AD 1997 nr 145

Parter:

Svenska Kommunalarbetareförbundet; Ersta Diakonisällskap

Nr 145

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Ersta Diakonisällskap i Stockholm.

Mellan parterna gäller kollektivavtal.

I.A. är medlem i Svenska Kommunalarbetareförbundet. Hon anställdes den 1 oktober 1991 av Ersta Diakonisällskap (Ersta) och har arbetat som vårdbiträde vid Mariahemmet, som drivs av Ersta. Den 17 juni 1996 sade Ersta upp henne från anställningen.

Mellan parterna har uppkommit tvist huruvida uppsägningen varit sakligt grundad. Parterna har förhandlat i tvisten såväl lokalt som centralt utan att kunna enas.

Förbundet har väckt talan mot Ersta och har därvid yrkat att arbetsdomstolen dels förklarar uppsägningen ogiltig, dels förpliktar Ersta att till I.A. utge allmänt skadestånd med 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

Ersta har bestritt yrkandena. Sättet att beräkna ränta har vitsordats som skäligt.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

I.A., som nu är 41 år gammal, har haft alkoholproblem sedan 25-årsåldern. Hon har genomgått flera behandlingsinsatser. Hennes missbruk har varit av periodisk karaktär och hon har tidvis haft långa nyktra perioder. Under hela tiden har hon arbetat och alltid varit omtyckt där hon arbetat. Idag går hon hos distriktsläkare och får behandling med antabus. Hon har med ett par undantag varit nykter efter den händelse som föranledde uppsägningen.

I.A. började arbeta hos Ersta i oktober 1991 vid en nyöppnad avdelning för senildementa. Hon hade då ingen erfarenhet av vårdarbete och fick utbildning som vårdbiträde. Hon var uppskattad och gjorde ett bra arbete.

I slutet av år 1993 eller början av år 1994 ställde hennes alkoholmissbruk och andra privata problem till bekymmer. Detta kom till föreståndaren O.G.L:s kännedom. I.A. uppmanades att ta itu med sina problem och hon nämnde själv att hon tidigare behandlats på Mariapolikliniken. Hon genomgick sedan behandling och höll sig därefter nykter under lång tid.

På hösten 1995 fick hon på nytt problem, vilket resulterade i att hon den 4 oktober fick en varning. Ersta angav därvid att hon hade en alltför omfattande sjukfrånvaro och att hon härefter måste visa läkarintyg redan från första sjukdagen. Hon fortsatte sedan att arbeta till den 26 december 1995, då hon olovligen uteblev från arbetet under flera dagar.

Den olovliga frånvaron i december ledde till ett sammanträde den 12 januari 1996med arbetsgivaren där även förbundets ombudsman B.D. var närvarande. Man kom överens om att I.A. skulle genomgå en behandling på AB Previa Aura vilken innefattade samtalsterapi och intag av antabus. Man kom också överens om att I.A. skulle vara sjukskriven till mars 1996.

Behandlingen påbörjades och efter sjukskrivningen började I.A. åter att arbeta. Den 17 eller 18 april 1996 skulle Irene delta i en kurs i återfallsprevention. Hon uteblev från kursen på grund av att hon fick ett återfall i missbruket. Hon sjukanmälde sig den 19 april 1996, då hon skulle ha arbetat.

Vid en överläggning den 24 april 1996 gjorde arbetsgivaren klart för I.A. att hennes anställning skulle upphöra. Det gjordes därvid gällande att parterna vid sammanträdet i januari 1996 skulle ha kommit överens om att ett misslyckande med behandlingen skulle leda till en uppsägning. I.A. har dock inte gått med på något sådant. Hon varslades om uppsägning samma dag. I.A. var villig att fortsätta behandlingen vid AB Previa Aura, men detta avvisades av arbetsgivaren. I.A. fick beskedet att hon skulle lämna arbetsplatsen samma dag, låt vara med bibehållna löneförmåner. Några omplaceringsalternativ diskuterades inte.

I.A. har alltså inte varit på arbetsplatsen sedan hon sades upp. Hon har levt nyktert alltsedan dess. Detta bestyrks av de läkarintyg som förbundet åberopar i målet. I.A:s alkoholism är att jämställa med sjukdom och utgör inte grund för uppsägning.

