AD 2003 nr 105

Parter:

Teaterförbundet – fackförbundet för scen och media; Malmö kommun

Nr 105

Teaterförbundet – fackförbundet för scen och media

mot

Malmö kommun.

Yrkanden m.m.

T.S. är scenograf och medlem i Teaterförbundet – fackförbundet för scen och media (förbundet). Mellan förbundet och Malmö kommun (kommunen) föreligger inte något kollektivavtalsförhållande men tvisten rör arbetstagare som sysselsätts i arbete som omfattas av kollektivavtal vilket kommunen är bunden av.

Hösten 2001 kontaktades T.S. av E.B. på Malmö Museer. Han blev ombedd att söka en utannonserad tjänst som formgivare av en kommande utställning. E.B. skickade annonsen till T.S. T.S. sökte arbetet. E.B. och T.S. träffades några gånger och de hade en del telefonkontakter. De diskuterade utställningen och T.S. framförde bland annat sina löneanspråk och angav vilka tider han ville arbeta. Efter midsommar år 2002, ringde emellertid E.B. och meddelade T.S. att Malmö Museer inte hade för avsikt att genomföra utställningen.

Förbundet har gjort gällande att ett anställningsavtal mellan kommunen och T.S. ingicks vid ett telefonsamtal som ägde rum någon gång i början av juni mellan T.S. och E.B., och att kommunen, genom att frånträda avtalet med omedelbar verkan, avskedat T.S. utan att grund för detta förelegat. Kommunen har bestritt att ett anställningsavtal träffats. Parterna har fört tvisteförhandlingar men de har inte kunnat komma överens.

Förbundet har väckt talan och yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta kommunen att till T.S. utge 40 000 kr i allmänt skadestånd för avskedandet och 224 000 kr i ekonomiskt skadestånd avseende utebliven lön med 25 000 kr per månad i åtta månader (200 000 kr) samt semesterersättning (12 procent av 200 000 kr = 24 000 kr). Förbundet har vidare yrkat ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning, den 12 februari 2003, till dess betalning sker.

Kommunen har bestritt käromålet i sin helhet men vitsordat ränteyrkandet som skäligt i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

T.S. är utbildad scenograf och har arbetat som sådan på frilansbasis i många år. T.S. har en gång tidigare varit anställd av Malmö Museer för formgivning av en utställning.

Hösten 2001 kontaktades T.S. av E.B. på Malmö Museer. Han blev ombedd att söka en utannonserad tjänst som formgivare av en kommande utställning vid namn ”Slottets historia” eller ”Makt över människor”, som E.B. skulle vara projektledare för. Under våren 2002 meddelade E.B. att hon ville att T.S. skulle formge utställningen. Vid ett antal möten och samtal fick T.S. ta del av idéer, utställningssynopsis och grundplaner över de rum som utställningen skulle disponera. Vid de senare mötena diskuterades bland annat löneanspråk och anställningstid. T.S. poängterade vikten av en uppgörelse eftersom en annan arbetsgivare väntade på besked avseende arbete under verksamhetsåret 2002 – 2003.

Den 21 maj 2002, vecka 21, hade E.B. och T.S. ett möte vid vilket de träffade en preliminär överenskommelse om en lämplig arbetsplan. Vid mötet diskuterades tidpunkten för öppnandet av utställningen – september 2003 – och man talade också om vilka kalendermånader T.S. skulle kunna vara anställd av Malmö Museer. E.B. och T.S. kom då preliminärt överens om åtta månaders anställning med en månadslön om 25 000 kr. Detta liknade den uppgörelse man hade haft då T.S. formgivit utställningen ”Romerska speglingar” för Malmö Museer några år tidigare. Under veckorna som följde hade E.B. och T.S. telefonkontakt. T.S. upplyste E.B. om vilka åtta månader han ville vara anställd under arbetsperioden fram till utställningens öppnande. Han förklarade vidare att det var hög tid att komma till ett bindande avtal med tanke på att han hade ett annat erbjudande om arbete.

I vecka 23 ringde E.B. och meddelade T.S. att allting var klart. Hon uppgav att planeringen, anställningstiden och löneanspråken hade godkänts av museichefen K.J. och att öppningsdatumet hade bestämts till den 15 september 2003. E.B. lovade att denna muntliga överenskommelse skulle formaliseras i ett skriftligt anställningskontrakt så snart museichefen K.J. hade tid. Detta skulle ske innan midsommar. I och med denna muntliga överenskommelse tackade T.S. nej till en erbjuden anställning som scenograf för musikalen ”Allt eller inget” på Göteborgs Stadsteater. E.B. uppträdde på ett sådant sätt att T.S. hade fog för att uppfatta att han fått anställning hos kommunen. Det är vanligt att anställningsavtal för frilansscenografer ingås muntligen och formlöst. Ett liknande avtal ingicks år 1996 under medverkan av E.B.

