AD 1995 nr 9

Parter:

Svenska Elektrikerförbunder; Elektriska Arbetsgivareföreningen; Malmö Kraftvärme Aktiebolag

Nr 9

Svenska Elektrikerförbundet

mot

Elektriska Arbetsgivareföreningen och Malmö Kraftvärme Aktiebolag i Malmö.

Mellan Elektriska Arbetsgivareföreningen, EA, och Svenska Elektrikerförbundet, SEF, gäller kollektivavtal avseende kraftverksområdet, det s.k. kraftverksavtalet. I avtalet anges dess tillämpningsområde på följande sätt.

1 § Giltighetsområde

Detta avtal reglerar anställningsförhållanden för medlemmar av Svenska Elektrikerförbundet som är anställda hos medlemmar av Elektriska Arbetsgivareföreningens kraftverkssektion. Förutsättningar för att avtalet skall gälla är dels att vederbörande företag bedriver byggnads-, drift- eller underhållsarbeten på anläggningar för produktion och distribution av elektrisk kraft, värme eller gas, kopplings-, transformator- eller kraftstationer, dels att vederbörande arbetstagare är anställda antingen som maskinister, reparatörer, montörer, linjemontörer, yrkesarbetare (exempelvis murare, snickare, smeder eller verkstadsarbetare), förråds- och diversearbetare eller anställda för linjestakning, skogsröjning, fiskodling eller för städning i kraftstationer och personalutrymmen i anslutning därtill.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Malmö Kraftvärme AB (MKV) är medlem i EA och utgör ett dotterbolag inom Sydkraftskoncernen. MKV bildades under år 1991. Vid bolaget produceras fjärrvärme och el, i huvudsak för att användas inom olika delar av Malmö kommun. MKV:s historia och dess verksamhet kan beskrivas på följande sätt.

Malmö kommun har sedan 1950-talet utnyttjat fjärrvärme för att värma upp delar av den bebyggelse som finns inom kommunen. Genom en successiv utbyggnad av fjärrvärmenätet har nätet blivit så omfattande att större delen av de i kommunen belägna flerfamiljshusen, skolorna, sjukhusen, industrierna och kontoren numera är anslutna. Även enfamiljsbostäder är anslutna till nätet. Till detta kommer att delar av bebyggelsen i Burlövs kommun - en kommun angränsande till Malmö kommun - är anslutna till fjärrvärmenätet. Fjärrvärmeleveranserna sköttes fram till och med år 1991 av Malmö kommun genom dess bolag Malmö Energi AB. I april 1991 förvärvade Sydkraft AB samtliga aktier i Malmö Energi AB. Sydkraft AB bildade samma år dotterbolaget MKV. Till det nya bolaget överfördes de i Malmö Energi AB ingående produktionsanläggningarna avseende fjärrvärme och el samt en anläggning som tidigare tillhört Sydkraft AB, nämligen Öresundsverket. Sedan den 1 januari 1992 driver Sydkraft AB fjärrvärmerörelsen i Malmö genom bolagen Malmö Energi AB och MKV.

I MKV finns såsom tidigare angivits ett antal produktionsanläggningar för fjärrvärme och el. Dessa är Heleneholmsverket, Öresundsverket, Limhamns och Utklippans fjärrvärmecentraler, Sjölunda värmepumpscentral samt Toftängens panncentral. Därtill kommer ett antal externa anläggningar som levererar el och värme såsom SYSAV, (en sopförbränningsanläggning), Jägersro (en anläggning för förbränning av stallhalm) och Nordisk Carbon Black (en kimröksfabrik).

Tvist har uppstått mellan parterna angående kraftverksavtalets tillämpning avseende anställningsförhållandena för ett antal arbetstagare som arbetar i kontrollrummen vid Heleneholmsverket samt Limhamns och Utklippans fjärrvärmecentraler samt för ett antal arbetstagare som arbetade i kontrollrummet vid Öresundsverket.

SEF har väckt talan vid arbetsdomstolen mot arbetsgivarparterna och yrkat att arbetsdomstolen skall fastställa att kraftverksavtalet reglerar anställningsförhållandena för maskinisterna (stationstekniker, driftstekniker, vattentekniker och bränsletekniker) vid MKV:s anläggningar Öresundsverket och Heleneholmsverket samt Limhamns och Utklippans fjärrvärmecentraler.

Arbetsgivarparterna har bestritt bifall till käromålet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SEF

De i målet berörda arbetstagarna handhar driften vid de anläggningar som avses med talan. Arbetstagarna har sedan lång tid utfört ett mycket kvalificerat arbete. Arbetet har genomgått stora tekniska förändringar. Detta är dock inte något särskilt för denna verksamhet utan liknande förändringar har skett även inom andra delar av industrin. Som exempel på industrier där arbetena ändrats i takt med den tekniska utvecklingen kan nämnas processindustrin.

Sydkraft AB, som är medlem i EA, ägde och drev under mycket lång tid Öresundsverket. De arbetare som var sysselsatta vid Öresundsverket omfattades av kraftverksavtalet. Kraftverksavtalet gällde vid Öresundsverket till dess verket togs ur drift år 1994. I samband med att Sydkraft AB förvärvade Malmö Energi AB och därtill hörande anläggningar, bl.a. Heleneholmsverket samt Limhamns och Utklippans fjärrvärmecentraler, beslöt Sydkraft AB att sammanföra sistnämnda anläggningar och Öresundsverket i ett nytt bolag, MKV. I samband med sammanslagningen överfördes driftpersonalen från respektive anläggning till MKV. Det var ca 260 personer som berördes av åtgärden. Av de personer som berördes kom ca 145 personer från de anläggningar som Malmö Energi AB tidigare innehaft och ca 115 personer från Öresundsverket. Den driftpersonal som kom från de förstnämnda anläggningarna var organiserad i Svenska kommunalarbetareförbundet (SKAF). I samband med Sydkraft AB:s förvärv av Malmö Energi AB och bildandet av MKV träffade SEF och SKAF den 10 december 1991 en överenskommelse som innebar att de arbetstagare som arbetade vid Malmö Energi AB:s anläggningar och som tillhörde SKAF skulle överföras till SEF. En kort tid efter att det att överenskommelsen hade träffats framställde emellertid Statsanställdas förbund (SF) anspråk på avtalsrätten avseende de nämnda arbetstagarna. SF:s krav på avtalsrätt byggde på en tidigare gränsdragningsöverenskommelse mellan SF och SKAF som innebar att de i SKAF organiserade arbetstagare som var anställda vid de kommunala verk som privatiserades skulle övergå till SF. Tvisten påverkade SEF:s och SKAF:s förhandlingar med MKV. Trots att organisationsfrågan inte var löst valde MKV att tillämpa ett kollektivavtal som gällde mellan bolaget och Svenska Industritjänstemannaförbundet (SIF) på de berörda arbetstagarna.

