AD 2002 nr 78

Parter:

Officersförbundet; Staten genom Försvarsmakten

Nr 78

Officersförbundet

mot

Staten genom Försvarsmakten.

Mellan Officersförbundet (förbundet) och staten gäller kollektivavtal.

G.L., som är medlem i förbundet, är anställd vid Försvarsmakten som överste. Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd beslutade den 20 april 2001 att tilldela G.L. en disciplinpåföljd i form av löneavdrag med tjugofem procent av dagslönen i tio dagar. Vad som lades honom till last var sammanfattningsvis att han beslutat om en löneförhöjning för överstelöjtnanten P.H., en yrkesofficer i nivå 2-3, utan att samråda med Högkvarteret och i strid mot fast praxis att inte ge en löneförhöjning i anslutning till pensionering. Personalansvarsnämndens beslut fogas till denna dom som domsbilaga 1 (uteslutes här).

Tvist har uppkommit med anledning av personalansvarsnämndens beslut.

Förbundet har väckt talan i Arbetsdomstolen och yrkat att domstolen skall undanröja personalansvarsnämndens beslut att ålägga G.L. disciplinpåföljd i form av löneavdrag alternativt ändra beslutet till en disciplinpåföljd i form av varning.

Staten har bestritt yrkandet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

I målet aktualiseras bestämmelser i Försvarsmaktens handbok för personaltjänst (H Pers). Kapitel 7 i handboken innehåller bestämmelser om lön. I avsnitt 7.1 hänvisas till allmänna bestämmelser och bl.a. gällande kollektivavtal, FAS 97. Befogenheten att sätta lön behandlas i avsnitt 7.2. Såvitt här är av intresse innehåller avsnittet följande. Där anges att vid placering tillsvidare och tidsbegränsad placering fastställs lön samt att befogenheten att sätta lön för yrkesofficer - nivå 2-3 tillkommer förbandschef/skolchef. Av en fotnot framgår att vid byte av placering tills vidare eller tidsbegränsad placering skall lönesättningen ske efter samråd med individualplaneringsansvarig chef.

Det kan tilläggas att individualplaneringsansvarig chef är chefen för Högkvarterets personalbemanning.

I punkten 7.3 under rubriken lönepolicy föreskrivs följande.

Lönesättningen är ett chefsansvar.

Lönebildningen skall utformas så att den medverkar till att målen för verksamheten nås på ett effektivt sätt. En förutsättning för detta är att Försvarsmakten kan rekrytera och behålla personal med rätt utbildning och kompetens.

Lönebildningen inom Försvarsmakten skall utvecklas så att jämförbara organisationsenheter får likvärdiga förutsättningar att lösa tilldelade uppgifter.

Detta kräver en för Försvarsmakten gemensam och styrande lönepolitik. Denna skall utgå från befattningarnas svårighetsgrad och utarbetas med hjälp av ett lönevärderingssystem.

Inom ramen för lönestrukturen skall lönen vara individuell och stimulera den anställde till engagemang och vilja att utveckla sin kompetens.

När verksamheten kräver personalrörlighet, skall bl.a. lönesättningen medverka till detta.

Den enskilde skall sålunda kunna se ett klart samband mellan å ena sidan duglighet, uppnådda arbetsresultat och vitsord och å andra sidan lönesättningen. Tydligheten i detta samband är avgörande för förtroendet för individuell lönesättning.

I 2 kap. 14 § kollektivavtalet anges att, om en arbetstagare redan har en anställning, får arbetsgivaren besluta att arbetstagaren skall ha en högre lön än den som han hittills haft om det finns särskilda skäl härför.

I målet aktualiseras också ett mellan staten genom Försvarsmakten och bl.a. Offentliganställdas Förhandlingsråd, OFR, ingånget kollektivavtal om särskild pension för vissa yrkesofficerare med fullmakt m.m. Enligt avtalet kan arbetsgivaren för berörda officerare besluta om pension tidigast från och med månaden efter den då yrkesofficeren fyllt 55 år. Av avtalet framgår också att ett beslut enligt avtalet skall föregås av en ansökan från arbetstagaren och en dialog mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Den i målet berörde P.H. fyllde 55 år i november 1999. I november 2000 beslutades att tills vidare skulle inga beslut om sådan särskild pension meddelas.

