AD 1997 nr 103

Parter:

Svenska Journalistförbundet; Arbetsgivareföreningen SRAO; Sveriges Radio Aktiebolag

Nr 103

Svenska Journalistförbundet

mot

Arbetsgivareföreningen SRAO och Sveriges Radio Aktiebolag i Stockholm.

BAKGRUNDEN

Mellan Arbetsgivareföreningen SRAO och Svenska Journalistförbundet gäller kollektivavtal.

Sveriges Radio AB är medlem i Arbetsgivareföreningen SRAO. Verkställande direktör och ansvarig utgivare för Sveriges Radio är L.S.. Inom bolaget har utsetts ett antal ställföreträdande ansvariga utgivare. Sveriges Radio har fyra rikskanaler och tjugofem lokalkanaler. Varje kanal förestås av en kanalchef som är underställd den verkställande direktören.

En finskspråkig redaktion finns inom Sveriges Radios rikskanal P 2. Arbetet på den finskspråkiga redaktionen leds av en redaktionschef och ett antal redaktionssekreterare. Under den tid som är aktuell i målet var M.J. redaktionschef och ställföreträdande ansvarig utgivare för den finskspråkiga redaktionen. V.R. var redaktionssekreterare och producent för nyhetssändningar.

A.K. och A.S. är medlemmar i Svenska Journalistförbundet. Vid den tid som gäller i målet var båda anställda som nyhetsredaktörer vid den finskspråkiga redaktionen. A.K. anställdes som nyhetsredaktör den 10 november 1988 och A.S. den 1 augusti samma år.

Den 30 juni 1996 beslutade Sveriges Radio att inrätta en finskspråkig rikskanal, Riksfinska Sveriges Radio kanalen. Beslutet innebar att hittillsvarande finskspråkiga sändningar i P 2 samt de lokala sändningarna i P 4 och i tjugofem andra lokala kanaler skulle föras över till den nya kanalen. Kanalens verksamhet skulle inledas den 1 juli 1997.

A.K. och A.S. blev den 17 oktober 1996 avskedade från sina anställningar. Anledningen till avskedandet var att de båda arbetstagarna i strid med arbetsledningens beslut hade sänt ett telegram som inkommit till den finskspråkiga redaktionen från Radio Upplands finskspråkiga redaktion.

Tvist har uppstått om avskedandena.

YRKANDEN M.M.

Svenska Journalistförbundet har väckt talan vid arbetsdomstolen mot Arbetsgivareföreningen SRAO och Sveriges Radio under påstående att avskedandet av A.K. och A.S. har ägt rum utan att ens saklig grund för uppsägning förelegat.

I första hand har Svenska Journalistförbundet yrkat att arbetsdomstolen skall

1. förklara avskedandet av A.S. ogiltigt, samt

2. förplikta Sveriges Radio att till envar av A.K. och A.S. utge allmänt skadestånd med 80 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

I andra hand, för den händelse arbetsdomstolen skulle finna att det förelegat saklig grund för att säga upp A.K. och A.S., har förbundet yrkat att domstolen skall förplikta Sveriges Radio att

1. till var och en av A.K. och A.S. utge allmänt skadestånd med 60 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker, samt

2. till A.S. utge ekonomiskt skadestånd motsvarande lön under uppsägningstid med 117 744 kr samt semesterersättning med 14 840 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 9 030 kr från den 25 oktober 1996, på månatligen förfallna 19 624 kr från den 25:e i varje månad under perioden november 1996 - mars 1997, på 10 965 kr från den 25 april 1997 samt på 14 840 kr från den 17 maj 1997, allt till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt förbundets talan. För det fall arbetsdomstolen skulle finna att skadeståndsskyldighet föreligger, har arbetsgivarparterna hemställt att det allmänna skadeståndet jämkas till noll med hänsyn till att A.K. och A.S. varit medvållande till den uppkomna situationen.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

PARTERNAS SAKFRAMSTÄLLNINGAR

Svenska Journalistförbundet

A.K. och A.S. anställdes som nyhetsredaktörer på Sveriges Radios finskpråkiga redaktion under hösten 1988. Båda hade redan tidigare haft andra anställningar inom radiokoncernen. Några anmärkningar mot deras sätt att utföra sitt arbete hade inte framförts före den i målet aktuella händelsen. Det har tvärt om vitsordats från arbetsledningens sida att båda är mycket skickliga journalister.

Arbetet vid redaktionen bedrevs på det sättet att nyhetsredaktörerna fick arbeta mycket självständigt. A.K. och A.S. brukade själva besluta vilka nyheter som skulle förmedlas i nyhetsprogrammen. Redaktionschefen visade inte något större intresse för nyhetssändningarna och vid cirka hälften av nyhetssändningarna medverkade inte någon producent. En stor del av ansvaret för sändningarna låg därför på A.K. och A.S..

Den finskspråkiga delen av Sveriges befolkning utgör en stor och mycket viktig lyssnarkrets. De finskspråkiga radiosändningarna har haft en stor betydelse för denna kategori lyssnare. Mot bakgrund härav beslutade radioledningen den 30 juni 1996 att inrätta en ny finskspråkig riksradiokanal från den 1 juli 1997.

