AD 1998 nr 142

Parter:

Tjänstemannaförbundet HTF; Statstjänstemannaförbundet

Nr 142

Tjänstemannaförbundet HTF

mot

Statstjänstemannaförbundet.

BAKGRUND

Mellan Tjänstemannaförbundet HTF och Statstjänstemannaförbundet, ST, gäller kollektivavtal.

HTF:s medlem M.L. anställdes den 2 augusti 1982 vid Televerket. Hösten 1987 erhöll M.L. tjänstledighet från Televerket för att arbeta som ombudsman vid ST. Inom ST arbetade han inledningsvis inom televerksområdet, men i samband med en omorganisation inom förbundet började han att arbeta som lokal ombudsman i Stockholm.

I samband med att Televerket bolagiserades och Telia AB bildades blev ett större antal anställda där övertaliga. Bland dem fanns M.L. och ett antal andra anställda vid ST, vilka på samma sätt som M.L. förenade anställningen där med en anställning hos Televerket från vilken de var tjänstlediga.

Inom Telia AB, Division Personalförsörjning, drivs ett projekt som har till syfte att hjälpa dem som är övertaliga inom Telia AB till ett nytt arbete inom eller utom bolaget. Den 1 maj 1996 blev M.L. placerad på Division Personalförsörjning. Ungefär ett halvår senare tog N-E.A. från denna division kontakt med M.L.. De två träffades och sammanträffandet avslutades med ett skriftligt avtal.

Den skriftliga handling i vilken avtalet intagits innehåller följande.

Telia AB, Division Personalförsörjning, har som en av sina främsta uppgifter att utveckla medarbetare antingen för att få bättre förutsättningar att klara egna arbetsuppgifter eller till nya eller förändrade arbetsuppgifter inom eller utom Telia.

M.L., som varit anställd vid Televerket/Telia sedan 1982-08-01 och nu sedan den 20 maj 1996 är placerad i Telia AB, Division Personalförsörjning, har fört diskussioner med arbetsgivaren om möjligheten att erhålla ett s k utbildningsstöd för utbildning/

utveckling till datatekniker och därmed underlätta övergång till arbetsuppgifter utanför Telia. Utbildningsstödet/ersättningen är baserad på bl a lön och antal anställningsår. Som resultat av dessa diskussioner har denna dag följande avtal träffats mellan Telia AB, Division Personalförsörjning, och M.L., - - - - -.

AVTAL

Utbildningsstöd/uppsägning

1. Telia AB betalar till M.L. "fasta ersättningar" till ett belopp av 324 252 kr. Beloppet inkluderar bonus enligt avtalet 1996-04-19 om bonus inom Division Personalförsörjning. Ersättningen utgör skattepliktig inkomst för M.L. och Telia AB betalar sedvanlig arbetsgivaravgift på beloppet.

Vidare betalar Telia AB ett utvecklingsstöd för M.L. på totalt högst 70 000 kr exkl. moms. Detta stöd avser kostnader för överenskomna och planlagda utvecklingsåtgärder inom ramen för ovan angivet utbildningsmål och som beställts av Division Personalförsörjning och faktureras direkt från leverantören till Division Personalförsörjning. För att utvecklingsstödet skall utgå måste utvecklingsåtgärderna beställas under studietiden och senast 1998-10-31.

3. Mot Telia AB's åtagande enligt p. 1-2 säger M.L. upp sig från sin anställning i Telia AB, Division Personalförsörjning, med sista anställningsdag den 31 december 1996 (Bilaga 1). Begäran om entledigande skall ske skriftligen och inges till arbetsgivaren senast två veckor efter detta avtals undertecknande. Uppsägningshandlingen skall fogas till detta avtal.

M.L.s åtagande om egen uppsägning är en förutsättning för Telias åtagande enligt p. 1-2 och vice versa.

- - - - -

M.L. sade upp sig i enlighet med avtalet och Telia AB betalade ut beloppet enligt punkt 1.

Den 3 november 1997 blev M.L. uppsagd från sin anställning vid ST av personliga skäl. ST hävdade att M.L. missbrukat sin förtroendeställning som ombudsman under påstående att han mottagit pengar enligt det nämnda avtalet på ett bedrägligt sätt och att hans agerande uppfyller rekvisiten för bedrägeri. Även om M.L. inte agerat bedrägligt, hävdade ST att han missbrukat sin förtroendeställning eftersom det är olämpligt att en ST-ombudsman tar emot pengar från ett företag inom den statliga arbetsgivarsfären.