Vad gäller de i målet aktuella anläggningarna kan följande anföras.

Limhamns fjärrvärmecentral producerar endast värme. Anläggningen är i funktion bara när det föreligger ett extra behov av värme. Skiftlagen vid anläggningen består av tre personer.

Även Utklippans fjärrvärmecentral producerar endast värme. Anläggningen används bara i extrema fall som vid mycket låga yttertemperaturer. Detta innebär att anläggningen nästan alltid är avstängd. Vid anläggningen arbetar fem-sex personer vars huvudsakliga arbetsuppgifter är underhåll samt tillsyn över några centralen tillhöriga anläggningar som är belägna i bostadsområden. Man har även ansvar för några mobila enheter.

Heleneholmsverket och Öresundsverket är i jämförelse med de övriga anläggningarna större enheter. Skiftlagen vid dessa större anläggningar består av en skiftchef, en biträdande skiftchef och två stationstekniker/maskinister. Vid Heleneholmsverket produceras både el och värme. Vid Öresundsverket, som numera är avställt, var det möjligt att vid behov endast producera el. Öresundsverket hade större variationer av driften under dygnet än Heleneholmsverket. Variationerna innebar att verket oftast var avställt på natten för att startas under morgonen och vara i drift under morgonen och dagen. Driftsvariationerna är olika vid samtliga anläggningar under de skilda årstiderna. Öresundsverket är som nämnts numera avställt och personalen är uppsagd.

Det finns även två oljedepåer. En av dessa oljedepåer tillhörde Öresundsverket och den andra Malmö Energi AB. Den huvudsakliga arbetsuppgiften för personalen vid depåerna består av att kontrollera i- och urlastning av oljeleveranser. Vidare skall de utföra olika kontroller av pumpar och läckage. Dessa arbeten har alltid reglerats av arbetaravtal. Utöver nämnda arbetstagare finns även arbetstagare vars specialitet är att ansvara för processvattnets kvalitet.

Beslutsprocessen vid MKV kan beskrivas på följande sätt.

Vid huvudkontoret finns en produktionsstab. I produktionsstabens personal ingår en befattningshavare som har som uppgift att upprätta s.k. prislistor. Prislistorna innehåller bl.a. uppgifter om kostnaderna för de olika bränsleslagen samt bolagets produktionskostnader i skilda situationer. Nämnda befattningshavare bestämmer vilka typer av bränsle som skall användas i produktionen samt i vilken ordning produktionen skall ske. Vid Heleneholmsverket finns en befattningshavare, driftingenjören, som har till uppgift att sköta den övergripande planeringen av driften vid de olika anläggningarna. I dennes arbetsuppgifter ingår bl.a. att bestämma vilka av MKV:s anläggningar som skall vara i drift samt när dessa skall startas eller stoppas. Under dessa chefsnivåer finns produktionscheferna. Produktionschefen är chef för ett skiftlag och har ansvaret för driften vid en produktionsanläggning. Arbetet vid anläggningarna går till på det sättet att antingen skiftchefen/produktionschefen eller maskinisterna får order från driftingenjören vid Heleneholmsverket att starta anläggningen och producera en viss mängd energi. Hur driften skall skötas i praktiken bestämmer skiftlagen själva utan inblandning från driftingenjören. Skiftlaget gör de överväganden som är nödvändiga för att leverera den bestämda mängden värme och el med minsta möjliga bränsleförbrukning och minsta möjliga utsläpp. Vilket bränsle som skall användas i produktionen framgår av prislistorna.

En viss begreppsförvirring råder avseende befattningsbenämningarna. Traditionellt har arbetstagarna benämnts maskinister. Arbetsgivaren har emellertid numera döpt om dem till stationstekniker. De personer som arbetar på bränsledepåerna kallas för bränslemaskinister eller bränsletekniker. De personer som arbetar med framställningen av processvatten kallas antingen vattenmaskinister eller vattentekniker. Skiftchefen benämns antingen skiftingenjör, driftingenjör eller stationsingenjör. Skiftchefens funktion är att vara stationschef. Det finns även en biträdande skiftchef som numera kallas stationstekniker. Denne har traditionellt benämnts drifttekniker.

Förbundet gör gällande att MKV är skyldigt att för samtlig personal inom skiftgrupperna, förutom skiftchefen, tillämpa kraftverksavtalet.

Inom skiftlagen föreligger skillnader mellan arbetstagarnas löner, en s.k. lönetrappa. Maskinisterna/stationsteknikerna tjänar 14 500-15 000 kr i månaden. De biträdande skiftchefernas lön är ca 2 000 kr högre per månad än maskinisternas. Skiftchefens lön är ytterligare 2 000 kr högre per månad.

