AD 2002 nr 51

Parter:

Svenska Kommunalarbetareförbundet; Bussarbetsgivarna; Busslink i Sverige Aktiebolag

Nr 51

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Bussarbetsgivarna och Busslink i Sverige Aktiebolag i Stockholm.

Mellan Svenska Kommunalarbetareförbundet (förbundet) och Bussarbetsgivarna gäller kollektivavtal. Busslink i Sverige AB (bolaget) är genom medlemskap i Bussarbetsgivarna bundet av kollektivavtalet.

P.N., som är medlem i förbundet, anställdes 1988 som busschaufför i den verksamhet som efter sammanslagningen av SL Buss AB och Näckrosbuss AB numera bedrivs av bolaget. Sedan P.N. den 20 december 2000 vägrat att delta i ett slumpmässigt drogtest, som var avsett att utföras i enlighet med bolagets drogpolicy, avstängdes han från vidare tjänstgöring. P.N. sades upp från sin anställning den 16 mars 2001 av personliga skäl. Tvist har därefter uppstått mellan parterna i frågan om uppsägningen var sakligt grundad. Tvisteförhandlingar har förts mellan parterna utan att de kommit överens.

Förbundet har i Arbetsdomstolen väckt talan mot arbetsgivarparterna under påstående att P.N. sagts upp från sin anställning utan saklig grund och yrkat att Arbetsdomstolen skall

1. ogiltigförklara bolagets uppsägning av P.N. samt

2. förplikta bolaget att till P.N. betala allmänt skadestånd om 90 000 kr, jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 4 juli 2001) tills betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena under påstående att uppsägningen av P.N. varit sakligt grundad. Det allmänna skadeståndet har inte kunnat vitsordas till något belopp. Ränteyrkandet har vitsordats som skäligt i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Arbetsdomstolen har genom beslut den 14 september 2001 avslagit ett av arbetsgivarparterna framställt yrkande om att P.N:s anställning hos bolaget interimistiskt skulle upphöra vid uppsägningstidens utgång den 16 september 2001.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Vid bolaget tillämpas ett handlingsprogram i alkohol- och drogfrågor, vars målsättning är att missbruket skall ut och den anställde skall vara kvar. Handlingsprogrammets innebörd är att ett vägrat test skall betraktas som ett positivt test, att frågan om det föreligger en missbrukssituation därmed skall utredas samt, i förekommande fall, rehabilitering erbjudas. Först därefter, om den anställde vägrar att medverka till utredningen eller till en erbjuden rehabilitering, kan anställningens fortbestånd ifrågasättas.

Den 19 januari 1998 drogtestades P.N. Han visade då en liten rest av amfetamin i urinen, uppgående till 310 nanogram amfetamin/ml. En mängd mellan 0 och 300 nanogram bedöms som ett negativt resultat. P.N. hade vid ett restaurangbesök fem dagar tidigare blivit akut dålig. Efter att P.N. fått del av testresultatet drog han slutsatsen att han vid restaurangbesöket blivit utsatt för ett "attentat" bestående i att någon hade droppat amfetamin i hans mat eller dryck och anmälde därför till polisen att han utsatts för misshandel. Vid kontakt med Norrtäljepolisen har framkommit att ett flertal liknande anmälningar inkommit till polisen under slutet av 1990-talet och att även Uppsalapolisen fått in sådana anmälningar. Enligt uppgift från docenten O.B., enhetschef för Analysenheten på Karolinska sjukhuset, kan faktiska detektionstider, dvs. den tid under vilket ett missbruksmedel kan spåras, inte anges med stor exakthet utan beror på en rad faktorer i ett enskilt fall. Det är enligt beprövad vetenskap fullt möjligt att en person som intagit amfetamin uppvisar ett lågt restvärde fem dagar efter intaget.

På grund av testresultatet stängde bolaget av P.N. från tjänstgöring utan lön under tiden februari - november 1998. Under denna tid fick han ingen ersättning från sin arbetslöshetskassa eftersom han hade en anställning.

