AD 1996 nr 43

Parter:

Svenska Livsmedelsarbetareförbundet; Bageri- och Konditoriarbetsgivareförbundet; Skogaholms Bröd, Aktiebolaget

Nr 43

Svenska Livsmedelsarbetareförbundet

mot

Bageri- och Konditoriarbetsgivareförbundet och Aktiebolaget Skogaholms Bröd i Eskilstuna.

Medbestämmandelagen innehåller i 11 § följande bestämmelser om s.k. primär förhandlingsskyldighet.

11 § Innan arbetsgivare beslutar om viktigare förändring av sin verksamhet, skall han på eget initiativ förhandla med arbetstagarorganisation i förhållande till vilken han är bunden av kollektivavtal. Detsamma skall iakttagas innan arbetsgivare beslutar om viktigare förändring av arbets- eller anställningsförhållandena för arbetstagare som tillhör organisationen.

Om synnerliga skäl föranleder det, får arbetsgivaren fatta och verkställa beslut innan han har fullgjort sin förhandlingsskyldighet enligt första stycket.

Mellan Bageri- och Konditoriarbetsgivareförbundet (BKA) och Svenska Livsmedelsarbetareförbundet (Livs) sluts regelmässigt kollektivavtal för bageribranschen. AB Skogaholms Bröd (bolaget) är medlem i BKA och därmed i förhållande till Livs bundet av dessa kollektivavtal.

Bolaget, som har sitt huvudkontor i Eskilstuna, tillverkar och distribuerar matbröd och bakverk. Verksamheten bedrivs vid 16 enheter på olika platser i landet. En av enheterna finns i Stockholm (Stockholmsbagarn) och en i Östersund. Enheten i Östersund har sedan länge svarat för all bolagets tillverkning av tunnbröd. Detta levereras därifrån till övriga enheter för försäljning och distribution till bolagets kunder i detaljhandeln.

År 1994 konstaterade bolagets ledning att bolagets andel av tunnbrödsmarknaden hade minskat i förhållande till den främsta konkurrentens. Med anledning därav fattade bolagsledningen någon gång under tiden juni-augusti 1994 beslut om en s.k. relansering av bolagets tunnbrödsprodukter i syfte att öka bolagets marknadsandel. Beslutet innebar bl.a. att allt tunnbröd i fortsättningen skulle levereras till Stockholmsbagarn och övriga enheter i fryst skick. Vidare skulle pris- och datummärkningen av tunnbrödet, vilken dittills hade gjorts i samband med tillverkningen i Östersund, i fortsättningen göras vid den mottagande enheten. Relanseringen av tunnbrödet skulle påbörjas i hela landet den 7 november 1994 och pågå under fem veckor.

I början av september 1994 informerades platsledningen för Stockholmsbagarn om bolagsledningens beslut. Sedan platsledningen vidtagit vissa förberedelseåtgärder informerades den 20 eller 21 oktober Stockholmsbagarns s.k. direktsäljare - chaufförer som dagligen kör ut till butiker och direkt från sina bilar säljer icke förutbeställda bageriprodukter - om bolagsledningens beslut och om att de i fortsättningen skulle för hand pris- och datummärka allt tunnbröd som de sålde.

Platsledningen för Stockholmsbagarn fick därefter motta ett brev av den 21 oktober 1994 från Livs företagsklubb vid Stockholmsbagarn (Livsklubben). Brevet hade bl.a. följande lydelse:

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Företaget har tydligen för avsikt att ålägga direktsäljarna pris- och datummärkning av tunnbröd i en utsträckning som påverkar arbetsförhållanden/arbetstid.

En sådan förändring är företaget skyldig att informera och förhandla med Livsklubben om. Att inte göra det är brott mot Medbestämmandelagen §§ 19 och 11.

Förhandling skall begäras och genomföras innan beslut tas om ev. förändring. Ev ändrat hanterande av tunnbröd kan inte genomföras förrän så skett.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Med hänvisning till Livsklubbens brev kallade platsledningen för Stockholmsbagarn genom ett brev av den 24 oktober 1994 Livsklubben till förhandling den 1 november rörande "lagstiftad prismärkning, produktionsförändringar i Östersund samt logistikutredning gällande Plan 2". Den 26 oktober ändrades förhandlingsdagen till den 3 november, då platsledningen och Livsklubben också sammanträdde. Vidare ägde en förhandling rum den 16 november, vid vilken man diskuterade pris- och datummärkningen av tunnbrödet. Denna förhandling ajournerades till den 24 november, då märkningsfrågorna åter diskuterades och förhandlingen avslutades.

