AD 2000 nr 68

Parter:

Tjänstemannaförbundet HTF; Premiair A/S

Nr 68

Tjänstemannaförbundet HTF

mot

Premiair A/S i Dragör, Danmark.

Bakgrund

Scanair var ett systerkonsortium till SAS. Verksamheten i Scanair bestod främst i att utföra flygningar för charterföretag.

Under sommaren 1993 var Scanair under avveckling. Den 19 juli 1993 träffade Scanairs lokala HTF-klubb och Scanair ett lokalt kollektivavtal som innebar att ett antal kabinanställda hos Scanair inte skulle ha företrädesrätt till återanställning på grund av de stundande uppsägningarna. Kollektivavtalet innebar även dels att parterna gemensamt skulle fastställa en turordningslista varigenom skulle fastslås i vilken ordning arbetstagarna skulle sägas upp, dels att parterna var överens om att endast de personer som befanns lämpliga för anställning hos det nystartade danska företaget Premiair A/S hade företrädesrätt till återanställning. Premiair förband sig att återanställa viss personal i enlighet med överenskommelsen i kollektivavtalet. En turordningslista upprättades senare, vilken enligt Arbetsdomstolens dom 1995 nr 108 är att anse som ett mellan parterna den 15 augusti 1993 träffat kollektivavtal. Enligt Premiairs uppfattning skulle turordningslistan tjäna som underlag för vilka av de kabinanställda som skulle erbjudas anställning i Premiair och bolaget följde listan när det erbjöd de tidigare Scanairanställda anställning i Premiair. Tjänstemannaförbundet HTF bestred att listan skulle fungera som en turordningslista för återanställning.

Samtliga anställda i Scanair sades i september 1993 upp på grund av arbetsbrist.

Sedan HTF väckt talan i Arbetsdomstolen mot bl.a. Scanair förordnade domstolen den 17 december 1993 interimistiskt att de kabinanställda vid Scanair som sagts upp på grund av arbetsbrist och som varit anställda av Scanair minst tolv månader under de senaste två åren hade företrädesrätt till återanställning.

Den 31 december 1993 upphörde Scanairs verksamhet. Dagen därpå, den 1 januari 1994, inledde Premiair sin verksamhet inom i huvudsak samma område som Scanair. Premiair hade då anställt ett stort antal arbetstagare som tidigare varit anställda hos Scanair. Premiair anställde vidare under våren 1994 ett antal arbetstagare.

Den 1 mars 1994 väckte HTF talan mot Premiair och gjorde bl. a. gällande att Premiair övertagit Scanairs verksamhet samt att kabinanställda i Scanair därför hade rätt till återanställning hos Premiair.

Den 1 november 1994 anställde Premiair ytterligare ett antal arbetstagare.

År 1995 meddelade Arbetsdomstolen dom i det mål där Scanair var svarande (domen 1995 nr 108). I domen fastställde domstolen att de kollektivavtal som träffades under sommaren 1993 var ogiltiga till den del de innehöll att kabinanställd personal vid Scanair saknade företrädesrätt till återanställning. Arbetsdomstolen fastställde även det tidigare meddelade interimistiska beslutet.

År 1996 meddelade Arbetsdomstolen mellandom i de nu förevarande målen (domen 1996 nr 92). Domstolen biföll HTF:s talan och fastställde därvid att de kabinanställda som tidigare sagts upp av Scanair hade företrädesrätt till återanställning hos Premiair i den turordning som föreskrivs i anställningsskyddslagen. Arbetsdomstolen uttalade i domen att de kabinanställda vilkas rätt till återanställning blivit åsidosatt av Premiair kan ha rätt till skadestånd.

Efter mellandomen år 1996 har parterna fört förhandlingar i syfte att lösa de skadeståndsfrågor som har aktualiserats. Arbetsdomstolen prövade i mellandomen 1998 nr 59 vissa frågor om allmänt och ekonomiskt skadestånd. Ytterligare frågor om ekonomiskt skadestånd prövades i mellandomen 1999 nr 14. Efter dessa avgöranden kvarstod vissa frågor rörande såväl allmänt som ekonomiskt skadestånd.

