AD 1995 nr 73

Parter:

Handelsanställdas Förbund; HAO Handelsarbetsgivarna; Bessmanet Livs Aktiebolag

Nr 73

Handelsanställdas Förbund

mot

HAO Handelsarbetsgivarna och Bessmanet Livs Aktiebolag i Täby.

Mellan HAO Handelsarbetsgivarna (HAO) och Handelsanställdas förbund (Handels) gäller för tiden den 1 april 1993 - 31 mars 1995 ett den 1 april 1993 träffat kollektivavtal avseende butiks- och kontorspersonal samt lagerpersonal och chaufförer inom detaljhandel (detaljhandelsavtalet). Avtalet innehåller bl.a. följande bestämmelser.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

§ 5 Avlöningsbestämmelser

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Mom 4 Förhandlingsordning vid fördelning av lokala potter

Fördelning och förhandlingsordning

Fördelningen av lokal pott skall ske genom överenskommelse mellan lokala parter. Med lokala parter avses lokal arbetsgivare och den som Handels utser bland den berörda personalen.

I de fall de lokala parterna efter förhandlingar ej kan träffa överenskommelse om fördelning av lokal pott har berörd lokal part rätt att föra frågan till central förhandling.

I de fall inte heller de centrala parterna kan träffa överenskommelse i ärendet har central part rätt att överlämna frågan för slutligt avgörande till en nämnd (lönenämnden) som består av tre representanter för HAO Handelsarbetsgivarna och tre representanter för Handels. I lönenämnden skall en av representanterna för HAO Handels arbetsgivarna vara ordförande och en av representanterna för Handels vice ordförande.

Vid fördelningen av lokal pott skall följande kriterier beaktas:

- ansvar i befattningen

- arbetsresultat

- erfarenhet

- mångkunnighet och flexibilitet

- utbildning

Vid fördelningen av lokal pott skall parterna dessutom tillse att kvinnor och män skall ha lika lön för arbete av lika värde.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Bessmanet Livs AB (bolaget) är medlem i HAO och därigenom bundet av detaljhandelsavtalet. Bolaget driver i Täby kommun två stora livsmedelsbutiker, M M Matmagasinet och ICA-Stopp. M M Matmagasinet har ca 60 årsanställda och ICA-Stopp ca 70 årsanställda.

Avtalsuppgörelsen den 1 april 1993 mellan HAO och Handels om nytt detaljhandelsavtal innebar bl.a. att arbetstagarna skulle erhålla viss lönehöjning avseende perioden den 1 juli 1993 - den 31 mars 1995. Lönehöjningen skulle fördelas på följande sätt.

För det första bestämdes att samtliga arbetstagare skulle erhålla de generella lönehöjningar som hade fastställts av de centrala parterna. För det andra bestämdes att de lokala parterna skulle träffa överenskommelser avseende individuella lönehöjningar för arbetstagarna. Dessa höjningar skulle fastställas på så sätt att de lokala parterna skulle fördela vissa potter. Potterna motsvarade i genomsnitt 40 öre per timme avseende det första avtalsåret och 75 öre per timme avseende det andra avtalsåret.

I samband med att de lokala parterna skulle inleda förhandlingar i syfte att fördela den lokala potten vid bolagets butik M M Matmagasinet krävde fackklubben att bolaget skulle lämna en redovisning över lönerna för samtliga arbetstagare vid butiken som omfattades av detaljhandelsavtalet. Bolaget vägrade att efterkomma klubbens begäran såvitt avsåg de oorganiserade arbetstagarna. Frågan hänsköts till central förhandling. Vid denna vidhöll Handels klubbens krav och gjorde gällande att bolaget genom sin vägran att lämna ut löneuppgifterna avseende de oorganiserade arbetstagarna gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott. HAO uppgav vid förhandlingen att organisationen stödde bolagets vägran att lämna ut dessa uppgifter och bestred att denna vägran utgjorde ett kollektivavtalsbrott.