Tvist har uppkommit om uppsägningen. Tvisteförhandlingar har förts utan att parterna kunnat enas.

YRKANDEN

Tjänstemannaförbundet HTF har yrkat att arbetsdomstolen förklarar uppsägningen av M.L. ogiltig samt förpliktar Statstjänstemannaförbundet att till honom utge 100 000 kr i allmänt skadestånd jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning tills betalning sker.

Statstjänstemannaförbundet har bestritt käromålet, dock har ränteyrkandet vitsordats som skäligt i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

HTF

M.L. hade inledningsvis partiell tjänstledighet från Televerket för arbete som ombudsman vid ST, men arbetet som ombudsman övergick till heltid. Grunden för tjänstledigheten var den tjänstledighetsförordning som gällde för statliga affärsverk. Inför bolagiseringen av Televerket 1993/94 beslutades att tjänstlediga anställda skulle erhålla oförändrade tjänstledighetsförmåner. Inom Televerket fanns en övertalighet. Det fanns ett flertal arbetstagare som var tjänstlediga från Televerket och arbetade som ombudsmän eller assistenter vid ST. Med anledning härav började det under 1993 föras diskussioner med dem som var tjänstlediga och några erbjöds avgångsvederlag om de sade upp sina anställningar vid Televerket. ST, som fick kännedom om detta, reagerade mycket starkt och omplacerade eller förflyttade dem som erbjudits avgångsvederlag eftersom det ansågs olämpligt att ta emot ersättning från Televerket. M.L. blev inte kontaktad av Televerket i denna angelägenhet, ändå förhördes han av administrativa chefen G.J. om saken. Alla som arbetade vid ST och var tjänstlediga från Televerket erhöll standardiserade brev från ST angående olämpligheten av att ta emot avgångsvederlag från Televerket. I brevet, dagtecknat den 22 september 1993 och underskrivet av G.J., framhölls att såväl de anställdas personalklubb som förbundsstyrelsen "delade kansliledningens syn på det olämpliga i att ombudsmän på ST säger upp sina anställningar/tjänstledigheter hos statliga arbetsgivare mot ekonomisk ersättning, med hänsyn till den förtroendeställning en ombudsman har i förbundet". Vad som berördes var alltså statliga arbetsgivare.

I maj 1996 placerades M.L. i Division personalförsörjning vid Telia AB. I december samma år blev han kontaktad av N-E.A. som föreslog ett möte, vilket resulterade i avtalet om utbildningsstöd. Avtalet innehåller inget krav på att M.L. skulle säga upp sin anställning hos ST.

Företrädare för Telia AB kände till att M.L. arbetade vid ST och han berättade även för N-E.A. att han arbetade där. I vart fall framkom det vid beräkningen av det engångsbelopp som M.L. enligt avtalet skulle erhålla. Han sade nämligen att han inte fått lön av Televerket/Telia AB under tio år och att han därför var osäker på lönens storlek. Det bestrids att M.L. vilselett Telia AB och att han inte hade några planer på att utbilda sig. Tvärtom var det så att han hade planer på att utbilda sig till datatekniker, vilket låg väl i linje med hans tidigare utbildning som teleingenjör. M.L. har ansökt om utvecklingsstöd enligt avtalets punkt 2 och med anledning härav sändes en offert avseende utbildning till PC/IT-samordnare, tekniker, till C-A.F. vid Telia AB. I svar, den 26 januari 1998, uppgav dock C-A.F. att man från Telia AB inte var beredd att fullfölja åtagandet enligt punkt 2 i avtalet.

Sammanfattningsvis gör HTF gällande att det inte föreligger saklig grund för uppsägning av M.L. Han har inte förfarit bedrägligt och han har inte framkallat en oriktig föreställning hos Telia AB. M.L. har heller inte förmått Telia AB att utbetala pengar till honom. Telia AB kände till eller borde ha känt till att M.L. hade en tillsvidareanställning vid ST. Det bestrids också att M.L. missbrukat sin förtroendeställning. Vidare bestrider HTF att det finns en policy vid ST som M.L. har brutit mot. M.L. kan inte anses ha brutit mot en policy han inte haft kännedom om. Om en policy finns är den oklar till innebörden vilket ska gå ut över den som utfärdat policyn, nämligen ST. Vidare måste en eventuell policy avse statliga arbetsgivare. Telia AB är ett bolag och inte någon statlig arbetsgivare. ST och Telia AB har ingen avtalsmässig relation eftersom SIF numera organiserar Telia AB:s anställda. Slutligen bestrids det att Telia AB har en central roll i den statliga arbetsgivarsfär inom vilken ST är verksam.

