AD 2002 nr 3

Parter:

Svenska Kommunalarbetareförbundet; Kommunala Företagens Samorganisation; Renhållningen Piteå Aktiebolag

Nr 3

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Kommunala Företagens Samorganisation och Renhållningen Piteå Aktiebolag i Öjebyn.

Mellan Svenska Kommunalarbetareförbundet (förbundet) och Kommunala Företagens Samorganisation (KFS) gäller kollektivavtal. Renhållningen Piteå AB (bolaget) är genom medlemskap i KFS bundet av kollektivavtalet. J.H. är medlem i förbundet.

Bolaget bedriver sophämtning m.m. i Piteå kommun och har 23 tillsvidareanställda renhållningsarbetare. Dessa arbetar med hushållssophämtning, containerkörning och långtradartrafik, som maskinförare och växelflaksförare samt i verkstaden och vid avfallsanläggningen.

J.H. anställdes av bolaget i maj 1989. Så småningom erhöll han en tillsvidareanställning. Han sades upp från denna på grund av arbetsbrist i augusti 1993. I direkt anslutning till uppsägningen anställde bolaget honom som vikarie. J.H. har därefter och under större delen av tiden fram till och med oktober 1998 varit anställd på sammanlagt i vart fall 61 vikariat, som löpt under tidsperioder på upp till fyra månader. Han har som vikarie utfört samma typ av arbetsuppgifter som då han var tillsvidareanställd, dvs. han har i huvudsak arbetat med hushållssophämtning.

Mellan parterna har tvist uppkommit beträffande frågan om tidsbegränsningen av den senaste av J.H:s anställningar som vikarie, dvs. den som avslutades i oktober 1998, varit tillåten enligt 4 § lagen om anställningsskydd (LAS). Förbundet har gjort gällande att ifrågavarande vikariatsförordnande, liksom en lång rad föregående förordnanden, inte uppfyller de krav på ett vikariat som uppställs i LAS, eftersom förordnandet inte varit knutet till vare sig en bestämd ledig arbetstagares arbete eller till en bestämd ledig befattning.

Enligt förbundet är J.H:s olika vikariat ett uttryck för att bolaget har varit underbemannat och i strid med LAS bestämmelser tillgodosett delar av sitt stadigvarande behov av arbetskraft med vikarier, bland dem J.H. Förbundet menar att bolagets agerande syftat till att kringgå reglerna i LAS. Arbetsgivarparterna har invänt bl.a. att J.H:s vikariat har varit knutet till en bestämd befattning och att den omständigheten att det rör sig om upprepade vikariat inte medför att bolaget har kringgått reglerna i LAS eftersom bolaget inte i förväg har kunnat bedöma att vikariatsbehov skulle uppstå. De har tillagt att bolaget inte har varit underbemannat och att bolaget har haft rätt att tillgodose sitt behov av arbetskraft med vikarier i den omfattning som skett. Parterna har fört förhandlingar lokalt och centralt utan att kunna enas.

Förbundet har väckt talan i Arbetsdomstolen och yrkat att domstolen skall förplikta bolaget att till J.H. utge

1) allmänt skadestånd med 200 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan, dvs. den 16 oktober 2000, till dess betalning sker, samt

2) ekonomiskt skadestånd med 10 700 kr för tiden den 8 augusti - den 31 augusti 1999, med 16 300 kr per månad för perioden september 1999 - april 2000, med 14 100 kr för tiden den 3 december - den 31 december 2000, med 16 300 kr per månad för perioden januari - maj 2001, med 5 600 kr för tiden den 21 oktober - den 31 oktober 2001, och med 3 500 kr för tiden den 1 november - den 7 november 2001, tillhopa 245 800 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på månadsvis förfallande belopp från den sista varje månad till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet men vitsordat att yrkandet om ekonomiskt skadestånd skall beräknas på en månadslön om 16 300 kr och att ekonomiskt skadestånd kan utgå fram till dagen för huvudförhandling trots att förbundet inte har framställt något yrkande om att domstolen skall förklara att J.H:s tvistiga anställningsavtal skall gälla tills vidare. Arbetsgivarparterna har dessutom vitsordat ränteyrkandena som skäliga i och för sig.

Förbundet och KFS har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

J.H. anställdes som renhållningsarbetare i bolaget 1989. Så småningom blev han tillsvidareanställd. I augusti 1993 sade bolaget upp honom från anställningen under påstående att det förelåg arbetsbrist. Dagen efter sin sista arbetsdag som fast anställd påbörjade han en lång rad visstidsanställningar i bolaget. Dessa ägde rum under perioden den 1 september 1993 - den 31 oktober 1998, dock att J.H. på grund av sjukskrivning utförde sin sista arbetsdag den 5 oktober 1998. Han har under den angivna tiden haft 61 visstidsanställningar som det finns skriftliga beslut på.