Med anledning av det inträffade hävdade bolaget att P.N. skulle genomgå rehabilitering. P.N. deltog därför dels i ett samverkansmöte den 9 februari 1998, dels i ett möte på Rådgivningsbyrån för alkohol- och drogfrågor i Norrtälje den 24 februari 1998. Vid det förstnämnda mötet föreslog bolaget att P.N. skulle genomgå rehabilitering på behandlingshemmet Lyckan på Lidingö. Eftersom P.N. hade starka sociala skäl för att stanna i Norrtälje kom parterna vid mötet den 24 februari 1998 överens om att placeringen på Lidingö inte var lämplig. Det kan tilläggas att P.N. inte använde droger och därför inte heller var i behov av någon rehabilitering. Det beslutades istället i samförstånd att P.N. skulle underkasta sig en rad nya drogtester, som dock inte var ett led i någon rehabilitering utan gjordes av säkerhetsskäl. I enlighet med överenskommelsen på mötet underkastade sig P.N. fyra drogtester under 1998 och alla visade negativt resultat. Därutöver erhöll P.N. kallelse till ytterligare ett test, men var tvungen att lämna återbud på grund av en med läkarintyg styrkt lunginflammation. Det bestrids att det vid mötet lades upp någon plan med återkommande möten. P.N. har endast blivit kallad till detta enda möte. Det bestrids vidare att P.N. fått mer än ett erbjudande om behandling på Lidingö.

I augusti 1998 erhöll P.N. ett erbjudande om arbete i Kristineberg, Stockholm, vilket innebar att han skulle köra lastbil, något han fann ologiskt med hänsyn till att han var avstängd från att köra buss. I samband därmed blev han sjukskriven för högt blodtryck och hade av den anledningen inte möjlighet att pendla till Stockholm.

P.N. återgick i tjänst i januari 1999 efter beslut i den s.k. anpassningsgruppen. Ett villkor för att P.N. skulle få återgå i bussförartjänst var att han undertecknade ett s.k. återgångskontrakt, enligt vilket han bl.a. förband sig att underkasta sig oannonserade drogtester. Kontraktet skulle tillämpas under ett år och kom i praktiken att gälla under hela 1999. Kontraktet genomfördes utan några som helst anmärkningar, dvs. P.N. ställde sig till förfogande, all busskörning gick bra och alla tester var negativa. Efter kontraktstidens utgång fortsatte P.N. med normalt bussförararbete under år 2000 och hade alltså kört och testats anmärkningsfritt under två hela år, när han i december 2000 valdes ut för ett test.

Den 20 december 2000 blev P.N. slumpmässigt utvald för drogtest. Han uppgav då för provtagaren L.P. från European Drug Testing Service (EDTS) att han inte hade tid att genomgå något drogtest och att han blivit testad förut. När hon svarade att det inte var skäl för att vägra drogtest lämnade P.N. platsen. Anledningen var att han blev påmind om det som inträffat år 1998, då han utan eget vållande blivit misstänkt för narkotikamissbruk, och kände en stark olust. Den 27 december 2000 fick P.N. en avi om ett rekommenderat brev från trafikchefen E.J. Han löste ut brevet påföljande dag. I brevet informerades han om att han stängdes av från vidare tjänstgöring med omedelbar verkan utan lön eftersom han avvikit från drogtestet den 20 december 1998 vilket, i enlighet med bolagets drogpolicy, innebar att han ansetts ha lämnat ett positivt test. Han uppmanades vidare att omedelbart kontakta arbetsgivaren, vilket ledde till att P.N. samma dag tog kontakt med E.J. Den 28 december 2000 lämnade han ett drogtest som visade negativt resultat.

Den 17 januari 2001 varslade och underrättade bolaget om uppsägning av personliga skäl och den 16 mars 2001 sades han upp från sin tjänst med sex månaders uppsägningstid. P.N. har varit sjukskriven på heltid under tiden den 21 december 2000 - 9 oktober 2001 och på halvtid sedan dess.

