AD 1996 nr 102

Parter:

Lärarnas Riksförbund; Sala kommun

Nr 102

Lärarnas Riksförbund

mot

Sala kommun.

Mellan Sala kommun och Lärarnas Riksförbund gäller kollektivavtal.

B.C. är medlem i Lärarnas Riksförbund. Han har sedan år 1973 varit anställd som syo-konsulent i Sala kommun. Den 5 december 1994 sade kommunen upp B.C. med sista anställningsdag den 6 juni 1995. Som grund för uppsägningen åberopade kommunen skäl som var att hänföra till B.C. personligen.

Uppsägningen har lett till tvist mellan parterna. Efter resultatlösa tvisteförhandlingar har förbundet väckt talan mot kommunen i arbetsdomstolen.

Förbundet har gjort gällande att kommunen inte har haft saklig grund för uppsägningen av B.C.. Med hänvisning härtill har förbundet, såsom talan slutligt bestämts, yrkat att kommunen skall förpliktas att till B.C. utge dels allmänt skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen med 50 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 27 september 1995) till dess betalning sker, dels ekonomiskt skadestånd avseende mistad lön med 15 662 kr i månaden fr.o.m. januari 1996 till dagen för huvudförhandling i målet jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 27:e i varje månad varpå skadeståndet belöper till dess betalning sker. Förbundet har vidare yrkat att kommunen skall förpliktas att utge allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott med 15 000 kr till förbundet och med 15 000 kr till B.C. jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker. Slutligen har förbundet yrkat att det förbehålls rätten att i mån av befogenhet föra talan om ytterligare ekonomiskt skadestånd till B.C. avseende tiden efter huvudförhandlingen i målet.

Kommunen har medgett yrkandena om allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott men har bestritt käromålet i övrigt. Kommunen har vitsordat yrkat ekonomiskt skadestånd och yrkad ränta som skäliga i och för sig. Vad gäller det yrkade allmänna skadeståndet för brott mot anställningsskyddslagen har kommunen inte vitsordat något belopp som skäligt i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Sala kommun

B.C. är född år 1943. Han anställdes som syo- konsulent i Sala kommun år 1973. Han arbetade därefter med gymnasieelever vid Kungsängsskolan i Sala fram till september 1991. Han erhöll då i huvudsak nya arbetsuppgifter inom den s.k. uppföljningen, som utgör en särskild del av syo- verksamheten inom kommunen. Arbetet inom uppföljningen går ut på att hjälpa de ungdomar som inte har påbörjat någon gymnasieutbildning eller har avbrutit sina gymnasiestudier till vidare studier eller någon annan sysselsättning. Det handlar således om mindre rutinartade arbetsuppgifter och mer individuellt arbete än vad en syo-konsulent vanligtvis sysslar med. Från och med september 1991 avsåg 75 procent av B.C:s tjänst arbete med uppföljningen och 25 procent sedvanliga syo- konsulentuppgifter på gymnasienivå vid Kungsängsskolan. I och med att B.C. erhöll nya arbetsuppgifter fick han studierektorn K-E.S. som närmaste chef och arbetsledare. B.C. bytte även arbetsrum till en annan del av Kungsängsskolan. Från vårterminen 1990 t.o.m. vårterminen 1992 samt fr.o.m. november 1993 t.o.m. augusti 1994 vikarierade studierektorn G.S. som rektor vid Kungsängsskolan. Sedan september 1994 är hon skolans ordinarie rektor.

Kommunen gör gällande att B.C. under åren 1990-1994 fortlöpande har misskött sitt arbete genom att vara olovligt frånvarande, utföra bristfälliga arbetsprestationer, inte följa gällande arbetstider och dofta sprit då han varit på arbetsplatsen. Misskötsamheten har även tagit sig uttryck i ett allmänt ointresse för arbetsuppgifterna vilket gått ut över elever, föräldrar, praktikarbetsgivare och arbetskamrater vilkas arbetsbelastning kom att öka markant på grund av B.C:s sätt att sköta arbetet. B.C. har vidare avbrutit en överenskommen rehabilitering.

Misskötsamheten har lett till att kommunen har förlorat förtroendet för B.C. och inte längre anser att han är lämplig som syo-konsulent. Kommunen har i erforderlig utsträckning vidtagit stödjande åtgärder för att komma tillrätta med de problem som kommunen anser att B.C. har haft i sitt arbete. B.C. har dock slutligen vägrat att gå med på några ytterligare försök att komma tillrätta med problemen. Uppsägningen av B.C. är under dessa förhållanden sakligt grundad.

De enskilda fall av misskötsamhet som kommunen lägger B.C. till last

De olika fall av misskötsamhet som kommunen åberopar som grund för uppsägningen är följande.

År 1990

Under vårterminen 1990 talade vikarierande rektorn G.S. med B.C. angående bristfälligheter när det gällde hans sätt att sköta arbetet. Det handlade om oförmåga att passa arbetstiderna och att B.C. vid flera tillfällen hade luktat sprit på arbetet. B.C. uppgav för G.S. att han inte fann arbetet tillräckligt stimulerande.

År 1991

Den 14 januari 1991 ringde en förälder till G.S. och klagade på dålig syo- information från B.C:s sida. Enligt föräldern hade B.C. lämnat dålig syo-information till flera av familjens barn.

Den 16 januari 1991 var B.C. borta från arbetet mellan kl. 09.15 och 09.40. B.C:s hustru arbetar som lärare vid Kungsängsskolan och B.C. uppgav att frånvaron berodde på att han varit hemma och hämtat sin hustru vilken började sitt arbete senare. B.C. ansåg själv att han hade rätt att åka och hämta hustrun. Han blev skarpt kritiserad av G.S. för sitt agerande och hon klargjorde för honom att det inte var tillåtet att lämna arbetsplatsen på detta sätt. På kvällen samma dag uteblev B.C. från ett föräldramöte trots att han hade lovat att delta vid mötet. Som skäl för sin utevaro uppgav B.C. att han inte hade hunnit förbereda sig inför föräldramötet. Samma dag klagade även en avgångsklass hos rektorn över dålig syo- information från B.C:s sida.

Den 6 februari 1991 saknades listor över elevernas yrkesorienteringsplatser och eleverna var inte informerade om vid vilka arbetsplatser de skulle fullgöra sin yrkesorientering.

År 1992

Den 30 mars 1992 blev studierektorn K-E.S. uppsökt av några elever som berättade att B.C. doftade alkohol. K-E.S. hade med anledning av detta ett samtal med B.C. där han påtalade det olämpliga i att dofta alkohol på arbetsplatsen. Även den 6 april och den 5 augusti 1992 har studierektorn K-E.S. noterat att B.C. doftade sprit på arbetsplatsen.

Den 28 september - den 2 oktober 1992 var B.C. frånvarande från arbetet utan giltigt skäl.

Med anledning av att B.C. varit borta från arbetet sedan den 28 september 1992 och inte talat om att han skulle vara frånvarande eller gjort någon sjukanmälan besökte K-E.S. och kommunens personalkonsulent Y.S. B.C. i hemmet den 1 oktober 1992. Vid hembesöket var B.C. onykter och deprimerad. B.C:s hustru ville att arbetsgivaren skulle ta B.C. till sjukhus. Efter några timmars samtal kom Y.S. och B.C. överens om att de skulle träffas på Kungsängsskolan nästföljande dag.

År 1993

B.C. hade haft en hel del korttidsfrånvaro och hade vid samtal med skolledningen förklarat att han inte fann sina arbetsuppgifter stimulerande. Med anledning av detta kom den dåvarande rektorn S-O.E. och B.C. den 22 april 1993 överens om att B.C. skall föra dagbok för att närmare analysera sin arbetssituation. Förslaget om att skriva dagbok kom från studierektorn K-E.S. och för att underlätta dagboksskrivandet för B.C. upprättade K-E.S. även en anvisning för dagboksskrivandet benämnd "Analys av en SYO-konsulents arbetssituation". Det var arbetsgivarens förhoppning att man genom en analys av B.C:s arbetssituation skulle kunna komma tillrätta med de problem B.C. hade i sitt arbete. Avsikten var att dagboksskrivandet skulle följas upp vid olika genomgångar. En sådan genomgång skulle ha ägt rum den 10 maj 1993, men det visade sig då att B.C. inte hade gjort några anteckningar. En ny tid för uppföljningsamtal bestämdes till den 24 maj 1993. Den dagen sjukanmälde sig B.C. och något uppföljningssamtal kom inte tillstånd. På grund av B.C:s bristande vilja att medverka fungerade således inte försöket med dagboksskrivande.

Den 8 juni och den 26 november 1993 har K-E.S. noterat att B.C. luktade sprit på arbetsplatsen.

År 1994

B.C. hade som syo-konsulent reglerad arbetstid. Hans arbetstid var förlagd mellan kl. 08.00 och 17.00. Lunchen var fastställd att ligga mellan kl. 12.00 och 13.00. Han hade inte rätt till någon form av flexibel arbetstid. Genom deltagande vid föräldramöten kunde B.C. emellanåt få övertidstimmar vilka han då kunde ta ut i form av kompensationsledighet. För att B.C. skulle få ta ut denna kompensationsledighet krävdes tillstånd av den närmaste arbetsledningen och det ålåg B.C. att meddela den kanslist som arbetade med uppföljningen, I.A., när han avsåg att ta ut kompensationsledighet. B.C. hade inte rätt att efter eget skön bestämma när han skulle ta ut denna ledighet. Arbetsgivaren hade under lång tid, särskilt genom K-E.S. men även genom G.S., krävt att B.C. skulle meddela om han avsåg att under ordinarie arbetstid befinna sig på annan plats än arbetsplatsen, t.ex. om han skulle besöka praktikarbetsplatsen eller träffa arbetsgivare för diskussioner angående praktikplatser. B.C. hade också vid flera tillfällen av skolledningen erinrats om att han var skyldig att följa arbetstiderna. På grund av problemen med B.C:s frånvaro och hans bristande förmåga att rätta sig efter arbetstiderna kom K-E.S. under en period i början av år 1994 att föra särskilt noggranna anteckningar angående hur B.C. skötte arbetstiderna.