Enligt överenskommelsen skulle anställningen börja den 1 september 2002 och pågå under åtta månader, som dock inte skulle vara sammanhängande. T.S. skulle vara anställd september, oktober och november månad 2002, den 15 februari till och med maj månad 2003 samt augusti månad fram till den 15 september 2003. Han skulle ”på pappret” arbeta heltid under dessa åtta månader men i praktiken skulle arbetet fördelas under hela den aktuella perioden.

Efter midsommar, vecka 26, blev T.S. uppringd av E.B. som berättade att kommunen inte hade för avsikt att genomföra utställningen ”Slottets historia” och att man inte hade något behov av T.S. Hon förklarade att kommunen inte ansåg sig ha några ekonomiska eller andra förpliktelser gentemot T.S. eftersom det inte hade upprättats något skriftligt anställningsavtal.

Göteborgs Stadsteater anlitade en annan scenograf strax efter det att T.S. hade tackat nej. Det hade inte varit möjligt att kombinera det arbetet med arbetet åt kommunen. T.S. arbetade under september till och med november månad 2002 med Tolvskillingsoperan i Norrköping. Det arbetet skulle han ha kunnat kombinera med arbetet åt kommunen. Det var omöjligt för T.S. att skaffa sig annat arbete i stället för det åt kommunen eftersom teateruppsättningar planeras minst ett år i förväg.

T.S:s sammanlagda lön under perioden den 15 september 2002 till och med den 15 september 2003 uppgår till 190 400 kr. Detta belopp är summan av en delbetalning avseende scenografiarbetet i Norrköping år 2002 och en delbetalning avseende ett scenografiarbete vid GöteborgsOperan år 2003. Dessa inkomster avser uppdrag som T.S. tackat ja till innan överenskommelsen om anställning träffades med kommunen och är således inte till någon del kompensation för inkomstbortfallet på grund av kommunens avskedande. T.S:s genomsnittliga årsinkomst under inkomståren 1993 – 2002 uppgår till 336 000 kr.

T.S:s årsinkomst för år 2003 uppgår till 190 000 kr. Dessa 190 000 kr avser hela scenografarvodet för arbetet vid GöteborgsOperan med premiär i oktober 2003. För månaderna november och december år 2003 har T.S. inget arbete inbokat och kommer således inte heller att ha någon inkomst av tjänst.

En frilansscenograf har inte fasta arbetstider. Det vanliga är att man kommer överens om ett uppdrag som skall vara slutfört vid en avtalad tidpunkt till ett avtalat arvode. En tredjedel av det avtalade arvodet utbetalas vid avtalets ingående, en tredjedel vid leverans av modeller och ritningar och en tredjedel vid uppdragets slutförande. Kommunen och T.S. kom i detta fall överens om att dela upp det överenskomna arvodet på åtta månader under ett år. Detta innebar inte att T.S. skulle arbeta heltid åt kommunen under dessa åtta månader, utan att T.S. på sedvanligt vis skulle fullfölja det avtalade uppdraget.

För att minimera inkomstförlusten har T.S. sökt arbeten. Emellertid har teatrarna som regel minst ett års framförhållning vilket gjort att T.S. inte lyckats täcka upp för den inkomstförlust han åsamkats på grund av kommunens avskedande.

Grunder för talan

Under våren 2002, vecka 23, ingicks ett muntligt avtal om anställning mellan kommunen och T.S. Vecka 26 frånträdde kommunen anställningsavtalet med omedelbar verkan utan att det förelåg grund för avskedande. Avskedandet gjordes vidare muntligt utan föregående varsel. Kommunen har därmed brutit mot 18, 19 och 30 §§anställningsskyddslagen och kommunen är därför skyldig att utge såväl allmänt som ekonomiskt skadestånd.

Kommunen

Sommaren år 1995 började kommunen att planera för en utställning som fick namnet ”Romerska speglingar”. I samband därmed fick E.B. och T.S. kontakt med varandra och de ville båda att T.S. skulle formge utställningen. De diskuterade på vilket sätt han skulle anlitas för arbetet. Det vanliga är att man som scenograf och formgivare har en egen firma och ingår ett uppdragsavtal med arbetsgivaren. T.S. ville emellertid vara anställd. Vidare ville T.S. arbeta hemma, vilket föranledde många och långa diskussioner. Trots att E.B. och T.S. redan hösten 1995 var överens om hur arbetet med utställningen ”Romerska speglingar” skulle ske började T.S. inte arbeta med projektet förrän i januari 1996. Anledningen till detta var att det fördes diskussioner om anställningsavtalet och vem som från kommunens sida hade rätt att ingå ett sådant. Ungefär samtidigt som T.S. sedan började arbeta med utställningen träffade han museichefen och skrev under ett kontrakt. Det rådde ingen tvekan om att det krävdes ett skriftligt kontrakt undertecknat av museichefen för att det skulle föreligga ett bindande anställningsavtal. Inom den kommunala sektorn ingås anställningsavtal så gott som alltid skriftligen.

