AD 1997 nr 42

Parter:

Lärarförbundet; Söderhamns kommun

Nr 42

Lärarförbundet

mot

Söderhamns kommun.

Mellan Lärarförbundet och Söderhamns kommun gäller kollektivavtal.

Mellan medlemmarna i förbundet B.L., V-A.N., B.N. och N-Å.Å. och kommunen träffades den 7 juni 1993 i huvudsak likalydande skriftliga avtal som betecknades "Anställningsavtal med tidsbegränsat chefsförordnande". Avtalen innebar för B.L. och B.N. att de för tiden den 1 augusti 1993 - den 31 juli 1996 förordnades som områdeschef, tillika rektor inom kommunens barn- och ungdomsförvaltning. För V-A.N. och N-Å.Å. innebar avtalen att de under samma tid förordnades som områdeschef respektive utvecklingsansvarig inom barn- och ungdomsförvaltningen. För varje arbetstagare angavs att han eller hon hade en garanterad tillsvidareanställning i annan befattning inom kommunen. Avtalet avseende B.N. fogas till domen som bilaga.

I oktober 1995 underrättade kommunen var och en av de fyra arbetstagarna om att det tidsbegränsade förordnandet skulle upphöra den 31 juli 1996. Med anledning därav uppkom tvist mellan parterna om anställningsformen för de fyra arbetstagarna. Förbundet gjorde gällande att de tidsbegränsade förordnandena utgjorde enligt anställningsskyddslagen otillåtna visstidsanställningar och att dessa därför skulle gälla tills vidare. Kommunen bestred att de tidsbegränsade förordnandena skulle betraktas som otillåtna visstidsanställningar.

Förbundet har väckt talan i arbetsdomstolen och har som talan slutligt bestämts yrkat att arbetsdomstolen dels förklarar att de tidsbegränsade anställningarna avseende B.N., V-A.N. och N-Å.Å. skall gälla tills vidare och dels förpliktar kommunen att till envar av B.L., B.N., V-A.N. och N-Å.Å. utge allmänt skadestånd med 80 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

Kommunen har bestritt käromålet. Något skadeståndsbelopp har inte vitsordats som skäligt i och för sig. Sättet att beräkna ränta har vitsordats som skäligt.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Bakgrunden till de i målet aktuella anställningsavtalen är att kommunen i januari 1993 beslöt att ändra förvaltningsorganisationen inom Barn- och ungdomsnämndens verksamhetsområde. Skolor, förskolor och fritidshem skulle delas upp i 13 områden. Vidare beslöts bl.a. att tjänsterna som områdeschefer skulle ledigförklaras genom internannons snarast möjligt samt att områdeschefer skulle anställas på tidsbegränsade chefsförordnanden.

Av den internannons som sedan skickades ut framgick att områdeschefernas arbetsuppgifter skulle vara att leda, samordna och utveckla verksamheten inom området mot uppställda mål, att tydliggöra förvaltningens inriktningsmål och engagera personalen för uppgiften, att ansvara för att personalen, arbetsformer och metoder kontinuerligt utvecklas i en tillåtande miljö, att fullgöra nämndens arbetsgivaransvar inom området, att ansvara för rektors åligganden enligt lag/förordning samt att ansvara för budget och ekonomisk uppföljning inom området.

Tjänsten som utvecklingsansvarig utannonserades i tidningen. Enligt annonsen skulle arbetsområdena bestå i att ansvara för utvärderingsfrågor på kommunnivå enligt den kommunala skolplanen och nämndens verksamhetsplan, att vara kommunens kontaktperson gentemot Skolverket, att initiera utvecklings- och förändringsarbete inom förskola och grundskola, att utveckla metoder för målanalys, utvärdering och uppföljning samt planerings- och utredningsarbete.

