AD 2000 nr 111

Parter:

Lärarnas Riksförbund; Luleå kommun

Nr 111

Lärarnas Riksförbund

mot

Luleå kommun.

Mellan Luleå kommun och Lärarnas Riksförbund gäller varandra i allmänhet avlösande kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor.

Lärarnas Riksförbunds medlem L.W. har arbetat som lärare i Luleå kommun sedan år 1970. Han sades upp den 12 januari 1998. Tvist har uppstått om uppsägningen. Tvisteförhandlingar har genomförts mellan parterna utan att någon överenskommelse kunnat nås.

Lärarnas Riksförbund har väckt talan mot Luleå kommun och yrkat att Arbetsdomstolen skall förklara uppsägningen av L.W. ogiltig samt förplikta Luleå kommun att till L.W. utge allmänt skadestånd med 60 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan till dess betalning sker.

Luleå kommun har bestritt käromålet. Kommunen har inte vitsordat något belopp som skäligt i och för sig. Däremot har ränteyrkandet vitsordats såsom skäligt i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

L.W. sades upp från sin anställning som lärare av personliga skäl. Uppsägningsförfarandet inleddes efter det att L.W. varit frånvarande från arbetet under tre dagar i oktober 1997, utan läkarintyg.

L.W. är nu 58 år gammal. Han har arbetat som lärare i Luleå kommun sedan 1970 och har undervisat i matematik och kemi. Han började sin anställning där direkt efter avslutade studier. Han har alkoholproblem som gav sig till känna under 1970-talet. Han var tidvis frånvarande från arbetet. Under år 1986 var han frånvarande 145 dagar. Under år 1986 gjordes en överenskommelse om bl.a. att L.W. skulle erhålla erforderlig handledning och stöd i undervisningssituationer. L.W. skulle å sin sida bl.a. infinna sig på skolan och undervisa enligt läroplanens intentioner samt vid eventuell frånvaro styrka denna med läkarintyg från första sjukdagen, s.k. förstadagsintyg. Under åren därefter tog kommunen kontakt med L.W. vid två tillfällen. Under åren 1989-1990 var han frånvarande från arbetet 50 - 60 dagar.

I februari 1990 tillskrev kommunen Örnäsets vårdcentral och läkaren M.T. med en begäran om läkarutlåtande. I maj 1990 erhöll kommunen ett läkarutlåtande där det framgår att L.W. är en "psykologiskt primärt något vulnerabel person, som lyckats balansera sina svårigheter på ett relativt bra sätt tidigare, men som även sekundärt härtill kommit in i ett visst alkoholmissbruk, som beskrivits, vilket ytterligare förvärrat den primära sårbarheten." Det gjordes en rehabiliteringsutredning med en arbetsplan som är daterad den 12 juni 1990. Enligt arbetsplanen skulle L.W. upprätthålla ett nyktert leverne och på eget initiativ äta antabus. Vidare skulle han ha en föreskriven läkarkontakt och vid frånvaro förete förstadagsintyg. Av arbetsplanen framgår också att L.W. skulle arbeta halvtid och ha en arbetsanpassad tjänstgöring med stödundervisning samt att en omprövning av arbetsplanen och fortsatt planering skulle ske i samråd med arbetsgivaren. Under åren därefter fram till maj 1992 tog kommunen kontakt med L.W. vid endast ett tillfälle.

Även under år 1992 fortsatte L.W. ha en stor frånvaro från arbetet för vilken han företedde läkarintyg. Under året 1994 hade L.W. en arbetsam tid, vilket även gick ut över hans familj. L.W:s hustru tog initiativ till samtal med kommunen om behandling av alkoholproblemen. Med anledning härav enades parterna om ett behandlingskontrakt som innebar att L.W. bereddes fyra veckors vård och behandling vid ALFA-stiftelsen i Öjebyn under mars - april 1994 och att han därefter skulle ingå i eftervårdsbehandling. Vidare skulle han därefter ha ett drogfritt leverne i Anonyma Alkoholister, visa fortsatt skötsamhet vid Midskogsskolan samt förete förstadagsintyg vid sjukfrånvaro. Behandlande läkaren R.L. har i ett intyg angett att L.W. under tiden den 14 mars - den 8 april 1994 behandlades "enligt Minnesotamodellen för kroniska sjukdomen med diagnos enligt WHO 303", dvs. för kronisk alkoholism. Efter vistelsen tillskrev personalsekreteraren rektorn för Midskogsskolan med påpekande om att kontraktet saknade redovisning om hur uppföljningen skulle bedrivas. Vidare framhölls i brevet att uppföljningen borde systematiseras till ett antal tillfällen, förslagsvis en gång per månad under första året efter ALFA-vistelsen.