Vid förhandlingen den 16 november framställde Livsklubben krav på att bolaget skulle utge 100 000 kr i skadestånd till Livs, varvid klubben åberopade att relanseringen av tunnbrödet inte hade föregåtts av förhandlingar enligt medbestämmandelagen. Bolaget avvisade kravet. Detta framfördes på nytt av Livsklubben vid den fortsatta förhandlingen den 24 november, dock utan att något skadeståndsbelopp angavs. Härefter upptogs skadeståndskravet till lokal tvisteförhandling mellan platsledningen för Stockholmsbagarn och Livsklubben den 21 december. Livsklubben förklarade sig då sänka sitt tidigare krav till 6 000 kr, förutsatt att uppgörelse kunde träffas lokalt. Sedan så inte blivit fallet hölls den 7 februari och den 20 mars 1995 central tvisteförhandling mellan bolaget jämte BKA och Livs. Livs krävde därvid skadestånd av bolaget med 100 000 kr för brott mot 11 § medbestämmandelagen, ett krav som avvisades av arbetsgivarparterna. Sedan enighet sålunda inte kunnat nås vid tvisteförhandlingar har Livs väckt talan vid arbetsdomstolen mot BKA och bolaget.

Livs har gjort gällande att bolaget i samband med relanseringen av tunnbrödet brutit mot 11 § medbestämmandelagen genom att inte förhandla med Livs före beslut. Med hänvisning därtill har Livs yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att till Livs utge allmänt skadestånd med 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningen (den 19 juni 1995) tills betalning sker.

BKA och bolaget har i första hand helt bestritt bifall till käromålet. För den händelse bolaget skulle anses ha brutit mot 11 § medbestämmandelagen har de hemställt om en kraftig jämkning av skadeståndet. De har vitsordat ränteyrkandet som i och för sig skäligt.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Livs

Före relanseringen av tunnbrödet pris- och datummärktes tunnbrödsförpackningarna (konsumentförpackningarna) i samband med bakningen i Östersund. Märkningen gjordes då maskinellt. Tunnbrödet, som fryses omedelbart efter bakningen, levererades sedan till bolagets övriga enheter i landet för försäljning och distribution. Det ankom därvid - i vart fall till Stockholmsbagarn - i tinande eller tinat skick. Bolagsledningens beslut någon gång under tiden juni-augusti 1994 om en relansering av tunnbröd innebar betydande förändringar i nu nämnda hänseenden.

Bolagsledningen beslöt sålunda att tunnbrödet nu skulle hållas fryst så länge som möjligt för att vara färskare vid leveransen till bolagets kunder. Det skulle därför levereras i obruten fryskedja till samtliga övriga enheter och ankomma till dessa i fryst skick; detta gällde alltså även Stockholmsbagarn.

Förut hade datummärkningen av tunnbrödsförpackningarna bestått i angivande av bakningsdag. Enligt EU-bestämmelser, som hade trätt i kraft den 1 januari 1994 och skulle vara genomförda senast den 1 juli 1995, skulle datummärkningen bestå i angivande av "bäst före"-dag. Bolagsledningen beslöt att denna märkning skulle införas för tunnbrödet redan vid relanseringen. Eftersom "bäst före"-dagen är beroende av när brödet tinas skulle "bäst före"-märkningen inte ske vid bageriet i Östersund utan vid den mottagande enheten. Och då tunnbrödsförpackningarna sålunda ändå skulle "bäst före"-märkas vid den mottagande enheten beslöt bolagsledningen att även prismärkningen och märkningen med bakningsdag - vilken senare märkning behölls av konkurrensskäl - skulle göras där.

I praktiken innebar bolagsledningens beslut att bolaget i fråga om tunnbrödet skulle övergå från maskinell märkning till märkning för hand med en s.k. dispenser. Vidare innebar det - i vart fall vid Stockholmsbagarn som är den i särklass största avnämaren av tunnbröd - hantering av en betydande ny mängd fryst bröd.

Vid Stockholmsbagarn finns omkring 20 s.k. direktsäljare anställda. Direktsäljarna kör dagligen med sina skåplastbilar ut till sina kunder och säljer icke förutbeställt bröd, som de levererar från sina bilar. Varje direktsäljare medför därvid ca 200 lådor med bröd av olika sorter, varav 30-35 lådor med tunnbröd. Från bolagets sida förutsattes att direktsäljarna till följd av bolagsledningens nyss redovisade beslut skulle för hand pris- och datummärka tunnbrödsförpackningarna i samband med försäljningen. En annan arbetstagargrupp hos Stockholmsbagarn som i hög grad skulle beröras av beslutet var personalen vid det s.k. kaklagret, som tar emot inkommande bröd och sedan lämnar ut det till de chaufförer som kör ut förutbeställt bröd samt till direktsäljarna.

När platsledningen för Stockholmsbagarn i början av september 1994 informerades om de ifrågavarande förändringarna insåg den att dessa skulle medföra praktiska problem. Omkring den 10 oktober tillsatte platsledningen därför en projektgrupp för att arbeta med dessa. I samband därmed fick "förstemannen" bland direktsäljarna, P.E., platsledningens uppdrag att skaffa fram lämpliga dispensrar och etiketter för direktsäljarnas arbete med handmärkningen.