Sammanfattningsvis görs det gällande att bolagets uppsägning av P.N. den 16 mars 2001 vidtogs utan att det förelåg saklig grund för åtgärden och att P.N:s intresse av sitt anställningsskydd kränkts genom den olaga uppsägningen.

Arbetsgivarparterna

Bolaget bedriver linjetrafik i stora delar av Sverige och har ca 5 500 anställda och 2 000 bussar, vilket gör det till ett av landets största bussbolag. Bolaget bedriver bl.a. på uppdrag av AB Storstockholms Lokaltrafik (SL) busstrafik motsvarande ca 70 procent av all SL:s busstrafik. Ett av de områden som omfattas av uppdraget är norra Stockholm, vilket område inkluderar bl.a. Norrtälje. Inom detta område transporterar bolaget årligen 32 miljoner passagerare.

Att bedriva kollektivtrafik innebär ett mycket stort ansvar mot alla passagerare som transporteras. För sådan kollektivtrafik, t.ex. busstrafik, som bedrivs på allmän väg föreligger därtill ett stort ansvar gentemot alla andra vägtrafikanter. Det är därför en självklar förutsättning för all busstrafik att inga chaufförer är påverkade av narkotika eller andra droger. Det får inte ens finnas misstanke om att så skulle vara fallet.

I mitten av 1990-talet började man inom SL-koncernen att diskutera hur man på ett bättre sätt skulle kunna arbeta för en fullständig drogfrihet inom sin trafik. Införandet av slumpvisa drogtest var då en naturlig fråga att diskutera. Vid den här tiden hade SL påbörjat omvandlingen från trafikföretag till trafikhuvudman. Ett införande av slumpvisa drogtest endast inom SL skulle inte ha haft önskad effekt eftersom allt större delar av verksamheten bedrevs av privata entreprenörer. Istället beslutades att det i upphandlingsunderlag och affärsavtal med berörda entreprenörer skulle inarbetas krav på missbruksförebyggande arbete. Ett av kraven i upphandlingsunderlaget var att slumpmässig provtagning skall göras på minst tio procent av trafikpersonalen årligen. För att möta beställarkravet tog SL Buss AB fram ett handlingsprogram i alkohol- och drogfrågor som utarbetades i samarbete och samråd med de fackliga organisationerna. I detta handlingsprogram slås bl.a. mycket tydligt fast att allt narkotikabruk, även på fritiden, är förbjudet och att anställda i trafik- och säkerhetstjänst skall medverka vid provtagning när så begärs. Vidare framgår att drogtest kan förekomma vid nyanställning, vid misstanke om påverkan eller missbruk samt som slumpmässiga tester av trafik- och säkerhetspersonal. Personalen har varit väl införstådd med de regler som gäller beträffande narkotika och andra droger. Det togs också fram en särskild faktafolder om drogpolicy och drogtester. Av faktafoldern framgår bl.a. följande. Om någon vägrar att låta sig testas behandlas det på samma sätt som ett positivt svar, dvs. som att personen är påverkad av någon drog. Personen blir då omedelbart avstängd från tjänst. Vidare framgår att om den anställde, med konstaterat missbruk eller vid vägran att låta sig testas, väljer att inte låta sig rehabiliteras och sluta med sitt missbruk blir konsekvensen att den anställde "följer med" missbruket ut från arbetsplatsen och att anställningen upphör.

I slutet av 1997 uppkom hos arbetsgivaren, på grund av information från olika håll, misstankar om att det förekom drogmissbruk hos P.N. Vid ett drogtest utfört av Arbetsmiljögruppen (AMG) den 19 januari 1998 testades P.N. positivt för amfetamin, vilket ledde till att han den 4 februari 1998 stängdes av från tjänsten som busschaufför. När P.N. lämnade testet nämnde han ingenting om att han blivit utsatt för ett attentat. Det var först när testet visade sig vara positivt som han lämnade den förklaringen. Med hänsyn till att detektionstiden för amfetamin, enligt ett utlåtande från docenten O.B., enhetschef för Analyscenter på Karolinska sjukhuset, är tre - fyra dagar är den förklaring P.N. lämnat inte trovärdig. Om han ofrivilligt fick i sig amfetamin på det sätt han uppgett, så är det inte sannolikt att man skulle upptäcka amfetamin vid ett test fem dagar senare. En utsträckt detektionstid skulle möjligen i undantagsfall kunna förekomma om en person har hög tillvänjning av drogen eller om det varit frågan om en ovanligt stor dos, men P.N. har konsekvent förnekat att han skulle ha drogproblem. Påståendet om att det i Norrtälje och Uppsala förekommit flera attentat liknande det P.N. påstått att han blivit utsatt för kan inte vitsordas.