Maskinisternas arbete har såsom tidigare påpekats förändrats avsevärt under årens lopp. Vid en granskning av dessa arbeten vid Öresundsverket kan följande noteras. På sextiotalet fanns en mängd befattningar vid verket och gränserna mellan de olika befattningarna var mycket skarpa. Utvecklingen har inneburit att varje arbetstagare måste tillägna sig mer kunskaper för att kunna utföra sina arbetsuppgifter. Utvecklingen har även inneburit att gränserna suddats ut mellan de olika befattningarna och att man överfört alltmer ansvar på personalen. Man har tagit bort vissa chefer på mellannivå. Skiftlagen är numera mindre och de personer som ingår i skiftlagen skall klara allt fler arbetsuppgifter. Maskinisterna har härigenom fått allt större ansvar vilket har fört med sig högre krav på kompetens. Numera skall maskinisterna efter genomgången utbildning kunna självständigt sköta driften. Maskinisterna, som tidigare fick order av skiftcheferna, får nu ofta sina order vid direktkontakt med driftingenjören vid Heleneholmsverket. Den tekniska utvecklingen vid anläggningarna har inneburit en omvälvning. Det har installerats nya pannor och brännare. Skälet till detta är främst de högre miljökraven. Den tekniska utvecklingen kan bäst beskrivas genom att en redogörelse lämnas över utvecklingen av anläggningarnas styrregleringssystem. Denna utveckling kan delas upp i tre steg. Det första steget innebar att pannorna styrdes genom att maskinisterna för hand öppnade och stängde ventilerna. Dessa var oftast mycket stora vilket innebar att arbetet var slitsamt. Steg två innebar att man införde s.k. pulpetstyrning. Pulpetstyrningen innebar att maskinisterna satt vid manöverpaneler. Från dessa bord kunde maskinisten öppna och stänga de olika ventilerna. Steg tre innebär att maskinisterna sitter i ett kontrollrum och styr anläggningen med hjälp av persondatorer. Utvecklingen har således gått från ett rent manuellt arbete ute i anläggningen till ett kontrollrumsarbete. Den beskrivna utvecklingen har varit lika för samtliga i målet aktuella anläggningar.

Sydkraft AB har i en ansökan om bidrag från Arbetslivsfonden avseende Öresundsverket lämnat en motsvarande redogörelse till fonden som återgivits ovan om utvecklingen vid verket. På grund av denna ansökan erhöll Sydkraft AB ett bidrag från arbetslivsfonden avseende Öresundsverket med 4 775 000 kr. Avsikten med bidraget var att bolaget skulle kunna ändra arbetsorganisationen i syfte att öka de anställdas ansvar och inflytande. Bidraget innebar också att bolaget skulle kunna installera en simulatoranläggning, vilken var en viktig del för att kunna genomföra den förändrade arbetsorganisationen.

Av Sydkraft AB:s ansökan till Arbetslivsfonden framgick bl.a. att syftet med den planerade ombyggnaden var att förbättra arbetssituationen för maskinisterna och att förändringen skulle genomföras genom att bygga ett nytt centralt driftkontrollrum med ökad automatisering och vidgade möjligheter till fjärrmanövrering. Vidare framgick av ansökan att förändringen skulle innebära en kompetensutveckling genom utbildningsinsatser samt att målsättningen med förändringen var att all personal skall kunna köra samtliga i anläggningen ingående delar. Den planerade förändringen hann precis genomföras innan MKV stängde verket.

Att genomförandet av det ovan beskrivna utvecklingsprogrammet skulle innebära att arbetstagarna inte skulle falla under kraftverksavtalet anser SEF vara en orimlig slutsats. Syftet med åtgärden var att förbättra den tunga arbetsmiljön och att ge personalen möjlighet till kompetensutveckling. SEF:s uppfattning är att det i grunden är exakt samma arbete som maskinisterna skall utföra efter den genomförda förändringen som tidigare, dock med den skillnaden att man använder ny modern teknik.

SEF anser att det saknar betydelse att de omtvistade arbetena delvis utförs vid anläggningar som tidigare tillhört det kommunala avtalsområdet eftersom tvisten rör tillämpningen av kraftverksavtalet, vilket avtal endast arbetsgivarparterna och SEF förfogar över. Det bör noteras att de befattningar som SEF gör anspråk på traditionellt på det kommunala området tillhört ett LO-förbund, SKAF. SKAF ansåg det som mest naturligt att deras medlemmar skulle gå över till SEF. Även om SKAF och SKTF varit överens om en annan uppdelning påverkar deras åsikt inte tolkningen av kraftverksavtalet. Det kan även noteras att kollektivavtalen inom det kommunala området skiljer sig från det privata området så till vida att de förstnämnda oftast är lika oavsett om befattningarna innehas av arbetare eller tjänstemän. Detta förhållande beror på att samarbetsklimatet mellan parterna på det kommunala området är annorlunda än på det privata.

Det föreligger inte någon avgörande skillnad vad gäller maskinisternas arbetsuppgifter mellan Öresundsverket och övriga anläggningar. Skillnaden mellan de olika anläggningarna består i att den tekniska utrustningen i viss utsträckning skiljer sig från verk till verk. Parterna har tidigare varit ense om att arbetsuppgifterna varit likvärdiga mellan de olika anläggningarna. Bl.a. framgår det av arbetsgivarsidans ståndpunkt vid den centrala förhandling som hölls den 17 november 1993. Vid denna förhandling förklarade arbetsgivarsidan att det fanns en gränsdragningsöverenskommelse mellan SKAF och MKV som innebar att arbetstagarna vid anläggningarna Heleneholmsverket samt Limhamns och Utklippans fjärrvärmecentraler skulle falla under tjänstemannaavtalets tillämpning. MKV vitsordade att berörda arbetstagares vid Öresundsverket befattningar var desamma som vid övriga anläggningar. MKV gjorde dock gällande att befattningarna vid Öresundsverket var tjänstemannabefattningar, vilket innebar att tjänstemannaavtalet även var tillämpligt på dessa. MKV:s uppfattning vid nämnda tidpunkt, att kraftverksavtalet inte var gällande, grundande sig således på att man vid denna tidpunkt hade en bindande överenskommelse. Den redovisade uppfattningen var fel i sak. Även om det var såsom MKV påstod saknar den påstådda omständigheten avseende SKAF:s åsikt betydelse för bedömningen av hur kraftverksavtalet skall tolkas.

Av 1 kap. 1 § kraftverksavtalet följer att avtalet är tillämpligt för maskinister. Detta innebär att om en arbetstagare blivit anställd i egenskap av maskinist saknar det betydelse för avtalets tillämpning om denne därefter erhåller en ny yrkestitel.