B.L., B.N., V-A.N. och N-Å.Å. anställdes i juni 1993 enligt de aktuella avtalen på tidsbegränsade förordnanden för tiden 1 augusti 1993 - 31 juli 1996. De hade samtliga anställning hos kommunen redan tidigare. B.L. var skolpsykolog, B.N. var speciallärare och vikarierande studierektor, V-A.N. var förskoleföreståndare och N-Å.Å. var ämneslärare. Avtalen innebar helt nya arbetsuppgifter och nya anställningsvillkor - bl.a. att arbetstiden blev oreglerad och att övertidsersättning inte utgick - jämfört med deras tidigare befattningar.

De fyra arbetstagarna ålades att ägna hela sin arbetstid åt sina nya arbetsuppgifter. Vidare angavs i anställningsavtalen att AB 89 jämte därtill hörande bilagor gällde för anställningen. Denna passus hade varit överflödig om det som kommunen påstått var fråga om ett tidsbegränsat uppdrag inom ramen för ett redan existerande anställningsförhållande.

Den 27 oktober 1995 fick B.L., B.N. och V-A.N. ett skriftligt besked från kommunen om att de tidsbegränsade förordnandena skulle upphöra den 31 juli 1996. N-Å.Å. fick ett motsvarande besked avseende hans förordnande som utvecklingsledare. Som orsak angavs barn- och ungdomsnämndens beslut att av ekonomiska skäl omstrukturera verksamheten. Det bör framhållas att beskedet lämnades med åberopande av 15 § anställningsskyddslagen. Ett motsvarande varsel hade redan tidigare sänts till förbundets lokala representant C.J., som den 30 oktober 1995 kallades till överläggning enligt 30 a § anställningsskyddslagen rörande varsel om upphörande av visstidsanställning för rektorer. I protokollet från denna överläggning har angetts att förvaltningens tretton rektorer samt utvecklingsledaren är anställda på tidsbegränsade anställningsavtal.

Att kommunen har betraktat förordnandena som särskilda anställningar framgår av ett tjänstgöringsintyg för V-A.N. som utfärdades den 13 oktober 1995. Där angavs att anställningstiden var "1993-08-01 och fortfarande" och att hon hade "Kontraktsanställning t o m 1996-07-01."

Först vid en lokal tvisteförhandling i december 1995 gjorde kommunen gällande att anställningsskyddslagen inte var tillämplig på visstidsförordnandena samt att dessa var att betrakta som uppdrag inom ramen för ett existerande anställningsavtal.

De fyra medlemmarnas anställningar som rektorer respektive utvecklingsledare upphörde den 31 juli 1996. B.L. har helt lämnat sin anställning i kommunen och är numera rektor i en annan kommun. B.N. är numera anställd som studierektor i kommunen med samma lön som under rektorstiden. V-A.N. är numera föreståndare inom kommunen med bibehållna löneförmåner. N-Å.Å. har arbete inom kommunen som fortbildningshandläggare, också han med bibehållna löneförmåner.

Sammanfattningsvis gör förbundet gällande följande grunder för talan. B.L:s, V-A.N:s, B.N:s och N-Å.Å:s anställningar som rektorer respektive som utvecklingsledare utgör anställningsavtal vilka med tanke på avtalens faktiska innebörd, avtalens ordalydelse samt kommunens hantering av avtalen måste betraktas som särskilda visstidsanställningar. De fyra arbetstagarna har själva uppfattat det som att de fått separata anställningar som rektorer respektive som utvecklingsledare. Enligt förbundets uppfattning innefattar kommunens agerade ett kringgående av anställningsskyddslagens regler om visstidsanställningar. De i målet aktuella förordnandena har tidsbegränsats utan att de förutsättningar som anges i 5 § anställningsskyddslagen har varit uppfyllda. De aktuella anställningarna strider därför mot 4 § första stycket anställningsskyddslagen och skall enligt 36 § samma lag förklaras gälla tills vidare, utom såvitt avser B.L. vilken som nämnts har fått anställning i en annan kommun.

De fyra arbetstagarna har visserligen inte lidit någon ekonomisk förlust som en följd av att visstidsförordnandena har upphört. De har emellertid lidit skada genom den kränkning som det innebar att de blev av med sina chefstjänster och de intressanta arbetsuppgifter som dessa tjänster var förenade med.