Den 20 eller 21 oktober informerades Stockholmsbagarns direktsäljare om förändringarna, varvid P.E. också demonstrerade hur handmärkningen skulle gå till. Direktsäljarna reagerade negativt, eftersom de förstod att handmärkningen skulle innebära ett besvärligt och tidskrävande extraarbete. Sedan de hade "pratat ihop sig" vände de sig genom direktsäljaren C.L. till ordföranden för Livsklubben vid Stockholmsbagarn, F.T.. Hon fann omedelbart att det var fråga om förändringar som bolaget borde ha primärförhandlat om. Hon påtalade detta i brevet av den 24 oktober och framhöll att förändringarna inte fick genomföras innan primärförhandlingar hade ägt rum.

Sedan platsledningen vid Stockholmsbagarn med anledning av Livsklubbens brev begärt förhandling och den ursprungligen föreslagna förhandlingstiden flyttats fram till den 3 november träffades platsledningen och Livsklubben den dagen. Dessförinnan hade Livsklubben närmare undersökt vad förändringarna skulle innebära för direktsäljarna och kaklagret. Vid sammanträdet den 3 november kunde platsledningen och Livsklubben gemensamt konstatera att konsekvenserna av bolagsledningens beslut var så komplicerade att någon meningsfull förhandling inte skulle hinnas med innan relanseringen av tunnbrödet skulle påbörjas den 7 november. Förhandlingen uppsköts till den 16 november och platsledningen lovade att under mellantiden göra sitt bästa för att skjuta på förändringarna i fråga om märkningen, t.ex. genom att under ytterligare någon tid skaffa märkt bröd från Östersundsbageriet. Det var platsledningens och Livsklubbens gemensamma uppfattning att förändringarna var dåligt förberedda av bolaget och att hela ärendet var illa skött från bolagsledningens sida. Platsledningen skulle den 4 november ge besked om hur starten av relanseringen skulle ske den 7 november.

Den 4 november meddelade platschefen vid Stockholmsbagarn B.F. att man under åtminstone några dagar kunde få märkt bröd från Östersund. Vidare försökte platsledningen, samtidigt som relanseringen drogs igång, ordna så att märkningen i framtiden skulle ske maskinellt i kaklagret. Detta visade sig dock vara ogenomförbart. Under en kortare tid gjordes större delen av märkningen för hand i kaklagret, vilket visade sig fordra extrapersonal och inte kunde tjäna som en lösning. Kaklagret fick också stora problem med det frysta tunnbrödet, som man tvingades hantera på ett orationellt sätt utan tillräcklig tillgång på frysutrymmen. Vid ett produktionsmöte mellan platsledningen och Livsklubben den 14 november antecknades till protokollet bl.a. följande:

Tunnbröd diskuterades. Med hänvisning till de stora problem samt de extrakostnader som uppstått p g a prismärkningen ska företaget definiera och presentera, för divisionsledningen 1994-12-14, de kostnader och problem företaget haft under tunnbrödslanseringen.

Vid förhandlingen den 16 november mellan platsledningen och Livsklubben påtalade och kritiserade klubben bolagets hantering av relanseringen och framhöll att den inte hade föregåtts av primärförhandlingar vare sig på bolagsledningsnivå eller på lokal nivå. Livsklubben krävde därför ett skadestånd om 100 000 kr. Vid samma tillfälle, då relanseringen alltså hade pågått under mer än en vecka, informerade platsledningen om att utredning pågick huruvida pris- och datummärkt tunnbröd kunde levereras från Östersund. Ett par dagar senare nåddes en överenskommelse med Östersundsbageriet som innebar att detta skulle leverera pris- och datummärkt tunnbröd, förutsatt att direktsäljarna beställde en dryg vecka i förväg. Detta visade sig dock förenat med svårigheter, eftersom direktsäljarna var tvungna att söka gissa sig till vad deras kunder kunde vilja köpa så långt fram i tiden. De svårigheter som de nu nämnda provisoriska lösningarna medförde både för kaklagret och för direktsäljarna gjorde att de flesta direktsäljarna till slut såg sig tvungna att själva pris- och datummärka allt sitt tunnbröd för hand.

Till belysning av de av bolagsledningen beslutade förändringarnas betydelse för direktsäljarna skall nämnas följande. Som tidigare sagts medför varje direktsäljare varje dag 30-35 lådor med tunnbröd. Varje sådan låda innehåller 10-12 konsumentförpackningar. Det rör sig alltså om 300-400 konsumentförpackningar som varje dag skall pris- och datummärkas för hand. Till skillnad från andra brödsorter, som ligger i ett lager i sina lådor, ligger tunnbrödsförpackningarna "om lott" i sina lådor så att de flesta förpackningarna måste lyftas för att kunna märkas. Ofta sker märkningen inne i lastbilens lastskåp, där brödlådorna är travade på varandra i staplar om 10-15 lådor. Märkningen medför då lyft och visst stuvningsarbete. Eftersom tunnbrödet under direktsäljarnas försäljningsarbete är under upptining är konsumentförpackningarna kyliga och fuktiga. Detta medför, vare sig märkningen sker i lastbilens lastskåp eller inne i kundens butik, att det är svårt att få etiketterna att fästa på förpackningarna samt obehagligt att hantera dessa med händerna. C.L., som hörts i målet, har betecknat märkningen enligt det nya systemet som ett slitsamt arbete.