G.L. var t.o.m. den 30 juni 2000 chef för Roslagens Luftvärnsregemente i Norrtälje (Lv 3), som lades ned den 30 juni 2000 i enlighet med ett riksdagsbeslut. Han utsågs i mars 2000 till chef för avvecklingsorganisationen i Norrtälje (AO No) med tillträde den 1 juli 2000. I och med tillträdet den 1 juli var han förbandschef och därmed lönesättande chef vid AO No. AO No hade till uppgift att handha nedläggning av Lv3, Luftvärnets stridsskola i Norrtälje (Lv SS) samt del av underhållsregementet i Norrtälje. Inom AO No fanns cirka 500 yrkesofficerare och cirka 130 civilanställda.

Det beslutades att en yrkesofficerare från Lv SS skulle ingå i AO No för att tillgodose dess speciella problem. I mars - april 2000 bestämdes att T.H. skulle bli ställföreträdande chef för AO No med tillträde den 1 juli 2000. T.H. skulle då få en löneförhöjning med 3 000 kr per månad.

Den 6 juni 2000 beslutade chefen för personalbemanningen armé S.M. att P.H. skulle ställas till AO No:s förfogande fr.o.m. den 1 juli 2000 och tillsvidare dock längst t.o.m. den 31 december 2001. Av beslutet framgår också att AO No skulle handha placering, lön och övriga villkor.

I början av juni månad fick dock T.H. en annan placering med början den 1 juli 2000. Han skulle alltså inte tillträda som ställföreträdande chef för AO No.

I mitten av juni, således efter det att beslutet den 6 juni 2000 fattades, blev det klart att P.H. skulle träda i stället för T.H. P.H. blev således ställföreträdande chef för AO No tillika chef för Lv SS från den 1 juli 2000. P.H. skulle få ett 50-tal underställda arbetstagare och en budget på 54 miljoner kr. I hans tidigare befattning vid Lv SS hade han 17 underställda och en budget på cirka 2 miljoner kr. Eftersom P.H. skulle få väsentligt förändrade och utökade arbetsuppgifter i sin nya befattning meddelade G.L., efter det att P.H. hade tackat ja till den nya befattningen, en beslutsavsikt om höjd lön. Av beslutsavsikten, daterad den 20 juni 2000, framgår att P.H. från den 1 juli 2000 skulle få löneförhöjning med 3 000 kr per månad på grund av väsentligt ändrat och ökat ansvarsområde.

Sedan G.L. den 1 juli 2000 tillträtt som chef för AO No verkställde han sin beslutsavsikt genom att den 15 juli 2000 muntligen be chefen för förmånsavdelningen vid Lv 3, byrådirektören M.S., att se till att P.H. erhöll sin löneförhöjning från den 1 juli 2000.

P.H:s tillsvidareplacering vid Lv 3 överflyttades i samband med nedläggningen av Lv 3 till Lv 6 i Halmstad. Med anledning av att P.H. hade placerats tillfälligt vid AO No skulle hans lönekostnader belasta denna organisation men eftersom han hade sin tillsvidareplacering vid Lv 6 sköttes administrationen av hans lön därifrån.

I augusti - september 2000 påtalade P.H. att han inte fått sin löneförhöjning. G.L. bad då M.S. att kontakta Lv 6 om detta. Hon kontaktade Lv 6 vid ett antal tillfällen utan att det gav resultat. G.L. skrev därför den 26 oktober 2000 till förmånsavdelningen vid Lv 6 och hemställde att P.H:s lön skulle höjas med 3 000 kr i månaden samt att kostnaden skulle faktureras AO No. I brevet angav G.L. även att P.H. skulle begära avgång med särskild pension fr.o.m. den 1 februari 2001. Detta var något som G.L. inte känt till tidigare. Något svar kom inte från Lv 6.