T.S. lyckades väl med uppdraget och när E.B. sommaren 2001 började planera för en annan utställning tänkte hon på T.S. Utställningen hade olika namn på planeringsstadiet såsom t.ex. ”Slottets historia” men fick så småningom namnet ”Makt över människor”. E.B. kontaktade T.S. Hon skickade vidare en annons, i vilken Malmö Museer sökte en formgivare till den aktuella utställningen, till T.S. och uppmanade honom att söka arbetet och komma in med ersättningsanspråk. T.S. sökte arbetet.

E.B., som hade hand om rekryteringen, tyckte att T.S. hade goda meriter och att han var den mest intressanta kandidaten. Hon skulle ha hand om det förberedande arbetet avseende anställningen men hon var inte behörig att anställa någon. Det är riktigt såsom förbundet anfört att E.B. och T.S. träffades några gånger och att de hade en del telefonkontakter. De diskuterade olika aspekter på projektet och T.S:s eventuella anställning. E.B. gick dock inte in i någon diskussion beträffande anställningsvillkoren. Hon förklarade att hon inte var ansvarig för sådana frågor och att dessa låg utanför hennes befogenheter. Däremot diskuterade de praktiska frågor kring utställningen.

Förbundet synes göra gällande att kommunen – genom E.B. – och T.S. den 21 maj kom överens om villkoren för T.S:s anställning och att en definitiv överenskommelse träffades per telefon någon gång i juni 2002. Detta är felaktigt. Vid mötet den 21 maj diskuterades visserligen vissa villkor för en eventuell anställning. E.B. betonade emellertid särskilt att hon inte hade befogenhet att ingå avtal om anställning eller anställningsvillkor, utan att detta var en uppgift för museichefen K.J. E.B. har lång erfarenhet av att arbeta på museum och hon är väl medveten om att hon inte har behörighet eller befogenhet att ingå avtal om anställning. På grund av det tidigare arbetet med utställningen ”Romerska speglingar” visste hon hur besvärligt det kunde vara att ingå anställningsavtal. E.B. kände till att T.S. inte ville vara uppdragstagare utan ville ha en anställning hos kommunen och vidare att han ville ha möjlighet att arbeta i hemmet. E.B. tvivlade på att K.J. skulle godkänna detta, men hon framförde T.S:s krav till K.J. E.B. uppgav aldrig vid det aktuella telefonsamtalet att K.J. skulle ha godkänt planeringen, anställningstiden och löneanspråken. Inte heller har E.B. på annat sätt eller vid något annat tillfälle uttryckt sig så att T.S. haft befogad anledning att tro att han fått ett erbjudande om anställning eller att ett anställningsavtal träffats.

Projektet kom sedan att läggas ned och E.B. meddelade T.S. detta. Något bindande anställningsavtal hade då inte träffats. Vid samtalet som ägde rum i juni förklarade E.B. att T.S. skulle träffa museichefen K.J. I och med att projektet lades ned blev det dock aldrig aktuellt för T.S. att träffa denne.

Kommunen ifrågasätter inte att kontakterna mellan T.S. och Göteborgs Stadsteater har gått till på det sätt som förbundet beskrivit.

Grunder för talan

Det har inte träffats något avtal om anställning mellan kommunen och T.S. E.B. har inte heller lämnat något erbjudande om anställning till T.S. E.B., som varit ansvarig för rekryteringen, har inte haft befogenhet att ingå anställningsavtal å kommunens vägnar, vilket T.S. insett eller i vart fall bort inse. Hon har inte heller uttryckt sig på ett sådant sätt att T.S. haft fog för uppfattningen att han blivit anställd. Eftersom T.S. inte har varit anställd hos kommunen har han inte blivit avskedad.