Handels har väckt talan vid arbetsdomstolen mot arbetsgivarparterna och yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att till Handels utge 100 000 kr i allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott jämte ränta på beloppet från den 12 januari 1994 till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet. De har vitsordat ränteyrkandet såsom skäligt i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Av Handels ca 176 000 medlemmar omfattas 100 000 medlemmar av detaljhandelsavtalet. Avtalet omfattar därutöver ca 35 000 oorganiserade arbetstagare. På arbetsgivarsidan omfattas ca 17 000 arbetsgivare av detaljhandelsavtalet. Av dessa arbetsgivare är ca 7 000 direkt bundna av avtalet genom sitt medlemskap i HAO. Övriga arbetsgivare är bundna av avtalet genom hängavtal.

Fler än 17 000 arbetsplatser berörs alltså av detaljhandelsavtalet. Storleken på dessa arbetsplatser varierar från stora varuhus till små butiker.

Det nu gällande detaljhandelsavtalet slöts genom medverkan av förlikningsmän. I detta avtal infördes en förändring gentemot tidigare avtal på så sätt att de lokala parterna skulle bestämma individuella lönehöjningar genom att fördela vissa i avtalet bestämda potter. Den lokala fördelningen skulle genomföras enligt en i § 5 mom. 4 i avtalet intagen förhandlingsordning.

Innan denna förändring genomfördes hade arbetstagarnas löner bestämts med ledning av lönetabeller. Den enskildes lön bestämdes utifrån var i tabellen som denne blev placerad. De huvudsakliga kriterier som avgjorde den enskildes placering i tabellen var ålder och branschvana. De avtalsenliga lönehöjningarna bestämdes på så sätt att de centrala parterna träffade uppgörelser om förändringar av tabellerna i detaljhandelsavtalet. Några lokala förhandlingar förekom inte. Utöver lön i tabell kunde vissa anställningstidstillägg och personliga tillägg utgå. Anställningstidstillägg utgick till arbetstagare som varit anställda mer än fem år i företaget. Personliga tillägg utgick till arbetstagare som innehade särskilda arbeten eller speciellt ansvar, såsom styckmästare och personal med beställningsansvar. Eftersom det förutsattes att det inte skulle utgå några lönehöjningar utöver de centralt fastställda kunde detaljhandelsavtalet karakteriseras som ett normallöneavtal.

Inför förhandlingarna år 1993 förklarade HAO att arbetsgivarna ville ha förändringar i det då gällande lönesystemet, eftersom det systemet enligt arbetsgivarna inte medgav någon möjlighet till individuell lönesättning. Vid de inledande kontakterna mellan avtalsparterna presenterade HAO ett avtalsförslag som överlämnades till Handels den 21 januari 1993. I förslaget fanns bestämmelser om individuell lönesättning. Handels avvisade dock förslaget. Under februari 1993 hölls reella förhandlingar mellan parterna. Vid dessa förhandlingar kunde parterna konstatera att de stod mycket långt från varandra. Detta berodde dels på parternas ståndpunkter avseende lönenivån, dels att HAO ville omfördela de ersättningar som utgick för arbete under obekväm arbetstid. På grund av meningsskiljaktigheterna sade HAO upp avtalet. Med anledning av uppsägningen varslade Handels om konflikt. Den uppkomna situationen ledde till att medlare tillsattes. Som medlare utsågs L-G.A. och R.L.. I och med att medlarna kom att leda förhandlingarna upphörde de direkta partskontakterna. Förhandlingarna ledde slutligen till att parterna träffade ett avtal. Avtalet, som löpte under två år innebar bl.a. att lokala potter infördes motsvarande 40 öre per timme avseende det första avtalsåret och 75 öre per timme avseende det andra avtalsåret. Det bestämdes vidare att det inte skulle få förekomma några löneökningar utöver dem som angavs i avtalet. Detta anges uttryckligen i en anmärkning som infördes under § 5 mom. 1 och 2 i avtalets avlöningsbestämmelser. Det ålåg alltså de lokala parterna att vid fördelning av de lokala potterna hålla sig inom avtalets ram.