Tiden efter vistelsen på ALFA-stiftelsen fungerade allt bra och L.W. var inte frånvarande förrän under våren år 1995 då han fick ett återfall i missbruk. I maj 1995 företogs därför en ny rehabiliteringsutredning och en ny arbetsplan upprättades. Den innebar bl.a. att L.W. under återstående delen av läsåret skulle tjänstgöra i andra undervisningsgrupper än sina egna klasser, att skolledningen skulle ansvara för att schema och arbetsuppgifter tilldelades honom, att han i förebyggande syfte skulle inta antabus, att han senast i samband med höstens början skulle mer regelbundet börja delta i AA:s verksamhet, samt att uppföljning skulle ske i juni 1995. I september år 1995 slöts ett nytt "arbetskontrakt" mellan arbetsgivaren och arbetstagaren om att L.W. skall uppvisa förstadagsintyg, att han skall hålla kontinuerlig kontakt med AA, att han skall ta antabus eller ta kontakt med skolsköterskan, att han vid fortsatt skötsamhet skulle vara kvar vid Midskogsskolan samt att ytterligare återfall eller omotiverad frånvaro från arbetet inte skulle komma att tolereras av arbetsgivaren. Det angavs vidare i detta kontrakt att L.W. vid omotiverad frånvaro kunde bli omplacerad eller bli uppsagd från sin anställning.

Efter överenskommelsen i september 1995 hade L.W. låg frånvaro. Under år 1996 var han emellertid frånvarande två dagar utan att förete läkarintyg. Med anledning härav tilldelades han en skriftlig varning som är daterad den 10 oktober 1996. Motiveringen härtill var att han brutit mot sitt arbetskontrakt och därigenom grovt åsidosatt sina åligganden som anställd lärare i Luleå kommun. Från denna tidpunkt och fram till i oktober månad år 1997 var L.W. frånvarande under två dagar, då han var tjänstledig.

Det som utlöste uppsägningsförfarandet var att L.W. i oktober 1997 var frånvarande under tre dagar utan läkarintyg nämligen, den 1 - 3 oktober 1997. Den 17 oktober 1997 var han åter frånvarande. Företrädare för skolan begav sig då hem till honom och meddelade att han skulle bli uppsagd. Det gjordes en omplaceringsutredning i december 1997 som mynnade ut i att det inte fanns något annat arbete för L.W. Han mådde mycket dåligt och förblev sjukskriven under lång tid. Sedan våren 2000 har han fått annan sysselsättning inom kommunen.

L.W:s arbetsinsatser har varit goda. Han har varit mycket omtyckt både av elever och kollegor och omvittnat en god pedagog.

Förbundet gör i målet gällande följande. L.W:s frånvaro har berott på sjukdom, kronisk alkoholism. Att det är fråga om ett sjukdomsliknande tillstånd bestyrks av det tidigare omnämnda läkarintyget samt av ett intyg den 6 september 1998 av distriktsläkaren Mats Weström. I det intyget anges att L.W:s överkonsumtion av alkohol i perioder har varit av den graden att det kan jämföras med ett med sjukdom liknande tillstånd.

Mot bakgrund av karaktären av L.W:s alkoholberoende anser förbundet att det inte har förelegat saklig grund för uppsägningen. Kommunen har inte fullföljt sitt ansvar för L.W:s rehabilitering. Hans frånvaro från arbetet har inte varit av sådan omfattning att det har allvarligt påverkat hans arbetsinsatser. Särskilt bör pekas på att han frånsett två dagars tjänstledighet inte hade någon frånvaro under det år som närmast föregick de händelser som ledde till uppsägningen. Förbundet gör vidare gällande att kommunen inte har fullgjort sin omplaceringsskyldighet. Saklig grund för uppsägningen har inte förelegat.

Kommunen

Kommunens bestridande av förbundets talan vilar på följande grunder. L.W:s alkoholmissbruk har inte varit av sjukdomskaraktär. Det har i stället varit fråga om ett slags misskötsamhet som har lett till en omfattande frånvaro från arbetet. Om domstolen skulle anse att alkoholmissbruket har haft sjukdomskaraktär, gör kommunen gällande att dess rehabiliteringsskyldighet är fullgjord och att L.W:s frånvaro från arbetet har varit av sådan omfattning att han inte kan utföra arbete av någon betydelse. Vidare har kommunen fullgjort sin omplaceringsskyldighet. Saklig grund för uppsägningen har alltså förelegat.