Domskäl

Tvisten

Hösten 2001 kontaktades scenografen T.S. av intendenten E.B. på Malmö Museer. Han blev ombedd att söka en utannonserad tjänst som formgivare för en kommande utställning. E.B. skickade annonsen till T.S. och T.S. sökte arbetet. Utställningen hade under planeringsstadiet olika namn. Ett av dem var ”Slottets historia”, men den fick så småningom namnet ”Makt över människor”. E.B. och T.S. träffades några gånger och de hade en del telefonkontakter. De diskuterade utställningen och T.S. framförde bland annat löneanspråk och förklarade hur han ville lägga upp arbetet. Projektet lades emellertid ned. Efter midsommar år 2002 ringde E.B. och meddelade T.S. att Malmö Museer inte hade för avsikt att genomföra utställningen.

Förbundet har gjort gällande att det träffats ett bindande anställningsavtal mellan kommunen och T.S. vid ett telefonsamtal som ägde rum någon gång i början av juni – vecka 23 – och att kommunen, genom att frånträda avtalet med omedelbar verkan, avskedat T.S. utan att grund för detta förelegat. Kommunens inställning är att något anställningsavtal inte träffats och att något avskedande därmed inte har skett.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På förbundets begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med T.S. På kommunens begäran har vittnesförhör hållits med intendenten E.B. och museichefen K.J.

T.S. har uppgett bland annat följande. Han har ungefär tre till fyra arbetsgivare per år, men det kan variera. Kontakten tas ofta av en regissör som vill arbeta med honom. Anställningsavtalen ingås muntligt och sen kommer det ett skriftligt kontrakt med posten. Det kan hända att man efter hand tillför vissa anställningsvillkor som fattas i kontraktet. Avtalen är inte så komplicerade. Han utför sitt arbete i hemmet, där han har arbetsrum och material. – När det gäller den aktuella utställningen för Malmö Museer uppfattade han den inte som preliminär. Det enda som var osäkert var utställningens öppningsdatum. Det rådde alltså ingen tvekan om att utställningen skulle bli av. Han och E.B. träffades tre till fyra gånger med anledning av utställningen och hade däremellan kontakt per telefon några gånger. Sammanlagt hade de kontakt med varandra sju till åtta gånger. På E.B:s begäran klargjorde han vilka månader han ville vara anställd, vilken lön han ville ha och hur lönen skulle fördelas. Han och E.B. kom till slut överens om att han skulle vara anställd i åtta månader, vilka åtta månader det skulle röra sig om och att 15 september 2003 var ett lämpligt öppningsdatum. Han ville få bekräftat vad de kommit överens om eftersom han hade blivit erbjuden ett arbete på Göteborgs Stadsteater med en musikal och efterlyste därför besked från Malmö Museer. Det samtal som han och E.B. hade vecka 23 avgjorde hans planering. Det var E.B. som ringde upp, och han hade väntat på samtalet. Han anser att det träffades ett bindande avtal mellan kommunen och honom då. E.B. sade: ”Nu är allting klart”. Hon sade att hon hade träffat K.J., att denne tyckte att 15 september var ett bra öppningsdatum och att det inte var några problem med lönen. Han skulle få en månadslön på 25 000 kr. E.B. förklarade att lönen skulle utbetalas på det sätt de kommit överens om, dvs. på samma sätt som förra gången han var anställd vid Malmö Museer. E.B. förklarade vidare att K.J. hade lovat att träffa honom före midsommar för att skriva anställningskontrakt. E.B. sade aldrig att erbjudandet om anställning inte var bindande förrän båda parter hade skrivit under anställningskontraktet. Det enda som han hade uppfattat kunde vara ett problem var lönen. E.B. hade sagt att hon inte kunde avgöra vilken lön eller vilket arvode han skulle ha, men genom samtalet i vecka 23 fick han bekräftat att K.J. hade godtagit hans löneanspråk. Han uppfattade inte mötet med K.J. och tecknandet av kontrakt som ett krav för bindande anställningsavtal. Han såg det mer som att det var naturligt att träffa chefen i samband med att man har erhållit en anställning. Någon gång efter telefonsamtalet ringde han och tackade nej till arbetet med musikalen på Göteborgs Stadsteater. Det var då på gränsen till för sent att tacka nej till det arbetet. Det kändes inte riktigt anständigt att ge beskedet så sent och han skulle kanske därför gå miste om eventuella framtida uppdrag. När han senare fick besked av E.B. om att utställningen inte skulle bli av blev han chockad. E.B. förklarade att hon var hemskt ledsen och uppgav vidare att hon och K.J. inte var överens om hur utställningen skulle utformas, att hon hade känt sig tvingad att hoppa av och att han därmed inte längre var aktuell som formgivare av utställningen. Dagen efter ringde han till E.B. Han var upprörd och sade till henne att de inte bara kunde göra så mot honom, att hon visste att han hade ett jobb på gång i Göteborg och att han tackat nej till det eftersom det i början på juni blev klart med hans anställning för utställningen på Malmö Museer. Han sade vidare till henne att hon ”satte honom på pottan” eftersom det var för sent att få någon annan anställning den aktuella perioden och att han därför skulle gå miste om lön i mer än ett halvår. E.B. sade någonting om att hon annars skulle sätta K.J. ”på pottan”. Han ringde sedan till K.J. och sade ungefär samma sak som han hade sagt till E.B. K.J. sade att han inte visste vad T.S. och E.B. hade diskuterat, men att det var det som K.J. och han hade bestämt som gällde, och de två hade inte bestämt någonting. – När det gäller utställningen vid Malmö Museer år 1996, ”Romerska speglingar”, fördes inte några långa diskussioner. Han förklarade då att han ville vara anställd. Den slutsumma som han ville ha för arbetet delade man upp så att erhöll 18 000 kr per månad. Han minns inte om han arbetade före den 1 januari 1996. E.B. förklarade då att hon själv inte kunde bestämma arvodet och hänvisade honom till Börje Svensson, som han sedan diskuterade den saken med.