Det är skäligt att kräva att ST bereder M.L. andra arbetsuppgifter. ST har inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet. Det åligger ST att utreda möjligheterna till omplacering och ST har inte utvecklat hur förbundet kommit fram till att vakanser saknas. HTF gör gällande att omplaceringsmöjligheter fanns.

Skadeståndsbeloppet måste anses skäligt med hänsyn till att M.L. varit avstängd från sitt arbete sedan september 1997 och dessutom anklagats för brottsligt förfarande.

ST

Det föreligger saklig grund för uppsägning av M.L. eftersom han missbrukat sin förtroendeställning som ombudsman vid ST. Vad ST lägger honom till last är att han mottagit pengar på ett bedrägligt sätt genom att inte upplysa om att han hade en tillsvidareanställning hos ST och genom att uppge att han hade studieplaner trots att han inte hade det. I vart fall är det olämpligt att ST-ombudsmän tar emot pengar från företag inom den statliga arbetsgivarsfären.

Bakgrunden till Telia AB:s utbetalning av utbildningsstödet var att man önskade reducera personalstyrkan och därför erbjöd anställda, som självmant sade upp sig, ersättning för att de skulle ha råd att utbilda sig. Telia ville därigenom "underlätta övergång till arbetsuppgifter utanför Telia" som det sägs i avtalets ingress. M.L. måste ha insett att Telia AB saknade anledning att utge ersättning till en person i hans situation. Av såväl den muntliga information M.L. erhöll som av avtalstexten framgick att det inte var fråga om något vederlag i största allmänhet, utan att det var fråga om ett utbildningsbidrag som förutsatte behov av utbildning för övergång till syssla utanför Telia AB.

ST hade tidigare klargjort för M.L. och övriga anställda att förbundet principiellt motsätter sig att dess personal mottar avgångsvederlag eller annan ersättning från arbetsgivare. Under 1993 hade nämligen vissa anställda försökt utverka avgångsvederlag från den dåvarande motparten Televerket. ST satte stopp för detta och markerade sin ståndpunkt i samtal med bland andra M.L. och i en skrivelse som G.J. upprättade den 1 juli 1993. Den policy som rådde inom ST var således inte oklar. Det var klart utsagt att ST motsatte sig att personer som hade fullgod försörjning skulle motta ekonomisk kompensation för att sluta sin anställningar. Även om ST inte formellt har något avtal med Telia AB idag, är det viktigt att ST har ett gott förhållande till statliga arbetsgivare och det statligt ägda Telia AB är en av landets största arbetsgivare med en central roll i den statliga arbetsgivarsfären. Det är av utomordentlig vikt att ombudsmän som utåt företräder ST inom denna sfär uppträder på sådant sätt att respekten för ST som facklig organisation upprätthålls.

Det är riktigt att N-E.A. kontaktade M.L. och informerade denne om utbildningsbidraget och om ett starta-eget bidrag som fanns inom Telia AB för att hjälpa anställda som hade blivit övertaliga i och med bolagiseringen. M.L. valde utbildningsbidraget. Det var helt klart att bidraget var avsett för utbildning och inte ett allmänt avgångsvederlag. Det var även helt uppenbart att personer som sedan tio år hade andra tillsvidareanställningar inte hade rätt att erhålla utbildningsbidrag. M.L. berättade inte för N-E.A. att han arbetade vid ST. N-E.A. trodde att M.L. hörde till den grupp av förtroendemän som arbetade vid någon förbundsexpedition, men var avlönade av Telia AB.