I kraftverksavtalets sjunde kapitel regleras hur lönen skall beräknas. Av dessa bestämmelser framgår att det skall utgå dels en grundlön, dels ett individuellt tillägg. Storleken av de individuella tilläggen bestäms vid lokala förhandlingar. Konstruktionen av lönebestämmelserna medför att det är möjligt att differentiera lönerna mellan de olika arbetstagarna och därigenom möjliggöra att dessa kan ha olika ansvarsområden. Vid Öresundsverket träffades lokala överenskommelser som reglerade ersättningen för maskinisterna när de vikarierade som skiftchefer.

Till det ovan anförda kommer att EA i en tvist som rörde Gullspångs Kraft AB medgav att anställningsförhållandena vid bolagets driftcentral i Sveg skulle regleras genom kraftverksavtalet. Driftingenjörerna hade samma arbetsuppgifter som i detta mål berörda arbetstagare.

Sammanfattningsvis gör SEF gällande att de omtvistade arbetena omfattas av kraftverksavtalet. De förändringar som har skett vid bolaget såsom den tekniska förändringen och förändringen av arbetsmiljön innebär inte att kraftverksavtalet ej längre skulle vara gällande.

Arbetsgivarparterna

MKV bildades vid en konstituerande bolagsstämma den 1 juli 1991. I samband därmed övertog bolaget de aktuella anläggningarna från Sydkraft AB respektive Malmö Energi AB. Övertagandet skedde formellt per den 1 januari 1992. Den 1 mars 1992 träffades anställningsavtal med samtliga tjänstemän som tidigare hade varit anställda i Malmö Energi AB och Öresundsverket. Den 1 november 1992 anställde MKV samtliga arbetare som hade varit anställda vid Malmö Energi AB och som tillhört SKAF, dvs. stationsteknikerna samt reparatörerna. Stationsteknikerna övergick därefter till SIF och kom därigenom att omfattas av SIF-avtalet. Den 12 april 1994 utfärdade MKV en bekräftelse på att den till SEF anslutna personalen vid Öresundsverket var anställd vid MKV. Bekräftelsen tillställdes berörd personal. Skälet till tidsförskjutningen beträffande överförandet av arbetare från Öresundsverket i förhållande till överförandet av arbetare från Malmö Energi AB var att tvist rådde under mellantiden i frågan om mellan vilka parter anställningsförhållande förelåg. Arbetarna vid Öresundsverket ville inte övergå till MKV förrän tvisten var löst. Tvisten löstes genom en överenskommelse.

Vad gäller MKV:s verksamhet kan följande anföras.

Huvuddelen av Malmö kommun är ansluten till fjärrvärmenätet. Detta innebär att mer än 90 procent av kommunens flerfamiljshus, kontor och skolor värms upp av fjärrvärme. Även en stor del av småhusbeståndet är anslutet till nätet. Fjärrvärmesystemet är ett s.k. ringnätssystem, vilket innebär att man matar in varmvattnen i distributionssystemet från flera olika produktionsanläggningar. Fjärrvärmenätet går att styra från olika platser vilket ger en hög grad av flexibilitet.

Heleneholmsverket är en stor anläggning med olika kombinationer av pannor, turbiner och värmeväxlare. Verket har en hög flexibilitet som medför att det finns flera olika driftsmöjligheter. Verket kan delas in i flera olika undergrupper; kraftvärmeverket, fjärrvärmecentralen, elpannorna, reservkraftverket och ackumulatorerna. I kraftvärmeverket används i huvudsak naturgas som bränsle men det är även möjligt att elda med olja. Fjärrvärmeverket består av sex hetvattenpannor och som bränsle används naturgas. Även dessa pannor går att elda med olja. Elpannorna är tre till antalet. Vid reservkraftverket finns ett dieselaggregat. Vid elavbrott åligger det MKV att prioritera leveranser till Malmö allmänna sjukhus. Ackumulatorerna består av fyra vattentankar som kan fyllas med varmvatten. Syftet med ackumulatorerna är att värma vatten när elenergin är som billigast på dygnet för att därefter utnyttja hetvattnet för uppvärmning vid en senare tidpunkt.

Limhamns fjärrvärmecentral består av en vattenpanna som eldas med kol. Möjlighet finns även att elda pannan med olja. Vid eldning med kol måste hänsyn tas till innehållet i bränslet. För att minska halten av kväveoxider och svavel som utvecklas vid förbränningen av kol tillsätter man naturgas och kalk.

Öresundsverket är ett elkraftverk. Det finns dock möjlighet att producera även värme. Detta skedde under en period åren 1983-88. Öresundsverket har bestått av tre verk. Vid det första verket fanns fyra pannor och tre turbiner. Verket eldades med kol eller olja. Verket togs ur drift år 1975 och är numera permanent nedlagt. Det andra verket är ett s.k. kondensverk som eldas med olja eller kol. Verkets uppgift är att användas vid s.k. spetsproduktion. Det tredje verket var ursprungligen ett rent kondensverk som eldades med olja. Anläggningen modifierades och kompletterades bl.a. med mottrycksutrustning samt nya brännare. Öresundsverket är numera inte i drift men hålls i beredskap. Beredskapstiden är tre år, vilket innebär att MKV åtagit sig att se till att verket är funktionsdugligt inom tre år från det att bolaget erhållit begäran om att leverera el och värme.

Utklippans fjärrvärmecentral används endast vid extrem toppbelastning som kan uppstå vid låga utetemperaturer. Anläggningen består av två oljeeldade pannor. Anläggningen kan startas med mycket kort varsel.

Vidare finns ett flertal externa anläggningar som förser MKV med el och värme.

Heleneholmsverket utgör "basverket" i fjärrvärmenätet och verksamheten sköts huvudsakligen från denna anläggning. Det är emellertid möjligt att driva hela fjärrvärmenätet även från Öresundsverket samt från Limhamns fjärrvärmecentral.

Upprinnelsen till tvisten i målet är den nya arbetsorganisation som MKV ville införa i bolaget och som kan beskrivas på följande sätt.

