AD 1995 nr 86

Fråga om tolkning av överenskommelse mellan en arbetsgivare och en arbetstagare. - Vidare fråga om skäligheten av yrkad ersättning för rättegångskostnader.

Parter:

A.R.; Försäkringsaktiebolaget Holmia

Nr 86

A.R. i Stockholm

mot

Försäkringsaktiebolaget Holmia i Danderyd.

ÖVERKLAGAD DOM

Södra Roslags tingsrätts dom 1994-09-22, DT 1384

Tingsrättens dom, se bilaga.

A.R. har, såsom han slutligt bestämt sin talan i arbetsdomstolen, återkallat sitt vid tingsrätten framställda yrkande om skadestånd med 255 727 kr samt yrkat att arbetsdomstolen skall med ändring av tingsrättens dom

1. bifalla hans vid tingsrätten framställda yrkande om ersättning för pensions- och löneförmåner enligt avtal med 397 928 kr jämte ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan i målet tills betalning sker, samt

2. befria honom från skyldigheten att ersätta Försäkringsaktiebolaget Holmia för dess rättegångskostnader vid tingsrätten och i stället förplikta bolaget att ersätta honom för hans rättegångskostnader där eller, för det fall att hans yrkande under punkt 1 inte skulle vinna bifall, med stöd av 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen förordna att vardera parten skall bära sina egna rättegångskostnader vid tingsrätten.

Bolaget har bestritt ändring av tingsrättens dom.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen. A.R. har för det fall att hans överklagande inte skulle vinna bifall yrkat förordnande enligt 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen även beträffande rättegångskostnaderna här.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har på A.R:s begäran han själv åter hörts under sanningsförsäkran samt förnyade vittnesförhör ägt rum med G.R., Å.H., B.J. och L.J.. På bolagets begäran har U.K. åter hörts under sanningsförsäkran samt förnyade vittnesförhör hållits med E.A., P.E. och B.N.. Vidare har förebringats samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten samt viss ny skriftlig bevisning.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak detsamma som i det hänseendet har antecknats i tingsrättens dom.

Domskäl

När överenskommelsen den 31 augusti 1992 ingicks gällde för en pensionering av A.R. reglerna i 1991 års pensionsavtal mellan Försäkringsbranschens Arbetsgivareorganisation (FAO) och De Samverkande SACO-organisationerna. Enligt pensionsavtalets Kap. III om ålderspension kunde förtida pensionsavgång ske på företagets initiativ fr.o.m. den månad då tjänstemannen uppnådde 60 års ålder och på tjänstemannens initiativ fr.o.m. månaden efter den då han eller hon uppnådde 62 års ålder. Enligt avtalets Kap. V om pensioneringens ordnande och finansiering skulle vid förtida pensionsavgång på företagets initiativ kostnaderna för den temporära ålderspensionen före 65 års ålder betalas av företaget, medan vid förtida avgång på tjänstemannens initiativ samma kostnader skulle finansieras genom uttag ur den enligt avtalet inrättade s.k. värdesäkringsfonden. Företaget hade enligt pensionsavtalet vid en tjänstemans förtida pensionsavgång efter 62 års ålder också rätt till premiebefrielse avseende förmånerna fr.o.m. 65 års ålder.

1991 års pensionsavtal gällde enligt avtalets Kap. VI om förhandlingsordning och giltighetstid fr.o.m. den 1 januari t.o.m. den 31 december 1991 samt därefter år efter år, såvida inte skriftlig uppsägning från någondera sidan skedde senast tre månader före den tidpunkt då avtalet löpte ut, dvs. senast den 30 september. I enlighet med dessa bestämmelser kom avtalet att gälla även för tiden fr.o.m. den 1 januari t.o.m. den 31 december 1992. Genom ett den 28 september 1992 dagtecknat brev sade FAO upp pensionsavtalet. Samtidigt påkallade FAO förhandlingar om nytt pensionsavtal att gälla fr.o.m. den 1 januari 1993.

Genom P.E:s och B.N:s vittnesmål, vilka i detta hänseende stöds inte bara av U.K:s utan även av A.R. egna uppgifter, har ställts utom allt tvivel att den överenskommelse som träffades mellan parterna den 31 augusti 1992 villkorades av att pensionsavtalet inte sades upp före den 1 oktober 1992. Av P.E:s och B.N:s vittnesmål samt av A.R:s uppgifter framgår vidare, att det var med anledning därav som parterna den 31 augusti 1992 enades om att avvakta till i sista veckan av september eller möjligen till den 1 oktober 1992 med att träffa en definitiv överenskommelse i enlighet med de villkor i övrigt som de enats om den 31 augusti 1992.