Frågan i målet är om bolagets åtgärd att först säga upp J.H. från en fast anställning, för att sedan gång på gång anställa honom på tidsbegränsade förordnanden för utförande av samma arbetsuppgifter som han hade som fast anställd, är förenlig med LAS. Enligt LAS är huvudregeln att en anställning skall gälla tills vidare. Det finns tre aktuella undantag från huvudregeln. Avtal om tidsbegränsad anställning får för det första träffas för viss säsong eller för visst arbete, om det föranleds av arbetets särskilda beskaffenhet. För det andra får avtal om tidsbegränsad anställning träffas om den ordinarie befattningshavaren är sjuk eller har semester. Slutligen får sådana avtal träffas vid tillfällig arbetshopning. Att tidsbegränsade anställningar enligt LAS utgör undantag beror på att en arbetsgivare inte skall få hålla sig med en permanent reserv av extra personal som inte är fast anställd. De anställda skall ha trygghet i sina anställningar.

I tio av anställningsbesluten avseende J.H:s vikariat anges att han är vikarie för en viss angiven person. I två av besluten anges inte att någon person ersätts, men att fråga är om "tillfällig arbetsbelastning". I de återstående ca 50 besluten har emellertid bara angetts att J.H. anställts som vikarie. I dessa beslut finns ingen uppgift om att han ersatt någon annan person och det ges inte heller något annat skäl för vikariaten. Från och med den 14 april 1997 har hans vikariatsanställningar följt på varandra utan avbrott.

Bolaget har under i målet aktuell tid gått med permanent underbemanning. För att tillgodose sitt behov av arbetskraft har bolaget haft ett antal personer som har ingått i en fast vikariepool. Dessa har varit löst knutna till bolaget. Många gånger har antalet vikarierande renhållningsarbetare varit större än antalet frånvarande fast anställda renhållningsarbetare. Det sagda skall i det följande belysas med några exempel från 1997 och 1998.

Den 2 - 3 januari 1997 var en av de 23 fast anställda renhållningsarbetarna frånvarande. Samtidigt var nio vikarier anställda. Den 14 - 18 april 1997 var tre personer frånvarande. Lika många vikarier var anställda. Den 12 - 16 maj 1997 var tre personer frånvarande. Samtidigt var fyra - fem vikarier anställda. I juni 1997 var antalet vikarier större än antalet frånvarande fast anställda. Den 15 - 19 september 1997 var fyra renhållningsarbetare frånvarande. Samtidigt var sex vikarier anställda. Den 20 - 24 oktober var tre personer frånvarande. Samtidigt var fem - sex vikarier anställda. Den 17 - 21 november 1997 var tre personer frånvarande. Samtidigt var fyra vikarier anställda. Den 15 - 19 december 1997 var fem personer frånvarande. Samtidigt var sex - sju vikarier anställda.

År 1998 skapades projektet Vått & Torrt. Förbundet bestrider dock att detta projekt medförde något nämnvärt behov av extra personal i bolaget. Bara ett par anställda var knutna till projektet.

Den 19 - 23 januari 1998 var tre till fyra av bolagets renhållningsarbetare frånvarande. Samtidigt var sex vikarier anställda. Den 16 - 20 mars 1998 var sex personer frånvarande. Samtidigt var åtta vikarier anställda. Den 14 - 17 april 1998 var sex personer frånvarande. Samtidigt var fjorton vikarier anställda. Den 11 - 15 maj var fyra till fem personer frånvarande. Samtidigt var fjorton vikarier anställda. Den 15 - 18 juni 1998 var sex - sju personer frånvarande. Samtidigt var sexton vikarier anställda. Den 13 - 17 juli 1998 var tjugo personer frånvarande. Lika många vikarier var anställda. Den 17 - 21 augusti 1998 var sju personer frånvarande. Samtidigt var tolv vikarier anställda. Den 21 - 25 september 1998 var fem personer frånvarande. Samtidigt var sju vikarier anställda. Av dessa tjänstgjorde dock en som projektchef.

Förbundet har inte försökt hitta och redogöra för förhållandena när de har varit som värst, utan har strävat efter att i huvudsak redovisa förhållandena i mitten av respektive månad.

Bolaget har gått med underbemanning eftersom det sänker kostnaderna. En vikarie tjänar ca 1 000 kr mindre i månaden än en tillsvidareanställd arbetstagare. När det gäller J.H. har han inte befunnit sig i en sådan position att han har kunnat tacka nej till vikariat när sådana har erbjudits. Han har därför haft svårt att vara exempelvis pappaledig. Anställningsformen har dessutom medfört att J.H. inte har haft någon anställningstrygghet och att han har riskerat sin hälsa.

J.H. har under flera år fått klara sig utan den förutsebarhet som en tillsvidareanställd person har. Han har under fem års tid inte kunnat planera sitt liv. Detta motiverar ett högt allmänt skadestånd.