Frågan om vem som skulle komma att utses till kanalchef för den nya radiokanalen var av stort intresse för radiolyssnare och journalister, eftersom kanalchefen påverkar policy och inriktning av kanalens verksamhet. När beslutet att bilda en ny radiokanal hade fattats, uppstod tämligen snabbt diskussioner och spekulationer angående chefstillsättningen. Med anledning härav begärde verkställande direktören L.S. att de finskspråkiga journalisterna skulle bilda en rekryteringsgrupp som skulle vara henne behjälplig vid valet av chef. Redaktionsledningen utsåg de personer som skulle ingå i rekryteringsgruppen. Detta ledde till att de finskspråkiga journalisterna protesterade. Det bildades därför en ny rekryteringsgrupp.

Den 20 september 1996 hade redaktionen erhållit information om att det fanns tio ej namngivna personer som hade sökt tjänsten som kanalchef. I ett nyhetsprogram samma dag sändes denna information.

I slutet av september 1996 reste en del av redaktionens medlemmar, bland dem A.S., till Sundsvall för att delta i en födelsedagsfest. A.S. delade bil med P.T. som arbetar som journalist vid Radio Upplands finska redaktion. Under bilfärden berättade P.T. för A.S. att hon börjat kartlägga vilka personer som sökt kanalchefstjänsten genom att ringa runt till presumtiva sökande. Genom denna metod hade hon via de sökande själva erhållit uppgift om ett antal namn och avsikten var att fortsätta med kartläggningen för att få fram fler namn. Senare i Sundsvall berättade hon om sin utredning för andra personer som deltog i festen. Vid denna tidpunkt visste hon inte hur lång tid det skulle ta för henne att slutföra arbetet. Det var emellertid helt klart att hon skulle offentliggöra de uppgifter som hon tagit fram.

Den 3 oktober 1996 skulle A.K. och A.S. omväxlande medverka i nyhetssändningar. A.S. skulle läsa nyheter kl. 16.00 och A.K. kl. 16.55. Därefter skulle A.S. återigen läsa nyheter kl. 18.30.

Kl. 9.00 på morgonen den 3 oktober 1996 hölls ett sedvanligt informationsmöte på redaktionen. Vid denna tidpunkt kände inte någon till att P.T. hade slutfört sin kartläggning om sökandena till kanalchefstjänsten. Samma dag strax före lunch talade P.T. i telefon med R.H. och Y.Y., vilka båda arbetade som journalister på den finskspråkiga redaktionen. P.T. berättade då att hon vid sin rundringning hade fått fram namnen på sex av de personer som sökt chefstjänsten och att namnen skulle komma att läsas upp i Radio Upplands kvällssändning samma dag. Y.Y. bad P.T. att via e-mail sända listan med namnen till redaktionen i Stockholm. Under lunchen berättade Y.Y. för R.H. och A.K. att P.T. var klar med sin kartläggning. Kl.14.24 inkom det ett e-mail till redaktionen. I detta namngavs sex av de nio personer som sökt chefstjänsten.

A.K. och A.S. ansåg att meddelandet om namnen på personer som sökt kanalchefstjänsten hade ett mycket stort nyhetsvärde och beslutade därför att sända nyheten samma dag som en uppföljning av den information som hade lämnats den 20 september 1996. Efter det att A.S. redigerat texten i meddelandet lades nyheten in i körschemat för den sändning som skulle äga rum kl.16.00.

När redaktionssekreteraren V.R. fick vetskap om planerna att sända nyheten framhöll han för A.S. att så inte borde ske förrän uppgifterna hade kontrollerats. A.S. delade inte den bedömningen, eftersom han visste att namnuppgifterna var korrekta bl.a. genom att de hade lämnats av sökandena själva till P.T.. V.R. framhöll även att verkställande direktören L.S. borde kontaktas i ärendet. Vid denna tidpunkt hade A.S. beslutat sig för att avstå från att sända nyheten. När redaktionschefen M.J., som trodde att nyheten skulle komma att sändas, infann sig i studion under pågående sändning för att stoppa nyheten tappade A.S. humöret, ändrade sig och läste upp meddelandet. I studion fanns även programledaren L.P. och A.K..

Nästa nyhetssändning skulle börja kl. 16.55 med A.K. som studioreporter. Eftersom V.R. hade framhållit att även verkställande direktören L.S. borde underrättas, hade R.H. åtagit sig att ringa till henne för att kontrollera nyheten. Strax före kl. 16.55 fick R.H. kontakt med L.S. och informerade henne om namnlistan. L.S. svarade endast att hon inte hade någon kommentar till att nyheten lästes upp. Några minuter före sändning kom M.J. till studion och informerade A.K. om att nyheten inte fick sändas. Beskedet löd: "Samma förbud gäller också för dig som för A.S. ". Då nyheten om de sex kandidaterna redan var sänd 45 minuter tidigare och då verkställande direktören informerats utan att ingripa fann A.K. inget skäl att utelämna nyheten, varför den sändes. Nyheten sändes även mellan kl.18 och 19 av flera lokalstationer. När den finska redaktionen hade sin nästa nyhetssändning kl.18.30 avstod dock A.S. från att återigen läsa nyheten. Eftersom samtliga nyheter lagras i ett datorprogram hade redaktionsledningen haft möjlighet att stoppa sändningen via datorprogrammet men detta skedde inte.