Eftersom de lokala löneförhandlingarna skulle hållas av personer som inte tidigare hade genomfört sådana förhandlingar, ansåg Handels att det var viktig att man i avtalet angav vilka kriterier som skulle beaktas vid pottfördelningen. Dessa kriterier togs fram efter förslag från båda parter. De kriterier som skulle beaktas framgår av § 5 mom. 4 i detaljhandelsavtalet. Handels ansåg att en särskild satsning skulle göras på de kvinnliga arbetstagarna vid fördelningen av potterna. Handels inställning i denna del berodde på att man inte ansåg att det jämställdhetsavtal som träffats mellan SAF å ena sidan och bl.a. LO å andra sidan varit tillräckligt för att utjämna de löneskillnader som förelåg mellan manliga och kvinnliga arbetstagare. Handels ville därför att man genom fördelningen av potterna skulle försöka utjämna de faktiska löneskillnader som förelåg mellan de manliga och de kvinnliga arbetstagarna. HAO biföll Handels begäran. Den överenskomna likalöneprincipen har särskilt markerats genom sista stycket i den ovan angivna bestämmelsen. Denna text skiljer sig markant från hur parterna utformat bestämmelserna i jämställdhetsavtalet. I sistnämnda avtal stadgas bl.a. följande.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

§ 1 Mål för jämställdhet i arbetslivet

SAF, LO och PTK är ense om att viktiga mål för ett fortlöpande och planmässigt jämställdhetsarbete är:

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

att kvinnor och män skall ha lika lön för arbete av lika värde och även i övrigt lika anställningsvillkor

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Jämställdhetsavtalet innebar bl.a., vilket följer av den ovan angivna bestämmelsen, att parterna genom avtalet åtog sig att verka för att likalöneprincipen skulle uppnås. Skillnaden mellan detaljhandelsavtalet och jämställdhetsavtalet är således att detaljhandelsavtalet innebär en konkretisering av likalöneprincipen, dvs. att en löneutjämning mellan de kvinnliga och manliga arbetstagarna skulle uppnås genom pottfördelning. Vid avtalsförhandlingarna mellan HAO och Handels fördes dock inga närmare överläggningar om hur likalöneprincipen skulle genomföras.

I samband med att de lokala löneförhandlingarna skulle genomföras uppstod problem på vissa arbetsplatser. Problemet bestod i att samtliga arbetsgivare inte försåg de lokala arbetstagarparterna med fullständiga löneunderlag, vilket var en förutsättning för att det skulle vara möjligt att genomföra pottfördelningar. Bristerna i löneunderlagen bestod i att arbetsgivarna inte redovisade löneuppgifter avseende samtliga arbetstagare som omfattades av detaljhandelsavtalet. De uppgifter som saknades rörde de oorganiserade arbetstagarna. Dessa uppgifter var nödvändiga för att de lokala parterna skulle kunna uppnå riktiga resultat utifrån de kriterier som angivits i avtalet. Dessa problem förelåg dock inte vid alla arbetsplatser eftersom många arbetsgivare lämnade uppgifter om samtliga arbetstagares löneförhållanden.

Bolaget var en av de arbetsgivare som vägrade att lämna ut uppgifter om de oorganiserade arbetstagarnas löner. Härigenom har bolaget gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott.