Arbetsdomstolen kommer i denna deldom att pröva de i målen återstående frågorna om allmänt skadestånd. Frågorna avser närmare bestämt rätten till skadestånd för de arbetstagare vilkas företrädesrätt till återanställning ostridigt åsidosattes av Premiair genom de nyanställningar som ägde rum per den 1 november 1994.

Yrkanden m.m.

HTF, som har delat in de berörda arbetstagarna i sex olika kategorier, se bilaga A-F, har yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta Premiair att betala skadestånd till

1. de i bilaga A och B (uteslutes här) angivna arbetstagarna med vardera 75 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 april 1997 till dess betalning sker,

2. de i bilaga C och D (uteslutes här) angivna arbetstagarna med vardera 30 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 april 1997 till dess betalning sker,

3. de i bilaga E (uteslutes här) angivna arbetstagarna med vardera 25 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 april 1997 till dess betalning sker,

4. de i bilaga F (uteslutes här) angivna arbetstagarna med vardera 15 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 april 1997 till dess betalning sker.

Premiair har bestritt samtliga yrkanden men har vitsordat ränteyrkandena som skäliga i och för sig. För den händelse Arbetsdomstolen skulle komma fram till att bolaget skall betala allmänt skadestånd gör Premiair gällande att skadeståndsbeloppen skall jämkas till noll kr, eller i varje fall sättas ned kraftigt.

Arbetsdomstolen har med stöd av 4 kap. 10 § tredje stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister avgjort målet i denna del utan huvudförhandling.

Parterna har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak följande.

HTF

Skadeståndsyrkandena avser Premiairs nyanställningar per den 1 november 1994. Vid denna tidpunkt hade det gått nästan ett år sedan Arbetsdomstolens interimistiska beslut i december 1993. Premiair valde trots detta att inte rätta sig efter beslutet. Bolagets agerande innebar att ett antal arbetstagare gick miste om sin företrädesrätt till återanställning. För dessa brott mot bestämmelserna i anställningsskyddslagen skall bolaget betala allmänt skadestånd.

Vidare vill HTF framhålla att de nu aktuella arbetstagarna i hela sitt yrkesverksamma liv varit sysselsatta inom flygbranschen och att flertalet av dem haft stora svårigheter att finna ett likvärdigt arbete. Flertalet av de berörda hade vid uppsägningstillfället varit anställda i minst femton år hos Scanair.

HTF vill peka på följande omständigheter beträffande de olika kategorierna av arbetstagare.

Kategori A

Premiair vidtog per den 1 november 1994 elva tillsvidareanställningar vid Stockholmsbasen, sexton tillsvidareanställningar vid Göteborgsbasen och minst femton tillsvidareanställningar vid Malmöbasen. Samtliga anställningar avsåg heltid. Om Premiair följt turordningsbestämmelserna i anställningsskyddslagen hade de personer som finns förtecknade på bilaga A erhållit en tillsvidareanställning vid den angivna tidpunkten. De nu aktuella arbetstagarna hade blivit förbigångna även vid anställningstillfällena den 1 januari 1994 och våren 1994. För dessa brott mot företrädesrätten till återanställning har arbetstagarna i enlighet med mellandomen 1998 nr 59 erhållit dels ett jämkat skadestånd om 30 000 kr avseende anställningstillfället den 1 januari 1994, dels ett skadestånd om 15 000 kr avseende anställningstillfället under våren 1994.

Arbetsdomstolen skall nu ta ställning till den tredje kränkningen av dessa arbetstagare. Denna måste ses som den allvarligaste av kränkningarna, eftersom den ovisshet beträffande innebörden av det interimistiska beslutet från december 1993 som kan ha funnits i slutet av år 1993 och början av år 1994 definitivt var undanröjd under hösten 1994. Dessutom bör betonas att samtliga av de nu aktuella personerna skulle ha erhållit tillsvidareanställningar den 1 november 1994. Det föreligger därför skäl för domstolen att döma ut det yrkade beloppen 75 000 kr.