Vid ett samverkansmöte mellan P.N., förbundets lokalombud och trafikområdeschefen A.D. den 9 februari 1998 föreslog A.D. att P.N. skulle genomgå en missbruksutredning och rehabilitering på ett behandlingshem på Lidingö som hade föreslagits av AMG och SL:s dåvarande chefsläkare H.N. Det primära syftet var att utreda om det förelåg någon missbrukssituation. Därefter skulle man ta ställning till frågan om behandling. P.N., som skulle få problem med att ordna barntillsyn, ansåg sig förhindrad att genomgå rehabilitering i Stockholmsområdet och begärde att en lösning skulle anordnas i Norrtälje. Något liknande program fanns inte att tillgå i Norrtälje, men bolaget beslutade ändå att tillmötesgå P.N:s önskemål för att över huvud taget få till stånd några åtgärder. Med anledning härav kontaktades Rådgivningsbyrån för alkohol- och drogfrågor i Norrtälje. Den 24 februari 1998 ägde ett möte rum på rådgivningsbyrån och planer för den fortsatta rehabiliteringen lades upp. Parterna kom överens om att P.N. skulle gå på återkommande möten hos rådgivningsbyrån samt undergå drogtester hos AMG, till vilka han skulle kallas med kort varsel.

Vid den omplaceringsutredning som genomfördes under februari 1998 förelåg inga möjligheter till omplacering av P.N. Med hänvisning till drogpolicyn beslutades därför om ett års tjänstledighet utan lön för honom. Parterna, som var ense i frågan, förutsatte dessutom att P.N. skulle erhålla ersättning från sin arbetslöshetskassa under tjänstledigheten.

P.N. medverkade endast vid ett möte på rådgivningsbyrån. I maj 1998 fick han besked om att han inte skulle erhålla ersättning från arbetslöshetskassan och deltog därefter inte i några fler möten. Förbundet påkallade då lokal förhandling och begärde att P.N. omgående skulle få återgå i tjänst samt erhålla retroaktiv ersättning under avstängningsperioden. Lokala och centrala förhandlingar i dessa frågor pågick under närmare ett års tid. Vid en central förhandling den 19 april 1999 träffade parterna en ekonomisk uppgörelse. Vid de lokala förhandlingarna uppgav förbundet att rehabiliteringen av P.N. inte fungerade och han erbjöds återigen den rehabilitering på Lidingö som ursprungligen hade föreslagits, vilken P.N. återigen avböjde.

Under våren, sommaren och hösten 1998 genomgick P.N. sammanlagt fyra drogtester och samtliga var negativa. Vid två tillfällen uteblev han dock. Vid det ena tillfället presenterade han i efterhand ett läkarintyg och vid det andra tillfället kan det vara så att han inte erhöll kallelsen.

Den 19 augusti 1998 erbjöds P.N. ett arbete vid SL Buss AB:s huvudlager i Kristineberg, Stockholm, vilket han dock tackade nej till. Under tiden den 24 augusti - 2 december 1998 var P.N. sjukskriven.

