att E.G. har åsidosatt Volvos regler för lån av verktyg genom att låna saxen och vinkelborrmaskinen utan tillstånd och genom att underlåta att återlämna dem till Volvo.

8.3 Bilstereon (nr 22 i beslagsprotokollet)

E.G. har alltsedan förundersökningen lämnat i huvudsak samma berättelse om sin åtkomst av bilstereon. Arbetsdomstolen utgår därför från denna berättelse. Enligt denna köpte E.G. bilstereon av en man som han träffade vid Bilbiten. Han antog att mannen arbetade "på bandet" hos Volvo eftersom denne bar overall. Mannen begärde 2 000 kr för bilstereon men E.G. lämnade 500 kr och en cykel som betalning. Bilstereon var begagnad. Det stod Volvo på den. E.G. förstod att den monterades in i Volvobilar.

Arbetsdomstolen har tidigare, bl.a. mot bakgrund av att bilstereon bara fanns hos Volvo i Sverige när köpet ägde rum, funnit att bilstereon kan härledas till Volvo. Den måste alltså ha lämnat Volvo på ett obehörigt sätt. Vad angår frågan om E.G. vid sitt förvärv också insett eller haft skälig anledning att anta detta gör domstolen följande överväganden.

Enligt arbetsdomstolens mening har förhållandena vid förvärvet varit typiska för en situation då stöldgods avyttras. E.G. har sålunda av en okänd man erbjudits att köpa en bilstereo och en booster, vilkas nyvärde uppgår till 7 000 kr, för 2 000 kr. När E.G. sedan, som det måste uppfattas, har prutat ned priset till 500 kr och en cykel har mannen accepterat detta.

När det gäller frågan om E.G. insett eller haft skälig anledning att anta att bilstereon frånhänts just Volvo kan till en början noteras att E.G. själv uppgett att det stod Volvo på bilstereon. Vidare har vid förhören med U.S. och H.S. framkommit att det av bilstereons beteckning och utseende framgår att den inte är en svensk modell. Utredningen har också visat att provvagnar, utrustade med denna typ av bilstereoapparat, under ca två år testades vid avdelningen för ljud och vibration samt servades vid vagnverkstaden. E.G. har arbetat vid båda dessa arbetsplatser. Det får därför anses uteslutet att E.G. skulle ha undgått att komma i kontakt med bilstereoapparater av detta slag i sitt arbete. Apparaterna har dessutom lagerförts hos Volvo.

Sammanfattningsvis gör arbetsdomstolen bedömningen att E.G. har förvärvat bilstereon trots att han har insett eller haft skälig anledning att anta att den frånhänts Volvo genom brott.

8.4 Sekretesskynket (nr 24 i beslagsprotokollet)

E.G. har uppgett att han hittade skynket överkört på Volvos personalparkering och att han trodde att det var ett kapellskynke. Han tog det därför med sig hem för att använda det till sin båt. Personalparkeringen ligger utanför Volvos område. Enligt B.O.P. befinner sig sådana bilar för vilka skynket används utanför staketomgärdat område endast när de transporteras från Volvo i täckta lastbilar. Även med beaktande av vad B.O.P. sålunda har anfört anser arbetsdomstolen att det inte kan anses styrkt att E.G. tillgripit sekretesskynket hos Volvo. Hans uppgift att han hittat skynket på personalparkeringen får godtas. E.G. har bestritt att han insåg att skynket var ett sådant sekretesskynke som används hos Volvo. E.G. har emellertid själv uppgett att sekretesskynken funnits hos Volvo under hela hans anställningstid och han har också känt till deras användningsområde. Med hänsyn härtill anser arbetsdomstolen att E.G. måste ha insett att det upphittade skynket var ett sekretesskynke från Volvo. Genom utredningen i målet har emellertid framkommit att sekretesskynken efter användning inte tvättas och återanvänds utan kasseras. U.S. har uppgett att ett sekretesskynke som ligger överkört på en parkeringsplats inte har något värde för Volvo. Med hänsyn härtill anser arbetsdomstolen att det inte har kunnat krävas av E.G. att han skulle ha återlämnat skynket till Volvo.

