AD 2001 nr 67
Sedan en arbetstagare hos Europeiska Kommissionen med placering vid dess kontor i Stockholm avskedats, väckte arbetstagaren talan vid tingsrätten med yrkanden om skadestånd på grund av avskedandet. Arbetstagaren yrkade under målets handläggning att Europeiska Kommissionen skulle föreläggas att utge vissa skriftliga handlingar, vilka enligt arbetstagarens mening kunde antas ha betydelse som bevis. Sedan yrkandet om editionsföreläggande bestritts av Europeiska Kommissionen, beslutade tingsrätten att inhämta ett förhandsavgörande från EG-domstolen rörande denna fråga och att vilandeförklara målet i avvaktan på förhandsavgörandet. Sedan beslutet överklagats särskilt med stöd av 49 kap. 7 § rättegångsbalken, har Arbetsdomstolen funnit att tingsrättens beslut medför att målet försenas i onödan. Arbetsdomstolen har därför undanröjt beslutet och visat målet åter till tingsrätten för fortsatt handläggning.
Parter:
C.E.; Europeiska Gemenskaperna genom Europeiska Kommissionen och dess ställföreträdare i Stockholm
Nr 67
C.E. i Stockholm
mot
Europeiska Gemenskaperna genom Europeiska Kommissionen och dess ställföreträdare i Stockholm.
ÖVERKLAGAT BESLUT
Stockholms tingsrätts, avd. 3, beslut 2001-03-09 i mål nr T 16790-00
Tingsrättens beslut, se bilaga.
C.E. har yrkat att Arbetsdomstolen undanröjer tingsrättens beslut samt återförvisar målet till tingsrätten för vederbörlig handläggning och beslut beträffande det framförda editionsyrkandet. Som grund för sitt överklagande har hon gjort gällande att beslutet medför att målet försenas i onödan, eftersom ett förhandsavgörande från EG-domstolen inte behövs. Enligt C.E. framgår det av ordalydelsen i förordningen nr 1073/1999 att bestämmelserna däri inte kan utgöra något hinder mot att bifalla hennes editionsyrkande. Vidare skulle det enligt hennes uppfattning strida mot artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna att avslå hennes editionsyrkande.
Europeiska Kommissionen har bestritt C.E:s yrkanden.
Målet föredras, varefter Arbetsdomstolen fattar följande
BESLUT
Skäl
Om en part anser att ett beslut av tingsrätten medför att målet försenas i onödan, får han enligt 49 kap. 7 § rättegångsbalken överklaga beslutet särskilt. Det beslut som är aktuellt i detta mål är tingsrättens beslut att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen enligt art. 234 i Romfördraget. I den föreliggande situationen betyder den angivna lagbestämmelsen att Arbetsdomstolen har att pröva om det föreligger skäl för att inhämta förhandsavgörande. För besvarandet av den frågan är det avgörande huruvida förordningen nr 1073/1999 av den 25 maj 1999 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (byrån kommer i det följande att benämnas OLAF) kan antas innefatta något hinder mot editionsföreläggande enligt det yrkande som C.E. har framställt vid tingsrätten.
Det kan konstateras att den aktuella förordningen i artikel 8 innehåller regler om sekretess och skydd för uppgifter. Enligt artikelns punkt 2 skall alla uppgifter som överlämnas eller inhämtas i samband med interna utredningar, oavsett form, omfattas av tystnadsplikt och åtnjuta samma skydd som det som ges enligt de bestämmelser som gäller för gemenskapens institutioner. Den nu angivna artikeln innehåller emellertid enligt sin ordalydelse inte någon bestämmelse som direkt tar sikte på frågan om Europeiska Kommissionens skyldighet att utlämna en rapport inom ramen för en rättegång i något av medlemsländerna. Det förhållandet att förordningen innehåller regler om tystnadsplikt för olika befattningshavare avseende uppgifter inom ramen för interna utredningar kan enligt domstolens mening inte i sig föranleda slutsatsen att en färdigställd rapport inte kan bli föremål för edition i rättegång.
