AD 1997 nr 72
Fråga om avvisande av talan. - Tre arbetstagare döms i tingsrätten för olaga frihetsberövande och åläggs samtidigt att betala skadestånd till den som berövats friheten. Arbetstagarnas fackliga organisation väcker i arbetsdomstolen regresstalan mot arbetsgivaren såvitt gäller det skadestånd som de tre arbetstagarna dömts att betala till den skadelidande. Arbetsdomstolen finner att brottmålsdomen inte utgör hinder mot att ta upp denna talan till prövning.
Parter:
Svenska Kommunalarbetareförbundet; Landstinget Västmanland
Nr 72
Svenska Kommunalarbetareförbundet
mot
Landstinget Västmanland i Västerås.
Svenska Kommunalarbetareförbundet (SKAF) har väckt talan mot landstinget och yrkat att landstinget i egenskap av arbetsgivare skall återbetala vad tre arbetstagare utgett i skadestånd. De tre arbetstagarna, som var vårdare vid en sluten avdelning på ett lasarett, dömdes vid tingsrätten för olaga frihetsberövande för att de hållit en patient inlåst, trots att hon var frivilligt intagen på avdelningen. I samband med brottmålsdomen förpliktades de tre vårdarna att solidariskt utge skadestånd till patienten om 5 000 kr jämte ränta. Domen har vunnit laga kraft och skadeståndet har betalats av arbetstagarna.
Som grund för sin talan har SKAF anfört i huvudsak: Enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen skall den som har arbetstagare i sin tjänst ersätta bl.a. personskada som arbetstagaren vållat genom fel eller försummelse i tjänsten. Enligt 4 kap. 1 § skadeståndslagen skall skadeståndsskyldigheten slutligen åvila arbetstagaren endast om synnerliga skäl föreligger. Den aktuella händelsen har varit svårbedömbar för de tre vårdarna. De har under föreliggande omständigheter vidtagit en åtgärd som de utifrån givna föreskrifter uppfattat som befogad. Även om handlandet i efterhand bedömts som lagstridigt, har situationen sammanfattningsvis inte varit sådan att synnerliga skäl föreligger i skadeståndslagens mening. Landstinget skall därför regressvis utge vad arbetstagarna betalat i skadestånd.
Landstinget har i första hand yrkat att SKAF:s talan avvisas. Som grund för sitt yrkande har landstinget anfört i huvudsak: Som käranden har uppgett är arbetstagarna enligt 4 kap. 1 § skadeståndslagen ansvariga för aktuell skada endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till i stadgandet uppgivna omständigheter. Tingsrätten har i den lagakraftvunna domen prövat just denna fråga och funnit att det i aktuellt fall förelåg synnerliga skäl och därför utdömt ett skadestånd för den kränkning målsäganden blivit utsatt för genom brottet. Redan av åklagarens gärningsbeskrivning framgår att de tilltalade var arbetstagare och att gärningen skett i tjänsten. Det kan alltså inte ha rått någon ovisshet därom. Av såväl tingsrättens huvudförhandlingsprotokoll som domen framgår att de tilltalade bestred skadeståndsskyldighet. Deras vitsordande av 3 000 kr för kränkningen avsåg endast beloppsnivån i och för sig. Eftersom frågan slutligen redan är avgjord bör den inte kunna tas upp till prövning igen av arbetsdomstolen. Landstinget gör gällande att rättskraften omfattar frågan om synnerliga skäl oberoende av om frågan varit föremål för prövningen vid tingsrätten. Det finns enligt landstingets uppfattning inget som hindrar att rättskraften i ett fall som detta går utöver parterna vid tingsrätten.
SKAF har bestritt avvisningsyrkandet och anfört i denna del: Vid huvudförhandlingen vid tingsrätten bestred arbetstagarna skadeståndsskyldighet samt vitsordade för det fall åtalet vann bifall 3 000 kr som i och för sig skäligt belopp för kränkningen. Det framfördes ingen invändning om att synnerliga skäl i enlighet med 4 kap. 1 § skadeståndslagen inte förelåg. Att dylika skäl inte föreligger är en omständighet som inte kan prövas av rätten utan åberopande därav. Förbundet gör gällande att även om frågan om synnerliga skäl skulle ha varit föremål för tingsrättens prövning, vinner inte domen rättskraft mot andra än parterna i målet vid tingsrätten. Någon avvisningsgrund föreligger således inte.
Målet föredras, varefter arbetsdomstolen efter överläggning fattar följande
BESLUT
Skäl
Enligt 17 kap. 11 § rättegångsbalken äger en dom, sedan tid för talan utgått, rättskraft, såvitt därigenom avgjorts den sak, varom talan väckts. Vidare föreskrivs att en fråga som sålunda avgjorts inte må tas upp på nytt till prövning. Till rättskraftens verkningar hör frågan om domen i den första rättegången utgör ett rättegångshinder med den påföljden att en talan som senare väcks i samma fråga skall avvisas eller om den talan som förs i en senare rättegång skall ogillas på grund av rättskraften i den dom som meddelades i den tidigare rättegången.
Frågan om rättskraftens omfång är föremål för delade meningar. En allmän princip anses vara att domens rättskraft är begränsad till parterna. Från denna princip gäller dock vissa undantag. Så till exempel anses det att domen får rättskraft mot en utomstående part (tredje man) om den förändring av tredje mannens rättsställning, som rättskraften medför vid en oriktig dom, även hade kunnat inträda genom ett avtal som parterna slutit vid tiden före rättegången.
Bestämmelserna i skadeståndslagen om en arbetstagares respektive en arbetsgivares skyldighet att svara för skada som arbetstagaren vållat genom fel eller försummelse i tjänsten innebär att arbetsgivaren har en längre gående skadeståndsskyldighet än arbetstagaren. Den sistnämnde är skadeståndsskyldig endast om det föreligger synnerliga skäl med hänsyn till de omständigheter som förelegat. Regleringen i skadeståndslagen hindrar dock inte att en arbetstagare gentemot den skadade åtar sig en vidare skadeståndsskyldighet än vad som följer av lagens bestämmelser och att arbetstagaren därefter genom en regresstalan vänder sig mot arbetsgivaren för att få den ersättning återbetalad som han betalat till den skadelidande.
Den talan som SKAF nu väckt för de berörda arbetstagarnas räkning mot arbetsgivaren är en regresstalan. Oavsett om tingsrätten i den aktuella brottmålsdomen prövat frågan om det föreligger synnerliga skäl för att arbetstagarna skall stå den skada som uppkommit i tjänsten eller inte, kan den tidigare domen inte utgöra hinder mot att nu ta upp till prövning frågan om arbetsgivaren är skyldig att regressvis betala skadeståndet till arbetstagarna.
Arbetsdomstolens slutsats
Arbetsdomstolen avslår landstingets avvisningsyrkande.