8.5 Mutterdragaren (nr 2 i beslagsprotokollet)

I målet har framkommit att det fanns ca 45 mutterdragare vid vagnverkstaden; varje mekaniker hade "sin" mutterdragare. Den aktuella mutterdragaren användes av E.G.. Den är s.k. högvibrerande. Samtliga högvibrerande mutterdragare har av arbetsmiljöskäl bytts ut mot lågvibrerande. Utbytet skedde successivt.

E.G. har uppgett att han kan ha fått mutterdragaren på skrotlapp, dvs. gratis efter kassation.

Genom förhören med G.S., chef vid vagnverkstaden när E.G. arbetade där, och H.S. har framkommit att de utbytta mutterdragarna behölls för att ta reservdelar från till de mutterdragare som ännu inte hade bytts ut. Eftersom mutterdragarna vid utbytet fortfarande var funktionsdugliga och Volvo alltjämt hade användning för dem kunde de varken köpas eller fås på skrotlapp. Till detta kommer att det av utredningen i målet har framgått dels att det hos Volvo inte finns något kvitto på att E.G. skulle ha köpt något av de beslagtagna verktygen av Volvo, dels att de personer som vid den aktuella tidpunkten hade behörighet att utfärda skrotlapp åt E.G. har bestritt att E.G. fått mutterdragaren på skrotlapp.

På grund av det anförda finner arbetsdomstolen att E.G. inte har köpt mutterdragaren av Volvo eller fått den på skrotlapp. Domstolen anser också att det på grund av vad som har framkommit om hur det gick till när de högvibrerande mutterdragarna byttes ut och att mutterdragaren fortfarande är märkt "ESA" får anses uteslutet att någon på ett behörigt sätt förvärvat mutterdragaren och att den därefter kommit i E.G:s besittning.

Vid den angivna bedömningen inställer sig frågan på vilket sätt mutterdragaren i så fall har kommit i E.G:s besittning. I denna fråga saknas utredning. Arbetsdomstolen nöjer sig därför med att konstatera att E.G. haft mutterdragaren i sin besittning. Med hänsyn till omständigheterna måste E.G. ha varit medveten om att mutterdragaren frånhänts Volvo genom brott.

8.6 Märkta verktyg i övrigt (nr 1, 3 delvis, 9, 11, 18 och 26-33 i beslagsprotokollet)

E.G. har såvitt avser samtliga verktyg som är märkta med avdelningsnummer eller avdelningsnamn utom mätklockan märkt "Mätrum", dvs. nr 1, 9, 11 och 33 i beslagsprotokollet, uppgett att han inte sett dem tidigare. Han har vidare uppgett att han hos Volvo inte har sett verktyg som är märkta på detta sätt. När det gäller klockan märkt "Mätrum" har E.G. förklarat att han inte minns hur han kommit över denna och att han inte har sett att det står "Mätrum" på den. Han har också uppgett att han inte känner till att avdelningarna i hans arbetsmiljö tidigare har betecknats med femsiffriga nummer som börjar med 56 eller att RL är en förkortning för rigglabb.

Vidare har E.G. förklarat att han inte heller känner igen de nycklar som är märkta med V (nr 26-32 i beslagsprotokollet). När det gäller specialverktyget (nr 18) har han uppgett att det troligen har funnits med i en låda verktyg som han köpt, dock inte av Volvo. När det gäller själva V-märkningen har E.G. förklarat att han känner till att Volvo märker sina verktyg på detta sätt.

Som förklaring till att han inte känner igen vissa av de föremål som tagits i beslag har E.G. angett att det fanns tusentals artiklar i verkstaden och att det därför var omöjligt för honom att ha en fullständig överblick över vad som fanns där. Han har också angett att många kamrater som utnyttjat verkstaden tagit med sig egna verktyg och kan ha lämnat dem kvar där.

E.G. har alltså inte kunnat lämna några påtagliga uppgifter om hur de märkta verktygen har kommit i hans besittning.

I frågan om verktygen kan ha frånhänts Volvo på ett legalt sätt gör arbetsdomstolen följande bedömning.