De närmaste fem dagarna arbetade A.K. och A.S. som vanligt utan att det förekom något från arbetsledningen med anledning av det inträffade.

Den 9 oktober 1996 varslade Sveriges Radio om avskedande av A.K. och A.S.. Efter genomförda överläggningar verkställdes avskedandena av A.K. och A.S. den 17 oktober 1996. På begäran motiverade Sverige Radio avskedandena genom en skrivelse av den 29 oktober 1996. I denna angavs att arbetstagarna brutit mot en av de mest grundläggande principerna i företaget genom att vägra efterkomma arbetsledningens beslut.

Svenska Journalistförbundet grundar sin talan på att det inte föreligger grund vare sig för avskedande eller för uppsägning. Avskedandet av A.S. skall därför ogiltigförklaras. Beträffande A.K. föreligger inte längre ett sådant yrkande på grund av att hon erhållit en annan anställning. Vidare skall envar av arbetstagarna tilldömas ett allmänt skadestånd. Om arbetsdomstolen skulle finna att det inträffade kan utgöra saklig grund för uppsägning, har bolaget ådragit sig skyldighet att till A.S. utge ekonomiskt skadestånd motsvarande lön och semesterersättning för sex månaders uppsägningstid. Dessutom är envar av A.K. och A.S. berättigade till ett allmänt skadestånd. Åtgärden att avskeda utgör dessutom ett brott mot kollektivavtalets bestämmelse om uppsägningstid, vilket i sig motiverar ett allmänt skadestånd till A.S. enligt 54 § medbestämmandelagen.

Arbetsgivarparterna

L.S. är verkställande direktör och ansvarig utgivare för hela bolaget. L.S. har utsett ställföreträdande ansvariga utgivare. Vid den i målet aktuella tidpunkten var M.J. redaktionschef och ställföreträdande ansvarig utgivare för sändningarna från den finska redaktionen. Vid redaktionen fanns det totalt cirka arton anställda. Den aktuella dagen, dvs. den 3 oktober 1996, arbetade cirka sju personer på redaktionen. Tre av dessa befann sig i studion under sändningen. Redaktionssekreteraren V.R. var producent för nyhetsdelen av sändningarna i programmet Finska Timmen.

Torsdagen den 3 oktober 1996 kl. 14.24 kom det in ett e-mail från den finskspråkiga redaktionen i Uppsala med ett meddelande om att nio personer sökt chefstjänsten för den nya finskspråkiga riksradiokanalen. Sex sökande nämndes vid namn. Meddelandet innehöll inga uppgifter om övriga tre sökande. V.R. fick vetskap om meddelandet när han kontrollerade datorprogrammets sändningslista. Meddelandet hade lagrats som ett telegram i datorprogrammet. Han konstaterade att innehållet i telegrammet var ofullständigt och meddelade därför att telegrammet inte fick sändas innan det var kontrollerat. V.R. diskuterade också den uppkomna situationen med redaktionschefen M.J. som delade hans uppfattning.

En halvtimme före sändning meddelade V.R. de närvarande nyhetsreportrarna, bland dem A.K. och A.S., att han varit i kontakt med M.J. som ansett att sakuppgifterna i telegrammet måste kontrolleras innan detta fick sändas. Det uppstod en diskussion mellan V.R. och A.S. med anledning härav. V.R. skulle tjänstgöra som producent vid sändningen kl.16.00. Några minuter före sändning gick V.R. på nytt igenom detaljerna i nyhetsdelen som utgör de första tio minuterna i Finska Timmen. Han upptäckte då att telegrammet fanns med på sändningslistan som sista inslag före vädret. Några sekunder före sändningen kl. 16.00 upprepade V.R. förbudet att sända telegrammet till de båda nyhetsreportrarna. När sändningen precis hade börjat lämnade A.S. studion och meddelade att telegrammet skulle komma att sändas okontrollerat, om inte den ansvarige utgivaren M.J. personligen stoppade detta. V.R. ringde då till M.J. och bad henne komma till studion. M.J. kom ned till studion och gick in i denna. Hon lyfte på A.S:s ena hörlur och meddelade honom att han inte fick sända telegrammet. Några minuter senare läste A.S. likväl upp telegrammet.

En kvart före nyhetssändningen kl.16.55 noterade V.R. att telegrammet fortfarande fanns med på sändningslistan. Han kontaktade ånyo M.J. som kom ned till deskrummet som ligger utanför studion. I deskrummet befann sig bland andra A.K.. M.J. sade till A.K. att telegrammet inte fick sändas. A.K. svarade då mycket trotsigt: "Eftersom det redan har sänts en gång, spelar det väl ingen roll att det sänds igen". M.J. upprepade då än en gång att telegrammet inte fick sändas och lämnade därefter rummet. Trots förbudet läste A.K. upp telegrammet i nyhetssändningen.