Den 11 januari 1994 anlände B.C. till arbetsplatsen kl. 08.30 och inledde arbetsdagen med att äta frukost i lärarrummet.

Den 18 januari 1994 gick B.C. hem för dagen redan kl. 15.20. Även om B.C. skulle delta vid ett föräldramöte på kvällen så fick han inte bara lämna arbetsplatsen före den normala arbetstidens slut, för uttagande av kompensationsledighet, utan att ha fått tillstånd till detta av K-E.S.. B.C. var även skyldig att meddela kansliet om han gick hem tidigare.

Den 19 januari 1994 kom B.C. till arbetet kl. 08.50 och inledde arbetsdagen med att äta frukost.

Den 20 januari 1994 lämnade B.C. arbetsplatsen kl.15.50. Den 25 januari 1994 gick han hem kl. 15.30 och den 27 januari 1994 gick han hem kl. 16.10.

Den 28 januari 1994 anlände B.C. till arbetsplatsen kl. 08.20 och inledde arbetsdagen med att äta frukost.

När K-E.S. den 31 januari 1994 sammanställde de anteckningar han fört angående B.C:s frånvaro visade det sig att B.C. hade 10 minustimmar i förhållande till den ordinarie arbetstiden.

Den 3 februari 1994 inträffade det på grund av B.C:s försummelse att elevers ansökningar till gymnasieutbildning gavs in två dagar för sent. Ansökningarna var ofullständigt ifyllda trots att B.C. av sekreteraren i intagningsdelegationen, syo-konsulenten I.L., hade fått särskilda skriftliga instruktioner om hur ansökningshandlingarna skulle fyllas i. Anledningen till att I.L. lämnat honom särskilda instruktioner var att han också tidigare haft svårigheter att fylla i ansökningshandlingarna på ett korrekt sätt. Om ansökningarna kommer in för sent eller är felaktigt ifyllda finns det en risk för att en annars behörig elev inte antas till sökt utbildning. - Samma dag skjutsade B.C. hem sin fru kl. 14.50-15.15 och avvek sedan från arbetsplatsen kl.16.15.

Den 7 februari 1994 har K-E.S. noterat att B.C. doftade sprit på arbetsplatsen. Samma dag tog B.C. lunch mellan kl. 11.30 och 13.30.

Den 14 februari 1994 behandlades B.C:s förhållanden vid ett s.k. rehabiliteringsmöte. Vid mötet riktade skolledningen allvarlig kritik mot B.C. för hans arbetsprestationer, hans olovliga frånvaro och det faktum att han doftade sprit på arbetsplatsen. Vid mötet träffades en överenskommelse om att B.C. skulle genomgå ett sk. addis-test. Ett sådant test syftar till att utröna om det föreligger ett alkohol/drogberoende. B.C. gick vid tillfället således med på att genomgå ett addis-test. Anledningen till testet var att kommunen misstänkte att B.C:s problem kunde vara alkoholrelaterade och ville reda ut om så var fallet. Vid det aktuella tillfället förnekade B.C. att han skulle ha några alkoholproblem.

Den 29 mars 1994 tilldelades B.C. en skriftlig varning för att han inte hade genomgått det överenskomna addis-testet. I den skriftliga varningen erinrades B.C. om att det i en arbetstagares skyldigheter bland annat ingick att aktivt medverka i rehabilitering för att kunna fortsätta sin anställning. Kommunen konstaterade att B.C. brutit mot sina skyldigheter enligt anställningsavtalet genom att inte genomgå addis-testet samt förklarade vidare att den förutsatte att B.C. stod fast vid den överenskomna rehabiliteringsplanen och snarast möjligt skulle kontakta företagshälsovården för genomförande av testet. Kommunen erinrade slutligen B.C. om att ett brott mot anställningsavtalet ytterst kunde leda till en uppsägning.

Enligt kommunens mening är arbetstagaren i ett fall som detta skyldig att på olika sätt medverka när man försöker komma till rätta med svårigheter i arbetet. B.C. har trots att han träffat en överenskommelse med sin arbetsgivare om att genomgå ett addis-test inte genomgått testet.

Den 6 maj 1994 hade B.C. kommit överens med en kollega om att han skulle hämta denne för att gemensamt åka till en fortbildning i Västerås. B.C. uteblev dock. - Den 31 maj 1994 uteblev B.C. från en planerad medverkan vid syo-verksamhet i Västerfärnebo. Även denna gång hade det varit meningen att han skulle åkt med en kollega. Det visade sig senare att B.C. hade varit sjukskriven både den 6 maj och den 31 maj 1994 men underlåtit att meddela berörda personer detta.

För att B.C. skulle få mer varierande arbetsuppgifter hade skolledningen gett honom möjlighet att ha hand om ett skolungdomsutbyte med elever från Österrike och Ungern. Den 9 augusti 1994 skulle B.C. följa med en grupp ungerska elever på ett studiebesök till ett företag i Västerås. Studiebesöket var planerat till kl. 09.45 och eleverna tillsammans med B.C. skulle åka med buss från Kungsängsskolan till Västerås kl. 08.30. När bussen skulle avgå hade B.C. ännu inte kommit till skolan. K-E.S. ringde då hem till B.C. varvid B.C. uppgav att han var sjuk och inte kunde delta vid studiebesöket. På uppmaning av K-E.S. genomförde dock B.C. studiebesöket. Samma dag noterade K-E.S. att B.C. doftade sprit på arbetsplatsen.

Den 22 augusti 1994 meddelade B.C. eleven T.T. att hon hade blivit antagen till ett gymnasieprogram, Barn och fritid 1. Beslut om vilka elever som skall antas till gymnasieutbildningar skall dock rätteligen fattas av antagningsnämnden och inte av en enskild syo-konsulent. T.T. saknade behörighet för det aktuella gymnasieprogrammet. B.C:s agerande kunde ha fått till följd att någon annan, behörig elev inte kommit in på utbildningen.

Den 7 september 1994 bemötte B.C. modern till en besvärlig elev på ett otrevligt sätt. Modern meddelade därefter G.S. att hon vägrade att tala med B.C. i fortsättningen.

Stödjande åtgärder

Kommunen har alltsedan 1990 vidtagit följande stödjande åtgärder för att hjälpa B.C. att komma tillrätta med sina problem.

År 1990

Vid ett möte med den dåvarande personalkonsulenten B.L. i juni 1990 uppgav B.C. att han inte längre orkade komma till skolan. Genom kommunens försorg ordnades då yrkesstudier på en restaurang för B.C. fram till hans semester.

År 1991

I september 1991 uppgav B.C. att han inte fann sina arbetsuppgifter, som syo-konsulent för gymnasieelever, tillräckligt stimulerande. Med hänsyn till B.C:s inställning och de problem som tidigare förelegat ordnade kommunen andra arbetsuppgifter för B.C. inom uppföljningen, vilket som nämnts innebar att han fick mindre rutinbetonade arbetsuppgifter. B.C. gavs också möjlighet att ägna sig åt skolungdomsutbyte med elever från Österrike och Ungern, något som B.C. hade uppgett sig vara intresserad av.

År 1992

Den 1 oktober 1992 gjorde K-E.S. och personalkonsulenten Y.S. det tidigare omnämnda hembesöket hos B.C.. Det visade sig att B.C. var onykter och deprimerad. B.C:s hustru ville att han skulle köras till sjukhus. Efter några timmar kom B.C. och Y.S. överens om att de skulle träffas i skolan dagen därpå.

Den 2 november 1992 genomfördes ett möte där arbetsledningen, Y.S. och B.C. deltog. Vid mötet kom man överens om att B.C. skulle erhålla stödkontakt hos K-E.S.. B.C. erinrades vidare om att han var skyldig att meddela arbetsgivaren och försäkringskassan när han var hemma på grund av sjukdom. Det måste vid detta tillfälle ha stått klart för B.C. att arbetsgivaren var mycket missnöjd med honom.

Efter händelsen den 1 oktober samtalade Y.S. vid flera tillfällen med B.C:s hustru i syfte att finna en lösning på B.C:s problem. Ett av dessa samtal ägde rum den 16 november 1992.

Den 14 december 1992 hade personalkonsulenten Y.S. ett samtal med B.C. och dennes hustru. Vid mötet kom man överens om att B.C. skulle ta kontakt med företagshälsovården för vidare rehabiliterande åtgärder.

År 1993

Vid ett möte på företagshälsovården den 1 februari 1993 mellan arbetsgivaren och B.C. där även Y.S. deltog träffades en överenskommelse om att B.C. på arbetsgivarens bekostnad skulle få gå på psykoterapeutisk samtalsterapi vid S:t Lukasstiftelsen i Västerås. Det rörde sig om tretton samtal och terapin skulle pågå fram till slutet av 1993. B.C. uteblev från samtalen vid tre tillfällen.

Med anledning av att B.C. hade varit olovligen frånvarande från arbetet vid ett flertal tillfällen hölls den 18 mars 1993 ett uppföljningsmöte på företagshälsovården.

Avsikten med försöket att B.C. skulle föra dagbok för att bättre kunna analysera sin arbetssituation, något som B.C. och den dåvarande rektorn S-O.E. kommit överens om den 22 april 1993, var även att dagboksskrivandet skulle ha en stödjande funktion för B.C:s del.