Ersta

Ersta Diakonisällskap är en ideell förening som grundades år 1849 och som har anknytning till Svenska kyrkan. Föreningen, som har omkring 1 200 anställda, bedriver sjukvård och socialt arbete i nära samarbete med Stockholms läns landsting.

I.A. började arbeta hos Ersta i oktober 1991 på en enhet som heter Mariahemmet och som tillhör den sociala delen av Erstas verksamhet. På Mariahemmet, som har 75 vårdplatser, bedriver man åldringsvård. I.A. arbetade på en särskild enhet för demenshandikappade pensionärer. Vid uppsägningstillfället fanns det tio vårdtagare på den enheten. Numera benämns enheten Villa Cederskölds gruppboende. De som är intagna där har ett mycket stort vårdbehov eftersom de har rörelsehinder och begränsade möjligheter att kommunicera med omvärlden. Vårdbiträdena arbetar genomgående parvis. Detta är viktigt eftersom det finns risker i arbetet, exempelvis i samband med de tunga lyft som förekommer.

Under år 1993 fann O.G.L. att personalen vid Mariahemmet hade hög sjukfrånvaro. Ett arbetsprogram genomfördes till syfte att minska frånvarofrekvensen. Resultatet var positivt. Man minskade även personalen på enheten. I.A:s höga sjukfrånvaro kom i detta sammanhang att uppmärksammas. I slutet av år 1993 fick O.G.L. även klart för sig att I.A. missbrukade alkohol. Detta förklarade till stor del den frånvaro som I.A. haft från arbetsplatsen. Under åren 1992 - 1994 var hon frånvarande vid 38 tillfällen under kortare tid, dvs. mindre än en vecka. Frånvaron har redovisats som semester, sjukledighet, kompensationsledighet eller tjänstledighet. Inget av dessa tillfällen har alltså formellt registrerats som olovlig frånvaro, men det görs gällande att samtliga frånvarotillfällen har varit betingade av I.A:s alkoholmissbruk. Frånvarotillfällena anmäldes med mycket kort varsel, så att arbetsgivaren ställdes inför fullbordat faktum. Det inträffade ibland att någon vikarie inte kunde sättas in i I.A:s ställe. Vid sådana tillfällen fick det andra sjukvårdsbiträdet arbeta ensam med de risker som detta förde med sig.

När O.G.L. fick klart för sig att I.A. hade missbruksproblem och hög frånvaro tog hon upp detta med I.A. och den övriga personalgruppen. Vid samtalet erbjöds I.A. kontakt med företagshälsovården, som benämns Erstahälsan. Detta avböjde I.A.. Hon föredrog i stället att vända sig till Mariapolikliniken. I.A. erbjöds även stöd genom att hennes kollega M.K. skulle vara en stödperson. Detta accepterade I.A.. Med anledning av dessa åtgärder minskade hennes frånvaro.

Under år 1995 ökade frånvaron igen. Den 4 oktober 1995 uteblev I.A. olovligen från arbetet, vilket medförde störningar i verksamheten. I.A. fick en skriftlig varning och ålades att presentera läkarintyg redan från första sjukdagen.

Problemen med I.A:s frånvaro kvarstod trots de vidtagna åtgärderna. Fr.o.m. den 26 december 1995 uteblev hon helt från sin tjänstgöring. Detta skapade särskilt besvärliga problem eftersom det var julhelg och ont om personal. Arbetsledningen sökte henne i hemmet utan resultat. Så småningom fick man kontakt med henne. Hon blev då sjukskriven från den 8 januari 1996. Den olovliga frånvaron kom på detta sätt att sträcka sig från den 26 december 1995 till den 7 januari 1996.

Med anledning av händelserna under helgerna gavs I.A. en ny varning. Dessutom tog man på nytt upp hennes missbruksproblem. Ersta gjorde nu bedömningen att något slags professionell behandling behövde sättas in. Man tog olika kontakter för att utreda den frågan.