L.W:s frånvaro blev under senare hälften av 1980-talet allt mer omfattande. I april 1986 beslöts att han skulle vara skyldig att lämna in läkarintyg från och med den första sjukdagen. Den 5 juni 1986 träffades sedan den överenskommelse som förbundet har angett och som innebar bl.a. att skolan skulle dels ställa upp med erforderlig handledning genom studierektors och huvudlärarnas försorg, dels på ett aktivt sätt stötta L.W. i undervisningssituationen samt dels ställa upp med extra undervisningsresurser för elever som ansåg sig ha vissa brister i sina kunskaper. L.W. ålades bl.a. att dels infinna sig på skolan och undervisa i enlighet med läroplaneintentioner, dels styrka sjukfrånvaro med intyg från första sjukdagen, s.k. förstadagsintyg.

Trots överenskommelsen fortsatte L.W:s olovliga frånvaro. Det förekom under senare delen av 1980-talet flera samtal mellan skolledningen och honom. Den 27 februari 1990 tillskrev kommunen Örnäsets vårdcentral och läkaren M.T. med en begäran om läkarutlåtande i syfte att klarlägga L.W:s roll och psykiska status som lärare i gymnasieskolan respektive grundskolan. Den 3 maj 1990 erhölls ett av överläkaren L.S. utfärdat läkarutlåtande med bl.a. följande innehåll. L.W. är en "psykologiskt primärt något vulnerabel person, som lyckats balansera sina svårigheter på ett relativt bra sätt tidigare, men som även sekundärt härtill kommit in i ett visst alkoholmissbruk, som beskrivits, vilket ytterligare förvärrat den primära sårbarheten. Rubr. är ambitiös, har ett behov att prestera väl, är beroende av det gensvar han kan få från sina insatser. Gruppsituationer innebär helt naturligt en påtaglig belastning. Jag bedömer att det finns speciella skäl som stöd för särskilda åtgärder från arbetsgivaren helt enligt de initiativ som tagits."

Det gjordes i juni 1990 en rehabiliteringsutredning enligt de regler som gällde vid den tiden. Den har det innehåll som förbundet har beskrivit. Av dess innehåll kan man dra slutsatsen att L.W. måste ha insett att hans frånvaro inte var acceptabel. Efter denna utredning hade han en för honom särskilt anpassad tjänst fram till våren 1992.

I mars 1994 företogs en kompletterande rehabiliteringsutredning som i enlighet med vad förbundet har angett ledde till att L.W. fick vård och behandling vid ALFA-stiftelsen i Öjebyn under några veckor i mars-april 1994 och att han efter utskrivning skulle ingå i ett eftervårdsprogram. Vidare skulle han därefter med förutsatsen om ett fortsatt drogfritt leverne i Anonyma Alkoholister och dess verksamhet, visa fortsatt skötsamhet vid Midskogsskolan under resten av terminen och läsåret och förete förstadagsintyg. Behandlingen vid ALFA-stiftelsen bekostades av arbetsgivaren.

I mars 1995 fick L.W. ett återfall med omfattande frånvaro. Vid ett samtal den 5 april 1995 mellan L.W. och skolledningen rekommenderades han att söka läkarkontakt för eventuell sjukskrivning. Han erbjöds vidare att tills vidare tjänstgöra som stödresurs. Han fick alltså på nytt en anpassad tjänstgöring. I maj 1995 upprättades en ny rehabiliteringsutredning och en ny arbetsplan med det innehåll som förbundet har angett. Även denna rehabiliteringsutredning uppfyller alla krav som ställs på en sådan utredning.

I september 1995 slöts en ny överenskommelse med L.W. som innebar att han skulle uppvisa förstadagsintyg vid frånvaro, att han skulle hålla fortsatt kontinuerlig kontakt med AA, att han skulle ta antabus men om det inte fungerade ta kontakt med skolsköterskan, att han vid fortsatt skötsamhet skulle vara kvar vid Midskogsskolan samt att ytterligare återfall eller omotiverad frånvaro från arbetet inte skulle tolereras av arbetsgivaren. Det angavs vidare i detta kontrakt att det vid omotiverad frånvaro kunde göras en omplacering inom Luleå kommun och att han ytterst kunde bli uppsagd från sin anställning.