Med tanke på att tunnbrödsförsäljningen, såsom i C.L:s fall, kan uppgå till ca 30 % av en direktsäljares hela försäljning utgör pris- och datummärkningen ett relativt betydande arbete. C.L. har uppskattat tidsåtgången för själva stämplingen av konsumentförpackningarna i en enda låda till omkring en halv minut, vartill kommer tid bl.a. för byte av dispenser eller dispenserinställning, byte av etikettrullar samt stuvningsarbete. Den totala extra tidsåtgång som kan hänföras till handmärkningen av tunnbrödet har C.L. uppskattat till mellan en halv och en timme per dag. Direktsäljarna har sedan länge haft ett pressande arbete med lång arbetstid, från kl. 05.20 på morgonen till kl. 15.00-17.00 på eftermiddagen. Till det sagda kommer att handmärkningen redan tidigare, då den haft en betydligt mindre omfattning, ansetts utgöra det kanske största arbetsmiljöproblemet för direktsäljarna med en avsevärd risk för förslitningsskador och skadlig stress.

Arbetsgivarparterna har påstått att direktsäljarna redan före relanseringen av tunnbrödet för hand prismärkte kanske 60 % av det bröd som de sålde, nämligen när de träffat avtal om ett icke ordinarie pris med sina kunder. Påståendet vilar på en uppskattning vid vilken man inte beaktat stora individuella variationer. Även bortsett från den bristen bestrids påståendets riktighet. Om man ser enbart till tunnbrödet har C.L. uppgett att han för sin del före relanseringen inte behövde om- prismärka mer än kanske 20 konsumentförpackningar per dag, eftersom tunnbrödet kunde beställas från Östersund med extrapris-märkning. Detta skall alltså jämföras med både pris- och datummärkning av numera 300-400 konsumentförpackningar per dag.

Mot bakgrund av det anförda är det Livs uppfattning, att de av bolagsledningen på sommaren 1994 beslutade förändringarna utgör skolexempel på sådana viktigare förändringar som enligt 11 § medbestämmandelagen skall föregås av förhandlingar på arbetsgivarens eget initiativ. Det har varit fråga om en övergång från maskinmärkning, en märkningsmetod som alltid har betraktats som önskvärd, till handmärkning med betydelsefulla konsekvenser för direktsäljarna i arbetstids- och arbetsmiljöhänseende. Vidare har det varit fråga om en betydande ökning av hanteringen av fryst bröd vid mottagande bolagsenheter. Det kan vara riktigt att förändringarna haft störst betydelse för Stockholmsbagarn, men detta inverkar givetvis inte på bolagets förhandlingsskyldighet.

Livs gör i första hand gällande att bolaget varit skyldigt att påkalla förhandling med Livs enligt 11 § medbestämmandelagen redan i god tid före bolagsledningens beslut på sommaren 1994. Detta innebar enligt Livs mening viktigare förändringar av bolagets verksamhet och i vart fall viktigare förändringar av arbets- och anställningsförhållandena för enskilda arbetstagare, främst då direktsäljarna och personalen vid kaklagret hos Stockholmsbagarn. Bolagsledningens beslut kom nämligen bl.a., såsom det fattades, att i praktiken binda Stockholmsbagarns platsledning inte bara vid en ökad hantering av fryst bröd vid enheten utan även vid lösningen att lägga märkningsarbetet på direktsäljarna.

I andra hand gör Livs gällande att bolaget i vart fall varit skyldigt att påkalla förhandling före Stockholmsbagarns platslednings beslut att lägga märkningen av tunnbrödet på direktsäljarna och i någon mån på personalen vid kaklagret. Som framgår av det förut anförda hade detta beslut fattats redan i oktober 1994, innan direktsäljarna informerades om handmärkningen och instruerades i hur denna skulle gå till.

En sak för sig är att platsledningen, sedan bolagets förhandlingsskyldighet hade påtalats av Livsklubben, försökte medverka till andra lösningar. Den "turbulens" som därvid uppstod, med försök att finna alternativa lösningar samtidigt som relanseringen av tunnbrödet påbörjades och pågick, visar klart att det varit fråga om beslut av den art och betydelse som lagstiftaren åsyftat med reglerna om primär förhandling.

Det yrkade skadeståndsbeloppet är normalt för brott mot 11 § medbestämmandelagen. Att Livsklubben i ett skede förklarade sig vara nöjd med ett symboliskt skadestånd om 6 000 kr hade sin bakgrund i att klubben tyckte att platsledningen vid Stockholmsbagarn, som var lika missnöjd som klubben med bolagsledningens hantering av ärendet, gjort en hel del för att i efterhand kompensera lagbrottet. En förutsättning för att skadeståndet sålunda skulle kunna stanna vid ett symboliskt belopp var emellertid att uppgörelse träffades lokalt. När så inte kunde ske, utan bolaget tvärtom bestrider att det över huvud taget varit förhandlingsskyldigt, saknas skäl för jämkning av det yrkade skadeståndet.

