HFD 2011:23
I ett mål om särskild avgift enligt radio- och tv-lagen har vid bedömningen av tillåtet antal annonsavbrott tv-programmen ”Poirot” inte ansetts vara en tv-serie.
Länsrätten i Stockholms län
TV4 AB (TV4) sände den 27 december 2006, den 3, 10, 17 och den 24 januari 2007 samt den 21 februari 2007 programmet Poirot. Granskningsnämnden för radio och tv (granskningsnämnden) fann i beslut den 11 juni 2007 att antalet annonsavbrott i vart och ett av programmen Poirot samt placeringen av tre av avbrotten i programmet som sändes den 24 januari 2007 stred mot bestämmelserna i radio och TV-lagen om annonsavbrott.
Granskningsnämnden yrkade i en ansökan hos länsrätten att TV4 skulle åläggas att betala särskild avgift om 675 000 kr till staten. Som grund för ansökan angavs följande. TV4 har vid sändningarna av Poirot åsidosatt bestämmelsen i 7 kap. 7 a § radio och TV-lagen (1996:844), RTL, om villkor för annonsavbrott genom att bryta varje program för annonser sammanlagt fyra gånger, i stället för tillåtna tre gånger. TV4 har vidare åsidosatt bestämmelsen i 7 kap. 7 § RTL om placering av annonsavbrott genom att vid sändningen av Poirot den 24 januari 2007 inte ha iakttagit bestämmelserna om att annonsavbrott ska ske på ett sådant sätt att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter inte kränks.
TV4 motsatte sig bifall till ansökan och yrkade i första hand att den skulle avslås. I andra hand yrkade TV4 att avgiften sattes ner till noll kr eller till ett belopp som var väsentligt lägre än 675 000 kr.
Domskäl
Länsrätten i Stockholms län (2009-02-09, ordförande Diurson) yttrade: Tillämpliga bestämmelser m.m. - I 7 kap. 7 § första stycket RTL anges att annonser i tv-sändning ska sändas mellan programmen. Under förutsättning att villkoren i 7 a § uppfylls får annonser dock avbryta ett program om det sker på sådant sätt att - med hänsyn till naturliga pauser samt programmets sändningslängd och karaktär - varken programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks. - Enligt förarbetena till 7 kap. 7 § RTL (prop. 2001/02:82 s. 14-15) är det i första hand programföretaget som avgör var i programmen det med hänsyn till gällande regler är lämpligt att placera annonsavbrotten. I sista hand blir det granskningsnämnden som får pröva om reglerna har överträtts. Annonserna bör sättas in där det även utan avbrott för annonser skulle ha skett ett avbrott i programmets kontinuitet, t.ex. vid scenförändringar eller markanta avvikelser i handlingen. - Av 7 kap. 7 a § tredje stycket RTL framgår följande. I spelfilmer och filmer som är gjorda för tv - utom tv-serier, lätta underhållningsprogram och dokumentärprogram - får annonser sändas om den programlagda sändningstiden överstiger 45 minuter. Annonser får sändas en gång för varje hel period om 45 minuter. - I förarbetena till 7 kap. 7 a § RTL (prop. 2001/02:82 s. 16) uttalas att gränsdragningen mellan de programtyper som omfattas, respektive inte omfattas av bestämmelsen, inte framgår av tv-direktivet utan får avgöras i rättstillämpningen och i sista hand av EG-domstolen. - Av 10 kap. 5 § RTL framgår bl.a. följande. Den som åsidosätter bestämmelserna om annonser i 7 kap. 1 och 5-7 b §§ får åläggas att betala en särskild avgift. Vid prövning av frågan om avgift ska påföras ska rätten särskilt beakta överträdelsens art, varaktighet och omfattning. - I 10 kap. 6 § RTL anges följande. Den särskilda avgiften fastställs till lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner kronor. Avgiften bör dock inte överstiga tio procent av den sändandes årsomsättning under det föregående räkenskapsåret. - När avgiftens storlek fastställs ska särskilt beaktas de omständigheter som legat till grund för prövning av frågan om avgift ska påföras samt de intäkter som den sändande kan beräknas ha fått med anledning av överträdelsen. - - - Länsrättens bedömning - Antal tillåtna annonsavbrott - Hur många annonsavbrott som enligt 7 kap. 7 a § RTL är tillåtna beror på om Poirot är att betrakta som filmer gjorda för tv eller som