När N-E.A. och M.L. upprättat avtalet gick det till en partssammansatt nämnd som beslutade om utbildningsbidrag. I M.L:s fall togs beslutet den 13 december 1996. Systemet med utbildningsbidrag skulle upphöra vid årsskiftet 1996/97 varför det förelåg ett stort antal ansökningar som skulle behandlas. Vanligtvis skickades handlingarna ut till nämndledamöterna men det hann man inte med denna gång. I nämnden satt R.G., som kände M.L. väl och därför hade kunnat stoppa beviljandet av bidraget. R.G. kom dock för sent till mötet och var inte närvarande då beslutet togs. Ingen annan av ledamöterna kände till M.L:s förhållanden.

Det bestrids att M.L. hade reella utbildningsplaner. Han gjorde inga ansatser att börja studera utan arbetade vidare vid ST. Han informerade heller inte någon vid ST om bidraget, trots att han kände till ST:s syn på bidragen.

M.L. fick kontakt med S.E. vid Telia AB och frågade om han kunde köpa datorutrustning för utbildningsstödet om 70 000 kr. Redan denna förfrågan visar att det inte fanns någon avsikt hos M.L. att använda bidraget till utbildning.

Tio månader efter det att utbildningsbidraget betalats ut, fick K.A. vid Telia AB av en händelse höra rykten om att M.L. arbetade vid ST som ombudsman. K.A. reagerade direkt och skrev en förfrågan till ST. Brevet kom som en överraskning för ST som svarade att M.L. arbetade som vanligt. I avvaktan på utredning avstängdes M.L. från tjänstgöring. Varselöverläggningar enligt 13 § lagen om anställningsskydd angående planerad uppsägning av personliga skäl hölls. Vid dessa överläggningar menade M.L. att han hade rätt att ta emot pengarna, att han inte behövde studera och att han inte hade några studieplaner. Härigenom var saken enligt ST:s mening klar. ST undersökte omplaceringsmöjligheterna. Det fanns inga vakanser utan snarare var det så att personalstyrkan hela tiden reducerades på grund av minskande medlemsantal. Till saken hör att ST helt tappat förtroendet för M.L. varför inga tjänster där man företrädde arbetsgivaren utåt kunde bli aktuella för honom. ST konstaterade att inga omplaceringsmöjligheter fanns och sade upp M.L. den 3 november 1997. Detta ledde till förhandlingar med HTF vilka slutade i oenighet. M.L. erbjöds vid förhandlingarna ytterligare månadslöner för att kunna försörja sig och förverkliga de studieplaner han påstått sig ha, men inte ens då ville han börja studera.

Sammanfattningsvis har det förelegat saklig grund för uppsägning av M.L.. Bidragen var inte avsedda för dem som redan hade fullgod försörjning på annat håll, utan för dem som inte hade någon försörjning. Detta måste M.L. ha förstått och borde således inte ha sökt bidraget. M.L. hade inga som helst studieplaner och han har inte upplyst Telia AB om sitt arbete vid ST. M.L. har härigenom på ett bedrägligt sätt vilselett Telia AB att betala ut ett mycket stort belopp till honom. ST menar att förfarandet egentligen utgör grund för avskedande och att man därför inte har behövt att överväga något omplaceringsalternativ, men har valt det lindrigare alternativet uppsägning. Även om M.L:s handlande inte är brottsligt har han uppträtt så omdömeslöst och olämpligt att ST inte kan ha förtroende för honom. M.L:s handlande skadar förbundets anseende bland såväl motparter på arbetsgivarsidan som ST:s egna medlemmar. Inte minst viktigt är att förbundets arbetslösa medlemmar inte har uppfattningen att förbundets ombudsmän tar emot stora bidrag på det sätt som skett här. ST har undersökt omplaceringsmöjligheterna och konstaterat att det inte funnits några vakanser inom organisationen.

DOMSKÄL

Bakgrund

M.L. anställdes vid Televerket som teleingenjör 1982. Hösten 1987 började han arbeta som ombudsman vid ST och erhöll tjänstledighet från Televerket. I samband med att Televerket bolagiserades och Telia AB bildades, blev ett större antal anställda övertaliga, bland dem M.L.. Inom Telia AB drevs ett projekt med syfte att hjälpa dem som var övertaliga till ett nytt arbete inom eller utom bolaget. Efter ett sammanträffande mellan M.L. och Telia AB träffades ett avtal. I enlighet med detta avtal erhöll M.L. ett utbildningsstöd om 324 252 kr mot att han sade upp sig från sin anställning vid Telia AB. M.L. berättade aldrig för företrädare för ST om avtalet eller dess innehåll. När ST fick kännedom om vad som förevarit sades M.L. upp.