Kollektivavtalsbrottet kan beskrivas på följande sätt. En arbetsgivare som är bunden av detaljhandelsavtalet är skyldig gentemot Handels att tillämpa avtalet på samtliga anställda. De lokala parterna skall förhandla om en utläggning av den lokala lönepotten och skall därvid träffa en överenskommelse om fördelning av denna. Några lönehöjningar utöver de centralt fastställda skall inte förekomma. Om den lokala fördelningen av lönepotten innebär att lönehöjningar utöver de centralt fastställda lönenivåerna sker, skall en avräkning äga rum vid nästkommande lönerevision. De lokala parterna har således ett ansvar för lönebildningen på arbetsplatsen. Även om Handels inte kan företräda några andra arbetstagare än sina medlemmar ligger det i avtalets regelsystem att även de oorganiserade arbetstagarnas löner skall behandlas vid pottfördelningen. Vid denna fördelning är det arbetsgivarens sak att tillvarata de oorganiserades intressen. Hela den lokala potten skall fördelas vid förhandlingen. För att kunna genomföra förhandlingar på ett konstruktivt sätt måste parterna ha tillgång till samma material, dvs. löneuppgifter för såväl organiserade som oorganiserade arbetstagare. För det fall Handels inte har dessa uppgifter åligger det arbetsgivaren att lämna ut dem. Denna skyldighet följer av detaljhandelsavtalet. Enligt Handels vilar avtalets bestämmelser om förhandling och fördelning av den lokala lönepotten på den förutsättningen att samtliga arbetstagares löner skall redovisas. Det går inte att genomföra en fördelning av de lokala potterna på de i avtalet angiva kriterierna i avsaknad av de uppgifter som rör de oorganiserade arbetstagarna. Om Handels inte skulle kunna få del av de oorganiserade arbetstagarnas löner uppstår en omöjlig förhandlingssituation.

Arbetsgivarparterna

Mellan HAO och Handels har sedan lång tid träffats kollektivavtal rörande detaljhandeln. Förutom detaljhandelsavtalet har mellan parterna träffats en rad andra avtal för andra branscher samt vissa specifika företagsavtal. Bland dessa avtal finns avtal som rör partihandeln samt avtal för tjänstemän.

Den nu aktuella tvisten rör varken den totala lönesättningen eller den totala lönerevisionen vid bolaget. Tvistefrågan rör, såsom arbetsgivarparterna uppfattat den, endast frågan huruvida HAO och Handels genom detaljhandelsavtalet träffat ett kollektivavtal som förpliktar arbetsgivarna att lämna ut detaljerade uppgifter avseende de oorganiserade arbetstagarnas löner.

Arbetsgivarparterna bestrider att bolaget har gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott genom att inte lämna ut löneuppgifter avseende de oorganiserade arbetstagarna.

För att det skall föreligga ett kollektivavtal krävs att avtalet är skriftligt. I detaljhandelsavtalet finns ingen bestämmelse som stipulerar att arbetsgivarna har en skyldighet att lämna ut personliga detaljerade uppgifter avseende löner för enskilda arbetstagare. Avsaknaden av en sådan bestämmelse innebär att det inte föreligger någon skyldighet för arbetsgivarna att lämna ut dessa uppgifter. Vidare bestrids att detaljhandelsavtalet vilar på den förutsättningen att arbetstagarparterna vid de lokala pottfördelningarna skall få tillgång till uppgifter om de oorganiserade arbetstagarnas löner. HAO:s avsikt har inte varit att träffa en uppgörelse som innebär att arbetsgivare anslutna till organisationen skulle vara tvungna att lämna ut dessa uppgifter i samband med fördelningen av potterna.

I samband med avtalsförhandlingarna år 1993 som ledde fram till den omtvistade bestämmelsen, § 5 mom. 4, diskuterades aldrig frågan huruvida det skulle föreligga en skyldighet för arbetsgivarna att lämna ut uppgifter om de oorganiserade arbetstagarnas löner. Handels har vid dessa förhandlingar varken till HAO direkt eller genom medlarna uppgett att förbundet anser att avtalet skall ha denna innebörd. Handels har inte heller vid något annat tillfälle uppgett att förbundet förutsatte att dessa uppgifter lämnades ut.

Det bör i detta sammanhang särskilt noteras att detaljhandelsavtalet inte förutsätter att sådana uppgifter såsom arbetstagarnas individuella löner skall röjas. Detta framgår bl.a. av § 3 mom. 3 i avtalet. Av nämnda bestämmelse följer att arbetsgivarna är skyldiga att kalendermånadsvis till den lokala fackliga organisationen överlämna en förteckning över nyanställd personal. Något krav på att denna förteckning skall innehålla löneuppgifter finns inte. För det fall de lokala parterna önskar att ytterligare handlingar skall överlämnas, krävs att det träffas lokala uppgörelser härom.