BKA och bolaget

Bolaget är en av Sveriges största leverantörer av bröd och bakverk till detaljhandeln och har bl.a. de stora butikskedjorna som kunder. Dessa vill på varje ort ha få leverantörer men ett brett sortiment. Bolaget arbetar därför i stor utsträckning med leveranser av olika produkter internt mellan bolagets enheter. Ett exempel på detta är tunnbrödet, som bakas i Östersund och levereras till bolagets alla övriga enheter.

Stockholmsbagarn är en stor avnämare av sådan främmande produktion. Denna svarade år 1994 för ca 30 % av Stockholmsbagarns omsättning. Tunnbrödet svarade därvid dock inte för mer än ca 6 % av omsättningen. Av de 12-13 000 brödlådor som dagligen levereras ut från Stockholmsbagarn är endast ca 700 tunnbrödslådor. Här skall slutligen nämnas att Stockholmsbagarn svarar för ca 30 %, enheten i Eskilstuna för ca 15 % och övriga 14 enheter för resterande ca 55 % av bolagets tunnbrödsförsäljning i Sverige.

Från Stockholmsbagarn distribueras tunnbrödet till ca 90 % av de ca 20 direktsäljarna. Dessa har rätt att inom vissa ramar sluta prisavtal med kunderna beträffande allt bröd som de säljer, och det är mycket vanligt med sådana avtal. Därvid har alltid förekommit att direktsäljarna fått om-prismärka brödet för hand med användande av en dispenser. Stockholmsbagarns platsledning har gjort uppskattningen att direktsäljarna före de i målet aktuella förändringarna kan ha för hand märkt om i genomsnitt ca 60 % av det bröd som de sålde. De individuella variationerna kunde dock vara stora, beroende bl.a. på vilka kunder som de olika direktsäljarna hade.

Bakgrunden till bolagsledningens beslut på sommaren 1994 att relansera tunnbrödet var den som Livs har beskrivit. Det är likaså riktigt att beslutet innebar att tunnbrödet i fortsättningen skulle levereras fryst till den mottagande enheten samt pris- och datummärkas hos denna. Det torde förut ha varit endast Stockholmsbagarn som fick tunnbröd i tinande eller tinat skick, och viss märkning har alltid förekommit vid de mottagande enheterna. Bolagsledningen betraktade därför de beslutade förändringarna som obetydliga. Avsikten var att märkningen vid Stockholmsbagarn skulle ombesörjas av direktsäljarna, som redan var vana vid märkningsarbete, och vid övriga enheter av den personal som fanns tillgänglig. Bolagsledningen diskuterade inte, om märkningen därvid skulle ske maskinellt eller för hand, utan det fick ankomma på respektive platschef att besluta i den frågan.

Sedan platsledningen vid Stockholmsbagarn omkring månadsskiftet augusti- september 1994 informerats om bolagsledningens beslut tillsatte platsledningen den 10 oktober en projektgrupp för att förbereda genomförandet. Eftersom direktsäljarna redan i stor omfattning sysslade med prismärkning för hand utgick platsledningen från att de i fortsättningen skulle sköta all märkning av det tunnbröd som de sålde. P.E. tog på platsledningens uppdrag fram en lämplig dispensertyp och erforderliga etiketter.

När direktsäljarna den 20 eller 21 oktober informerades om förändringarna och instruerades i användningen av de nya etiketterna m.m. mottog de visserligen inte detta positivt, men de kom inte heller med direkta protester. Några dagar senare fick platsledningen emellertid Livsklubbens brev av den 24 oktober i vilket klubben gjorde gällande att bolaget enligt 11 § medbestämmandelagen var skyldigt att förhandla om förändringarna. Platsledningen delade i och för sig inte den uppfattningen, men fann det bäst att ta det säkra före det osäkra och påkallade därför förhandling att äga rum den 1 november. Det visade sig att Livsklubben inte kunde ställa upp till förhandling den dagen, och inte heller när platsledningen och Livsklubben sammanträdde den 3 november kunde någon formell förhandling komma till stånd. För att förändringen avseende märkningen inte skulle genomföras innan förhandling hållits lyckades platsledningen utverka att Stockholmsbagarn fick märkt bröd från Östersund. Detta innebar dock att man tvingades beställa "i överkant" och därmed fick ett stort svinn. Efter ungefär en vecka kunde man därför inte fortsätta på det sättet. I stället tog platsledningen in extra personal och upprättade en provisorisk pris- och datummärkningslinje i kaklagret. Vid förhandlingen mellan platsledningen och Livsklubben den 16 november enades dessa om en lösning som innebar att direktsäljarna kunde få färdigmärkt tunnbröd från Östersund, om de beställde en dryg vecka i förväg, varjämte en viss mängd omärkt tunnbröd skulle levereras i reserv. Överenskommelse om detta träffades med Östersundsbageriet den 18 november. Sedermera har det dock visat sig att många av direktsäljarna finner systemet med förhandsbeställning svårhanterligt och väljer att i stället själva pris- och datummärka allt tunnbröd för hand.