Ett rehabiliteringsmöte genomfördes den 3 december 1998 under medverkan av P.N., hans behandlande läkare, H.N. samt företrädare för bolaget, förbundet och försäkringskassan. Vid mötet kom parterna överens om att P.N. skulle få återinträda i tjänst, men att han även fortsättningsvis skulle genomgå drogtester. En sådan lösning var också väl förenlig med bolagets drogpolicy och tjänstledigheten upphävdes med omedelbar verkan. Ett särskilt kontrakt upprättades, vars syfte var att göra P.N. drogfri och det motiverades också av säkerhetsmässiga aspekter. P.N. återinträdde i tjänst i januari 1999, först på deltid och från den 9 oktober 1999 på heltid. Under hela kontraktstiden fullgjorde P.N. vad som ålåg honom enligt kontraktet. Mot bakgrund härav ansåg arbetsgivaren efter ett halvår att det inte längre förelåg något ytterligare behov av rehabiliterings- eller kontrollåtgärder.

När P.N. den 20 december 2000 återkom till bussgaraget efter sitt körpass ombads han att lämna ett slumpmässigt drogtest. Han vägrade emellertid att genomföra testet och avvek från arbetsplatsen. På grund av sin vägran avstängdes P.N., i enlighet med gällande drogpolicy, från tjänstgöring. Trafikchefen på bolaget, E.J., försökte att få telefonkontakt med P.N. både den 20 och 21 december 2000, utan att lyckas. Det visade sig senare att han tidigt på morgonen den 21 december 2000, så tidigt att det inte var någon risk att E.J. eller någon annan chefsperson var på plats, ringde och sjukskrev sig. Eftersom E.J. inte fick någon kontakt med P.N. skickade hon den 22 december 2000 ett rekommenderat brev till honom, vilket han dock inte löste utan förrän den 27 december 2000. Påföljande dag tog P.N. kontakt med E.J. och samma dag lämnade han ett negativt drogtest. Testet saknar dock helt värde, eftersom det lämnades först åtta dagar efter det att det slumpmässiga testet skulle ha lämnats. Så småningom presenterade P.N. ett intyg daterat den 16 januari 2001 av innebörd att han under perioden den 29 december 2000 - 16 januari 2001 behandlats med antabus.

Den 16 januari 2001 varslade bolaget förbundet och underrättade P.N. om sin avsikt att säga upp honom av personliga skäl. P.N. sades upp från sin anställning den 16 mars 2001.

Sammanfattningsvis gör arbetsgivarparterna gällande att bolaget på grund av verksamhetens karaktär har ett mycket starkt intresse av att upprätthålla total drogfrihet bland bolagets busschaufförer. Efter överenskommelse med de fackliga organisationerna genomförs bl.a. slumpmässiga drogtester. De anställda är skyldiga att medverka vid sådana tester. P.N. har den 20 december 2000 vägrat att medverka vid ett slumpmässigt drogtest och istället avvikit från arbetsplatsen samt även underlåtit att kontakta sin chef. Han har tidigare testats positivt för amfetamin i samband med tjänsteutövning, men vägrat att delta i den rehabilitering som han erbjudits under påstående att han inte har något drogberoende. Bolaget har haft saklig grund för att säga upp honom.

Domskäl

Bakgrunden till tvisten

Bolaget bedriver busstrafik och P.N. har sedan 1988 varit anställd som busschaufför i den verksamhet som numera bedrivs av bolaget. Vid bolaget tillämpades vid den i detta mål aktuella tiden ett handlingsprogram i alkohol- och drogfrågor, en s.k. drogpolicy, som utarbetats vid ett annat bussföretag. Målsättningen för policyn anges vara att missbruket skall ut och den anställde skall vara kvar. I policyn anges bl.a. att allt narkotikabruk - även på fritiden - är förbjudet, att anställd i trafik- eller säkerhetstjänst skall medverka till provtagning när arbetsgivaren begär det samt att den anställde, om missbruk konstateras, skall genomgå ett rehabiliteringsprogram, vars krav måste uppfyllas för att personen ifråga skall få behålla sin anställning. I en faktafolder om drogpolicyn anges under rubriken "Vad händer om någon vägrar?" följande. Om någon vägrar att låta sig testas behandlas detta på samma sätt som ett positivt svar, dvs. som att personen är påverkad av någon drog. Personen blir då omedelbart avstängd från tjänst. Väljer den anställde - med konstaterat missbruk eller vid vägran att låta sig testas - att inte låta sig rehabiliteras och sluta med sitt missbruk blir konsekvensen att han/hon "följer med" missbruket ut från arbetsplatsen och att anställningen upphör.