Kategori B

Dessa arbetstagare skulle i likhet med dem i kategori A rätteligen ha erhållit tillsvidareanställningar vid anställningstillfället den 1 november 1994. De har i likhet med arbetstagarna i kategori A erhållit skadestånd för Premiairs brott mot företrädesrätten vid tidigare anställningsomgångar år 1994. Skillnaden gentemot kategori A är att personerna i kategori B vid anställningstillfället den 1 januari 1994 inte var aktuella för anställning, varför skadeståndsbeloppen avseende det tillfället - jämkat skadestånd om 15 000 kr - dömdes ut enligt den i Arbetsdomstolens dom 1977 nr 159 angivna principen att en arbetstagare kan erhålla allmänt skadestånd även om vederbörande inte skulle ha kommit i fråga för en faktisk anställning.

Utöver det som anförts för kategori A vill HTF här framhålla att det för personerna i denna kategori rörde sig om det första anställningstillfälle då de kunnat erhålla en tillsvidareanställning. De yrkade beloppen 75 000 kr bör därför utgå för dessa arbetstagare.

Kategori C

Denna kategori avser arbetstagaren L.L. Hon skulle om Premiair följt turordningsbestämmelserna ha erhållit en visstidsanställning våren 1994 och därefter en ny visstidsanställning den 1 november 1994.

Arbetsdomstolen har i domen 1998 nr 59 dömt ut ett jämkat allmänt skadestånd om 15 000 kr till arbetstagare som inte hade rätt till återanställning den 1 januari 1994 eftersom de blev förbigångna av arbetstagare som helt saknade återanställningsrätt. L.L. gick vid anställningstillfället den 1 november 1994 miste om en visstidsanställning utan att jämkningsskäl förelåg. Detta innebär rimligtvis att skadeståndsbeloppet måste sättas högre än 15 000 kr. Enligt förbundets uppfattning bör skadeståndet bestämmas till 30 000 kr.

Kategori D

För denna kategori hänvisas till vad som anförts under kategori C med den skillnaden att det för arbetstagarna under kategori D inte var aktuellt med någon anställning förrän den 1 november 1994. Först vid den tidpunkten har arbetstagarna alltså faktiskt gått miste om en visstidsanställning, även om de vid tidigare anställningstillfällen förbigåtts av andra personer med sämre eller ingen företrädesrätt. Enligt förbundets uppfattning bör skadeståndet för denna kategori bestämmas till 30 000 kr.

Kategori E

Arbetstagarna i denna kategori blev förbigångna och gick faktiskt miste om anställningar både den 1 januari 1994 och våren 1994. För dessa brott mot företrädesrätten har de erhållit skadestånd. Vid anställningstillfället den 1 november 1994 räckte anställningstiden för arbetstagarna i kategori E inte till för en anställning. De blev dock förbigångna av arbetstagare som helt saknade återanställningsrätt. Arbetsdomstolen bestämde i domen 1998 nr 59 skadeståndsbeloppet i en motsvarande situation till - efter jämkning - 15 000 kr. Med hänsyn till att det vid anställningstillfället den 1 november 1994 inte förelåg några jämkningsskäl bör skadeståndsbeloppet bestämmas till det yrkade beloppet 25 000 kr.

Kategori F

Dessa arbetstagare har inte vid något tillfälle kommit i fråga för återanställning i Premiair. De blev emellertid den 1 november 1994 för tredje gången förbigångna av arbetstagare som helt saknade återanställningsrätt. Skadeståndsbeloppet bör liksom vid de båda tidigare tillfällena bestämmas till 15 000 kr.

Premiair

Det är riktigt att arbetstagarna angivna i bilaga A-F hade företrädesrätt till återanställning per den 1 november 1994.

