AD 1995 nr 46

Parter:

Svenska Sjöfolksförbundet; Sveriges Redareförening

Nr 46

Svenska Sjöfolksförbundet

mot

Sveriges Redareförening.

Mellan Svenska Sjöfolksförbundet och Sveriges Redareförening gäller kollektivavtal. Ett av dessa är ett ramavtal för färjetrafiken avseende löne- och anställningsvillkor för däcks-, maskin- och intendenturpersonal som är anställd i rederier anslutna till Redareföreningen (i det följande färjeavtalet). I färjeavtalets § 10, som avser dag-, kost-, bostads- och traktamentsersättningar, ingår bl.a. följande bestämmelser.

Tjänstgöringsdag och tjänstgöringsfridag

Mom. 1a. Kost- och bostadsersättning under tjänstgöring, därest kost och logi inte erhålls och tjänstgöringsfridagar samt vederlags-/kompensationsledighet utgår med 98 kronor per dag.

Under avlösningsdag, då tre måltider kan erhållas, utgår ingen kost- och bostadsersättning. Vid delning av traktamente på dag varunder avlösning sker skall gälla att från ersättningen dras av 24:50 kronor för vardera måltiden frukost, lunch respektive middag som kan erhållas ombord.

Bostadsdelen om 24:50 kronor utgår endera för dag då avgång från eller återinträde i tjänst sker.

Mom. 1 b. Därest arbetstagaren under tjänstgöring ombord inte kan beredas egen bostad, skall ersättning härför utgå med 24:50 kronor per dag.

Ersättningar under mom. 1 a och b kan inte utgå samtidigt.

Med stöd av fartygssäkerhetsförordningen har Sjöfartsverket meddelat föreskrifter och allmänna råd om besättningens bostäder på fartyg m.m.; SJÖFS 1992:6. Kungörelsen, som i det följande benämns bostadskungörelsen, gäller bostäder, uppehållsrum och vissa arbetslokaler för ombordanställda på svenska fartyg som har beställts, förvärvats från utlandet eller genomgått omfattande ombyggnad efter den 1 maj 1992. För äldre fartyg gäller ännu Sjöfartsverkets kungörelse av den 19 maj 1970 (SJÖFS 1970:A4) om bostäder och ekonomilokaler m.m. på fartyg. Bostadskungörelsens föreskrifter innefattar under rubriken Besättningsutrymmen bl.a. följande.

Bostäder

23 § Varje ombordanställd i fartygets största besättning som bor ombord skall ha en egen bostad med tillhörande hygienutrymme.

Bostaden skall, hygienutrymmet oräknat, ha minst följande golvyta.

Längd Golvyta, kvm

Största längd 100 m eller mer 7

Största längd 50 m eller mer men mindre än 100 m 6

Största längd 24 m eller mer men mindre än 50 m 5

Största längd 15 m eller mer men mindre än 24 m 3

Vid beräkning av golvytan får, förutom den del som är fri från möbler, även inräknas sådan del som upptas av sovplats, skåp, byrå eller sittplats.

På ett fartyg med en största längd om 100 m eller mer skall då det kan genomföras bostaden för befälhavaren, överstyrmannen, maskinchefen och förste maskinisten bestå av sovhytt och dagrum.

- - -

26 § En bostad för en ombordanställd skall ha lämplig möblering för vila, avkoppling, samvaro, läsning, skrivning och småsysslor.

Under rubriken Allmänna råd anges bl.a. följande.

Till 23 §:

- - -

Kravet på egen hytt kan i vissa fall efterges vid säsonger då stora passagerarfartyg behöver extra personal.

Till 26 §:

På fartyg där man skiftar besättning med ett sådant mönster att de olika besättningarna lämpligen förvarar sina tillhörigheter ombord medan de är lediga måste de särskilda förvaringsbehov detta föranleder också beaktas.