Rapporten från Komrev Konsult, som arbetsgivarparterna har åberopat till stöd för att bolaget skulle ha varit överbemannat, visar varken detta eller att bolaget har varit underbemannat. Det noteras att det i rapporten anges att resonemanget om i vilken omfattning man skulle kunna minska antalet renhållningsarbetare är "teoretiskt" och att beräkningen av bolagets personalbehov gjorts utifrån tio olika antaganden.

Grunder

Sammanfattningsvis är förbundets grunder för käromålet följande. Bolaget har år 1993 sagt upp J.H. från hans tillsvidareanställning med angivande av att arbetsbrist förelåg. Trots detta har bolaget därefter fortlöpande anställt J.H. på korta vikariat med samma arbetsuppgifter som tidigare. Bolaget har därvid gått med permanent underbemanning såvitt avser tillsvidareanställd personal. För att tillgodose sitt behov av arbetskraft har bolaget, i stället för att tillsvidareanställa tillräckligt med personal, sett till att det haft tillgång till ett antal personer som har ingått i en fast vikariepool och varit löst knutna till bolaget. Det senaste av J.H:s vikariatsförordnanden, dvs. det som avslutades den 31 oktober 1998, - liksom en lång rad föregående förordnanden - uppfyller inte de krav på ett vikariat som LAS föreskriver. Förordnandet har inte varit knutet till vare sig en bestämd ledig arbetstagares arbete eller till en bestämd ledig befattning. Det har därför utgjort en otillåten tidsbegränsad anställning. Bolagets agerande har syftat till att kringgå reglerna i LAS. Bolaget har genom sitt handlande brutit mot 4 § LAS. Det är en försvårande omständighet för bolaget att det, istället för att ha J.H. anställd tillsvidare, har anställt honom på otillåtna vikariat under hela fem års tid, med de negativa konsekvenser som det har medfört för honom.

Arbetsgivarparterna

J.H. erhöll i maj 1989 ett vikariat som renhållningsarbetare i bolaget. Efter en tid blev han anställd tills vidare. I augusti 1993 sades han upp från tillsvidareanställningen på grund av arbetsbrist. Med början i september 1993 har J.H. sedan haft tidsbegränsade anställningar i bolaget. Bestämmelserna i LAS om företrädesrätt till återanställning har gett honom företräde till de tidsbegränsade anställningarna.

Bolaget har 23 tillsvidareanställda renhållningsarbetare. De kan arbeta med allt renhållningsarbete som förekommer inom bolaget, t.ex. hämtning av hushållssopor, körning av containrar och maskiner, körning av långtradare och växelflak samt med avfallshantering. J.H. arbetade främst med att hämta hushållssopor, men ibland utförde han andra arbetsuppgifter.

Det är i branschen en allmänt etablerad praxis att man genomför s.k. rockader bland arbetstagarna i samband med att vikarier anställs. En fast anställd som är frånvarande kan därvid ersättas av en annan fast anställd, vilken i sin tur ersätts av en vikarie. Det förekommer också att en vikarie anställs för en hel vecka även om frånvaron är beräknad att vara kortare tid än så.

Renhållningsarbetarna arbetar måndag - fredag, kl 07.00 - kl 16.00. "Röda dagar" arbetas regelmässigt in i förväg. Därvid uppstår behov av extra personal. Extra personal kan behövas även när det är mycket efterarbete efter en helg och när det görs mycket stora beställningar av hämtning av grovsopor.

Den 15 maj - den 15 oktober råder sommarperiod i bolaget. Under den perioden skall sopor hämtas även från sommarstugor. Förberedelserna härför påbörjas redan två veckor före den 15 maj. Det handlar om att sopsäckar skall delas ut m.m. Efter den 15 oktober återstår två veckors arbete hänförligt till sommarperioden. Då skall grovsopor hämtas från sommarstugorna. Allt merarbete som föranleds av att det bor folk i sommarstugorna skapar behov av extra personal. Behovet förstärks av att den ordinarie personalens huvudsemester infaller under sommarperioden.

Under perioden 1998 - 2000 pågick ett projekt som hette Vått & Torrt. Projektet innebar att ett nytt sophanteringssystem skulle införas i kommunen. Därvid skulle sopsortering ske. Projektet, som var omfattande och medförde stor arbetsbelastning, innebar att bolaget behövde extra personal. Utöver dem som arbetade uteslutande med projektet fanns personer som arbetade både med detta och med vanlig sophämtning.

Det bestrids helt att bolaget skulle ha varit underbemannat. Tvärtom görs gällande att bolaget har varit överbemannat, vilket framgår av en översyn av fastighetsrenhållningen i Piteå kommun som har utförts av Komrev Konsult. Enligt dess rapport bör antalet renhållningsarbetare under vissa förutsättningar kunna minskas med ca fyra personer.

