AD 2008 nr 54

Parter:

Svenska Elektrikerförbundet; Elektriska Installatörsorganisationn; YIT Sveige Aktiebolag

Nr 54

Svenska Elektrikerförbundet

mot

Elektriska Installatörsorganisationen och YIT Sverige Aktiebolag i Solna.

Mellan Elektriska Installatörsorganisationen (fortsättningsvis kallad EIO) och Svenska Elektrikerförbundet (förbundet) gäller kollektivavtal, det s.k. installationsavtalet. YIT Sverige AB (bolaget) är medlem i EIO och bundet av kollektivavtalet.

I 12 kap installationsavtalet finns bl.a. följande bestämmelser.

§ 2 Arbetsmiljö

1. Arbetsgivaren ansvarar enligt lag och detta avtal för en säker och tillfredsställande arbetsmiljö. Det innebär bl a att arbetsgivaren skall organisera och planera arbetet så att arbetstagaren inte utsätts för fysisk eller psykisk belastning som kan medföra ohälsa eller olycksfall.

---

§ 2 a

1. Arbetsgivaren är enligt detta avtal skyldig att tillhandahålla ställningar och skyddsutrustning enligt lag och föreskrifter för att tillförsäkra en säker arbetsmiljö.

2. Vägran att utföra arbete, där rimliga säkerhetsanordningar icke vidtagits, är ej att betrakta som avtalsstridig arbetsvägran.

Förbundets medlem S.J. var den 7 december 2005 utlånad till bolaget från sin arbetsgivare, Elteknik i Östersund AB, för att utföra ett servicearbete vid det nedlagda regementet F4 i Östersund. Arbetet bestod av att ansluta en miljöcontainer till en elcentral belägen i byggnad 108 på F4. En kabel som var framdragen i marken skulle klamras upp på väggen på byggnad 108 och vidare under ett skärmtak till andra ändan av byggnaden igenom väggen och slutligen anslutas till en elcentral. För arbetet hade bolaget gjort en riskbedömning där det bl.a. hade bedömt att skylift skulle användas eftersom arbetet utfördes på hög höjd. Någon skylift har inte funnits i den byggnad där arbetet utfördes, men fanns på en uppställningsplats inom regementsområdet. Arbetet har i sin helhet utförts från en stege som under arbetet gled så att S.J. föll i golvet och skadades.

Tvist har uppkommit i frågan om bolaget i enlighet med kollektivavtalet ska anses ha tillhandahållit en skylift för arbetet.

Parterna har tvisteförhandlat utan att kunna enas.

Yrkanden m.m.

Förbundet har yrkat att Arbetsdomstolen ska förplikta bolaget att till förbundet utge 250 000 kr i allmänt skadestånd. Ränta har yrkats enligt 4 och 6 §§räntelagen från dagen för delgivning av stämningen, den 24 april 2007, till dess betalning sker.

EIO och bolaget har bestritt käromålet i dess helhet. Inga belopp har vitsordats såsom skäliga i och för sig. Sättet att beräkna ränta har vitsordats i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Bolaget hade beordrat S.J. att på F4 i Östersund utföra ett arbete bestående av att ansluta en miljöcontainer till en elcentral i byggnad 108.

Av den riskbedömning som gjordes av bolagets platschef G.H. framgår att skylift skulle användas vid arbetets utförande.

När S.J. träffade G.H. den 6 december 2005 för att gå igenom arbetet som skulle utföras dagen därpå, den 7 december 2005, berättade G.H. att en skylift var bokad för arbetet och att den skulle finnas på plats för arbetet. S.J. fick dock inte någon information om att det hade gjorts en riskbedömning i vilken det angavs att skylift skulle användas och riskbedömningen fanns inte tillgänglig på arbetsplatsen.

Vid arbetets början, den 7 december 2005, bedömde S.J. att det var bättre att förlägga kabeln inomhus. Anledningen till detta var bl.a. att det var kallt ute och att det ovanför garageportarna i lokalen fanns ett kabelstråk där kablarna kunde förläggas. S.J. kom därför vid arbetets början överens med projektledaren A.W. om att kabeln skulle dras på insidan i stället för på byggnadens utsida. Arbetet inleddes med att A.W. hjälpte S.J. att trä kabeln genom väggen och lyfta kabeln över ett antal takfästen för glidskenorna till portarna i byggnaden. Kabeln var ca 4 meter lång och vägde knappt 0,6 kg per meter. S.J. stod på en resstege på 9:e pinnen nerifrån när han påbörjade arbetet tillsammans med A.W. S.J. lämnades sedan ensam med arbetet att klamra fast kabeln. Arbetet utfördes på en stege ca 3 meter från golvet och S.J. använde sig av en slagborrmaskin som vägde 3,5 kg. Han hade vidare på sig en arbetsväst och använde sig av en hammare som vägde ca 0,5 kg.

I Arbetsmiljöverkets föreskrifter om stegar och arbetsbockar (AFS 2004:3) anges bl.a. följande.

10 § Stege får användas endast som tillträdesled och för kortvarigt arbete från stegen. Arbete från stege får endast ske om riskerna med att använda stege är så små att annan säkrare utrustning inte är befogad.