År 1994

Den 12 januari 1994 gjorde G.S. ett hembesök hos B.C.. Anledningen till besöket var att G.S. ville stödja B.C. som var sjuk.

Den 14 februari 1994 ägde ett möte rum på företagshälsovården på grund av att arbetsgivaren var missnöjd med det sätt på vilket B.C. skötte sitt arbete. Vid mötet kom man överens om att B.C. skulle genomgå ett addis-test.

Den 5 mars 1994 hade B.C. tid hos företagshälsovården för genomförande av addis-testet. B.C. förklarade dock att han inte hade tid att genomgå testet.

Den 19 maj 1994 genomförde B.C. och en företrädare för Lärarnas Riksförbund ett sammanträde med företagshälsovården. B.C. hade ånyo uteblivit från olika rehabiliteringsförsök.

Den 20 september 1994 kallades B.C. till skolförvaltningen där vikten av att han skulle ställa upp på åtgärder åter underströks. Vid mötet deltog även förbundets lokale ordförande G.L.. Mötet utmynnade i en ny överenskommelse om

att B.C. skulle genomgå addis-testet.

Den 21 september 1994 skrev arbetsgivaren ett brev till B.C. där han ombads att skriftligen bekräfta överenskommelsen av den 20 september 1994. B.C. skrev under bekräftelsen och återsände den till arbetsgivaren den 27 september 1994. Det bestrids att B.C. skulle ha skrivit på bekräftelsen under tvång. Med tanke på att brevet är utskrivet den 21 september 1994 och undertecknat av B.C. först den 27 september 1994 har B.C. haft tid på sig att överväga om han skulle bekräfta överenskommelsen eller ej.

Den 10 oktober 1994 hade en tid för addis-testet bokats in. B.C. sjukanmälde sig dock och något test kunde därför inte genomföras denna dag.

Den 17 oktober 1994 hade en ny tid för addis-test bokats in. B.C. infann sig emellertid inte för genomförande av testet. Han fanns inte på arbetsplatsen och han var inte sjukanmäld. G.S. och K-E.S. åkte då hem till B.C. för att förmå honom att genomgå testet men B.C. vägrade att göra testet.

Det stod därefter klart att B.C. inte ville medverka i något test. Med hänsyn till B.C:s inställning så släppte kommunen tanken på ett addis- test och något ytterligare krav på att B.C. skall genomgå ett sådant test framställdes därefter inte. I detta läge insåg dock kommunen att man för skolans, B.C:s och hans familjs skull måste vidta någon form av åtgärd. Den 18 oktober 1994 vidtogs därför en s.k. intervention, syftande till att B.C. skulle komma till insikt om sina problem. Interventionen arrangerades av Y.S. på begäran och i samarbete med B.C:s familj. Vid interventionen deltog också en alkoholterapeut från Provita. Interventionen resulterade i att B.C. gick med på att samma dag åka till Provitas behandlingshem i Knivsta. Avsikten var att B.C. på arbetsgivarens bekostnad skulle genomgå en behandling om 30 dagar med två års efterbehandling. Även B.C:s familj skulle delta i behandlingen. Behandlingen skulle kosta ca 50 000 kr.

Omständigheterna kring uppsägningen

Efter två dagar, d.v.s. den 20 oktober 1994, avbröt emellertid B.C. vistelsen på behandlingshemmet och återvände till Sala. Med anledning härav ägde den 21 oktober 1994 ett möte rum på Y.S:s tjänsterum. Närvarande vid mötet var förutom Y.S. och B.C., även G.S., K-E.S. och kommunens förhandlingssekreterare L-G.C.. På uttrycklig fråga från L-G.C. uppgav B.C. att han vägrade att delta i ytterligare rehabiliteringsåtgärder då det enligt B.C:s mening inte fanns något behov av sådana åtgärder. Vid detta tillfälle gjorde arbetsgivaren helt klart för B.C. att hans vägran att delta i vidare rehabilitering skulle kunna komma att äventyra hans anställning. Arbetsgivaren meddelade vidare att man omedelbart skulle ta kontakt med B.C:s fackförbund och att man avsåg att avstänga B.C. från arbetet med bibehållen lön. B.C. avstängdes från arbetet senare samma dag.

Avstängningen skedde på grund av att B.C. hade avbrutit rehabiliteringen och att arbetsgivaren bedömde att det var olämpligt att B.C. var i tjänst då man behövde tid för att fundera över vilka åtgärder som skulle vidtas mot B.C.. Med hänsyn till att vissa brister vidlådde utformningen av avstängningsbeslutet har kommunen emellertid medgett yrkandena om skadestånd för kollektivavtalsbrott.

Den 31 oktober 1994 varslades B.C. om uppsägning på grund av personliga skäl. Kommunen sade därefter, den 5 december 1994, upp B.C. från hans anställning med sista anställningsdag den 6 juni 1995. Avgörande för kommunens beslut att säga upp B.C. var hans vägran att delta i ytterligare rehabiliteringsåtgärder. Det kan tilläggas att kommunen före uppsägningen hade undersökt möjligheterna till omplacering utan positivt resultat.

Sammanfattande synpunkter

Enligt kommunens mening har B.C. under åren 1990-1994 fortlöpande på olika sätt visat misskötsamhet i arbetet. Kommunen har förlorat förtroendet för B.C. och anser honom olämplig som syo-konsulent. Kommunen har i erforderlig utsträckning vidtagit stödjande åtgärder för att komma tillrätta med hans problem utan att någon bestående positiv förändring kommit tillstånd. B.C. har sedan oktober 1994 vägrat att gå med på ytterligare rehabiliteringsåtgärder för att försöka lösa de problem han haft i sitt arbete. Kommunen anser mot denna bakgrund att uppsägningen av B.C. är sakligt grundad.

Lärarnas Riksförbund

Som syo- konsulent har B.C. sysslat med yrkesvägledning, anordnat prao- platser samt haft kontakter med företag, föräldrar och elever. Det har således varit fråga om ett utåtriktat arbete. B.C. har trivts bra med sitt arbete som syo-konsulent under den största delen av sin tjänstgöringstid. I början av 1990-talet minskade dock hans arbetslust och han kände viss vantrivsel. Han hade också en del kontakter med företagshälsovården på grund av att han inte mådde speciellt bra. År 1991 fick B.C. som kommunen anfört delvis andra arbetsuppgifter inom uppföljningen. Det var inte fråga om någon omplacering och han utförde fortfarande syo- konsulentuppgifter. De nya arbetsuppgifterna innebar att han fick ett nytt arbetsrum. Utöver arbetet med sedvanliga syo- konsulentuppgifter har B.C. ordnat utbildningsmässor samt studieresor till Österrike och Ungern. Dessa arrangemang har varit mycket populära bland eleverna, men B.C. har inte känt att han fått någon respons från arbetsgivaren för de extra arrangemang som han ordnade för eleverna.

B.C. har haft en del perioder i sitt liv då han psykiskt mått mindre bra och varit deprimerad. B.C. har druckit vin då och då men han har inte haft några större alkoholproblem. Han har aldrig druckit starksprit. B.C. har aldrig uppträtt berusad på arbetsplatsen eller annars på något sätt uppträtt otrevligt. Han har skött sitt arbete, men har alltså av och till mått dåligt. B.C. har också haft stora ekonomiska bekymmer. Han har även emellanåt känt sig understimulerad i sitt arbete och har känt en viss vantrivsel. Dessa omständigheter utgör bakgrunden till de problem som uppkommit i relationen med hans arbetsgivare.

Från år 1990 och fram till uppsägningen i december 1994 har man från arbetsgivarens sida varit helt inriktad på att B.C. skulle ha allvarliga alkoholproblem och att det enbart var dessa problem som var orsaken till att han mådde dåligt. När de påstådda alkoholproblemen började diskuteras upprättades aldrig någon rehabiliteringsplan.

Under år 1992 hade B.C. en del längre sjukperioder. Det rörde sig då om någon veckas sjukfrånvaro. Under detta år var B.C:s personliga förhållanden besvärliga och hans depression kulminerade. Problemen ledde till att han besökte företagshälsovården för stöd och hjälp. Han tog även ångestdämpande medicin. År 1993 fick han genom arbetsgivaren möjlighet till samtalsterapi vid S:t Lukasstiftelsen i Västerås. Det rörde sig om tio samtal. B.C. var frånvarande vid ett av samtalstillfällena på grund av sjukdom. De terapisamtal som ägde rum under år 1993 hade en mycket god påverkan på B.C.. I kombination med den ångestdämpande medicinen ledde terapisamtalen till att B.C. mådde bra under år 1993. Detta år förekom det inte heller många anmärkningar mot B.C. från arbetsgivarens sida. Under hela år 1993 fram till februari 1994 behövde B.C. överhuvudtaget inte besöka företagshälsovården. Han upplevde själv att han hade en god prognos och att han kommit in i en bra period.

Inte heller år 1994 hade arbetsgivaren tagit fram någon rehabiliteringsplan för B.C.. Vid ett tillfälle i januari 1994 då B.C. var sjukanmäld och hemma i sin bostad kom representanter för arbetsgivaren på hembesök till B.C.. Vid detta tillfälle talades det inte någonting om att B.C. varit olovligen frånvarande eller att han skulle ha misskött sig på något annat sätt. Arbetsgivaren nämnde inte heller någonting om att det skulle vara dags att göra en rehabiliteringsplan eller att det förelåg behov av rehabilitering. B.C. - som egentligen inte hade någon större sjukfrånvaro - ansåg att han inte var i behov av rehabilitering i form av drogtester och behandling på behandlingshem för alkoholister. Om B.C. själv hade fått välja så ansåg han att det skulle ha varit bra med den typ av samtalsterapi som han erhållit under år 1993. Han hade dock med hänsyn till sina ekonomiska problem inte själv råd att bekosta några fortsatta terapisamtal. Möjligheten till fortsatta terapisamtal var dock inte någonting som diskuterades från arbetsgivarens sida.