Regler som uttryckligen tar sikte på den slutliga rapporten av OLAF återfinns i artikel 9. Enligt dess punkt 1 skall byrån, sedan den har avslutat en utredning, under direktörens överinseende upprätta en rapport som skall omfatta de omständigheter som konstaterats m.m. Dessa rapporter skall enligt artikelns punkt 2 upprättas med beaktande av de formella kraven i den nationella lagstiftningen i den berörda medlemsstaten. Enligt punkt 2 skall rapporterna vidare utgöra tillåten bevisning i administrativa eller rättsliga förfaranden i den medlemsstat där det visar sig nödvändigt att använda dem, på samma sätt och på samma villkor som administrativa rapporter som upprättas av nationella administrativa inspektörer. Inte heller denna artikel ger något stöd för att rapporten inte skulle kunna bli föremål för edition i en rättegång där Europeiska Kommissionen är part. Det framgår ju tvärtom att rapporten har avsetts kunna utgöra bevisning i fall där detta visar sig vara nödvändigt, närmast i fall då rapporten enligt Europeiska Kommissionens uppfattning har betydelse som bevis. Enligt Arbetsdomstolens mening finns det ingenting i förordningens ordalydelse som ger stöd för att rapporten inte skulle kunna utgöra bevisning i fall då det är Europeiska Kommissionens motpart i rättegången som anser det vara nödvändigt att åberopa rapporten som bevis.
Sammanfattningsvis kommer Arbetsdomstolen till slutsatsen att den ifrågavarande förordningen inte kan uppfattas så att den innefattar ett hinder mot editionsföreläggande i den nu föreliggande situationen. Att förordningen inte innefattar något sådant hinder är enligt domstolens bedömande så pass klart att det saknas anledning att inhämta förhandsavgörande i denna fråga. Det överklagade beslutet måste mot den bakgrunden anses medföra att målet försenas i onödan.
Det anförda betyder att det överklagade beslutet skall undanröjas och att målet skall återförvisas till tingsrätten för fortsatt handläggning.
Domslut
Arbetsdomstolens avgörande
1. Med undanröjande av tingsrättens beslut att begära förhandsavgörande från EG-domstolen och vilandeförklara målet visar Arbetsdomstolen målet åter till tingsrätten för fortsatt handläggning.
2. Arbetsdomstolen fastställer enligt rättshjälpslagen ersättning åt Anders Elmér för det biträde han lämnat C.E. i Arbetsdomstolen till elvatusentvåhundratio (11 210) kr för arbete.
3. Europeiska Gemenskaperna genom Europeiska Kommissionen och dess ställföreträdare i Stockholm skall betala kostnaden för C.E:s rättshjälp i Arbetsdomstolen med elvatusentvåhundratio (11 210) kr enligt den fördelning som Rättshjälpsmyndigheten senare bestämmer.
Protokoll 2001-06-15, målnummer B-37-2001
Ledamöter: Michaël Koch, referent, Carina Gunnarsson och Håkan Lundquist. Enhälligt.
Sekreterare: Håkan Lundquist
BILAGA
Tingsrätten beslut (ledamöter: Ingrid Almbladh, Gunnar Lavett och Ewa Bökwall
C.E. har varit anställd av Europeiska Kommissionen med placering på dess stockholmskontor. Den 13 oktober 2000 blev hon avskedad. Hon yrkar i målet att tingsrätten skall förplikta Europeiska Kommissionen att till henne utge allmänt och ekonomiskt skadestånd m.m. i anledning av att hon blivit avskedad utan att ens saklig grund för uppsägning har förelegat.
Kommissionen har bestritt C.E:s yrkanden. Som grund för sitt bestridande har Kommissionen anfört att C.E. genom att i vart fall vid ett tillfälle upprätta en falsk faktura, ställd till Kommissionen, orättmätigt tillskansat sig ersättning från Kommissionen och att detta förfarande inte var känt av Kommissionen mer än två månader före avskedandet.
C.E. har invänt att hon handlade på uppmaning och godkännande av sina närmaste chefer, S-O.C. och P.J., och att arbetsgivaren redan på grund härav inte är berättigad att åberopa hennes handlingssätt som grund för ett avskedande.
I målet är känt att en utredningsenhet inrättad av Europeiska gemenskaperna, Office européen de lutte antifraude (OLAF), höll förhör med C.E. och övriga anställda vid stockholmskontoret för att utreda eventuella oegentligheter där, varvid protokoll över förhören upprättades. Förhör med C.E. hölls den 13 januari 2000, då hon, enligt vad hon uppger i målet, lämnade fullständiga uppgifter om den otillåtna faktureringen. OLAF lämnade sin rapport rörande kontoret till Kommissionen den 24 maj 2000. Den 29 juni 2000 underrättades C.E. om att Kommissionen avsåg att avskeda henne.
C.E. gör gällande att kunskap hos OLAF om hennes förfaringssätt skall likställas med kunskap hos Kommissionen, till följd varav mer än två månader förflöt från det att Kommissionen den 13 januari 2000 fick vetskap om hennes handlande till dess hon den 29 juni 2000 varslades om avsked.