E.B. har uppgett bland annat följande. Hon har inte någon befogenhet att ingå anställningsavtal, ge löften om anställning eller förhandla om anställningsvillkor. Hon utförde endast det förberedande arbetet inför en anställning. – Inför arbetet med den tidigare utställningen ”Romerska speglingar” träffades hon och T.S. två gånger under sommaren 1995 och diskuterade utställningen. T.S. fick därefter vänta ända tills den 12 januari 1996 med besked om anställning, eftersom det var museichefen som beslutade i anställningsfrågor och denne var noga med allt skulle göras på rätt sätt. Kommunen konsulterade under hösten även en jurist i frågan. Varken T.S. eller företrädarna för kommunen uppfattade då T.S. som anställd innan kontraktet hade undertecknats. T.S. utförde sitt arbete i hemmet. – Hon var projektledare för utställningen ”Makt över människor”. Hon och T.S. träffades flera gånger och skissade på hur hans arbete skulle se ut. Det var flera sökande till arbetet som formgivare av den aktuella utställningen. Hon sållade ut några stycken väldigt snabbt. De övriga sökandena hängde med ett tag. Hon tittade på arbetsprover och pratade i telefon med några av de sökande. T.S. var den mest intressanta. T.S. ville vara anställd av kommunen, vilket hon inte var så positiv till eftersom kommunen brukade anlita uppdragstagare för sådant arbete som det var fråga om. T.S. talade om vad han ville ha i lön och de diskuterade när han skulle utföra arbetet. Hon varken protesterade eller godkände lönekravet utan sade till T.S. att hon skulle framföra kravet till museichefen. Han ville dela upp anställningen i tre perioder. Han sade att han ville arbeta hemma. Hon visste att museichefen inte skulle tycka om det, men kommenterade det inte. Hon diskuterade alltså inte några anställningsvillkor med honom eftersom det inte var hennes uppgift. De detaljerna skulle museichefen ta hand om. Den 21 maj träffades hon T.S. igen och de diskuterade när tidsperioderna skulle infalla eftersom hon kände sig lite mer säker på projektet. När det gäller anställningstiden hade de först diskuterat en anställning på sju månader, men vid mötet den 21 maj ville T.S. lägga till en månad eftersom han inte tyckte att tiden räckte till. Det var då klart T.S. skulle träffa museichefen innan det hela var färdigt. Därefter hade hon ett möte med museichefen K.J., troligen den 14 juni 2002. De diskuterade planeringen av utställningen, T.S:s anställning och löneanspråk. K.J. var mycket positiv och såg inga problem. Han delegerade inte någon beslutanderätt till henne. Han skulle träffa T.S. Därefter ringde hon till T.S. Hon trodde då att allting var klart. Hon sade att hon och museichefen diskuterat hur arbetet skulle ske och hans lön och att museichefen var positiv till detta. Hon såg inga större problem med det hela. Hon trodde visserligen inte att K.J. skulle acceptera vare sig att T.S. jobbade hemma eller uppdelningen av anställningstiden, men hon utgick från att T.S. skulle vara beredd att ändra sig i dessa avseenden. Hon trodde också att K.J. kanske skulle få ge sig i vissa avseenden. Hon sade dock inte något om detta vid samtalet utan framförde bara att K.J. var positiv. Hon förklarade för T.S. att han skulle träffa K.J. – Det träffades inte något anställningsavtal vid telefonsamtalet i juni. Hon kan inte ha gett T.S. uppfattningen att hon hade rätt att ingå anställningsavtal. T.S. måste ha förstått att han skulle träffa museichefen innan det var klart med anställningen. Eftersom han hade haft anställning vid kommunen år 1996 visste han att det krävdes ett skriftligt anställningskontrakt som var undertecknat av museichefen. – Både hon och T.S. önskade och trodde att utställningen skulle bli av. Hon agerade hela tiden som att hon ville att T.S. skulle få arbetet och trodde att projektet skulle bli av, men gav honom inte uppfattningen att hon kunde fatta beslut i frågan. Det var klart för T.S. att hon inte hade befogenhet att ingå anställningsavtal. – Projektet blev sedan inte av. Hon uppfattade det som att hon inte hade K.J:s förtroende och hon skulle därför inte längre vara med i projektet. Hon och K.J. diskuterade vad de skulle göra med T.S. men de kom fram till att det inte fanns något avtal. De insåg att han skulle bli besviken, men eftersom det inte hade träffats något avtal förelåg inte något formellt hinder mot att ge honom beskedet att de inte hade behov av honom.