Påföljande dag informerade M.J. redaktionens fackliga representanter om det inträffade. På eftermiddagen diskuterade M.J. händelsen med A.K. som förklarade att hon ansåg att hon och A.S. hade gjort rätt när de valde att läsa telegrammet. A.S. och A.K. arbetade som vanligt under lördagen och söndagen den 5 och 6 oktober 1996.

Måndagen den 7 oktober 1996 erhöll bland andra L.S. ett brev som var undertecknat av A.K. och A.S.. Brevet, som var daterat den 6 oktober 1996, var ställt till kanalchefen vid P 2 C.M., L.S., C-E.I. och för kännedom till Journalistklubben vid Sveriges Radio. I brevet redogjorde A.K. och A.S. för sina uppfattningar om det inträffade. I brevet medgav de båda arbetstagarna att de bortsåg från M.J:s och V.R:s förbud att sända telegrammet. De ansåg dock att de inte kunde "acceptera diktatoriska försöken att censurera den lilla men viktiga sverigefinska nyheten". De angav också i brevet att de såg mycket allvarligt på det inträffade och att de inte godtog "dylika censurförsök och påtryckningar".

Brevet från A.K. och A.S. styrkte bolaget i dess uppfattning att det som inträffat var en principiellt allvarlig händelse som måste ses som en provokation mot arbetsledningen. Den 9 oktober 1996 beslutade därför bolaget att varsla A.K. och A.S. om avsked.

Förbundets påstående att det inte tidigare riktats några anmärkningar mot A.K:s och A.S:s sätt att sköta sitt arbete är felaktigt. Det har bl.a. förekommit diskussioner mellan A.S. och V.R. angående gällande regler på redaktionen. Det bör även nämnas att det inom den finskspråkiga redaktionen förts en kontinuerlig diskussion om vikten av kontroll av att nyhetsuppgifterna är korrekta och det inte är ovanligt att redaktionsledningen har gått in och sett till att korrigering skett av felaktiga uppgifter. Förbundets påstående om att nyhetsreportrarna själva fattar beslut om vad som skall sändas i nyhetsprogrammen är felaktigt. Rutinen är att producenten för nyhetsprogrammet ifråga, i det här fallet V.R., fattar beslut om innehållet i sändningen. Det var just denna rutin som gjorde att V.R. tio minuter före sändning upptäckte att telegrammet fanns med på sändningslistan.

Efter det att A.K. och A.S. hade avskedats, förekom det ett antal möten på redaktionen. Yrkesinspektionen hade kopplats in och arbetsledningen hade anlitat en konsult som skulle prata med redaktionsmedlemmarna med anledning av det inträffade. Under dessa möten framkom det uppgifter som tydde på att många av redaktionens medarbetare känt till att telegrammet med namnen på de personer som sökt tjänsten som kanalchef skulle komma in till redaktionen den 3 oktober 1996. Trots detta hölls redaktionsledningen okunnig om att telegrammet var på väg. Det nämndes inte något härom varken vid redaktionsmötet på morgonen eller till redaktionsledningen under dagen. Detta tyder på att det inte enbart var viljan att sända telegrammet som låg bakom arbetstagarnas vägran att efterkomma arbetsledningens förbud och att deras agerande även företogs i syfte att provocera arbetsledningen.

Sammanfattningsvis gör arbetsgivarparterna gällande att A.K. och A.S. genom sitt handlande har brutit mot de regler som styr programverksamheten. Deras agerande utgör grova åsidosättanden av de skyldigheter som åvilar en arbetstagare. Mot bakgrund härav har det förelegat giltiga skäl för att avskeda A.K. och A.S. från deras anställningar.

DOMSKÄL

Inledning

Journalisterna A.K. och A.S. avskedades den 17 oktober 1996 från sina anställningar som nyhetsredaktörer vid den finskspråkiga redaktionen i rikskanalen P 2 inom Sveriges Radio. Beträffande båda arbetstagarna var grunden för avskedandet att de i nyhetssändning hade läst upp ett telegram i strid med arbetsledningens beslut.

Arbetsdomstolen har att pröva om avskedandet av A.K. och A.S. strider mot bestämmelsen i 18 § första stycket anställningsskyddslagen om att ett avskedande av en arbetstagare från hans eller hennes anställning får ske endast om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Bedöms avskedandet av de två journalisterna vara lagstridigt, har domstolen även att ta ställning till om saklig grund för uppsägning förelegat.

I målet har muntlig bevisning åberopats enligt följande. På arbetstagarsidans begäran har hållits dels partsförhör under sanningsförsäkran med A.K. och A.S., dels vittnesförhör med journalisterna vid den finskspråkiga redaktionen R.H. och L.P. samt med journalisten vid Radio Uppland P.T.. På arbetsgivarparternas begäran har partsförhör under sanningsförsäkran hållits med verkställande direktören i Sveriges Radio L.S. samt vittnesförhör hållits med redaktionschefen vid den finskspråkiga redaktionen M.J. och redaktionssekreteraren vid samma redaktion V.R..