Den 14 februari 1994 ägde ett möte rum på företagshälsovården där B.C. och representanter för arbetsgivaren deltog. Mötet hade kommit tillstånd på arbetsgivarens begäran men även B.C. hade framställt önskemål om ett sådant möte. Vid mötet framförde arbetsgivaren klagomål mot B.C. men det var fråga om oprecisa anmärkningar. Det nämndes inget om att B.C. skulle ha varit olovligen frånvarande eller att det förelåg någonting annat som arbetsgivaren fann speciellt. Arbetsgivaren ville att B.C. skulle genomgå ett addis- test, dvs. en intervju på 30-45 minuter vilken skall ge besked om den intervjuade har alkoholproblem. B.C. ansåg att ett drogtest utgjorde en kränkning av hans personliga integritet. Han ville därför inte gå med på att genomgå det av arbetsgivaren föreslagna addis- testet. För detta tilldelades han den 29 mars 1994 en varning.

Den 21 september 1994 skrev B.C. under en av arbetsgivaren upprättad handling om att han skulle följa en överenskommen rehabiliteringsplan. Någon rehabiliteringsplan fanns emellertid inte upprättad utan den åtgärd som avsågs var att B.C. skulle genomgå addis-testet. B.C. kände sig tvingad att göra arbetsgivaren till viljes trots att han inte önskade genomgå testet och han skrev därför på handlingen att han var "nödd och tvungen". Någon planering för vad som skulle hända efter det att B.C. genomgått testet hade inte gjorts.

Den 18 oktober 1994 gick B.C. med på att han skulle genomgå behandling vid Provitas behandlingshem i Knivsta. B.C. ville egentligen inte åka till behandlingshemmet men kände sig tvingad till detta av arbetsgivaren. Han gick med på en sådan åtgärd därför att han kände att det förelåg ett hot om uppsägning för den händelse att han inte godtog arbetsgivarens förslag. B.C. avbröt behandlingen efter två dagar för att han inte längre klarade av att vara på behandlingshemmet. Han kände sin personliga integritet kränkt och dessutom accepterade han inte den behandlingsideologi som praktiserades.

Den 21 oktober 1994 blev B.C. avstängd från arbetet trots att han vid tillfället var fullt frisk och arbetsför vilket framgår av det läkarintyg som på arbetsgivarens begäran utfärdats av läkaren vid företagshälsovården Göran Lindheimer efter det att han undersökt B.C. den 1 november 1994. Orsaken till att B.C. blev avstängd från arbetet var att han inte ville vara på behandlingshemmet. Efter en lokal tvisteförhandling upphörde avstängningen den 14 november 1994. B.C. fick dock inte återvända till arbetsplatsen. Fram till uppsägningen den 5 december 1994 fick B.C. utföra arbetsuppgifter i hemmet.

Den utlösande orsaken till att B.C. sades upp från sin anställning var att han inte ville fullfölja behandlingen vid behandlingshemmet. Uppsägningen berodde således inte på att han skulle ha misskött sig på arbetsplatsen, uppträtt otrevligt eller på annat sätt gjort något fel. Vid uppsägningstillfället var B.C. frisk och arbetsför vilket inte minst visat sig genom att han efter uppsägningen kunde erhålla ett vikariat som syo-konsulent i Göteborg. Vikariatet bestod under ett år. B.C. har inte fått något fortsatt vikariat och han är för närvarande arbetslös.

Förbundet gör gällande att det inte har förelegat saklig grund för uppsägningen av B.C..

Bemötande av kommunens påståenden om misskötsamhet

Vad gäller de omständigheter och enskilda händelser som kommunen lagt B.C. till last och åberopat som grund för uppsägningen vill förbundet anföra följande.

År 1990

B.C. har själv inte något minne av att G.S. skulle ha framfört några konkreta klagomål angående hans sätt att sköta arbetet. Han bestrider att han skulle ha doftat sprit på arbetsplatsen.

År 1991

B.C. bestrider att han den 14 januari 1991 skulle ha lämnat dålig syo- information. Det förekommer alltid att föräldrar ringer och klagar på lärare, syo-konsulenter och skolledare i övrigt. En förälders subjektiva uppfattning är inget som i detta fall kan åberopas som en grund för uppsägningen av B.C..

Det är riktigt att B.C. den 16 januari 1991 var borta från arbetet mellan kl. 09.15 och 09.40. Det är vidare korrekt att han under denna tid tog hand om sin hustru som hade problem med sitt blodtryck. Vid det aktuella tillfället hade hon ett blodtrycksfall och hon hade inte kunnat komma till sitt arbete som lärare vid Kungsängsskolan om B.C. inte hade hjälpt henne. B.C. menar att han genom att på detta sätt hjälpa sin hustru till arbetet underlättat för arbetsgivaren som annars hade tvingats anlita en vikarie för hans hustru. B.C. hade således ett gott skäl att vara borta. Han hade med arbetsgivarens vetskap vid många tidigare tillfällen handlat på samma sätt.

Det bestrids att det den 6 februari 1991 skulle ha saknats listor över yrkesorienteringsplatser och att eleverna inte skulle ha fått någon information. B.C. tillämpade ett system där han satte in blanketterna med uppgifter om elevernas yrkesorienteringsplatser i en pärm som förvarades i lärarrummet. B.C. menar att han i detta fall lämnat den information som varit möjlig att lämna.

År 1992

B.C. var sjuk den 29-30 september och den 1 oktober 1992. Under den aktuella perioden var B.C. deprimerad och i dåligt skick. Det var inte fråga om någon olovlig frånvaro. Den 2 oktober 1992 deltog B.C. vid en studiedag i Västerås.

År 1993

Det är riktigt att den dåvarande rektorn S-O.E. och B.C. vid ett möte den 22 april 1993 kom överens om att B.C. skulle föra någon form av dagbok för att analysera sin arbetssituation. Det var arbetsgivaren som framställde önskemål om att B.C. skulle föra dagbok. B.C. har också fört dagbok över sin arbetssituation på det sätt arbetsgivaren önskade. Det förhåller sig dock så att B.C. under de år han arbetat som syo-konsulent alltid noggrant har antecknat vad han gjort i sitt arbete; när han varit på arbetsplatsbesök, talat med elever eller annars varit borta. B.C. menar att den typ av dagbok som arbetsgivaren ville att han skulle skriva inte hjälpte honom nämnvärt. Han hade dessutom redan anteckningarna i sin egen dagbok.

B.C. var sjuk den 24, 25 och den 26 maj 1993. Han hade sjukanmält sig. Sjukanmälan hängde inte samman med att han inte skulle ha önskat diskutera dagboksskrivandet.

År 1994

B.C. hade alltsedan han började sin anställning vid Kungsängsskolan år 1973 frihet att sköta sitt arbete på ett sådant sätt att han kunnat åka på företagsbesök när han önskat utan att skolledningen närmare kontrollerade var han befann sig. Arbetsgivaren har således tillåtit honom att organisera och lägga upp sitt arbete på det sätt han själv önskat. B.C. har alltid arbetat full arbetstid och han har aldrig smitit undan arbetet, t.ex. genom att gå hem tidigare på dagen. Om han har lämnat arbetsplatsen tidigare har han ändå fullgjort sin arbetstid antingen genom besök på praktikarbetsplatser eller genom deltagande vid föräldramöten under kvällstid. Sedan arbetsgivaren i början av 1990-talet införde en skyldighet för arbetstagarna att föra arbetstidsrapporter har B.C. även lämnat in sådana rapporter där han redovisat plus- och minustid. När B.C. har haft plustid har han fått övertidsersättning och skulle han ha haft minustid har han i så fall fått avdrag på lönen.

Det är mycket möjligt att B.C. kommit något senare till arbetet den 11 januari 1994. B.C. har dock aldrig ätit frukost i lärarrummet. Vad han har gjort är att han har tagit in en kopp kaffe på sitt tjänsterum och druckit kaffet där.

Det är riktigt att B.C. gått hem tidigare på eftermiddagen den 18, den 20 och den 25 januari 1994. De aktuella dagarna har han dock haft föräldramöten på kvällarna och på så sätt fullgjort arbetstiden.

Det kan mycket väl stämma att B.C. kom senare till arbetet den 28 januari 1994. Han har inte ätit frukost på arbetet utan endast druckit en kopp kaffe på sitt arbetsrum.

I fråga om de ansökningshandlingar som lämnades in den 3 februari 1994 kan sägas följande. B.C. har, liksom andra syo- konsulenter inom kommunen, under alla år kunnat lämna in ansökningar till intagningsnämnden senare än utsatt slutdatum utan att någon skada skett. Det har aldrig hänt att någon elev blivit lidande på grund av att en ansökan till gymnasiet kommit in för sent. Att ansökningar blir försenade kan bero på att elever glömt bort att lämna in sina ansökningshandlingar till syo-konsulenten; det kan således många gånger inte lastas syo-konsulenten att ansökningarna försenas. Inom kommunen har syo-konsulenterna vidare tillämpat ett förfarande där man väntat tills alla ansökningshandlingar kommit in för att kunna lämna in samtliga ansökningshandlingar vid ett och samma tillfälle. Ingen elev har lidit skada på grund av att B.C. fyllt i ansökningshandlingar på ett felaktigt sätt. De felaktigheter som kan ha förekommit har inte heller varit av sådan allvarlig art att de skulle kunna utgöra ett skäl för uppsägning.