Kommissionen gör gällande att OLAF är helt fristående och självständig i förhållande till Kommissionen och att fråga om dess oavhängighet kan behöva avgöras genom ett förhandsbesked från EG-domstolen.
C.E. yrkar nu att tingsrätten skall förplikta Europeiska gemenskaperna genom Europeiska kommissionen att förete protokoll över vissa av de förhör som genomförts av OLAF rörande de oegentligheter som förekom vid Kommissionens kontor i Stockholm. Yrkandet avser förhör under perioden den 1 december 1999 till den 29 februari 2000 med följande sju personer: S-O.C., P.J., J.O., S.S., K.S., P.T. samt H.H.B. Till stöd för yrkandet om edition har C.E. anfört att dokumenten kan antas ha betydelse som bevisning i målet och att med bevisningen skall styrkas att S-O.C. och P.J. har medverkat i, eller i vart fall känt till, hanteringen av de falska fakturorna.
Europeiska Gemenskaperna har bestritt editionsyrkandet. Till grund för bestridandet har Europeiska Gemenskaperna sammanfattningsvis uppgivit följande.
Av bestämmelsen i 36 kap 16 § rättegångsbalken framgår att ett vittne skall avge sin berättelse muntligen och att skriftliga vittnesberättelser inte får åberopas. En förutsättning för edition enligt 38 kap2 och 4 §§rättegångsbalken är att den skriftliga handling som är föremål för yrkandet kan antas få betydelse som bevis. Editionsyrkandet tar sikte på dokument som inte får åberopas som bevis. I vart fall hindrar principen om det bästa bevismaterialet att yrkandet om edition bifalls. Det bästa bevismaterialet måste otvivelaktigt anses vara vittnesförhör med de berörda personerna.
Det material som yrkandet om edition avser är att jämställa med en utredning utförd av en extern revisionsbyrå. De personer som utförde utredningen var sakkunniga i den meningen att de utförde ett arbete som krävde specialistkompetens. En utredningsrapport av den typ som OLAF- rapporten utgör kan inte bli föremål för edition.
Den typ av anteckningar som fördes av OLAF under samtalen med de anställda vid Kommissionens representationskontor i Stockholm utgör minnesanteckningar avsedda för vad som kan anses vara privat bruk. Anteckningarna omfattas därför av skyddet i 38 kap 2 § 3 st rättegångsbalken.
För det fall tingsrätten likväl skulle finna det vara möjligt att utfärda ett editionsföreläggande enligt reglerna i rättegångsbalken vill Europeiska Gemenskaperna understryka att tingsrätten har att beakta "Community Law".
Europeiska Gemenskaperna hemställer således att tingsrätten i sådant fall vänder sig till EG-domstolen och begär ett förhandsavgörande huruvida av OLAF framtaget material kan bli föremål för editionsföreläggande av domstol i medlemsstat.
Tingsrätten fattar följande
BESLUT (att meddelas den 9 mars 2001 kl. 13.00)
Skäl
En förutsättning för att en handling skall kunna bli föremål för edition är att den inte är en allmän handling. Domstolen kan å andra sidan jämlikt 38 kap 8 § rättegångsbalken infordra en allmän handling under förutsättning att den kan antas äga betydelse som bevis, dvs samma förutsättning som gäller för edition jämlikt 38 kap 2 § rättegångsbalken. I målet kan inte anses helt klarlagt om de aktuella protokollen enligt rättegångsbalken skall anses som allmän handling eller inte. Eftersom Kommissionens invändningar, utom i ett avseende (se mera nedan) tar sikte på förhållanden som har giltighet i båda fallen saknas anledning att nu ta ställning i denna fråga.
För att en handling skall kunna bli föremål för edition krävs, som nämnts ovan, att den kan antas äga betydelse som bevis. Det krävs inte att handlingen kan antas ha ett högt bevisvärde. Det är tillräckligt att handlingen har i vart fall något, om än litet, bevisvärde vid prövningen av målet i sak.
I förevarande fall har som bevistema angetts att protokollen skall styrka att S-O.C. och P.J., båda i viss chefsposition vid stockholmskontoret, har medverkat i, eller i vart fall känt till, hanteringen av falska fakturor. Det framstår som närmast uppenbart att de angivna protokollen står i relation till detta bevistema som i sin tur anknyter till en av C.E. åberopad omständighet. Protokollen har vidare inte upprättats i anledning av denna rättegång och kan därför inte anses utgöra vittnesattester i den mening som avses i 35 kap 14 § rättegångsbalken. Inte heller det förhållandet att protokollen måhända inte utgör det bästa bevismedlet för bevisning i den aktuella frågan utgör något hinder mot edition. Det får nämligen anses vara part obetaget att åberopa den bevisning han önskar under förutsättning att den har anknytning till någon i målet tvistig fråga.