Den 7 december 2000 sammanträffade chefen för Lv 6 översten J-E.J. och G.L. J-E.J. meddelade då muntligen att det inte skulle bli någon löneförhöjning för P.H. på grund av att dennes nya lön inte stämde med den övriga lönestrukturen vid Lv 6 och att det var en sen åtgärd inför förestående pensionering. G.L. meddelade då att det var han som var beslutande i fråga om lön för P.H. samt att beslutet hade fattats redan i juli 2000.

I början av december överflyttades löneadministrationen av P.H. från Lv 6 till Lv 3. Därefter utbetalades lönen retroaktivt till P.H.

Det är riktigt att G.L. inte samrått med individualplaneringsansvarige chefen före beslutet om löneförhöjning. Det var vanligt att så inte skedde då en yrkesofficer redan var placerad och fick nya arbetsuppgifter. G.L. var av den uppfattningen att detta accepterades av Högkvarteret. G.L. hade tidigare lönesatt officerare i nivå 2-3 utan att samråd hade skett med Högkvarteret utan att detta påtalats.

Enligt personalansvarsnämndens beslut läggs det, som förbundet uppfattat det, G.L. till last dels att han den 1 december 2000 skulle ha beslutat att höja P.H:s lön, med retroaktiv verkan, i enlighet med tidigare beslutsavsikt trots att chefen för Lv 6 sagt nej därtill, dels att han därvid varit fullt medveten om att P.H. skulle lämna sin anställning med pension.

Förbundets inställning är följande. Beslutet om disciplinpåföljd är inte lagligen grundat. G.L. hade - i sin egenskap av chef för AO No, där P.H. var tidsbegränsat placerad - befogenhet enligt Försvarsmaktens handbok för personaltjänst och saklig möjlighet enligt 2 kap. 14 § kollektivavtalet att höja P.H:s lön. Beslutet om höjd lön fattades i juli månad 2000 och inte i december 2000 som Försvarsmakten påstått. När beslutet fattades kände G.L. inte till att P.H. hade för avsikt att ansöka om särskild pension; P.H. ansökte om sådan först tre månader senare. G.L. har inte begärt att chefen för Lv 6 skulle höja P.H:s lön utan att det tidigare fattade beslutet skulle effektueras. När beslutet fattades hade inte chefen för Lv 6 sagt nej till löneförhöjningen. G.L. har beslutat om P.H:s lön utan att dessförinnan samråda med indvidualplanerande chef, vilket i liknande situationer förekommit tidigare utan att Högkvarteret kommit med några påpekanden om detta. G.L. har inte uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt någon skyldighet i anställningen. En disciplinpåföljd kan därför inte meddelas. Om G.L. anses ha åsidosatt någon skyldighet i anställningen skall felet med hänsyn till samtliga omständigheter betraktas som ringa varför någon påföljd inte skall meddelas. Om G.L. anses ha åsidosatt någon skyldighet i anställningen och felet inte är att betrakta som ringa bör disciplinpåföljden bestämmas till varning oavsett om det skett av oaktsamhet eller uppsåtligen.

Staten

G.L. har varit anställd som yrkesofficer sedan år 1974 och han utnämndes till överste år 1995 i samband med att han blev chef för Lv 3. Han blev i samband med att Lv 3 lades ned chef för AO No.

Några dagar innan G.L. tillträdde befattningen meddelade han en beslutsavsikt. Beslutsavsikten är daterad den 20 juni 2000 och av den framgår att P.H. skulle erhålla en löneförhöjning med 3 000 kr per månad från och med den 1 juli 2000 då han placerades vid AO No. P.H. skulle enligt denna beslutsavsikt få en löneförhöjning utöver vad han erhållit i samband med de ordinarie löneförhandlingarna.

När beslutsavsikten meddelades tjänstgjorde P.H. vid Lv SS, en annan organisation. Med anledning av nedläggningen av Lv 3 hade P.H. varit i kontakt med sin individualplaneringsansvarige chef och han hade fått löfte om att slippa flytta till Lv 6 och att få vara kvar i Norrtälje, där han hade sin bostad. Mot denna bakgrund fick han en fortsatt placering vid Norrtälje garnison.