Med anledning av att L.W. varit olovligen frånvarande den 12 och 13 september 1996, tilldelades han en skriftlig varning som är daterad den 10 oktober 1996. I beslutet angavs att L.W. hade brutit mot sitt arbetskontrakt och att han därigenom grovt åsidosatt sina åligganden som anställd lärare.

Den ogiltiga frånvaron ställde till stora problem inom skolan. I oktober år 1997 var han frånvarande tre dagar utan läkarintyg. Det hölls därefter ett utvärderingssamtal med L.W. där det diskuterades om det inte fanns andra arbeten som inte var lika känsliga för frånvaro. Det företogs därför en omplaceringsutredning. L.W. var dock inte intresserad av någon ny lärartjänst, och det fanns inte något annat arbete tillgängligt inom kommunen som skulle kunna komma ifråga. Den 17 - 26 oktober och den 9 - 14 december 1997 var han åter olovligen borta från sitt arbete. Den 12 januari 1998 delgavs L.W. uppsägning, i vilken det angavs att skälen till den var den ogiltiga frånvaron i oktober och december 1997 samt tidigare misskötsamhet.

Luleå kommun gör sammanfattningsvis gällande att L.W. har varit frånvarande från sitt arbete på grund av misskötsamhet. Det bestrids alltså att det har varit fråga om alkoholism av sjukdomskaraktär. Den olovliga frånvaron har varit av sådan omfattning och varit så förödande för kommunen och skolan att det har förelegat tillräckliga skäl för uppsägning. Om Arbetsdomstolen skulle finna att L.W:s frånvaro berott på sjukdom har kommunen i alla händelser fullgjort både sin rehabiliteringsskyldighet och sin omplaceringsskyldighet. L.W. har trots fullgjord rehabilitering inte kunnat utföra något arbete av betydelse. Det har därför förelegat saklig grund för uppsägningen.

Domskäl

L.W. anställdes år 1970 som lärare inom Luleå kommun. Han har alltsedan 1980-talet under perioder varit frånvarande från arbetet på grund av att han missbrukat alkohol. Han sades upp av kommunen i januari 1998.

Tvisten i målet gäller frågan om det har förelegat saklig grund för uppsägningen.

Förbundets uppfattning är att L.W:s alkoholmissbruk har karaktären av sjukdom. Vidare har gjorts gällande att kommunen inte har fullgjort sin rehabiliteringsskyldighet och att L.W:s frånvaro inte har varit så omfattande att han inte kan utföra arbete av någon betydelse för kommunen. Dessutom har förbundet gjort gällande att kommunen inte har fullgjort sin skyldighet att söka omplacera L.W.

Kommunens inställning är att L.W:s alkoholmissbruk inte är av sådant slag att det kan jämställas med sjukdom. Alkoholmissbruket har enligt kommunens mening haft karaktären av misskötsamhet som har lett till en omfattande frånvaro från arbetet. För den händelse alkoholmissbruket skulle anses vara att jämställa med sjukdom har kommunen gjort gällande att rehabiliteringsskyldigheten är fullgjord och att L.W:s frånvaro har varit så omfattande att han inte kan utföra arbete av någon betydelse för kommunen. Vidare har kommunen gjort gällande att den har fullgjort sin skyldighet att söka omplacera L.W.

Arbetsdomstolen går i det följande först in på frågan om vad som i målet har framkommit när det gäller karaktären av L.W:s alkoholmissbruk.

Alkoholism av sjukdomskaraktär?

I målet är ostridigt att L.W. sedan mycket lång tid har missbrukat alkohol. Missbruket, som har orsakat en periodvis omfattande frånvaro från arbetet, har föranlett olika åtgärder från kommunens sida alltsedan mitten av 1980-talet.

Beträffande L.W:s hälsoförhållanden föreligger ett utlåtande den 3 maj 1990 av överläkaren L.S. I utlåtandet anges bl.a. att L.W. "är en psykologiskt primärt något vulnerabel person, som lyckats balansera sina svårigheter på ett relativt bra sätt tidigare, men som även sekundärt härtill kommit in i ett visst alkoholmissbruk, som beskrivits, vilket ytterligare förvärrat den primära sårbarheten".