11 § Stegar skall användas på ett sådant sätt att man kan stå stadigt och hålla sig fast på ett säkert sätt. Detta gäller särskilt om något måste bäras i handen.

12 § Endast lätt och hanterlig börda får hanteras på stege eller arbetsbock. Bärbar stege får endast beträdas av en person åt gången.

Vid arbete från stege eller arbetsbock får endast sådana verktyg och redskap användas som kan hanteras säkert från stegen eller arbetsbocken.

Vid arbetets utförande gled stegen med påföljd att S.J. föll i golvet och ådrog sig knä-, höft- och ryggskador. Han låg på sjukhus i ett par veckor och var sedan ytterligare ett par veckor på rehabiliteringshem. Han är fortfarande sjukskriven och han har fortfarande värk.

Efter olyckan, den 24 januari 2006, gjorde Arbetsmiljöverket en arbetsmiljöutredning där det bl.a. konstaterades att riskbedömningen som hade gjorts inte fanns tillgänglig på arbetsplatsen.

Någon skylift fanns inte på arbetsplatsen vid arbetets början. S.J. var inte beordrad att använda skylift, men han hade fått information om att det skulle finnas en skylift för arbetet. När S.J. påbörjade sitt arbete stod skyliften på en uppställningsplats inom regementet. Denna plats låg mer än 1 km från arbetsplatsen.

Enligt 12 kap § 2 a punkt 1 installationsavtalet är arbetsgivaren enligt avtalet skyldig att tillhandahålla ställningar och skyddsutrustning enligt lag och föreskrifter för att tillförsäkra en säker arbetsmiljö. Detta innebär bl.a. att stegar endast får användas i den omfattning som anges i ovan nämnda föreskrifter gällande användandet av stegar. Regeln i 12 kap § 2 a punkt 1 tillkom år 1995 och fanns då i 7 kap § 5 andra stycket i installationsavtalet. Syftet med införandet av regeln var att tillförsäkra en säker arbetsmiljö. De ändringar som har gjorts efter 1995 har inte inneburit någon ändring i sak utan har endast varit av redaktionell karaktär.

För att syftet med regeln i 12 kap § 2 a punkt 1 installationsavtalet - att tillförsäkra en säker arbetsmiljö - ska uppnås, är arbetsgivaren skyldig att se till att de ställningar och den skyddsutrustning som bedöms nödvändig för arbetet också kommer till användning.

Bolaget har vid arbetet den 7 december 2005 inte tillhandahållit ställningar och skyddsutrustning på det sätt som anges i installationsavtalet. Bolaget har genom sin underlåtenhet brutit mot kollektivavtalet och har därigenom ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till förbundet.

Arbetsgivarparterna

Bolaget är ett installationsföretag med verksamhet bl.a. på den el- och teletekniska marknaden. Filialen för elverksamhet har ungefär 20 anställda. Bolagets filial i Östersund hade under slutet av år 2005 brist på arbetskraft och hyrde därför in personal från andra elföretag i området. I slutet av november 2005 hyrdes bl.a. montören S.J. in från bolaget Elteknik i Östersund AB. Bolaget utförde vid denna tidpunkt arbeten åt fastighetsbolaget Vasallen, bl.a. i den tidigare flygflottiljen F4:s lokaler. Bolaget hade fått i uppdrag att utföra arbete bl.a. i F4:s byggnad 108. Inför detta arbete hade bolagets platschef i Östersund, G.H., gjort en bedömning av vilka arbetsmiljörisker som arbetet kunde medföra. Av riskbedömningen framgår bl.a. att det vid arbetet skulle användas en godkänd skylift. Bolaget hade för avsikt att låta S.J. utföra arbetet i byggnad 108. Arbetet var beräknat att pågå knappt två dagar och skulle påbörjas den 7 december 2005.

G.H. hade i samband med att arbetet skulle utföras i byggnad 108 kontrollerat att det fanns en skylift på F4. S.J. skulle efter arbetet med att dra kabeln till elcentralen i byggnad 108 utföra visst arbete i ett snickeri i en annan byggnad på F4, ca 100 meter från byggnad 108. Vid genomgången den 6 december 2005 närvarade G.H., projektledaren A.W. och S.J. Den instruktion som S.J. fick vid genomgången var bl.a. att kabeln skulle klamras utvändigt. G.H. talade om för S.J. att det inte kom på fråga att utföra arbetet från en stege. Efter genomgången gick de till snickeriet för att titta på det arbetet. Därefter berättade G.H. att de skulle åka till den plats där skyliften stod uppställd. S.J. nämnde då att han inte hade någon dragkrok på sin bil och att han därför inte kunde förflytta skyliften. G.H. informerade S.J. om att han kunde få låna en bil från bolaget för detta ändamål. De åkte sedan tillsammans till uppställningsplatsen och såg var skyliften stod. Materialet som skulle installeras hade G.H. transporterat till arbetsplatsen.