B.C. bestrider att han den 7 februari 1994 skulle ha doftat sprit på arbetsplatsen.

Den 6 och den 31 maj 1994 har B.C. varit sjukanmäld. Det är riktigt att han den 6 maj 1994 glömde att meddela den kollega han skulle åka tillsammans med att han var sjuk. Vad gäller den 31 maj 1994 menar B.C. att han har talat med en person om att han inte kunde åka samt att han fått beskedet att det inte var nödvändigt att han deltog vid syo- verksamheten i Västerfärnebo.

Den 9 augusti 1994 var B.C. sjuk men valde trots allt att delta vid studiebesöket.

Det bestrids att B.C. den 22 augusti 1994 har handlat felaktigt i samband med gymnasieintagningen. B.C. har inte antagit någon elev till ett visst gymnasieprogram. Han ägde inte rätt att fatta ett sådant beslut. Vad B.C. gjorde var att han, efter överenskommelse med berörda lärare, lät eleven T.T. pröva att gå på en gymnasielinje. B.C. skall inte lastas för att han försökte hjälpa eleven. Ingen annan elev har lidit skada på grund av detta förfarande. Det har inte varit så att den aktuella eleven antagits till utbildningen i stället för någon annan.

Det är mycket möjligt att B.C. kan ha uppträtt otrevligt vid ett telefonsamtal med en förälder den 7 september 1994. B.C. menar dock att det är något som kan hända i kontakter människor emellan. B.C:s uppförande i detta fall kan inte vara så klandervärt att det skulle kunna utgöra en grund för uppsägning.

Sammanfattande synpunkter

Förbundet menar att man i det aktuella fallet måste se helhetsbilden av hur B.C. har fungerat i arbetet under åren 1993-94. Det kan därvid konstateras att det under år 1993 i stort sett inte har riktats några anmärkningar mot B.C. från arbetsgivarens sida. Från arbetsgivarsidan har under år 1994 begärts framför allt att B.C. skulle underkasta sig åtgärder för rehabilitering. Förbundet bestrider kommunens påståenden om att B.C. skulle ha misskött arbetstiderna och varit frånvarande från arbetet utan giltigt skäl. Sena ankomster har förekommit endast i obetydlig omfattning. Det bestrids vidare att B.C. skulle ha skadat arbetsgivaren genom att inte vara på den plats i skolbyggnaden arbetsgivaren förväntat sig. B.C. har inte varit nonchalant eller medvetet satt sig över reglerna under sin anställning vid kommunen.

Det bestrids vidare att B.C. skulle ha visat bristande yrkesskicklighet och uppträtt olämpligt. Det kan inte lastas B.C. att ansökningar till gymnasiet lämnats in för sent. Någon skada har inte heller skett på grund av att ansökningarna försenats.

Det står klart att B.C. tidvis har haft personliga problem. Arbetsgivarens stödjande åtgärd i form av den samtalsterapi som ägde rum under år 1993 var en bra åtgärd som ledde till en klart positiv förbättring för B.C:s del. Under år 1994 har den av arbetsgivaren tänkta rehabiliteringen i stort sett varit inriktad endast på tvångsåtgärder med hot om uppsägning för det fall B.C. inte rättade sig efter arbetsgivarens önskemål.

Från arbetsgivarens sida hade man bestämt sig för att särskilt noga kontrollera hur B.C. skötte sina arbetstider, men i stället för att rikta anmärkningar mot B.C. för att han inte skulle ha följt arbetstiderna varnades han för att han inte ville genomgå den rehabilitering som arbetsgivaren ansåg lämplig. Även avstängningen har utgjort ett led i arbetsgivarens tvångsåtgärder. B.C. är själv av uppfattningen att den påstådda misskötsamheten aldrig har varit i förgrunden utan att det har handlat om att tvinga honom till rehabiliteringsåtgärder.

Förbundet menar att arbetsgivaren borde ha övervägt andra åtgärder än addis-test och behandlingshem, t.ex. fortsatt samtalsterapi, för att komma tillrätta med de problem som arbetsgivaren ansåg föreligga. En omplacering av B.C. kunde ha varit en möjlig åtgärd. Förbundet gör dock i målet inte gällande att kommunen skulle ha brustit i sin omplaceringsskyldighet.

Förbundet gör gällande att det inte har förelegat saklig grund för uppsägning. B.C. är därför berättigad till skadestånd.

Kommunen har i strid med AB 94 § 10 mom 5 avstängt B.C. från arbetet. Kommunen är därför skyldig att utge allmänt skadestånd till förbundet och till B.C..

Domskäl

Sala kommun sade den 5 december 1994 upp B.C. från hans anställning som syo- konsulent under åberopande av personliga skäl. Tvisten i målet gäller huruvida uppsägningen är sakligt grundad.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran B.C. hörts under sanningsförsäkran samt vittnesförhör hållits med förbundets lokalombud B.Å. och förbundets kommunombud G.L.. På kommunens begäran har vittnesförhör hållits med rektorn G.S., studierektorn K-E.S., kanslisten I.A., personalkonsulenten Y.S. och kommunens förhandlingssekreterare L-G.C.. Parterna har även åberopat viss skriftlig bevisning.

Som grund för uppsägningen har kommunen åberopat att B.C. alltsedan år 1990 och fram till uppsägningen i december 1994 fortlöpande har misskött sitt arbete. Enligt kommunen har B.C. varit olovligen frånvarande från arbetet, utfört sitt arbete på ett bristfälligt sätt, underlåtit att följa arbetstiderna, doftat alkohol då han varit på arbetsplatsen samt visat ett allmänt ointresse för sina arbetsuppgifter. Misskötsamheten har gått ut över elever, föräldrar, praktikarbetsgivare och arbetskamrater. Kommunen har vidare gjort gällande att det har vidtagits stödjande åtgärder för att komma tillrätta med problemen men att B.C. inte har varit villig att medverka i den rehabilitering som föreslagits.

Förbundet har bestritt att B.C. skulle ha visat bristande yrkesskicklighet, varit olovligen frånvarande eller på annat sätt misskött arbetstiderna. Förbundet har vidgått att B.C. vid några enstaka tillfällen kommit för sent till arbetet men har gjort gällande att de sena ankomster som förekommit har varit av bagatellartat slag och inte orsakat arbetsgivaren någon skada. Enligt förbundet har B.C. skött sitt arbete. Han har dock under den i målet aktuella perioden tidvis varit deprimerad och känt sig understimulerad i arbetet. Enligt förbundet är det detta som varit den egentliga orsaken till de problem som uppkommit i hans relation med arbetsgivaren. Vad gäller arbetsgivarens stödjande åtgärder har förbundet hävdat att kommunen felaktigt utgått från att de problem kommunen ansåg att B.C. hade i sitt arbete enbart skulle vara alkoholrelaterade, vilket lett till att kommunen endast varit inriktad på att B.C. skulle underkastas tvångsåtgärder i form av drogtester och vistelse på behandlingshem för missbrukare. Förbundet har sammanfattningsvis gjort gällande att det inte har förekommit någon misskötsamhet av sådant allvarligt slag att uppsägningen av B.C. varit sakligt grundad.

Arbetsdomstolen skall i det följande under skilda avsnitt gå närmare in på de händelser och omständigheter som kommunen har åberopat i målet som grund för uppsägningen av B.C.. Efter att i dessa avsnitt ha tagit ställning till vad som framkommit av utredningen i målet skall domstolen i ett avslutande avsnitt behandla frågan om det har förelegat saklig grund för uppsägningen.

B.C:s arbetsprestationer

Enligt kommunens mening har det arbete B.C. utfört under den i målet aktuella tiden i vissa fall varit felaktigt och bristfälligt.

Till stöd för sitt påstående har kommunen till en början åberopat följande konkreta exempel. Den 14 januari 1991 ringde en förälder till rektorn G.S. och klagade på att hennes barn fått dålig syo-infomation av B.C.. Den 16 januari 1991 klagade en avgångsklass hos rektorn över dålig syo-information från B.C:s sida. Den 6 februari 1991 saknades listor över elevernas yrkesorienteringsplatser och eleverna saknade vidare information om vid vilka arbetsplatser de skulle göra sin yrkesorientering. Den 3 februari 1994 lämnade B.C. in ansökningarna till gymnasiet två dagar för sent. Ansökningarna var ofullständigt ifyllda, trots att B.C. av sekreteraren i intagningsnämnden hade fått särskilda skriftliga instruktioner om hur ansökningshandlingarna skulle fyllas i. Anledningen till att B.C. fått särskilda instruktioner var att han också tidigare haft svårigheter att fylla i ansökningshandlingarna på ett korrekt sätt. Den 22 augusti 1994 meddelade B.C. en elev, T.T., att hon hade blivit antagen till ett gymnasieprogram. Ett sådant beslut skall rätteligen fattas av intagningsnämnden och inte av en enskild syo- konsulent. T.T. saknade dessutom behörighet till det aktuella gymnasieprogrammet.

Beträffande först påståendena om dålig syo-information till eleverna har B.C. inför arbetsdomstolen förnekat att han brustit i detta hänseende samt har förklarat att det inte är ovanligt att personer som tjänstgör vid skolor erhåller kritik av föräldrar. Kommunen har inte förebringat någon närmare utredning om i vilka avseenden B.C:s information skulle ha varit bristfällig. Arbetsdomstolen konstaterar att det under sådana förhållanden att det saknas belägg för kommunens påståenden i denna del.