På initiativ av personalavdelningschefen B.B. kallades I.A. till ett sammanträde den 12 januari 1996. Närvarande vid sammanträdet var även M.K., ombudsmannen B.D. och föreståndaren L.I.. Sammanträdet pågick under omkring en och en halv timme. Det gjordes klart för I.A. att man såg allvarligt både på det inträffade och på hennes missbruk i sig. Man erbjöd henne att genomgå en internatbehandling vid ett behandlingshem. Detta avböjde I.A.. Efter diskussion enades man om att I.A. skulle genomgå en öppenvårdsbehandling på AB Previa Aura. Behandlingen skulle pågå under ett år och den sammanlagda kostnaden kunde beräknas uppgå till 70 000 kr. Samtidigt gjordes det klart för I.A. att hon skulle komma att skiljas från sin anställning om hon avbröt behandlingen utan giltig orsak. Detta accepterade I.A.. Även B.D. var införstådd med detta. Någon skriftlig överenskommelse upprättades inte, men det gjordes alltså en muntlig överenskommelse som har rättslig betydelse.

L.I. följde I.A. till ett förberedande möte med AB Previa Aura den 14 februari 1996. Själva behandlingen där påbörjades ett par dagar senare. Ersta gav vid denna tid ekonomiskt stöd åt I.A. genom att ge henne ett lån. Man hjälpte henne också vid kontakter med sociala myndigheter, vilket fick till följd att I.A. undgick att bli vräkt från sin bostad.

Behandlingen hos AB Previa Aura fortskred och under slutet av mars eller början av april 1996 ägde ett utvärderingssamtal rum. I.A. uteblev emellertid den 18 april 1996 från en behandlingsträff som gällde s.k. återfallsprevention. L.I. fick höra om detta och fick kontakt med I.A. först den 19 april 1996 efter många försök. I.A. var då ledsen. Vid kontakt med AB Previa Aura framkom att I.A. avbrutit behandlingen.

Ett sammanträde mellan arbetsledningen och I.A. ägde sedan rum den 24 april 1996. Det gjordes då klart från arbetsgivarens sida att I.A. hade missbrukat det förtroende som visats henne. Det klargjordes också att hon skulle bli uppsagd, vilket hon hade förståelse för. Vad gällde möjligheterna att omplacera I.A. kom Ersta efter en omsorgsfull bedömning fram till slutsatsen att vårdarbete inte var lämpligt för I.A. med tanke på hennes alkoholmissbruk. Några andra lediga arbeten fanns inte att tillgå. Det kan nämnas att Ersta tidigare hade genomfört omfattande personalneddragningar.

Sammanfattningsvis anser Ersta att det har förelegat saklig grund för uppsägningen av I.A:s anställning. Hon har visat en allvarlig och långvarig misskötsamhet i sin anställning genom sin omfattande korttidsfrånvaro, som har vållat stora praktiska problem för Erstas verksamhet. Ersta vitsordar i och för sig att I.A. lider av kronisk alkoholism. Ersta har gjort stora och omfattande rehabiliteringsinsatser för att komma tillrätta med hennes missbruk. Insatserna har bestått i stödåtgärder, samtal och slutligen behandling vid Previa Aura. Erstas insatser har dock omintetgjorts av att I.A. inte har medverkat till sin rehabilitering på det sätt som hon borde ha gjort. Hon har visat en icke ursäktlig ovilja att medverka till en förbättring av sin situation. Det saknar enligt Erstas uppfattning betydelse för bedömningen att I.A. vid den tidpunkt då hon avbröt behandlingen befann sig i något som kan betecknas som ett sjukdomstillstånd. Uppsägningen var berättigad också av det skälet att den låg helt i linje med vad som hade överenskommits på ett bindande sätt vid sammanträdet den 12 januari 1996. Någon möjlighet att omplacera henne har det inte funnits. Det har inte funnits vare sig lediga tjänster inom själva vården eller annat ledigt arbete. Det har under alla förhållanden inte varit skäligt att kräva att omplacera I.A. till annat arbete.

Förbundet

Det är inte riktigt att I.A. misskött sitt arbete. Hennes frånvaro har inte varit anmärkningsvärt hög och bortsett från de två tillfällen då hon fick varning har hon haft legitima frånvaroorsaker som semester, kompensationsledighet och liknande. Klagomålen mot I.A. kan mycket väl bero på att oro och stress på arbetsplatsen har kanaliserats mot henne. Av betydelse i det hänseendet är även att det har förekommit en neddragning av personalstyrkan.