K.J. har uppgett bland annat följande. Han är museichef för Malmö Museer sedan fyra år tillbaka. Malmö Museer har 100 anställda. Vid en omorganisation beslutade ledningsgruppen att endast han skulle ha rätt att förhandla om löner. Det är också bara han som har rätt att anställa när det gäller visstidsanställningar och tillsvidareanställningar. – E.B. var tf utställningschef för det aktuella projektet och skulle delta i uttagningen av formgivare och hantverkare och även ta ansvar för budget. E.B. känner till att det är han som löneförhandlar och tecknar avtal och att det inte bara är fråga om en ren formalitet. E.B. nämnde T.S. och sade att denne hade formgivit utställningen ”Romerska speglingar”. Han minns att det var någon diskussion kring kontraktsskrivningen den gången och det var Börje Svensson, den tidigare museichefen, som hade skrivit under kontraktet då. Han och E.B. förde en diskussion om att T.S. ville vara anställd och inte uppdragstagare och det förekom vidare en diskussion kring lönen. E.B. nämnde också för honom vilka tider T.S. ville arbeta. Han minns inte om de pratade om att T.S. ville arbeta hemma men E.B. känner till att han inte vill att anställda skall utföra sitt arbete någon annanstans än på arbetsplatsen. Han sade nog till E.B. att lönen inte var orimlig, men vet inte exakt hur han formulerade sig. Han skulle inte ha accepterat att T.S. utförde arbetet i hemmet och inte heller någon uppdelning av arbetstiden. För ett bindande anställningsavtal krävs enligt hans uppfattning att man vid en förhandling kommer överens om lön och arbetstider.

Har ett anställningsavtal ingåtts mellan kommunen och T.S.?

För att ett anställningsförhållande skall komma till stånd krävs i princip att parterna avger samstämmiga viljeförklaringar i frågan. Ett anställningsförhållande kan också uppkomma genom att arbetsgivaren – utan att ha för avsikt att få till stånd ett anställningsavtal – uppträder på ett sådant sätt att den arbetssökande med fog får uppfattningen att han eller hon har blivit anställd. Av Arbetsdomstolens praxis framgår att den som påstår sig ha blivit anställd hos en arbetsgivare måste visa att en situation av något av de nu nämnda slagen uppkommit i kontakterna med denne (se t.ex. AD 1986 nr 24). Arbetsgivarens allmänna uppträdande vid en anställningsintervju eller vid andra kontakter med den arbetssökande kan därvid komma att få betydelse. I rättsfallet AD 1981 nr 131 var förhållandena sådana att det vid en viss tidpunkt hade kommit att föras så omfattande diskussioner rörande anställningen att det enligt Arbetsdomstolens mening måste ha ålegat företrädarna för arbetsgivaren att under diskussionerna klargöra sin uppfattning att något anställningsavtal inte kommit till stånd (se även t.ex. AD 1985 nr 61 och 1985 nr 129).

Förbundet har gjort gällande att det träffats ett bindande anställningsavtal mellan kommunen och T.S. vid ett telefonsamtal som ägde rum någon gång vecka 23 år 2002, dvs. någon gång mellan den 3 och 9 juni. Kommunen har bestritt att ett sådant avtal träffats. Parterna har olika uppfattning i fråga om när samtalet i fråga ägde rum, med men det är ostridigt att det rör sig om ett tillfälle i början av juni 2002, före midsommar, och att det var E.B. som då ringde upp T.S.