Arbetsgivarparterna gör vidare gällande att det är en djupt rotad princip på den privata arbetsmarknaden att arbetsgivarna inte är skyldiga att lämna ut uppgifter om de oorganiserade arbetstagarnas löner. Detta framgår bl.a. av arbetsdomstolens avgörande AD 1989 nr 94, i vilket HAO framförde denna inställning. HAO har vid ett flertal andra tillfällen klargjort sin inställning, varför denna måste anses ha varit känd för motparten. Hade det varit parternas avsikt att undanröja denna princip borde detta ha kommit till uttryck genom en bestämmelse i avtalet.

Vidare kan konstateras att de oorganiserade arbetstagarna inte blir bundna av avtalet, eftersom dessa arbetstagare inte tillhör någon avtalsslutande organisation. Detaljhandelsavtalet innebär inte någon rätt för Handels att företräda några andra arbetstagare än dem som är medlemmar i förbundet. De arbetstagare för vilka bolaget vägrat lämna ut uppgifter är inte medlemmar i Handels. Dessa arbetstagare har inte heller gett Handels i uppdrag att företräda dem vid förhandlingarna. Uppgifterna rör således inte Handels medlemmar och ett utelämnande av dessa uppgifter skulle utgöra en kränkning av arbetstagarnas personliga integritet. Arbetsgivarparternas inställning är att denna princip i och för sig också gäller beträffande de organiserade arbetstagarna. Arbetsgivarparterna har dock gjort den bedömningen att Handels har ställningsfullmakt för sina medlemmar varför förbundet får anses ha rätt att få ut uppgifterna för dessa.

Mellan HAO och Handels gäller såsom inledningsvis angivits ett flertal kollektivavtal. Flera av dessa avtal innehåller kriterier som är hänförliga till de enskilda individerna. Som exempel på sådana avtal kan nämnas det s.k. lageravtalet. I detta avtal anges bl.a. att parterna vid bestämmandet av lönerna skall beakta arbetstagare som haft en ogynnsam löneutveckling. Vidare framgår att parterna skall ha en målsättning att verka för likalöneprincipen, som i huvudsak överensstämmer med motsvarande bestämmelser i detaljhandelsavtalet. Av det anförda följer att likalöneprincipen varit känd för parterna under lång tid och att detta inte har varit någon nyhet när det nuvarande detaljhandelsavtalet slöts.

Vidare bör påpekas att det inom detaljhandelsområdet även träffas ett avtal mellan HAO och Handels avseende tjänstemän. Vid bestämmandet av tjänstemännens löner är det praxis att man även beaktar likalöneprincipen. Fastställandet av tjänstemännens löner sker utan att de oorganiserade arbetstagarnas löner röjs.

Arbetsgivarparterna bestrider även att de lokala arbetstagarparterna har något behov av de begärda uppgifterna. Uppgifterna som sådana kan visserligen underlätta fördelningen av de lokala potterna men de utgör inte någon absolut förutsättning för denna. Potterna skall fördelas enligt de i avtalet angivna kriterierna. Av dessa kriterier framgår att den lön en arbetstagare har inte skall beaktas som ett kriterium. Arbetstagarnas löner har ingen betydelse eftersom fördelningen avser nya ersättningar. Vid fördelningen krävs således inte att de lokala parterna känner till vad de anställda har för lön. Sistnämnda förhållande gäller i synnerhet de oorganiserade eftersom dessa arbetstagare inte berörs av den lokala fördelningen.

Till detta kommer att varken Handels eller klubben har reagerat på bolagets fördelning genom att påstå att denna var felaktig. Enligt den mellan parterna gällande förhandlingsordningen framgår att för det fall klubben inte anser att fördelningen är riktig skall klubben överlämna frågan till en partssammansatt lönenämnd. Fackklubben hos bolaget har inte överlämnat frågan till lönenämnden utan godtagit den fördelning som bolaget gjort.