Av det beslutsunderlag som Personalbemanningen vid Högkvarteret meddelat den 6 juni 2000 framgår att P.H. ställts till förfogande för placering i AO No fr. o. m. den 1 juli 2000 tills vidare dock längst t. o. m. den 31 december 2001. Det framgår vidare att P.H. hade en tidsbegränsad placering vid AO No men en tillsvidareplacering vid Lv 6, att lönen skulle vara inriktad mot "bibehållen" samt att fortsatt planeringsinriktning var särskild pension under första kvartalet år 2001. Redan detta gav en klar indikation på att P.H. skulle komma att lämna sin anställning med särskild pension och att lönen skulle vara oförändrad.

Samtliga officerare är indelade i olika kompetensnivåer beroende på vilka utbildningssteg som de har genomfört. En överste tillhör första nivån medan en överstelöjtnant tillhör andra eller tredje nivån beroende på tjänsteställning. Samtliga yrkesofficerare är anställda i Försvarsmakten med en tillsvidareplacering vid ett visst förband. Vid sidan av denna placeringen kan de ha en tidsbegränsad placering vid ett annat förband under en tid av ett till tre år.

Huvudregeln är att arbetsgivaransvaret åligger förbandschefen vid det förband där officeren är tillsvidareplacerad. Om en officer däremot är tidsbegränsat placerad vid ett annat förband överflyttas arbetsgivaransvaret till den förbandschefen. Principen är vidare att arbetsgivaransvaret skall vara odelat. Som framgår av Försvarsmaktens handbok för personaltjänst (H Pers) avsnitt 7.2 skall vid byte av tillsvidareplacering eller vid en tidsbegränsad placering lön fastställas för yrkesofficeren efter samråd med individualplaneringsansvarig chef. Individualplaneringsansvarig chef är Högkvarteret.

Bakgrunden till skyldigheten att samråda med Högkvarteret innan ändring av lön sker är att alla yrkesofficerare i andra och tredje nivåerna normalt tjänstgör vid flera olika förband under sin karriär. Det är därför viktigt att löneutvecklingen inte är beroende av vid vilket förband officeren är placerad vid ett visst tillfälle. Bemanningsavdelningen i Högkvarteret har överblicken över att det finns en centralt sammanhållen lönebild för dessa officerare.

P.H. hade en dialog med bemanningsavdelningen vid Högkvarteret på grund av att han inte ville flytta från sin bostadsort. Han hade fått beslut om att han skulle få stanna kvar i Norrtälje. P.H. är luftvärnsofficer. Sådana är det på grund av deras speciella kompetens brist på inom Försvarsmakten. Om P.H. inte hade ansökt om särskild pension hade han fått flytta till Halmstad. Redan det faktum att P.H. inte förflyttades, från Lv 3 till Lv 6, borde fått G.L. att förstå att P.H. var på väg ut ur organisationen.

När G.L. skrev beslutsavsikten hade han inte beslutsbefogenhet eftersom han ännu inte hade tillträtt som chef för AO No. Det har inte heller på grundval av beslutsavsikten utbetalts någon högre lön till P.H. Det skall vidare noteras att brevet den 26 oktober 2000 som är ställt till chefen för Lv 6 är utformat som en hemställan. Det var alltså inte en order om verkställighet av tidigare fattat beslut. Eftersom inget hände fattade G.L. beslut om att P.H. administrativt sett skulle överföras från Lv 6 till Lv 3. Han gav därefter P.H. löneförhöjningen retroaktivt.

Av rullkort framgår att P.H. har fått löneförhöjning med stöd av den hemställan den 26 oktober 2000 med diarienummer 16320:1026 som ställts till chefen för Lv 6. Diarienumret finns angivet i rullkortet som beslutsunderlag för löneförhöjningen.