Behandlande läkaren R.L. har i ett intyg daterat den 16 november 1998 uttalat att L.W. under tiden den 14 mars - 8 april 1994 behandlades vid Alfagruppen enligt Minnesotamodellen "för kroniska sjukdomen med diagnos enligt WHO 303". I målet är ostridigt att WHO 303 utgör den vedertagna beteckningen för kronisk alkoholism.

Distriktsläkaren Mats Weström har i ett intyg den 6 september 1998 uttalat bl.a. följande. L.W. har en sedan åtminstone 1970-talet känd periodisk återkommande överkonsumtion av alkohol. Alkoholkonsumtionen är kopplad till psykiska besvär och depressiva perioder. Olika bedömningsgrunder har förelegat genom åren om vad som är sekundärt eller primärt. Överkonsumtionen av alkohol har i perioder varit av den graden att det kan jämföras med ett med sjukdom liknande tillstånd.

Mats Weström har vid förhör inför domstolen berättat att han som distriktsläkare haft ett särskilt intresse för alkoholfrågor därför att han tidigare tjänstgjorde vid en alkoholpoliklinik. Vidare har han uppgett bl.a. följande. Han kom i kontakt med L.W. första gången under mitten av 1980-talet. De hade sedan mera sporadiska kontakter under 1990-talet. År 1997 sökte L.W. upp honom och deras kontakt har därefter varit kontinuerlig. L.W. lider av ångest och nervösa besvär, och det är i sådana fall svårt att säga vad som är orsak, och vad som är verkan. Det är svårt att bedöma huruvida det i ett visst fall kan anses vara alkoholism av sjukdomskaraktär. När det gäller L.W. bör särskilt beaktas att det är fråga om ett långvarigt missbruk. Vidare måste beaktas hans egna uppgifter om orsaken till missbruket. För bedömningen är vidare inslagen av ångest och oro av betydelse. Mats Weström står fast vid vad han uttalat i intyget, dvs. att det i L.W:s fall är fråga om kroniska besvär som kan jämställas med sjukdom.

Den finns enligt Arbetsdomstolens mening ingen anledning att ifrågasätta den slutsats som Mats Weström har uttalat såväl i intyget som inför domstolen när det gäller karaktären av L.W:s alkoholbesvär. Från kommunens sida har någon bevisning i denna tvistefråga inte åberopats. Enligt domstolens mening bör mot den nu angivna bakgrunden bedömningen göras på grundval av vad som framkommit i den av förbundet framlagda utredningen, dvs. att det i L.W:s fall är fråga om alkoholbesvär som är av sådan karaktär att de kan jämställas med sjukdom.

Det har i målet inte gjorts gällande annat än att det är alkoholmissbruket som varit orsaken till L.W:s frånvaro från arbetet. Arbetsdomstolen finner sig också kunna utgå från att underlåtenheten i vissa fall att anmäla frånvaron och styrka denna med läkarintyg har sin grund i samma sjukdom.

Den rättsliga betydelsen av att L.W:s alkoholbesvär har sjukdomskaraktär

Som Arbetsdomstolen har utvecklat i åtskilliga tidigare domar innebär karaktären av L.W:s alkoholmissbruk att uppsägningsfrågan skall bedömas mot bakgrund av att anställningsskyddslagen bygger på principen att det inte föreligger saklig grund för uppsägning på grund av sjukdom eller handlingar som beror på sjukdom. Denna princip gäller dock inte utan undantag. Uppsägning anses kunna komma i fråga om arbetstagarens arbetsförmåga har stadigvarande nedsatts så mycket att arbetstagaren inte längre kan utföra arbete av betydelse. I det enskilda fallet får frågan avgöras efter en avvägning mellan arbetsgivarens intresse att kunna bedriva verksamheten på ett effektivt sätt och arbetstagarens intresse att få behålla sin anställning.

Av betydelse för den bedömning som skall göras är vidare om arbetsgivaren har uppfyllt sina skyldigheter enligt arbetsmiljölagen och lagen om allmän försäkring att ansvara för rehabilitering av arbetstagaren (se bl.a. Arbetsdomstolens domar 1993 nr 42, 1997 nr 115 och 1998 nr 20).

Förelåg saklig grund för uppsägningen av L.W.?

Som har framgått i det föregående har L.W:s periodvisa missbruk av alkohol pågått under en lång tid. Olika åtgärder för att komma till rätta med L.W:s missbruk och frånvaro från arbetet har vidtagits alltsedan mitten av 1980-talet. Parterna i målet är ense i frågan om vilka tider han varit frånvarande från arbetet, med eller utan stöd av läkarintyg.