Av P.E:s, B.N:s, U.K:s och A.R:s uppgifter framgår att skälet till att överenskommelsen den 31 augusti 1992 villkorades på nyss angivet sätt var den risk för ändrade ekonomiska villkor för bolaget avseende pensioneringen av A.R., som skulle bli följden av att pensionsavtalet sades upp. A.R. har sålunda uppgett att bolaget genom villkoret, att pensionsavtalet inte sades upp, ville gardera sig mot att premiebefrielsen för bolaget vid förtida avgång på hans begäran kunde komma att tas bort. P.E. och B.N. har uppgett att bolaget genom det nämnda villkoret ville över huvud taget gardera sig mot en risk för att pensioneringen av A.R. skulle kunna medföra andra kostnader för bolaget än vad som följde av 1991 års pensionsavtal. Detta gällde enligt P.E. och B.N. bl.a. risken för att premiebefrielsen skulle tas bort och framför allt för att kostnaderna för A.R:s förtida pensionsavgång enligt ett nytt pensionsavtal inte skulle finansieras genom uttag ur värdesäkringsfonden utan få betalas av bolaget.

Så som tidigare nämnts sades 1991 års pensionsavtal upp av FAO den 28 september 1992. Av det nyss anförda följer, såsom tingsrätten har funnit, att den mellan parterna den 31 augusti 1992 träffade överenskommelsen därmed förföll.

Med anledning av vad A.R. har anfört därom att det nya pensionsavtal, som träffades mellan pensionsavtalets parter i augusti 1993, inte kom att innebära ändringar när det gällde premiebefrielsen och uttag ur värdesäkringsfonden m.m. måste framhållas att detta saknar betydelse för bedömningen i målet. Redan genom uppsägningen av 1991 års pensionsavtal uppkom nämligen ovisshet om villkoren för en framtida pensionering, och av vad domstolen nyss har konstaterat framgår att det var möjligheten av att en sådan ovisshet skulle inträda som utgjorde grunden för att överenskommelsen den 31 augusti 1992 villkorades av att pensionsavtalet inte sades upp.

A.R. synes möjligen ha velat göra gällande att sannolikheten för att pensionsavtalet skulle ändras i aktuella hänseenden varit så liten, att man vid tillämpningen av överenskommelsen den 31 augusti 1992 borde bortse från uppsägningen av pensionsavtalet. Utan att domstolen tar ställning till huruvida man under några förhållanden sålunda kunnat bortse från uppsägningen konstaterar arbetsdomstolen emellertid att det av bl.a. E.A:s vittnesmål har framgått, att det i förevarande fall efter uppsägningen i själva verket förelegat en betydande osäkerhet om vad som i aktuella hänseenden skulle kunna bli resultatet av de kommande förhandlingarna om ett nytt pensionsavtal.

Sammanfattningsvis finner alltså arbetsdomstolen, i likhet med tingsrätten, att A.R:s käromål inte kan vinna bifall. Tingsrättens domslut under punkt 1 skall följaktligen fastställas.

Rättegångskostnader

A.R. är förlorande part i målet. Omständigheterna i tvisten har varit sådana att det saknas grund för att enligt 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen förordna att parterna vare sig vid tingsrätten eller i arbetsdomstolen skall bära sina egna rättegångskostnader. Följaktligen skall även tingsrättens domslut under punkt 2 fastställas. Vidare skall A.R. förpliktas att ersätta bolaget för rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Bolaget har i sistnämnda hänseende fordrat ersättning med 122 500 kr inklusive mervärdesskatt. Hela beloppet avser ombudsarvode. A.R. har gjort gällande att den sålunda fordrade kostnadsersättningen är oskäligt hög och överlämnat bedömandet av ersättningens storlek till arbetsdomstolen.

Enligt 18 kap. 8 § rättegångsbalken skall ersättning för rättegångskostnad fullt motsvara bl.a. kostnaden för arvode till ombud, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Bolaget har i anslutning till sitt yrkande om ersättning för ombudsarvodet uppgett att dess ombud haft samma tidsåtgång för genomförandet av rättegången i arbetsdomstolen som A.R:s eget ombud, nämligen 50 timmar.