Förbundet

Handels bestrider att det finns en vedertagen princip inom LO-området att uppgifter avseende oorganiserades löner skulle vara skyddade från facklig insyn. En arbetsgivare kan inte hänvisa till de oorganiserade arbetstagarnas integritet för att vägra lämna ut dessa uppgifter om de krävs för att parterna skall kunna genomföra en kollektivavtalsreglerad förhandling. Detaljhandelsavtalet innehåller en kollektiv reglering av lönefördelningen till skillnad från kollektivavtalen på tjänstemannasidan där avtalen bygger på förutsättningen att lönerna skall fastställas individuellt.

Att det inte finns någon vedertagen princip i den aktuella frågan framgår bl.a. av det förhållandet att HAO vid ett sammanträde den 28 januari 1994 i HAO:s och Handels lönegrupp inte hänvisade till denna princip när Handels begärde att få ut uppgifter avseende oorganiserade arbetstagare. Vid sammanträdet behandlades bl.a. frågan varför IKEA inte hade lämnat ut uppgifter avseende oorganiserade arbetstagare. HAO:s representanter bad att få återkomma i denna del, vilket är mycket anmärkningsvärt om det förhåller sig på det sättet att det är en mycket djupt rotad princip att inte lämna ut uppgifter om oorganiserade arbetstagare.

Vad gäller lageravtalet kan konstateras att det vid tillämpningen av detta avtal inte har uppkommit någon fråga av förevarande slag. Eftersom lageravtalet bygger på ackord har avtalet en annan lönestruktur och lönefördelning än detaljhandelsavtalet. Avtalen kan således inte jämföras.

Handels vill även påtala att det av § 3 mom. 3 i detaljhandelsavtalet framgår att för det fall parterna träffar överenskommelser om andra rutiner än dem som angivits i bestämmelsen kan följden bli att oorganiserade arbetstagares uppgifter röjs.

Skälet till att Handels inte hänskjutit bolagets fördelning av lönepotten till lönenämnden är att i avsaknad av de oorganiserade arbetstagarnas löneuppgifter det inte går att kontrollera denna fördelning.

Arbetsgivarparterna

Såsom framgår av vad Handels anfört krävs enligt bestämmelsen i § 3 mom. 3 detaljhandelsavtalet att det träffats en särskild överenskommelse för att löneuppgifterna skall kunna röjas.

Vid ett efterföljande sammanträde i lönegruppen den 11 mars 1994 påtalade HAO att arbetsgivarna bl.a. av integritetsskäl inte kunde acceptera att de oorganiserade arbetstagarnas löneuppgifter lämnades ut.

Domskäl

Tvisten mellan parterna gäller en tolkning av det mellan HAO och Handels gällande detaljhandelsavtalet. Meningsskiljaktigheten avser om det föreligger en skyldighet för arbetsgivare som följd av avtalets nyligen ändrade lönebestämmelser att till den lokala fackliga organisationen lämna ut uppgifter om oorganiserade arbetstagares löner.

Rörande den avtalsmässiga bakgrunden till tvisten har i målet framkommit sammanfattningsvis följande. HAO och Handels träffade på våren 1993 en uppgörelse om nytt detaljhandelsavtal vilken bl.a. innebar att vissa individuella lönehöjningar skulle bestämmas genom överenskommelse mellan de lokala parterna inom ramen för potter som bestämts av de centrala parterna. Avtalsuppgörelsen innebar vidare att vissa förändringar gjordes i avtalet för att underlätta fördelningen av potterna. Förändringarna innebar bl.a att det infördes en förhandlingsordning avseende fördelningen av de lokala potterna. Avtalet tillfördes vidare vissa kriterier för lönesättningen som de lokala parterna skulle beakta när potterna fördelades. I avtalet förekommer inte några regler om skyldighet för arbetsgivare att tillhandahålla löneuppgifter.