Det finns således en beslutsavsikt, ett muntligt samtal, en hemställan och en faktisk administrativ återföring av P.H. till Lv 3. Försvarsmakten hävdar att det faktiska beslutet om löneförhöjning fattades när P.H. fick löneförhöjningen dvs. i december månad år 2000. Vid denna tidpunkt var G.L. fullt medveten om att P.H. skulle gå i pension.

G.L. har fattat ett beslut som ålade Försvarsmakten att utge en löneförhöjning på 3 000 kr per månad utan att samråda med Högkvarteret före beslutet. G.L. var då medveten om att P.H. skulle gå i särskild pension. Att P.H. skulle gå i pension framgår redan av det beslutsunderlag som chefen för personalbemanningen vid Högkvarteret meddelade den 6 juni 2000. Det anges där att den fortsatta planeringsinriktningen var särskild pension.

Beslutet om löneförhöjning har inneburit kostnadsökningar för Försvarsmakten dels genom den högre lönen som skall utbetalas till P.H. tills han fyller 60 år, dels genom pensionspremier. Det är sammanlagt fråga om flera hundratusentals kronor.

G.L. har fattat beslut om löneförhöjning i strid mot en uttrycklig bestämmelse i Försvarsmaktens handbok för personaltjänst där det framgår att samråd skall ske med individualplaneringsansvarig chef. Han har fattat beslut om löneförhöjning inför en förestående pensionsavgång vilket står i strid mot en klar policy inom Försvarsmakten. Detta har åsamkat Försvarsmakten stora kostnader. Mot bakgrund härav har G.L. åsidosatt vad som åligger honom i hans anställning och han har därför tilldelats en disciplinpåföljd i form av löneavdrag.

Domskäl

Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd har beslutat att ålägga förbundets medlem översten G.L. en disciplinpåföljd i form av löneavdrag med tjugofem procent av dagslönen i tio dagar. Personalansvarsnämnden har funnit att G.L. gjort sig skyldig till en tjänsteförseelse och ansett att felet inte kan anses ringa. Vad som lagts G.L. till last är att han fattat ett beslut om att höja lönen för överstelöjtnanten P.H. med 3 000 kr i månaden utan att samråda med Högkvarteret och i strid mot Försvarsmaktens policy att inte ge löneförhöjning i anslutning till en förestående pensionering.

Förbundet har yrkat att beslutet skall undanröjas eller i andra hand ändras så att disciplinpåföljden bestäms till varning. Staten har bestritt yrkandet.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med G.L. samt vittnesförhör med P.H., M.S. och B.N. På Försvarsmaktens begäran har hållits vittnesförhör med J.W., J-E.J. samt K.S. Staten har åberopat viss skriftlig bevisning.

Staten har i målet gjort gällande att G.L. fattade beslutet om löneförhöjning för P.H. i december 2000, att han då hade vetskap om att denne skulle komma att lämna sin anställning med pension, särskild pension samt att han inte före beslutet samrått med individualplaneringsansvarig chef vid Högkvarteret.

Förbundet har däremot gjort gällande att G.L. fattade beslutet i juli månad 2000 och att han då beslutet fattades inte hade vetskap om att P.H. skulle komma att komma att ansöka om och avgå med pension. Att G.L. inte före beslutet har samrått med Högkvarteret är ostridigt men detta innebär enligt förbundets mening mot bakgrund av tidigare praxis när det gäller samråd inte att han uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt någon skyldighet i anställningen. För det fall G.L. finnes ha åsidosatt någon skyldighet i anställningen skall felet med hänsyn till samtliga omständigheter betraktas som ringa.

Vad Arbetsdomstolen har att ta ställning till är alltså i huvudsak tre frågor, nämligen när G.L. har fattat beslutet, om han därvid känt till att P.H. skulle avgå med pension samt betydelsen av att G.L. inte samrått med Högkvarteret om beslutet.

G.L. meddelade i juni månad 2000, dvs. innan han tillträtt som chef för AO No, sin avsikt att höja P.H:s lön med 3 000 kr per månad från den 1 juli 2000. P.H. skulle från den tidpunkten vara placerad vid AO No. Parterna i målet är ense om att beslutet om löneförhöjningen inte fattades genom den s.k. beslutsavsikten utan först senare. Enligt staten fattades beslutet först i december 2000, då det faktiskt kom att verkställas. Förbundet har däremot gjort gällande att beslutet om löneförhöjningen fattades i juli 2000.