Målet har varit av mycket enkel beskaffenhet. Det har - i vart fall sådant det förelegat i arbetsdomstolen - inte ställt krav på utredning av någon rättsfråga utan enbart gällt bevisningen rörande innebörden av parternas överenskommelse den 31 augusti 1992. Samtliga personer som hörts i arbetsdomstolen har hörts redan vid tingsrätten. Viss ny bevisning har på föranledande av A.R. tillkommit, nämligen utskrifter av bandupptagningar av två telefonsamtal samt själva bandupptagningarna.

Med hänsyn till vad sålunda antecknats framstår den av bolaget yrkade ersättningen för ombudsarvode i arbetsdomstolen som oskäligt hög. Den uppgivna tidsåtgången om 50 timmar för att förbereda och genomföra rättegången i andra instans avseende ett mål av så enkel beskaffenhet som det här varit fråga om är inte rimlig. Motsvarande gäller det fordrade arvodesbeloppet i och för sig.

Visserligen har huvudförhandlingen i arbetsdomstolen - främst på grund av antalet förhör och dessas längd - tagit ca 11 timmar i anspråk varjämte den nyss nämnda nya bevisningen har fordrat genomgång och överväganden. Bolaget kan likväl inte skäligen anses vara berättigat till högre ersättning för ombudskostnader i arbetsdomstolen än 50 000 kr inklusive mervärdesskatt.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avskriver målet från vidare handläggning såvitt avser A.R:s vid tingsrätten framställda yrkande om skadestånd med 255 727 kr.

2. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut såvitt talan däremot slutligt fullföljts.

3. A.R. skall ersätta Försäkringsaktiebolaget Holmia för rättegångskostnader i arbetsdomstolen med femtiotusen (50 000) kr avseende ombudsarvode, jämte ränta på nämnda belopp enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker. Av beloppet utgör 10 000 kr mervärdesskatt.

Dom 1995-06-21, målnummer B-140-1994

Ledamöter: Ove Sköllerholm, Lars Josefsson (jur. kand. i Grafiska Företagen; tillfällig ersättare) och Bo Almgren. Enhälligt.

Sekreterare: Susanne Sjöblom

Tingsrättens dom (ledamöter: Jim Josefsson, Hans Cederberg och Ingrid Almbladh)

YRKANDE M.M.

A.R. har i ansökan om stämning yrkat förpliktande för Försäkringsaktiebolaget Holmia att till honom betala 653 655 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av ansökningen till dess betalning sker.

Holmia har bestritt yrkandet.

Vardera parten har fordrat ersättning för rättegångskostnad.

A.R:s fackliga organisation, TLI Ingenjörsförbundet, har avböjt att föra talan i saken vid arbetsdomstolen.

GRUNDER

A.R. har åberopat följande. Av det yrkade beloppet avser 397 928 kr ersättning för pensions- och löneförmåner som Holmia i avtal med honom den 31 augusti 1992 har förbundit sig att utge till honom. Enligt avtalet skulle A.R. själv ansöka om pension från sin anställning hos Holmia från och med den 1 augusti 1993. Holmia skulle den 1 oktober 1992 betala ett belopp om 400 000 kr i premie för en pensionsförsäkring i ett bolag som A.R. anvisade. Parterna kom senare överens om att betalningen skulle anstå till efter årsskiftet 1992/93. Nyss nämnda dag, den 1 oktober 1992, skulle A.R. få byta arbetsuppgifter inom Holmia och behålla dessa till den dag då han pensionerades. Holmia har emellertid brutit avtalet genom att inte fullgöra den utlovade betalning och inte bereda honom de utlovade arbetsuppgifterna. Han har också fråntagits vissa förmåner såsom bilersättning, kreditkort och reseersättning. I stället har Holmia i enlighet med det i och för sig tillämpbara kollektiva pensionsavtalet låtit pensionera honom redan den 31 mars 1993. Holmia har genom avtalsbrottet kränkt honom. För den skada som han därigenom tillfogats yrkar han ett skadestånd, beräknat i analogi med bestämmelserna i lagen om anställningsskydd till ett belopp motsvarande en årsinkomst eller 255 727 kr.