Det är i målet ostridigt att det var på grundval av uppgifterna i OLAF:s utredning som C.E. skildes från sin tjänst. De upprättade protokollen är därför inte av sådan karaktär att de kan anses utgöra minnesanteckningar för personligt bruk eller för underlag till färdigställande av en slutlig handling.
Kommissionen har vidare hävdat att Kommissionen anlitat OLAF som sakkunnig och att de protokoll som omfattas av editionsyrkandet därför utgör sakkunnigbevis, till följd varav de inte kan bli föremål för edition jämlikt 38 kap 2 § rättegångsbalken.
Handlingarna hos OLAF, i vart fall den del som nu är i fråga, synes endast utgöra en uppteckning av vad som förevarit vid förhör med vissa angivna personer. Handlingarna har inte upprättats i anledning av tvisten mellan C.E. och Kommissionen. Intet har framkommit som tyder på att handlingarna skulle innefatta någon form av rådgivning eller taktiska överväganden i anledning av förevarande eller annan tvist. Handlingarna kan därför inte anses vara ett sådant sakkunnigutlåtande där edition inte kan komma ifråga.
Kommissionen har även gjort gällande att Kommissionen skulle sakna möjlighet att lämna ut handlingarna på den grunden att "Community Law" hindrar detta. Det får närmast ses som ett påstående om att handlingarna skulle omfattas av sekretess.
Enligt vad som gäller vid tillämpning av såväl 38 kap 2 § och 8 §rättegångsbalken kan utlämnande respektive infordrande av handling vägras om innehållet är sådant att den som haft befattning med handlingen inte får höras som vittne i frågan. Det har inte av Kommissionen gjorts gällande att de av OLAF hörda personerna inte skulle tillåtas vittna i de frågor som omfattades av OLAF:s förhör. Kommissionen har tvärtom som ett skäl att vägra edition anfört att förhör med dessa personer utgör ett bättre bevismedel. Någon rätt för person inom OLAF att vägra vittna i frågan föreligger inte enligt svensk sekretetesslagstiftning. Något skäl i övrigt enligt vad som gäller enligt denna lagstiftning att vägra utlämnande föreligger inte heller.
Sammanfattningsvis finner tingsrätten att skäl att vägra edition inte föreligger enligt svensk lagstiftning.
OLAF:s verksamhet regleras emellertid av en EG-rättslig förordning (nr 1073/99). Denna författning är direkt tillämplig i svensk rätt. I artikel 8 p 2 i förordningen stadgas att alla uppgifter som överlämnas eller inhämtas i samband med interna utredningar, oavsett form, skall omfattas av tystnadsplikt och åtnjuta samma skydd som ges enligt bestämmelser som gäller för gemenskapens institutioner. Tingsrätten måste således ta ställning till huruvida en person inom OLAF, Kommissionen eller annat EU-organ på grund av denna bestämmelse eller på grund av innehållet i någon annan direkt tillämplig EG-rättslig författning, skulle vara förhindrad att vittna om innehållet i de aktuella handlingarna. Denna fråga kan tingsrätten inte på ett tillfredsställande sätt ta ställning till utan ett förhandsavgörande. Sådant avgörande skall därför inhämtas.
Tingsrätten vill tillägga följande. Protokollen har upprättats av OLAF, till följd varav de måste finnas i OLAF:s besittning. Det är i målet inte känt hur OLAF ställer sig till att lämna ut de aktuella protokollen till C.E. eller ens om C.E. vänt sig dit för att få tillgång till handlingarna. Tingsrätten förutsätter att, om hon den vägen eller annan väg skulle erhålla protokollen, genast underrättar tingsrätten därom.
Slut
Tingsrätten beslutar att med stöd av artikel 234 i fördraget den 25 mars 1957 om upprättandet av Europeiska Ekonomiska Gemenskapen (Romfördraget; se SFS 1994:1500) begära förhandsavgörande från Europeiska gemenskapernas domstol samt att förklara målet vilande i avvaktan på förhandsavgörandet.
Parterna skall beredas tillfälle att yttra sig över frågeställningen till EG-domstolen.
Beslutet får överklagas till Arbetsdomstolen endast med stöd av 49 kap 7 § rättegångsbalken.