HFD 2011:12
Fråga om rätt till omställningspension för en kvinna vars make sex månader före sin död hade flyttat till en lägenhet i ett äldreboende.
E.G. hade sammanbott med sin make Å.G. under en lång följd av år när denne på grund av sjukdom var tvungen att flytta till ett äldreboende i oktober 2007. Maken folkbokfördes på adress för det nya boendet. Han avled den 22 april 2008. E.G. ansökte hos Försäkringskassan om efterlevandepension i form av omställningspension .
Försäkringskassan
Försäkringskassan beslutade den 25 juni 2008 att inte bevilja E.G. omställningspension då hon och maken inte sammanbodde vid hans dödsfall. E.G. begärde omprövning av beslutet. I omprövningsbeslut den 18 augusti 2008 ändrade inte kassan sitt tidigare beslut. Som skäl anförde kassan att eftersom cirka sex månader förflutit från makens flytt till annan adress och flytten inte var av tillfällig karaktär var makarna inte sammanboende vid dödsfallet.
Länsrätten i Stockholms län
E.G. överklagade Försäkringskassans beslut hos länsrätten och yrkade att hon skulle beviljas omställningspension. Till stöd för sin talan anförde hon i huvudsak följande. Det vore rimligt att ge henne omställningspension med hänvisning till att det i prop. 1987/88:171 s. 194 sägs att ”villkoren om att parterna stadigvarande sammanbodde vid tidpunkten för dödsfallet inte bör ges en alltför snäv innebörd”. Hon och maken har bott ihop i mer än 38 år och varit gifta i 36 år. Å.G. insjuknade i Alzheimers sjukdom för mer än tio år sedan. Hon har skött honom under alla år med periodvis avlösning på Norrgården. Under sista året kom personal från hemtjänsten morgon och kväll. I oktober 2007 var maken så sjuk att hon inte längre klarade det själv. De blev då tvungna att hyra en lägenhet på Norrgården, så att han kunde få hjälp dygnet runt. Å.G. blev skriven på Norrgården. Det var inte något som gjordes för att de skulle flytta isär utan hon fick uppfattningen att ”så gör man”. De fick alltså ytterligare en utgift för boende och lägenheten inredde hon med möbler från det hem de haft i 33 år. Hon hade dubbelt boende under den här tiden. De var fortfarande gifta och Å.G. var fortfarande delansvarig för skulderna på deras hus vid sin död. Det här borde kunna jämställas med att någon på grund av arbete måste vistas på annan ort, då man enligt förarbetena ska anses vara sammanboende. Hade Å.G. varit på ett vanligt sjukhus när han dog hade ingen ifrågasatt om de bodde ihop eller inte. Hon var i lägenheten på Norrgården all tid hon kunde. För hennes egen del handlar det om att försöka bo kvar i det hem hon och Å.G. levt tillsammans i under 34 år. Omställningsbidraget skulle öka hennes möjligheter till det.
Försäkringskassan vidhöll sin inställning.
Domskäl
Länsrätten i Stockholms län (2009-11-04, ordförande Bagge) yttrade: Tillämpliga bestämmelser - Enligt 4 kap. 1 § lagen (2000:461) om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn, EPL, har en efterlevande make, som inte har uppnått 65 års ålder och som stadigvarande sammanbodde med sin make vid dennes död, rätt till omställningspension om den efterlevande
1. vid dödsfallet stadigvarande sammanbodde med barn under 18 år, som stod under vårdnad av makarna eller en av dem, eller
2. oavbrutet hade sammanbott med maken under en tid av minst fem år fram till dödsfallet.
I 4 kap. 2 § EPL stadgas att rätt till omställningspension enligt 1 § avser en tid av tolv månader från tidpunkten för dödsfallet. - Länsrättens bedömning - Frågan i målet är om E.G. och hennes make vid dödsfallet var stadigvarande sammanboende på det sättet att hon i egenskap av efterlevande maka har rätt till omställningspension. - I prop. 1987/88:171 s. 194 kommenteras innebörden av begreppet stadigvarande sammanboende utförligt och hur detta ska tolkas i olika situationer. Det uppges bl.a. att villkoren om att parterna stadigvarande sammanbodde vid tidpunkten för dödsfallet och att - i icke-barnfallen - sammanboendet varat oavbrutet minst fem år under tiden närmast före dödsfallet inte bör ges en alltför snäv tolkning. Det förhållandet att parterna under en viss tid levt på skilda orter - inom eller utom Sverige - bör inte alltid få till följd att sammanlevnaden ska anses ha upphört, utan vikt får läggas vid orsaken till detta. - I Regeringsrättens dom, RÅ 2006 ref. 30, fastslogs att det avgörande för om ett sammanboende varit stadigvarande eller inte är parternas avsikt. I angivna mål var mannen vid inflyttandet år 2000 dödligt sjuk, vilket paret var medvetna om. Han avled år 2001. Regeringsrätten fastställde dock att avsikten var att varaktigt sammanbo vilket resulterade i att kvinnan kunde uppbära omställningspension. - Av utredningen i målet framgår att E.G. och Å.G. har varit sammanboende under 38 år. Å.G:s boende på annan plats än i det gemensamma hemmet har varit betingat enbart av det vårdbehov han haft. Makarna blev folkbokförda på olika adresser först vid hans flytt till Norrgården. Vidare har makarna haft fortsatt gemensam ekonomi. Vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet finner länsrätten att E.G. stadigvarande sammanbott med sin make vid tiden för hans bortgång. E.G. är därmed berättigad till omställningspension. - Länsrätten bifaller överklagandet och förklarar att E.G. är berättigad till omställningspension. - Försäkringskassan ska vidta de åtgärder som föranleds av denna dom.