Som generella grunder för bestridande av HTF:s krav vill Premiair framhålla följande. De yrkade beloppen ligger avsevärt högre än Arbetsdomstolens praxis i motsvarande fall. Den normala utgångspunkten, utan beaktande av särskilda omständigheter, förefaller i praxis alltjämt vara kring 30 000 kr vid brott mot företrädesrätten då den åsidosatta arbetstagaren gått miste om en tillsvidareanställning och det rör sig om ett kränkningstillfälle. När det gäller den för vissa arbetstagare långa anställningstiden tillmättes den i Arbetsdomstolens avgörande 1998 nr 59 inte någon särskild betydelse vid bestämmande av skadeståndsbeloppet, vilket stämmer väl överens med domstolens övriga praxis som inte ger stöd för att döma ut högre allmänt skadestånd med hänvisning till lång anställningstid eller viss branschtillhörighet. Mot bakgrund av det ekonomiska skadeståndets funktion i rättssystemet innebär HTF:s resonemang att arbetstagarna blir dubbelt kompenserade.

Vidare står HTF:s uppfattning att den tredje kränkningen skulle vara allvarligare än de två tidigare i strid med Arbetsdomstolens praxis. I domen 1988 nr 56 underkändes just detta argument, varvid domstolen fann att en tredje kränkning inte motiverade något allmänt skadestånd alls. Samtliga arbetstagare som avses med HTF:s yrkanden har fått allmänt skadestånd för två tillfällen då Premiair har brutit mot företrädesrätten till återanställning. De är i enlighet med domstolens praxis inte berättigade till någon ytterligare ersättning.

Ett led i HTF:s resonemang rörande storleken av allmänna skadestånd är att Premiair under hösten 1994 inte kunde åberopa att det förelåg en osäkerhet kring Arbetsdomstolens interimistiska beslut från december 1993. Här vill Premiair anmärka att detta beslut inte avsåg Premiair utan Scanair. Premiair fick alltså inte besked om vilka personer som skulle ha företrädesrätt till återanställning. Dessutom återstod svårbedömda rättsfrågor rörande verksamhetsövergången och tillämplig lag. Med hänsyn till att beslutet var interimistiskt hade Arbetsdomstolen inte tagit upp bevisning om bl.a. innebörden av kollektivavtalet. Då det interimistiska beslutet således inte hade klargjort rättsläget var det med andra ord under hösten 1994 inte givet hur den slutliga utgången i målet skulle bli. Om Premiair hade agerat annorlunda, dvs. i strid med kollektivavtalet, förelåg risk för skadeståndskyldighet mot andra arbetstagare. Det val Premiair hade att göra den 1 november 1994 var alltså inte så självklart som HTF påstår. Premiairs agerande kan inte ses så att bolaget har trotsat domstolens beslut.

När det gäller skälen för att jämka skadeståndet vill Premiair, utöver vad som anförts ovan, framhålla följande. Premiair agerade under hösten 1994 med stöd av kollektivavtalet från år 1993 och utgick då från att avtalet hade den rättsverkan som det gav uttryck för, dvs. att turordningslistan skulle ligga till grund för återanställningen. Frågan om kollektivavtalets giltighet var svårbedömd och rättsläget klargjordes först genom Arbetsdomstolens dom 1996 nr 92. Även frågan om verksamhetsövergång var svårbedömd. Premiair har under alla omständigheter inte haft för avsikt att bryta mot lagen. Bolaget har agerat helt i överensstämmelse med träffade kollektivavtal, vilka dessutom godkänts av HTF på central nivå.

Beträffande HTF:s kategoriindelning vill Premiair göra följande anmärkningar.

Kategori A och B

Arbetstagarna har redan erhållit allmänt skadestånd med sammanlagt 45 000 kr respektive 30 000 kr och är med hänsyn till det tidigare anförda inte berättigade till ytterligare skadestånd till följd av Premiairs brott mot företrädesrätten den 1 november 1994.