I målet har förutom skriftlig bevisning åberopats bl.a. förhör upplysningsvis på Handels begäran med förbundets ordförande K.P., som företrädde arbetstagarsidan vid förhandlingarna om nytt detaljhandelsavtal, samt på arbetsgivarsidans begäran med verkställande direktören vid HAO-förbunden G.H. och regionchefen vid HAO-förbundens Malmö-kontor S.C., vilka företrädde arbetsgivarsidan vid förhandlingarna.

De tre nämnda personerna har lämnat i huvudsak samstämmiga uppgifter om det faktiska händelseförloppet i samband med avtalsuppgörelsen. Detta kan beskrivas på följande sätt. Vid de inledande förhandlingarna gjorde arbetsgivarsidan klart för Handels att man önskade få till stånd en möjlighet för de lokala parterna att fördela en del av löneutrymmet. Till en början var Handels emot arbetsgivarnas förslag men efter hand godtog förbundet att förhandla även rörande denna fråga. Eftersom parterna stod långt från varandra, tillsattes medlare. Det slutliga avtalet slöts under medlarnas medverkan. Handels accepterade genom avtalsuppgörelsen att en viss del av lönehöjningarna skulle fördelas av de lokala parterna inom ramen för centralt fastställda potter. För att underlätta fördelningen av potterna ställde HAO och Handels upp vissa kriterier i avtalet. Kriterierna togs fram efter förslag av båda parter. Kriteriet avseende likalöneprincipen var dock ett förslag från Handels.

K.P. har förklarat att han inte vid något tillfälle tog upp med HAO:s företrädare vare sig direkt eller genom medlarna, att Handels förutsatte att arbetsgivarna vid de lokala förhandlingarna avseende fördelning av potterna skulle lämna ut uppgifter om de oorganiserade arbetstagarnas löner. Denna förutsättning var enligt K.P. självklar för Handels, varför förbundet inte såg någon anledning till att denna skyldighet skulle föras in i avtalstexten.

Arbetsgivarrepresentanterna har bekräftat K.P:s uppgift att Handels aldrig uppgivit för dem att förbundet förutsatte att det skulle föreligga en skyldighet för arbetsgivarna att lämna ut uppgifter om de oorganiserade arbetstagarnas löner. De har dock framhållit att arbetsgivarsidan inte ansåg det vara självklart att sådana uppgifter skulle lämnas ut eftersom det är praxis inom SAF-området att arbetsgivarna av integritetsskäl inte lämnar ut sådana uppgifter.

Sammanfattningsvis framgår följande av den nu redovisade utredningen. Detaljhandelsavtalet tillfördes inte någon uttrycklig bestämmelse om att arbetsgivare skulle vara skyldiga att lämna ut uppgifter om de oorganiserade arbetstagarnas löner. Vid revideringen av avtalets lönebestämmelser vid senaste avtalsuppgörelse, varigenom ordningen med lokal förhandling om individuella löneförhöjningar inom ramen för centralt fastställda potter, infördes diskuterade inte parterna frågan huruvida arbetsgivarna skulle vara skyldiga att lämna ut löneuppgifter om de oorganiserade arbetstagarna. Det anförda visar att det inte kan anses ha förelegat någon gemensam partsavsikt av den innebörden att arbetsgivarna skulle ha den skyldighet Handels påstått.

Frågan är nu om detaljhandelsavtalet likväl kan anses innefatta den påstådda skyldigheten för arbetsgivarna.

Enligt Handels mening vilar detaljhandelsavtalets bestämmelser om förhandling och fördelning av den lokala lönepotten på den förutsättningen att samtliga arbetstagares löner redovisas. Det går inte, såsom Handels ser saken, att genomföra en fördelning av de lokala potterna i enlighet med avtalets bestämmelser utan tillgång till uppgifter om de oorganiserade arbetstagarnas löner.

Arbetsgivarparterna har häremot invänt sammanfattningsvis följande. Arbetsgivarsidan har hänvisat till att det föreligger en djupt rotad princip på den privata arbetsmarknaden att arbetsgivarna av integritetsskäl inte anser sig skyldiga att lämna ut uppgifter om de oorganiserade arbetstagarnas löner. Om det hade varit parternas avsikt att undanröja denna princip på detaljhandelsavtalets område, borde detta enligt arbetsgivarsidans mening ha kommit till uttryck genom en bestämmelse i avtalet. Arbetsgivarparterna har även bestritt att de lokala arbetstagarparterna har behov av de begärda uppgifterna.