Bolagsledningens beslut på sommaren 1994 har otvivelaktigt inneburit vissa förändringar, nämligen i fråga om internleveranserna av tunnbröd från Östersundsenheten till övriga enheter samt i fråga om plats och metod för pris- och datummärkningen av tunnbrödet. Enligt arbetsgivarparternas mening har det emellertid inte varit fråga om någon sådan viktigare förändring som avses i 11 § medbestämmandelagen, vare sig av bolagets verksamhet eller av arbets- eller anställningsförhållandena för enskilda arbetstagare. Detsamma gäller då naturligtvis i än högre grad beträffande de beslut i ärendet som fattades av platsledningen för Stockholmsbagarn. Bolagsledningens beslut väckte inga som helst reaktioner vid andra bolagsenheter än Stockholmsbagarn, och genomförandet vållade inte heller några problem vid någon annan enhet. Vad angår förhållandena vid Stockholmsbagarn sysslade ju direktsäljarna där redan tidigare med handmärkning av bröd i stor omfattning, som en integrerad del av deras arbetsuppgifter. Det merarbete som kunde föranledas av att de i fortsättningen skulle för hand pris- och datummärka allt tunnbröd som de sålde - kanske 15-30 minuters arbete per dag - kan därför inte anses ha innefattat någon viktigare förändring av deras arbetsförhållanden. Den "turbulens" som under ett par, tre veckor uppstod vid Stockholmsbagarn genom att personal vid kaklagret drogs in i märkningen av tunnbrödet och extra personal fick tas in för ändamålet var en helt tillfällig företeelse. Den kan inte heller läggas bolaget till last, eftersom avsikten på bolagets sida varit att direktsäljarna skulle sköta märkningen i Stockholm.

För den händelse arbetsdomstolen likväl skulle finna att bolaget åsidosatt sin förhandlingsskyldighet enligt 11 § medbestämmandelagen hemställer arbetsgivarparterna om en kraftig jämkning av det yrkade skadeståndet. Vad som enligt bestämmelsen kräver respektive inte kräver primär förhandling är inte klart avgränsat, och ett misstag från bolagets sida får därför i vart fall anses ursäktligt. Arbetsgivarparterna vill hänvisa till att Livsklubben i ett skede faktiskt var beredd att godta ett enligt klubbens mening rent symboliskt skadestånd om 6 000 kr. Det är också möjligt att ärendet kunnat utvecklas på annat sätt, om Livsklubben gjort allt för att ställa upp till förhandling redan den 1 november.

Domskäl

Tvisten i målet gäller om bolaget varit enligt 11 § första stycket medbestämmandelagen skyldigt att på eget initiativ förhandla med Livs inför vissa beslut som fattats med anknytning till bolagets s.k. relansering av sina tunnbrödsprodukter med start den 7 november 1994.

Ifrågavarande beslut innebar i huvudsak följande. Tunnbrödet bakas vid bolagets enhet i Östersund och har sedan länge frysts omedelbart efter bakningen. Tidigare levererades tunnbrödet till bolagets övriga 15 enheter i landet på sådant sätt att det i vart fall till enheten i Stockholm, Stockholmsbagarn, ankom i tinande eller tinat skick. Någon gång under tiden juni-augusti 1994 beslöt bolagets ledning att tunnbrödet i och med relanseringen och fortsättningsvis skulle levereras i obruten fryskedja och således ankomma fryst till bolagets samtliga övriga enheter, dvs. även till Stockholmsbagarn. Tidigare pris- och datummärktes konsumentförpackningarna med tunnbröd maskinellt i samband med bakningen i Östersund. Bolagsledningens nyss nämnda beslut innefattade att pris- och datummärkningen i och med relanseringen och fortsättningsvis skulle ske vid den mottagande enheten. För Stockholmsbagarns del ledde detta dels till att de s.k. direktsäljarna där den 20 eller 21 oktober 1994 genom platsledningens försorg informerades om att de i fortsättningen skulle för hand pris- och datummärka allt tunnbröd som de sålde, dels till att pris- och datummärkning av tunnbröd i ett skede ombesörjdes av personal vid det s.k. kaklagret.

De mellan parterna tvistiga frågorna är närmare bestämt, om de ifrågavarande besluten utgjort beslut om en viktigare förändring av bolagets verksamhet (11 § första stycket första meningen medbestämmandelagen) eller i vart fall om en viktigare förändring av arbets- eller anställningsförhållandena för sådana arbetstagare hos bolaget som tillhörde Livs (11 § första stycket andra meningen samma lag).

Livs har hävdat att så varit fallet och har därvid i första hand påstått att detta gällt bolagsledningens beslut på sommaren 1994. I andra hand har Livs hävdat att i vart fall de beslut som Stockholmsbagarns platsledning fattat rörande pris- och datummärkningen vid Stockholmsbagarn utgjort beslut om en viktigare förändring av arbets- eller anställningsförhållandena för direktsäljarna och personal vid kaklagret. Arbetsgivarparterna har på sin sida hävdat att varken bolagsledningens beslut eller ifrågavarande beslut av platsledningen inneburit någon sådan viktigare förändring som avses i 11 § första stycket medbestämmandelagen.