Vid dagen för arbetets utförande, den 7 december 2005, träffades S.J. och A.W. på bolagets kontor i Östersund. S.J. uttryckte då starkt missnöje över arbetsuppgifterna. Han nämnde också att han förmodligen inte skulle hitta tillbaka från uppställningsplatsen där skyliften var placerad. A.W. började då förklara hur de hade åkt dagen innan, men han märkte att S.J. inte lyssnade. A.W. tolkade detta som att S.J. inte ville använda skyliften och bestämde sig då för att be beställaren, dvs. Vasallen, att köra fram skyliften till byggnad 108. A.W. ringde därför driftteknikern L.G. och meddelade att S.J. var på väg till byggnad 108 och att byggnaden skulle låsas upp och skyliften köras fram till byggnaden. A.W. åkte därefter vidare till en annan arbetsplats, men återkom något senare till byggnad 108. När L.G. kom för att låsa upp byggnad 108 var denna redan upplåst och S.J. var där. L.G. frågade S.J. om han omedelbart skulle åka och hämta skyliften åt honom. S.J. svarade att det inte behövdes och började i stället att diskutera förläggningen av kabeln. S.J. tyckte att det vore bättre att förlägga den på insidan av byggnaden i stället för på utsidan. L.G. hade inga invändningar beträffande detta eftersom han inte hade några kunskaper om det beställda arbetet. Under diskussionen anlände A.W. till arbetsplatsen. När A.W. fick klart för sig att S.J. ville förlägga kabeln på insidan i stället för på utsidan sade han till S.J. att detta inte var i överensstämmelse med vad G.H. och S.J. hade kommit överens om dagen innan. S.J. svarade då att han hade arbetat som elektriker i 35 år och att han var bäst lämpad att avgöra hur kabeln skulle dras. A.W. har ingen elektrikerbakgrund och valde att inte ta strid med S.J. om hur kabeln skulle förläggas. A.W. hjälpte S.J. att dra in kabeln så att den kunde förläggas invändigt. Kabeln drogs i marknivå in i byggnaden. A.W. hjälpte sedan S.J. med att föra kabeln över glidskenor genom att han matade på med kabeln till S.J. medan denne stod på en stege och styrde kabeln över glidskenorna. Stegen hade S.J. hittat hos beställaren. När kabeln hade förts över en glidskena gick S.J. ner från stegen och S.J. och A.W. drog tillsammans stående på golvet, ner kabeln i marknivå. S.J:s arbete på stegen tog ca 1 minut per glidskena. Han hade inte några verktyg med sig för detta arbetsmoment. Enligt 10 § Arbetsmiljöverkets föreskrifter om stegar och arbetsbockar får vissa kortvariga arbeten utföras från stege. När detta arbete utfördes skulle L.G. lämna byggnaden och han frågade därför S.J. om han skulle köra fram skyliften till honom. S.J. sade då att det inte behövdes. L.G. gav då S.J. en lapp med sitt telefonnummer och sade till honom att han skulle höra av sig när han behövde skyliften.

Efter det att kabeln förts över glidskenorna tog S.J. rast och A.W. åkte vidare till en annan arbetsplats. När S.J. sedan skulle påbörja arbetet med att klamra fast kabeln hade han två möjligheter att få tillgång till den skylift som bolaget tillhandahållit. Han kunde antingen själv forsla fram skyliften med hjälp av den bil med dragkrok som bolaget hade ställt till hans förfogande eller också kunde han ringa L.G. och be denne köra fram skyliften.

A.W. trodde att det hade gått prestige i frågan och att S.J. inte ville ha skyliften så länge företrädare från bolaget fanns på plats. Om S.J. hade gjort arbetet så som han hade blivit beordrad hade arbetet varit mycket lättare. Han hade bara behövt använda en hammare för att klamra fast kabeln på utsidans träpanel. För att förlägga kabeln på insidan krävdes bl.a. en borrmaskin eftersom väggen bestod av cement.

Det visade sig att S.J. valde att inte hämta skyliften och att han föll från en stege. Den enda kritik som Arbetsmiljöverket hade vid sin inspektion efter olyckan var att den skriftliga riskbedömning som bolaget hade gjort inte hade funnits tillgänglig på arbetsplatsen. I övrigt hade verket ingen kritik mot bolaget.

Beställaren krävde sedermera att bolaget skulle förlägga kabeln på utsidan såsom det från början var avtalat. Bolaget fick således göra om hela arbetet.

Avtalets innebörd

I 12 kap § 2 a punkt 1 i installationsavtalet 2004-2007 anges att arbetsgivaren enligt avtalet är skyldig att tillhandahålla ställningar och skyddsutrustning enligt lag och föreskrifter för att tillförsäkra en säker arbetsmiljö.

Bestämmelsen har sin bakgrund i den bestämmelse som tidigare fanns i 7 kap § 5 i det avtal som gällde 1993-1995, och som hade följande lydelse.

Vid arbeten där avståndet mellan golv och det ställe på vilket materielen uppsättes överstiger 6 meter eller på andra arbetsplatser, där betryggande skyddsåtgärder icke kunnat vidtagas, träffas fri överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetaren, varvid särskilt ackordpris eller förhöjning av tidlönen bestämmes efter avtal dem emellan. Förhöjningen å tidlönen skall i sådant fall utgöra minst 40 % av grundlönen.