Att det ibland har funnits särskilt många anställda i arbete kan ha berott på att projektet Vått & Torrt har krävt extra personal eller på att bolaget låtit vikarier arbeta exempelvis en hel vecka trots att behov av extra arbetskraft förelegat under endast vissa av veckans dagar.

Arbetsgivarparterna skall i det följande kommentera personalsituationen vid några olika tillfällen under perioden 1994 - 1998.

Under sommaren 1994 tog bolaget in feriearbetande ungdom, som fick arbeta i fyra - fem veckor var med enkla sysslor. Sådana feriearbetare har varken då eller under senare somrar utfört egentligt renhållningsarbete.

I januari 1995 hade bolaget något fler vikarier anställda än vad som motsvarar antalet frånvarande tillsvidareanställda. Storhelgerna ger emellertid upphov till extraarbete som kräver extra personal. I maj 1995 arbetade extra personal i samband med första maj och Kristi himmelsfärds dag. I juni och juli 1995 hade bolaget, utöver sommarvikarier, fyra feriearbetare anställda.

I mitten av maj 1996 fanns många anställda i arbete. Då började emellertid sommarperioden, vilket medförde att bolaget fick mer att göra. Dessutom var den 16 maj en "röd dag". Även under sommaren 1996 hade bolaget, utöver sommarvikarier, feriearbetare anställda. Det handlade om en person i juni, tre personer i juli och två personer i augusti.

I januari 1997 var det åter ganska många anställda i arbete. I början av månaden infaller emellertid storhelger och efterarbete i anledning av dessa. Senare under månaden har bolaget låtit de som vikarierat arbeta kvar längre än vad arbetssituationen har motiverat. Som tidigare har nämnts har bolaget låtit vikarier få arbeta t.ex. hela veckor även om det extra arbetskraftsbehovet är av kortare varaktighet. I mitten av mars hade bolaget en vikarie för mycket om man ser till antalet frånvarande tillsvidareanställda. Det kan ha berott på att bolaget även då, av omtanke om vikarien, låtit denne få vikariatet förlängt med någon dag. I maj 1997 arbetade också ganska många. Sommarperioden hade emellertid börjat och helger inföll den 1 maj, den 8 maj samt den 17 - 19 maj. Under sommaren 1997 anställde bolaget åter feriearbetare vid sidan av sommarvikarierna. Under juni var antalet feriearbetare tre och under juli fyra. I augusti förekom dock inga feriearbetare. I september 1997 arbetade förhållandevis många i bolaget. Sommarperioden pågick dock alltjämt. Dessutom hämtar bolaget farligt avfall två gånger per år. Bolaget kan denna gång ha haft stora beställningar avseende hämtning av sådant.

I januari 1998 startade projektet Vått & Torrt. Detta och det stora antalet "röda dagar" gjorde att extra personal behövdes. Vått & Torrt fortsatte för övrigt att ta extra personalresurser i anspråk under hela året. I april 1998 arbetade ganska många anställda. Emellertid inföll påskhelgen under den 10 - 13 april. I maj förekom också "röda dagar", dvs. inkörningsdagar, nämligen den 1 och den 21 maj. Då hade dessutom sommarperioden inletts med det merarbete som den medför. Även sommaren 1998 anställde bolaget feriearbetare vid sidan av de vanliga sommarvikarierna. Denna sommar arbetade sex feriearbetare under juni, fyra under juli och tre under augusti. Personalsituationen i september förklaras av att sommarperioden ännu pågick.

Grunder

Sammanfattningsvis är arbetsgivarparternas grunder för bestridandet följande. Bolaget har under i målet aktuell tid inte varit underbemannat utan snarare överbemannat. Att J.H. har haft upprepade vikariat talar inte för att bolaget har försökt kringgå LAS eftersom bolaget inte i förväg har kunnat bedöma att vikariebehov skulle uppstå. Att J.H:s vikariat i regel inte har varit knutet till en bestämd frånvarande persons arbete beror på att arbetsgivaren måste kunna organisera arbetet på ett ändamålsenligt sätt. Därvid förekommer att en rockad genomförs på så sätt att en frånvarande fast anställd person ersätts av en annan fast anställd person, som i sin tur ersätts av en vikarie. Detta är i överensstämmelse med branschpraxis. J.H:s vikariat har speglat den verkliga personalsituationen och har också grundat sig på den ordinarie personalens ledigheter. J.H. har haft kännedom om att anställningen har avsett vikariat, att det har varit knutet till en bestämd ledig befattning och att anknytningen till denna har skett genom avtalet om vikariatsanställning. J.H:s tvistiga anställning har varit ett egentligt vikariat enligt 5 § LAS, dvs. en tillåten tidsbegränsad anställning. Bolaget har därmed inte brutit mot 4 § LAS.