I målet framgår att E.B. inte hade någon befogenhet att träffa bindande anställningsavtal för Malmö Museers räkning. Utredningen visar att endast museichefen K.J. ägde rätt att besluta i anställningsfrågor och föra förhandlingar beträffande anställningsvillkor med arbetssökande. Kommunen synes vara av den uppfattningen att det krävdes K.J:s underskrift på ett kontrakt för att ett bindande anställningsavtal skulle ha kommit till stånd. Enligt vad utredningen visar ingås anställningsavtal som regel skriftligt vid Malmö Museer. Det är utrett att T.S. aldrig kom att träffa K.J. för att diskutera anställningsvillkor och teckna anställningskontrakt. Emellertid hindrar inte detta att E.B. skulle ha kunnat agera på ett sådant sätt att ett anställningsförhållande uppkommit. Frågan är därmed om T.S., på grund E.B:s agerande, har haft fog för sin uppfattning att han blivit anställd.

Av E.B:s och T.S:s uppgifter framgår att samtalen dem emellan fördes i en mycket positiv anda och att E.B. var angelägen om att T.S. skulle formge utställningen. Det framgår att E.B. och T.S. vid ett flertal tillfällen diskuterat utformningen av utställningen, att T.S. framfört att han önskade bli anställd och inte uppdragstagare, att han angett sina löneanspråk samt vilka tider han ville vara anställd och när löneutbetalningarna skulle ske samt framfört att han ville utföra arbetet i hemmet. Vidare framkommer att E.B. och T.S. hade diskuterat den 15 september 2003 som ett lämpligt öppningsdatum för utställningen.

T.S. har berättat att han i maj 2002 hade efterlyst besked om att allt var klart med hans anställning hos kommunen eftersom han hade fått ett erbjudande om arbete vid Göteborgs Stadsteater. Han har även berättat att han ringde till E.B. efter det att han fått besked om att kommunen inte hade behov av honom och att han då frågade hur kommunen kunde göra så mot honom när E.B. visste att han hade haft arbetet i Göteborg på gång. Enligt T.S. meddelade han vidare vid detta tillfälle att han hade tackat nej till Göteborgs Stadsteater när det i juni blev klart med hans anställning Malmö. Dessa uppgifter har lämnats oemotsagda av E.B. Arbetsdomstolen finner därför inte anledning att ifrågasätta T.S:s uppgifter i denna del. Det får således anses utrett att T.S. upplyst E.B. om att han hade erbjudande om annat arbete och att han därför ville ha besked beträffande anställningen hos kommunen vid tiden för samtalet i juni.

När det gäller vad som framfördes vid telefonsamtalet i juni har T.S. uppgett att E.B. ringde och sade att allting var klart, att hon hade träffat K.J. som tyckte att 15 september var ett bra öppningsdatum, att han skulle få en lön på 25 000 kr och att lönen skulle betalas ut på samma sätt som förra gången han var anställd hos Malmö Museer. E.B. har uppgett att hon vid samtalet meddelade T.S. att hon och K.J. diskuterat hans lön och hur arbetet skulle ske och att K.J. var positiv. Det framgår vidare att E.B. informerade T.S. om att han skulle träffa K.J. före midsommar. E.B. har uppgett att hon, efter det att hon träffat K.J., trodde att det var klart att T.S. skulle få arbetet som formgivare av utställningen och att hon inte såg några större problem med hans anställning. Mot denna bakgrund föreligger inte skäl att betvivla riktigheten av T.S:s uppgift om att han fick beskedet att allt var klart. Även om det inte går att få full klarhet i hur E.B. uttryckte sig vid det aktuella telefonsamtalet måste hennes uppfattning rimligen ha påverkat hennes uppträdande vid samtalet. T.S. har med hänsyn härtill haft anledning att tro att K.J. redan hade fattat beslut i fråga om hans anställning och det förhållandet att T.S. efter samtalet ringde och tackade nej till Göteborgs Stadsteater talar för att han verkligen uppfattade det som att ett bindande anställningsavtal hade träffats med kommunen. Vad E.B. berättat om att K.J. troligen inte skulle godta alla de önskemål eller krav som T.S. hade framställt var inget som hon, enligt vad som framkommit i målet, framförde till T.S. vid samtalet.

Av betydelse för frågan om T.S. haft fog för sin uppfattning är vidare att i stort sett alla, från hans synpunkt sett, väsentliga frågor beträffande anställningen redan var behandlade när han fick beskedet att allt var klart. E.B. och han hade gått igenom arbetet med utställningen, han hade angett vilka månader han ville arbeta, vilken lön han ville ha och vidare att han ville utföra arbetet hemma. Även öppningsdatum för utställningen hade diskuterats. Vidare framkommer att det vid tiden för telefonsamtalet i juni bara var T.S. som var aktuell för arbetet som formgivare av utställningen. Arbetsdomstolen konstaterar också att det vid den tidpunkten inte framkommit att det förelåg någon som helst osäkerhet om att utställningen skulle bli av. Först efter det aktuella telefonsamtalet i början av juni tycks frågan om utställningens genomförande ha kommit upp och fått till resultat att hela projektet skulle läggas ned på grund av att K.J. och E.B. hade olika uppfattningar om innehållet i utställningen.