MKV hade beslutat att ändra verksamheten vid bolaget så till vida att stationsteknikerna skulle kunna sköta samtliga arbetsuppgifter. Den nya arbetsorganisationen var mindre hierarkisk än den tidigare och innehöll färre chefsnivåer.

Det yttersta ansvaret för verksamheten har den verkställande direktören som är chef för hela enheten. Till sitt förfogande har denne en sidoordnad produktionsstab. Under den verkställande direktören lyder kraftverkschefen och under denne skiftlagen. Skiftlagen har ansvaret för själva driften av anläggningen. Skiftlagen består av en skiftchef, en biträdande skiftchef samt två stationstekniker. Samtliga personer som ingår i skiftlagen skall oberoende av varandra kunna utföra samtliga arbetsuppgifter som ankommer på skiftlaget. I skiftlagens arbetsuppgifter ingår förutom själva driften av anläggningen även att upprätta arbetsintyg. Arbetsintyget är en handling som upprättas inför ett underhålls- eller reparationsarbete på anläggningen. Intyget visar hur arbetet skall bedrivas bl.a. till undvikande av olyckor.

På grund av den nya organisationen, som bl.a. innebär ett mera självständigt arbete för den enskilde stationsteknikern, är det nödvändigt att denne har större kunskaper. Stationsteknikerna måste vid beslutsfattandet ta ekonomiska beslut, t.ex. vilket bränsle som bör användas i den enskilda situationen. Även de ökade miljökraven har betytt en förändring för stationsteknikerna. Tidigare behövde man inte ta hänsyn till dessa krav men i takt med att de skärpts är det viktigt att varje stationstekniker är införstådd med dessa bestämmelser. Till detta kommer det förhållandet att styrutrustningarna vid anläggningarna blivit alltmer avancerade och numera är datoriserade.

Avsikten med den till arbetsmiljöfonden ingivna ansökan var att förbereda för omorganisationen vid Öresundsverket och införa ett utvecklingsprogram för personalen vid verket. Bl.a. skulle en arbetsrotation införas. Omorganisationen infördes aldrig vid Öresundsverket, vilket bl.a. berodde på att klubben vid verket motsatte sig organisationsförändringen. Det var heller inte möjligt att förena organisationsförändringen med en tillämpning av kraftverksavtalet.

Den huvudsakliga skillnaden mellan arbetsuppgifterna för de "gamla"maskinisterna vid Öresundsverket och de nuvarande stationsteknikerna är att de förstnämnda arbetade med leveranser av el samt att de hela tiden erhöll anvisningar från en överordnad medan de sistnämnda arbetar med samtliga arbetsuppgifter utan anvisningar från överordnade.

Arbetsgivarsidan vitsordade visserligen vid den centrala förhandlingen den 17 november 1993 att befattningarna vid Öresundsverket var desamma som vid övriga anläggningar, med vitsordandet innebar inte att maskinisterna vid Öresundsverket uppfyllde de krav som ställs på de nuvarande stationsteknikerna.

I samband med bildandet av det nya företaget var det stor turbulens vid Öresundsverket. För att i någon mån lindra den oro som fanns vid verket beslöt MKV att i slutet av december 1991 upprätta en organisationsplan. Syftet med planen var att varje anställd skulle kunna återfinna sitt namn på en plats i den nya organisationen. Handlingen innebar dock inte att det hade träffats något avtal eller att något anställningsförhållande uppkommit med MKV.

MKV har hela tiden haft samma inställning vad gäller frågan om kraftverksavtalets tillämpningsområde. Eftersom det förelåg en tvist mellan SF och SEF om vilket förbund som skulle organisera arbetstagarna fanns det inte någon anledning för bolaget att gå in i förhandlingar med SEF.

Vid en jämförelse mellan befattningsbeskrivningen för de nuvarande stationsteknikerna och befattningsbeskrivningarna för maskinisterna och skiftingenjörerna vid Öresundsverket kan det konstateras att befattningsbeskrivningen för stationsteknikerna bäst överensstämmer med den beskrivning som avsåg skiftingenjörerna. De sistnämndas befattningar var chefsbefattningar och omfattades av SIF-avtalet. Det bör särskilt noteras att vad gäller maskinisterna framgår det tydligt av befattningsbeskrivningen att dessa utförde sina arbeten under överinseende av en överordnad. Maskinisternas arbete var relativt osjälvständigt.

Vid bildandet av MKV förenades två företag som tidigare varit bundna av helt skilda kollektivavtal. Huvuddelen av MKV:s verksamhet kom från Malmö Energi AB. Vid sistnämnda bolag hade såvitt avser stationsteknikerna tidigare förelegat ett kollektivavtal mellan bolaget och SKAF men detta hade efter överenskommelse med SKAF ersatts med ett SIF-avtal. Vid Öresundsverket hade kraftverksavtalet varit gällande. Den verksamhet som MKV bedriver sammanfaller med den verksamhet Malmö Energi AB bedrev. Situationen är annorlunda mot tidigare tvister av detta slag som arbetsdomstolen haft att avgöra.

Vid andra stora fjärrvärmeproducenter såsom Stockholm Energi AB och Göteborg Energi AB tillämpas andra avtal än kraftverksavtalet. Vidare kan anmärkas att vid Västerås Kraftvärmeverk, vid vilket ett kollektivavtal med SKTF tidigare förelegat, tillämpas SIF-avtalet.

Skälet till att EA träffade en uppgörelse avseende Gullspångs Kraft AB, som innebar att kraftverksavtalet skulle tillämpas på de driftingenjörer som arbetade i kontrollrummet, var att bolaget var trött på tvisterna med SEF och ville ha en slutlig lösning på frågan om organisationstillhörigheten. Uppgörelsen innebär dock inte att EA generellt accepterat att driftingenjörerna skall omfattas av kraftverksavtalet.

Det kan vidare noteras att vid Graningeverken AB tillämpas SIF-avtalet avseende driftpersonal i Forse. Dessa arbetstagare var tidigare anslutna till SEF men efter en överenskommelse med SEF:s avdelning 6 och 25 beslöts att de skulle övergå till SIF.