DOMSKÄL

Tvisten

Hos bolaget finns 23 tillsvidareanställda renhållningsarbetare. Sedan flera år har bolaget tillgodosett behov av extra personal genom att anlita någon ur en grupp arbetstagare som fortlöpande stått till förfogande för vikariat. Sedan J.H:s tillsvidareanställning i bolaget upphört år 1993, har han innehaft ett sextiotal vikariat, som meddelats för tidsperioder på upp till fyra månader. I många fall har vikariaten meddelats på ett sådant sätt att den ena vikariatsanställningen följt på den andra. Det senaste av J.H:s vikariatsförordnanden avsåg oktober 1998. I anställningsbeslutet avseende förordnandet finns en ruta där "befattning" skall anges. Där är ifyllt "renhållningsarbetare". I en annan ruta skall anges vem vikarien vikarierar för eller ersätter. Där är ifyllt "vikarie".

Tvistefrågorna i målet gäller huruvida J.H:s vikariat är ett uttryck för att bolaget tillgodosett sitt stadigvarande behov av arbetskraft på ett sätt som strider mot LAS bestämmelser samt huruvida det senaste av J.H:s vikariatsförordnanden har varit otillåtet enligt LAS på den grunden att det varken har varit knutet till en bestämd ledig arbetstagares arbete eller till en bestämd ledig befattning.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med J.H. På arbetsgivarparternas begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med verkställande direktören i bolaget, P.-E.G., samt vittnesförhör med arbetsledaren L.-G.H. och med verkställande direktören för Luleå Kommunala Renhållning Aktiebolag, S.G. Därutöver har skriftlig bevisning åberopats av båda partssidor.

Förbundets inställning i tvisten är i korthet följande. Bolaget har år 1993 sagt upp J.H. från hans tillsvidareanställning med angivande av att arbetsbrist förelåg. Trots detta har bolaget därefter fortlöpande anställt J.H. på korta vikariat med samma arbetsuppgifter som tidigare. Bolaget har därvid gått med permanent underbemanning såvitt avser tillsvidareanställd personal. För att tillgodose sitt behov av arbetskraft har bolaget, i stället för att tillsvidareanställa tillräckligt med personal, sett till att det haft tillgång till ett antal personer som har ingått i en fast vikariepool och varit löst knutna till bolaget. Det senaste av J.H:s vikariatsförordnanden, dvs. det som avslutades den 31 oktober 1998, har - liksom en lång rad föregående förordnanden - inte uppfyllt de krav på ett vikariat som LAS föreskriver. Förordnandet har inte varit knutet till vare sig en bestämd ledig arbetstagares arbete eller till en bestämd ledig befattning. Det har därför utgjort en otillåten tidsbegränsad anställning. Bolagets agerande har syftat till att kringgå reglerna i LAS. Bolaget har genom sitt handlande brutit mot 4 § LAS.

Arbetsgivarparternas ståndpunkt i tvisten är följande. Bolaget har under i målet aktuell tid inte gått med underbemanning utan snarare med överbemanning. Att J.H. har haft upprepade vikariat talar inte för att bolaget har försökt kringgå LAS eftersom bolaget inte i förväg har kunnat bedöma att vikariebehov skulle uppstå. Att J.H:s vikariat i regel inte har varit direkt knutet till en bestämd frånvarande persons arbete beror på att arbetsgivaren måste kunna organisera arbetet på ett ändamålsenligt sätt. Därvid förekommer att en rockad genomförs på så sätt att en frånvarande fast anställd person ersätts av en annan fast anställd person, som i sin tur ersätts av en vikarie. Detta är i överensstämmelse med branschpraxis. J.H:s vikariat har speglat den verkliga personalsituationen och har också grundat sig på ordinarie anställdas ledigheter. J.H. har haft kännedom om att anställningen har avsett vikariat, att det har varit knutet till en bestämd ledig befattning och att anknytningen till denna har skett genom avtalet om vikariatsanställning. J.H:s tvistiga anställning har varit ett egentligt vikariat enligt 5 § LAS, dvs. en tillåten tidsbegränsad anställning. Bolaget har därmed inte brutit mot 4 § LAS.

Har bolagets stadigvarande utnyttjande av vikarier stått i strid med LAS?

Enligt LAS förutsätts anställning tills vidare vara den normala anställningsformen. Avtal om anställning för viss tid får dock enligt lagens 5 § träffas bl.a. om avtalet avser vikariat. Arbetsdomstolen har i tidigare avgöranden funnit att vikariatet är en anställningsform som godtas enligt LAS utan några särskilda begränsningar (se t.ex. Arbetsdomstolens domar 1984 nr 66 och 1994 nr 22). I 1984 års dom uttalade Arbetsdomstolen i denna del bl.a. följande.