Möblering och utrustning i bostad (rumsinnehåll) bör ha följande omfattning:

a. säng för madrass med måtten 2 000 mm x 900 mm

b. garderob, hylla, backskåp och hängare för ytterkläder

c. smärre låsbart skåp

- - -

Färjeavtalet ingicks år 1969. Då gällde en föregångare till bostadskungörelsen, Kungl. Maj:ts och Rikets Kommerskollegii kungörelse med tilläggsbestämmelser angående bostäder m.m. å fartyg för ombord anställda; given Stockholm den 20 januari 1953 (i det följande 1953 års kungörelse). Dessa tilläggsbestämmelser hade föreskrivits med stöd av Kung. Maj:ts kungörelse av den 30 december 1952 angående bostäder m.m. å fartyg för ombord anställda (i det följande 1952 års bostadskungörelse). I 1952 års bostadskungörelse föreskrevs bl.a. följande.

2 §

I denna kungörelse ävensom, där ej annorlunda stadgas, i de med stöd av 24 § utfärdade bestämmelser och föreskrifter förstås med

- - -

bostadsrum: sovrum, mässrum, dagrum, klosettrum, tvättrum, rum för tvättning eller torkning av kläder, sjukrum, kabyssrum.

- - -

8 §

1 mom. Bo å fartyg anställda ombord, skall fartyget vara försett med sovrum för dem. För män och kvinnor skola finnas skilda sovrum.

I sovrum skall finnas särskild sovplats för varje i detsamma inhyst person.

Sovrum må ej användas till annat än bostad.

I 8 § 4 mom. fanns bestämmelser som reglerade hur många anställda som fick inhysas i samma sovrum. I 1953 års kungörelse föreskrev Kommerskollegium bl.a. följande i tilläggsbestämmelserna till 8 §.

12. Ett ventilerat klädskåp samt en eller flera för förvaring av kläder lämpade lådor skola i sovrum finnas för varje i rummet inhyst person. Klädskåpet skall invändigt hava en höjd av minst 1,5 meter, en längd av minst 0,55 meter och en bredd av minst 0,35 meter. Det skall vara försett med hylla och med beslag för anbringande av hänglås. - - -

Tvist har uppstått mellan Sjöfolksförbundet och Redareföreningen om hur mom. 1 b i färjeavtalets § 10 skall tolkas. Enligt Redareföreningen innebär bestämmelsen att den aktuella ersättningen skall utgå endast i fall då två förutsättningar är uppfyllda, nämligen om dels arbetstagaren delar hytt med annan och dels låsbart utrymme saknas i anslutning till sovutrymmet. Enligt Redareföreningen var detta den mellan parterna gemensamma avsikten med bestämmelsen, när denna ingicks. Redareföreningen hävdar vidare att den av föreningen påstådda tolkningen väl ryms inom bestämmelsens ordalydelse samt att bestämmelsen konsekvent har tillämpats i enlighet med denna tolkning.

Sjöfolksförbundets ståndpunkt är att bestämmelsen skall tolkas så att ersättningen skall utgå när arbetstagare delar sovhytt. Även Sjöfolksförbundet finner stöd för sin tolkning i den vid avtalsslutet gemensamma partsviljan, bestämmelsens ordalydelse samt dess praktiska tillämpning.

Parterna har inte kunnat enas i lokala och centrala förhandlingar, och Sjöfolksförbundet har därefter vid arbetsdomstolen väckt talan mot Redareföreningen och Stena Line Service AB. Sedan Sjöfolksförbundet återkallat sin talan gentemot Stena Line Service AB har arbetsdomstolen avskrivit målet i den del talan riktade sig mot detta bolag. Sjöfolksförbundet har, som talan slutligen har bestämts, yrkat att arbetsdomstolen fastställer att ersättning enligt färjeavtalets § 10 mom. 1 b skall betalas till de arbetstagare som inte disponerar en sovhytt för ensamt bruk i de fall övernattningsbehov föreligger.

Redareföreningen har hemställt att fastställelseyrkandet skall avslås.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Sjöfolksförbundet

Tvisten gäller tolkningen av en bestämmelse i det mellan parterna gällande färjeavtalet. Färjeavtalet tillkom år 1969 och har alltså funnits i 25 år. Under hela denna tid har den i målet omtvistade bestämmelsen funnits i avtalet. Bestämmelsen har aldrig varit kontroversiell, inte heller då avtalet slöts första gången. Färjeavtalet var det första ramavtalet på området. Dessförinnan hade Sjöfolksförbundet separata kollektivavtal med varje enskilt färjerederi. I en del av dessa kollektivavtal, men inte i alla, fanns en bestämmelse som motsvarande den i målet aktuella. Som Sjöfolksförbundet ser det är bestämmelsens naturliga syfte att ekonomiskt kompensera för den integritetsförlust som drabbar en arbetstagare som tvingas dela sovhytt med annan anställd.