Holmia har till stöd för sitt bestridande åberopat följande. Den 31 augusti 1992 enades parterna om att de den 1 oktober 1992 skulle ingå ett avtal om att Holmia skulle betala A.R. ett belopp om 400 000 kr förutsatt att A.R. själv begärde sig i pension från och med den 1 augusti 1993 och att han inte påfordrade att få några arbetsuppgifter under den återstående anställningstiden. En viktig förutsättning för avtalets ingående var också att det gällande kollektiva kontors- och pensionsavtalet inte dessförinnan sades upp. Sistnämnda avtal sades emellertid upp och skulle upphöra att gälla vid årsskiftet 1992/93. Det förelåg därför inte längre förutsättningar för att Holmia skulle ingå det planerade avtalet med A.R.. Därtill kommer att A.R. redan under september månad 1992 bröt överenskommelsen genom att påfordra att få såväl tjänsterum som arbetsuppgifter. Holmia har därför inte haft någon skyldighet att fullfölja den överenskommelse, som träffades mellan parterna den 31 augusti 1992. För den händelse att tingsrätten skulle finna styrkt att Holmia den 31 augusti 1992 har ingått ett avtal med A.R. gör Holmia gällande att avtalet varit villkorat i enlighet med vad ovan har angivits och Holmia inte är bundet av avtalet efter villkoren inte har uppfyllts. I andra hand gör Holmia gällande att A.R. besvarat Holmias anbud med en oren accept, vilken inte godtagits av Holmia. Något avtal har därför inte kommit till stånd. I sista hand påstår Holmia att avtalet inte kan åberopas mot Holmia eftersom A.R. har brutit avtalet genom att inte frivilligt begära sig i pension, genom att kräva nya arbetsuppgifter och genom att inte lösa ett lån, som bolaget beviljat honom för inköp av en bil. Under alla omständigheter har A.R. inte tillfogats den påstådda skadan. Holmia vitsordar att A.R:s årslön uppgick till det av honom fordrade beloppet men bestrider att ett eventuellt skadestånd skall beräknas enligt grunderna för bestämmelserna i lagen om anställningsskydd.

DOMSKÄL

A.R. anställdes i Holmia år 1965. Senast arbetade han inom divisionen Övrig sak, där han utförde besiktningar av skador. Den 13 mars 1992 varslade Holmia honom om att bolaget i enlighet med gällande kollektivavtal ämnade försätta honom i pension vid utgången av mars månad 1993. Därefter framlades vid diskussioner mellan företrädare för Holmia, å ena sidan, och A.R. och fackliga företrädare för honom, å andra sidan, förslag om att A.R. själv skulle begära att få gå i pension efter det han hade uppnått 62 års ålder. I sådant fall skulle enligt nyssnämnda kollektivavtal hans pension betalas ur en s.k. värdesäkringsfond till dess han fyllde 65 år. Holmia skulle därför inte få vidkännas några kostnader för A.R:s förtida pension. Mot denna bakgrund var Holmia berett att i samband med hans pensionering betala honom ett engångsbelopp om 400 000 kr. Den 31 augusti 1992 sammanträffade ekonomichefen P.E. och administrativa chefen A.W. såsom företrädare för Holmia med A.R., kanslichefen vid Ingenjörsförbundet, B.G.N. och ordföranden i Sacoföreningen vid Holmia, försäkringsjuristen L.J.. Såsom framgår av vad som angivits under rubriken GRUNDER ovan föreligger skilda uppfattningar om vad parterna därvid var överens om.

På A.R:s begäran har han själv hörts under sanningsförsäkran och vittnesförhör hållits med L.J., divisionscheferna B.J. och Å.H. samt med A.R:s hustru, G.R.. På Holmias begäran har dess verkställande direktör U.K. hörts under sanningsförsäkran och vittnesförhör hållits med P.E., B.N. och direktören E.A..

Tingsrätten gör följande bedömning.

Holmia har påstått att överenskommelsen mellan parterna den 31 augusti 1992 innebar att de den 1 oktober 1992 skulle ingå ett avtal rörande viss ersättning till A.R. samt att överenskommelsen var villkorad av att det vid förstnämnda tidpunkt gällande kollektivavtalet inte sades upp före den 1 oktober 1992. Holmias påstående i denna del vinner stöd av vad P.E. och B.N. har uppgivit men också av vad A.R. och L.J. har berättat. A.R. har vid förhöret under sanningsförsäkran uttryckligen sagt att det var ett villkor att värdesäkringsfonden skulle vara kvar.