När det sedan gäller kommunens påståenden om att det saknats information angående yrkesorienteringsplatserna har B.C. uppgett att han tillämpade ett system där blanketterna med uppgifter om elevernas yrkesorienteringsplatser sattes in i en pärm som förvarades i lärarrummet; uppgifterna hade således funnits tillgängliga. Av de uppgifter som lämnats av K-E.S. framgår dock att det normala förfarandet varit att listor över yrkesorienteringsplatserna sattes upp på anslagstavlor så att eleverna själva kunde läsa vid vilken arbetsplats de skulle göra sin praktik. Enligt K-E.S. skapade avsaknaden av listor en osäkerhet hos eleverna om vid vilken arbetsplats de skulle vara. Dessutom orsakade B.C:s underlåtenhet ett merarbete för de lärare som måste ta fram uppgifterna om de aktuella platserna ur hans pärm och sedan informera berörda elever om vid vilken arbetsplats praktiken skulle ske. Enligt arbetsdomstolens mening får det anses utrett att B.C. inte har skött informationsfrågan i enlighet med de normala rutinerna. Såvitt framkommit orsakade detta ett visst merarbete för kolleger och andra, men inte några allvarligare följder.

Vad gäller ansökningarna till gymnasieskolan har B.C. förklarat att det stämmer att handlingarna lämnats in två dagar efter utsatt slutdatum men att syo-konsulenterna inom kommunen tillämpat ett system där man väntat tills alla elever lämnat in sina ansökningshandlingar för att kunna lämna in samtliga ansökningshandlingar till intagningsnämnden vid ett och samma tillfälle. Enligt B.C. var detta ett förfarande som under alla år godtagits av nämnden. B.C. har hävdat att de fel som förekommit på några av ansökningarna har varit av bagatellartat slag.

Kommunen har i denna del dels åberopat två ansökningar avseende läsåret 1994/95 som innehållit vissa felskrivningar dels ett brev av den 1 november 1993 till B.C. från sekreteraren i intagningsdelegationen, I.L., i vilket hon uttryckt förhoppningar om att B.C. till den kommande antagningen till gymnasiet inom utsatt tid skulle inge komplett ifyllda ansökningar. Rektorn G.S. har då hon hörts i målet uppgett att B.C:s hantering av ansökningarna till gymnasiet fungerat ganska dåligt och att de felaktigheter som förekommit i ansökningarna orsakat I.L. merarbete. Någon ytterligare utredning angående på vilket sätt blanketter varit felaktigt ifyllda och i vilken omfattningen felaktigheter förekommit under de i målet aktuella åren har inte lagts fram av kommunen. Kommunen har inte heller påstått att någon elevs ansökan till gymnasiet inte kommit att prövas på grund av att B.C. lämnat in ansökan för sent eller felaktigt ifylld.

Även om det enligt arbetsdomstolens mening står klart att det förelegat brister när det gäller B.C:s hantering av ansökningshandlingarna till gymnasiet saknas i detta fall närmare utredning angående i vilken omfattning felaktigheter förekommit eller hur allvarliga fel det varit fråga om. Såvitt framkommit har ingen elev drabbats på grund av B.C:s sätt att sköta ansökningsförfarandet. Att I.L. fann anledning att i ett brev till B.C. särskilt påtala vikten av att ansökningarna fylldes i på ett korrekt sätt och lämnades inom den fastställda tiden tyder givetvis på att hans hantering av saken orsakade besvär. G.S. har uppgett att I.L:s arbetsbeslastning ökat och att I.L. känt sig stressad på grund av B.C:s sätt att sköta arbetet med ansökningshandlingarna. I.L. har dock inte själv hörts i målet och det är därför inte möjligt att med säkerhet slå fast i vilken utsträckning hennes arbete störts på grund av B.C:s hantering av ansökningarna till gymnasiet.

När det gäller antagningen av eleven T.T. har B.C. uppgett att han inte fattade något beslut i den frågan. Arbetsdomstolen anser det vara utrett att B.C. inte själv fattade något formellt beslut om att eleven skulle antas till det aktuella utbildningsprogrammet. Vad som tycks ha inträffat var att B.C. lät eleven delta på prov i undervisningen inom ramen för uppföljningsverksamheten. Av utredningen framgår att B.C. innan han gick med på att eleven skulle få delta i undervisningen inte i tillräcklig grad rådgjort med och informerat de berörda lärarna, vilket skapade irritation bland dessa. Enligt arbetsdomstolens mening kan B.C. inte undgå kritik för sitt handlingssätt, men något allvarligare fel kan han inte anses ha begått.

Kommunen har utöver de nu åberopade konkreta exemplen gjort påståenden om att B.C. rent allmänt har utfört sina arbetsuppgifter dåligt. Påståendet har stöd i de uppgifter som inför arbetsdomstolen har lämnats av rektorn G.S. och studierektorn K-E.S.. De har båda uppgett att de funnit B.C. ointresserad av arbetet, att hans arbetsprestationer under den i målet aktuella perioden successivt försämrats och att han särskilt under år 1994 utförde få av de arbetsuppgifter som ålåg honom vilket inneburit att hans arbetskamraters arbetsbörda ökat.

Det kan i denna del konstateras att B.C. enligt vad han själv uppgett i målet under de senare år som han tjänstgjorde vid Kungsängsskolan inte fann sitt arbete så stimulerande som tidigare. Enligt arbetsdomstolens mening visar utredningen att han i varje fall tidvis under den i målet aktuella tiden inte har utfört sina arbetsuppgifter på ett helt tillfredsställande sätt. Arbetsdomstolen har emellertid haft svårigheter att få ett grepp om vilka olägenheter för skolans verksamhet som har uppkommit till följd av detta. Såväl G.S. som K-E.S. har, frånsett vad de uppgett om de särskilda händelser som har behandlats i det föregående, endast i allmänna ordalag kritiserat B.C:s arbetsprestationer. Kontoristen I.A. har då hon hörts i målet uppgett att hon anser att B.C. inte informerade eleverna tillräckligt och att det förekommit att elever varit osäkra på var de skulle göra sin praktik. Hon har även förklarat att hon tyckte att kontakterna med praktikarbetsgivarna inte sköttes på ett bra sätt och att hon även bland dessa märkte att de ansåg att de borde få bättre information. I.A:s kritik mot B.C. synes främst ha tagit sikte på att han var svåranträffbar under arbetstid, något som domstolen återkommer till i ett senare avsnitt. Av hennes uppgifter framgår inte i vilken utsträckning B.C. har brustit i att informera eleverna. Det har heller inte framgått vad det var i B.C:s sätt att sköta kontakterna med praktikarbetsgivarna som hon fann anledning att kritisera.

Sammanfattningsvis anser arbetsdomstolen att följande har blivit utrett i denna del av målet. B.C:s arbetsprestationer har under den i målet aktuella tiden åtminstone tidvis inte varit helt tillfredsställande. Av utredningen i målet framgår att bristerna i B.C:s arbetsprestationer i viss utsträckning har lett till besvär och merarbete för hans arbetskamrater. Det har dock inte blivit styrkt i målet att det uppstått några allvarligare skadeverkningar till följd av de brister som förekommit.

B.C:s frånvaro från arbetsplatsen m.m.

Enligt kommunen har B.C. varit frånvarande från arbetet utan giltigt skäl, kommit för sent till arbetet och allmänt sett varit misskötsam genom att inte hålla de arbetstider som gällde för honom.

Kommunen har till en början gjort gällande att B.C. varit olovligen frånvarande från arbetet den 28 september - den 2 oktober 1992 och till stöd för sitt påstående åberopat en av arbetsgivaren upprättad sammanställning av B.C:s frånvaro avseende åren 1990-1994. B.C. har uppgett att han har en dålig minnesbild av sin frånvaro under den aktuella veckan men att han enligt de anteckningar som han fört var sjuk under tre dagar, nämligen den 29-30 september och den 1 oktober 1992.

Rörande detta tillfälle framgår av utredningen att K-E.S. och Y.S. gjorde ett hembesök hos B.C. den 1 oktober 1992 på grund av att B.C. efter den 28 september 1992 inte hade varit på arbetsplatsen och inte heller gjort någon sjukanmälan. B.C. hade således den 1 oktober 1992 ännu inte meddelat arbetsgivaren skälet till sin frånvaro. Av K-E.S:s och Y.S:s uppgifter framgår att B.C. vid detta tillfälle möjligen inte var helt nykter men framför allt var deprimerad och nära nog viljeförlamad. Enligt arbetsdomstolens mening ligger det närmast till hands att se saken så att B.C:s frånvaro från arbetet berodde på sjukdom. Någon olovlig frånvaro var det därmed inte fråga om i detta fall. Däremot hade B.C. uppenbarligen åsidosatt sin skyldighet att anmäla frånvaron till skolledningen. Omständigheterna har inte varit sådana att han varit förhindrad att göra detta.

Arbetsdomstolen har uppfattat kommunens talan så att det görs gällande att B.C. även vid andra tillfällen skulle ha varit olovligen frånvarande från arbetet. Kommunen har emellertid inte redovisat när och i vilken omfattning sådan olovlig frånvaro har förekommit. Arbetsdomstolen finner att det saknas belägg för kommunens påståenden i detta avseende.

Kommunen har vidare hävdat att B.C. underlåtit att följa gällande arbetstider vid vissa särskilt angivna tillfällen. Enligt kommunen har B.C. kommit för sent till arbetet eller gått hem från arbetet före arbetstidens slut den 16 januari 1991, den 11, 18, 19, 20, 25, 27 och den 28 januari 1994 och den 3 februari 1994. Kommunen har också påstått att B.C. den 7 februari 1994 tagit en längre lunchrast än han haft rätt till. Kommunen har även i rent allmänna ordalag anklagat B.C. för att ha misskött sina arbetstider.