Tvisten

Tvisten i målet gäller om det förelegat saklig grund för uppsägning av M.L.. HTF har gjort gällande att uppsägningen inte är sakligt grundad, att det i vart fall är skäligt att ST bereder M.L. annat arbete hos sig och att ST genom att inte göra detta inte har fullgjort sin omplaceringsskyldighet. ST har hävdat att uppsägningen är sakligt grundad. ST har därvid gjort gällande att M.L. genom sitt handlande har gjort sig skyldig till bedrägeri gentemot Telia AB samt att han, även om hans handlande inte är brottsligt, handlat så omdömeslöst och olämpligt att ST inte kan ha förtroende för honom. När det gäller omplaceringsskyldigheten har ST gjort gällande att någon sådan skyldighet inte föreligger samt att ST ändå har undersökt omplaceringsmöjligheterna men funnit att någon sådan inte fanns.

Utredningen

Tvisten har avgjorts efter huvudförhandling vid vilken såväl skriftlig som muntlig bevisning förebringats. På HTF:s begäran har M.L. hörts under sanningsförsäkran samt vittnesförhör hållits med förtroendevalde L.P. På ST:s begäran har förhör under sanningsförsäkran hållits med personalchefen G.H. samt vittnesförhör hållits med kanslichefen G.J., divisionschefen K.A. och produktionschefen N-E.A.

Frågan om uppsägningen är sakligt grundad

ST har gjort gällande att M.L. medelst vilseledande förmått Telia AB att till honom utbetala ett utbildningsstöd om 324 252 kr, som han inte var berättigad till. Vilseledandet har enligt ST bestått i att M.L. dels inte upplyst om att han hade en tillsvidareanställning hos ST, dels uppgett att han hade studieplaner trots att han inte hade sådana. ST har hävdat att M.L. därigenom gjort sig skyldig till brott, bedrägeri, och att brottet är att bedöma som grovt eftersom det avsett ett betydande belopp. HTF har bestritt att M.L. gjort sig skyldig till bedrägeri. Enligt HTF har M.L. inte på något sätt framkallat en oriktig föreställning hos Telia AB och inte heller förmått Telia AB att utbetala den aktuella ersättningen.

Vid bedömningen av om M.L. gjort sig skyldig till bedrägeri är i första hand av betydelse vad som förekom då avtalet mellan Telia AB och M.L. kom till stånd. Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. K.A. har uppgett att den ersättning som M.L. beviljats var avsedd som ett studiestöd och inte som något rent avgångsvederlag samt att M.L. inte skulle ha fått detta stöd om man känt till att han hade en anställning vid ST. Av de uppgifter som lämnats av M.L. och N-E.A. framgår att M.L:s anställning hos ST inte alls berördes vid det tillfälle då avtalet upprättades. N-E.A. har uppgett att han inte visste att M.L. hade en annan anställning och M.L. har uppgett att det för honom var självklart att N-E.A. kände till att han var tjänstledig sedan lång tid tillbaka. Redan av avtalstexten framgår att en utbildning till datatekniker berördes vid det tillfället.

Enligt arbetsdomstolens mening är det av den förebringade utredningen svårt att dra någon bestämd slutsats i frågan om M.L:s handlande straffrättsligt kan rubriceras som bedrägeri. Klart är visserligen att M.L. då avtalet ingicks inte lämnade någon oriktig uppgift om sina anställningsförhållanden. Mer svårbedömd är dock frågan om situationen varit sådan att M.L. borde ha upplyst om att han hade en tillsvidareanställning hos ST. Att en utbildning till datatekniker berördes är klart och det kan mot bakgrund av den tid som förflöt utan att M.L. påbörjade någon sådan utbildning visserligen ifrågasättas om, men inte uteslutas att, han då avtalet ingicks hade planer på att göra detta. Arbetsdomstolen finner mot bakgrund av den bedömning som görs i det följande att det inte heller är nödvändigt att i detta mål ta ställning till frågan om M.L:s handlande är att anse som brottsligt.