Arbetsdomstolen har den uppfattningen att vikariatet inte kan betraktas som en otillåten anställningsform enligt anställningsskyddslagen enbart av det skälet att arbetsgivaren måste antas ha ett stadigvarande behov av personal och därför har kunnat utan större olägenhet tillsvidareanställa den vikarierande arbetstagaren. För att ett vikariat skall kunna betraktas som lagstridigt måste i princip kunna konstateras att vikariatet inte är äkta genom att arbetsgivaren på något sätt sökt kringgå lagens regler. Så kan exempelvis vara fallet om vikarien i större utsträckning och mera regelbundet sysselsätts med arbetsuppgifter som inte skulle ha ankommit på ordinarie innehavare att utföra. Frågan huruvida ett kringgående kan anses föreligga måste självfallet alltid prövas under beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet.

Rättsläget vid tiden för J.H:s senaste visstidsanställning innebar att en arbetsgivare hade rätt att tillgodose ett stadigvarande behov av arbetskraft i sin verksamhet med vikarier utan att redan därigenom göra sig skyldig till brott mot LAS. Om det däremot skulle visa sig att vikarierna sysselsätts med annat arbete än det de frånvarande arbetstagarna normalt utför skulle det dock kunna vara fråga om ett kringgående av LAS regler.

Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2000 har dock införts en bortre tidsgräns för vikariat. Enligt 5 § andra stycket LAS gäller numera, att om en arbetstagare har varit anställd hos arbetsgivaren som vikarie i sammanlagt mer än tre år under de senaste fem åren, övergår anställningen till en tillsvidareanställning. Den nya bestämmelsen är visserligen inte tillämplig i det här fallet, som avser förhållanden före 2000. Av intresse i förevarande sammanhang är emellertid vad som i förarbetena till den angivna lagändringen anförs om förekomsten av upprepade vikariatsanställningar och om skälen för den föreslagna lagändringen (prop. 1996/97:16 s. 38 f.). Där uttalas följande.

Upprepade vikariatsanställningar, s.k. rullande vikariat, innebär att en arbetstagare kan arbeta på en arbetsplats under ibland mycket lång tid utan den trygghet som en tillsvidareanställning ger. Detta bör enligt regeringens mening betraktas som ett missförhållande. Arbetsgivarens behov av arbetskraft bör i sådana fall tillgodoses med tillsvidareanställd personal.

För att på ett effektivt sätt komma tillrätta med överutnyttjandet av rullande vikariat är det, som påpekats under remissammanträdet, rimligt att en regel i ämnet utformas så att ett överskridande av den tidsgräns som läggs fast leder till att anställningen övergår till en tillsvidareanställning. En sådan regel innebär mer ingripande konsekvenser för arbetsgivarens del än den regel som föreslogs i utkastet till lagrådsremiss. Det är likväl inte fråga om att gå så långt som att direkt föreskriva att arbetsgivaren är skyldig att tillgodose ett stadigvarande behov av arbetskraft i sin verksamhet med tillsvidareanställd personal. Det skall emellertid inte döljas att den regel som nu föreslås innebär att det åtminstone för vissa stora arbetsgivare kommer att bli nödvändigt att inrätta en personalreserv för att tillgodose det stadigvarande behovet av vikarier, och att lagstiftningen i detta hänseende framtvingar en viss personalorganisation. Detta har hittills undvikits. Problemet med rullande vikariat är emellertid enligt regeringens mening så väsentligt att denna konsekvens får accepteras.

Vad beträffar bolagets bemanning med tillsvidareanställda respektive vikarierande renhållningsarbetare föreligger i målet en omfattande skriftlig dokumentation. Den utgörs av tablåer som upptar dels namnen på samtliga bolagets fast anställda renhållningsarbetare, dels samtliga vikarierande renhållningsarbetare och visar vilka dagar var och en av dessa personer utfört arbete månad för månad under hela perioden september 1993 - oktober 1998. Av tablåerna kan således för varje arbetsdag utläsas vilka fast anställda renhållningsarbetare som har varit frånvarande och vilka vikarier som samtidigt har tjänstgjort. Av tablåerna framgår att de tjugotre fast anställdas frånvaro under vissa perioder har varit betydande. Perioder då samtliga fast anställda är närvarande samtidigt är inte ofta förekommande och är inte långvariga. Som exempel kan nämnas att tre av de tillsvidareanställda varit kontinuerligt frånvarande under hela den del av år 1998 som är aktuell i målet. Under 1998 har också förutom J.H. andra vikarier kontinuerligt varit i tjänst. Under hela den aktuella tiden har antalet vikarier varierat från två vissa månader till arton under någon sommarmånad. Det har inte varit ovanligt att mellan fem och åtta vikarier varit i arbete under en viss månad.

Av innehållit i dessa tablåer kan enligt Arbetsdomstolens mening i vart fall den slutsatsen dras att under perioder då vikarier har använts i verksamheten har också den fast anställda personalen varit frånvarande i större eller mindre utsträckning.

J.H. har emellertid uppgett att han i vart fall under sina sista 18 månader som vikarie i bolaget inte ersatte någon annan person.