I slutet av 1997 uppkom misstankar om att P.N. missbrukade droger i någon form. Med anledning härav utfördes den 19 januari 1998 ett drogtest på P.N. Testet utvisade ett positivt resultat avseende amfetamin. P.N. hävdade, när han fick del av resultatet, att han ofrivilligt fått i sig amfetamin vid ett restaurangbesök. Testresultatet ledde till att P.N. omedelbart avstängdes från arbetet som busschaufför. Sedan P.N. vid ett samverkansmöte den 9 februari 1998 av bl.a. sociala skäl avböjt en föreslagen missbruksutredning på Lidingö hölls den 24 februari 1998 ett möte på Rådgivningsbyrån i Norrtälje. Det överenskoms då bl.a. att P.N. skulle undergå ett antal drogtester. Under 1998 undergick han sammanlagt fyra drogtester och samtliga utvisade negativt resultat. Efter ett möte den 3 december 1998 överenskoms att P.N. skulle få återinträda i tjänst, men att han även fortsättningsvis skulle genomgå tester. Med anledning härav undertecknade P.N. den 16 december 1998 ett s.k. återgångskontrakt, enligt vilket han bl.a. förband sig att under en tolvmånadersperiod lämna oannonserade drogtester. Han återinträdde i tjänst i januari 1999 och fullgjorde under hela kontraktstiden vad som ålåg honom enligt kontraktet. Den 20 december 2000 ombads P.N., i samband med att han avslutat ett körpass, att lämna ett slumpmässigt drogtest i enlighet med drogpolicyn. P.N. vägrade emellertid att genomföra testet och avvek från arbetsplatsen. Med anledning härav avstängdes han från sin tjänst. Den 28 december 2000 lämnade P.N. ett negativt drogtest. Den 16 mars 2001 sades P.N. av personliga skäl upp från sin anställning.

Huvuddragen i tvisten

I detta mål är ostridigt att bolaget med hänsyn till verksamhetens art haft rätt att kräva av P.N. att han som busschaufför hos bolaget skulle medverka vid de tester som är aktuella. Tvistefrågan i målet är om P.N:s underlåtenhet att medverka till ett drogtest mot bakgrund av vad som tidigare förevarit utgjort saklig grund för uppsägning.

Förbundets ståndpunkt kan sammanfattas på följande sätt. Det positiva drogtest som P.N. lämnade i januari 1998 skall ses som en engångsföreteelse, till vilken P.N. lämnat en tillfredsställande förklaring. Efter den händelsen var det, i enlighet med drogpolicyn, motiverat med avstängning och ytterligare drogtestning. Han lämnade fyra negativa drogtester och fullföljde ett s.k. återgångskontrakt helt utan anmärkning, vilket visar att P.N. inte hade något drogmissbruk och att det därför inte förelåg något rehabiliteringsbehov under 1998. Det är ostridigt att P.N. bröt mot drogpolicyn när han den 20 december 2000 vägrade att delta i det slumpmässiga drogtestet. Hans vägran kan dock förklaras av det som inträffat under 1998. Enligt drogpolicyn är ett vägrat test att likställa med ett positivt test och i enlighet med densamma borde bolaget, utöver avstängning från tjänsten, ha föranstaltat om ytterligare drogtestning och eventuellt rehabilitering. Bolaget har helt bortsett från drogpolicyn och som första åtgärd sagt upp P.N. Det har inte funnits saklig grund för uppsägningen av P.N.