Under hela den tid som bestämmelsen har funnits har det varit självklart för Sjöfolksförbundet att den skall tolkas på det sätt som förbundet gör gällande i detta mål. Funktionärer hos Sjöfolksförbundet centralt har aldrig hört talas om att bestämmelsen har tillämpats på det sätt som Redareföreningen hävdar i målet. Det har inte tidigare förekommit några tvister på central nivå.

I den nu aktuella tvisten har man från arbetsgivarsidan vid olika tidpunkter intagit skilda ståndpunkter i sakfrågan. Vid den lokala tvisteförhandlingen, som ägde rum mellan förbundet och Stena Line Service AB, anförde enligt protokollet bolagets representant att "hyttersättning ej skall utgå till personal som delar hytt, om hytten är anpassad till två personer". Vid den centrala tvisteförhandlingen påstod Redareföreningen till Sjöfolksförbundets förvåning att bestämmelsen skulle tolkas så att den som visserligen inte kan beredas egen bostad men har tillgång till ett låsbart skåp inte har rätt till någon ersättning. Tillgången till ett låsbart skåp skulle med detta synsätt leda till att arbetstagaren inte fick någon ersättning alls, trots att han eller hon tvingades dela hytt med någon annan. Detta var första gången som förbundet hörde talas om denna tolkning.

Då det numera bara finns sex färjerederier i Sverige är praxis relativt lätt att utreda. Numera har flertalet arbetstagare en egen sovhytt. Sjöfolksförbundets syn på hur bestämmelsen har tillämpats i praktiken framgår av domsbilaga. Sammanfattningsvis är praxis varierande. Tre rederier betalar ersättning enligt Sjöfolksförbundets uppfattning i tvisten, två rederier (liksom det gamla Gotlandsbolaget) betalar ingen ersättning alls, och vid ett rederi betalas ersättning ibland. Inget rederi betalar ersättning helt enligt Redareföreningens uppfattning i tvisten.

Sjöfolksförbundet vill i sammanhanget särskilt peka på den inledningsvis citerade bostadskungörelsen. I bostadskungörelsen förekommer begreppet bostad i exakt den betydelse som Sjöfolksförbundet hävdar i detta mål. Det har aldrig påståtts att begreppet bostad i bostadskungörelsen skulle ha den innebörd som Redareföreningen i detta mål påstår. Sedan 1992 är det enligt bostadskungörelsen förbjudet att i nya fartyg förlägga flera arbetstagare i samma hytt. Motsvarande förbud fanns inte i den bostadskungörelse, som gällde före 1992 och som alltjämt gäller för äldre fartyg. Utvecklingen leder till att dubbelboende ombord för anställda blir alltmer sällsynt. Ett bifall till förbundets talan skulle därför inte leda till särskilt stora merkostnader för rederierna.

Sammanfattningsvis hävdar Sjöfolksförbundet följande. Avtalsparterna har vid avtalsslutet inte ens diskuterat att bestämmelsen skulle ha en annan tolkning än den som följer av ordalydelsen. Bestämmelsens ordalydelse är fullständigt klar och överensstämmer helt med Sjöfolksförbundets ståndpunkt i tvisten. Bestämmelsen har tillämpats på olika sätt över tiden och hos olika rederier; flera rederier följer Sjöfolksförbundets tolkning, medan inte något rederi följer Redareföreningens tolkning. Förbundet har inte godtagit att bestämmelsen tillämpas på det sätt som Redareföreningen hävdar i målet.

Redareföreningen

Färjeavtalet är ett av flera kollektivavtal mellan Redareföreningen och Sjöfolksförbundet. Den i målet aktuella bestämmelsen fanns med redan i det första färjeavalet, som slöts år 1969. Under förhandlingarna som ledde fram till färjeavtalet företräddes Sjöfolksförbundet av dess dåvarande ordförande G.K..