avsnitt i en tv-serie. Bestämmelsen i 7 kap. 7 a § RTL har en direkt motsvarighet i artikel 11.3 i rådets direktiv 89/552. - EG-domstolen har i dom den 23 oktober 2003 (mål nr C-245/01) funnit att de samband som måste föreligga mellan filmer för att de ska omfattas av det undantag som föreskrivs för tv-serier i artikel 11.3 i direktiv 89/552 måste avse innehållet i de berörda filmerna, till exempel att samma handling fortsätter från ett program till ett annat eller att en eller flera rollfigurer återkommer i de olika programmen. EG-domstolen motiverade sitt ställningstagande med att syftet med artikel 11 i direktiv 89/552 är att åstadkomma ett väl avvägt skydd för tv-programföretagens och annonsörernas intressen, å ena sidan, och intressena hos författare och program- respektive filmmakare samt konsumenter i form av tv-tittare, å andra sidan. När det gäller sådana audiovisuella verk som exempelvis filmer som har gjorts för tv, konstaterade domstolen att syftet med artikel 11.3 i direktiv 89/552 är att tv-tittarna ska få ett förstärkt skydd mot reklam i överdriven omfattning. Domstolen avfärdade anläggandet av ett formellt synsätt på kriterierna för att definiera begreppet tv-serier, eftersom det skulle göra det möjligt att enkelt kringgå skyddet för tv-tittarna genom att programföretagen skulle kunna skapa en formell ram inom vilken filmer av vitt skilda slag sammanlänkades genom bland annat samma sändningstid, samma titel eller tema eller en presentation före eller efter programmen. Det svagare skyddet för tv-serier i förordningen kunde enligt EG-domstolen förklaras av att serier just på grund av att de omständigheter som sammanlänkar de olika filmer som ingår i serien, i form av till exempel att samma handling fortskrider eller att en eller flera rollfigurer återkommer, fordrar mindre koncentration hos tv-tittarna än vad filmer gör. - I förevarande mål framgår att handlingen i vart och ett av programmen baseras på en roman av Agatha Christie och är fristående från varandra såtillvida att varje program handlar om en ny mordgåta. Enbart den omständigheten att huvudkaraktären Hercule Poirot och eventuellt några ytterligare karaktärer samt vissa miljöer återkommer i de olika programmen kan inte i sig anses innebära att programmen därmed är att betrakta som delar av en tv-serie. Vidare är programmen avsevärt längre än ett typiskt avsnitt av en tv-serie. Vad TV4 gjort gällande om att de köpt in Poirot i paket om tre till fyra program saknar enligt länsrättens mening betydelse vid bedömningen av om programmen är att betrakta som filmer eller tv-serie. - Mot denna bakgrund och med beaktande av Kammarrätten i Stockholms dom den 3 juli 2008 i mål nr 297-08 avseende Miss Marple, finner länsrätten att Poirot, vid tillämpning av EG-domstolens tolkning av begreppet tv-serie i artikel 11.3 i direktiv 89/552, är att betrakta som filmer gjorda för tv. TV4 har således genom att bryta för annonsavbrott vid fyra tillfällen per film vid de aktuella sändningarna av Poirot åsidosatt vad som stadgas i 7 kap. 7 a § RTL. - Placering av annonsavbrott - Den Poirotfilm som sändes den 24 januari 2007 har brutits för annonsavbrott vid fyra tillfällen. Granskningsnämnden har gjort gällande att det första, andra och fjärde avbrottet placerats i pågående händelseförlopp och därmed i strid med vad som anges i 7 kap. 7 § RTL. Enligt förarbetena till nämnda bestämmelse bör annonserna sättas in där det även utan avbrott för annonser skulle ha skett ett avbrott i programmets kontinuitet. I dramer kan detta exempelvis ske vid scenförändringar eller markanta avvikelser i handlingen (prop. 2001/02:82 s. 15). - Det första annonsavbrottet har placerats under ett samtal i en rättegångssal mellan Poirot och advokaten, där advokaten redogör för mordrättegången och på vilket sätt offret hade förgiftats. Poirot vänder sig mot advokaten som går ut ur rättssalen då annonsavbrottet sker. Efter avbrottet fortsätter Poirot och advokaten samtalet om hur förgiftningen av offret gick till. Samtalet utspelar sig