Kammarrätten i Stockholm
Försäkringskassan överklagade länsrättens dom hos kammarrätten och yrkade att domen skulle upphävas och att Försäkringskassans beslut den 18 augusti 2008 skulle fastställas. Till stöd för sin talan anförde kassan bl.a. följande. E.G. har själv i ansökan om efterlevandepension/efterlevandelivränta den 19 maj 2008 kryssmarkerat att hon inte bodde tillsammans med Å.G. vid tiden för dödsfallet. Å.G. flyttade i oktober 2007 till Norrgården för stadigvarande vård och folkbokfördes där den 19 oktober 2007. Flytten till Norrgården var således permanent och därmed var avsikten att makarna inte skulle flytta ihop igen. Eftersom utredningen således visar att E.G. inte stadigvarande sammanbodde med sin make vid dennes död föreligger inte rätt till omställningspension.
E.G. förelades att yttra sig över överklagandet men hördes inte av.
Domskäl
Kammarrätten i Stockholm (2010-02-04, Lénberg Karlsson, Hemmingsson, referent, Boman) yttrade: Tillämpliga bestämmelser framgår av länsrättens dom. Beträffande villkoret att parterna stadigvarande sammanbodde vid tidpunkten för dödsfallet framgår av förarbetena till bestämmelserna bl.a. följande (se prop. 1987/88:171 s. 194). Det förhållandet att parterna under viss tid levt på skilda orter bör inte alltid få till följd att sammanlevnaden ska anses ha upphört, utan vikt får läggas vid orsaken till detta. Om avbrottet hade sin grund i någon av parternas arbetsförhållanden, kan man inte göra gällande att sammanlevnaden upphört. Om t.ex. en av parterna till följd av sitt arbete måste vistas längre tider på annan ort men hade kvar sin egentliga bostad hos den andra maken och upprätthöll sammanlevnaden under veckoslut eller under semestrar och andra längre ledigheter, bör detta inte förta förhållandet dess karaktär av oavbrutet sammanboende i nu aktuell mening. Samma bedömningsgrunder blir tillämpliga om endera parten tillfälligtvis tas in på sjukhus eller liknande. Vid bedömningen är en faktor som blir av betydelse var parterna varit folkbokförda. - Av utredningen i målet framgår att E.G:s make flyttade till äldreboendet Norrgården i oktober 2007 och att han folkbokfördes där. Avsikten var uppenbarligen att han permanent skulle vara bosatt på Norrgården. Kammarrätten finner mot bakgrund härav att E.G. inte stadigvarande sammanbodde med sin make vid hans bortgång och att rätt till omställningspension därför inte föreligger. Försäkringskassans talan ska därmed bifallas. - Med bifall till överklagandet upphäver kammarrätten länsrättens dom och fastställer Försäkringskassans beslut den 18 augusti 2008.
Högsta förvaltningsdomstolen
E.G. överklagade kammarrättens dom hos Högsta förvaltningsdomstolen. Hon yrkade att kammarrättens dom skulle upphävas och att hon skulle beviljas omställningspension. E.G. anförde bl.a. följande. Hon och hennes make levde tillsammans i 38 år. Maken var dödssjuk när de tvingades hyra en lägenhet på äldreboendet Norrgården där den vård som krävdes gick att få. Hon uppfattade det så att någon måste vara folkbokförd i lägenheten. De hade inga andra avsikter än att bo tillsammans livet ut. I realiteten var de sammanboende på Norrgården. Tiden på äldreboendet gick för henne ut på att göra det tryggt och bra för maken, dvs. att ordna ett så naturligt vardagsliv som möjligt. De åt tillsammans, läste tidningen, löste korsord, höll varandra i hand medan de tittade på TV, slumrade tillsammans, drack kvällskaffe samt firade högtider med barn och barnbarn. Hennes make vistades inte på Norrgården på grund av att de önskade separera utan vistelsen borde kunna jämställas med att någon på grund av sjukdom måste vistas på sjukhus. De hade gemensam ekonomi och var sambeskattade. Hon stod upptagen på alla hyresavier. Lägenheten möblerades med det de tidigare hade haft i huset i Kungsängen. Försäkringen för lägenheten ingick i deras hemförsäkring. Kostnaderna för makens vård bedömdes utifrån bägges inkomster och lånen på huset var skrivna på dem båda. När maken dog var hon tvungen att betala hyra för lägenheten tills kommunen fick en ny hyresgäst.