Enligt B.R., säkerhetschef hos Volvo, finns det hos Volvo inget kvitto på att E.G. köpt något av verktygen av Volvo. Om E.G. eller någon annan Volvoanställd hade köpt något av verktygen av Volvo skulle dessutom märkningen ha slipats bort. Märkningen finns emellertid kvar på samtliga verktyg. När det gäller frågan om verktygen kan ha lämnats ut på skrotlapp har i målet framkommit att samtliga verktyg är funktionsdugliga. Det har framkommit att sådana verktyg inte kasseras. Teoretiskt sett finns det naturligtvis en möjlighet att något eller några av de aktuella verktygen har kasserats av Volvo och lämnats ut på skrotlapp till E.G. eller annan samt därefter lagats av förvärvaren. Denna möjlighet är emellertid nästan obefintlig eftersom såsom redovisats i det föregående det i praktiken så gott som aldrig förekommer att verktyg lämnas ut på skrotlapp. De verktyg som Volvo köper in är, har det uppgetts, av hög kvalitet och har lång livslängd. I den mån Volvo inte längre har någon användning för dem kan de bli föremål för försäljning. När det gäller mätklockor har framkommit att dessa kastas i skrotbingen när de går sönder.

På grund av det anförda finner arbetsdomstolen att de aktuella verktygen inte kan ha frånhänts Volvo på ett legalt sätt.

Som redan har framgått har arbetsgivarparterna i första hand påstått att E.G. själv stulit verktygen från Volvo. Någon närmare utredning till stöd för detta påstående har emellertid inte förebragts utom såvitt avser två tumnycklar, nr 27-28 i beslagsprotokollet. Beträffande tumnycklar har framkommit att tum är ett mått som inte längre förekommer i Volvos produkter och att tumverktygen därför numera inte används hos Volvo. Såvitt framkommit finns det dock fortfarande tumverktyg kvar hos Volvo och någon utredning om huruvida Volvo har avhänt sig tumverktygen och i så fall på vilket sätt och i vilken utsträckning har inte framlagts i målet. L.I. har berättat att E.G. i samband med att han blev kallad till polisförhör uppgav för L.I. att han hade svårt att se att man kastade användbara verktyg. Som L.I. uppfattade det sade E.G. detta som en förklaring till varför polisen hade funnit Volvomärkta tumverktyg i E.G:s verkstad. Vidare har G.J. berättat följande. Efter det att han hade slutat vid avdelningen för mekanisk provning, vilket han gjorde den 1 februari 1992, var han och hälsade på där och träffade då E.G.. E.G. berättade att han hade blivit polisanmäld för stöld. G.J. beklagade detta. E.G. svarade då att det bara rörde sig om några tumnycklar som legat i skrotbingen och att han därför inte tyckte att det var så "farligt". G.J. frågade då E.G. varför han hade tagit dem när han kunde ha erhållit dem på ett legalt sätt. Som motivering till sitt handlande uppgav E.G. då att tumnycklarna ändå skulle skrotas.

De uppgifter som L.I. och G.J. har lämnat är naturligtvis besvärande för E.G.. Det har dock inte klarlagts om E.G. vid tidpunkten för dessa uttalanden hade sett de i beslag tagna föremålen. På grund härav kan det inte uteslutas att E.G:s uttalanden avsett andra än de i målet aktuella tumnycklarna. Därmed kan det inte anses styrkt att E.G. har tillgripit ifrågavarande tumnycklar från Volvo.

Enligt arbetsdomstolens mening är det emellertid för bedömningen av detta mål inte nödvändigt att beträffande varje enskilt föremål klarlägga hur det kommit att hamna i E.G:s besittning utan det är tillräckligt att konstatera att föremålen i fråga har innehafts av honom. Det är inte heller erforderligt att såvitt avser varje enskilt verktyg kunna slå fast att E.G. har känt till att han haft det i sin besittning. I denna del nöjer sig domstolen med följande synpunkter.