Det kan här inskjutas att texten på 1980-talet lydde: ”...överstiger 6 meter eller på andra uppenbart livsfarliga arbetsplatser,..”.

EIO ansåg att regeln i 7 kap § 5 om extra betalning på farliga arbetsplatser var otidsenlig och ville mönstra ut bestämmelsen. Förbundet var inledningsvis motvilligt inställt till detta, eftersom skyddsutrustning ändå alltid brukade finnas och regeln gav en möjlighet till diskussion om högre lön.

1995 formulerades regeln om och fick följande lydelse.

Är parterna eniga om att ett arbete genom sin karaktär ställer speciella krav på arbetstagaren, träffas för arbetet fri överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetstagaren om särskild ersättning utöver månadslönen/ackordslönen.

Arbetsgivare är enligt detta avtal skyldig att tillhandahålla ställningar och skyddsutrustning enligt lag och föreskrifter för att tillförsäkra en säker arbetsmiljö.

Förbundet ville säkerställa att arbetsgivare inte skulle frestas att spara pengar genom att inte tillhandahålla skyddsutrustning.

I installationsavtalet 1997-1998 togs regeln om möjlighet att få särskild ersättning bort. I samband med detta ville man också flytta på regeln i andra stycket om skyldighet att tillhandahålla skyddsutrustning. Avtalsparterna letade efter en lämplig plats och det ansågs logiskt att ta in regeln i ett nytt andra stycke till 12 kap § 2 där det i första stycket anges att arbetsgivaren ansvarar enligt lag och avtal för en säker och tillfredsställande arbetsmiljö.

Under riksavtalsförhandlingarna år 2003 och 2004 drev förbundet arbetsmiljöfrågor och förbundet ville bl.a. att delar av arbetsmiljölagen skulle skrivas in i installationsavtalet och därmed bli skadeståndssanktionerade. Det kravet avvisades av EIO. Efter medlingsförhandlingar tillkom i stället den reglering som framgår av nuvarande 12 kap installationsavtalet. 12 kap § 2 fick därvid tre nya punkter. Samtidigt flyttades regeln om skyldigheten att tillhandahålla ställningar och skyddsutrustning till en ny § 2 a punkt 1 i kapitel 12. Man flyttade också regeln som fanns i 2 § punkt 2 om att vägran att utföra arbete, där rimliga säkerhetsanordningar inte vidtagits inte är att betrakta som avtalsstridig arbetsvägran, till punkt 2 i § 2 a. Också den sistnämnda regeln fanns innan regeln om tillhandahållande av ställningar och skyddsutrustning infördes 1995.

Regeln i § 2 a om skyldigheten att tillhandahålla ställningar ska således inte läsas ihop med 12 kap § 2 punkt 1 om att arbetsgivaren ansvarar för en säker arbetsmiljö, som förbundet tycks göra gällande. Bestämmelserna har tillkommit vid olika tillfällen och det enda de har gemensamt är att de finns under rubriken Arbetsmiljö.

Regeln om att arbetstagaren kan vägra att utföra arbete enligt 12 kap § 2 a punkt 2 där rimliga säkerhetsanordningar inte vidtagits innebär inte en utökad skyldighet för arbetsgivaren att tillse att säkerhetsanordningar också används. Det kan inte finnas en sådan skyldighet för arbetsgivaren. Arbetsgivaren saknar ofta representant på arbetsplatserna där arbete utförs och skulle således sakna möjlighet att kontrollera att skyddsutrustning faktiskt används.

Grund för bestridandet

Bolaget har tillhandahållit en skylift enligt installationsavtalet för det aktuella arbetet. Bolaget har vidare instruerat S.J. om att han skulle använda skyliften. Denne har dock i strid med bolagets instruktion valt att utföra arbetet från en stege. Bolaget har genom att tillhandahålla en skylift uppfyllt kollektivavtalets krav på att tillhandahålla ställningar och skyddsutrustning enligt lag och föreskrifter. Något kollektivavtalsbrott föreligger således inte.

Domskäl

Tvisten

Tvisten i målet gäller frågan om bolaget kan anses ha tillhandahållit en skylift i enlighet med vad som föreskrivs i installationsavtalet när montören S.J. för bolagets räkning skulle utföra ett arbete som enligt bolagets egen riskbedömning krävde användandet av skylift.

Förbundet har gjort gällande följande. Bolaget har inte tillhandahållit skyliften i den mening som avses i bestämmelsen om arbetsgivarens skyldighet att tillhandahålla ställningar och skyddsutrustning i 12 kap § 2 a punkt 1 installationsavtalet eftersom den inte har funnits på arbetsplatsen. Då S.J. skulle utföra det aktuella arbetet har skyliften i stället funnits på en uppställningsplats som låg ca 1 km från den byggnad där S.J. arbetade. Den nyssnämnda regeln i installationsavtalet innebär inte bara en skyldighet att erbjuda ställningar och skyddsutrustning utan också en skyldighet att se till att syftet med regeln, dvs. att tillförsäkra en säker arbetsmiljö, efterlevs. Detta betyder att arbetsgivaren måste se till att de ställningar och den skyddsutrustning som bedömts vara nödvändiga för att tillförsäkra en säker arbetsmiljö också används. Eftersom bolaget inte i installationsavtalets mening har tillhandahållit en skylift har det gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott och ska därför utge skadestånd till förbundet.