nu i en trappa, och Poirot ställer i huvudsak följdfrågor till advokaten. Enligt länsrättens bedömning får detta annonsavbrott anses ha skett mitt i ett och samma händelseförlopp. Den bildmässiga scenförändring som skett efter avbrottet kan inte anses bryta händelseförloppet, då samtalet i scenen både före och efter avbrottet berörde frågan om förgiftningen av offret. Det första annonsavbrottet har därmed placerats i strid med vad som stadgas i 7 kap. 7 § RTL. - Det andra annonsavbrottet sker i slutet av Elsas relativt långa redogörelse för sina iakttagelser vid mordtillfället. Redogörelsen illustreras genom infogade tillbakablickande filmsekvenser. Avbrottet har placerats i samband med en sådan illustrerande filmsekvens, när mindre än två minuter av Elsas redogörelse återstår. Även beträffande det andra annonsavbrottet bedömer länsrätten att detta får anses ha skett i ett och samma händelseförlopp och i strid med vad som anges i 7 kap. 7 § RTL. - Det fjärde annonsavbrottet har placerats under Poirots relativt långa redogörelse för vad som faktiskt skett vid mordet, efter att Poirot avslöjat vem mördaren är. Efter avbrottet visas de församlades reaktion på Poirots avslöjande. Det fjärde annonsavbrottet får enligt länsrätten anses ha skett i ett och samma händelseförlopp. Redogörelsen är emellertid lång och Poirot har vid tidpunkten för annonsavbrottet redan avslöjat vem mördaren är. Händelseförloppet har således kulminerat och dramatiken har avtagit avsevärt. Mot denna bakgrund finner länsrätten att det fjärde annonsavbrottet inte kan anses ha placerats i strid med vad som anges i 7 kap. 7 § RTL. - Särskild avgift - TV4 har vid sex sändningstillfällen åsidosatt bestämmelsen i 7 kap. 7 a § RTL om antal tillåtna annonsavbrott. Frågan är då om innebörden av bestämmelsen vid tidpunkterna för överträdelserna varit tillräckligt klar eller väletablerad. Den första av nu aktuella Poirotfilmer sändes cirka sex månader efter sändningarna av Miss Marple och sex dagar efter att granskningsnämnden beslutat att ansöka om påförande av särskild avgift för Miss Marple. Både filmernas och överträdelsernas karaktär är i nu relevanta delar identiska för Poirot och Miss Marple. Som framgått ovan har granskningsnämndens beslut om sändningarna av Miss Marple fattats med tillämpning av 7 kap. 7 a § RTL och EG-domstolens tolkning av artikel 11.3 i direktiv 89/552. Vid dessa förhållanden bör det enligt länsrättens mening, för att avgift ska dömas ut vid överträdelse, inte krävas flera likartade beslut från granskningsnämnden om hur en viss bestämmelse i RTL ska tillämpas eller hur en viss programtyp eller annonseringssituation ska bedömas, så länge programföretag ges en rimlig chans att sända annonser på ett sätt som överensstämmer med granskningsnämndens tillämpning av den aktuella bestämmelsen. I och med beslutet avseende Miss Marple får granskningsnämndens tillämpning av bestämmelsen anses ha varit tillräckligt klar. Att TV4 trots beslutet avseende Miss Marple valde att sända Poirot vid sex olika tillfällen med fyra annonsavbrott per sändningstillfälle, framstår enligt länsrättens bedömning mer som ett uttryck för ett avsiktligt ointresse att följa RTL:s regler om annonsavbrott än en följd av att rättsläget skulle ha framstått som osäkert. TV4 kan följaktligen inte undgå särskild avgift för dessa överträdelser. Med beaktande av att avgifter aldrig bör sättas så lågt att överträdelsen går med vinst, finner länsrätten att lägre avgift än yrkade 100 000 kr per sändning av Poirot inte kan komma ifråga för TV4:s överträdelser av antal tillåtna annonsavbrott. - Beträffande placeringarna av annonsavbrotten den 24 januari 2007 kan konstateras att praxis är klar i denna fråga. Länsrätten finner att en avgift om 25 000 kr per överträdelse är skäligt för de två överträdelser av bestämmelsen i 7 kap. 7 § RTL som skedde vid sändningen den 24 januari 2007. - Granskningsnämndens ansökan ska följaktligen bifallas på så sätt att TV4 förpliktas att betala särskild avgift om 650 000 kr till staten.