Arbetsledaren i bolaget, L.-G.H., som har förordnat J.H. på de olika vikariaten samt fördelat de förekommande arbetsuppgifterna på rehållningsarbetarna, har berättat att han alltid har vetat vem J.H. har ersatt även om detta inte har angetts i de skriftliga anställningsbesluten.

Bolagets verkställande direktör P.-E.G. har för sin del uppgett att bolaget snarast har haft för mycket personal och att inget behov av vikarier skulle ha förelegat om den fast anställda personalen alltid hade varit närvarande.

Enligt Arbetsdomstolens mening ger utredningen i målet inte tillräckligt underlag för bedömningen att bolagets behov av personal har varit så stort att bolagets verksamhet inte skulle ha kunnat utföras utan ständigt utnyttjande av vikarier för det fall att all tillsvidareanställd personal varit i tjänst samtidigt. Man kan alltså inte vid en jämförelse mellan antalet frånvarande ordinarie befattningshavare och antalet vikarier dra den slutsatsen att vikarier stadigvarande måste ha utfört arbete utöver det arbete som normalt utförs av de ordinarie befattningshavarna. Vad J.H. har uppgett om att han inte ersatt någon annan arbetstagare motsägs av vad L.-G.H. har berättat och har därför inte tillräcklig styrka för att kunna föranleda någon annan bedömning. Vid angivna förhållanden har bolaget inte, redan genom att det haft en så begränsad personalorganisation att det har haft ett konstant behov av att jämte de vid varje tidpunkt i tjänst varande ordinarie befattningshavarna anställa vikarier, handlat på ett sådant sätt att det brutit mot LAS. Bolagets angivna användande av vikariatet som anställningsform har alltså inte på denna grund varit otillåtet.

Har J.H:s vikariat varit oäkta?

Arbetsdomstolen övergår härefter till att behandla frågan om J.H:s vikariat har varit oäkta, och därmed otillåtet, på grund av att det varken har varit direkt knutet till en bestämd ledig arbetstagares arbete eller till en bestämd ledig befattning.

Arbetsdomstolen har i sin praxis uppställt vissa krav för att en anställning skall godtas som ett giltigt vikariat. Det är inte tillräckligt att arbetstagaren får veta att han eller hon skall vara vikarie under en viss tid. I princip krävs dessutom att vikariatet knyts till en viss ledig arbetstagares anställning eller till en viss ledig befattning och att anknytningen sker genom själva avtalet om vikariatsanställningen. I den ovan nämnda propositionen (1996/97:16 s. 38) sammanfattas rättsläget på följande sätt.

Vikariatsanställningar är tillåtna enligt 5 § anställningsskyddslagen. Arbetsdomstolen har under 1970-talet i sin praxis lagt fram vissa krav för att vikariatsanställning skall godkännas. Det skall i princip finnas anknytning till en viss, frånvarande person. Arbetsgivaren har dock rätt att ta in en vikarie en viss tid i förväg för upplärning av arbetsuppgifterna. En viss omfördelning av arbetsuppgifterna på arbetsplatsen kan också vara tillåten. Det är tillåtet att låta en vikarie gå kvar under utfäst tid, även om den fast anställde kommer tillbaka i förtid. Det viktiga är att arbetsgivaren haft fog för sitt agerande och att bedömningarna har varit rimliga samt att det inte kan sägas ha förelegat något syfte att kringgå anställningsskyddslagen.

Det krav på personanknytning som uppställts i praxis har tillkommit i syfte att hindra ett kringgående av lagens regler om förutsättningarna för att en anställning skall få tidsbegränsas. Som Arbetsdomstolen uttalat i bl.a. domen 1985 nr 130 måste anknytningskravet alltid ställas i relation till omständigheterna i det enskilda fallet, som t.ex. arten av arbetsgivarens verksamhet och förekomsten av tjänstledigheter av olika längd. I det rättsfallet framhöll domstolen att det i vissa fall skulle vara att gå för långt att kräva att ett visst vikariat alltid måste stämma överens med längden och/eller procentandelen av en viss ordinarie arbetstagares ledighet och att det väsentliga i stället är att en anknytning föreligger på det sättet att vikariatet vid en helhetssyn så att säga speglar den verkliga personalsituationen och grundar sig på ordinarie personals ledigheter. Med andra ord får de skäl som arbetsgivaren åberopar till stöd för att vikariatet är äkta inte framstå som en efterhandskonstruktion.

I rättsfallet AD 1994 nr 22 hävdade arbetstagarparten att ett kringgående av reglerna om vikariat skett från Postens sida bl.a. genom att vikarierande brevbärare inte utfört arbete som annars skulle ha utförts av de personer som de i anställningsbevisen angavs vikariera för. Av utredningen i det målet framkom att det vid Posten fanns en personalpool för att täcka det vikariebehov som ledigheter av olika slag gav upphov till, samt att de i personalpoolen ingående brevbärarna var fast anställda. Vid en fast placerad brevbärares frånvaro ersattes denne normalt av en brevbärare från personalpoolen medan, i förekommande fall, den vikarie som anställts med anledning av frånvaron fick ingå i poolen. Den indirekta anknytning som på det sättet fanns mellan vikarien och den frånvarande godtogs i det fallet av Arbetsdomstolen.