Arbetsgivarparternas ståndpunkt kan sammanfattas på följande sätt. P.N. drogtestades i januari 1998 sedan det framkommit misstankar om narkotikamissbruk. Testresultat var positivt med avseende på amfetamin. Den förklaring som P.N. lämnat till testresultatet är inte trovärdig. Bolaget har aldrig haft någon möjlighet att utreda om P.N. missbrukat droger eftersom den enda åtgärd han samtyckte till var ytterligare drogtester. Hans vägran den 20 december 2000 är enligt drogpolicyn att likställa med ett positivt test. I samband därmed avvek han och höll sig undan en dryg vecka. Ett slumpmässigt oannonserat test måste genomföras i relativt nära anslutning till den tidpunkt då det var tänkt att genomföras för att det ska vara meningsfullt. Det negativa testet den 28 december 2000 säger därför ingenting om hur situationen var den 20 december 2000. Eftersom P.N. vägrat alla rehabiliteringsförslag har den enda möjligheten varit att säga upp honom. Saklig grund för uppsägning har förelegat.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har förhör under sanningsförsäkran hållits på förbundets begäran med P.N. Vittnesförhör har hållits på arbetsgivarparternas begäran med bolagets dåvarande affärsområdeschef A.D. och f.d. chefsläkaren vid SL:s arbetsmiljögrupp H.N.

Har det förelegat saklig grund för uppsägning av P.N:s anställning ?

Det är genom förhöret med A.D. klarlagt att det drogtest som P.N. underkastade sig den 19 januari 1998, och som visade positivt resultat avseende amfetamin, var föranlett av att det hos bolaget förekom misstankar om att P.N. missbrukade narkotika. P.N. har konsekvent förnekat att han missbrukat narkotika och gjort gällande att anledningen till det positiva resultatet kan ha varit att han i samband med ett restaurangbesök utsatts för ett attentat. Arbetsgivarparterna har argumenterat för att P.N:s förklaring inte är trovärdig eftersom detektionstiden för amfetamin är tre - fyra dagar. Förbundet har invänt att detektionstider inte är exakta och att det är fullt möjligt att låga restvärden kan förekomma ända upp till fem dagar efter ett intag. Arbetsdomstolen konstaterar att den i målet förebringade utredningen inte medger någon helt säker slutsats i frågan om P.N. vid tiden för drogtestet i januari 1998 missbrukade droger.

I målet är utrett att P.N. vid det samverkansmöte som hölls den 9 februari 1998 erbjöds placering på ett behandlingshem på Lidingö. Arbetsgivarparterna har gjort gällande att det primära syftet med placeringen var att utreda om det förelåg ett missbruk och att man därefter skulle ta ställning till behovet av rehabilitering. Genom vittnesförhöret med A.D. har framkommit att bolaget accepterade de invändningar av social karaktär, problem med barntillsyn, som P.N. framförde vid mötet på rådgivningsbyrån den 24 februari 1998 och att det med anledning därav överenskoms att P.N. skulle underkasta sig samtalsterapi och ytterligare drogtestning samt att P.N. under sommaren 1998 på nytt erbjöds placering på behandlingshemmet på Lidingö. Förbundet har invänt att det inte bara var av sociala skäl som P.N. tackade nej till placeringen på behandlingshemmet, utan även att det saknades skäl att rehabilitera honom eftersom han inte hade några missbruksproblem. Förbundet har bestritt att den träffade överenskommelsen innebar att P.N. förutom drogtester även skulle underkasta sig samtalsterapi samt att han vid mer än ett tillfälle erbjöds placering på behandlingshemmet.

Ostridigt är alltså att det vid mötet på rådgivningsbyrån den 24 februari 1998 överenskoms att P.N. skulle underkasta sig drogtester. Även om det därvid skulle ha överenskommits att han även skulle genomgå samtalsterapi är det i vart fall inte mot P.N:s bestridande visat att han kallats till några sådana samtal vid rådgivningsbyrån. Att bolaget lämnat mer än ett erbjudande om placering på behandlingshemmet på Lidingö kan enligt Arbetsdomstolens mening med hänsyn till de skäl som P.N. anfört mot en placering där inte tillmätas någon särskild betydelse.

I målet är ostridigt att de fyra drogtester som P.N. lämnade efter överenskommelsen om sådana var negativa. Han uteblev dock från två testtillfällen. I det ena fallet berodde det på med läkarintyg styrkt sjukdom och i det andra fallet kan det, även enligt arbetsgivarsidans uppfattning, ha berott på att han inte nåtts av kallelsen.