Den 31 januari - den 2 februari 1972 hölls i Ulricehamn ett internt möte mellan företrädare för färjerederierna. Vid mötet, där inga arbetstagarrepresentanter deltog, diskuterades bl.a. färjeavtalet. I protokollet över mötet antecknades följande.

2. Bostadsersättning när anställd bor i passagerarhytt.

Från Sjöfolksförbundets medlemmar hade framhållits att bostadsersättning skall utgå, då inkvartering sker i passagerarhytt, som ej har låsbara utrymmen som t.ex. skåp. Redareföreningen och Sjöfolksförbundet har tidigare varit överens om, att man ej skall hålla på bostadsförordningens bokstav i detalj, när det gäller tillfällig inkvartering i passagerarfartyg. Beträffande avsaknaden av låsbara utrymmen ansågs detta kunna kompenseras med, att hytten endast disponeras av en man med möjlighet att låsa ytterdörren.

3. Skall begreppet "bostad ombord" tolkas som egen permanent koj?

Svaret var, att så ej kunde vara fallet och att överenskommelse i denna fråga förelåg med Sjöfolksförbundet.

För att rätt förstå det ovan citerade måste följande tas i beaktande. Under tiden kring år 1970 var färjetrafiken stadd i expansion. Resandet ökade, och många nya fartyg byggdes. Framför allt under högsäsong var det ofta nödvändigt att utnyttja passagerarhytter för besättningen. En annan viktig omständighet som Redareföreningen vill peka på är att det under 1960- och 1970-talen var normalt att Sjöfolksförbundets medlemmar bodde i hytter för två eller fyra personer; framför allt intendenturpersonal fick ofta bo i hytter för fyra personer. I dessa hytter fanns regelmässigt låsbara skåp. I passagerarhytterna däremot saknades låsbara skåp. Ytterligare en omständighet av betydelse är att det inom färjetrafiken förekom och förekommer avlösningssystem. Under den tid då färjeavtalet kom till tillämpades ofta det systemet att personalen arbetade varannan vecka, var ledig varannan vecka osv. I det systemet är givetvis ett låsbart utrymme mycket viktigt, om två personer turas om att använda samma hytt. Den som är ledig kan då lämna en del av sina tillhörigheter på fartyget. Allt detta visar att det var det låsbara utrymmet som var avgörande. Slutsatsen som finns redovisad i den ovan citerade tredje meningen blev också att avsaknaden av låsbara utrymmen ansågs kunna kompenseras med att hytten endast disponerades av en man med möjlighet att låsa ytterdörren.

Redareföreningen har lagt ned ett omfattande arbete på att utreda hur den aktuella bestämmelsen tillämpas i praktiken. Resultatet av denna utredning framgår av domsbilaga. Enligt Redareföreningens uppfattning är det inte något rederi tillhörigt föreningen, som generellt utbetalar ersättning vid dubbelboende på grund av att rederiet anser att det föreligger en förpliktelse enligt färjeavtalet. Visserligen har det förekommit att rederier har betalat ut ersättning, men inget rederi har grundat detta på Sjöfolksförbundets uppfattning i denna tvist.

När det gäller JBT-Gotlandstrafiken vill Redareföreningen särskilt framhålla följande. Vid Gotlandsbolaget hanterades personalfrågorna fram till den 1 januari 1988 av sjöpersonalchefen B.P.. Denne var väl bekant med Redareföreningens tolkning av den aktuella bestämmelsen, och så länge B.P. var sjöpersonalchef betalades ersättning ut enbart då man fick utnyttja passagerarhytter utan låsbart skåp. Den 1 januari 1988 lämnade B.P. verksamheten under några år. Det var då JBT- Gotlandstrafiken började utbetala ersättning oberoende av tillgång till låsbart skåp. Då B.P. kom tillbaka till "Gotlandstrafiken", reagerade han inför denna ändrade tillämpning. Exemplet visar enligt Redareföreningen att det finns en lång och väl grundad praxis och tradition på området. När, som skett i detta fall, krav plötsligt ställs på en ändrad avtalstolkning, kan detta endast förklaras med den historielöshet som kan bli följden av personalförändringar på arbetsgivarsidan lika väl som på arbetstagarsidan.