ST har också gjort gällande att M.L., även om hans handlande inte kan anses brottsligt, agerat på ett så omdömeslöst och olämpligt sätt att ST inte kan ha förtroende för honom. ST har framhållit att det är av stor betydelse att förbundets ombudsmän inom den statliga arbetsgivarsfären uppträder på ett sådant sätt att respekten för ST som facklig organisation upprätthålls. Vidare har ST framhållit vikten av att förbundets egna medlemmar har förtroende för ombudsmännen.

ST har gjort gällande att förbundet principiellt motsätter sig att dess personal mottar avgångsvederlag eller annan ersättning för att sluta anställningar hos andra arbetsgivare. I detta sammanhang har ST hänvisat till vad som tidigare förevarit i en liknande situation.

Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. I samband med att Televerket bolagiserades förekom det 1993 kontakter mellan Televerket och sådana anställda, ombudsmän och assistenter, hos ST som var tjänstlediga från Televerket för att arbeta vid ST. Vad som diskuterades var att dessa skulle få avgångsvederlag från Televerket mot att de lämnade sina anställningar hos verket. När ST fick kännedom om detta stoppades dessa kontakter genast. Även om avgångsvederlag inte kom att betalas ut reagerade ST på det sättet att de berörda som hade fört diskussioner om avgångsvederlag och som hade en förtroendeställning, dvs. ombudsmännen, omplacerades till andra arbetsuppgifter. I en skrivelse från G.J. påtalades "det olämpliga i att ombudsmän på ST säger upp sina anställningar/tjänstledigheter hos statliga arbetsgivare mot ekonomisk ersättning, med hänsyn till den förtroendeställning en ombudsman har i förbundet". Enligt G.J. informerades även samtliga anställda vid så kallade måndagsmöten om ST:s policy i frågan.

ST anser mot bakgrund av vad som tidigare förevarit att M.L. måste ha insett att ST principiellt motsätter sig att dess personal mottar avgångsvederlag eller andra ersättningar från andra arbetsgivare. Av M.L:s egna uppgifter framgår att han haft klart för sig vad som skett tidigare. HTF har dock mot ST:s påstående om att M.L. handlat olämpligt invänt att det inte funnits någon policy som han kan ha brutit mot, att policyn, om den funnits, är oklar och endast kan ha avsett ersättningar från statliga arbetsgivare.

Enligt arbetsdomstolens mening står det klart att en ombudsman hos en facklig organisation liksom många anställda hos andra ideella eller politiska organisationer eller religiösa samfund har en utpräglad förtroendeställning. Olämpliga förfaranden från en ombudsmans sida skadar inte bara ombudsmannen själv utan kan även skada organisationens anseende. För att arbetet som ombudsman i en facklig organisation skall kunna i alla delar genomföras på ett fullgott sätt torde också krävas att ombudsmannen åtnjuter visst anseende hos motparterna i det fackliga arbetet samt inte minst att den egna organisationens medlemmar har förtroende för ombudsmannen.

Det är ostridigt att M.L. från Telia AB mottagit ett avsevärt belopp mot att han sade upp sin anställning hos Telia AB. Klart är också att ST tidigare reagerat starkt mot att ombudsmän, som var tjänstlediga från Televerket, fört diskussioner med Televerket om avgångsvederlag mot att de sade upp sina anställningar hos Televerket. Av utredningen framgår också att Telia AB:s uppfattning är att M.L. inte var berättigad till ersättningen eftersom han hade en tillsvidareanställning hos ST. Redan dessa omständigheter talar enligt arbetsdomstolens mening för att hans anseende hos motparter i arbetet kan ha skadats. Vidare finns det anledning att utgå från att ST:s medlemmar, såsom ST anfört, får uppfattningen att ombudsmän kan utnyttja sin ställning för att få förmåner som andra inte kan få.

Mot denna bakgrund har ST enligt arbetsdomstolens mening haft fog för att reagera mot vad M.L. gjort. Frågan är då om det som HTF anfört bör föranleda att man skall se mindre allvarligt på M.L:s handlande än ST vill göra.