SEF

Utvecklingen vid Öresundsverket har gått framåt och motsvarar den utveckling som skett vid övriga anläggningar. Under slutet av 1980-talet försvann bl.a. en befattning som betecknades driftmästare. Nämnda förändring innebar att en chefsnivå försvann.

Vid den uppgörelse som träffades mellan Malmö Energi AB och SKAF var situationen sådan att SKAF fått klart för sig att deras medlemmar erbjudits anställning som tjänstemän i MKV och på bättre villkor. Vid denna tidpunkt stod det klart för SKAF att förbundet fortsättningsvis inte skulle vara avtalspart. SKAF:s intresse i den uppkomna situationen var att skaffa ett så bra avtal som möjligt för sina medlemmar.

Överenskommelsen den 25 januari 1994 som avsåg driftcentralen i Forse träffades på lokal nivå utan att SEF centralt var inblandat. Arbetstagarparterna gjorde vid denna överenskommelse en felaktig bedömning.

Domskäl

MKV, vars huvudsakliga verksamhet består av att producera värme och el i Malmö-regionen, är genom medlemskap i EA bundet bl.a. av det mellan EA och SEF gällande kraftverksavtalet. I samband med att MKV bildades överfördes till bolaget olika produktionsanläggningar, dels från det tidigare kommunägda bolaget Malmö Energi AB, dels från Sydkraft AB. Av de överförda anläggningarna är det fyra som är av intresse i målet: Öresundsverket och Heleneholmsverket samt Limhamns och Utklippans fjärrvärmecentraler. Den förstnämnda anläggningen hade överförts till MKV från Sydkraft AB och de övriga från Malmö Energi AB. Driften vid anläggningarna sköts från kontrollrum. De arbetstagare som tjänstgör i kontrollrummen benämns av MKV stationstekniker och bolaget tillämpar SIF-avtalet på deras anställningsförhållanden. Öresundsverket är numera avställt och samtliga där anställda arbetstagare är uppsagda.

Tvist har uppkommit i frågan huruvida MKV är skyldigt att tillämpa kraftverksavtalet och inte SIF-avtalet dels på de stationstekniker som arbetar i kontrollrummen vid Heleneholmsverket samt vid Limhamns och Utklippans fjärrvärmecentraler, dels på de arbetstagare som tidigare arbetade i kontrollrummet vid den avställda anläggningen Öresundsverket och som benämndes maskinister. SEF har anfört att så är fallet eftersom stationsteknikernas/maskinisternas arbetsuppgifter enligt SEFs mening omfattas av kraftverksavtalet. Arbetsgivarparterna har bestritt att MKV är skyldigt att tillämpa kraftverksavtalet på de berörda arbetstagarna och har gjort gällande att bolaget genom den ändrade arbetsorganisation som genomfördes i samband med bolagets bildande tillskapat en ny tjänst - stationstekniker - och att denna befattning är av tjänstemannakaraktär.

I målet har förebragts såväl skriftlig som muntlig bevisning. Vid huvudförhandlingen har på SEFs begäran förhör upplysningsvis hållits med förbundsombudsmannen Sven-Olof Quist, ombudsmannen vid SKAF Christer Thilen och maskinisten vid Öresundsverket B.H.. På arbetsgivarparternas begäran har förhör upplysningsvis hållits med en av kraftverkscheferna vid MKV P-O.L., stationsteknikerna J.P. och N.L., ombudsmannen hos SIF X.X., personalchefen vid Stockholm Energi AB A.S. samt personalchefen vid Göteborg Energi J.O.. Domstolen har hållit syn på de i målet berörda anläggningarna samt på den drivmedelsdepå som ligger i anslutning till Öresundsverket.

Innan domstolen går in på de särskilda omständigheterna i målet vill domstolen erinra om de allmänna synpunkter som domstolen tidigare utvecklat i tvister avseende liknande frågeställningar. Arbetsdomstolen har i domen AD 1978 nr 18 angett vissa allmänna riktlinjer för avgörandet av rättstvister kring gränsdragningen mellan arbetarkollektivavtal och tjänstemannakollektivavtal. Dessa riktlinjer har i domen AD 1989 nr 12 sammanfattats på följande sätt.

"Domstolen erinrar i den domen inledningsvis om att ett arbetaravtals gräns i förhållande till tjänstemannaavtal principiellt är att fastställa genom sedvanlig tolkning av avtalet. Vad arbetaravtalets parter själva har kommit överens om eller de gemensamma förutsättningar som de har utgått från är därmed i första hand bestämmande för gränsdragningen. Giltighetsområdet för arbetaravtalet är normalt sett avgränsat efter objektiva grunder i den meningen att området inte kan ändras utan avtalsparternas medverkan (jfr AD 1961 nr 29). Detta betyder dock inte att arbetaravtal och tjänstemannaavtal skulle sakna anpassning till varandra. I praktiken har man enligt domstolen i regel att räkna med att en sådan gränsdragning råder mellan avtalen att arbetaravtalet inte är tillämpligt i fråga om uppgifter som utförs av den som har tjänstemannaställning och omfattas av tjänstemannaavtalet. Detta beror, sägs det vidare i domen, på att avtalen på båda sidor har utvecklats under beaktande av en på traditionen vilande gemensam uppfattning om vad som är tjänstemannaarbete och på att gränsen mellan avtalen i stor utsträckning har klarlagts avtalsvägen mellan arbetsgivarsidan och de berörda arbetstagarorganisationerna, varvid organisationsöverenskommelser mellan arbetstagarorganisationerna ofta har blivit vägledande fastän de inte är omedelbart bindande för arbetsgivarsidan. Problem kan likväl uppstå när det gäller att avgöra vilket avtal som skall tillämpas på en arbetstagare, om arbetstagarens arbetsuppgifter till typ eller sammansättning skiljer sig från vad som tidigare förekommit i branschen. Detta hänger samman med att varken den på tradition vilande gemensamma uppfattningen om vad som är tjänstemannaarbete eller förekommande överenskommelser utgår från något enhetligt tjänstemannabegrepp. Det torde tvärtom allmänt erkännas, uttalar domstolen, att begreppsbildningen på området inte är logiskt genomförd och att den åtminstone beträffande vissa typer av arbete är oklar.