Kommunen

Tillsvidareanställning är den dominerande anställningsformen för chefer inom kommunal förvaltning. Redan under 1960-talet började man dock diskutera behovet av att öka rörligheten bland cheferna. Detta ledde senare till att parterna på det kommunala området träffade kollektivavtal om att särskilt visstidsförordnande får meddelas i vissa fall. Regler om detta finns i AB 94 Kap. II § 2 mom. 3, där det anges att - oavsett vad 5 § anställningsskyddslagen stadgar - särskilt visstidsförordnande kan meddelas för högst sex år. Avtalsparterna är emellertid överens om att förordnanden enligt denna bestämmelse skall tillämpas i mycket begränsad omfattning och endast beträffande vissa högre chefer. De i förevarande mål aktuella arbetstagarna är inte högre chefer av det slag som avtalsbestämmelsen tar sikte på.

I början av 1990-talet uppkom frågan om införande av tidsbegränsade förordnanden i Söderhamns kommun. En arbetsgrupp bildades och till denna kopplades en referensgrupp. I referensgruppen deltog bl.a. N-Å.Å. och A.S. från förbundet. Den anställningsform som då diskuterades överensstämmer i sak med den som nu är föremål för tvist.

Frågan om hur den nya förvaltningsorganisationen skulle utformas blev föremål för remiss till samtliga fackliga organisationer. Av remissvaret från Söderhamns lokalavdelning av Lärarförbundet framgår att avdelningen noggrant hade genomgått remissen samt att den inte ställde krav på slutande av kollektivavtal för de tidsbegränsade tjänsterna. Kommunen vill också peka på att det den 2 juni 1993 hölls förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen i frågan. Vid förhandlingen hade man från förbundets sida ingen erinran mot att de nya befattningshavarna fick tidsbegränsade förordnanden fr.o.m den 1 augusti 1993 t.o.m. den 31 juli 1996 samtidigt som de garanterades en tillsvidareanställning i annan befattning i kommunen.

Kommunen har inte haft något syfte att kringgå gällande lagstiftning och något sådant kringgående har enligt arbetsgivarsidans uppfattning inte heller skett. Ledmotivet för de vidtagna åtgärderna har varit att avdramatisera chefsrollen genom att en omprövning kunnat ske för bägge parter. Inte heller fanns det från kommunens sida något syfte att träffa avtal om tidsbegränsade anställningar med de berörda medlemmarna. Detta har stått klart för arbetstagarna, eller dessa borde i vart fall ha insett att så var fallet. Av exempelvis B.N:s anställningsavtal § 5 framgår att hon skall ägna hela sin arbetstid inom sitt ansvarsområde och att särskilt godkännande krävs från Barn- och ungdomsnämnden för att engagera sig i annan verksamhet. Uppdragen för de berörda medlemmarna var således att vara chef eller samordnare.

När kommunen beslutade att uppdragen inte skulle förlängas var detta inte hänförligt till några skäl som var hänförliga till de fyra arbetstagarnas personliga förhållanden. Bakgrunden var helt enkelt att man beslöt reducera antalet områden från 13 till 7. Det uppkom därmed en arbetsbristsituation avseende de aktuella sysslorna.

Samtliga berörda, förutom B.L. som lämnat sin anställning i kommunen, har efter utgången av förordnandetiden inom ramen för sina anställningar hos kommunen erhållit kvalificerade arbetsuppgifter med bibehållen lön. Frågan är då vilka negativa konsekvenser som uppstått. Om man valt att tillsvidareanställa de berörda som rektorer hade så småningom arbetsbrist uppstått och de övertaliga hade då fått skäliga omplaceringserbjudanden. Det är heller inte klart vad den påstådda skadan bestått i utan det förefaller som att de fyra arbetstagarna har känt sig förfördelade utifrån turordningsresonemang.

Det är riktigt att kommunen i underrättelserna till arbetstagarna liksom i kallelsen till varselöverläggning m.m. har åberopat reglerna i anställningsskyddslagen. Detta innefattade dock inget erkännande av att lagens regler var tillämpliga i den aktuella situationen utan berodde helt enkelt på att kommunen följde inarbetade rutiner.