I målet är det ostridigt att I.A. lider av alkoholism av sjukdomskaraktär. Förbundet bestrider att hon inte har varit beredd att medverka till sin rehabilitering. Att hon inte infann sig till kursen i återfallsprevention den 18 april 1996 berodde inte på någon allmän ovilja utan just på ett återfall i alkoholismen. Det bestrids slutligen att det vid sammanträdet den 12 januari 1997 träffades någon överenskommelse som innebar att I.A:s anställning skulle upphöra om hon inte lyckades med behandlingen.

Domskäl

I.A. anställdes av Ersta i oktober 1991 som vårdbiträde. Hennes tjänstgöring kom i huvudsak att avse vård av äldre människor med stort vårdbehov. Under anställningstiden uppdagades det att I.A. hade alkoholproblem. Sedan hon under år 1995 vid två tillfällen erhållit varningar för olovlig frånvaro från arbetet hölls det den 12 januari 1996 en överläggning under medverkan av företrädare för förbundet. Därvid beslöts att I.A. skulle genomgå behandling för sitt alkoholmissbruk. Sedan behandlingen inletts uteblev I.A. den 18 april 1996 från ett kurstillfälle inom ramen för behandlingen. I samband med en överläggning den 24 april 1996 sade Ersta upp I.A. från anställningen under åberopande av misskötsamhet, främst händelserna med olovlig frånvaro samt annan korttidsfrånvaro.

Tvisten i målet gäller frågan om det har förelegat saklig grund för uppsägningen.

Förbundet anser att I.A. frånsett de två tillfällena med olovlig frånvaro inte har gjort sig skyldig till någon misskötsamhet samt att hennes förseelser beror på att hon lider av kronisk alkoholism. Förbundet menar vidare att Ersta inte har fullgjort sin skyldighet att söka omplacera I.A. till annat arbete samt att det av det skälet i alla händelser inte har förelegat saklig grund för uppsägningen.

Erstas ståndpunkt i målet är att I.A. visat allvarlig och långvarig misskötsamhet i sin anställning och hon har visat en icke ursäktlig ovilja att medverka till en förbättring av situationen. Några omplaceringsmöjligheter har enligt Ersta inte funnits och det har i alla händelser inte varit skäligt att kräva att Ersta skulle försöka omplacera henne. Enligt Ersta är uppsägningen dessutom sakligt grundad därför att den vidtogs i enlighet med en överenskommelse mellan parterna i januari 1996 av innebörd att I.A:s anställning skulle upphöra om hon inte lojalt medverkade till sin rehabilitering. Arbetsdomstolen går först in på den sistnämnda frågan.

Träffades en villkorad överenskommelse om att anställningen skulle upphöra?

Vid överläggningen den 12 januari 1996 kom parterna som nämnts överens om att I.A. skulle genomgå behandling för sitt alkoholmissbruk. Behandlingen skulle äga rum hos AB Previa Aura. Enligt Ersta innebar denna överenskommelse också att parterna var ense om att I.A. skulle skiljas från sin tjänst om hon inte medverkade till behandlingen. Förbundet har bestritt att parterna var ense om detta. Arbetsdomstolen saknar anledning att ta ställning till frågan om det träffades en överenskommelse av detta slag. Vad Ersta gör gällande skulle nämligen innebära att I.A. på förhand avstod från att få en senare uppsägning rättsligt prövad. En överenskommelse med sådant innehåll skulle strida mot den tvingande regleringen i anställningsskyddslagen och därmed sakna rättslig betydelse (jfr domen 1982 nr 137).

Arbetsdomstolen övergår nu till att behandla de förhållanden rörande I.A:s anställning som Ersta har lagt till grund för att uppsägningen är sakligt grundad.

Utredningen om I.A:s frånvaro från arbetsplatsen

Av den skriftliga bevisningen i målet framgår att I.A. varit frånvarande från arbetet under korta perioder - mestadels 1-2 dagar - vid 15 tillfällen under år 1992, vid 16 tillfällen under år 1993, vid 12 tillfällen under år 1994 och vid omkring 20 tillfällen under år 1995. Som frånvaroorsak har i personalmatrikeln oftast angetts sjukdom, men i stor utsträckning har angetts även semester eller kompensationsledighet. Frånvaron har ostridigt varit olovlig vid endast två tillfällen, nämligen dels den 4 oktober 1995 och dels den 26 december 1995 och följande dagar.