De vidtagna rehabiliteringsåtgärderna och L.W:s frånvaro kan sammanfattningsvis beskrivas på följande sätt. En rehabiliteringsutredning gjordes år 1990. Den ledde till att L.W. underkastades vissa föreskrifter och fick anpassad tjänstgöring. Problemen förvärrades år 1992, då han var sjukskriven under hela vårterminen. Situationen förbättrades sedan, men i slutet av år 1993 tilltog sjukfrånvaron. Under våren 1994 blev problemen särskilt accentuerade. Det upprättades då en kompletterande rehabiliteringsutredning, som ledde till att L.W. på kommunens bekostnad fick behandling under några veckor enligt Minnesotamodellen. Under återstoden av år 1994 hade han ingen frånvaro från arbetet. Däremot fick han under våren 1995 ett återfall, som ledde till att det i maj samma år upprättades en ny rehabiliteringsutredning, vilken i september samma år följdes upp med ett särskilt "arbetskontrakt" som innebar bl.a. att L.W. tog på sig att själv vidta vissa åtgärder i syfte att komma till rätta med missbruket. Situationen förbättrades därefter, och under hösten 1995 förekom ingen sjukfrånvaro. Däremot var L.W. sjukskriven under två kortare perioder under våren 1996. I september 1996 var han frånvarande under två dagar, vilket ledde till att han tilldelades en varning. Han hade därefter ingen frånvaro förrän under hösten 1997, då han var borta den 1 - 3 oktober. När han sedan uteblev också den 17 oktober fick han av kommunen beskedet om att han skulle sägas upp. Han återkom sedan inte i tjänst under tiden fram till uppsägningen, som skedde den 12 januari 1998.

Av det anförda framgår att kommunen under hela 1990-talet har vidtagit olika åtgärder i syfte att rehabilitera L.W. Genom utredningen i målet har inte framkommit annat än att kommunen under tiden fram till hösten 1997 vidtagit de åtgärder som skäligen har kunnat krävas. Av utredningen framgår att åtgärderna också faktiskt ledde till en avsevärd förbättring i situationen. Efter problemen under våren 1995 och den då vidtagna rehabiliteringsutredningen med olika föreskrifter avtog L.W:s frånvaro påtagligt. Han hade under hösten 1995 ingen frånvaro. Under år 1996 hade han sammantaget en mycket liten frånvaro. Och under år 1997 hade han ingen frånvaro alls fram till de händelser som utlöste uppsägningsförfarandet. Det kan i det sammanhanget tilläggas att Mats Weström i målet har uppgett att L.W. "gick ner sig" efter beskedet i oktober 1997 om att kommunen avsåg att säga upp honom. Så har också L.W. själv beskrivit saken när han har hörts inför domstolen. Mycket talar alltså för att frånvaron under resten av hösten 1997 berodde på beskedet om det förestående uppsägningsförfarandet.

Mot bakgrund av L.W:s låga frånvarofrekvens under de två år som närmast föregick händelsen som föranledde uppsägningsförfarandet kan det tyckas överraskande att kommunen i den uppkomna situationen valde att säga upp honom. Utvecklingen särskilt under åren 1995-1997 berättigade enligt domstolens mening snarare ett antagande om att förnyade åtgärder till stöd för L.W. skulle ha lett till en fortsatt stabil situation för honom. Domstolen har emellertid inte anledning att gå närmare in på den frågan. Det avgörande är nämligen om L.W:s arbetsförmåga vid tidpunkten för uppsägningen hade stadigvarande nedsatts så att han inte längre kunde utföra arbete av betydelse för kommunen. Mot bakgrund av L.W:s låga frånvarofrekvens under de två år som närmast föregick uppsägningen anser domstolen inte att hans arbetsförmåga har varit nedsatt i så hög grad att en uppsägning har varit motiverad.

Arbetsdomstolen finner på grund av det anförda att det inte har förelegat saklig grund för uppsägningen av L.W. Uppsägningen skall alltså förklaras ogiltig.

Allmänt skadestånd

Med den bedömning som Arbetsdomstolen har kommit fram till är L.W. berättigad till allmänt skadestånd för den kränkning som uppsägningen inneburit. Arbetsdomstolen bestämmer skadeståndet till 50 000 kr.

Rättegångskostnader

Utgången i målet leder till att kommunen som förlorande part skall ersätta förbundet för dess rättegångskostnader. Kommunen har vitsordat skäligheten av det belopp som förbundet har yrkat.