Sjöfolksförbundet driver inte frågan om ersättning vid dubbelboende lokalt. Den fråga som Sjöfolksförbundet lokalt driver mycket hårt är snarare kravet på egen hytt. Detta framgår t.ex. av ett protokoll av den 8 mars 1982 avseende förhandlingar mellan Stena Line AB och Sjöfolksförbundet angående vissa hyttfrågor på Kronprinsessan Victoria. Enligt detta protokoll godtog Sjöfolksförbundet att enmanshytter gjordes om till tvåmanshytter utan att göra gällande att rätt till ersättning förelåg.

Ett annat exempel som visar att Sjöfolksförbundet har godtagit att färjeavtalet skall tolkas på det sätt som Redareföreningen gör gällande i målet är vad som förevarit vid en lokal förhandling mellan förbundet och Stena Line AB. Sjöfolksförbundet hade bl.a. begärt att personal som bodde två i en hytt skulle ersättas med en kvarts kostpenning. Av protokollet, daterat den 6 april 1988, framgår bl.a. följande.

Stena Line AB kommer i möjligast mån bereda SSFs medlemmar ensamboende, men kan inte lämna garantier för att befintligt ensamboende kvarstår.

Någon generell ekonomisk kompensation för personal som delar hytt utgår ej.

Redareföreningen vill särskilt peka på att Sjöfolksförbundet därefter inte fortsatte att driva kraven på ersättning för dubbelboende.

I en framställning den 21 juni 1988 till TT-Line AB från Sjöfolksförbundet anförde Sjöfolksförbundets regionombudsman N.M. bl.a. följande.

Enligt information från fartyget är det ca 50 anställda som icke har tillgång till egen hytt samt att de icke heller uppbär den avtalsenliga kompensationen härför.

Med anledning av ovanstående samt med stöd av mellanvarande avtalets § 10 mom. 1b, får vi därför hemställa om att berörda erhåller aktuell ersättning.

Vi emotser bekräftelse på att ersättningen skall regleras alternativt en förhandlingsbegäran från Er inom ramen av de lagenliga tidsmarginalerna.

I protokollet över den därpå följande förhandlingen finns bl.a. följande antecknat.

§ 1

Bolaget ställde sig frågande till den förhandlingsordning som tillämpats i detta ärendet, och sakfrågan i nuläget icke skall behandlas.

Ärendet borde enligt bolaget handläggas enligt den ordning som är praxis, dvs. i första skedet mellan bolaget och den lokala fackliga organisationen.

§ 2

Parterna är överens om bolagets uppfattning enl § 1 och hänskjuter ärendet till sjöfolksförbundets gruppordförande i TT-line AB.

Därefter återkom inte Sjöfolksförbundet med kravet, vare sig lokalt eller på annat sätt. Även detta exempel visar att Redareföreningens uppfattning om kollektivavtalets innebörd var väl känd för Sjöfolksförbundet.

Sammanfattningsvis är det Redareföreningens uppfattning att bestämmelsen innebär att ersättning skall utges enbart när arbetstagare delar hytt och det inte finns tillgång till låsbart skåp. Detta speglar den gemensamma partsavsikten då avtalet träffades. Den angivna tolkningen hindras inte av bestämmelsens ordalydelse. Avtalets praktiska tillämpning och Sjöfolksförbundets agerande under den tid då avtalet varit i kraft talar för att bestämmelsen skall tolkas på det sätt som Redareföreningen hävdar i målet.

Sjöfolksförbundet

Det är riktigt att G.K. var ordförande i Sjöfolksförbundet när färjeavtalet ingicks och att Sjöfolksförbundet företräddes av honom. Sjöfolksförbundet vill dock peka på att förbundets nuvarande ordförande A.L. i dessa förhandlingar fungerade som G.K:s "högra hand" och var djupt engagerad i arbetet.

När det gäller den av Redareföreningen åberopade skriftliga bevisningen vill Sjöfolksförbundet särskilt framhålla att förhandlingen om Kronprinsessan Victoria inte rörde frågan om ersättning. Det enda som Sjöfolksförbundet då kan sägas ha godtagit var att några enmanshytter gjordes om till tvåmanshytter.