Arbetsgivarparternas inställning är att bolaget har tillhandahållit en skylift för det aktuella arbetet. De har vidare anfört följande. S.J. har blivit informerad om att han skulle använda skylift för de arbetsuppgifter han skulle utföra. Han har haft möjlighet att få tillgång till skyliften som fanns på en uppställningsplats inom området genom att antingen själv hämta den med en bil som bolaget hade ställt till hans förfogande för detta ändamål eller genom att kontakta driftteknikern L.G., som var vidtalad att hämta den för det fall S.J. själv inte avsåg att göra det. En arbetsgivare är enligt installationsavtalet inte skyldig att se till att de ställningar och skyddsutrustning som tillhandahållits också kommer till användning. Bolaget har således inte brutit mot installationsavtalet och är inte skadeståndsskyldigt.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med montören S.J. och förhör upplysningsvis med f.d. förhandlingschefen vid förbundet S.H. På arbetsgivarparternas begäran har hållits vittnesförhör med bolagets dåvarande platschef i Östersund G.H., bolagets dåvarande projektledare A.W. och med f.d. driftteknikern L.G. vid F4 samt förhör upplysningsvis med EIO:s tidigare förhandlingschef och vice VD L.A.

Bakgrund

Följande omständigheter är ostridiga i målet.

Montören S.J. var den 7 december 2005 utlånad till bolaget från sin arbetsgivare, Elteknik i Östersund AB, för att utföra ett servicearbete vid det nedlagda regementet F4 i Östersund. Arbetet bestod av att ansluta en miljöcontainer till en elcentral belägen i byggnad 108 på F4. En kabel som var framdragen i marken skulle fästas på väggen på byggnad 108 och vidare under ett skärmtak till andra ändan av byggnaden, dras igenom väggen och slutligen anslutas till en central. För arbetet hade bolagets platschef G.H. gjort en riskbedömning av arbetsmiljön och kommit fram till att skylift skulle användas eftersom arbetet skulle utföras på hög höjd.

Dagen innan arbetet skulle påbörjas träffades G.H., A.W. och S.J. i byggnad 108 och man gick igenom arbetet. G.H. instruerade S.J. om att kabeln skulle förläggas på utsidan av byggnaden. När S.J. den 7 december 2005 skulle påbörja arbetet gjorde han emellertid bedömningen att det var bättre att i stället förlägga kabeln inomhus. A.W., som inledningsvis var med på arbetsplatsen, gick med på att S.J. fick förlägga kabeln på det sätt denne själv ville. A.W. hjälpte sedan S.J. att påbörja arbetet med att dra in kabeln i byggnaden. A.W. matade på med kabeln så att S.J. kunde föra den över ett antal takfästen för glidskenor till portarna i byggnaden. Vid detta senare moment stod S.J. på en stege som han hade hittat i byggnaden. Efter detta lämnade A.W. byggnad 108 och S.J. tog rast. S.J. påbörjade därefter arbetet med att klamra kabeln på insidan av byggnaden. Detta arbete utfördes i sin helhet från en stege, som under arbetets gång gled varvid S.J. föll i golvet och skadade sig. Någon skylift fanns inte i den byggnad där arbetet utfördes, men fanns på en uppställningsplats inom regementsområdet.

Närmare om händelseförloppet

Som framgått av föregående avsnitt är parterna ense om händelseförloppet i stora drag. De har däremot olika uppfattningar om de närmare omständigheterna vad gäller bl.a. de instruktioner och den information som bolaget kan anses ha gett S.J. inför arbetet. Förbundets uppfattning är att S.J. inte fick någon information om den riskbedömning i vilken det angavs att skylift skulle användas vid utförandet av arbetet utan fick uppgift om att det skulle finnas en skylift på plats i byggnad 108, vilket ostridigt inte var fallet.

Arbetsgivarparternas uppfattning är att S.J. dels fått instruktion om att skylift skulle användas för arbetet, dels information om var den kunde hämtas och tillgång till bil med dragkrok för att kunna transportera den till byggnad 108. Därtill har S.J. enligt arbetsgivarparterna fått klart för sig att driftteknikern L.G. åtagit sig att på förfrågan hämta skyliften för det fall S.J. inte avsåg att göra det själv.