Kammarrätten i Stockholm
TV4 överklagade länsrättens dom hos kammarrätten och yrkade i första hand att ansökan om särskild avgift skulle avslås och i andra hand att avgiften skulle sättas ned till noll kr, alternativt till ett väsentligt lägre belopp än vad länsrätten beslutat. TV4 vidhöll det som bolaget anfört tidigare och lade därutöver till i huvudsak följande. Om det första annonsavbrottet: Länsrätten synes hänga upp sitt resonemang på att avbrottet sker under ett pågående händelseförlopp och därför skulle strida mot regeln om inplacering av annonser i 7 kap. 7 § första stycket RTL. Det är en allt för snäv tolkning. I tv-program pågår hela tiden ett händelseförlopp. För att avbrottet ska kunna anses ha kränkt programmets integritet och värde krävs betydligt mer ingripande avbrott som stör tv-tittarnas upplevelse av programmet. Om det andra annonsavbrottet: Även här gör länsrätten en felaktig tolkning av lagrummet. Avbrottet sker förvisso i ett händelseförlopp men avbrottet är inte placerat på ett sådant sätt att programmets integritet och värde har kränkts.
Granskningsnämnden för radio och TV bestred bifall till överklagandet.
Domskäl
Kammarrätten i Stockholm (2009-10-06, Wahlqvist, Trägård, Brege Gefvert, referent) yttrade: Vad TV4 har anfört och åberopat föranleder inte kammarrätten att göra någon annan bedömning än den länsrätten har gjort. Överklagandet ska därför avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.
Högsta förvaltningsdomstolen
TV4 överklagade kammarrättens dom och yrkade att Högsta förvaltningsdomstolen skulle upphäva beslutet att påföra TV4 särskild avgift. TV4 anförde bl.a. följande. Tv-serien Poirot ska anses vara en tv-serie i radio- och TV-lagens mening, inte en spelfilm gjord för tv. Annonsavbrotten var placerade på ett sådant sätt att programmets integritet och värde inte har kränkts. Serien om Poirot bör ses i kronologisk ordning eftersom nya avsnitt refererar till äldre avsnitt och flera karaktärer återkommer i serien. Exempel på andra tv-serier som följer en kronologisk utveckling vad gäller karaktärer och handling, men ändå består av avslutande delar i varje avsnitt är ”Skärgårdsdoktorn” och ”Snoken” i SVT, ”CSI Miami” i Kanal 5, serieavsnitten av ”Batman” i SVT och ”Oskyldigt dömd” i TV4. Det enda som skiljer serien ”Poirot” från de nämnda serierna är sändningstiden. Poirots sändningstid, exklusive annonsavbrott, är ca 1,5 timme medan den vanligtvis är 44 minuter för andra tv-serier. Det finns ingen lagbestämmelse eller praxis som anger att en tv-serie för att betraktas som en sådan ska pågå ett visst antal minuter. Enligt EU-domstolen räcker det med att en av flera karaktärer återkommer i programmen eller att handlingen fortskrider för att tv-programmet inte ska betraktas som en film gjord för tv (mål C-245/01). Internationellt sett finns det två huvudbegrepp för det som på svenska kallas serie. Det är ”series” och ”serial”. En ”series” består av avgränsade händelseförlopp som utvecklas i avsnitt, episoder som i sin handling står för sig själva utan beroende av andra avsnitt. Varje avsnitt tar upp ett mysterium, problem eller uppdrag som ska lösas. Frågeställningarna eller mysterierna ingår i en serie av flera. Publiken är familjär med typen av frågeställning och de olika återkommande karaktärernas typiska perspektiv, men själva gåtan som ska lösas är unik för varje avsnitt. En typisk genre inom denna form är polisserien eller deckargåtan. En ”serial”, som på svenska kallas följetong, består av flera dramaturgiska trådar där utveckling ofta innebär förändring över många avsnitt. I den svenska översättningen av aktuella EU-direktiv har series och serials översatts enbart med serier, vilket har medfört att en viktig dramaturgisk och produktionsmässig aspekt fallit bort. På svenska har man helt enkelt inte tänkt på eller möjligen varit okunnig om den variation som finns i begreppet serier. Det framgår tydligt av direktiven att berättarstrukturer som de i Poirot är ett välkänt fenomen, en etablerad form av serie. Placeringen av avbrotten följer dramaturgisk tradition för berättande som innebär att skapa förväntan