När det gäller förhandlingen mellan Stena Line AB och Sjöfolksförbundet som resulterade i ett protokoll den 6 april 1988, bestrider Sjöfolksförbundet att detta skulle kunna tolkas som att Sjöfolksförbundet har godtagit Redareföreningens uppfattning. Sjöfolksförbundet företräddes i denna förhandling av en gruppordförande, vilken har en ställning som närmast motsvarar en klubbordförandes. Sjöfolksförbundet känner inte till vilka överväganden som låg bakom ställningstagandet i den lokala förhandlingen.

När det slutligen gäller förhandlingen mellan Sjöfolksförbundet och TT- Line AB den 29 juni 1988, är det alldeles tydligt att N.M., då chef för Sjöfolksförbundets Skåneregion med ett förflutet som avtalssekreterare i förbundet, delade förbundets syn på den aktuella bestämmelsens innebörd. Av protokollet kan inte dras andra slutsatser än att frågan av uteslutande formella skäl hänsköts till det lokala planet. Efter förhandlingen hörde Sjöfolksförbundet ingenting om saken, utan utgick från att tvisten hade lösts lokalt.

Domskäl

Målet gäller tolkningen av mom. 1 b i färjeavtalets § 10. Där föreskrivs att därest arbetstagaren under tjänstgöring ombord inte kan beredas egen bostad, skall ersättning härför utgå med 24:50 kronor per dag.

Enligt Redareföreningen innebär bestämmelsen att ersättningen skall utgå endast om två förutsättningar är uppfyllda, nämligen dels att arbetstagaren delar hytt med annan och dels att låsbart utrymme saknas i anslutning till sovutrymmet. Enligt Redareföreningen var detta den mellan parterna gemensamma avsikten med bestämmelsen, när avtalet ingicks. Redareföreningen hävdar vidare att denna tolkning väl ryms inom avtalsbestämmelsens ordalydelse samt att bestämmelsen har tillämpats i enlighet med denna tolkning.

Sjöfolksförbundets ståndpunkt är att bestämmelsen skall tolkas så att ersättningen skall utgå när arbetstagare delar sovhytt. Även Sjöfolksförbundet anser sig ha stöd för sin tolkning i den vid avtalsslutet gemensamma partsviljan, bestämmelsens ordalydelse samt dess praktiska tillämpning.

I målet har förebringats skriftlig och muntlig bevisning. På Sjöfolksförbundets begäran har förbundets ordförande A.L. hörts upplysningsvis. På Redareföreningens begäran har vittnesförhör hållits med personalchefen vid TT-Line F.B., förutvarande förhandlingschefen i Redareföreningen P.P. samt seniordirektören vid Stena AB T.H.. Sjöfolksförbundet har uppgett att förbundets ordförande vid tidpunkten för färjeavtalets ingående, G.K., år 1981 skildes från sin anställning under sådana omständigheter att förbundet anser sig inte kunna höra honom i målet.

Gemensam partsvilja?

Grundläggande för all tolkning av kollektivavtal är att avtalets innehåll bestäms av vad avtalsparterna gemensamt har åsyftat vid kollektivavtalets tillkomst, den gemensamma partsviljan. Arbetsdomstolen konstaterar till en början att ingendera parten har påstått att den i detta mål aktuella frågan uttryckligen har berörts vid de förhandlingar som föregick färjeavtalet. I målet har inte hörts någon som direkt deltog i dessa förhandlingar. Ingen utredning har förebringats om vad som gällde enligt de gamla avtal som färjeavtalet ersatte. Däremot har förhör hållits med A.L. och T.H., som på olika sätt hade kontakt med dem som deltog i förhandlingarna.

A.L. och T.H. deltog alltså inte direkt i de förhandlingar som ledde fram till ingåendet av färjeavtalet och av de uppgifter de lämnat framgår inte att den nu aktuella tvistefrågan skulle ha berörts under förhandlingarna. Enligt arbetsdomstolens mening kan man inte av denna utredning dra slutsatsen att det vid avtalsslutet skulle ha förelegat en gemensam partsvilja i nu aktuellt avseende.