B.C. har beträffande dessa påståenden uppgett i huvudsak följande. Han bestrider att han allmänt sett har varit misskötsam när det gäller arbetstiderna. Den 16 januari 1991 åkte han hem mellan kl. 09.15 och 09.40 för att hämta sin hustru som hade drabbats av att blodtrycksfall. Detta handlande var enligt hans mening försvarligt eftersom hans hustru inte hade kunnat ta sig till arbetet utan hjälp. B.C. har vidare hävdat att han, med arbetsgivarens vetskap, vid många tidigare tillfällen på detta sätt åkt och hämtat sin hustru. När det gäller uppgifterna om sena ankomster den 11, den 19 och den 28 januari 1994 har B.C. förklarat att det är mycket möjligt att han kommit något sent till arbetet de aktuella dagarna. Han har bestritt att han, som arbetsgivaren påstått, skulle ha inlett dessa arbetsdagar med att äta frukost i lärarrummet och hävdat att han endast druckit kaffe inne på sitt tjänsterum. B.C. har bekräftat att han gått hem tidigare på eftermiddagen den 18, den 20 och den 25 januari 1994, men menat att han ändå har fullgjort arbetstiden dessa dagar genom att han haft föräldramöten på kvällarna.

I målet är ostridigt att B.C. som syo-konsulent haft reglerad arbetstid och att något system med flexibel arbetstid inte tillämpats. Som framgår av det anförda har B.C. medgett att han i vissa fall inte har iakttagit de arbetstider som gällde. Det framgår av utredningen att skolledningen alltsedan vårterminen 1990 har haft flera samtal med B.C. där man påtalade vikten av att han rättade sig efter gällande arbetstider. B.C. har inte heller haft rätt att själv bestämma när han skulle ta ut kompensationsledighet, utan det har ankommit på K-E.S. att bevilja denna form av ledighet. Från arbetsgivarens sida har också understrukits att B.C. skulle meddela antingen K-E.S. eller kansliet om han under ordinarie arbetstid avsåg att befinna sig på annan plats än på arbetsplatsen. Av utredningen framgår att B.C. trots detta har tagit ut kompensationsledighet utan att först ha vidtalat K-E.S. eller meddelat kansliet att han avsåg att vara kompensationsledig. Utredningen visar sålunda enligt arbetsdomstolens mening att B.C. vid en rad tillfällen har underlåtit att följa gällande arbetstider.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen att B.C. vid en rad tillfällen underlåtit att iaktta de arbetstider som gällde för honom. Det kan emellertid inte anses framgå av utredningen att han därigenom på något allvarligt sätt åsidosatte sina arbetsuppgifter som syo-konsulent. Det har heller inte framkommit att hans beteende har lett till någon särskild skada för syo- verksamheten.

Påståenden om att B.C. varit svåranträffbar under arbetstid

Kommunen har vidare hävdat att B.C. varit svåranträffbar under arbetstid och att han underlåtit att i tillräcklig utsträckning lämna kansliet besked om var han befann sig då han inte var på sitt arbetsrum vilket lett till att särskilt kanslisten I.A. fått en pressad arbetssituation.

I.A. har uppgett att det inom uppföljningen fanns en överenskommelse om att B.C. skulle meddela henne när han skulle på arbetsplatsbesök och liknande, men att det trots detta vid många tillfällen förekom att B.C. under längre tid var borta från sitt arbetsrum utan att dessförinnan ha lämnat besked om sitt ärende och när han beräknade att vara tillbaka. Om B.C. upplyste om vart han skulle ta vägen var, enligt I.A., de besked han lämnade i stor omfattning diffusa och det inträffade ofta att han inte kom tillbaka på den tidpunkt han angett. I.A. har vidare uppgett att hon anser att B.C:s beteende i nämnda avseenden försämrades under 1994 och att B.C. då sällan var på sitt arbetsrum. Hon har även uppgett att hon fann det mycket otillfredsställande att till elever och praktikarbetsgivare inte kunna lämna klara besked om när B.C. fanns att nå på sitt tjänsterum och att ovissheten om var B.C. befann sig och när han skulle återvända till arbetsplatsen ledde till att hon tvingades besvara frågor och fatta beslut som egentligen ålåg B.C.. I.A. har slutligen förklarat att hon så småningom fann dessa arbetsförhållanden så påfrestande att hon valde att i april 1994 sluta sin tjänst vid uppföljningen.

B.C. har uppgett att det med den typ av utåtriktat arbete som han hade vid Kungsängsskolan var svårt att lämna exakta besked om var han befann sig och när han skulle vara tillbaka på sitt tjänsterum eftersom det ofta hände att det "dök upp saker" medan han befann sig ute i de olika skolbyggnaderna vilket gjorde att han blev försenad. Han har tillagt att skolan inte hade utrustat honom med någon personsökare eller mobiltelefon, något som skulle ha underlättat kontakten med honom.

I.A:s, K-E.S:s och G.S:s vittnesmål visar att det hos B.C:s arbetskamrater inom uppföljningsverksamheten förelegat ett missnöje över att han varit svåranträffbar under arbetstid och att han inte lämnat besked om var han befann sig och när han skulle återvända till arbetsrummet. Av såväl kommunens som B.C:s beskrivning av hans arbetsuppgifter framgår att arbetet i stor utsträckning varit mer självständigt och inriktat på kontakter med praktikarbetsgivare än vad som vanligtvis är fallet med syo-konsulenttjänster. En stor del av arbetet har dessutom bestått av arbetsplatsbesök. Enligt arbetsdomstolens mening är det i och för sig naturligt att det med denna typ av utåtriktat arbete kan uppstå problem av det slag som kommunen påtalat. I.A:s uppgifter ger dock stöd för slutsatsen att B.C. inte tycks ha ansträngt sig för att i rimlig utsträckning vara tillgänglig för henne och för elever som behövde tala med honom. Det står också klart att detta ledde till problem för verksamheten. Hur allvarliga dessa problem var förefaller dock osäkert. Det saknas visserligen anledning att ifrågasätta I.A:s uppgift att hon för sin del ansåg förhållandena påfrestande och av den anledningen slutade sin tjänst vid uppföljningen. Det kan dock enligt arbetsdomstolens mening inte uteslutas att problemen delvis hängde samman med det sätt som arbetet inom uppföljningen var organiserat. Utredningen i målet ger alltså inte klart stöd för att de problem som förekom berott uteslutande på B.C..

Påståendena om att B.C. luktat sprit på arbetsplatsen

Kommunen har gjort gällande att B.C. vid olika tillfällen luktade sprit då han befann sig på arbetsplatsen. Som bevisning har kommunen i denna del hänvisat till en sammanställning av K-E.S. enligt vilken B.C. doftade alkohol vid tre angivna tillfällen år 1992, vid två tillfällen år 1993 och vid två tillfällen år 1994, nämligen den 7 februari och 9 augusti.

B.C. har vid förhöret inte velat bestrida kommunens påståenden om alkoholdoft, men har tillagt att denna i så fall berodde på alkoholkonsumtion under den föregående dagen eller på att vissa mediciner som han använde medförde alkoholdoft. Han har betonat att han aldrig uppträdde berusad på arbetsplatsen.

Arbetsdomstolen finner mot bakgrund av det anförda utrett att det vid några tillfällen under den aktuella tidsperioden har förekommit att B.C. luktat alkohol då han befunnit sig på arbetsplatsen.

Påståenden om att B.C. har uteblivit från möten m.m.

Kommunen har gjort gällande att B.C. vid vissa tillfällen har uppträtt nonchalant, bl.a. genom att utebli från olika möten. Kommunen har därvid anfört följande. Den 16 januari 1991 uteblev B.C. från ett föräldramöte trots att han tidigare lovat att han skulle delta vid mötet. Den 6 maj 1994 hade B.C. kommit överens med en kollega om att han skulle hämta denne för att gemensamt åka till en fortbildning i Västerås. B.C. uteblev dock på grund av sjukdom och underlät att meddela kollegan att han inte skulle följa med till Västerås.

Den 31 maj 1994 uteblev B.C. från en planerad medverkan vid syo- verksamhet i Västerfärnebo på grund av sjukdom. Även denna gång var det meningen att B.C. skulle åka med en kollega men inte heller vid detta tillfälle meddelade B.C. kollegan att han inte skulle följa med till Västerfärnebo.

Den 9 augusti 1994 skulle B.C. följa med en grupp ungerska elever på ett studiebesök till ett företag i Västerås. När det var tid för bussen att avgå hade B.C. ännu inte kommit till skolan. K-E.S. ringde då hem till B.C., varvid B.C. först uppgav att han var sjuk och inte kunde delta vid studiebesöket. B.C. infann sig dock och genomförde studiebesöket, som blev försenat. Den 7 september 1994 bemötte B.C. modern till en besvärlig elev på ett otrevligt sätt.

Vid förhöret inför arbetsdomstolen har B.C. förklarat att hans utevaro från föräldramötet den 16 januari 1991 berodde på att han var förhindrad att komma till mötet på grund av att han var hemma med ett sjukt barn. Angående händelsen den 6 maj 1994 har han medgett att han glömde att lämna meddelande om att han var sjuk till den kollega han skulle ha samåkt med. När det gäller händelsen den 31 maj 1994 har B.C. uppgett att han talat med en person om att han inte skulle följa med till Västerfärnebo; det visade sig nämligen att det inte var nödvändigt att han deltog i besöket. Vid tillfället den 9 augusti 1994 var han sjuk, men gick ändå med på att genomföra studiebesöket. Han har medgett att han vid telefonsamtalet den 7 september 1994 kan ha uppträtt på ett mindre trevligt sätt gentemot en förälder, men har tillagt att det rörde sig om en besvärlig familj.