S.J. har berättat bl.a. följande. Dagen innan arbetet skulle påbörjas åkte han i G.H:s bil runt på regementet och tittade på vilka arbeten som skulle utföras. Han minns inte att han blev visad uppställningsplatsen för skyliften. Han fick veta att skyliften skulle stå på plats kl. 7.00 på morgonen nästa dag. Det var inte tal om att jobba från stege. Han fick låna en bil för att transportera material eftersom han inte ville ha det i sin egen bil. Det var alltså inte för att han skulle kunna hämta skyliften som han fick låna bilen av bolaget. Den 7 december 2005 gick det inte att jobba ute för det var för kallt. Det var 14 minusgrader ute. Skyliften fanns inte på plats. Han skulle göra arbetet ensam och inte som han brukade tillsammans med en arbetskamrat. Han var sur och ville ha hjälp. Det fanns inne i byggnad 108 ett kabelstråk där han tyckte att det skulle gå bra att förlägga kabeln i stället för på utsidan. Han fick under ca 20 minuter hjälp av A.W. med att dra in kabeln och föra den över glidskenorna. A.W. stod på golvet och matade på med kabeln och S.J. stod på stegen och lyfte kabeln över glidskenorna till portarna. Kabeln drogs över glidskenorna till fem portar. Efter rasten skulle han klamra fast kabeln. Han höll en slagborrmaskin och stod på fjärde pinnen uppifrån och sträckte sig efter kabeln när stegen vek sig och han ramlade ner. - Han minns inte att han träffade L.G. den aktuella dagen innan han påbörjade arbetet.

G.H. har berättat att han den 6 december 2005 tog med S.J. i sin bil och for till arbetsplatsen där A.W. anslöt. Han har vidare uppgett bl.a. följande. Han talade om för S.J. hur kabeln skulle förläggas och att det skulle ske från skylift. S.J. sade då: ”Det här kan jag ta från en stege.” Han sade då att S.J. inte fick arbeta från stege och att ingen skulle tacka honom om han ramlade ner. S.J. svarade inte utan vände sig om och gick. Sedan han hade visat S.J. nästa arbetsställe nämnde denne att han inte hade någon dragkrok på sin bil och därför inte kunde transportera skyliften. Han fick då besked om att han fick låna bolagets servicebil. Därefter for de förbi uppställningsplatsen för skyliften. Den stod utomhus under ett skärmtak, olåst. S.J. kan inte ha undgått att uppfatta beskedet om att han skulle använda skylift.

A.W. har berättat bl.a. följande. När han den 6 december 2005 träffade G.H. och S.J. vid byggnad 108 och G.H. beskrev arbetet sade S.J. att han skulle arbeta från stege. G.H. invände då att det skulle göras från skylift. Senare åkte de och tittade på platsen där skyliften stod. S.J. sade att han inte ville använda sin privata bil till att transportera skyliften, och fick då låna bil av bolaget. På morgonen den 7 december 2005 hämtade han ut material och träffade S.J., som var missnöjd och ansåg att han bara blev tilldelad ”skitjobb” och att han hade stannat hemma om han vetat att han skulle få den typ av arbete som det här var frågan om. S.J. frågade sedan var skyliften fanns och han började då förklara hur de hade åkt dagen innan, men märkte att det ”blev för mycket”. Han sade i stället att han skulle be vakten köra fram skyliften, och fick senare besked om att L.G. kunde göra det. När de sedan stod vid byggnad 108 hörde han L.G., som var där för att låsa upp, fråga S.J. om han skulle hämta skyliften. S.J. svarade att det gick fortare att utföra arbetet från en stege. När A.W. sade nej till det sade S.J. att han ansåg att sådana som A.W. inte skulle försöka lära honom hans jobb. L.G. undrade då om han skulle hämta skyliften eller inte. S.J. svarade nej och L.G. sade då till S.J. att denne skulle ringa honom när han behövde skyliften. Därefter gick A.W. med på att hjälpa S.J. att förlägga kabeln så som denne ansåg bäst, dvs. på insidan av byggnaden. Han hjälpte till att mata på kabeln över fyra bågar till portarna. S.J. klättrade upp på en stege som han hade hittat i byggnaden och förde kabeln över en båge. A.W. stod vid stegen och säkrade den och matade på med kabeln. S.J. trädde över kabeln så att den låg över bågen. Sedan gick S.J. ner på golvet och de hjälptes åt att dra kabeln. Detta moment gjordes vid fyra bågar enligt vad han kan minnas. Arbetet på stegen tog ca 1-1,5 minut per tillfälle. Därefter skulle kabeln klamras fast, och det var det arbetet som skulle utföras från skylift. Han åkte då därifrån till annat arbete och förutsatte att S.J. skulle ringa L.G. och säga till denne att hämta skyliften. Det skulle borras i betong och det trodde han inte att S.J. hade tänkt göra från stege.

L.G. har berättat bl.a. följande. Han hade sin arbetsplats i en närbelägen byggnad på regementsområdet. A.W. ringde upp honom och bad honom att på morgonen den 7 december 2005 låsa upp byggnad 108 för att ett jobb skulle utföras där, samt låna ut regementets skylift. Han träffade montören S.J. och frågade om han skulle köra fram skyliften. S.J. var dock inte intresserad av att använda skyliften just då. L.G. var i byggnad 108 i ca 10-15 minuter och hörde att det var en diskussion om hur kabeln skulle förläggas. Innan han gick från byggnaden frågade han ännu en gång om han inte skulle hämta skyliften eftersom det var ett av de uppdrag som han hade fått av A.W. S.J. svarade att L.G. inte skulle hämta den. L.G. gav då S.J. sitt telefonnummer så att han kunde ringa om han ångrade sig.