Frågan är då om T.S., trots allt, måste ha förstått att det var nödvändigt att han träffade K.J. för skriva under ett anställningskontrakt innan det förelåg ett bindande avtal och han på grund därav inte med fog kunde anse sig anställd dessförinnan. Det är klarlagt att han vid samtalet i juni blev informerad om att han skulle träffa K.J. Arbetsdomstolen konstaterar att det framgår att E.B. i samband med beskedet inte uttryckligen klargjorde för T.S. att han, trots det muntliga besked han fått, inte kunde anse sig anställd förrän det förelåg ett skriftligt anställningskontrakt. Det framgår således inte att hon då upplyst honom om betydelsen av mötet med K.J. Mot bakgrund av det som framkommit om E.B:s och T.S:s kontakter och vad som framfördes vid telefonsamtalet i samband med att T.S. sökte den aktuella tjänsten finner domstolen att någon sådan form av information borde ha lämnats till T.S. i syfte att undanröja eventuella oklarheter. Enbart det förhållandet att T.S. vid det aktuella telefonsamtalet borde ha varit medveten om att det planerade sammanträffandet med K.J. inte var inställt kan därför inte anses medföra att T.S. borde ha förstått att frågan om hans anställning ännu inte var klar. Vad kommunen anfört om T.S:s tidigare erfarenhet av anställning hos kommunen medför ingen annan bedömning.

Vid en samlad bedömning av vad som sålunda framkommit finner Arbetsdomstolen det utrett att E.B. vid det aktuella telefonsamtalet i juni 2002 gett T.S. fog för uppfattningen att han blivit anställd. Ett anställningsförhållande har därmed uppkommit mellan kommunen och T.S.

Anställningens upphörande och skadestånd

Det är ostridigt att E.B. ringde upp T.S. i slutet av juni 2002 och meddelade att kommunen inte hade behov av honom då utställningen inte skulle bli av. E.B:s besked till T.S. innebär att kommunen har frånträtt anställningsavtalet med omedelbar verkan på ett sätt som är att jämställa med ett avskedande i anställningsskyddslagens mening utan att grund för en sådan åtgärd förelegat. T.S. är på grund härav berättigad till ekonomiskt och allmänt skadestånd.

Förbundet har yrkat att kommunen skall åläggas att utge ekonomiskt skadestånd till T.S. bestående i ersättning för utebliven lön under en avtalad anställningstid om åtta månader med 25 000 kr per månad jämte semesterersättning. Kommunen har förklarat sig inte kunna vitsorda yrkandet med hänvisning till, som det får uppfattas, den oklarhet som råder beträffande T.S:s inkomster under den angivna tiden. Några särskilda invändningar mot den av förbundet angivna månadslönen eller den angivna tidsperioden har dock inte framställts. Kommunen har vidare inte gjort gällande att T.S. har haft eller borde ha haft några inkomster som skall avräknas från det yrkade beloppet. Arbetsdomstolen finner därför att förbundets yrkande avseende ekonomiskt skadestånd skall bifallas fullt ut.

I fråga om det allmänna skadeståndet gör Arbetsdomstolen följande bedömning.

Förbundet har yrkat allmänt skadestånd till T.S. för att han avskedats utan grund, för att han inte underrättats i förväg, inte erhållit s.k. fullföljdshänvisning och för att skriftlig form inte iakttagits.

Arbetsdomstolen finner att kommunen bör åläggas att utge allmänt skadestånd till T.S. för att han avskedats utan sådan grund som krävs enligt 18 § anställningsskyddslagen. Förbundet har yrkat att det allmänna skadeståndet för dels det ogrundade avskedandet, dels brotten mot formföreskrifterna i 19 och 30 §§anställningsskyddslagen skall bestämmas till 40 000 kr. Enligt Arbetsdomstolen mening bör det allmänna skadeståndet för det felaktiga avskedandet bestämmas till 30 000 kr. Med hänsyn till att det får anses klarlagt att kommunen faktiskt hade uppfattningen att T.S. aldrig blev anställd och att beskedet som gavs denne i slutet av juni därför inte innebar ett avskedande bör vid sidan härav inte utdömas något skadestånd för att anställningsskyddslagens regler om förfarandet vid avskedande inte har iakttagits.

Rättegångskostnader

Det anförda innebär att förbundet i huvudsak har vunnit målet. Vid denna utgång skall kommunen ersätta förbundet för dess rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.