Som skriftlig bevisning har arbetsgivarparterna åberopat ett brev från A.K. och A.S. till L.S. med flera. Brevet, som är daterat den 6 oktober 1996, fogas som bilaga till domen.

Det huvudsakliga händelseförloppet

Arbetsdomstolen finner att det huvudsakliga händelseförlopp som ledde till att A.K. och A.S. avskedades låter sig sammanfattningsvis beskrivas på följande sätt. Det skall framhållas att vad som anförs i detta avsnitt i allt väsentligt är ostridigt mellan parterna.

Sveriges Radios ledning hade beslutat att inrätta en självständig finskspråkig rikskanal. Tjänsten som chef för kanalen hade ledigförklarats och ansökningstiden hade gått ut.

I ett nyhetsprogram den 20 september 1996 från den finskspråkiga redaktionen hade informerats om att tio ej namngivna personer hade sökt tjänsten. Journalisten vid Radio Uppland P.T. sökte kartlägga vilka personer det var som hade sökt tjänsten. Vid lunchtid den 3 oktober 1996 samtalade P.T. i telefon med medarbetare vid den finskspråkiga redaktionen i Stockholm och upplyste då om att hon hade fått fram namnen på sex sökande. Hon förklarade sig villig att sända över en lista på dessa namn till redaktionen i Stockholm. Senare på dagen mottog redaktionen det utlovade meddelandet. I detta angavs namnen på sex av de personer som sökt kanalchefstjänsten, varjämte upplystes att det fanns nio sökande.

De under dagen tjänstgörande nyhetsredaktörerna A.K. och A.S. gjorde bedömningen att namnuppgifterna rörande den nya kanalchefstjänsten hade sådant nyhetsvärde att de borde tas med i kommande nyhetssändningar till fullföljande av den information som lämnats den 20 september 1996. A.S. utarbetade på grundval av meddelandet ett telegram för uppläsning i redaktionens nyhetssändning kl.16.00.

Redaktionssekreteraren V.R. fick kännedom om det av A.S. utskrivna telegrammet vid en rutinmässig kontroll av den inför sändningen upprättade sändningslistan. Han meddelade redaktionens närvarande journalister, bland dem A.K. och A.S., att telegrammet inte fick sändas förrän sakuppgifterna i detta hade kontrollerats. Han synes ha angivit att kontrollen borde ske med vice verkställande direktören eller med verkställande direktören. Han förklarade att redaktionschefen, tillika ansvarige utgivaren, M.J. delade uppfattningen att telegrammet inte fick sändas utan denna kontroll.

Beskedet att sakuppgifterna i telegrammet måste kontrolleras föranledde journalisten vid redaktionen R.H. att söka verkställande direktören L.S. på telefon. Ett samtal med L.S. kunde emellertid inte komma till stånd omgående utan först omkring kl. 16.45. L.S. förklarade under telefonsamtalet att hon inte ville kommentera innehållet i telegrammet. Varken V.R. eller M.J. synes ha blivit informerade om att R.H. sökte kontrollera telegrammets innehåll med L.S. och om att L.S. vid ett senare telefonsamtal inte velat kommentera telegrammets innehåll.

Beskedet från arbetsledningen vid redaktionen att telegrammet inte fick sändas upprepades av V.R. omedelbart i anslutning till att sändningen kl. 16.00 började. På anmodan av V.R. kom dessutom M.J. till studion och meddelade själv A.S. att telegrammet inte fick sändas. A.S., som under förhöret inför domstolen uppgivit att han bestämt sig för att inte ta med telegrammet i sändningen, reagerade kraftigt med anledning av M.J:s tillsägelse. Han synes särskilt ha förargat sig över att M.J. gav beskedet inne i studion direkt under pågående sändning och inte i ett tidigare skede som givit möjlighet att diskutera saken. Tydligtvis i affekt läste han några minuter senare upp telegrammet i sändningen.

En kort stund före nästa nyhetssändning som A.K. hade hand om och som började kl. 16.55 gav M.J. besked till A.K. att telegrammet inte heller fick sändas vid detta tillfälle. A.K. läste ändå upp telegrammet i sändningen.

Det till L.S. med flera ställda brevet den 6 oktober 1996 författades dagen före av A.K. och skrevs ut samma dag. A.S. tog därefter del av innehållet. De båda journalisterna kom överens om att gemensamt underteckna brevet.

Arbetsdomstolens bedömning av vissa särskilda i målet uppkommande frågor

Företogs sändningen av telegrammet i syfte att provocera arbetsledningen?

Från arbetsgivarsidan har gjorts gällande att A.K. och A.S. överträdde arbetsledningens beslut att sända telegrammet inte endast för att kunna sända en nyhet utan att deras agerande även företogs i syfte att provocera arbetsledningen. Detta har bestritts från förbundets sida.