Det har framkommit i målet att verkstaden var välutrustad och att det funnits en stor mängd verktyg där. Enligt vad som framkommit vid förhöret med U.S., som tillsammans med B.O.P. besökte garaget och verkstaden den 25 februari 1992 på B.B:s begäran, var det emellertid trots mängden verktyg inga problem för honom och B.O.P. att relativt omgående upptäcka verktyg med någon slags Volvomärkning. Enligt U.S. kunde man se märkningen när verktyget hängde på en verktygstavla på väggen eller låg på en bänk. Man behövde således inte röra verktyget. Med hänsyn till vad som sålunda har framkommit anser domstolen att E.G. inte kan ha undgått att upptäcka att han i sin besittning haft föremål med den ifrågavarande märkningen.

När det gäller E.G:s kännedom om den aktuella märkningen har som framgått förut E.G. bestritt att han känner till någon annan Volvomärkning än V-märkningen. När det gäller att bedöma om denna uppgift från E.G. kan godtas måste följande omständigheter beaktas. Vid tidpunkten för avskedandet hade E.G. varit anställd hos Volvo i över tio år. Han hade bl.a. arbetat vid rigglabb och vid avdelningen för ljud och vibration där det finns ett mätrum. På grund av dessa omständigheter anser arbetsdomstolen att det inte är troligt att E.G. i sitt arbete skulle ha undgått att komma i kontakt med verktyg som varit märkta t.ex. "Mätrum" eller "RL". Det är inte heller troligt att E.G. inte skulle ha insett eller misstänkt att ett föremål som han hade i sin besittning och som var märkt exempelvis "Mätrum" eller "RL" kom från Volvo.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen att det vid bedömningen i målet skall läggas E.G. till last att han i sin besittning haft de aktuella verktygen.

8.7 Påsarna med produktionsmaterial (nr 35-39)

När det gäller påsarna med produktionsmaterial har arbetsdomstolen valt att i ett sammanhang pröva frågan om materialet kan härledas till Volvo och E.G:s åtkomst av detta.

Arbetsgivarparterna har till stöd för sitt påstående att materialet i påsarna tillhör Volvo åberopat att materialet utgör produktionsmaterial hos Volvo och att Volvo inte säljer sådant material eller lämnar ut det på skrotlapp. Vidare har arbetsgivarparterna åberopat påsarnas utseende. Beträffande sistnämnda förhållande har följande framkommit. Enligt vad U.S. har uppgivit var påsarna lindade med tejp på ett sådant sätt att de skulle bli så små som möjligt och därmed ägnade att lättare kunna föras ut från Volvo. U.S. har vidare uppgivit att han vid andra husrannsakningar som gällt misstanke om stöld sett påsar som tejpats på liknande sett. Enligt U.S. har det också förekommit att personer ertappats i vakten med påsar tejpade på detta sätt. U.S. har vid huvudförhandlingen förevisat två påsar som lindats med tejp på samma sätt som de beslagtagna. De förevisade påsarna var avlånga till formen och formatet var ca 1 x 2-3 dm.

Arbetsdomstolen kan inledningsvis konstatera att eftersom Volvo inte säljer produktionsmaterial eller lämnar ut det på skrotlapp kan det ifrågavarande materialet, om det kan härledas till Volvo, inte ha förts ut från Volvo på ett legalt sätt.

Som arbetsdomstolen ser saken kan dessa påsar med innehåll ha hamnat i E.G:s verkstad på ettdera av följande två sätt. Antingen har innehållet tagits hos Volvo, lagts i påsar som lindats med tejp och olovligen förts ut från Volvo eller har E.G. själv i sin verkstad sorterat honom tillhörigt material i olika påsar som han fått från Volvo och sedan lindat påsarna med tejp. Det senare alternativet är enligt arbetsdomstolens mening inte troligt. Det finns ingen rimlig förklaring till varför E.G. skulle förvara material på detta sätt i sin verkstad. Enligt arbetsdomstolens mening måste materialet ha hamnat i E.G:s verkstad på det förstnämnda sättet. Det kan emellertid inte anses styrkt att det är E.G. som olovligen har fört ut materialet från Volvo. Däremot anser arbetsdomstolen att E.G. med hänsyn till påsarnas utseende och innehåll måste ha insett att de olovligen förts ut från Volvo.