inför ”vad som händer sedan”. Domstolarnas avgöranden tycks vila på lekmannamässiga antaganden och inte på fackmannamässig kunskap inom dramatikområdet. De dramaturgiska stilarna är många. I modernt film- och tv-berättande utgör de olika berättarkomponenterna ett ständigt inflätat samspel. Vid scenbyten är det inte ovanligt att musiken överbryggar in i och över nästa scen. Färger, ljussättning, tempo, miljöljud och musik skapar rakt igenom berättelserna en väv. Med den flora av dramaturgier med historisk förankring och i ständig utveckling blir det godtyckligt att försöka utse de mest naturliga pauserna. Vid många scenförändringar ingår exempelvis ”cliff hangers” som en naturlig del av de formler författare och regissör valt för berättandets dramaturgi. Direktivtexten talar om ”cinematographics works” vilket hänvisar till filmskapande som konstform. (I den svenska språkversionen används termen biograffilm, HFD:s anm.). Utvecklingen har dock sprungit ifrån den strikta uppdelningen i finkultur kontra skräpkultur som finns i antagandet att ett filmiskt verk är konst medan en tv-produktion är en simplare form. Uppdelningen är förlegad. Frågan om inplacering av reklam härstammar ur tanketraditionen av hög/låg. Reklamen är placerad i enlighet med etablerad dramaturgi. Poirot är enligt alla fackmannamässiga definitioner en ”series”, det som på svenska kallas en serie. Enligt den nya radio-_och_tv-lagen är antalet annonsavbrott i Poirot inte längre lagstridigt oavsett om programmen anses vara en ”film för tv” eller en ”television series”.
Granskningsnämnden bestred ändring. Nämnden anförde bl.a. följande. Granskningsnämnden utgår från att bestämmelserna i den nya radio-_och_tv-lagen (2010:696), RTVL, ska tillämpas i målet. Även med tillämpning av den lagen hade avbrott kunnat ske endast tre gånger. Nämnden bestrider alltså påståendet att antalet avbrott - fyra stycken - har stöd i lagen oavsett om programmen anses vara ”film för TV” eller ”tv-serier”. En genomgång av direktivets olika språkversioner visar att den svenska språkversionen har en något annorlunda utformning genom att begreppet ”tv-serier” används för att täcka vad som i övriga språkversioner har delats upp i ”serier” och ”följetonger”. Skillnaden torde dock inte ha någon omedelbar betydelse i det nu aktuella fallet. Frågan som nu är uppe till behandling är om Poirot är att betrakta som filmer gjorda för tv eller som avsnitt i en tv-serie, begrepp som finns såväl i den svenska versionen av direktivet som i RTVL.
Domskäl
Högsta förvaltningsdomstolen (2011-05-12, Melin, Almgren, Dexe, Lundin, Saldén Enérus) yttrade: Skälen för avgörandet.
Sammanfattande bakgrund
Poirot bestod av åtta program som sändes i tv i slutet av år 2006 och början av år 2007. Granskningsnämnden granskade antalet avbrott i sex av dem. De var programlagda mellan kl. 20.00 och 21.55. I varje program förekom fyra avbrott för annonser. Vidare prövade granskningsnämnden avbrottens placering i det program som sändes den 24 januari 2007. Granskningsnämnden ansökte hos länsrätten om att TV4 skulle åläggas att betala en särskild avgift på 675 000 kr. Som grunder angav granskningsnämnden dels att högst tre annonsavbrott var tillåtna, dels att avbrotten i programmet den 24 januari 2007 hade placerats på ett sätt som inte var tillåtet.
Länsrätten ansåg att ett av avbrotten var tillåtet men hade i övrigt samma uppfattning som granskningsnämnden och beslutade att TV4 skulle betala en särskild avgift på 650 000 kr. Genom det nu överklagade avgörandet avslog kammarrätten ett överklagande från TV4.
Frågor i Högsta förvaltningsdomstolen
Högsta förvaltningsdomstolens prövning gäller främst två frågor, nämligen tillåtligheten av fyra annonsavbrott i programmen och av placeringen av avbrotten i programmet den 24 januari 2007. Beroende på utfallet av denna prövning ska domstolen också bedöma frågan om avgift.
Vilken lag ska tillämpas?
Underinstanserna har prövat målet med tillämpning av radio-_och_TV-lagen. Den har upphört att gälla fr.o.m. den 1 augusti 2010 och i stället gäller RTVL. En redovisning av innehållet i 1996 års lag finns i länsrättens dom.