Domen AD 1978 nr 18 innehåller också vissa anvisningar om hur man bör gå tillväga vid bedömningen av gränsfall när något direkt svar på frågan inte står att finna i avtalet eller i överenskommelser i anslutning till avtalet. Hänsyn bör tas till hur det arbete som tvisten gäller traditionellt har betraktats på avtalsområdet. I vissa fall torde gränsdragningsöverenskommelser för jämförligt arbete ge vägledning. Frånvaron av ett enhetligt tjänstemannabegrepp som grundval för gränsdragningen är dock ägnad att förringa betydelsen av praxis. Ett annat tillvägagångssätt kan vara, fortsätter arbetsdomstolen, att ställa frågan om arbetet huvudsakligen är tjänstemannabetonat eller om det till större delen utgörs av sådant arbete som typiskt sett faller under arbetaravtalet. I praktiken torde den metoden dock inte sällan visa sig svårtillämpad, eftersom vad som kan uppfattas som typiskt tjänstemannaarbete också kan ingå som ett mer eller mindre omfattande inslag i arbete som klart faller inom arbetaravtalets tillämpningsområde. -Ofta torde kunna konstateras att de arbetsuppgifter som tvisten gäller har utvecklats från arbete som hör under det ena avtalet. Om t ex en arbetare med bibehållande i större eller mindre utsträckning av tidigare arbetsuppgifter tillförs ytterligare arbetsuppgifter som är tjänstemannabetonade, kan det enligt domstolen vara motiverat, med utgångspunkt i att det är ett gängse förfaringssätt att lösa uppkommande gränsdragningsfrågor genom överenskommelse, att anse att arbetstagarens arbetsuppgifter efter förändringen alltjämt omfattas av arbetaravtalet intill dess frågan blir reglerad genom överenskommelse. Som förutsättning bör dock gälla att de nytillkomna arbetsuppgifterna inte är helt dominerande."

Dessa uttalanden har enligt arbetsdomstolens mening alltjämt giltighet. De förhållanden som skiljer detta mål från tidigare tvister domstolen haft att ta ställning till består främst i att det nybildade bolaget MKV byggt sin verksamhet kring tillgångar och personal som överförts från två andra bolag samt att den överförda personalens anställningsförhållanden dessförinnan reglerats av skilda kollektivavtal. Dessa förhållanden kan dock inte tillmätas någon särskild betydelse när det gäller frågan vilka principer som skall tillämpas vid prövningen av gränsdragningsfrågan. Avgörande är att de kollektivavtal som gällde för de två andra bolagen båda är arbetarkollektivavtal och att maskinisternas arbetsuppgifter var väsentligen likartade i de två bolagen.

Av den inledande redogörelsen framgår att gränsen mellan konkurrerande tjänstemanna- och arbetaravtal skall fastställas genom en sedvanlig kollektivavtalstolkning. Den gemensamma partsavsikten när avtalen första gången träffades är således i första hand bestämmande för gränsdragningen. Någon sådan gemensam partsavsikt har inte kunnat utrönas i detta mål. Denna slutsats drar arbetsdomstolen främst av det förhållandet att arbetsgivarparterna anfört att den inrättade tjänsten som stationstekniker är en helt ny befattning av tjänstemannakaraktär. Vidare framgår det av utredningen att det vid skilda företag har tillämpats olika kollektivavtal trots att arbetsuppgifterna varit jämförbara. Det sistnämnda framgår bl.a. av att man vid Västerås Kraftbolag tillämpar tjänstemannaavtal medan man vid Gullspångs Kraft AB tillämpar kraftverksavtalet. Med hänsyn till det anförda finner arbetsdomstolen att det inte kan antas föreligga någon gemensam partsavsikt hos kraftverksavtalets parter om hur gränsen gentemot tjänstemannaavtalen skall bestämmas.

Domstolen har då att försöka bestämma gränsdragningen mellan tjänstemanna- och arbetaravtalen genom att pröva om arbetet huvudsakligen är tjänstemannabetonat eller om det till större delen utgörs av sådant arbete som typiskt sett faller under arbetaravtal. För att man med framgång skall kunna tillämpa denna princip krävs dock att man kan hämta ledning i något så när klart utformade tjänstemanna- respektive arbetarbegrepp. Några sådana klart utformade begrepp synes emellertid inte föreligga inom detta område. Detta framgår bl.a. av att man vid de uppgörelser parterna träffat avseende liknande arbetsuppgifter kommit till olika resultat beträffande organisationstillhörigheten. Som exempel från den av parterna förebragda utredningen kan nämnas att man efter överenskommelse mellan berörda parter vid Graningeverken AB tillämpar ett tjänstemannaavtal medan man, som nyss berörts, för liknande arbete vid Gullspångs Kraft AB tillämpar kraftverksavtalet. Enligt arbetsdomstolens uppfattning är det därför inte möjligt att tillämpa den omnämnda principen i förevarande mål.

Det sagda visar att vissa arbetsuppgifter kan omfattas av flera avtals tillämpningsområden. I dylikt fall kan utgången av en prövning i arbetsdomstolen om tillämpligt avtal bli beroende av vilken part som för talan och hur parten utformar sin talan. Domstolens prövning begränsas ju till vad parten yrkat. Frågan är då vilken tolkningsprincip som bör tillämpas med den talan som förs i detta mål.

Arbetsgivarparterna har såsom tidigare anförts gjort gällande att befattningen som stationstekniker är en ny tjänst utan motsvarighet i tidigare organisation.