Ersta har gjort gällande att I.A:s frånvaro även när den sedan har redovisats som semester eller kompensationsledighet i realiteten har orsakats av hennes alkoholproblem och har medfört särskilda problem genom att den i så stor utsträckning har anmälts på ett sent stadium. Erstas ståndpunkt är mot den bakgrunden att frånvaron i stor utsträckning måste betraktas som utslag av misskötsamhet, även om arbetsgivaren i efterhand har gått med på att i I.A:s intresse lönemässigt behandla frånvaron på ett annat sätt. De uppgifter som i målet har lämnats av föreståndaren vid den aktuella enheten O.G.L. ger enligt arbetsdomstolens mening belägg för att vad Ersta har anfört i denna del i stor utsträckning är riktigt. En annan sak är att det inte närmare har kunnat visas i målet hur stor del av den samlade korttidsfrånvaron som får betraktas på detta sätt.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att I.A. under flera år före uppsägningen, särskilt under år 1995, hade en ganska omfattande korttidsfrånvaro. Vid två tillfällen, den 4 oktober och den 26 december 1995 uteblev hon utan att över huvud taget höra av sig till arbetsplatsen, något som föranledde att hon vid båda tillfällena varnades. Det saknas anledning att ifrågasätta att I.A:s frånvaro i vissa fall vållade problem som blev svårbemästrade för Ersta genom att arbetet på den aktuella enheten bedrivs genom att arbetstagarna arbetar parvis.

Betydelsen av att I.A. lider av kronisk alkoholism

I målet är ostridigt att I.A. lider av en kronisk alkoholism av sjukdomskaraktär samt att hennes frånvaro i den mån den kan betraktas som misskötsamhet beror på alkoholmissbruket. Som arbetsdomstolen har utvecklat i åtskilliga tidigare domar innebär detta att uppsägningsfrågan skall bedömas mot bakgrund av att anställningsskyddslagen bygger på principen att det inte föreligger saklig grund för uppsägning på grund av sjukdom eller handlingar som beror på sjukdom. Denna princip gäller dock inte utan undantag. Uppsägning anses kunna komma i fråga om arbetstagarens arbetsförmåga har stadigvarande nedsatts så mycket att arbetstagaren inte längre kan utföra arbete av betydelse. I det enskilda fallet får frågan avgöras efter en avvägning mellan arbetsgivarens intresse av att kunna bedriva verksamheten på ett effektivt sätt och arbetstagarens intresse av att få behålla sin anställning.

Av betydelse för den bedömning som skall göras i fall som det föreliggande är vidare om arbetsgivaren har uppfyllt sina skyldigheter enligt arbetsmiljölagen och lagen om allmän försäkring att ansvara för rehabilitering av arbetstagaren (se bl.a. arbetsdomstolens domar 1993 nr 42 och 1996 nr 96). I detta sammanhang har också arbetstagarens eget beteende, särskilt hans eller hennes medverkan i de rehabiliteringsinsatser som arbetsgivaren tillhandahåller, betydelse för bedömningen (se domen 1997 nr 39).

Erstas insatser för rehabilitering av I.A.

Mot den nu i korthet beskrivna rättsliga bakgrunden övergår arbetsdomstolen till att granska de insatser som Ersta gjorde under I.A:s anställning i syfte att rehabilitera henne.

Av utredningen framgår att Ersta fick klarhet i att I.A. hade alkoholproblem i samband med att O.G.L. samtalade med I.A. någon gång i slutet av år 1993 eller början av år 1994. Ersta erbjöd då hjälp och stöd. I.A. förklarade att hon föredrog att söka sig till Mariapolikliniken där hon tidigare hade behandlats. Hon accepterade däremot ett arrangemang med en stödperson på arbetsplatsen, hennes kollega M.K.. O.G.L. har inför arbetsdomstolen uppgett att hon efter detta samtal inte fick någon indikation på att behandlingen av alkoholproblemen inte fortlöpte väl förrän i oktober 1995, då I.A. gjorde sig skyldig till den olovliga frånvaro som föranledde den första varningen. Efter den andra händelsen med olovlig frånvaro i december 1995 hölls det en överläggning under medverkan av företrädare för förbundet varvid man kom överens om att det skulle inledas en behandling vid AB Previa Aura, som Ersta förklarat sig villig att bekosta. Behandlingen utgjordes av samtalsterapi i förening med intag av antabus. Denna behandling avbröts i samband med att I.A. sades upp sedan hon den 18 april 1996 uteblivit från en kurs i s.k. återfallsprevention. Att hon uteblev berodde på att hon hade fått ett återfall i alkoholmissbruket.