I 8 kap. RTVL finns bestämmelser om reklam och andra annonser. I 3 § föreskrivs att vissa typer av program över huvud taget inte får avbrytas av annonsering. I 4 § finns regler om avbrotten. Program får avbrytas av annonsering endast om avbrottet, med hänsyn till naturliga pauser i programmet och programmets längd och karaktär, inte påverkar programmets integritet och värde eller kränker rättighetshavarnas rättigheter (4 § första stycket). Sändning av nyhetsprogram, biograffilmer och filmer producerade för tv, utom tv-serier och dokumentärprogram, får under förutsättning att kraven i första stycket är uppfyllda avbrytas av annonsering en gång varje tablålagd period på minst trettio minuter (4 § andra stycket).
I 17 kap. 5 § första stycket 7 föreskrivs att den som inte följer bestämmelserna om annonser i bl.a. 8 kap. 3 och 4 §§ får åläggas att betala en särskild avgift. Enligt 17 kap. 6 § fastställs den särskilda avgiften till lägst 5 000 kr och högst 5 miljoner kr.
Vid bedömningen av om en gällande eller upphävd lag ska tillämpas gäller som grundläggande princip att prövningen av om en sanktion bör utdömas ska ske med tillämpning av de bestämmelser som är minst ingripande mot den enskilde.
Regleringen är i stort sett densamma i den nya och den gamla lagen. En skillnad finns dock, nämligen hur ofta annonsavbrott får ske. I fråga om biograffilmer (spelfilmer) och filmer producerade för tv, utom tv-serier och dokumentärprogram, gäller enligt RTVL att avbrott får ske en gång varje tablålagd period om 30 minuter. Enligt 1996 års lag gällde i stället att avbrott fick ske en gång för varje period om 45 minuter. För program som har en tablålagd tid på en timme och femtiofem minuter gäller således fortfarande att högst tre avbrott är tillåtna om programmet inte är att anse som del av en tv-serie.
Högsta förvaltningsdomstolen finner att den nya lagen, RTVL, ska tillämpas.
Är Poirot en tv-serie?
Undantaget i 8 kap. 4 § andra stycket RTVL för tv-serier och dokumentärprogram är formulerat på i princip samma sätt som i artikel 20.1 i den svenska språkversionen av direktivet 2010/13/EU om audiovisuella medietjänster och motsvarande bestämmelser i äldre direktiv. I den danska språkversionen används formuleringen ”bortset fra serier, føljetoner og dokumentarprogrammer” och i den franska ”à l’exclusion des séries, feuilletons et documentaires”. I den engelska versionen är formuleringen ”excluding series, serials and documentaries”.
Klart är att de olika programmen om Poirot inte är någon följetong. Begreppet serier i meningen ”series” eller ”séries” prövades av EU-domstolen i dom den 23 oktober 2003 (mål nr C-245/01). Domstolen, som tillämpade direktivet i en äldre lydelse, fann att bestämmelserna skulle tolkas mot bakgrund av den allmänna systematiken i och syftet med de föreskrifter i vilken den ingår (p. 99). Domstolen ansåg att seriebegreppet fordrade ”ett innehållsmässigt samband i form av gemensamma faktorer som avser handlingen i de berörda filmerna” (p. 105). Som exempel på samband nämndes att samma handling fortsätter från ett program till ett annat eller att en eller flera rollfigurer återkommer i de olika programmen (p. 108).
För att ett tv-program ska vara att hänföra till en serie måste det alltså finnas ett samband mellan de olika programmen. De nu aktuella programmen bygger på olika romaner som inte har någon gemensam handling utan är fristående från varandra. Programmen behöver inte ses i någon viss ordning. Vad som är gemensamt är huvudpersonen och, i fråga om vissa av programmen, några andra personer. Sambandet är alltså mycket uttunnat och programmen kan inte ses som delar av en serie i den mening termen har i RTVL.
Antalet avbrott för annonser strider alltså mot 8 kap. 4 § andra stycket RTVL.
Övrigt
I fråga om placeringen av annonsavbrotten (jfr RÅ 2010 ref. 16) och avgiften gör Högsta förvaltningsdomstolen samma bedömning som underinstanserna.
Högsta förvaltningsdomstolens slutsats är således att överklagandet ska avslås.
Domslut
Högsta förvaltningsdomstolens avgörande. Högsta förvaltningsdomstolen avslår överklagandet.