Kategori C

Allmänt skadestånd har redan utgått med sammanlagt 30 000 kr. Någon ny omständighet i förhållande till vad som gällde våren 1994 hade inte tillkommit hösten 1994, varför det under alla omständigheter inte finns skäl att höja skadeståndsnivån i förhållande till vad som utdömdes för motsvarande brott våren 1994.

Premiair kan inte vitsorda att L.L. kunnat erhålla en tillsvidareanställning våren 1995 om hon erhållit visstidsanställningar våren och hösten 1994. Även om så vore fallet kan det ej påverka graden av kränkning vid Premiairs brott mot företrädesrätten hösten 1994.

Kategori D

Även här har allmänt skadestånd redan utgått med sammanlagt 30 000 kr. Det finns inte skäl att döma ut högre skadestånd än vad Arbetsdomstolen gjort i motsvarande situation för brott mot företrädesbrotten våren 1994. Inte heller för denna kategori kan vitsordas att arbetstagarna varit aktuella för tillsvidareanställningar våren 1995.

Kategori E

Arbetstagarna i denna kategori har redan erhållit allmänt skadestånd med sammanlagt 45 000 kr. De är med hänsyn till vad som anförts tidigare inte berättigade till ytterligare skadestånd till följd av Premiairs brott mot företrädesrätten den 1 november 1994.

Kategori F

Arbetstagarna i denna kategori har redan erhållit allmänt skadestånd med sammanlagt 30 000 kr. De är med hänsyn till vad som anförts tidigare inte berättigade till ytterligare skadestånd. Det bör vid bedömningen även beaktas att arbetstagarna i denna kategori inte vid något av de tre anställningstillfällena skulle ha kommit i fråga för anställning i Premiair, eftersom de hade för kort anställningstid i Scanair i förhållande till sina tidigare arbetskamrater och antalet tjänster i Premiair.

Domskäl

Det är ostridigt mellan parterna att Premiair genom nyanställningarna per den 1 november 1994 åsidosatte de berörda arbetstagarnas företrädesrätt till återanställning. Det Arbetsdomstolen nu har att ta ställning till är om det på denna grund skall utgå något allmänt skadestånd och i så fall med vilket belopp.

I målet är vidare ostridigt att samtliga nu berörda arbetstagare redan har erhållit allmänt skadestånd för de åsidosättanden mot företrädesrätten som Premiair gjorde sig skyldig till den 1 januari 1994 och under våren 1994. Premiair har med hänvisning härtill i första hand bestritt skyldighet att utge ytterligare skadestånd, eftersom det enligt bolagets uppfattning följer av domstolens praxis att det inte utgår något allmänt skadestånd för ett tredje kränkningstillfälle.

Med anledning av vad Premiair har anfört i denna del vill domstolen framhålla att det vid fall av flera kränkningar av en arbetstagares företrädesrätt kan finnas anledning att bedöma frågan om arbetsgivarens totala skadeståndsskyldighet efter en helhetsbedömning av händelseförloppet (jfr domen 1988 nr 56). Det innebär dock inte att arbetsgivaren i princip undgår skadeståndsskyldighet för den senare av flera inträffade kränkningar. I det nu föreliggande fallet är det enligt domstolens mening av särskild betydelse att det vid anställningstillfället i november 1994 hade förflutit nästan ett halvt år sedan det föregående anställningstillfälle då företrädesrätten kränktes. Åsidosättandet av företrädesrätten under hösten 1994 framstår som en fristående händelse i förhållande till vad som tidigare hade inträffat. Premiair kan enligt domstolens mening inte undgå skadeståndsskyldighet för detta åsidosättande av anställningsskyddslagen.