Ett stöd för att det skulle förhålla sig på det angivna sättet är enligt arbetsgivarsidans mening att söka i det förhållandet att många av den finskspråkiga redaktionens medlemmar skulle ha känt till redan före den 3 oktober 1996 att meddelandet om namn på sökande till kanalchefstjänsten skulle komma in till redaktionen den dagen men att saken ändå inte togs upp på morgonmötet samma dag och att arbetsledningen även senare under dagen hölls i okunnighet om att meddelandet var på väg.

Arbetsdomstolen bedömer denna fråga på följande sätt. Den utredning som föreligger i målet visar inget annat än att det var först genom ett telefonsamtal från P.T. vid lunchtid den 3 oktober 1996 som det blev känt inom redaktionen att det just den dagen skulle komma ett meddelande med namnuppgifter från P.T:s kartläggning. Saken kunde alltså inte tas upp på morgonmötet. För övrigt synes varken A.K. eller A.S. ha deltagit i detta möte. Det har inte heller i övrigt kommit fram något i målet som direkt talar för att A.K. och A.S. agerade planerat för att provocera arbetsledningen. Domstolen bortser därför från det att det skulle ha varit fråga om en planerad provokation från de båda journalisternas sida.

Kunde R.H:s samtal med verkställande direktören L.S. uppfattas som ett klartecken till att telegrammet fick sändas?

I målet har från arbetstagarsidan anförts att det förhållandet att L.S. under telefonsamtalet med R.H. före nyhetssändningen kl. 16.55 inte själv sade ifrån att telegrammet ej fick sändas kunde uppfattas som ett klartecken för A.K. att sändning kunde ske. Från arbetsgivarsidan har bestritts att samtalet med L.S. kunde uppfattas på det sättet.

Arbetsdomstolen uppfattar denna fråga på följande sätt. Det framgår klart av utredningen att R.H:s samtal med L.S. var inriktat på att R.H. skulle bereda L.S. tillfälle att kommentera innehållet i telegrammet men att L.S. förklarade att hon inte hade någon kommentar att lämna. Utredningen visar också att L.S. inte gav klartecken till att telegrammet kunde sändas eller på annat sätt uttalade sig i den frågan. Själva tanken att L.S. i sin egenskap av verkställande direktör skulle uttrycka någon mening i frågan huruvida telegrammet skulle sändas eller ej förefaller för övrigt långsökt. Det skall framhållas i sammanhanget att R.H:s samtal med L.S. givetvis saknar varje betydelse vad gäller bedömningen av A.S:s agerande, eftersom samtalet ägde rum vid en senare tidpunkt. Vad gäller A.K. kan samtalet inte ha haft någon annan betydelse än att det möjligen kan ha befäst henne i uppfattningen att arbetsledningens krav på en särskild kontroll av telegrammets innehåll tedde sig ogrundat för henne.

Vilka var bevekelsegrunderna till att A.K. och A.S. sände telegrammet i strid med givna besked från arbetsledningens sida?

Hur skall man förklara att två synnerligen rutinerade journalister med långvarig erfarenhet som nyhetsredaktörer kunde på sätt som skedde handla i direkt strid med det otvetydiga besked i fråga om sändning av telegrammet som hade lämnats dem av redaktionssekreteraren V.R. och av redaktionschefen, tillika ansvarige utgivaren, M.J.?

Det framgår av utredningen - inte minst ger innehållet i A.K:s och A.S:s brev den 6 oktober 1996 ett tydligt belägg för detta - att A.K. och A.S. var mycket angelägna om att få publicera namnen på sökande till tjänsten som kanalchef. Det har dock inte framkommit att det var något annat än en rent nyhetsmässig bedömning som låg bakom detta deras intresse att ta med uppgiften på namnen på de sökande i nyhetssändningarna. Utredningen visar vidare att A.K. och A.S. ansåg att de inte fick någon tillfredsställande motivering från arbetsledningens sida varför telegrammet inte skulle få sändas. Utredningen förmedlar intrycket att A.K. och A.S. misstänkte att arbetsledningen tog hänsyn till andra än publicistiska skäl när man motsatte sig en sändning av telegrammet. Till detta kommer att särskilt A.S. reagerade mycket starkt inför V.R:s krav om kontroll av telegrammets uppgifter och framförde att någon ytterligare kontroll var obehövlig. De utsagor som har lämnats ger emellertid ett starkt stöd för att det verkligen förhöll sig på det sättet att A.S. hade bestämt sig för att inte ta med telegrammet när sändningen kl. 16.00 började. Han ändrade sig dock i förargelse över att M.J. själv tog upp saken först under pågående sändning. Härigenom blev det inte möjligt för honom att diskutera direkt med M.J. varför telegrammet inte fick sändas. A.S:s skildring av hur han tappade fattningen samt överilat och i affekt tog sig för att ändå läsa upp telegrammet har gjort ett trovärdigt intryck.

För A.K. var situationen i viss mån annorlunda. Hon hade på ett helt annat sätt möjlighet att överväga situationen. Hon fick tydligtvis före sändningen reda på att L.S. beretts tillfälle att kommentera telegrammet men avböjt att lämna någon kommentar. Det är emellertid utrett att M.J. sökte upp A.K. före sändningen kl. 16.55 och sade till att telegrammet inte heller då fick sändas. A.K. valde emellertid att direkt sätta sig emot det klara besked hon sålunda hade fått. Det finns skäl att uppfatta henne på det sättet att hon ansåg sig bära ett visst ansvar för A.S:s agerande och att hon i det läget ville solidarisera sig med honom genom att handla på samma sätt.