G.L. har uppgett att han - sedan han efter en semesterperiod fått besked om att P.H. placerats vid AO No - den 14 eller 15 juli 2000 träffade M.S., som arbetade vid förmånsavdelningen i Norrtälje, och då sade till henne att hon skulle se till att P.H. fick sin löneförhöjning. Dessa uppgifter har bekräftats av M.S. Uppgifterna talar enligt Arbetsdomstolens mening för att G.L. beslutade om löneförhöjningen i juli 2000.

Vad som kan tala emot att ett beslut fattades då är, förutom att det inte dokumenterats på något sätt, att den förhöjda lönen inte kom att betalas ut förrän i december 2000 samt förekomsten av G.L:s brev den 26 oktober 2000 till Lv 6, enligt vilket AO No "hemställer" att lönen höjs. M.S. har dock uppgett att det inte rådde någon tvekan om innebörden i det besked hon fick i juli månad. Hon har vidare uppgett att hon, sedan hon återkommit från en fyraveckors semesterperiod och P.H. påtalat att hans lön inte höjts, hade ett flertal telefonkontakter med förmånsavdelningen vid Lv 6, varifrån hon fick beskedet att man där inte kunde gå med på löneförhöjningen, att brevet av den 26 oktober 2000, som hon författade, inte var avsett som en begäran om beslut om löneförhöjning utan om att det tidigare beslutet skulle effektueras samt att löneförhöjningen lades in i december 2000, sedan Lv 6 återfört P.H:s lönehandlingar till Norrtälje.

Enligt Arbetsdomstolens mening visar utredningen att beslutet om löneförhöjningen, såsom förbundet påstått, fattades av G.L. i juli 2000.

Nästa fråga är då om G.L., när beslutet om löneförhöjningen fattades, kände till att P.H. skulle komma att avgå med pension.

För att G.L. känt till att P.H. skulle komma att lämna sin anställning med pension talar det beslutsunderlag, daterat den 6 juni 2000, som låg till grund för P.H:s placering vid AO No. I detta anges att den fortsatta planeringsinriktningen var särskild pension under första kvartalet 2001. Kollektivavtalet om särskild pension måste emellertid också beaktas. För att beslut om särskild pension skall kunna fattas förutsätts bl.a. att arbetstagaren ansökt därom.

G.L. har uppgett bl.a. följande. Vad som angavs i beslutsunderlaget föranledde inga särskilda reflektioner. Alla officerare som hade möjlighet att ansöka om särskild pension övervägde denna möjlighet men ändrade ofta inställning. När P.H. i oktober 2000 ansökte om särskild pension kom detta som en överraskning. Om han hade känt till att P.H. skulle komma att ansöka om särskild pension skulle han inte ha gett denne en löneförhöjning utan en tillfällig löneförstärkning.

P.H. har uppgett bl.a. att han troligen inte talat med G.L. om möjligheten till pensionering, att han bestämde sig för att ansöka om särskild pension samma dag som han skrev ansökan därom, att han gjorde detta sedan han hört ryktas att Högkvarteret övervägde att stoppa möjligheten till särskild pension samt att han, om han inte beviljats särskild pension skulle ha stannat kvar under placeringstiden.

Enligt Arbetsdomstolens mening visar utredningen visserligen att G.L. känt till att P.H. liksom andra berörda officerare hade möjlighet att ansöka om särskild pension men inte att han, då beslutet om löneförhöjningen fattades, känt till att P.H. skulle komma att göra det. Tilläggas kan att G.L. då beslutet fattades inte heller känt till att chefen för Lv 6 var negativt inställd till löneförhöjningen. G.L. kan enligt Arbetsdomstolens mening inte anses ha uppsåtligen eller av oaktsamhet ha åsidosatt policyn att inte ge löneförhöjning till arbetstagare för vilka pensionering var förestående.