Vid huvudförhandlingen i målet har lagts fram skriftlig bevisning. Vidare har följande personer hörts upplysningsvis, nämligen på begäran av Livs direktsäljaren vid Stockholmsbagarn C.L., lagerarbetaren där E.N., ordföranden i Livsklubben där F.T. och huvudskyddsombudet där P.B. samt på begäran av arbetsgivarparterna teknik- och produktionschefen hos bolaget J.S., personaldirektören hos bolaget B.J., förutvarande platschefen vid Stockholmsbagarn B.F. och direktsäljaren där P.E..

Arbetsdomstolen gör följande bedömanden.

Utredningen i målet har till endast helt ringa del belyst betydelsen av bolagsledningens beslut rörande tunnbrödet på sommaren 1994 sett i relation till bolagets verksamhet i stort. Såväl den skriftliga bevisningen som de muntliga uppgifter som lämnats av de upplysningsvis hörda personerna har i stället praktiskt taget uteslutande rört förhållandena vid bolagets enhet Stockholmsbagarn och de beslutade förändringarnas följder för främst direktsäljarna där. I någon mån har även följderna för personalen vid kaklagret där berörts. Genom vad sålunda och i övrigt förekommit har arbetsdomstolen inte fått underlag för slutsatsen, att de i målet aktuella besluten utgjort beslut om någon viktigare förändring av bolagets verksamhet. Domstolen finner följaktligen inte utrett att bolaget varit förhandlingsskyldigt på grund av bestämmelsen i 11 § första stycket första meningen medbestämmandelagen.

När det gäller de beslutade förändringarnas konsekvenser för enskilda arbetstagare hos bolaget har utredningen som nyss nämndes varit inriktad främst på arbetsförhållandena för direktsäljarna hos Stockholmsbagarn. Parterna har därvid redovisat delade meningar om betydelsen för direktsäljarna av övergången från maskinmärkning av tunnbrödsförpackningarna i Östersund till pris- och datummärkning av dessa förpackningar vid Stockholmsbagarn som mottagande enhet. Meningsskiljaktigheten har framför allt gällt, i vilken omfattning direktsäljarna för hand prismärkt olika slags brödförpackningar redan innan det aktualiserades att de i fortsättningen skulle för hand pris- och datummärka allt tunnbröd som de sålde. Arbetsgivarparterna har uppgett att direktsäljarna, enligt en av Stockholmsbagarns platsledning gjord uppskattning, redan tidigare för hand om-prismärkte i genomsnitt ca 60 % av det bröd som de sålde. Livs har bestritt riktigheten av denna uppgift och hävdat att arbetsgivarsidan bl.a. inte beaktat stora individuella variationer mellan olika direktsäljare. P.E., som var den som gjorde uppskattningen, har också betonat att det verkligen varit fråga om en ren uppskattning samt bekräftat att det förekom stora variationer beroende på den enskilde direktsäljarens försäljningsaktiviteter och kundkrets. C.L., vilken är den ende som i målet lämnat mer konkreta uppgifter i frågan, har för sin del förklarat att han före relanseringen av tunnbrödet utförde prismärkning för hand i en betydligt mindre omfattning än den uppskattat genomsnittliga. Såvitt gäller tunnbrödet, som enligt C.L. svarade för ca 30 % av hans försäljning, har han uppgett att han före den beslutade förändringen per dag prismärkte i genomsnitt kanske 20 förpackningar av totalt 300-400. Med hänsyn till vad som sålunda upplysts av P.E. och C.L. kan arbetsdomstolen inte bedöma arbetsgivarparternas uppgift rörande omfattningen av den tidigare prismärkningen för hand som styrkt.

Domstolen finner sig i stället böra utgå från vad parterna synes vara ense om, nämligen att enbart själva påstämplingen för hand av pris- och datummärkningen på konsumentförpackningarna i en låda med tunnbröd tar omkring en halv minut och att varje direktsäljare dagligen medförde 30-35 sådana lådor. På grundval därav har P.E. uppskattat merarbetet för en direktsäljare till följd av den ändrade märkningsrutinen till ca 15 minuter per dag, medan C.L. har uppskattat samma merarbete till en halv à en timme per dag inklusive de arbetsmoment i övrigt som enligt honom är förbundna med handmärkningen, såsom lyft och stuvning av staplade lådor samt byten av dispenser, dispenserinställningar och etikettrullar. Mot bakgrund av de uppgifter som sålunda lämnats finner domstolen det kunna hållas för visst att det totala merarbetet till följd av den ändrade märkningsrutinen uppgått till i genomsnitt åtminstone 25-30 minuter per direktsäljare och dag.