I vad mån också interna relationsproblem inom redaktionen kan ha spelat in som förklaring till att A.K. och A.S. agerade som de gjorde, låter sig inte med någon säkerhet bedömas på den föreliggande utredningen, men uttalanden av de båda journalisterna vid förhör inför domstolen tyder ganska klart på att sådana problem förelegat och haft direkt betydelse för att händelseförloppet blev som det blev.

Arbetsdomstolens bedömning i frågan om avskedandet av A.K. och A.S. strider mot 18 § första stycket anställningsskyddslagen

Enligt arbetsdomstolens mening är det slående att frågan huruvida det ifrågavarande telegrammet skulle sändas eller ej - med eller utan särskild kontroll - ter sig föga betydelsefull eller komplicerad sett ur rent publicistisk synvinkel. En sändning av telegrammet även utan kontroll kunde rimligen inte ha skadat något intresse som arbetsledningen eller M.J. som ansvarig utgivare hade att bevaka. Från journalistisk synpunkt borde å andra sidan ett visst uppskov med publiceringen av telegrammet inte ha inneburit någon nämnvärd uppoffring för A.K. och A.S.. Inte minst mot denna bakgrund är det svårförståeligt och ägnat att förvåna att inte arbetsledningen och de båda journalisterna kunde hantera den uppkomna meningsskiljaktigheten på sådant sätt att en konflikt hade undvikits.

I detta konstaterande ligger emellertid - som arbetsdomstolen ser det - inte någon ursäkt för A.K. och A.S.. Händelseförloppet utvecklades därhän att arbetsledningen, först genom redaktionssekreteraren V.R. och sedan genom redaktionschefen och ansvarige utgivaren M.J., fann anledning att ge det otvetydiga beskedet till var och en av A.S. och A.K. att telegrammet inte fick sändas. Enligt arbetsdomstolens bedömande fanns inte något godtagbart skäl varför de skulle sätta sig över beskedet. Det förelåg inte några särskilda omständigheter som gjorde det svårt för dem att överblicka hur de skulle agera. Vad särskilt gäller A.S. må vara att denne handlade överilat och i affekt. Han synes dock själv bära ansvaret för att en tillspetsad situation uppstod, därigenom att han inte före sändningen för arbetsledningen tydligt gav till känna att han inte avsåg att ta med telegrammet i nyhetssändningen. Att V.R. i egenskap av producent för sändningen uppfattade situationen på det sättet att A.S. avsåg att ta med telegrammet i sändningen förefaller naturligt. I det läget får det anses ha varit en rimlig åtgärd av V.R. att tillkalla M.J..

Genom att läsa upp telegrammet i nyhetssändningarna trotsade A.K. och A.S. en klar order från arbetsledningen och åsidosatte dessutom den grundläggande publicistiska principen att det är den ansvarige utgivaren som avgör vad som skall publiceras. De gjorde sig otvivelaktigt därigenom skyldiga till en allvarlig överträdelse av vad som ålåg dem som nyhetsredaktörer vid redaktionen.

Till detta kommer A.K:s och A.S:s agerande efter händelsen. Vid den arbetsrättsliga bedömning som arbetsdomstolen har att göra i tvisten är det ofrånkomligt att betrakta A.K:s och A.S:s åsidosättande av arbetsledningens beslut i belysning av vad de några dagar senare anförde i brevet till bland andra L.S.. Vid denna tidpunkt hade A.K. och A.S. rimligen fått ett visst perspektiv på det inträffade och hade haft möjlighet att överväga situationen. I brevet gick de likväl till ett hårt angrepp mot V.R. och, framför allt, mot M.J.. Bl.a. anförde de: "Som erfarna journalister ----- kunde vi inte acceptera diktatoriska försöken att censurera den lilla men viktiga sverigefinska nyheten. " - - - - - -" Vi ser mycket allvarligt på det inträffade. Vi godtar inte dylika censurförsök och påtryckningar." I brevet lämnades inte minsta utrymme för tanken att det i själva verket var de själva som hade handlat klandervärt. Även om det var A.K. som formulerade brevet, ställde sig dock A.S. bakom innehållet genom att efter det att han tagit del av brevet skriva under detta. De två journalisterna får anses bära samma ansvar för brevets innehåll.

Genom att ge offentlighet inom företaget åt brevets innehåll uppträdde A.K. och A.S. i hög grad utmanande mot arbetsledningen. Det får anses förklarligt att arbetsgivaren i den uppkomna konfliktsituationen fann ofrånkomligt att reagera kraftfullt. Det blev också betydelsefullt för radioledningen att på ett tydligt sätt hävda grundregeln om den ansvarige utgivarens obetingade bestämmanderätt över vad som skall publiceras.

Arbetsdomstolen finner vid ett samlat bedömande att avskedandet av A.K. och A.S. inte kan anses ha varit lagstridigt.