Vad B.C. har uppgett om händelserna den 16 januari 1991, den 31 maj och den 7 september 1994 motsägs inte direkt av vad som i övrigt har framgått av utredningen i målet och hans uppgifter kan enligt arbetsdomstolens mening inte lämnas utan avseende. Av B.C:s egna uppgifter framgår att han glömde att lämna meddelande om att han var förhindrad att följa med vid syo-informationen den 31 maj 1994. Vidare framgår av utredningen att han infann sig i samband med det ungerska elevbesöket den 9 augusti 1994 först sedan K-E.S. kontaktat honom i hemmet och sagt åt honom att han måste genomföra besöket.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen utrett att B.C. vid i varje fall ett par tillfällen har uteblivit från avtalade möten och liknande samt att han därigenom åsidosatt vad som ålegat honom. Domstolen återkommer i det följande till den betydelse händelserna har för prövningen av frågan om det har saklig grund för uppsägning.

Saklig grund för uppsägning?

Den genomgång av utredningen i målet som arbetsdomstolen har gjort i det föregående visar att B.C. under den i målet aktuella tiden på olika sätt har åsidosatt vad som ålegat honom i hans arbete som syo-konsulent. Domstolen har konstaterat i huvudsak följande. B.C:s arbetsprestationer har under den i målet aktuella tiden inte varit helt tillfredsställande. Detta har i viss utsträckning föranlett besvär och merarbete för hans arbetskamrater, även om några allvarligare skadeverkningar inte tycks ha uppkommit. B.C. har vid en rad tillfällen underlåtit att följa gällande arbetstider. Han har vid några tillfällen luktat alkohol på arbetsplatsen. Vid ett par tillfällen har han uteblivit från avtalade möten.

Arbetsdomstolen vill anmärka att det av utredningen framgår att skolledningen och kommunen sedan relativt lång tid uppenbarligen har betraktat B.C:s personliga problem som i huvudsak alkoholrelaterade. Förbundet har på sin sida bestritt att B.C. har haft några allvarligare alkoholproblem samt har gjort gällande att hans svårigheter har haft sin grund i personliga problem av annat slag. Det nu anförda leder till att arbetsdomstolens prövning av uppsägningsfrågan inte skall göras med utgångspunkt i det synsätt som brukar anläggas när det är fråga om alkoholism av sjukdomskaraktär eller därmed jämställda fall av alkoholberoende.

B.C. anställdes som syo-konsulent år 1973. Några problem med hans anställning synes inte ha förelegat före år 1990. Åren 1991 och 1992 inträffade händelser som föranledde skolledningen att vidta åtgärder för att förmå B.C. att sköta sitt arbete på ett bättre sätt. B.C. har själv beskrivit saken så att han inte längre fann stimulans i arbetet och även av andra skäl var deprimerad. År 1993 skedde uppenbarligen en förbättring inte minst på grund av personalvårdande insatser i form av terapisamtal. Såvitt framkommit förelåg det vid den tiden inga mera allvarliga problem som kom till uttryck i misskötsamhet från B.C:s sida. I början av år 1994 tycks emellertid B.C. åter ha börjat att sköta sitt arbete på ett mindre tillfredsställande sätt.

Kommunen har visat på ett antal särskilda händelser under åren 1990 - 1994 som är ägnade att belysa hur B.C. har skött sitt arbete. Som domstolen har konstaterat i det föregående kan han i flera fall inte undgå kritik för sitt handlingssätt. Det måste emellertid beaktas att det sammantaget har rört sig om ett förhållandevis begränsat antal händelser vilka inträffat under en tidsperiod om fyra år. Några händelser ligger under åren 1990-1992, alltså mycket långt före tidpunkten för uppsägningen. Under år 1993 har det enligt vad som framkommit knappast förelegat några allvarligare problem. Mot den bakgrunden är det enligt arbetsdomstolens mening naturligt att det är förhållandena under år 1994 som kommer i förgrunden vid bedömningen av uppsägningsfrågan.

Det står klart att skolledningen i januari och februari 1994 ansåg sig kunna konstatera att B.C. åter passade tiderna dåligt och även på andra sätt misskötte arbetet. Dessa frågor behandlades sedan vid ett s.k. rehabiliteringsmöte på företagshälsovården den 14 februari 1994.Vid mötet riktade skolledningen allvarlig kritik mot B.C. för hans sätt att sköta arbetet. B.C. har berättat att han vid detta möte fick klart för sig att skolledningen verkligen var mycket missnöjd med honom. Han fick den 29 mars 1994 en varning av arbetsgivaren. Varningen gällde dock inte misskötsamhet utan hans vägran att ställa upp på ett s.k. addis-test. Efter detta inträffade under tiden fram till uppsägningen tre särskilda händelser som kommunen har åberopat i målet, nämligen två händelser i maj 1994 där B.C. uteblev från engagemang på grund av sjukdom utan att meddela detta samt händelsen i augusti 1994 då han först efter en påstötning infann sig till det ungerska elevbesöket. Arbetsdomstolen har i det föregående funnit att B.C. vid två av dessa händelser har åsidosatt vad som ålegat honom. Särskilt händelsen i samband med det ungerska elevbesöket förefaller graverande även om det inte uppkom några allvarliga följder för verksamheten. B.C:s handlingssätt i dessa fall har uppenbarligen hängt samman med de personliga problem som han hade och som man på skolledningens sida var väl medveten om. Dessa personliga problem kan visserligen inte ursäkta B.C:s handlingssätt. Man bör emellertid kunna beakta att det inte har varit fråga om en bristande vilja i allmänhet att underordna sig de krav som ställdes.

Det hittills anförda har gällt de av kommunen särskilt angivna händelserna år 1994. När det gäller de mera allmänt hållna påståendena om B.C:s misskötsamhet under år 1994 är det svårt att av utredningen få en klar bild av de störningar som kan ha uppstått. De anklagelser som kommunen har riktat mot B.C. bygger huvudsakligen på uppgifter som lämnats av G.S., K-E.S. och I.A.. De har visserligen mera allmänt beskrivit hur de anser att B.C. misskötte sitt arbete, men deras uppgifter medger inga konkreta slutsatser om vilka olägenheter som på grund därav uppkom i skolans verksamhet.

Som arbetsdomstolen tidigare har framhållit måste det ställas höga krav på precision i en arbetsgivares påståenden om misskötsamhet och på den bevisning som åberopas till stöd för en uppsägning på denna grund. För att ge ett påstående om misskötsamhet betydelse vid bedömningen av en uppsägnings laglighet måste det finnas underlag för en detaljerad bedömning av misskötsamhetens innebörd och omfattning (se domen 1987 nr 52). Utöver de tidigare särskilt angivna händelserna har det i målet inte framkommit några mera konkreta uppgifter som stöder kommunens påstående om misskötsamhet från B.C:s sida under tiden efter mötet den 14 februari 1994 fram till avstängningen den 21 oktober samma år.

Avgörande för domstolens ställningstagande till frågan om det förelegat saklig grund för uppsägningen är vilka slutsatser för framtiden som kommunen vid tidpunkten för uppsägningen hade anledning att dra av det som inträffat. Enligt arbetsdomstolens mening är det tydligt att den omständighet som utlöste kommunens beslut om avstängning och senare uppsägning av B.C. var hans vägran att medverka i rehabilitering av det särskilda slag som kommunen ansåg att han borde genomgå. Kommunens handlande kan ses mot bakgrund av att kommunen onekligen under en lång tid hade gjort vällovliga ansträngningar i syfte att stödja B.C. och hjälpa honom att komma över sina personliga problem. Det är tydligt att kommunen sedan B.C. avbrutit den pågående behandlingen drog slutsatsen att det inte längre var lönt att fortsätta ansträngningarna i syfte att rehabilitera honom.

För att saklig grund för uppsägning skall föreligga måste dock krävas att den misskötsamhet hos B.C. som legat till grund för kommunens agerande verkligen har varit av sådant allvarligt slag att den har berättigat till slutsatsen att han i framtiden inte kunde fullgöra sitt arbete som syo-konsulent på ett rimligt sätt. Vid bedömningen av den frågan måste vägas in att B.C. under så lång tid som 21 år hade varit anställd hos kommunen. Arbetsdomstolen anser inte att den misskötsamhet hos B.C. som blivit styrkt i målet har varit av sådant slag att kommunen haft rätt att skilja honom från anställningen.

Arbetsdomstolen finner på grund av det anförda att det inte har förelegat saklig grund för kommunens uppsägning av B.C..

Skadestånd m.m.

Vid denna bedömning skall kommunen förpliktas att utge ekonomiskt skadestånd till B.C. avseende mistad lön. Om beloppets storlek råder inte tvist. Kommunen har även ådragit sig skyldighet att till B.C. utge allmänt skadestånd för att kommunen åsidosatt 7 § anställningsskyddslagen. Vid bestämmande av det skadeståndsbeloppet bör det enligt arbetsdomstolens mening beaktas att B.C. genom sitt handlande får anses ha medverkat till den uppkomna situationen samt att kommunen under flera år hade gjort stora ansträngningar för att rehabilitera honom. Arbetsdomstolen anser att skadeståndet bör bestämmas till 30 000 kr.

Yrkandena om allmänt skadestånd på grund av brott mot kollektivavtalet skall bifallas på grund av kommunens medgivande.

Den nu angivna utgången i målet leder till att kommunen skall åläggas att ersätta förbundet för dess rättegångskostnader. Tvist råder inte om beloppets storlek.