Enligt Arbetsdomstolens mening visar den utredning som ovan redovisats att S.J. av G.H. instruerats att använda skylift vid det arbete som skulle utföras på hög höjd i byggnad 108. Det är också utrett att S.J. visats den plats där skyliften stod uppställd och att han genom bolagets försorg fått tillgång till en bil med dragkrok med vars hjälp skyliften kunde transporteras till byggnad 108. Det har inte framgått att S.J. hade några synpunkter på huruvida den bilen inte skulle vara lämplig för ändamålet eller inte. Vidare visar utredningen att bolaget vidtalat L.G. att köra fram skyliften till byggnad 108 och att denne inför S.J. förklarat sig beredd att omgående göra detta, samt när S.J. avböjt erbjudandet, erbjudit sig att i stället göra det så fort S.J. ringde och bad om det.

Har bolaget i installationsavtalets mening tillhandahållit en skylift?

I 12 kap § 2 a punkt 1 anges att arbetsgivaren enligt detta avtal är skyldig att tillhandahålla ställningar och skyddsutrustning enligt lag och föreskrifter för att tillförsäkra en säker arbetsmiljö.

Förbundets uppfattning är att arbetsgivaren enligt installationsavtalet har en skyldighet att se till att ställningar och skyddsutrustning finns på den plats där arbetet ska utföras och att de ställningar och den skyddsutrustning som bedömts vara nödvändig för att tillförsäkra en säker arbetsmiljö också används.

Arbetsgivarparternas inställning är att arbetsgivaren enligt 12 kap § 2 a punkt 1 är skyldig att erbjuda tillgång till ställningar och skyddsutrustning men inte en skyldighet att se till att sådana också kommer till användning. Enligt arbetsgivarparterna skulle det inte heller vara praktiskt genomförbart att se till att ställningar och skyddsutrustning används eftersom arbetsgivaren ofta saknar en representant på den plats där arbetet utförs.

Frågan är då vad som är installationsavtalets innebörd i detta avseende.

Bestämmande för hur ett avtal ska tolkas är i första hand den gemensamma partsavsikten med avtalet.

Den utredning som finns i målet beträffande avsikten med avtalsbestämmelsen är förhör med S.H. och L.A. som båda var med vid de avtalsförhandlingarna år 1997 då regeln fick sin nuvarande utformning och placering i avtalet.

S.H. har berättat att regeln infördes för att säkerställa att arbetsgivaren inte skulle kunna tjäna pengar på att ge arbetstagarna extra ersättning i stället för att skaffa skyddsutrustning. Han har vidare uppgett bl.a. följande. Enligt hans mening innebär kollektivavtalsregeln att arbetsgivaren är skyldig att bl.a. se till att den skyddsutrustning som bedömts erforderlig finns tillgänglig på arbetsplatsen och att det finns instruktioner om hur den ska användas. Det kan inte överlämnas till den enskilde arbetstagaren att avgöra när skyddsutrustning ska användas. Det kan visserligen vara lite svårare att vid ensamarbete på mindre arbetsplatser, vid t.ex. småjobb i en beställares hem, kontrollera att skyddsutrustning används, men det går att genomföra. Arbetsgivaren är skyldig att agera om skyddsutrustning inte används på rätt sätt, och på större arbetsplatser finns i regel arbetsledning på plats.

L.A. har berättat om bakgrunden till den nu aktuella regeln i enlighet med vad arbetsgivarparterna anfört sakframställningsvis samt tillagt följande. Enligt hans uppfattning innebär regeln ett krav på att skyddsutrustning ställs till arbetstagarens förfogande. I praktiken går det på mindre företag till så att arbetstagarna själva hämtar ut utrustning hos företag som hyr ut sådan. Små företag äger inte själva alla sådana skyddsutrustningar och ställningar som är erforderliga. I arbetsgivarens skyldighet ingår däremot att, om det upptäcks att skyddsutrustning inte används, avbryta arbetet. Det krävs inte att arbetsgivaren ska kontrollera att den skyddsutrustning och de ställningar som tillhandahållits också kommer till användning.

Arbetsdomstolen konstaterar att varken S.H. eller L.A. påstått att parterna vid avtalsförhandlingarna diskuterade den närmare innebörden av begreppet tillhandahålla. Något underlag för att fastställa en gemensam partsuppfattning saknas därmed i målet. Vid sådant förhållande får avtalets ordalydelse särskild betydelse.

Enligt normalt språkbruk är ordet ”tillhandahålla” synonymt med ord som ”ställa till förfogande”, ”hålla i beredskap”, ”hålla tillgänglig” samt ”erbjuda”.

I detta fall har bolaget sett till att en skylift funnits uppställd på en plats som var belägen en bit ifrån S.J:s arbetsställe. Arbetsdomstolen har funnit utrett att bolaget har erbjudit S.J. att få tillgång till skyliften på två alternativa sätt, antingen genom att hämta den själv på anvisad plats med den bil som bolaget ställt till hans förfogande, eller genom att L.G. på hans begäran hämtade den.