I fråga om jämkning av skadeståndet har Premiair i detta mål i huvudsak upprepat de mer allmänt hållna argument som finns återgivna i mellandomen 1998 nr 59. I den domen uttalade domstolen i sina överväganden i huvudsak följande. Det förelåg skäl för jämkning såvitt avsåg den kränkning av företrädesrätten som gjordes den 1 januari 1994. Situationen under våren 1994 såg emellertid något annorlunda ut. Arbetsdomstolen hade den 17 december 1993 i sitt interimistiska beslut angivit att de kabinanställda vid Scanair hade företrädesrätt till återanställning. Frågan om företrädesrätten till återanställning också gällde i Premiair var i och för sig ännu inte avgjord av domstolen. Det interimistiska beslutet borde emellertid ha föranlett Premiair att överväga vilka konsekvenser fortsatta anställningar i strid mot beslutet skulle få om rätten till återanställning också skulle komma att gälla i Premiair. Premiair valde att även fortsättningsvis tillämpa en annan ordning än den som anställningsskyddslagen anger. Vid nu angivna förhållanden förelåg det enligt vad domstolen uttalade inte skäl för jämkning av kränkningsersättningen.

De nu återgivna generella övervägandena avseende situationen på våren 1994 har enligt Arbetsdomstolens uppfattning bärkraft även såvitt gäller situationen vid de nyanställningar som skedde den 1 november 1994. Under tiden däremellan inträffade inte något som är av betydelse för bedömningen av skadeståndsfrågan. Slutsatsen blir att det inte heller beträffande kränkningen av företrädesrätten i november 1994 föreligger skäl att jämka det allmänna skadeståndet med hänvisning till de nu berörda allmänna argumenten.

Vid bestämmande av skadeståndsbeloppen utgår Arbetsdomstolen i det följande från den indelning av arbetstagarna som HTF har gjort till utveckling av sin talan.

Kategorierna A och B

Arbetstagarna i dessa kategorier har tidigare erhållit allmänt skadestånd för åsidosättanden av företrädesrätten i januari 1994 och på våren 1994. De skulle samtliga vid en riktig tillämpning av bestämmelserna om företrädesrätt till återanställning i 25 § anställningsskyddslagen ha erhållit en tillsvidareanställning den 1 november 1994. Arbetsdomstolen anser att det allmänna skadeståndet för den nu aktuella kränkningen av deras rätt bör bestämmas till 30 000 kr.

Kategorierna C och D

Arbetstagarna i dessa kategorier har tidigare erhållit allmänt skadestånd för åsidosättande av företrädesrätten i januari 1994 och på våren 1994. De skulle vid en riktig tillämpning av anställningsskyddslagen ha erhållit visstidsanställningar den 1 november 1994. Skillnaden mellan de båda kategorierna ligger i att arbetstagaren i kategori C faktiskt gick miste om en visstidsanställning på våren 1994 medan arbetstagarna i kategori D inte hade kommit i fråga för en anställning förrän den 1 november 1994. Arbetsdomstolen anser att det allmänna skadeståndet till arbetstagarna i båda dessa kategorier för den nu aktuella kränkningen av företrädesrätten bör bestämmas till 15 000 kr.

Kategorierna E och F

Här rör det sig om arbetstagare som inte var aktuella för återanställning hos Premiair den 1 november 1994 därför att de då hade kortare anställningstid i Scanair än andra arbetstagare. Skillnaden mellan de nu berörda kategorierna är att arbetstagarna i kategori E faktiskt gick miste om anställningar vid de två tidigare anställningstillfällena år 1994 medan arbetstagarna i kategori F inte någon gång varit aktuella för anställning. Arbetstagarna i båda dessa kategorier har tidigare erhållit allmänt skadestånd för åsidosättanden av företrädesrätt i januari 1994 och på våren 1994.

Om Premiair i november 1994 hade återanställt kabinpersonal i enlighet med anställningsskyddslagens regler skulle de nu aktuella arbetstagarna alltså inte ha erhållit någon anställning. De fick emellertid se sig förbigångna av arbetstagare som helt saknade företrädesrätt till återanställning. I enlighet med den princip som uttrycks i domen 1977 nr 159 har Premiair därmed gjort sig skyldig till brott mot dessa arbetstagares företrädesrätt till återanställning. Vid bestämmande av skadeståndet skall givetvis beaktas att de inte har gått miste om någon anställning. Arbetsdomstolen bestämmer beloppen avseende allmänt skadestånd till 10 000 kr.