HTF har gjort gällande att det inte fanns någon policy som M.L. brutit mot, att policyn, om den fanns, var oklar och i vart fall endast tog sikte på ersättningar från statliga arbetsgivare. Enligt arbetsdomstolens mening finns det knappast anledning att uppehålla sig vid frågan om det kan sägas ha funnits en policy eller inte. Det väsentliga är i stället vilka slutsatser som kan dras av det tidigare inträffade beträffande ST:s inställning till att anställda hos ST mottar avgångsvederlag eller andra ersättningar från andra arbetsgivare. Den huvudsakliga innebörden i ST:s besked 1993 till de berörda var otvivelaktigt att ST såg allvarligt på att de anställda hos ST sade upp sina anställningar hos andra arbetsgivare mot ersättning. Att det i G.J:s brev 1993 talades om statliga arbetsgivare har sin naturliga förklaring i att det var Televerket som då var aktuellt. Visserligen kan det sägas att verkningarna av att Telia AB inte har förtroende för M.L. minskas genom att de anställda hos Telia AB numera organiseras av en annan facklig organisation. Det kvarstår dock att hans anseende i allmänhet och alltså även bland andra arbetsgivare torde ha skadats av vad som skett. De synpunkter ST:s medlemmar kan ha på M.L:s handlande kan knappast påverkas av det förhållandet att en bolagisering skett. M.L. - som hade lång erfarenhet som ombudsman och som var väl medveten om att ST sett mycket allvarligt på vad som skedde 1993 - hade enligt arbetsdomstolens mening inte fog för att utgå från att ST skulle vara berett att acceptera att han uppbar ersättningen från Telia AB mot att han sade upp sin anställning där. Han tog inte upp frågan om ersättningen med ST innan han tog emot den och han underrättade inte ST om att han tagit emot den.

Vid en samlad bedömning finner arbetsdomstolen att M.L. handlat så omdömeslöst och olämpligt att det med hänsyn till riskerna för att ST:s anseende hos motparter och egna medlemmar skadas inte kan krävas av ST att han får arbeta vidare som ombudsman hos ST.

HTF har också gjort gällande att ST inte fullgjort sina skyldigheter i omplaceringshänseende. ST har anfört att M.L:s handlande är sådant att det inte är skäligt att kräva att han omplaceras samt att förbundet ändå har undersökt om det funnits någon vakant tjänst som kunde komma ifråga för en omplacering men att någon sådan inte funnits.

M.L:s handlande var som arbetsdomstolen funnit sådant att det inte kan krävas av ST att han får arbeta vidare som ombudsman. Mot samma bakgrund är det enligt arbetsdomstolens mening inte skäligt att kräva av ST att M.L. omplaceras till något annat arbete som innebär att han på något sätt företräder ST mot arbetsgivare eller medlemmar. Gunilla Hellström har uppgett att omplaceringsmöjligheterna övervägts men att man därvid inte funnit någon vakant befattning som M.L. kunde omplaceras till. Enligt arbetsdomstolens mening får det därigenom anses visat att ST utrett omplaceringsmöjligheterna och funnit att någon sådan möjlighet inte förelegat. Arbetsdomstolen har därmed inte anledning att gå in på frågan om M.L:s handlande är sådant att någon omplaceringsskyldighet inte förelåg.

Arbetsdomstolens slutsats

Arbetsdomstolens slutsats blir att ST visat att saklig grund för uppsägning av M.L. förelegat. HTF:s käromål skall följaktligen avslås.

Rättegångskostnader

HTF har gjort gällande att förbundet haft skälig anledning att få sin sak prövad, bland annat med hänsyn till att ST:s policy varit oklar, och att rättegångskostnaderna med anledning härav skall kvittas. ST har bestritt yrkandet. Arbetsdomstolen finner inte att HTF kan sägas ha haft skälig anledning få tvisten prövad. HTF skall därför enligt huvudregeln om tappande parts ansvar för motpartens rättegångskostnader förpliktas att utge ersättning till ST för dess rättegångskostnader. Om beloppets storlek råder inte tvist.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen avslår Tjänstemannaförbundet HTF:s talan.

2. Arbetsdomstolen förpliktar Tjänstemannaförbundet HTF att ersätta Statstjänstemannaförbundet dess rättegångskostnader med etthundrasextontusen (116 000) kr, avseende arvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess full betalning sker. I ersättningen ingår mervärdesskatt med 23 200 kr.

Dom 1998-12-09, målnummer A-101-1998

Ledamöter: Hans Tocklin, Marianne Jenryd, Siv Kimbré, Carl Magnus Pontén, Ola Bengtson, Jörgen Andersson och Ulf Nilsson. Enhälligt.

Sekreterare: Cecilia Klerbro