I det nu aktuella fallet hävdar arbetsgivarparterna att det är i överensstämmelse med branschpraxis att i samband med ordinarie personals frånvaro genomföra rockader så att en fast anställd frånvarande person ersätts av en annan fast anställd person, vilken i sin tur ersätts av en vikarie. Enligt vad arbetsgivarparterna anfört beror förfaringssättet på att arbetsgivaren måste kunna organisera arbetet på ett ändamålsenligt sätt; rockader genomförs exempelvis om vikarien inte har kompetens att utföra det arbete som den frånvarande ordinarie befattningshavaren normalt utför.

J.H. har i denna del berättat följande. Han har inte haft kompetens för att köra traktor eller för att arbeta i verkstaden. Han har jobbat med allt annat, dock inte så mycket med växelflaksbilen. När han var fast anställd i bolaget körde han sopbil. Han fortsatte med detta när hans fasta anställning upphörde och han övergick till att vikariera. Han körde sopbil ända fram till någon gång 1997. Då övergick han till att köra återvinningsbil. Eftersom rockader tillämpades visste han inte vem han ersatte när han vikarierade. Han ersatte dock sällan någon som var sjuk. De sista 18 månaderna körde han hela tiden samma återvinningsbil, dvs. bil nr 26. - Som tidigare har angetts har J.H. uppgett att han under de nämnda 18 månaderna inte ersatte någon.

L.-G.H. har bekräftat vad arbetsgivarparterna har anfört om tillämpningen av rockader i samband med frånvaro och därav föranledda anställningar av vikarier. - Han har som tidigare redogjorts för också uppgett att han alltid har vetat vem J.H. har ersatt även om det inte har angetts på vikariatsförordnandet.

S.G. har uppgett att rockader i samband med frånvaro och därav föranledda anställningar av vikarier tillämpas även av Luleå Kommunala Renhållning AB, att detta är det enda sättet att klara verksamheten samt att förfaringssättet så vitt han känner till är vedertagen praxis i branschen.

Av utredningen i målet framgår att systemet med personalrockader i samband med frånvaro tillämpas i bolaget bland annat på grund av att de vikarier som anställs inte alltid har kompetens att utföra alla i verksamheten förekommande arbetsuppgifter. Med hänsyn till att frånvaro ofta anmäls sent, t.ex. när fråga är om sjukdom eller vård av sjukt barn, ligger det i sakens natur att personalsituationen inte säkert kan bedömas förrän i nära anslutning till arbetsdagens början. Det får antas att rockader ofta genomförs i detta sena skede och att detta är en orsak till att behovet av vikarier kan konstateras vid en tidigare tidpunkt än den då man kan bestämma på vilken befattning den enskilde vikarien skall arbeta. Vid dessa förhållanden får den omständigheten att det inte på vikariatsförordnandet anges vem vikarien skall ersätta godtas.

Enligt Arbetsdomstolens mening är således det principiella kravet på anknytning till en bestämd ledig arbetstagares arbete eller till en bestämd ledig befattning med hänsyn till omständigheterna i branschen i tillräcklig grad uppfyllt, även om det först i samband med arbetsdagens början bestäms på vilken ledig befattning en vikarie skall tjänstgöra.

Att J.H. vid det senaste anställningstillfället, liksom vid åtskilliga tidigare tillfällen, har anställts såsom vikarie utan att det på anställningsbevisen angetts för vem han vikarierat kan mot denna bakgrund inte ses som ett uttryck för att bolaget försökt kringgå reglerna i LAS.

Sammanfattningsvis har Arbetsdomstolen funnit att bolaget inte har brutit mot LAS i något av de hänseenden som förbundet påstått. Förbundets talan i målet skall därför avslås.

Rättegångskostnader

Med hänsyn till utgången i målet skall förbundet utge ersättning för KFS:s rättegångskostnader i Arbetsdomstolen. Om storleken av dessa råder inte tvist.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen avslår Svenska Kommunalarbetareförbundets talan.

2. Svenska Kommunalarbetareförbundet skall ersätta Kommunala Företagens Samorganisation för dess rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med etthundratvåtusentrehundraåttiotvå (102 382) kr, varav 65 018 kr avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 2002-01-16, målnummer A-162-2000

Ledamöter: Inga Åkerlund, Anette Bergene (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Palle Landin, Kerstin Brodowsky, Anders Hagman, Jörgen Andersson och Lars E. Rabenius. Enhälligt.

Sekreterare: Klas Lohmander