Enligt arbetsdomstolens mening är obestridligt att stationsteknikerbefattningen har sitt ursprung i tidigare tjänster. Detta ställningstagande grundar domstolen på det förhållandet att MKV har bildats genom överföring av anläggningar och personal från två skilda företag samt att det vid dessa företag gällt skilda kollektivavtal avseende den berörda driftpersonalen. Fastän de arbetstagare som skötte driften vid Malmö Energi AB:s anläggningar inte betecknades som maskinister hade de ändå i huvudsak samma arbetsuppgifter som maskinisterna vid Öresundsverket. Domstolen anser att det inte har kunnat påvisas att stationsteknikernas tjänster är att anse som nya. Ursprunget till dem är tjänsterna vid Malmö Energi AB och maskinisttjänsterna vid Sydkraft AB. Denna slutsats innebär dock inte automatiskt att stationsteknikerna skall anses vara omfattade av kraftverksavtalet utan en bedömning får göras utifrån frågan om det skett några förändringar av arbetsuppgifterna och, om så är fallet, om dessa förändringar inneburit att tjänsterna i huvudsak kommit att få tjänstemannakaraktär.

Utgångspunkten för bedömningen bör vara vilken personalkategori de berörda arbetstagarna ursprungligen tillhört och om arbetsuppgifterna därefter förändrats på ett så avgörande sätt att en ändrad avtalstillhörighet är motiverad. Principen har i praxis uttryckts på det sättet att om anställda inom ett arbetaravtals tillämpningsområde med bibehållande av tidigare arbetsuppgifter tillförs nya tjänstemannabetonade arbetsuppgifter skall dessas arbetsuppgifter alltjämt anses omfattade av arbetaravtalet intill dess frågan blivit reglerad genom överenskommelse, såvida de nytillkomna arbetsuppgifterna inte är helt dominerande.

Av parternas ståndpunkter såvitt avser stationsteknikernas arbetsuppgifterna framgår bl.a. följande.

Arbetsgivarparterna har främst framhållit att den nya organisationen inneburit en "plattare" organisation som ställer högre krav på den enskilde stationsteknikern. Varje stationstekniker skall kunna utföra samtliga de arbetsuppgifter som rör driften och han skall även på egen hand kunna "köra" anläggningen. Arbetet inom varje skiftlag skall ske genom s.k. teamwork och varje stationstekniker skall självständigt utföra sina arbetsuppgifter utan att någon överordnad ger order och anvisningar. Vidare har arbetsgivarparterna påpekat att genom den tekniska utveckling som skett inom detta område och de ökade miljökraven det numera är svårare att sköta driften varför det ställs högre kunskapskrav än tidigare.

SEF å sin sida har gjort gällande att stationsteknikernas arbetsuppgifter har naturligt utvecklats från maskinisternas arbetsuppgifter och att denna utveckling inte avviker från den som ägt rum inom övrig industri. Att maskinisterna alltid skulle ha erhållit anvisningar från arbetsledare har tillbakavisats av SEF. SEF har vidare pekat på det förhållandet att det alltjämt finns ansvariga arbetsledare - för vilka förbundet inte begär avtalsrätten - samt att den tekniska utvecklingen i viss mån underlättat beslutsprocessen.

Av utredningen i denna del framgår att den förändring som skett i kontrollrummen i huvudsak berott på den tekniska utvecklingen inom detta område och då framför allt på införandet av ny datoriserad styrutrustning. Därtill kommer den förändring som den nya arbetsorganisationen inneburit, nämligen att initiativet avseende arbetets utförande till viss del övergått till de stationstekniker som inte är skiftchefer eller biträdande skiftchefer. I detta sammanhang bör dock framhållas att det formella ansvaret alltjämt vilar på skiftchefen som även har att godkänna vissa åtgärder.

Särskilt bör beaktas att den tekniska utveckling som genomförts inom stora delar av industrin inneburit att arbetare fått alltmer kvalificerade arbetsuppgifter. Om en sådan utveckling inte skulle anses kunna inrymmas i ett arbetaravtal skulle följden bli att ett sådant skulle få ett alltmer begränsat tillämpningsområde. Detta skulle strida mot ett tidsenligt synsätt på arbetsmarknaden.

Av det anförda följer att det krävs en relativt omfattande förändring av arbetsuppgifterna för att ett arbetaravtal skall anses ha förlorat sin tillämplighet ifråga om visst arbete. Till detta kommer att det inte kan anses tillräckligt att bara se till vilka tekniska hjälpmedel en arbetstagare använder utan bedömningen bör utgå från vad som skall uppnås med arbetet. I det fall att utvecklingen skett stegvis mot en successiv ökning av den maskinella styrningen är det naturligt att betrakta arbetet som väsentligen oförändrat.

Tillämpat på förevarande fall innebär det anförda att det förhållandet att MKV numera infört ett nytt reglersystem inte i sig är tillräckligt för att anse att det skett en sådan förändring som innebär att arbetet ändrat karaktär. Detta ställningstagande gör arbetsdomstolen främst på den grunden att utvecklingen vid Öresundsverket tydligtvis gick mot en alltmer maskinell styrning. Reglersystemet var vid införandet av datorerna redan i hög grad utvecklat och övergången till datorstyrning kan därför inte anses ha på något avgörande sätt ändrat arbetets karaktär.

Frågan är då om det i övrigt skett en sådan förändring av arbetsuppgifterna att dessa blivit väsentligt förändrade. Även om arbetsorganisationen innebär en viss förändring gentemot vad som tidigare gällt avseende arbetstagarnas bestämmanderätt får denna ändring ändå anses relativt begränsad eftersom det alltjämt finns behöriga arbetsledare i driften. Ändringen i detta avseende är inte så omfattande att den kan anses vara en sådan ändring som förändrar karaktären av arbetet.

Med hänsyn till det anförda anser arbetsdomstolen att de förändringar som genomförts inte är sådana att de kan anses ha medfört att de nytillkommande arbetsuppgifterna är helt dominerande.

Sammanfattningsvis finner domstolen att SEF:s talan skall bifallas och att arbetsdomstolen således skall fastställa att de i målet berörda arbetstagarna skall anses omfattade av kraftverksavtalet.

Vid denna utgång i målet skall arbetsgivarparterna åläggas ersätta SEF för dess rättegångskostnader. Om kostnadsbeloppet råder inte tvist.