Avtalets ordalydelse

Arbetsdomstolen har i flera rättsfall slagit fast att den som menar att ett kollektivavtal innebär något annat än vad som följer av ordalydelsen enligt allmänt språkbruk eller språket på det aktuella avtalsområdet, har bevisbördan för sitt påstående (se t.ex. AD 1971 nr 4, 1973 nr 39 samt 1976 nr 84). Vägledande för bedömningen kan också bli hur en lagtext av motsvarande innehåll uppfattas (jfr AD 1978 nr 132).

Inledningsvis kan här konstateras att avtalstexten inte ger något stöd för arbetsgivarsidans uppfattning att ersättningen i fråga endast skall utgå under förutsättning bl.a. att arbetstagaren inte har tillgång till ett låsbart skåp. En annan sak är att det sedan länge i kungörelser ställts krav på bl.a att arbetstagarna skall ha tillgång till ett låsbart skåp och att förekomsten av ett sådant skåp därmed kan sägas vara ett av flera kännetecken på en bostad ombord. Enligt vanligt språkbruk måste dock uttrycket "egen bostad" i avtalet antas åsyfta något mer än att det skall finnas en bostad av viss beskaffenhet, nämligen en bostad för ensamt nyttjande. Visserligen kan ordet "egen" enligt allmänt språkbruk ha en annan innebörd om man syftar på äganderätten. Är det däremot fråga om dispositionsrätten, som t.ex. i uttrycket "eget rum", är det otvivelaktigt ett rum för eget, ensamt, bruk som åsyftas. Det är också den enda innebörd som kan läggas i uttrycket "egen bostad" i den senare tillkomna 23 § bostadskungörelsen.

Sjöfolksförbundets uppfattning om den omtvistade bestämmelsens innebörd har alltså ett avsevärt stöd i bestämmelsens ordalydelse. Den av arbetsgivarsidan hävdade uppfattningen om bestämmelsens innebörd har däremot inte stöd i ordalydelsen.

Avtalets tillämpning i praktiken

Parterna har också uppehållit sig vid hur den omtvistade bestämmelsen har tillämpats i praktiken, och båda parter har ansett sig ha stöd för sin uppfattning i praxis. Av den utredning som parterna presenterat framgår också att båda parter har fog för sina påståenden om avtalets tillämpning, dvs. att tillämpningen har varierat. Utredningen ger däremot inget besked om orsaken till detta. En möjlig förklaring är att det före färjeavtalets tillkomst slöts separata kollektivavtal med rederierna och att dessa avtal var olika i nu aktuellt avseende. P.P. och T.H. har uppgett att de tillämpat färjeavtalet i enlighet med Redareföreningens ståndpunkt i målet. Såvitt framkommit har detta dock inte byggt på en tolkning av eller uppfattning om kollektivavtalet utan på att de "levt med" Redareföreningens uppfattning. T.H. har uppgett bl.a. att han inte tidigare noterat avtalstexten och att han "studsade" när han läste avtalstexten och inte förstod hur det kunde stå så i avtalet.

Oavsett vilka orsakerna är till att praxis varit varierande står det klart att avtalet inte har tillämpats på ett enhetligt sätt. Redan detta minskar betydelsen av praxis. För att praxis skall kunna tillmätas självständig betydelse för tolkningen av en kollektivavtalsbestämmelse bör nämligen som regel krävas att tillämpningen är långvarig och fast etablerad på avtalsområdet samt att den är känd för avtalsparterna på sådant sätt att dessa måste antas ha accepterat tillämpningen (AD 1978 nr 132). Praxis måste ha stor fasthet för att kunna tillmätas betydelse när annat, som i detta fall ordalydelsen, bestämt talar för en viss utgång.

Enligt arbetsdomstolens mening finns i detta fall inte någon sådan fast etablerad praxis att den medger några säkra slutsatser om kollektivavtalets innebörd.

Arbetsdomstolens slutsatser

Det har inte visats att en gemensam partsvilja förelåg vid avtalsslutet. Ingendera parten kan stödja sig på en klar och entydig praxis. Avtalets ordalydelse får då bli utslagsgivande. Både allmänt språkbruk och den på avtalsområdet gängse terminologin talar för Sjöfolksförbundets ståndpunkt. Sjöfolksförbundets talan bör därmed bifallas.

Redareföreningen skall som tappande part ersätta Sjöfolksförbundet dess rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.