Arbetsdomstolens ställningstagande

Med hänvisning till vad som anförts i föregående finner arbetsdomstolen att Svenska Journalistförbundets yrkanden om ogiltigförklaring av avskedandet av A.S. samt om skadestånd till denne och till A.K. skall avslås.

Vid denna utgång skall förbundet även ersätta arbetsgivarparterna deras rättegångskostnader. Om beloppets storlek råder inte tvist.

DOMSLUT

1. Svenska Journalistförbundets talan avslås.

2. Svenska Journalistförbundet skall ersätta arbetsgivarparterna för rättegångskostnad med femtiosextusensjuhundra (56 700) kr, varav 56 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på förstnämnda belopp från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1997-08-27, målnummer A-33-1977

Ledamöter: Hans Stark, Gertrud Forkman (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Siv Kimbré, Mats Holmgren, Inger Mattsson Kasserud, Gunnar Ericson och Sven Kinnander. Enhälligt.

Sekreterare: Inge-Marie Nilsson

Domsbilaga

C.M.

L.S.

C-E.I.

fk Journalistklubben vid Sveriges Radio

Den lilla nyheten som skapade kaos!

Nyheten i fråga som gällde finska kanalchefsjobbet var en uppföljning till telegrammet från 96 09 20. Då berättades det i våra nyheter att 5 kvinnor och 5 män hade sökt jobbet som ny kanalchef.

Nyheten i fråga (96 10 03) kontrollerades flera gånger av flera nyhetsredaktörer. Redan några dagar före detta visste vi att redaktör P.T. på SR Uppland hade ringt till flera tänkbara kandidater och frågat rakt på sak om dom hade sökt tjänsten som kanalchef. Hon kom fram med 6 namn och informerade oss per telefon. Alla 6 namnen var bekanta.

Av M.J:s brev framgår att namnuppgifterna har av VD:n L.S. vid ett tidigare skede, av någon anledning, sekretessbelagts. Men journalisternas jobb är att gräva fram fakta och publicera det - även hemligstämplat. Efter det inträffade undrar vi om vår redaktion leds av journalister eller byråkrater?

På torsdag förmiddag (96 10 03) gjorde vi en journalistisk bedömning och bestämde att gå ut med nyheten. Själva nyheten är av mycket stort intresse för den sverige-finska befolkningen. Det gäller inte bara omorganisation utan också införandet av ny teknik och i det sammanhanget är ju chefsvalet för den nya kanalen av särskild vikt. Och vi måste även i fortsättningen rapportera om den nya finska kanalen.

Vi, nyhetsredaktörer, är vana vid att ta ansvar för nyheterna - det är nödvändigt därför att vi jobbar ensam tidiga morgon, kvällar och helger.

Under sin 4-åriga chefstid har redaktionschef M.J. visat föga intresse för nyhetsarbete och har sällan blandat sig i det dagliga arbetet.

Varför gör hon det nu? Utan motivering försöker hon stoppa en viktig nyhet! Hon informerar (hennes beskrivning av händelseförloppet) VD:n L.S. ca. kl 14.25 om e-mail som SR Upplands redaktör har skickat till samtliga finska redaktioner inom SR. Varför gör hon det? Varför diskuterar hon inte med sin egen personal? Motivet för hennes agerande är fortfarande oklar för oss. Är hon själv inblandad? Har hon själv sökt jobbet som kanalchef eller försöker hon skydda någon? Varför försöker hon stoppa en nyhet som inte kan skada någon? Hon har inte diskuterat med oss - före eller efter händelsen!

Red. Sekr. V.R. försökte också hindra publiceringen av nyheten. Också utan motivering! Det är ju kanske inte så konstigt, då han ju är jävig. Var hans önskan att inte bli nämnd, hade vi naturligtvis respekterat hans önskemål. Men å andra sidan var det redan allmänt känt på redaktionen att han sökt tjänsten.

I sin beskrivning av händelseförloppet nämner M.J. att hon och V.R. var helt överens om att via e-mail sända uppgifter inte skall ut utan kontroll. Vad har e-mail med saken att göra? Vi skickar ju dagligen telegram och påannonser mellan olika redaktioner via e-mail. Har M.J. och V.R. blandat ihop e-mail och Internet?

Vi medger att vi bortsåg M.J:s förbud som förmedlades av V.R. och henne själv. Som erfarna journalister (sedan -78 och -79) kunde vi inte acceptera diktatoriska försöken att censurera den lilla men viktiga sverigefinska nyheten. Vi var väl medvetna att nyheten inte var heltäckande med avseende på alla namnen. Men detta är ju inget ovanligt i nyhetssammanhang! Dessutom visste vi att telegrammet i fråga skulle gå ut i flera finska P4-sändningar - vilket även skedde.

Vi ser mycket allvarligt på det inträffade.

Vi godtar inte dylika censurförsök och påtryckningar.

Vi utgår ifrån att PA behandlar ärendet, men då framför allt av journalistiska synpunkter.

961006

Högaktningsfullt

A.K. A.S.

(A.K.) (A.S.)

redaktör redaktör