Kommunen gör sammanfattningsvis gällande följande som grund för bestridandet. De ingångna avtalen innebär inte att det har träffats överenskommelse om tidsbegränsade anställningar. Vad som inträffat är i stället att parterna har träffat avtal om tidsbegränsade förordnanden inom ramen för anställningsavtal som gällde tills vidare. Det finns inget som hindrar parterna i ett anställningsavtal att göra en överenskommelse av denna innebörd. Innebörden av förbundets inställning i målet leder till att det skulle föreligga turordning till vissa befattningar. Anställningsskyddslagen har emellertid inte den innebörden. Något brott mot den lagen föreligger därför inte. De omtvistade uppdragen skall alltså inte förklaras gälla tills vidare och inte heller skall kommunen åläggas att utge skadestånd. För den händelse att arbetsdomstolen kommer fram till att det har varit fråga om tidsbegränsade anställningar vitsordas att anställningsskyddslagens förutsättningar för sådana anställningar inte har varit uppfyllda i detta fall.

Förbundet

Det är inte riktigt att den av kommunen angivna remissen avsåg frågan om anställningsformen för vissa chefstjänster. Remissen avsåg i stället själva omorganisationen och utformningen av de 13 områdena.

Det är vidare inte riktigt att parterna har förhandlat enligt 11 § medbestämmandelagen om anställningsformen som sådan. Förhandlingarna gällde bara bemanningsfrågan, dvs. vilka arbetstagare som skulle få de aktuella tjänsterna.

Domskäl

B.L., B.N., V-A.N. och N-Å.Å. träffade i juni 1993 anställningsavtal med Söderhamns kommun om tidsbegränsade förordnanden för tiden 1 augusti 1993 - 31 juli 1996 som rektorer respektive utvecklingsansvarig. När avtalen träffades hade arbetstagarna redan tillsvidareanställningar hos kommunen. I anställningsavtalen angavs i enlighet härmed att arbetstagaren hade en garanterad tillsvidareanställning i annan befattning hos kommunen. Kommunen lät de aktuella förordnandena upphöra vid utgången av den angivna tiden. Arbetstagarna - förutom B.L., som har fått anställning hos annan arbetsgivare - har därefter kvarstått i tillsvidareanställningar, som de ostridigt hade hos kommunen.

Förbundet har gjort gällande att de tidsbegränsade förordnandena utgör visstidsanställningar som strider mot reglerna i 4 § första stycket anställningsskyddslagen och därför enligt 36 § samma lag skall förklaras gälla tills vidare. Kommunen har bestritt att de tidsbegränsade förordnandena utgör särskilda anställningsavtal och har menat att förordnandena avsåg tidsbegränsade uppdrag inom ramen för de tillsvidareanställningar som gällde för arbetstagarna. För den händelse domstolen skulle anse att de tidsbegränsade förordnandena utgör särskilda anställningar har kommunen vitsordat att de i anställningsskyddslagen angivna förutsättningarna för tillåtligheten av visstidsanställning inte har varit uppfyllda i detta fall.

Som domstolen har uppfattat saken är innehållet i den mellan parterna gällande avtalsregleringen ostridigt mellan parterna. Det som parterna har kommit överens om innebär sammanfattningsvis dels att arbetstagarna är anställda tills vidare inom kommunen samt dels att de under en angiven tid av nära tre år skall ha andra arbetsuppgifter och andra anställningsvillkor än tidigare. Frågan blir då hur denna i sig otvistiga avtalsreglering skall bedömas vid en tillämpning av de tvingande reglerna i anställningsskyddslagen.

Anställningsskyddslagen skiljer mellan anställningar som gäller tills vidare och tidsbegränsade anställningar. Som framgår av 4 § är lagens huvudregel att anställningsavtal gäller tills vidare. Avtal om tidsbegränsad anställning får dock träffas under de förutsättningar som särskilt anges i 5 och 6 §§ eller med stöd av från lagen avvikande bestämmelser i ett kollektivavtal som har slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation (se 2 § tredje stycket).