9. Övriga händelser som arbetsgivarparterna har lagt E.G. till last

Arbetsgivarparterna har till stöd för att grund förelegat att skilja E.G. från dennes anställning hos Volvo också åberopat att E.G. den 11 augusti 1983 tilldelats en skriftlig varning för medhjälp till stöld och att han den 21 oktober 1984 fått en tillsägelse av arbetsledningen att det är förbjudet att plocka ur skrotbingen.

Angående dessa händelse har H.S. berättat följande. Han såg E.G. ta ut material från Volvos förråd och ertappade denne med att överlämna materialet till en mekaniker som arbetade på en annan avdelning. Han anklagade E.G. för försök till stöld, vilket denne inte nekade till. Han har också ertappat E.G. med att plocka material ur skrotbingen, t.ex. ett säkerhetsbälte som han skulle ha till sin buss.

H.S:s beskrivning av de ovan angivna händelserna har inte ifrågasatts av Metall. Det får därför anses klarlagt att E.G. förfarit på sätt som angetts. Hur hans förfarande straffrättsligt sett är att rubricera lämnar arbetsdomstolen därhän.

10. Har E.G:s förfaranden utgjort grund för att skilja honom från anställningen?

Arbetsdomstolen har funnit att E.G.

a) vid ett tillfälle i april 1991 har åsidosatt Volvos regler för anställdas lån av verktyg genom att utan tillstånd ta med sig en vinkelborrmaskin och en sax samt sedan inte lämna tillbaka dem till Volvo,

b) vid ett tillfälle troligen år 1987 eller 1988 utanför E.G:s arbetsplats men vid en butik som är avsedd enbart för Volvoanställda förvärvat en bilstereo trots att han insett eller bort inse att den frånhänts Volvo genom brott,

c) under anställningstiden hos Volvo i sin besittning haft ett antal från Volvo härrörande verktyg och påsar med produktionsmaterial vilka verktyg och påsar han insett måste ha olovligen förts ut från Volvo,

d) vid ett tillfälle år 1983 medverkat vid ett försök att obehörigen föra ut material från Volvo, samt

e) vid flera tillfällen före den 21 oktober 1984 olovligen plockat material ur skrotbingen.

Vissa av E.G:s förfaranden har utgjort brott som riktats mot Volvo. När det gäller att avgöra om en arbetstagares brottsliga förfarande mot arbetsgivaren skall kunna föranleda att arbetstagaren skiljs från anställningen genom avskedande eller uppsägning skall en samlad bedömning göras såväl av förhållandena kring brottet som av omständigheterna i övrigt. En utgångspunkt vid den bedömningen måste vara att ett anställningsförhållande skall kunna grundas på ett förtroende mellan arbetsgivare och arbetstagare och att det därför är principiellt oförenligt med anställningsavtalet att arbetstagaren gör sig skyldig till ett mot arbetsgivaren riktat förmögenhetsbrott. Ett motsvarande synsätt bör enligt arbetsdomstolens mening anläggas på E.G:s övriga förfaranden.

Vid en närmare granskning av de olika förfarandena från den nu angivna utgångspunkten kommer arbetsdomstolen fram till följande ståndpunkter.

Vad först angår händelserna år 1983 och 1984 anser arbetsdomstolen att dessa ligger så pass långt tillbaka i tiden att de inte bör tillmätas någon större betydelse i detta sammanhang.

När det gäller lånet av vinkelborrmaskinen och saxen i april 1991 skall särskilt beaktas att E.G. vid denna tidpunkt befann sig i en bekymmersam social situation. Han hade varit sjukskriven en längre tid efter separationen från B.B. och hade dessutom skadat ena benet vid en trafikolycka och var gipsad. Han besökte Volvo i avsikt att låna vinkelborrmaskinen för att använda den vid byggandet av en ställning som han skulle kunna lägga upp sitt gipsade ben på när han åkte motorcykel. Han lånade samtidigt saxen. Den skulle också användas till arbetet med ställningen.