Av vad som förekommit vid förhören med A.R. och L.J. synes framgå att de har uppfattningen att uppsägningen av det kollektiva pensionsavtalet i och för sig har saknat betydelse för frågan om ett bindande avtal rörande villkoren för A.R:s fortsatta anställning och pensionering uppkommit mellan parterna. De synes mena att uppsägningen skedde i syfte att viss omförhandling av kollektivavtalet skulle ske, men att avsikten aldrig var att reglerna rörande värdesäkringsfonden skulle ändras. Enligt L.J. var villkoret om att uppsägning av kollektivavtalet inte skulle ske endast ett pro forma-villkor. Holmia har häremot genmält att det vid ifrågavarande tid hade ifrågasatts om inte värdesäkringsfonden skulle avskaffas och arbetsgivarna själva svara för kostnaderna för pensionerna även till anställda som på egen begäran gick i pension före 65 års ålder. Holmia har uppgivit att förhandlingarna om ett nytt kollektivavtal avslutades först den 5 augusti 1993, att under förhandlingarna det äldre avtalet förlängdes att gälla med en månad i taget samt att reglerna om värdesäkringsfonden i oförändrad lydelse tagits in i det nya avtalet. Vittnet E.A., som är direktör i Försäkringsbranschens Arbetsgivareorganisation, har vid förhör inför tingsrätten uppgivit att organisationen sade upp pensionsavtalet på grund av innehållet i regeringens s.k. krispaket, som bl.a. rörde pensionsåldern. Hon har vidare uppgivit att uppsägningen motiverades bl.a. av osäkerhet kring finansieringen av värdesäkringsfonden och tankar om att försäkringsbolagen själva skulle svara för kostnaderna för pensioneringen även i de fall där förtida pensionering skedde på arbetstagarens initiativ.

Enligt tingsrättens uppfattning kan villkoret rörande pensionsavtalets bestånd inte anses ha saknat betydelse för Holmia. Skulle vid en omförhandling av det kollektiva pensionsavtalet värdesäkringsfonden avskaffas, hade Holmia nödgats att självt svara för de kostnader som skulle uppkomma om A.R. själv ansökte om pension från det han hade uppnått 62 års ålder. Det är sålunda uppenbart att värdesäkringsfondens bestånd hade en väsentlig betydelse för frågan om Holmia skulle tillerkänna A.R. ett avgångsvederlag utöver de pensionsförmåner som i övrigt skulle utgå enligt kollektivavtal. Vid bedömningen av frågan om Holmia är bundet av överenskommelsen med A.R. den 31 augusti 1992 kan sålunda inte bortses från det villkor rörande kollektivavtalets bestånd som ostridigt förelegat. Då villkoret för avtalets giltighet inte har uppfyllts, kan redan på grund härav A.R:s talan om ersättning enligt överenskommelsen inte vinna bifall. Tingsrätten går därför inte in på frågan om överenskommelsens innehåll i övrigt.

Oberoende av den ovan gjorda bedömningen kan yrkandet om skadestånd för kränkning inte lagligen bifallas.

A.R. är enligt 18 kap. 1 § rättegångsbalken såsom förlorande part skyldig att svara för Holmias rättegångskostnad. Enligt 5 kap. 2 § första stycket lagen om rättegången i arbetstvister kan emellertid i mål av förevarande slag förordnas att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad, om den part som förlorat målet hade skälig anledning att få tvisten prövad. Med hänsyn till vad som har återgivits ovan rörande den omtvistade överenskommelsen, finner tingsrätten inte att det föreligger förutsättningar för att tillämpa sistnämnda regel. A.R. skall därför enligt huvudregeln i rättegångsbalken åläggas att ersätta Holmia dess rättegångskostnad. Eftersom lagen om mervärdeskatt enligt uppgift inte är tillämplig ifråga om Holmias verksamhet skall Holmia tillerkännas ersättning även för den i ombudsarvodet ingående mervärdeskatten.

DOMSLUT

1. Käromålet lämnas utan bifall.

2. A.R. skall ersätta Försäkringsaktiebolaget Holmia dess rättegångskostnad med etthundratjugotvåtusenfemhundra (122 500) kr i ombudsarvode jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 22 september 1994 till dess betalning sker.