Arbetsdomstolen har slutligen att ta ställning till betydelsen av att G.L. inte samrått med Högkvarteret inför beslutet om löneförhöjning till P.H. I personalhandboken anges att vid byte av placering eller tidsbegränsad placering skall lönesättningen ske efter samråd med individualplaneringsansvarig chef. I målet har framkommit att det råder viss oklarhet om vem som avses med individualplaneringsansvarig chef. Klart är dock att det är någon befattningshavare vid Högkvarteret och att G.L. inte samrått med någon där.

I detta sammanhang har framkommit olika uppfattningar om vad som avses med samråd. J.W., som är brigadgeneral och sedan fyra år ställföreträdande personalchef vid Högkvarteret, har gett uttryck för uppfattningen att kravet på samråd för en officer innebär att ett godkännande måste inhämtas och att man inte samrått, om man inte är överens. Förbundets inställning kan beskrivas så att kravet på samråd inte kräver att enighet uppnås utan att den lönesättande förbandschefen kan fatta beslut även om enighet inte uppnåtts.

Någon närmare utredning har inte förebringats om vad som avsetts med handbokens krav på samråd. Arbetsdomstolen utgår därför från vad som får anses förenligt med allmänt språkbruk, nämligen att kravet på samråd inte kan ha en längre gående innebörd än den som förbundet gjort gällande.

J.W. har uppgett att bakgrunden till att en central kontroll av lönesättningen infördes var att man ville undvika lönekonkurrens mellan förbanden och en oönskad löneglidning utöver de centrala avtalen.

G.L. har i denna del uppgett bl.a. följande. Samråd förekommer när det t.ex. kommer en ny stabschef till förbandet. Situationen är en annan då det är fråga om en yrkesofficer som redan är placerad vid förbandet. I sådana fall har löneförändringar i flera fall beslutats utan föregående samråd och detta har inte föranlett några påpekanden från Högkvarteret. P.H. var enligt tidigare beslut redan placerad vid AO No men han fick genom att han utsågs till ställföreträdande chef för AO No och chef för Lv SS väsentligt förändrade och utökade arbetsuppgifter, vilket motiverade en löneförhöjning. Det var viktigt att förmå officerarna att stanna kvar under avvecklingsperioden.

B.N., som är överstelöjtnant och till sommaren 1999 inom Högkvarteret hade planeringsansvaret för officerare inom luftvärnet, har uppgett bl.a. att systemet med samråd inte fungerade, att förbandscheferna inte samrådde innan löner sattes, att det, såvitt han vet, endast hänt en gång att en förbandschef fått en reprimand för att samråd inte föregått beslut samt att förbandscheferna sommaren 2001 fråntogs lönesättningen.

Ostridigt är alltså att G.L. inte samrått med Högkvarteret om beslutet att höja P.H:s lön. Av utredningen framgår dock att det varit vanligt att sådana beslut fattats utan föregående samråd samt att detta annat än i något enstaka fall inte föranlett några påpekanden från Högkvarteret. G.L. har också oemotsagd uppgett att han i flera fall i liknande situationer utan samråd med Högkvarteret fattat beslut om lön utan att detta föranlett några reaktioner från Högkvarteret. Mot denna bakgrund gör Arbetsdomstolen den bedömningen att det fel som G.L. kan ha gjort sig skyldig till genom att fatta beslutet om P.H:s lön utan att samråda med Högkvarteret är att anse som ringa.

Sammanfattningsvis finner Arbetsdomstolen att G.L. inte kan anses uppsåtligen eller av oaktsamhet ha åsidosatt policyn att inte ge löneförhöjning till arbetstagare vars pensionsavgång är förestående samt att det fel som han kan ha begått genom att inte före beslutet om löneförhöjning samråda med Högkvarteret är att anse som ringa. Arbetsdomstolen kommer därför till slutsatsen att förbundets yrkande skall bifallas.

Vid denna utgång i målet skall staten ersätta förbundets rättegångskostnad. Förbundets kostnadsyrkande har vitsordats.