Ett merarbete av sådan omfattning måste bedömas som relativt betydande med hänsyn till att direktsäljarna enligt vad som upplysts arbetar på provisionsbasis samt till att de enligt vad P.E. och C.L. obestritt har uppgett redan före tunnbrödsrelanseringen hade långa arbetsdagar. Vidare har, enligt vad P.B. obestritt har uppgett, märkningen för hand sedan länge uppmärksammats av skyddskommitten vid Stockholmsbagarn och betraktats som ett av de från arbetsmiljösynpunkt mest problematiska arbetsmomenten för direktsäljarna med bl.a. mycket lyft och risk för förslitningsskador. Härtill kommer att det till följd av bolagsledningens beslut, att tunnbrödet skulle internlevereras i fryst skick och hållas fryst så länge som möjligt före försäljning, blev fråga om att vid pris- och datummärkningen hantera kyliga och fuktiga förpackningar. Det saknas anledning att betvivla C.L:s uppgifter om att detta medförde bl.a.svårigheter att få märkningsetiketterna att fästa på förpackningarna, ett problem som löstes först långt efter det att själva relanseringskampanjen genomförts.

P.E. har berättat att direktsäljarna, när de den 20 eller 21 oktober informerades om att de i och med relanseringen skulle börja pris- och datummärka allt tunnbröd för hand, reagerade på så sätt att en del inte tyckte att förändringen var "så farlig", medan andra ansåg att det var fråga om en "väldig försämring" i deras arbete. B.F. har uppgett att han gjorde bedömningen att en övergång till handmärkning av allt tunnbröd "i bilarna" var en förändring som Stockholmsbagarn "knappast kunde klara" utan att ledningen "fick de anställda med sig" och att förändringen inte var bra förberedd.

Med hänsyn till det anförda finner arbetsdomstolen klarlagt att redan förändringen av märkningsrutinerna avseende tunnbrödet måste anses ha utgjort en sådan viktigare förändring av arbetsförhållandena för direktsäljarna hos Stockholmsbagarn, som enligt bestämmelsen i 11 § första stycket andra meningen medbestämmandelagen medfört skyldighet för bolaget att före beslut om förändringen förhandla med Livs. Enligt domstolens mening talar det mesta för att även den ökade hanteringen av fryst bröd i kaklagret vid Stockholmsbagarn, vilken synes ha vållat betydande problem såväl för platsledningen som för personalen vid lagret, utgjort en sådan viktigare förändring av arbetsförhållandena för lagerpersonalen. Då frågan därom saknar avgörande betydelse för utgången i målet finner domstolen emellertid inte anledning att ta slutlig ställning till denna fråga, beträffande vilken utredningen varit betydligt svagare än den som gällt direktsäljarna och de ändrade märkningsrutinerna.

En fråga för sig är, om bolaget bort påkalla och genomföra förhandling med Livs redan före bolagsledningens beslut på sommaren 1994 om de förändrade märkningsrutinerna eller om det rättsligt sett varit tillfyllest att detta skett före Stockholmsbagarns platslednings beslut att lägga pris- och datummärkningen av tunnbrödet på direktsäljarna. För det förra alternativet talar att bolagsledningen, enligt vad som framgått av de uppgifter som lämnats av J.S., redan från början synes ha utgått från att pris- och datummärkningen vid Stockholmsbagarn skulle ombesörjas av direktsäljarna. För det senare alternativet talar att det upplysts att bolagsledningen vid sitt beslut likväl inte närmare diskuterade denna fråga utan överlämnade åt platsledningarna vid olika enheter att besluta om hur ändringen av märkningsrutinerna skulle genomföras. Eftersom inte heller valet mellan dessa alternativ har avgörande betydelse för utgången i målet nöjer sig arbetsdomstolen mot den angivna bakgrunden med att konstatera, att bolaget i vart fall varit skyldigt att påkalla och genomföra förhandling med Livs - i första hand Livsklubben - innan platsledningen för Stockholmsbagarn beslöt att pris- och datummärkningen av tunnbrödet skulle utföras manuellt av direktsäljarna. Av utredningen framgår att platsledningen fattat beslut därom redan före den 20 eller 21 oktober 1994, då direktsäljarna informerades om förändringen och instruerades i hur märkningen skulle gå till. I målet är ostridigt att någon förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen i ärendet inte dessförinnan hade påkallats med Livs vare sig lokalt eller centralt. Bolaget har följaktligen åsidosatt sin primärförhandlingsskyldighet enligt lagbestämmelsen och därmed ådragit sig skadeståndsskyldighet mot Livs.

När det gäller storleken av skadeståndet bör enligt arbetsdomstolens mening hänsyn tas till att platsledningen vid Stockholmsbagarn likväl, sedan saken påtalats av Livsklubben, sökt minska verkningarna av sin underlåtenhet att förhandla i tid genom att bereda Livsklubben möjlighet till visst inflytande över genomförandet av ändringen av märkningsrutinerna och genom att därvid efter förmåga skjuta på verkställandet av ändringen. Domstolen finner med hänsyn därtill samt till omständigheterna i övrigt att det skadestånd som bolaget skall förpliktas att utge till Livs skäligen bör bestämmas till 20 000 kr.

BKA och bolaget skall ersätta Livs för dess rättegångskostnader. De har vitsordat skäligheten av Livs kostnadsyrkande.