Mot dessa omständigheter måste ställas vikten av att regler av ifrågavarande slag upprätthålls. Lånereglerna har tillkommit i syfte att bereda de anställda hos Volvo möjlighet att låna verktyg. Möjligheten att låna verktyg utgör en betydelsefull förmån för Volvoanställda. Det ligger således även i de anställdas intresse att lånereglerna följs. Om reglerna missbrukas föreligger en uppenbar risk för att förmånen dras in. Eftersom den egendom som utlånas är mycket begärlig och ofta betingar betydande värden är det naturligt att utnyttjandet av denna förmån är underkastad bestämda regler. I målet har inte framkommit annat än att de aktuella lånereglerna av de anställda har upplevs som fullt gällande och rimliga.

Beträffande vinkelborrmaskinen har arbetsdomstolen mot E.G:s bestridande funnit att han inte använt någon lånelapp. När det gäller saxen är det ostridigt att E.G. inte använt någon lånelapp. Som skäl till detta har han angett att det inte fanns någon kvar på arbetsplatsen som kunde bevilja lånet. Enligt arbetsdomstolens mening utgör sistnämnda förhållande ingen giltig ursäkt för att ta med sig verktyg utan lånelapp. Om ett sådant förfaringssätt accepterades, skulle lånesystemet snabbt komma att urholkas. Inte heller utgör vad som har framkommit om E.G:s sociala förhållanden någon giltig ursäkt för att låna utan lånelapp.

När det gäller underlåtenheten att återlämna vinkelborrmaskinen och saxen till Volvo har E.G. åberopat att det blev aktuellt med avhysningen när han var klar med ställningsbygget och att han därför fick annat att tänka på.

Enligt vad som har framkommit i målet togs gipset emellertid bort redan i slutet av april 1991. Ställningsbygget måste rimligen ha varit klart en tid dessförinnan. I början av maj samma år erhöll E.G. en underrättelse från kronofogdemyndigheten om den planerade avhysningen. E.G. överklagade beslutet om avhysningen men utan framgång. Avhysningen verkställdes den 15 maj 1991. Enligt arbetsdomstolens mening har E.G. haft tid på sig att före avhysningen återlämna vinkelborrmaskinen och saxen till Volvo. Han har också efter avhysningen haft tillfälle till detta. Det har nämligen framkommit att E.G. vid i vart fall två tillfällen efter avhysningen fått tillgång till garaget och verkstaden. På grund av det anförda finner arbetsdomstolen att det inte kan anses ursäktligt att E.G. inte återlämnade verktygen till Volvo.

Enligt domstolen mening har E.G. genom att åsidosätta lånereglerna allvarligt missbrukat Volvos förtroende för honom såsom anställd. Åsidosättandet har avsett ett förhållandevis dyrbart verktyg. Nypriset för en vinkelborrmaskin var i april 1992 4 800 kr.

Vad angår E.G:s förvärv av bilstereon finns inga förmildrande omständigheter kring det brottsliga handlandet. Arbetsdomstolen anser att en arbetsgivare inte skall behöva tåla att en anställd tar befattning med egendom som den anställde inser eller bör inse har frånhänts arbetsgivaren genom brott. Detta gäller oberoende av om handlandet sker på fritiden och utanför arbetsplatsen. Ett sådant agerande från den anställdes sida är ägnat att på ett mycket allvarligt sätt rubba arbetsgivarens förtroende för honom.

Arbetsdomstolen anser att E.G:s förfaranden med avseende på vinkelborrmaskinen och bilstereon innefattar ett grovt åsidosättande från E.G:s sida av hans åligganden gentemot Volvo. Enligt domstolens mening utgör redan dessa förfaranden grund för avskedande.

Till detta kommer att det enligt domstolens uppfattning inte heller kan anses förenligt med anställningsavtalet att E.G. i sin besittning har haft egendom som frånhänts Volvo genom brott.

Med hänvisning till det anförda kommer arbetsdomstolen till slutsatsen att Volvo haft grund för att avskeda E.G. från anställningen. Metalls talan skall följaktligen avslås.

11. Rättegångskostnader

Vid den angivna utgången skall Metall utge ersättning för arbetsgivarparternas rättegångskostnader. Metall har inte haft någon erinran mot arbetsgivarparternas ersättningsyrkande.