Enligt Arbetsdomstolens mening talar ordalydelsen för arbetsgivarsidans uppfattning i tvisten, dvs. att bolaget genom de erbjudanden som lämnats S.J. i avtalets mening har tillhandahållit skyliften.

Att det i bestämmelsen också anges att syftet med tillhandahållandet är att tillförsäkra en säker arbetsmiljö medför enligt domstolens mening inte att begreppet ”tillhandahålla” kan ges en annan innebörd än vad ordet i sig får anses ha. Det kan alltså inte av bestämmelsens ordalydelse utläsas en skyldighet för bolaget att i förevarande fall placera skyliften på arbetsstället och se till att den också användes av S.J.

Frågan är då om det av avtalets innehåll i övrigt kan anses framgå att regeln har den mer långtgående innebörd som förbundet hävdar. Det kan då först konstateras att det i 12 kap § 2 punkt 1 installationsavtalet stadgas att arbetsgivaren ”enligt lag och avtal” ansvarar för en säker och tillfredsställande arbetsmiljö, och att detta innebär att arbetsgivaren ska organisera och planera arbetet så att arbetstagaren inte utsätts för fysisk eller psykisk belastning som kan medföra ohälsa eller olycksfall. Regeln i den nu nämnda lydelsen infördes i 2004 års avtal efter medling i avtalstvisten mellan EIO och förbundet. Bakgrunden till regeln framgår av en i målet ingiven handling med det av parterna godtagna förslaget från medlarna. Enligt medlarförslaget skulle möjligheten att erhålla skadestånd för kollektivavtalsbrott begränsas till brott mot en i målet inte aktuell punkt - 12 kap § 2 punkt 4 - vilket dock, enligt förslaget, inte skulle begränsa arbetsgivarens skyldighet att tillämpa avtalet. Som arbetsgivarparterna påpekat har bestämmelsen i 12 kap § 2 punkt 1 en helt annan bakgrund än bestämmelsen i 12 kap § 2 a punkt 1 om tillhandahållande av ställningar och skyddsutrustning. Det finns ingen utredning i målet som visar att parternas avsikt varit att den förstnämnda, allmänna bestämmelsen, om skyldigheten att ansvara för en säker arbetsmiljö skulle påverka tolkningen av bestämmelsen i 12 kap § 2 a punkt 1 på så sätt att den sistnämnda bestämmelsen skulle innebära att arbetsgivaren hade ett mer långtgående ansvar än vad som följer av ordalydelsen i bestämmelsen. Det nu sagda gäller även bestämmelsen i 12 kap § 2 a punkt 2 som anger att en vägran att utföra arbete, där rimliga säkerhetsanordningar inte vidtagits, inte är att betrakta som en avtalsstridig arbetsvägran.

Det skulle kunna hävdas att i bolagets ansvar för en säker arbetsmiljö ingår att i vart fall i en situation som den förevarande, då företrädare för arbetsgivaren har anledning att anta att ställningar och skyddsutrustning inte kommer att användas, kontrollera att så ändå sker. Den olycka som nu inträffade hade kanske kunnat undvikas om bolaget i detta fall sett till att skyliften körts fram och att S.J. tagit den i bruk. Det saknas emellertid enligt Arbetsdomstolens mening stöd i installationsavtalet för att arbetsgivaren i vissa situationer, beroende på en bedömning av arbetstagarens inställning till att använda ställningar och skyddsutrustning, skulle ha en mer långtgående skyldighet än i andra fall vid tillämpningen av den i målet aktuella bestämmelsen.

Det kan nämnas att det förberedande arbete som S.J. utförde från stege med bistånd från A.W. har, såvitt utredningen visar, varit sådant kortvarigt arbete som enligt 10 § i Arbetsmiljöverkets föreskrifter om stegar och arbetsbockar (AFS 2004:3) får ske från stege. Skylift har alltså inte krävts för det arbetet.

Det kan slutligen tilläggas att det inte har framgått annat än att det ingick i S.J:s arbetsskyldighet att hämta skyliften, som han enligt G.H:s muntliga instruktioner var skyldig att använda. Att den skriftliga riskbedömning som bolaget upprättat inte fanns tillgänglig på arbetsplatsen är en omständighet som enligt Arbetsdomstolens mening saknar betydelse i den nu aktuella tolkningstvisten.

Arbetsdomstolen finner vid en samlad bedömning att utredningen inte ger stöd för annat än att bolaget har uppfyllt sin skyldighet enligt installationsavtalet att tillhandahålla skylift för det arbete som S.J. enligt bolagets riskbedömning skulle utföra på hög höjd.

Bolaget har således inte brutit mot installationsavtalet. Förbundets skadeståndstalan ska därför avslås.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång ska förbundet utge ersättning för EIO:s och bolagets rättegångskostnader. Den yrkade ersättningen är vitsordad utom vad avser av arbetsgivarparterna yrkad ersättning för bolagets egna kostnader avseende nedlagd tid för förberedelser och huvudförhandling för två av bolagets representanter, sammanlagt 9 600 kr, samt motsvarande kostnader för vittnet L.G., 2 000 kr. Yrkad ersättning för rättegångskostnad får enligt Arbetsdomstolens mening i sin helhet anses skälig.