Förelåg saklig grund för uppsägningen?

Även om Ersta tidigare hade gett I.A. stöd på arbetsplatsen m.m. kan någon mera påtaglig rehabiliteringsåtgärd från Erstas sida inte sägas ha vidtagits före den 12 januari 1996. Den insats som då gjordes i form av en långsiktig öppenvårdsbehandling bekostad av Ersta var av allt att döma lämplig. Det kunde tyckas att en åtgärd av detta slag borde ha vidtagits betydligt tidigare. Vetskapen om problemen hade ju som anförts i det föregående funnits under en relativt lång tid, nämligen alltsedan O.G.L. i slutet av år 1993 eller början av år 1994 samtalat med I.A.. Att det därefter inte vidtogs några ytterligare åtgärder förrän i januari 1996 berodde tydligen på att man från Erstas sida först då fann att problemen var riktigt allvarliga. Vid den tidpunkten ansåg Ersta med all rätt att något måste göras från arbetsgivarens sida för att åstadkomma en rehabilitering av I.A.. Den avgörande frågan i målet blir då om vad som senare inträffade utgjorde ett godtagbart skäl för Ersta att endast drygt tre månader senare säga upp hennes anställning.

Som Ersta ser saken var I.A. ovillig att medverka till sin rehabilitering. Ersta har därvid hänvisat till att hon uteblev från behandlingstillfället den 18 april 1996. Mot detta står vad I.A. själv har uppgett om att hon vid uppsägningstillfället bad att få fortsätta behandlingen men nekats till detta av Ersta. Det finns enligt arbetsdomstolens mening inte något som tyder på att I.A. allmänt sett var ovillig att medverka till sin rehabilitering. Det finns tvärtom belägg för att hon efter överläggningen den 12 januari 1996 verkligen hade kommit till insikt om att hon måste göra sig fri från sitt alkoholberoende. Det kan i detta hänseende konstateras att I.A. enligt vad hon själv uppger med endast ett par undantag har lyckats att avhålla sig från återfall i missbruket alltsedan uppsägningen. Det saknas alltså indikationer på att I.A. allmänt sett inte var inställd på att medverka till rehabiliteringen. Det har inte heller framkommit något i målet som vid den aktuella tidpunkten gav anledning för Ersta att bedöma saken på annat sätt. Enligt arbetsdomstolens mening står det mot den bakgrunden klart att hennes utevaro vid ett enstaka tillfälle från återfallskursen - på grund just av ett återfall i alkoholmissbruk - inte gav fog för slutsatsen att hon saknade vilja att medverka i rehabiliteringen.

Det nu anförda föranleder följande bedömning av uppsägningsfrågan. En fortsatt anställning är av stor betydelse för I.A:s möjligheter att klara sin situation och att även i fortsättningen undgå ett återfall i missbruk. Den omständigheten att hon efter uppsägningen i stort sett har hållit sig från alkoholmissbruk ger stöd för antagandet att hon nu skulle kunna sköta sitt arbete hos Ersta. I.A:s korttidsfrånvaro förekom under en relativt lång tid, men ledde till mera påtagliga stödinsatser från Erstas sida först i samband med de två mera allvarliga frånvarotillfällen som föranledde att hon erhöll varningar. I.A. visade efter dessa händelser en tydlig vilja att komma i från missbruket. Att hon på grund av ett återfall i missbruket vid ett tillfälle uteblev från behandlingen kan inte föranleda någon annan slutsats. Ersta vidtog enligt domstolens uppfattning den yttersta åtgärden uppsägning i ett läge då möjligheterna till rehabilitering av I.A. var långt ifrån uttömda.

Arbetsdomstolen finner på grund av det anförda att det inte har förelegat saklig grund för uppsägningen av I.A.. Uppsägningen skall därför förklaras ogiltig.

Skadestånd, rättegångskostnader

Med den angivna bedömningen av uppsägningsfrågan har Ersta ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen. Arbetsdomstolen anser att skadeståndet bör bestämmas till 40 000 kr.

Vid denna utgång i målet skall Ersta förpliktas att utge ersättning för förbundets rättegångskostnader. Om beloppet råder det inte tvist.