Pensionsmyndigheten bestred bifall till yrkandet. Pensionsmyndigheten anförde bl.a. följande. För att omställningspension ska utgå krävs enligt motiven till bestämmelserna att det förelegat ekonomisk gemenskap mellan makarna och att den ene makens bortgång medfört en väsentligt ändrad ekonomisk situation för den andre. Någon närmare individuell prövning av dessa förhållanden ska dock inte förekomma utan i lagen har föreskrivits att en prövning ska göras om huruvida makarna vid tiden för dödsfallet kan anses ha varit stadigvarande sammanboende. Tillfällig sjukhusvistelse medför inte nödvändigtvis att sammanboendet ska anses ha upphört. Vid sådana fall ska enligt motiven förhållanden som folkbokföring och att någon av makarna uppburit förmån som ensamstående tillmätas betydelse. E.G. och hennes make har efter hans flytt till det särskilda boendet haft skilda folkbokföringsadresser. Å.G. har uppburit ålderspension med belopp som för ogift pensionstagare efter det att han flyttat till det särskilda boendet. Med hänsyn till orsakerna till makens flytt till det särskilda boendet framstår det inte heller som om makarnas åtskillnad var att anse som annat än permanent. Med beaktande av dessa omständigheter kan en sådan ekonomisk gemenskap som avses i förarbetena till bestämmelserna om omställningspension och som kommit till uttryck genom kravet på stadigvarande sammanboende inte anses ha förelegat mellan E.G. och hennes make vid tiden för hans bortgång. Det har således varit riktigt att, såsom Försäkringskassan och kammarrätten har gjort, avslå E.G:s ansökan om omställningspension.
Domskäl
Högsta förvaltningsdomstolen (2011-03-16, Billum, Eliason, Kindlund, Jermsten, Nymansson) yttrade: Skälen för avgörandet.
Enligt 4 kap. 1 § 2 EPL har en efterlevande make, som inte har uppnått 65 års ålder och som stadigvarande sammanbodde med sin make vid dennes död, rätt till omställningspension om den efterlevande oavbrutet hade sammanbott med maken under en tid av minst fem år fram till dödsfallet.
Syftet med omställningspensionen, som utgår under en tid av tolv månader från dödsfallet, är att den ska lämna ett tillfälligt bistånd för att den efterlevande mannen eller kvinnan ska kunna komma över de särskilda ekonomiska svårigheter som i regel uppkommer till följd av den förändrade familjesituationen en tid närmast efter dödsfallet (prop. 1987/88:171 s. 101).
Frågan i målet är om E.G. kan anses ha varit stadigvarande sammanboende med sin make vid hans bortgång, trots att han sex månader tidigare hade flyttat till en lägenhet på ett äldreboende.
Villkoren om att parterna stadigvarande sammanbodde vid tidpunkten för dödsfallet och att sammanboendet varat oavbrutet minst fem år under tiden närmast före dödsfallet bör enligt förarbetena inte ges en allför snäv tolkning (prop. 1987/88:171 s. 194).
Det förhållandet att parterna under en viss tid levt på skilda orter bör enligt förarbetena inte alltid få till följd att sammanlevnaden ska anses ha upphört, utan vikt får läggas vid orsaken till detta. Om till exempel en av parterna till följd av sitt arbete måste vistas längre tider på annan ort men hade kvar sin egentliga bostad hos den andra maken och upprätthöll sammanlevnaden under veckoslut eller under semestrar och andra ledigheter, bör detta inte förta förhållandet dess karaktär av oavbrutet sammanboende i nu förevarande mening. Samma bedömningsgrunder blir enligt förarbetena tillämpliga om endera parten tillfälligtvis tas in på sjukhus eller liknande (prop. 1987/88:171 s. 194).
E.G. och hennes make gifte sig 1972. De hade levt ihop i 37 år när maken i en ålder av 77 år flyttade till en lägenhet på ett äldreboende. Maken hade tio år tidigare insjuknat och E.G. hade sedan dess vårdat honom i hemmet, under det sista året med viss hjälp från hemtjänsten. Orsaken till att maken fick flytta till lägenheten var att han var allvarligt sjuk och behövde hjälp under dygnets alla timmar. Han avled endast sex månader senare. Omställningspension är avsedd att utgå under en tid av tolv månader.
Med hänsyn till orsaken till att maken flyttade och då makarna även därefter fortsatte att ha en personlig och ekonomisk gemenskap under den korta tiden fram till makens död anser Högsta förvaltningsdomstolen att E.G. inte upphört att vara stadigvarande sammanboende med sin make vid hans bortgång. Hon har därför rätt till omställningspension.
Domslut
Högsta förvaltningsdomstolens avgörande. Högsta förvaltningsdomstolen upphäver kammarrättens dom och fastställer länsrättens domslut.