Arbetsdomstolen har följande inställning. För domstolen är känt att det föreligger en utbredd uppfattning på arbetsmarknaden att arbetsgivare av integritetsskäl inte skall lämna ut uppgifter om oorganiserades löner. Lokala löneförhandlingar om individuella lönehöjningar sker också, särskilt på tjänstemannasidan, utan att arbetstagarparten erhåller kännedom genom arbetsgivaren om de oorganiserades löner. Det är en given sak att förhandlingarna underlättas om även arbetstagarparten har kännedom om dessa uppgifter. Det är dock en överdrift att påstå att det är nödvändigt att ha tillgång till uppgifterna för att kunna genomföra förhandlingarna. Avtalets intentioner i fråga om lönebildningen kan visserligen genomföras fullt ut genom partsgemensamma åtgärder endast i fråga om de arbetstagare som tillhör den avtalsslutande fackföreningen. Detta betyder dock inte att avtalets lönebestämmelser skulle sakna betydelse för övriga anställdas löner. På många avtalsområden - särskilt mellan SAF förbund och LO-förbund - följer nämligen av ett kollektivavtal om löner att arbetsgivaren är avtalsenligt förpliktad att tillämpa avtalets lönenormer även för oorganiserade anställda. Enligt arbetsdomstolens mening talar vid en bedömning mot den nu anförda bakgrunden starka skäl mot att, som Handels tänkt sig, i detaljhandelsavtalet intolka en skyldighet för arbetsgivare att lämna ut uppgifterna utan att en sådan skyldighet kan stödjas på ett uttryckligt åtagande i avtalet eller ens berörts mellan parterna vid de aktuella avtalsbestämmelsernas tillkomst.

Hänsyn bör också tas till att det enligt medbestämmandelagen inte har ansetts föreligga någon skyldighet för en arbetsgivare att lämna ut uppgifter om oorganiserade arbetstagare. Detta har slagits fast av arbetsdomstolen i ett tidigare avgörande, se AD 1989 nr 94. HAO var part i det målet och det bör särskilt noteras att HAO i tvisten klargjorde att man ansåg att arbetsgivarna inte hade någon skyldighet att lämna ut uppgifter avseende oorganiserade arbetstagare. Den inställning som HAO redovisat i målet bör därför inte ha varit okänd för Handels. Med hänsyn till det anförda hade Handels inte fog för att vid avtalsuppgörelsen utgå från att arbetsgivarna i det nya förhandlingsläge som uppstått på avtalsområdet skulle vara beredda att lämna ut löneuppgifter om oorganiserade arbetstagare.

Med hänsyn till det ovan anförda har det enligt arbetsdomstolens mening ålegat Handels, att vid de förhandlingar som föregick de omtvistade ändringarna i detaljhandelsavtalet göra klart för arbetsgivarsidan att förbundet förutsatte att det förelåg en skyldighet för arbetsgivarna att i samband med fördelningen av de lokala potterna lämna ut uppgifter om de oorganiserade arbetstagarnas löner. Detta har Handels ostridigt inte gjort. Den omtvistade avtalsbestämmelsen kan därför inte anses bygga på förutsättningen att arbetsgivarna är skyldiga att lämna ut uppgifter om oorganiserade arbetstagare.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen att avtalet inte innefattar någon skyldighet för arbetsgivarna att lämna ut uppgifter om oorganiserade arbetstagares löner. Bolaget har därför inte gjort sig skyldigt till något kollektivavtalsbrott genom att vägra att lämna ut dessa uppgifter. Handels talan skall följaktligen avslås.

Vid denna utgång skall Handels ersätta arbetsgivarparterna deras kostnader i målet. Om kostnadsbeloppet råder inte tvist.