Inom de ramar som kan följa av tvingande lagbestämmelser eller av kollektivavtal har parterna i anställningsavtalet en i princip fullständig frihet att utforma anställningsförhållandena på det sätt som de önskar. Det finns t.ex. inget som hindrar att parterna enas om att beteckna sitt rättsförhållande så att arbetstagaren skall ha två tillsvidareanställningar hos arbetsgivaren och att arbetstagaren medan han upprätthåller den ena anställningen är tjänstledig från den andra. I linje med det anförda ligger att parterna i anställningsavtalet också kan utforma och beteckna sitt rättsförhållande så att att arbetstagaren innehar en vilande tillsvidareanställning samtidigt som han upprätthåller en annan anställning under en begränsad tid hos arbetsgivaren. Det torde visserligen inte vara vanligt förekommande att en enskild arbetsgivare och en arbetstagare själva väljer att utforma avtalsförhållandet på detta sätt. Ett noggrant reglerat system av liknande slag har emellertid funnits inom området för statliga anställningar, där det i praktiken inte varit ovanligt att en arbetstagare innehar en "bottentjänst", från vilken han varit tjänstledig medan han utövar en annan statlig tjänst (s.k. förening av tjänster). Innehavet av flera tjänster har mot bakgrund av den särskilda regleringen på det offentliga området visat sig ha betydelse även i anställningsskyddshänseende. Ett exempel på detta ges i arbetsdomstolens dom 1977 nr 119, som gällde avskedande av en rektor som var anställd i en kommun med en statligt reglerad anställning. Domstolen fann att avskedandet från rektorstjänsten var korrekt men ansåg att det inte förelåg grund för avskedande i fråga om en samtidigt innehavd överstatförd tjänst som adjunkt i samma kommun.

Parterna i anställningsavtalet kan alltså komma överens om att utforma och beteckna sitt rättsförhållande så att arbetstagaren skall ha en vilande tillsvidareanställning samtidigt som han upprätthåller en annan anställning på begränsad tid hos arbetsgivaren. Parterna har emellertid också frihet att inom ramen för en och samma tillsvidareanställning komma överens om att arbetstagaren under en viss angiven tidsperiod exempelvis skall ha andra arbetsuppgifter och andra anställningsvillkor än tidigare. Om arbetsgivaren i ett sådant fall efter den avtalade tidens utgång låter arbetstagaren återgå till sina tidigare arbetsuppgifter och tidigare anställningsvillkor, kan detta uppenbarligen inte anses strida mot anställningsskyddslagen. En på förhand avtalad omreglering av anställningen av detta slag kan tänkas tillkomma i samband med nyanställning av arbetstagaren, men den kan också tänkas komma till i form av omreglering av en redan befintlig tillsvidareanställning.

Enligt arbetsdomstolens mening är det svårt att se att det föreligger någon skillnad i sak mellan de nu beskrivna sätten att beteckna förhållandena mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. De rättsliga effekterna av avtalsregleringen i fall där parterna har valt att beteckna förhållandet så att det föreligger två anställningar förefaller vara desamma som i fall där parterna har avtalat om en omreglering av villkoren inom ramen för en och samma anställning.

Mot bakgrund av det anförda bedömer arbetsdomstolen den i målet aktuella tvistefrågan på följande sätt. Det som parterna i anställningsavtalen har kommit överens om innebär i sak dels att arbetstagarna är anställda tills vidare och dels att de under en angiven tid skall ha andra arbetsuppgifter och anställningsvillkor än tidigare. Vad domstolen har uttalat i det föregående leder till att det för tillämpningen av anställningsskyddslagens tvingande regler saknar betydelse huruvida parterna har betecknat den tidsbestämda tjänsten som en särskild anställning eller ej. De tvingande reglerna i anställningsskyddslagen kan alltså inte anses lägga hinder i vägen för en tillämpning av den i sig otvistiga avtalsregleringen mellan parterna i anställningsavtalen. Förutsättningar för bifall till förbundets yrkande om förklaring enligt 36 § anställningsskyddslagen föreligger därmed inte.

Vid denna utgång i målet skall förbundet utge ersättning för kommunens rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.