Genom utredningen i målet är det klarlagt att P.N. var sjukskriven under tiden augusti - december 1998 och att det innan han återgick i tjänst i januari 1999 träffades en överenskommelse om att han skulle underkasta sig ytterligare oannonserade drogtester enligt ett s.k. återgångskontrakt. Det är ostridigt att P.N. fram till april/maj 1999 lämnade drogtester enligt kontraktet, att samtliga tester var negativa och att bolaget därefter inte ansåg att det fanns skäl att fortsätta att drogtesta P.N.

Med hänsyn till att P.N. sålunda testat negativt under två års tid, kört prickfritt under den tid han varit i tjänst och omständigheterna i övrigt finner Arbetsdomstolen att det i vart fall inte är visat att P.N. varit drogberoende eller använt droger under tiden efter det positiva drogtestet den 19 januari 1998. Arbetsdomstolen anser därför att det positiva drogtestet bör betraktas som en engångsföreteelse och inte tillmätas någon större betydelse vid prövningen av frågan om uppsägningen två år senare var sakligt grundad.

Det är ostridigt att P.N. bröt mot bolagets drogpolicy när han den 20 december 2000 vägrade att genomgå det slumpmässiga drogtestet samt att han den 28 december 2000 på bolagets uppmaning lämnade ett test, som visade sig vara negativt. Detta test kan enligt Arbetsdomstolens mening i vart fall inte tas till intäkt för att P.N. var drogfri den 20 december 2000.

När det gäller frågan om P.N:s handlande kan utgöra saklig grund för uppsägning är en given utgångspunkt att bolaget med hänsyn till den bedrivna verksamhetens art har ett mycket starkt intresse av att inga chaufförer är påverkade av narkotika eller andra droger och därmed även av att chaufförerna medverkar i de tester som genomförs i enlighet med den tillämpade drogpolicyn. Med hänsyn härtill finns det anledning att se allvarligt på P.N:s vägran att underkasta sig ett test. Som Arbetsdomstolen framhållit i det föregående bör dock det som förekom i januari 1998 inte tillmätas alltför stor betydelse, eftersom P.N. därefter under två år skött sina åtaganden anmärkningsfritt. Det bör framhållas att P.N. inte kan sägas ha vägrat att delta i någon utredning eller rehabilitering. Han har visserligen motsatt sig en vistelse på behandlingshem men han har haft skäl för detta och han har genomfört vad han enligt vad utredningen visar gentemot arbetsgivaren i stället åtagit sig att göra. Något narkotikabruk har inte visats föreligga vid det tillfälle då P.N. vägrade att låta sig testas och det finns ett utrymme för att hans handlande berodde på en stundens ingivelse. Mot denna bakgrund hade det enligt Arbetsdomstolens mening, utöver avstängning, varit motiverat med ytterligare utredning innan bolaget inledde ett förfarande för att säga upp P.N. Han borde, som förbundet har hävdat, ha getts tillfälle att i enlighet med den tillämpade drogpolicyn medverka i utredning och eventuell erforderlig rehabilitering.

Sammanfattning och domstolens slutsatser

Vid en samlad bedömning av vad som framkommit i målet finner Arbetsdomstolen att bolaget inte visat att uppsägningen av P.N. är sakligt grundad. Det innebär att förbundets yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningen skall bifallas.

Bolaget har genom att uppsägning vidtagits utan att saklig grund härför förelegat ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till P.N. Med hänsyn till att P.N. genom sitt beteende själv på ett påtagligt sätt har medverkat till den uppkomna situationen bör det allmänna skadeståndet sättas betydligt lägre än vad som yrkats. Arbetsdomstolen bestämmer det allmänna skadeståndet till 30 000 kr.

Arbetsgivarparterna har i allt väsentligt förlorat målet och skall därför ersätta förbundets rättegångskostnader. Om yrkat belopp råder inte tvist.